F. M. Franzén.
Samtida kopparstick.
Gustavianska tiden (1772--1809)
Öfversikt
d) De yngre »gustavianerna»
(finne, född 1772, död såsom biskop i Hernösand 1847) den, som lade i dagen största ursprungligheten. Året efter Gustafs död, just då Kellgrens sol var i nedgång, framträdde i Stockholmsposten Franzéns första dikter, hvilka väckte uppmärksamhet för en ren, oskuldsfull och mild ton. En bland de första, den senare omarbetade Människans anlete, ett inlägg mot den materialistiska världsuppfattningen, erhöll det varmaste loford af Kellgren. Franzéns stil skilde sig i flera afseenden från den svensk-akademiska, men han rönte dock från detta håll uppmuntran, särskildt för sin Sång öfver Creutz, oaktadt just i denna dikt Franzéns poesi visar sig djärf och oberoende af »alla fastställda regler» i tanke och uttryck. Från Franzéns yngre år härrör äfven en stor del af de fagra lyriska kväden, i hvilka en egendomlig, rent idyllisk, fridsam världsåskådning afspeglar sig, sådana som Till Selma (inledningssången till diktcykeln »Selma och Fanny», som fullbordades och sammanfattades till ett helt först på 1820-talet), vidare Den gamle knekten (sedermera omarbetad), en poetisk teckning af en gammal krigare som täljer sina minnen från Karols tid och senare dagar, ett par af hans Tidsbilder och flera andra. I de sånger, i hvilka han besjunger den jordiska glädjen, t. ex. hans dryckesvisor Champagnevinet, Till en yngling, (»Goda gosse, glaset töm») och Glädjens ögonblick (»Sörj ej den gryende dagen förut»), parar sig skälmsk glädje med oskuldsfullt behag.
F. M. Franzén.
Samtida kopparstick.
Franzéns vittra sympatier voro ursprungligen snarare hos den nyvaknande tyska skaldekonsten och hos Englands klassiska diktning (hans första dramatiska försök voro påverkade af Shakspere) än hos de häfdvunna franska mönstren. Men om han än ägde vissa förutsättningar att varda nydanare i vår vitterhet, var han å andra sidan ej kallad till stridsman. Han fortfor icke på den stråt, som han inslagit, utan blef alltmer akademisk i sin alstring. Vid sekelskiftet antager hans poesi en lärodiktande prägel.
Under sin senare verksamhet -- långt in i nästa skede -- fortsatte Franzén sin lyriska diktning (de religiöst stämda »Fannysångerna» samt utmärkta psalmer, af hvilka 23 intagits i 1819 års psalmbok). Hans större episka och dramatiska skaldeverk äro föga lyckade. Det är såsom den enkla visans målsman han företrädesvis skall lefva.
I sin egenskap af sekreterare i Svenska akademien författade han ett antal välskrifna minnesteckningar.
Lefnad: Frans Mikael Franzén var son af en handelsman
i Uleåborg och född 1772. Sjuklig och svag som barn, utvecklade han
ovanliga själsgåfvor och röjde tillika en sällsynt oskuldsfull
karaktär. Först bestämd för studier vistades Franzén hos den store
finske vetenskapsmannen Porthan. Då fadern afled, måste emellertid den
unge Franzen biträda sin moder i handeln. Midt ibland tjärtunnor och
andra handelsvaror spirade dock hos honom ett öppet sinne för poesi,
närdt af hemmets och familjelifvets fridfulla behag och af kärleken
till hans moder. Snart lämnade emellertid Franzén åter handeln för
studierna, blef en af Porthans bästa lärjungar och promoverades 1789 i
Åbo, hvarest han kort därefter blef docent. År 1793 väckte han
uppmärksambet genom sina dikter i Stockholmsposten; efter en utländsk
resa, bl. a. till Paris, anställdes han som bibliotekarie och
professor vid det finska universitetet. Sedan Finland afträdts till
Ryssland, öfverflyttade Franzén (som valts till ledamot af Svenska
akademien efter Gyllenborg och kallats till kyrkoherde i Kumla i
Närke) år 1811 till Sverige. Sedan blef han kyrkoherde i Stockholm
samt tjänstgjorde under ett årtionde som Svenska akademiens
sekreterare, intill dess han år 1834 tillträdde biskopssysslan öfver
Härnösands stift, som han innehade till sin död, 1847.
