| 303 |
Nu skulle de få se på annat, när Höjer kom sta och efter modrens död tog vid gården. Han hade nämligen gått som dräng åt styvfadren och haft hårda dagar, som han tyckte, men nu när han fått tömmarne och hade gubben på ett litet undantag, skulle han leva Herrans glada dagar.
Så började han vårarbetet och satte drängarne till sysslor, men själv skulle han moja sig på ejdersträckten, som nu drog över yttre skärgårn på väg norrut.
Och när han kom hem, så var det ingenting uträttat, jorden hade varit för sur, oxarne för illa vinterfodrade, redskapen i olag, och Blomqvist, styvfadren, hade tagit harven för sin räkning, efter som han hade den tillsammans med Höjer. Det var själva olyckan att de skulle ha något tillsammans, och än värre, när de skulle göra något tillsammans, för då blev det rakt ogjort.
Höjer väsnades, men de rackarpojkarne kunde svara så behändigt på allting, så det var inte värt att söka sticka dem.
-- Stanna hemma, du, så blir det något gjort, sa gubben. Själv är liksta dräng.
| 304 |
Ja, men se det var just att slippa vara dräng som lockat Höjer mest, och nu fick han känna på att vara både dräng och herre på en gång. Tänka ut för alla och ta i för alla. Och när styvfadren satte sig på tvärn, så blev det rent illa. Skulle Höjer ha oxarne om dan, så skulle gubben också ha dem, och som han var först oppe om morgnarne, så tog han kräken bara, och då gick hela Höjers arbetsplan åt skogen. Och så gick gubben och satte opp folket, och tubbade dem, så att Höjer inte hade några händer med dem.
På sommarn tog det till, när studenterna kommo och hyrde sig in. Då skulle pigorna sitta och hänga på verandan och dricka punsch halva natten, och haken vet allt vad de gjorde för styggt, men när de sen skulle opp och mjölka om morgon, så sov de; och när de stodo vid spiseln, så nicka de till, och allt som skulle göras blev illa gjort.
Höjer skulle ta itu med dem, och förbjöd dem slinka med herrarna, utan de skulle sova om nätterna. Men då svarte pigorna som så (som de lärt av herrarne, som voro mycket frisinnade om somrarne): att dagen var husbonds, men natten var deras, och de gjorde vad dem lyste, när solen gått ner.
-- Det må ni göra, svarte Höjer, men på ett villkor: att ni gör ert arbete för mat och lön om dagen. Kan ni svira om natten och arbeta lika bra om dan, så må ni det! Men kan ni inte det, så ni inte gör rätt för er, så må ni gå er väg!
Det kunde de naturligtvis inte, men nu ansågo de sig ha rätt att svira om nätterna, helst det var ytterst svårt att kontrollera deras arbete om dagen.
Höjer tröttnade och förehöll en dag i lindriga
| 305 |
-- Ja, men de ta ju ingen tid ifrån er, svarte herrarne.
-- Men de ta den kraft jag äger fordra, efter som jag föder dem, svarte Höjer; och jag är inte betjänad med dåligt arbete lika bra som med gott; och det var inte lönt för mig att komma sta och ge dem sämre kost för sämre arbete, för då klaga de, och ge mig dåligt rykte.
Nej, det förstod inte herrarne, och man skulle vara »människa» mot sina tjänare också!
Så kom drängarne och skulle ha danser om kvällarne, för att locka pigorna till sin kant. Och då tog de och bar ut tröskverket för att få logen utrymd. Men när sen tröskverket fick stå i regnet, så kuggarne svällde och axlarne rostade, då blev Höjer rasande och förbjöd den eviga dansen. Det var dock det sämsta han kunde hitta på, för sen blev pojkarne alldeles vilda. Och vad de kunde finna ut bara, för att komma ifrån arbeta!
En dag körde de sönder välten i fyrsprång över ett dike. De visste nog att sme'n bodde en halv mil borta, och att det tog ett dygn att ro dit och komma hem igen, och när de ville ha en fridag på sjön, så styrde de om att någonting gick sönder. Inte kunde de hjälpa det, inte. Och det var inte gott att komma på dem, heller.
Skulle det dras not, så var det bara att knipa fram med brännvinet, annars gick fisken ut ur kilen. Och se, inte rådde drängarna för att inte fisken gick i noten! Men bara det lukta aldrig så lite brännvin av dem, så kom det alltid någon fisk.
| 306 |
Det var som förgjort för Höjer, och aldrig vågade han mer ta sig en fridag på skytte, utan måste ligga i jämnt och samt. Och när han såg gubben komma hem med fåglar lite emellan, så sved det i honom.
-- Jojo, känn på du, sa styvfadren.
-- Ja, förlåte mig, men jag tror ingen har det så bra som den som tjänar! mente Höjer.
-- Jo, du sa annat förr, du, men du visste inte bättre!
Så gifte Höjer sig på försommarn, och gubben strax efter. Då blev det en ny visa med kvinnfolkena, så ettrigt, så ettrigt. Och gubbarna retades i luven på varann. Men styvfadren, som var den slugaste, gick alltid ifrån saken med vinning.
Skulle Höjers piga gå och mjölka på skogen så lät gubben henne först ropa ihop alla korna till fållan, och på det vann hans piga en halv timma.
Inte kunde hon hjälpa det, att korna följdes åt, och det var småaktigt av Höjer att se på sådant.
Höjer ville inte vara småaktig, och fastän han tyckte att pigorna kunde skifta med görat, så lät han saken gå sin gång.
Men hatet började gro mot gubben, och fastän denne nog var en spjuver, förstås, så var han inte skuld till allt. Bra mycket i alla fall. Och av allt som de hade tillsammans förstod han att klå åt sig, där något var att vinna, att skudda av sig, när det ålåg honom något.
Slutligen blev Höjer ledsen på alltihop, när han såg att han hade det sämre nu än förr, och till den fjortonde mars hade han i all tysthet tagit sig en arrendator.
Nu var det Höjers tur att skratta. Arrendatorn
| 307 |
Och snart stod det kalabaliker utan ända mellan de två gårdsbrukarne, så att ön slutligen fick namnet lilla helvete. Höjer åtog sig först att göra dagsverken åt arrendatorn, vilket man fann litet bakvänt, men det brydde bond sig inte om. Nu gjorde han inte mer än han ville och lät de andra kivas. Och det kunde de!
Först när arrendatorn märkte, att hans piga fick driva alla korna i fållan, så sa han ifrån att det skulle skiftas. När det inte hjälpte, så befallde han sin piga att driva de andras kor i sjön, ut på kobbarne, vart som helst.
Och se det halp!
Därpå tog han opp stängselfrågan, och nu blev det advokatyrer i oändlighet. Men arrendatorn visste bot: stänger inte ni, så öppnar jag! Och så öppna han, så dragoxarna gick mitt igenom gubbens skötar som hängde på gisten.
Och så blev det stängt!
Skulle de så broa dikena! Gubben ville inte lägga bro, fastän det bara var några syllar. Gott, då gjorde arrendatorn sig en bro, som han tog bort, när han begagnat den.
Det fanns bara en brunn på gårn, och vid den lade sig gubbens kvinnfolk att tvätta!
Kvinnorna skällde en hel eftermiddag, så de voro ultramarinblåa i ansiktet, medan arrendatorn stod i slöjdbon och snickrade en brunnslucka, som han täckte karet med, och satte hänglås för. Och så var den saken till ända.
| 308 |
Men sen gick gubbens kvinnor och stack arrendatorns bästa ko i juvret så hon sinade.
Varpå arrendatorns kvinnor släppte ut gubbens höns, så räven tog sex stycken på en natt.
Det var ett krig på liv och egendom och Höjer spelade den icke vackra rollen av angivare och spion. I stadigt vänskapsförbund med arrendatorn, gick han denne tillhanda med alla upplysningar, som kunde tjäna i såväl anfall som försvar mot den gemensamma fienden.
Och nu på hösten hade han uttänkt en huvudaktion, som skulle ge styvfadren knäcken. Gubben hade nämligen ytterst liten slåmark och måste alltid ta sjöfodret, vassen i viken, med i beräkningen för att få sina två kor med livet igenom vintern. Nu var icke sjöfodret undantaget i arrendekontraktet, utan var allmänning, så att var och en tog vad han ville; dock hade man en tyst överenskommelse att sjöslåttern företogs på en utsatt dag; men som denna klausul ej fanns i kontraktet, beslöt Höjer sätta lusen i örat på arrendatorn, en dag, då gubben skulle bort på en auktion.
-- Ta för dig du, annars tar den andra alltsammans, undervisade Höjer arrendatorn, som inte riktigt ville på affären. Om inte du tar först, så tar han först!
Det var ett skäl! Och samma morgon som gubben rest bort, satte arrendatorn alla män och kvinnor i verket. De gingo naturligtvis runt kring stränderna och rakade av vartenda strå som kunde åtkommas, så att den som ville ha något med, måste ut i vattnet och gyttjan, och fick ändå bara vassvippor, som inte något kreatur ville tugga.
| 309 |
När gubben kom hem i sin båt och såg viken ligga som en slagen äng, blev han alldeles galen, och som han kände igen upphovsmannens finger, kastade han sitt hat på honom. Han blev desto ondare, som det var hans egen idé, att en natt göra arrendatorn samma spratt. Och hans enkla hämndeplan blev nu att nedlägga striden med denne, spränga förbundet och få anfallet gemensamt mot Höjer.
Till den ändan började han peka på små skrymslor i kontraktet, som Höjer hade hållit öppna åt sig för att vid behov sticka sig undan. Detta skulle nu ej inverkat på vänskapen mellan de båda, om ej arrendatorn redan förut tyckt sig märka att små fördelar tillföllo Höjer dem han ej skulle ha haft, men nu när någon pekade på det, så stack det i ögonen. Olyckan ville också, att Höjer om dagen varit ute och satt flundernät på arrendatorns bästa grynna, och detta hade han enligt kontraktet endast begränsad rätt till, i så måtto att, som orden lydde, husbehovsfiske vore gårdsägaren ej förment i vilka vatten han ville. Nu kommer arrendatorn och finner grundet upptaget av inte mindre än trettio nät, så att all sättning blev honom omöjlig, då grynnornas antal och givbarhet voro begränsade.
Det var eld på kruttråden, och hemkommen började det puttra och fräsa.
-- Hör du, Höjer, du; du går och sätter före mig så jag inte kan fiska.
-- Nå, det får jag väl, svarte Höjer.
-- Nej, trettio nät är inte husbehov; jämka dej dän du bara!
-- Det vet jag visst det, när det inte står i kontraktet hur många nät det skall vara.
| 310 |
-- Jaså, du talar ur den ton! Vet du av, att du har släppt tre kor på skogen, när du bara har lov till att släppa en.
-- Nå, vad skulle det göra då, när skogen är så stor.
-- Haha; vi ska inte vara småaktiga då! Bra! Vi ska komma ihåg det!
Följande morgon stod Höjer på vedbacken, när arrendatorn kom fram, och med en till utseendet oskyldig min frågade:
-- Hör du, Höjer, du!
-- Jo! Här är jag!
-- Jag behövde några spadskaft, och dem får jag väl ta på skogen?
-- Jo, det går an, bara en tar vackert, så!
Arrendatorn fick båda drängarne med sig och fällde hela öns lilla aspbestånd, varpå han lät dem såga och grovhugga spirorna. Höjer hörde nog att det braka och dåna bortom hagen, men han gav sig inte tid att gå och se efter vad som stod på. Det fick han dock klart för sig, när folket kom hem med lass efter lass med aspstockar.
-- Ja, men du är vådlig i alla fall, som har tagit dän alla asparne, som jag skulle ha till lövtäkt åt fåren, ojade sig Höjer. Och hur många spadskaft ska det bli av det där, måtro?
-- Å, det sträcker sig väl till en tre dussin! svarade arrendatorn.
-- Ja, men jag bad dig hugga vackert!
-- Nå, är det inte vackert då! Och för resten sa du inte hur många det skulle vara.
Därmed var revanchekriget å ömse sidor i gång, och styvfadren spelade nu djävulens roll, som gick
| 311 |
Så började arrendatorn nyodlingar, sedan han förmått Höjer att gå med på en part av kostnaderna. En rothuggare tillkallades, som svedde och högg och det ena stycket efter det andra togs opp. Men nu bestämde kontraktet, att gårdsägaren skulle hålla fall för åkrarna, och Höjer befann sig en dag invecklad i större sprängningsarbeten, som kostade kontanta pengar.
-- Det får du igen på odlingen, narrade honom styvfadren.
Men arrendatorn hade bara femårskontrakt han, och efter allt krångel han haft, började han packa in för att draga dädan. Och därför satte han till alla krafter att suga ur jorden vad han kunde; låg efter Höjer som en igel, studerade kontraktet om nätterna och klämde sedan till allt vad han kunde.
Höjer blev snart ledsen och tog plats som båtbyggare på en grannö för att vara ifrån alltsammans. Men då blev det sju gånger värre; och var gång han kom hem hade hans hustru något nytt sakeltyg att förkunna.
Andra året kunde inte arrendatorn göra rätt för sig; odlingarne hade kostat så mycket, fisket var dåligt, och i stället för att be om anstånd, hotade han Höjer med process för att han narrat honom in på villkor som han inte kunde gå ut med. Men processa var det sista man ville göra, för det var bara ting två gånger om året, och om man också
| 312 |
Arrendatorn blev därför sittande, och nöd gick inte på honom, men på Höjer gick det hårt, ty han hade ju avhänt sig nästan all sin egendom, och hade tillochmed gjort dagsverken gratis.
-- Det här är då alldeles rasande, menade Höjer, när nöden tvang honom att beklaga sig för styvfadren. Och aldrig har jag haft en glad dag sedan jag hörde upp att tjäna. Då hade jag maten och inga bekymmer, men sen jag fick mitt eget, får jag gå dräng utan lön och se på hur andra äter mitt bröd opp.
-- Ja, ser du, du har inte rätta förståndet du, svarade gubben, och den gång du ville snyta din arrendator, så lade du grunden till allt som hänt dig sen!
Detta var delvis saken, ty Höjer var född till att tjäna, men den som först brutit rätt och billighet, det var styvfadren, och därför tvang han de andra att bryta igen, såvida inte de ville gå under, och det ville de inte.
Ont blev värre! För att knipa ut arrendesumman lade Höjer på sin arrendator nya onera, som denne sökte skudda av sig. Och snart upptäckte man att han gjort odlingarne på svindleri, så att han sålde veden, som höggs vid röjningen, och vad värre
| 313 |
-- Det står så i kontraktet.
-- Ja, men det var inte meningen, svarade Höjer.
-- Ja men det står så, liksom det inte stod så att du skulle sätta trettio nät, när meningen var att halvt dussin. Orätt går igen! Skyll dig själv.
Efter de fem årens utgång hade Höjer måst taga hypotekslån för att muta bort arrendatorn och rädda sin skog, men arrendatorn köpte sig en gård i grannskapet på besparingarne.
Och Höjer måste återigen ta gården och börja kampen mot tjänstefolket, som nu var värre än någonsin. Ibland tänkte Höjer sälja gård och grund, men det fanns inga andra köpare än fattiga krakar, som ville betala med inteckningar, naturligtvis löpande utan ränta. Att ta arrendator igen aktade han sig för, och det återstod sålunda inte annat än låta sig ätas levande av tjänstefolket.
-- Ja, ser du, min gosse, sade pastorn, som blivit anmodad avge utlåtande, den som inte är skapt till herre, den blir aldrig herre.
| 314 |
-- Ja, men herre Jesus, hur kan andra få bukt med sina tjänare, då?
-- Ser du, det är deras hemlighet det! De äro väl så skapta, ser du!
Och därmed fick Höjer trösta sig, om det nu var
en tröst att veta sig dömd till en undergång, som
han ser dagligen och stundligen försiggå för sina
ögon, utan att kunna hindra den!
