Amerika, dess upptäckt, eröfring och fyrahundraåriga utveckling / 15. Västern (1892) Author: Otto Wilhelm Ålund - Tema: Americana, Geography Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

15.

Västern.

Medan unionen grundades och genomlefde sina första årtionden, hade bakom den ridå som bildas af Alleghanierna ett nytt Amerika tyst och omärkligt uppvuxit vid sidan af det gamla på östra sidan bergen. Det var Västern, som nu framträder och kräfver sin röst i unionens rådslag vid sidan af Norden och Södern.

Redan på 1750-talet hade enstaka nybyggare från NordCarolina slagit sig ned här och där i den vildmark som sedan blef staten Tennessee; men någon egentlig kolonisation af landet väster om bergen ägde först rum tjugu år därefter, då härdiga skogsbyggare från de östra dalarna inträngde i de fruktbara nejderna söder om Ohio och grundade Kentucky.

I spetsen för denna äldsta invandring i Västern gick en af Amerikas originellaste personligheter från denna tid

295

och tillika den bästa typen för hela denna märkvärdiga klass af »backwoodsmen» som utgjorde kolonisationens pionierer. Från sitt hem vid Yadkin i en af NordCarolinas öfre dalar hade Daniel Boone — så hette denne skogsströfvare — öfver bergen stigit ned i de då ännu obebyggda skogs- och präriesträckor, där Kentucky, Cumberland och andra breda floder mellan höga stränder strömma ned mot Ohio. Det var ett härligt land som här mötte hans ögon. Kullarna och dalarna voro klädda i en skogsprakt sådan han ännu aldrig sett, och den rullande prärien, som sträckte sig långt bort mot horisonten, vimlade af otaliga hjordar betande bufflar. Vildt fanns för öfrigt i ett öfverflöd som var ägnadt att fröjda en jägares hjärta, och i alla bäckar och strömmar fullt upp af fisk.

Boone hade ett fint sinne för en jungfrulig naturs skönhet och majestät, men en ej mindre skarp blick för dess mer reella förmåner. I två år genomforskade han ensam det ofantliga området, ströfvande omkring från trakt till trakt, noga undersökande jordmån och belägenhet. Nöjd med hvad han sett, återvände han nu till bygden, och det var på grund af hans beskrifning om landet och under hans ledning som 1775 en skara skogsbyggare från NordCarolinas och Virginiens gränstrakter gick öfver bergen och grundade de första nybyggena i Kentucky i samma trakter där nu dess hufvudstad Louisville ligger.

Företaget saknade ej sina stora faror. Landet var visserligen obebodt, men beläget mellan shawnee-indianernas område i norr och cherokesernas i söder, utgjorde det en gemensam jaktmark för båda dessa nationer och valplats för de blodiga strider de esomoftast utkämpade med hvarandra. Det kallades af dem Ken-tuck-i, »Den gröna vassens land», af det manshöga, saftiga gräs som betäckte stora sträckor af prärien och utgjorde gömställe för den svarta björnen och den lurande vilden. Nykomlingarne hade också heta strider att utkämpa med dessa indianstammar; många af nybyggena gingo upp i lågor, och deras invånare

296

nedhöggos eller bortsläpades i fångenskap. Men kolonisterna kämpade med förtviflans raseri för hus och hem och öfvade ej sällan blodig vedergällning. Det är från denna tid kentuckiern fått något vildt i blodet, som skarpt skiljer honom från hans grannar.

Men trots alla hinder blomstrade den unga kolonien upp med en förundransvärd hastighet. Redan vid den första grundläggningen och innan ännu de första blockhusen hunnit resa sig, hade den gifvit sig en författning som stadgade full religionsfrihet. En stark ström af invandrare gick i flere år till Kentucky, och redan sjutton år sedan det första trädet fällts vid Otter Creek, där Boones första bostad låg, hade folkmängden ökats så betydligt, att det nya territoriet kunde klappa på kongressens dörr och begära inträde i unionen; Det följdes två år därefter af Tennessee, som 1794 äfven blef stat.

Daniel Boone stannade ej länge kvar i den koloni han grundat och hvars fader han ännu i dag kallas af det tacksamma Kentucky. Den gamla passionen för lifvet i vildmarken och utforskande af nya trakter fick åter makt öfver honom, och lämnande sin farm åt sönerna, drog han, endast åtföljd af sin hustru, längre mot väster, rödjande och bebyggande plats efter plats, tills utvandrarfloden åter upphunnit honom och han på nytt bröt upp, alltjämt mot väster. Han gick öfver Mississippi och uppför Missouri, ständigt följd i hack och häl af en skara nybyggare, ty man visste väl, att där Daniel Boone slagit sig ned måste vara godt land. Här funno honom besökande ännu på hans höga ålderdom lefvande i backwoodskojan med de nakna stockväggarna och den låga spiseln med vildbrådet hängande i sin krok öfver elden. Här lade han också nära nittioårig sina ben till hvila. Men Kentucky ville återbörda kvarlefvorna af sin förste grundläggare; de hämtades med stor högtidlighet och ligga nu, jämte den trogna följeslagerskans, under en kulle i dalen där han byggde sin första koja på Kentuckys jord.

297

Boone var ej blott en oförskräckt och skicklig skogsströfvare, väl förfaren i all indiansk list och spårkonst, kallblodig och rådig i faran: under skogsbyggarens skrofliga yta fanns hos honom äfven en högsinthet och mildhet mot besegrade fiender som tillvunno honom själfva indianernas hjärtan. När Cooper tecknade sin Natty Hawtree, lånade han många drag af Daniel Boone.

Några få år efter de båda staterna söder om Ohio fick äfven den rad af stater som nu utbreder sig norr om denna flod sina första bebyggare. En af den kontinentala kongressens sista åtgärder, innan han lämnade ifrån sig makten åt unionsregeringen, hade varit att organisera hela detta område nordväst om Ohio till territorium och träffa anstalter för dess kolonisering. Ledningen af företaget anförtroddes åt öfverste Rufus Putnam från Massachusetts, och med en väl rustad skara af utvandrare från Nya England, hela familjer af män, kvinnor och barn, till ett antal af ej mindre än 25 000 personer, bröt denne i mars 1788 upp till Ohio.

Det gick här som i Kentucky: blodiga fejder med indianerna, hvilka 1794 i grund kufvades af en unionshär under general Wayne, efterföljdes äfven här af en mycket hastig uppblomstring. Jorden var utomordentligt bördig, den ena utvandrarkaravanen efter den andra drog öfver bergen, och af det stora Nordvästterritoriet hade på mindre än trettio år tre nya stater skapats: Ohio (1802), Indiana (1816) och Illinois (1818). Indiana var en afläggare från Ohio. Illinois hade redan från den franska tiden en gles befolkning af canadiska nybyggare; men nu gick i många år en så godt som oafbruten ström af invandrare dels på de stora sjöarna och utför Ohio, dels genom Kentucky, till prärielandet söder om Michigansjön, i hvilken engelsmän äfven allt mer deltogo.

Ungefär vid samma tid (1817—1819) ökades äfven sydstaternas antal med Mississippi och Alabama, föregångna (1812) af Louisiana i inskränktare bemärkelse eller landet

298

omkring nedersta Mississippi. Den återstående delen af Storlouisiana, den omätliga sträckan mellan Mississippi och Klippbergen, börjar äfven redan nu utstyckas i stater och territorier. Missouri blef stat 1821, efter en het strid mellan Norden och Södern, hvarom vi längre fram få tillfälle att tala, det därifrån som territorium afsöndrade Arkansas däremot först 1836.

Sedan 1792, då Kentucky upptogs i unionen, till 1830 hade Förenta staternas område genom denna storartade kolonisation från 240,000 ökats till 638,000 eng. kvadratmil, således på fyrtio år nära tredubblats.

Till denna snabba utveckling bidrog ej litet, att unionen tidigt tog hela kolonisationsverket om hand. De gamla staterna afträdde till henne sina områden på andra sidan bergen, och dessa lades jämte hela den öfriga Västern som »public lands» under hennes omedelbara förvaltning. Hon sände ut en armé af landtmätare öfver det nya obebyggda landet, som uppmätte och indelade det i kvadrater om 36 eng. kvadratmil, kallade »townships», och dessa åter i ett visst antal rutor eller sektioner, som genom särskilda jordbyråer såldes till pris hvilka gjorde det möjligt äfven för en fattig arbetare att skaffa sig en jordlott. Denna jordlagstiftning, som med några förändringar tiden gjort nödiga fortbestått ända till våra dagar, är förnämligast Jeffersons verk.

Liksom nybyggarne i norden, hade äfven de södra kolonierna väster om bergen hårda strider att utkämpa med indianerna. I synnerhet voro cherokeserna i Alabama och Floridas seminoler, som stodo på en högre kulturgrad än de norra stammarna, en ständig fara för de unga nybyggena. De kunde också först efter långa och blodiga krig kufvas, de senare genom general Jackson, hvilken 1819 eröfrade hela Florida. Spillrorna af Amerikas forna herrar måste slutligen finna sig uti att helt och hållet utrymma sitt gamla land och utvandra till de bostäder på

299

andra sidan Mississippi som segrarne anvisat dem och dit de föregåtts af sina stamförvandter norr om Ohio.

Men utom indianerna hade de unga kolonierna i början och länge att kämpa med ett stort hinder: bristen på andra kommunikationer än dem sjöar och floder erbjödo. Så svåra voro landförbindelserna med de östra staterna genom de obanade skogarna ännu omkring 1820, att ej blott kentuckybon, utan äfven Illinois' och Indianas landtmän måste sända sina produkter båtledes till NewOrleans för att vinna afsättning på dem. Denna brist afhjälptes först genom anläggningen af Eriekanalen, som öppnade en lätt förbindelse med NewYork, samt genom de chausseer staterna efter hand läto bygga.

Lefnadssättet i dessa västra stater och territorier var ännu mycket enkelt. Det dröjde länge innan det första blockhuset utbyttes mot en bekvämare bostad. Män som kvinnor gingo alla i hemmaväfda kläder, och alla redskap farmern behöfde måste han själf förfärdiga sig. Men redan det första lilla embryot till en stad hade sin skola och sin tidning, sina folk- och valmöten, sina många religiösa samfund, ty religionsfrihet fanns från första stunden i alla dessa nya samhällen. Någon förfining i lefnadssätt och väsen fanns knappast hos denna Västerns äldsta befolkning; men där fanns i stället mycken kärnfrisk kraft och sundt praktiskt förstånd, paradt med en idog seghet som ej lätt lät nedslå sig af hinder. Detta »go ahead», som sedan blef en af amerikanens utmärkande egenskaper, kännetecknade knappast mindre dessa Västerns första bebyggare än deras ättlingar, som i följande generation trängde öfver Mississippi.

Den tillökning i styrka Västern tillförde unionen blef dock ej odeladt en välsignelse. Den indrogs tidigt i striderna mellan Norden och Södern och utgjorde länge tvisteäpplet emellan dem. Skulle slafveri få finnas i de nya staterna väster om bergen? var den stora, alla andra uppslukande frågan. I staterna norr om Ohio hade denna

300

fråga strax vid själfva grundläggningen afgjorts. Virginien, ehuru en af sydstaterna, hade, när det afträdde sitt område vid Ohio, uppställt det villkoret, att slafveri skulle för all framtid vara förvisadt därifrån, och samma villkor hade äfven kongressen uppställt vid organisationen af Nordvästterritoriet. Men i Västerns södra stater, Alabama, Mississippi och Louisiana, gestaltade sig sakerna annorlunda. De båda förra voro koloniserade från Georgia och SydCarolina, slafveriets egentliga härdar, och i Louisiana var slafveriet sedan den spanska tiden inrotadt. Frågan gällde dock nu icke så mycket dessa stater, där en gammal häfd redan hunnit befästa sig, som icke mer den del af Storlouisiana som ännu ej var utstyckad i stater: hela det stora området från Mississippi i öster samt Canadas gräns och Texas i norr och söder. Frågan om slafveriet skulle bli inhemskt äfven i dessa ännu ofödda stater eller afvisas därifrån berörde hela maktställningen mellan Norden och Södern och deras så skilda intressen. För sina syften önskade det senare lika ifrigt, att så många slafstater som möjligt skulle vara representerade i kongressen, som det förra önskade motsatsen. Ju flere stater adopterade slafveriet, dess flere röster kunde Södern förfoga öfver i senaten.

Redan länge hade denna tvist om de unga territorierna i Västern pågått mellan båda sidornas politiker: till fullt utbrott kom den dock ej förrän den första af Louisiana- staterna, Missouri, 1819 begärde inträde i unionen. Nu upplågade en ytterst våldsam strid. Representanthuset, där Norden hade röstöfvervikt, vägrade erkänna Missouri som stat förrän det förbundit sig att ej tåla slafveri inom sina gränser, medan Södern, som helt och hållet beherskade senaten, rörde upp himmel och jord för att vinna denna nya förstärkning. Det understöddes häri af territoriets egen befolkning, som redan funnit slafveri och slafuppfödning vara en indräktig inkomstkälla.

301

Liksom så ofta i unionens historia, slets denna första stora strid i slaffrågan genom en kompromiss, som ingenting afgjorde, endast halkade öfver och uppsköt. Det beslöts, att Missouri skulle få bli slafstat, men med detta enda undantag slafveri hädanefter ej få finnas norr om en linie dragen på 36° 30' n. br., eller i förlängning af det dåvarande territoriet Arkansas’ norra gräns. Genom denna s. k. Missouri-kompromiss (febr. 1821) blef unionen skarpt klufven i två hälfter, af hvilka den södra var ej obetydligt större.

En annan orsak till söndring mellan Nord och Söder låg i det stränga skyddstullsystem unionen redan nu följde. Det hade först anlitats som ett medel att hjälpa Amerikas svaga industri på fötter, men af det mäktiga fabriksintresset i norden upprätthållits äfven sedan näringarna genom idogt, ostördt arbete och tillgodogörande af landets ofantliga naturliga resurser kommit i ett blomstrande skick. Men Södern hade inga manufakturer: dess rikedom låg uteslutande i de råalster dess plantager afkastade, och det måste följaktligen från utlandet eller de norra staterna införa sina behof af manufakturvaror. Denna tullbeskattning kändes i synnerhet tryckande sedan kongressens representanthus 1832 antagit en tariff, som betydligt höjde tullen på utländska industriartiklar. Missnöjet, redan förut stort, antog nu en våldsam karakter. Särskildt var detta fallet i SydCarolina, där ett statskonvent i en resolution förklarade akten för inkonstitutionell och därför ogiltig — »nullifierade» den, som det kallades — och hotade, att SydCarolina skulle utgå ur unionen, om ej den förhatliga akten återtoges. Ledare för rörelsen var John Calhoun, Söderns störste talare och statsman vid denna tid. Han dref till dess yttersta spets det demokratiska partiets lära om staternas oinskränkta suveränitet och rätt att efter behag stanna kvar i unionen eller gå ut därutur. Hotet var för öfrigt ej nytt. Vi ha sett själfva Massachusetts under det senaste kriget med England uttala det, och Missouri

302

hade för tio år sedan hotat att bilda en stat för sig, om det ej fick hålla slafvar.

Syd Carolinas »nullifikationsakt» fann emellertid mycket litet understöd, äfven i Södern. Den öfvervägande allmänna meningen uttalade sig emot den, och stödd på denna, kunde presidenten Jackson — den från NewOrleans bekante generalen — intaga en så bestämd hållning mot nullifikatorerna, att Calhoun och hans anhängare sågo sig nödsakade att underhandla, och striden, som ett ögonblick haft ett mycket allvarsamt utseende, bilades genom en kompromiss, som successivt nedsatte tullarna, tills de hunnit sin förra nivå.

Upphofsmannen till denna äfvensom till flere följande kompromisser var Heny Clay, jämte Daniel Webster Nordens förnämste statsman under en följd af år och, äfven jämte honom, ledare för whigpartiet, det återuppståndna federalistiska partiet, hvarutur det stora republikanska partiet sedan skulle framgå.

Whigpartiet hade, ehuru starkt uppblandadt med demokratiska element, en kort tid (1825—29) haft makten, medan John Quincy Adams, en son till John Adams, innehaft presidentvärdigheten. Men de rena demokraterna hade åter kommit till väldet med Andrew Jackson (1829—37), en af unionens originellaste presidenter. Jackson var en tapper, men rå soldat, som under krigen med England tjänat sig upp och genom sitt rättframma, något grofva väsen ej mindre än sina krigiska bragder tillvunnit sig en ofantlig popularitet. Som president gaf han i många fall prof på egenmäktighet, ja, despotism; men karakteren var rättrådig, och ehuru själf en sydstatsman — han var född i SydCarolina — uppträdde han dock med bestämdhet för unionen mot alla secessionistiska sträfvanden från sin födelsestats sida, i detta fall mycket olik de sydstatsvänliga presidenter som snart efterträdde honom. I Förenta staternas finansväsen ingrep han på ett olycksbringande sätt genom sina åtgärder mot den af Hamilton grundade

303

Nationalbanken och försvårade därmed väsentligt den förfärliga finansiella kris som 1837 hemsökte Förenta staterna.

Det demokratiska partiet herskade äfven under newyorkaren Van Buren, Jacksons närmaste efterträdare, men trängdes för ett ögonblick från makten 1840 af sina motståndare whigarne, som, hufvudsakligen med Västerns tillhjälp, i Hvita huset insatte general William Harrison, en Ohioman och fader till den nuvarande presidenten. En backwoodskoja var whigarnes stridstecken under denna presidentkampanj, en af de hetaste som utkämpats i Amerika och i historien känd under namnet »Ciderkampanjen», af den massa ciderfat som därunder skola tappats vid valmötena i Västern.

Harrison dog efter några få månader och efterträddes, enligt författningen, af vice presidenten Tyler, en virginier. Slafstatstvisten, som genom Missouri-kompromissen endast fått en provisorisk lösning, uppblossade under de fyra år Tyler satt vid makten i hela sin forna våldsamhet på nytt. Anledningen var, att Texas, förut en del af Mexiko, men sedan 1836 års lyckliga resning under general Houston en själfständig republik, begärde att bli upptaget som stat i den nordamerikanska unionen. Texas var ett gammalt slafland och skulle således, om dess begäran uppfylldes, gifva sydstatsintresset en betydlig förstärkning. Norden satte sig därför länge och ifrigt däremot, men lät slutligen mot en ny kompromiss förmå sig att samtycka, och Texas blef den 1 mars 1845 medlem af unionen på samma gång som det 1819 eröfrade Florida. De icke slafhållande staterna förstärktes samma år med Iowa, ett nytt område väster om Mississippi med vidsträckta prärier och utmärkt bördig jord, dit den stora invandringen från Europa, som de första åren på 1840-talet fick en enorm utsträckning, företrädesvis riktat sig, och tre år därefter (1848) med det öster om Iowa belägna Wisconsin. Och då äfven territoriet Michigan, midt emot Wisconsin på andra sidan Michigansjön, redan 1836 blifvit upptaget i

304

unionen tillsammans med Arkansas, som enligt 1821 års kompromiss blef slafstat, var vid denna tid ej blott hela Västern öster om Mississippi upptaget af stater, utan hade äfven, som ett väldigt utanverk, framskjutit en förpostkedja af fyra stater på prärierna väster ut mot Klippbergen och Stora oceanen.

Texas’ införlifvande med Förenta staterna föranledde ett krig med Mexiko; som aldrig erkänt dess själfständighet och nu återfordrade sin f. d. provins. Kriget fördes å unionens sida med stor kraft. Tre unionshärar inbröto på en gång i Mexiko. En armé under general Zachary Taylor trängde in i republikens nordöstra stater och slog här gång på gång mexikanerna under Santa Anna; en annan under öfverste Kearney eröfrade Nya Mexiko, medan en tredje under general Winfield Scott öfver Vera Cruz ryckte mot hufvudstaden och efter en följd af blodiga strider bemäktigade sig den. Kriget hade räckt i nära tre år då det i februari 1848 slutades genom freden i Guadalupe Hidalgo, däri Mexiko ej blott afsade sig alla anspråk på Texas, utan äfven till Förenta staterna afträdde Nya Mexiko och Öfre California till floden Gila i söder, mot en skadeståndssumma af 18 millioner dollar.

Stora oceanen hade redan tre år förut uppnåtts, sedan en häftig diplomatisk strid med England om Oregon slutat med en delning, hvarigenom södra hälften af detta

305

ofantliga område, de nuvarande territorierna Oregon och Washington, tillfallit Förenta staterna. Men den tillökning unionens område erhöll genom freden med Mexiko var af vida större dimensioner. Med ett penndrag var hon herre öfver hela det stora västra höglandet mellan det engelska Amerika i norr och Mexiko i söder, utgörande en dryg tredjedel af hela hennes nuvarande område, med tillsammans nio stater och territorier. Från Montanas alpdalar i norr, där Missouris källarmar bana sig väg genom ett af vår

306

jords underbaraste landskap, genom Californias rika dalslätter med sina guldförande floder, öfver Nevadas och Utahs öknar till Colorados och Arizonas cañons och parker, sträcker sig nu ett tredje Amerika, det rätta Stora västern, ett namn som man hittills efter hvartannat gifvit Illinois, Iowa och Missourislätterna, men nu sedan Klippbergen bestigits öfverflyttat på länderna väster därom.

Till allra största delen var detta land ännu obebygdt. Indianer af många stammar ströfvade visserligen omkring i dess tillgängligare delar, men utom några få mexikanska fästen och missioner med en krigboende gles befolkning fanns ända till midten af 1840 talet på hela detta ofantliga område endast en enda koloni af hvita män: det märkvärdiga mormonsamhället i Utah.

Mormonernas sekt, »De sista dagarnas helige», såsom de själfva älskade att kalla sig, hade på 1820-talet stiftats af Joseph Smith, tillhörande en farmersläkt i Vermont, af hvars medlemmar flere varit kända som visionärer. En änglauppenbarelse hade befallt honom förbereda människorna på det Tusenåriga rikets snara ankomst, och gifvit honom anvisning på stället där han skulle finna en sedan årtusenden nedgräfd bok, den s. k. Mormons bok, innehållande den nya religionens läror och en historia om det amerikanska folkets öden före Columbus och före indianerna. Ty Amerika var befolkadt från Babel, och Israels tio försvunna stammar hade tagit sin tillflykt hit, men sedermera för sina synders skull förgåtts.

Den nye profeten lyckades samla omkring sig ett litet antal troende, som efter hand genom förföljelse betydligt tillväxte. Sekten slog sig först ned i staten Ohio, men fördrifven därifrån i Illinois, där den i Nauvoo vid Mississippi byggde sitt första stora tabernakel. Dess trosfanatism och öfvermod, i förening med det först på 1830-talet införda månggiftet, gjorde den äfven här hatad. Joseph Smith blef vid ett anfall af en ursinnig folkhop nedskjuten och tabernaklet stucket i brand. Mormonerna beslöto nu

307

söka sig ett nytt hem i vildmarken, där de i fred och ro kunde få öfva sin gudstjänst och sina egendomliga bruk. Under ledning af Smiths efterträdare, Brigham Young, bröto de 1844 upp från Mississippi mot väster, en folkvandring på många tusen själar, öfvergingo Klippbergen och slogo ned sina bopålar på stranden af Stora Saltsjön på de ökenartade saltstepper som i väster sträcka sig till Sierra Nevada och efter en här kringströfvande indianstam fått namnet Utah. Mormonernas idoghet och okufliga energi förvandlade snart ödemarken till fruktbara sädesfält och frodiga betesmarker, och deras antal ökades oupphörligt genom proselyter, förnämligast från Europa. Utah var ett fullkomligt prästvälde, despotiskt styrdt af Young och ett fåtal äldste. Det är denna styrelseform som i förening med månggiftet gjort, att Utah, ehuru det äldsta territoriet i Stora västern, aldrig af unionen erkänts som stat, liksom de äfven varit en hämsko på dess utveckling.

Mormonstaten skulle dock ej länge förblifva den enda anglosachsiska kolonien väster om Klippbergen. Med en hastighet, till och med ännu större än den hvarmed Mississippistaterna befolkats, fylldes stora delar af det nya landet med invandrare österifrån. I samma månad som freden med Mexiko afslöts upptäcktes nämligen det första guldet i California. Det anträffades af en nybyggare i en liten biflod till Sacramento; snart befanns det, att äfven den stora flodens bädd var rikt blandad med den dyrbara metallen, och slutligen att den i mäktiga malmådror genomgick bergen på Sacramentodalens båda sidor, liksom alla därifrån nedströmmande bäckar och mindre floder voro bemängda därmed.

Nu uppstod en oerhörd rusning till de nyupptäckta guldfälten, först från de närmaste trakterna, men snart äfven från Västern och de östra staterna, från Europa, Kina, Nya Zeeland, Sandwichsöarna, Indien, — med ett ord, det var som jordens alla folk stämt möte i den vackra dalen där Sacramento flyter ned mot San Francisco-viken.

308

Guldsökarne från Europa kommo antingen sjöledes kring Kap Horn eller öfver Panamanäset, eller drogo i långa, ändlösa karavaner öfver prärierna och genom de vilda passen i Klippbergen, öfverallt betecknande sin väg med lik i massor af människor och djur. Indianerna anföllo dem, och koleran härjade i deras led; men som en utvandring af fjällråttor gick människofloden, trotsande alla hinder, under outsägliga lidanden, rakt mot det gyllene målet.

Det var den brokigaste skara världen kanske någonsin skådat samlad på ett litet område. Män af alla nationer, klasser, yrken, bildningsgrader sågos här gräfva och vaska sida vid sida. Stora rikedomar samlades på några dagar, för att i många fall lika hastigt förstöras. Som svampar uppväxte ur jorden tältstäder, där alla passioner gåfvo sig lösa tyglar och bowieknifven och revolvern voro skiljedomare i alla tvister. Ur laglösheten framväxte dock efter en tid så småningom själfbevarelsens råa rättskipning, och ett slags regering bildades bland äfventyrarne själfva, tills de bättre elementen organiserade en ordnad styrelse för det nya territoriet och unionsregeringen, nu representerad af presidenten Polk (1845—1849), slutligen kom emellan. Guldsökandet underkastades en sträng kontroll, och ordningen uppehölls med kraftig hand.

Den stora massan af äfventyrarne trifdes ej längre under dessa nya förhållanden, människofloden sjönk hastigt tillbaka, och kvar stannade endast en talrik befolkning af idoga jordbrukare, som inom kort förvandlade Sacramentodalen till en enda leende trädgård. Vid den ståtliga viken, som med »Guldporten» öppnar sig mot oceanen, reste sig snart på halfön, där spaniorernas och guldgräfvarnas kojor och träbaracker stått, ett nytt San Francisco af järn och marmor, sjudande af företagsamhet och företeende ett vimmel af folktyper sådant man eljes endast ser i orientens stora handelscentrer.