- Project Runeberg -  Samlade skrifter /
Lefnadsteckning

(1875) [MARC] Author: Carl Fredric Dahlgren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Lefnadsteckning.

Carl Fredrik Dahlgren föddes på Stens bruk i Qvillinge socken i Östergötland 20 Juni 1791. Föräldrarne voro Sven Dahlgren, förvaltare på nämda bruk, och Elisabet Lundgren, dotter af handlanden J. Lundgren i Norrköping. Om hans tidigare ungdom saknas alla underrättelser. Endast om sin mor hördes han sedermera tala, och då med uttryck af kärlek och tacksamhet. Han skickades till Linköpings skola. Här fick han till lärare magister L. J. Boræus, sedermera prost och kyrkoherde i Norra Vi i Linköpings stift. Denne like bistre som outtröttlige och skicklige lärare har Dahlgren sedan i sina skrifter skildrat, först flygtigt och på ett burleskt och föremålet föga värdigt sätt i Molnskyarne, sedan med djup erkänsla och tillgifvenhet i Nahum Fredrik Bergströms krönika. Att denna senare skildring är sann och den förra osann, finner man på ett nästan rörande sätt af ett bref till Dahlgren från en hans medlärjunge under Boræus, skrifvet nära 30 år senare. Brefvet skildrar brefskrifvarens sammanträffande med sin och Dahlgrens gamle lärare under ett prestmöte i Linköping 1831. »Med en besynnerlig känsla afvaktade jag Boræi inträde ibland oss, der vi sutto bredvid ståtliga ölkannor och omgifna af ett så tjockt rökmoln, att vi knappt sågo hvar andra. Jag hade ej sett honom, sedan han satt i skolmästarelexan, och med en viss skolfruktan, samt något förlägen öfver min tobakspipa (ty till den grad hade det lyckats honom att hos mig outplånligt intrycka sin fruktansvärda personlighet), väntade jag nu att få se en mager, bister och förgrymmad man komma inrusande med en anspach under armen. Väl lugnades jag något af hans gälla skratt under hela trappgången; men jag viste af erfarenhet, att detta var en allt för opålitlig profet af hans lynne för följande ögonblick eller tolk för det närvarande; ty huru många gånger, sedan han på Jerntorget utbrustit i ett gapskratt, vid hvilket skolhus, slott och domkyrka darrade, fick man icke höra honom genast derpå utdela sina ordentliga och extraordinära . . . . Med det briljantaste lynne och ett verkligt patriarkaliskt utseende, inträdde en åldrig man med silfverfärgadt hår och ungdomlig friskhet på kinderna och fann sig genast på det förtroligaste omgifven af hela den samlade skaran. Äfven jag kände mig till honom förunderligt dragen, och i stället för den gamla skolångsten fängslades jag vid honom af en sonlig vördnad. Då, jag tillstår det, gjorde det mig en smula ondt, det furioso, han spelar, under det han vikarierar för Hedborn, uti ett af dina stycken [Molnskyarne]. Men jag fick snart derefter höra, att Du varit hos honom i N. Vi och står med honom på förtrolig fot. Hade jag likväl ej nu sett honom, så skulle det förvånat mig, huru Du kunnat komma ifrån honom, utan att få en ordentlig.» Dablgren tillegnade Boræus sedermera sin novell Grossörskan Vierdumpels resa tills kanalfesten 1832, och innehåller så väl den förres tillegnan, som den senares bref med taoksägelser derför, uttryck af ömsesidig, uppriktig kärlek.

»I sina yngre år späd till växten, blek och besvärad af en hektisk hosta, troddes Dahlgren hafva anlag för lungsot. Till lynnet var han retlig, anträffades ofta tårögd och ansågs vara sluten och sarkastisk, hvilket aflägsnade från honom mera lifliga och öppna sinnen» (Arvidsson)

Hans framsteg i studier voro ringa både i skola och gymnasium. Detta var för hans snille olyckligt. Den dilettantism och bristande tukt öfver eget arbete, som vanligen äro en följd af vårdslösade ungdomsstudier och som ofta sedermera vidlådde Dahlgrens verk, kunna troligen till en betydlig del derifrån härledas.

»Under sitt vistande på gymnasium hade Dahlgren råkat i några ungdomsförvillelser genom umgänge med lättsinniga lärjungar vid läroverket. Hans kamrat, den ädle P. A. Sondén, ryckte honom ur den farliga lefnadshvirfvel, hvaruti han inkastat sig. Hans inflytande på Dahlgren, både i studier och lefnadsförhallanden fortfor länge, och det var äfven han, som gaf väckelse åt Dahlgrens ännu slumrande förmågan (Arvidsson).

1809 på hösten blef Dahlgren student i Upsala. Genom Sondén, som var slägt med Atterbom, kom han med denne senare i förbindelse och uppträdde snart såsom författare i Fosforisternes led. Sa väl till Phosphoros som till Poetisk kalender lemnade han flera poetiska stycken, af hvilka de flesta ega de fel, som man oftast med rätt anmärkte mot Fosforisternes verk, men utan att ännu bära de drag, som sedan gjorde Dahlgrens författarepersonlighet till hela landets älskling. Endast några få af dessa hans tidigare stycken hafva i innevarande samling intagits.

Vid universitetet kunde han endast ryckvis uppehålla sig, nödgad att såsom informator söka sitt uppehälle. Han nedsatte sig 1814 i Stockholm. Kongl. hofpredikanten Arv. Aug. Afzelius egde der en privatskola, vid hvilken Dahlgren anstäldes såsom lärare. Nu började i kretsen af glada menniskor Dahlgrens snille utveckla sig. Den rikedom af lefnadsglädje, skämt och yster lustighet, som fylde hans sinne, skaffade sig nu luft, och snart var han den sjelfskrifne stämningsgifvaren, glädjehärolden vid alla samqväm inom sin umgängeskrets. Ansträngande arbete, brödbekymmer och ett öfverflödande umgängeslif, allt leddes samtidigt med en glädtighet, som ej lät sig rubbas. hos Afzelius qvarstadnade Dahlgren till 1818. Till kamrater hade han bland andra Sondén, Cnattingius och And. Fryxell, hvilka han sedermera införde i sitt stycke Till brodren Kullman den 21 April 1828.

1815 utgaf han en novell Aurora eller Den Norrska Flickan, ett arbete utan något egentligt värde. Dess tillkomst skildras af Arvidsson sålunda »Dahlgren hade en bror, hvilken genom ett oordentligt lefnadssätt råkat på afvägar och sedermera förorsakade honom många bekymmer och kostnader. Dahlgren tog vård om honom och lät honom bo hos sig. En dag saknade Dahlgren sin klocka, och brodern erkände, att han pantsatt den på ett näringsställe. Penningar att igenlösa den egde icke Dahlgren. Vid samma tid inträffade påskferier i den skola, der han gaf undervisning. Han befalde sin bror till skrifbordet, och sjelf låg han på sängen och dikterade natt och dag. Två och ett halft dygn fortfor, efter hans egen uppgift, denna «födslopina» såsom han uttryckte sig, och Aurora eller den Norrska flickan utkom kort derpå. För manuskriptet erhöll Dahlgren ungefär hvad som erfordrades för att lösa ut klockan, 10 R:dr B:co.»

Behofvet att återvända till källorna för vårt folklif och till en bildning, mera hemtad ur vårt lands egen historia och mera motsvarande vårt lynne, behof och begåfning, var den tiden lifligt, om ock mer eller mindre dunkelt, kändt. Dahlgren och C. J. L. Almqvist stiftade derför 1815 ett förbund, som de kallade Manhems-förbundet, hvars ändamål skulle vara att leda ungdomen till efterföljd af förfädernas manliga dygder, och i allmänhet att hos de unga väcka kärleken till ett mera naturenligt, enkelt och kraftfullt lif. Förbundet rönte sådana dygdeföreningars vanliga öde, att efter ett vanmägtigt, fastän mycket aktningsvärdt, lif dö genom sin inre motsägelse. Dygd är nu en gång för alla ioke en sak, som göres bättre af flera än af en. Många af förbundets medlemmar kunde ej gilla de fantastiska stadgar, som Almqvist ville införa. Åtföljd af J. Wærn, Hazelius m. fl. flyttade denne till Werm]and för att verkställa och tillämpa sina idéer. Den nyktrare delen af samfundet, anförd af Dahlgren, stannade i hufvudstaden. Naturlifvet befans dock af de förre icke motsvara hvad de väntat; de återvände hvar och en småningom till det lif och de vanor, hvartill deras uppfostran bäst förberedt dem. Manhems-förbundet slutade omkring 1822.

Dahlgren prestvigdes den 22 Juni 1815 och anstäldes kort derefter såsom komministers-adjunkt i Hedvig Eleonoræ (Ladugårdslands) församling i Stockholm. Följande året blef han pastorsadjunkt derstädes under inträffad pastorsledighet och skötte pastorsvården i församlingen från April 1820 till samma månad 1822. På lönen förmådde han ej lifnära sig, utan höll derjemte en enskild skola, som egde bestånd från 1818 till 1822.

Allmänhetens uppmärksamhet ryckte han till sig först genom Mollbergs epistlar, som utkommo 1819 och 1820. Här var någonting nytt, en uppsluppenhet, som i genialisk trygghet tillät sig betänkliga saker, en naturförtjusning, hvars omvexlande ömhet och burleska befängdhet voro uttryck för samma outtömliga glädje.

I den litterära fejden mellan den gamla och den nya skolan deltog Dahlgren med största ifver och var en af de verksammaste medlemarne i den s. k. Komitén för utgifvandet af Markalls sömnlösa nätter och skref ensam Andra natten. Markalls sömnlösa nätter ansågos, åtminstone af den nya skolans egna anhängare, såsom ett synnerligt segrande skämt. Efterverlden har ej velat finna skämtet så segrande; och sin betydelse eger skriften väl nu blott såsom en af bilagorna till historien om en tidepunkt i vårt lands litteratur. Stockholms-fosforisterne skilde sig snart från sina stridskamrater i Upsala. Dahlgren, Hammarsköld, Livijn, Sondén och Almqvist utgåfvo 1821 Opoetisk kalender för poetiskt folk, vinter- och sommarhäftena. Såsom Dahlgrens bästa stycken i denna samling torde kunna anses Vårbäcken och det dramatiska stycket Rosenfesten. I det senare står Dahlgrens humor i full blomning. Stycket kan göra anspråk på en af de främsta platserna i vår komiska litteratur. Ouverturen är i sitt slag oöfverträfflig. Maken till processionen och ceremonielet vid utkorandet af rosenjunfrun tör vara svår att finna. Med Svenska akademien, dess skolmästarvisdom och småförståndighet drifves ett lika godmodigt som gladt gyckel, från ordförandens franska alexandriner till stånddrabanterne vid dörren. Något af den verkan, stycket gjorde, har gått förlorad, sedan de personer, då allmänt kända, på hvilka stundom hänsyftas, äro borta eller glömda, och de saker och inrättningar, med hvilka det skämtas förändrat karakter.

1823 vistades Dahlgren i Linköping för att taga pastoralexamen, försvarade några latinska teser den 7 Maj och tog sin examen den 24 September. Under sin vistelse derstädes gjorde han bekantskap med en rikt begåfvad yngling vid Linköpings gymnasium, vid namn Yckenberg. Den unge mannen omkom genom drunkning. Denna olycka tyckes hafva smärtsamt gripit Dahlgren. I Babels torn, söderut finnes ett stycke öfver den aflidne, och i Toilettkalender för 1833 har Dahlgren skrifvit en novell, Aning och sympati, hvars ämne är samme yng]ings död. Den uppenbarelse, som i novellen omtalas, har, efter hvad af ett bref från författarinnan Eufrosyne till Dahlgren synes, egt sin verklighet.

Den 14 September 1824 blef Dahlgren komminister i Ladugårdslands församling.

1824 utkom Babels torn, en rymdskrift norrut. Ett stycke deri, Thorilds monolog, fick af J. H. Thomander vitsordet, att det gåfve mera idé om Thorild än hela Geijers bok (Thorild. Tillika en filosofisk eller ofilosofisk bekännelse utkom 1820). De bästa styckena i samlingen förefalla oss vara Marcheroute för våren och Den gungande flickan. En ny upplaga utkom redan följande året, en på den tiden ovanlig framgång.

Till samman med L. Hammarsköld och A. I. Arvidsson började Dahlgren med October 1825 att utgifva tidningen Kometen, som fortfor till slutet af 1827, i allt 235 nummer. Här kastade sig Dahlgren genast i ordbyte med de andra Stockholmsbladen, framför allt med tidningen Argus, som blef ett ständigt mål för hans gyckel. Tidningen och dess utgifvare, Magister Johan Johansson, voro ock genom sin dryga storordighet, utomordentliga sjelfbelåtenhet och sin kärlek för sesquipedalia verba ett synnerligt tacksamt ämne för skämt. Men Johansson var Dahlgren öfverlägsen i ihärdighet, framför allt i politiska och statsvetenskapliga insigter, och den senare förändrade inom kort i väsentlig grad sina åsigter. Dahlgren skref flitigt, mest poetiska saker, de flesta humoristiska. De äro dock mycket ojemna, somliga hörande till hans bästa, andra matta, rent af triviala. Af ett bref från Tegnér till Bernh. v. Beskow synes, att Dahlgren sökt af den förre erhålla bidrag till sin tidning. Han vände sig ock till Vitalis, men erhöll ett tvärt afslag med det tillägg, att tidningen vore illaluktande. Palmblad lät honom veta, »att i Kometens politiska uppsatser rådde bara konglig-sekters-vishet och en välment kälkborgianism.» Dahlgrens hängifne och om hans författareskap omsorgsfulle vän Thomander, skref, att Kometen fortfore att vara »vårdslöst redigerad. Nu kunna edra hafsiga anstalter ej förhindra Argus att vara den bästa af våra tidningar.» Efter Hammarskölds död 1827 tröttnade Dahlgren på det besvärliga redaktörskapet, och tidningen slutade med December s. å.

1828 utgaf han sina Samlade ungdomsskrifter, innehållande ett urval af allt, som hittills utgått från hans penna. Bland de bästa styckena kunna räknas Åkerspöket, som visserligen ursprungligen syftade på utgifvaren af Argus, men hvars bestående värde ligger i det snillrika återgifvandet af det intryck, som denna den mest fantastiska bland alla uppenbarelser af konst och slump i förening förmår göra. Vidare Kärlekens snaror, October-regnet, Hvad är kärlek?, det klassiska Om stallmästare och skolmästare och slutligen Molnskyarne. Boken väckte anskri. Dahlgrens författareskap hade på några håll väckt ovilja; man tyckte hans embete illa öfverensstämma med den komiska friheten i hans dikter. Slutligen bröt stormen lös. Skäl är att antaga, att det i synnerhet var Molnskyarne och det gyckel, som deri drefs med Svenska akademien och flere af dess förnämste medlemmar och skyddslingar, som rågade vredens skålar. Den 18 November 1828 uppträdde erkebiskopen Rosenstein i Stockholms stads konsistorium, såsom dess sjelfskrifne præses, och yttrade till protokollet, att »det vore ett bedröfligt fenomen, att nyligen en bland Stockholms prester från trycket utgifvit en skrift, hvilken innehöll stycken sårande för anständigheten och vanärande det kall, författaren bekläder... Författaren borde erhålla sådana tjenliga föreställningar i detta hänseende, hvarigenom hans dermed åsyftade rättelse för framtiden kunde åstadkommas.» Konsistorium beslöt, att Dahlgren skulle af erkebiskopen i närvaro af två konsistorie-ledamöter erhålla dels tjenliga föreställningar dels varningar och råd för framtiden. Dahlgren rådfrågade Thomander, som då vistades i Lund. Denne rådde till skarpt försvar och uppgjorde åt honom hela gången af det samma. »Säg i dina besvär, att du till denna dag icke haft dig bekant, det M. V. Consistorium vore någon skämtets domstol, och att du äfven i förevarande fall icke funne någon skälig anledning, hvarför Consist. skulle öfverskrida den inskränkning till det allvarsamma, hvilken det tvifvels utan vore för dess anseende förmånligast att samvetsgrant iakttaga.» I ett följande bref: »din ära är för stor för att kunna bortskymmas af några hierarchers kaftaner... En liten stunds bekymmer har jag dock gerna unnat dig, som under din kamp mot den argusiska dynastien icke alltid betänkt, hrad borgerlig frihet tjenar till.» Dahlgren instälde sig på kallelse hos erkebiskopen och aflemnade en skrift, uppsatt i samråd med Klas Livijn, hvari han förklarade sig böra undandraga sig den ådömda admonitionen, dels emedan han icke hade sig bekant, hvem som uppträdt såsom hans anklagare, dels icke blifvit i ämnet hörd eller fått sig förklara, dels emedan anklagelsen icke vore bestämd till sitt innehåll eller sin vidd, dels ock att, om ämnet rörde förenämde tryckta skrifter, Consist. vore obehörigt att därom ingå i undersökning, hvilket tillkomme kämnersrätten. Erkebiskopen förklarade, att han ernade mot Dahlgren förfara med all lagens stränghet. Af ett bref från Öfver-hofpredikanten, sedermera biskopen, Hedrén, synes det, som om denne användt sin bemedling mellan parterna. Saken hopjemkades. Vid Consistorii sammanträde den 16 December tillkännagaf erkebiskopen till protokollet, »att han med anledning af Consist. honom gifna uppdrag förekallat Dahlgren och i närvaro af Professoren Dr Franzén och Öfver-hofpredikanten Dr Hedrén gifvit honom de föreställningar och råd, hvilka, författningarna likmätigt, Consist. ansett honom böra erhålla för sitt lättsinniga och obetänksamma förhållande såsom författare, hvarvid bemälde Comminister icke allenast vidgått och erkänt sin felaktighet, utan äfven utlofvat att för framtiden taga sig till vara för slik otillbörlighet och att sig om mera värdig och presterlig sysselsättning beflita.»

Strax före detta erkebiskopens uppträdande mot Dalhgren hade, efter utgången riksdagskallelse, Stockholms stads komministrar sammanträdt till val af representant. Valet utföll med lika röster på Dahlgren och Kongl. hofpredikanten, magister J. S. Drysén. Lottning måste afgöra saken, och lotten föll på Drysén. Denne afled dock 1 Dec. 1828, och Dahlgren blef vid å nyo förrättadt val utsedd till representant.

Innan vi öfvergå till skildringen af Dahlgrens verksamhet på riksdagen, vilja vi något betrakta den plats, han nu intog, och den omgifning, i hvilken han rörde sig. De största förhoppningar fäste sig redan tidigt under hans författareskap vid hans snille. Thomander väntade af Dahlgren det högsta, började ock tidigt varna och råda. Huru högt han satte honom kan ses af följande bref från den förre till Dahlgren, 1 October 1826. »Det g]äder mig, att du uppsökt Tegnér. Du kan ge honom, hvad han saknar, en vän. Han lider betydligt af denna brist. Men för att blifva något för honom, måste man öfverse med hans svagheter. Detta både behöfver och förtjenar han. Han är en Saul bland profeterna; men han är ock hufvudet högre än allt folket. Blif du den David, som fördrifver den onde anden från hans hjerta. Tro mig, du är den ende som förmår att rädda åt fäderneslandet dess störste man. Ett sådant ändamål är värdt, att man gör sig möda dermed. Han kan äfven gagna dig. Han har mycket mera kunskaper, mycket större teknisk fulländning än du. Du har mycket mera helsa, mycket större mod, än han. På idé har ingen af er synnerligt öfverflöd: i genialitet skulle allmänt tillerkännas dig företrädet, om du icke hade hafsat till vägs med betydligt flera dåligheter än han. Hos honom döljer formens förträfflighet ofta innehållets trivialitet; hos dig bortskämmer formens sluskighet en skön idé. I collision med hvar andra kunnen I aldrig komma; men ett vänskapsförbund skulle båta er ömsesidigt.» Ett sådant bemödade sig Thomander om att bringa till stånd. Han skickade Dahlgrens handskrifna saker till Tegnér och säger i ett bref till den förre: «Jag är ett Hamburg mellan produktionsorterna Dahlgren och Tegnér: i brist på egna produkter drifver jag min lilla transito-handel med all möjlig krämarindustri.» Af ett annat bref ses, att några handskrifter funnits af Dahlgren, hvilka sedermera ej kommit till offentligheten. Sådana voro t. ex. Riksdagen i helvetet, Gamla och nya skolan samt Protokoll, hållet på spetsen af ett bränvinsglas. Tegnérs omdöme om det sista stycket och om Dahlgren anföres af Thomander till den senare: »Protokollet är ibland det bästa, han känner, icke allenast af dig, utan i allmänhet. - Dahlgren har ganska mycken humor, ganska mycken invention, men är så slarfaktig i utförandet. Har han mycket studier? Läser han mycket?» - Bredvid Thomanders utomordentliga uppskattning af Dahlgren få vi såsom motsats sätta J. L. Runebergs lika utomordentliga ringaktning för hans skaldskap. Efterverlden har ej velat instämma i någonderas domslut; deremot tyckes den vilja såsom sitt upptaga Tegnérs. Såsom så ofta, har denne gått kommande tiders uppfattning i förväg, I bref till B. v. Beskow (Efterlemnade skrifter II sid. 124) dat. 10 Nov. 1825, säger han: »Beträffande Dahlgren, så har jag för honom mycken aktning. Han är sedan Bellman dog vår störste, olyckligtvis också vår ende humorist. Jag har läst högst genialiska saker af honom, helst i manuscript. Två ting har jag likväl emot honom: det ena, att han ej tyckes ha studerat vitterheten, hvilken dock också fordrar litet flit och omtanke; det andra, att han alltför mycket vårdslösar det tekniska i versen. Det är sant, Bellman gjorde stundom så också; men en Bellman, liksom en Shakspeare, ha rätt att göra som de vilja i afseende på teknik och lärdom. Vi andra få ej vara så högfärdiga. Poesien är dessutom nu mera än någonsin en lärd konst.»

Dahlgrens lif förföt i knappa omständigheter. Såsom adjunkt måste han genom inkomsten af en enskild skola försörja sig. Sedan han slutat med denna, fick hans penna skaffa honom bröd. Detta var den tiden betydligt svårare än nu, särskildt i Sverige. Då han 1824 blef komminister i Ladugårdslandet, helsades han af Thomander sålunda: »Lycka till din frivilliga fattigdom! Måtte blott icke hafren åt din Pegasus bli så knapp, att du tröttnar på vägen till den Olymp, du söker!» - Hafren blef och förblef knapp. Såsom komminister i nämda församling hade han aldrig öfver 500 Rdr i inkomst. Fast lön fans ej. Hans tid var ock strängt anlitad. Men allt medhans. Förunderlig är den outtömliga glädtighet och humor, som han bragte med sig i det mångfaldiga sällskapslif, för hvilket han snart blifvit oumbärlig. Några unga prestmän i Stockholm, bland dem Anders och Olof Rogberg, Dahlgren, P. A. Sondén, J. P. Kullman, samt de båda ännu (1875) qvarlefvande Anders Fryxell, historieskrifvaren, och J. D. Cnattingius, kyrkoherde i Kettilstad och Tjärstad af Linköpings stift, bildade ett sällskap, kalladt Sällskapet Minus, »som hvarje måndags afton om somrarne samlades under en tarflig förplägning på Stallmästaregården. Dahlgren uppläste vanligtvis eller lät Sondén eller Fryxell sjunga några verser, skrifna för tillfället och om de deltagande personerna.» Dessa verser samlades och renskrefvos af Sondén och bilda en liten volym i octav, innehållande 60 stycken af Dahlgren och kallad »Sällskapet Minus' arkiv.» Denna samling, som eges af Prof. Fryxell, har stått utg. till förfogande liksom flera meddelanden rörande Dahlgren.

Ett annat sällskap i hufvudstaden, i hvilket Dahlgren var en med sitt snille lika flitig som oumbärlig deltagare, var Bellmanska sällskapet. Det stiftades 1824 och lefde ännu 1839. Bland medlemmarne räknades Sveriges störste Bellmanssångare, Axel Raab och Lars Hjortsberg, samt den ännu lefvande, f. d. Hofrättsrådet H. M. Munthe, ännu bevarande de stora traditionerna från visans och Bellmanssångens tid i Sverige. Bland öfrige deltagare kunna nämnas Vesterstrand, sedermera president, Adolf Bellman, skaldens son, skalden Stjernstolpe, J. P. Theorell, bildhuggaren Byström, Rådman Berger, Öfverdirektören vid väg- och vattenbyggnader v. Sydow och Kongl. Räntmästaren Schlytern. Hvarje ledamot fick sig tilldelad en Bellmansfigur, hvilken role sedan skulle vid samqvämen uppehållas. Raab var t. ex. Ulla Vinblad, Dahlgren Magister Gåse, Hjortsberg Korporal Mollberg, Berger Grälmakar Löfberg o. s. v. Till Ulla Vinblad litade i sällskapet, liksom hos Bellman, allas ögon. Ceremonierna voro af det befängdaste slag. Sällskapets handlingar, utgörande sju folioband, egas af sällskapet P. B. och innehålla en mängd stycken af Dahlgren.

Ett annat likartadt samfund var det sig så kallande »Kongl. priviligierade sällskapet Pro vino et veritate Gröna Rutan,» som, stiftadt 1816, kunde fira sin 20:e födelsedag år 1841. Det betecknades likväl då såsom »fordom vidtbekant, nu mer mindre kändt.» Jemte Askelöf och Klas Livijn var Dahlgren äfven här den deltagare, hvars penna och humor togos i anspråk och beredvilligt stäldes till förfogande. Nämnas måste slutligen sällskapet P. B., för hvilket Dahlgren skrifvit flera högtidstal och många smärre stycken. Han var från 1831 till sin död samfundets Ordens-skald. Till åren 1839 och 40 hör Aganippiska sällskapet, i hvilket utom Dahlgren, Aug. Blanche och J. G. Carlén deltogo. Dess handlingar, som innehålla flera uppsatser af Dahlgren, förvaras, liksom Gröna Rutans, i Kongl. Biblioteket. (En annons i Aganippiska sällskapets tidning, Den Helikonska Vattenskopan, skrifven af Dahlgren, lyder: »Som till min kännedom kommit att en och annan tagit sig för att mig oåtspord på ett mindre fördelagtigt sätt recensera mina arbeten, och i synnerhet ett bland mina senaste, Det går an, så får jag härmed avertera allmanheten, att jag hädanefter sjelf ämnar författa och i dagbladen insända recensioner öfver mina skrifter, hvilket härmed till collisions undvikande tillkännagifves. [C. J. L. Almqvist].)

»Ehuru Dahlgren älskade glada samqväm, var han i sällskapslifvet icke mångordig, snarare hvad man kallar torrolig. Den långa, magra, framåt lutande gestalten hade i hela sitt väsende något tafatt och otympligt, hvilket gaf ett ännu mera löjligt uttryck åt de infall, dem han strödde omkring sig, samt de sprittande qväden, dem han alltid uppläste med det djupaste allvar... Han författade med utomordentlig lätthet. Man såg honom ofta vid muntra tillställningar, midt bland tillrustningar, soll och prat, nedskrifva verser, erforderliga för tillfället, och dessa ögonblickets skapelser voro icke sällan de, som under solhöjden af hans poetiska lif mest blixtrade af qvickhet.» (Arvidsson). men denna lätthet var för Dahlgrens författarekall en olycka. Hans snilles kraftiga flöde sönderdelades allt mer i små rännilar, hvilkas minskande innehåll först af honom sjelf, slutligen af andra ringaktades.

Samtidigt med trägna embetsgöromål, flitigt författarskap och ett utbredt sällskapslif förde han en ganska stor brefvexling. Endast några få bref från Dahlgren hafva stått utgifvaren till förfogande; men Dahlgren har sjelf bevarat de bref han mottagit, och uppfylla dessa 5 qvartband. Han hade i Thomander en lika varm beundrare, som skarp granskare. Thomanders öfverlägsna lärdom, något bistra humor, samvetsgranna arbetssätt och gedigna fasthet togo dock snart försteget. Thomanders snille var ett fullrustadt rangskepp, ämnadt för haf, storm och strid; Dahlgrens en lustjakt, att på ofarliga vatten, under svajande vimplar, med sång och musik segla mellan vänliga stränder. Den vänskapsförbindelse, som troligen skänkt Dahlgren den största glädjen, var den med Eufrosyne (Fru Julia Kristina Nyberg), den förträffliga författarinnan, hvars snille endast gaf henne ännu rikare hjelpmedel att uttrycka det ömmaste hjertas hängifvenhet för allt skönt hos menniskorna och i naturen och ett upphöjdt sinnes ideala behof. Deras brefvexling varade i 25 år och slutade först med Dahlglens död.

Dahlgren var en synnerligt vänfast, godmodig och hjelpsam man, som hade svårt att säga nej. Strängt upptagen som han var, fann han tid för den brokiga mängd af uppdrag och kommissioner, hvarmed hans vänner i landsorten och annorstädes ihågkommo honom, från Thomander, som lemnade honom till genomseende sina öfversättningar från Aristofanes, Shakspeare och Byron, från Eufrosyne, som fitigt använde hans granskning för sina arbeten och hans hjelp för att skaffa förläggare deråt, till presterliga vänners anhållan att hos föredragande statssekreteraren anstränga sitt inflytande till befordrande af deras pastoratsansökningar, samt - det kinkigaste af allt - att åt en ung brud besörja om köp och förfärdigande af brudklädning »på allra modernaste viset, begripes lätt, alldeles färdig och garnerad, utsirad kring halsen och med korta ärmar (ty jag har vackra franska handskar för tillfället), hvita silkesstrumpor och hvita sidensarsskor.»

Dahlgren var en stor spektakelmakare, a practical joker. Ett gyckel med Thomander skildras af denne i ett bref från 1825 sålunda. »En söndagsmiddag kommer W. ut, öppnar en packa och öfverlemnar mig några nya böcker, tidningar och trenne bref. Jag urskiljer lätt himmelsbrefvet ifrån dem, som jorden tillhöra, söndergnuggar det sega sigillet och begynner läsa: »Min kära bror. Jag får härmed underrätta dig, att jag gjort concurs,» ögnar vidare ner, finner intet annat än 12 procent, 400 Rdr, 200 dito, 100 dito, lägger med all saktmodighet brefvet till samman, skjuter det helt sakta ifrån mig och begynner åter läsa i Böhm: Von wahrer Gelassenheit. - »Redan läst?» frågar W. - Han har gjort concurs, blef svaret. - »Gjort concurs?» - Ja. - »Dahlgren?» - Ja. - »Är det sant?» - Ja. - »Det är aldrig hans allvar.» - Jo. - »Se efter närmare, läs ut brefvet!» - Jag har blott några rader igen af det här kapitlet. - Jag läste ut kapitlet, bad hans »Jauchzet dem Herrn in Zion» och återtog Jobsposten. Jag vänder om bladet och finner, att det är gyckel. Jag skall bekänna sanningen för den psychologiska märkvärdighetens skuld: jag kastade brefvet för andra gången ifrån mig, och då först började jag gråta stora tårar, och jag kände igen dem, att de voro icke endast glädjens.»

Af Arvidsson låna vi följande. »Dahlgrens företrädare i adjunkturen hade med 80 Rdr:s lön samlat sig en liten förmögenhet. Härtill erfordrades minst sagdt en utomordentlig sparsamhet. Han utgjorde ett ständigt mål för Dahlgrens skämt. Vid afflyttandet ville han ej aflemna åt Dahlgren en portnyckel på kredit utan borgen, men väl hyra ut den mot 4 sk. i månaden. Dahlgren sammankallade några vänner för att bevittna hyreskontraktet, hvilket lärer varit ett mästerstycke af gyckel.»

Den namnkunnige predikanten Per Nyman, på hvilken Dahlgren satte värde, befann sig en gång i Stockholm. En söndag då Dahlgren skulle predika i Djurgårdskyrkan, får han på morgonen besök af Nyman. Denne säger sig känna andens tillskyndelse och anhåller att få predika i Dahlgrens ställe. Dahlgren samtycker, går in i inre rummet och skrifver tre bref till sina vänner Klas Livijn, L. Hammarsköld och A. I. Arvidsson med förslag, att, som det vore söndag och vackert väder, kunde de begifva sig till Djurgården, der först åhöra Per Syman, som väl vore värd att höras, hvarefter dagen kunde tillbringas till samman. Brefven afskickades. Under vägen till Djurgården lät Dahlgren Nyman förstå, att desse herrar troligen ernade den dagen bevista gudstjensten, och att, då Livijn lede af embetsstolthet, Hammarskold af adelshögmod och Arvidsson af lärdomshögfärd, det vore lämpligt, att de finge höra det sanningens ord, som de så väl behöfde höra. Nyman fann det ock lämpligt. De tre herrarne infunno sig, men märkte snart på de skarpa blickar, som predikanten riktade på dem, att de särskildt voro föremål för hans tal öfver de mångfaldiga arter af öfvermod, hvarigenom menniskor fela. (Meddeladt af Prof. A. Fryxell.)

Förut är omtaladt, huruledes Dahlgren i December 1828 utsågs till riksdagsfullmägtig för Stockholms komministrar. Detta val, som förättats samtidigt med mottagandet af den af Consistorium ådömda skrapan, vittnar, att, äfven bland presterskapet, denna dom ingalunda allmänt gillades. Dahlgren inträdde nu på en ny bana. Han hade väsentligt förändrat sina politiska åsigter och slöt sig med ganska stor ifver till det liberala partiet. Thomander gaf honom såsom ett viaticum på hans nya bana följande »strödda tankar för en riksdagsman. Hvad universitetsreformen beträffar: goda löner, inga adjunkter och docenter, inga prebenden, venia docendi åt hvar och en, som speciminerar genom disputerande på svenska eller annat språk; hellre, än två dåliga universitet, ett godt i Stockholm; medicinska och juridiska fakulteterna böra åtminstone vara i hufvudstaden; till profession böra inga befordringsanspråk finnas; representationen bör förändras i likhet med Norges, ty, ehuru i ståndsrepresentationen, liksom i hvar och en föråldrad statsinrättning, fordom lefde en anda, så lefver den icke der numera.» Bland Dahlgrens yttranden i ståndet kunna nämnas: mot tvångstids bestämmande för antagandet af den nya psalmboken (Tegnér och Vingård hade väckt motion om preskriptionstid; Vallin och Geijer voro för frihet); mot Kongl. Maj:ts proposition om upphäfvande af opinionsnämden öfver Högsta domstolen (Tegnér var för upphäfvande, Geijer för bibehållande); för indragningsmagtens borttagande; mot förslag, att alla hus och gårdar i städerna skulle ovilkorligen vara underkastade brandförsäkring; för gymnastikundervisningens befrämjande; »Sjelfva dödgräfvaren i den församling, der jag bor, och hvilken det åligger att stoppa ner sina liflösa likar i jorden, tjenar för mer, än den, som genom sin konst kallar menskligheten, att jag så må säga, till lif och helsa åter;» - (Såsom ett bidrag till kännedom om det sätt, hvarpå i Sverige verkligt fullvigtigt arbete betalats, kan nämnas, att Ling, skaparen af den vetenskapliga gymnastiken, såsom öfverlärare vid Gymnastiska Centralinstitutet hade 500 Rdr, hvardera af de två underlärarne 200 Rdr En »voltigehäst» behöfde 100 Rdr.) mot borttagandet från församlingarna i konsistoriella pastorat af rättigheten att välja pastor; mot förändring af Tryckfrihetsförordningen; mot husvisitationer efter oförtulladt gods; mot fremmande statslåns upptagande till jordbrukets underhjelpande.

Svenska akademien tilldelade Dahlgren 1831 det Lundbladska priset för den under år 1830 utkomna poetisia kalendern Freja. »Akademien beklagade, att prisets värde så litet svarade mot dess ändamål; men hon hoppades, att det kunde tjena som bevis på hennes aktning för ett verkligt snille och en allt mer sig fullkomnande talang.» (Bref från F. M. Franzén, Sv. Akad. sekreterare). Boken förtjenar ock till fullo denna utmärkelse; den innehåller första delen af Nahum Bergströms krönika, ett af de bästa af Dahlgrens arbeten. Hvem, som i yngre dagar läst denna hänförande skildring af ungdom och ungdomsglädje, minnes den ej med glad tacksamhet? I synnerhet äro de första kapitlen värda att sättas näst efter Bellmans påbörjade sjelfbiografi. Men planen är hafsigt uppgjord, om ens uppgjord; skildringens styrka och sanning aftager mot slutet. Den andra delen, som återgår till teckningen af Nahum Bergströms barndom, är säkerligen en trogen bild af Dahlgrens eget lif såsom lärjunge vid Linköpings skola.

Sommaren 1831 reste Dahlgren till Köpenhamn, mottogs med smickrande vänskap af Oehlenschläger och firades med broderlig välvilja af flera bland Köpenhamns litteratörer. Denna vistelse räknade han bland sina gladaste minnen.

Tredje delen af kalendern Freja för 1833, innehållande novellen, De tre familjerna, lider af orimligheter, öfverdrift och en ofta vårdslös stil; men innehåller derjemte några lyckliga skildringar. Så mycket förträffligare är novellen, Förlofningen, i kalendern Aftonstjernan. Genom personernas karakterssanning, skildringens måtta och tukt och stilens omvårdnad tör den vara Dahlgrens bästa.

År 1832 gifte sig Dahlgren med sin ännu lefvande maka, Sofia Kristina Christiernson. Johan Olof Vallin lyckönskade honom med dessa ord: »Tacka Gud, att du får en maka, som ej är en lärd i stubb eller femme auteur, utan helt simpelt en god hustru, som vårdar ditt hus och dig sjelf, så att du ostörd får vara hvad du föddes till. Hon är den bästa sånggudinnan.»

1834 års urtima riksdag sammanträdde. Dahlgren var åter riksdagsfullmägtig. Han insattes af presterståndet i Allmänna Besvärs- och Ekonomiutskottet och ansågs ega ganska stort inflytande bland sina ståndsbröder. Bland hans yttranden i ståndet kunna nämnas: mot regeringens insläppande i styrelsen af Rikets ständers bank; mot sjöförsvarets läggande under Krigskollegium; för rättigheten att anlägga enskilda teatrar; för öfverlemnandet åt Kongl. Maj:t att ordna näringsfriheten. Han valdes af presteståndet till fullmägtig i Riksgäldskontoret.

För tredje gången utsågs Dahlgren till riksdagsman. Det var till riksdagen 1840. Till politisk verksamhet var Dahlgren föga egnad. Det är att vänta, att den, som utan särskild begåfning för en sådan verksamhet eller utan politiska och statsvetenskapliga studier införes deri, skall utöfva den samma mer eller mindre »på känn.» Man går framåt eller står still utan verkliga och objektiva skäl. Personliga intryck få afgöra det mesta. Riksdagen var stormig. Förslaget om ett förändradt representationssätt var den vigtigaste fragan. Dahlgren slöt sig till dem, som gingo en medelväg mellan de två stora stridande partierna. Han röstade för, att de fyra stånden skulle bibehållas, hvartdera reduceradt till ett lika antal, hvartill skulle läggas ett femte, hvilket i sig skulle innesluta de orepresenterade af ofrälse embetsmän och possessionater; vidare att all personlig sjelfskrifvenhet till riksdagsmannakallet måtte upphöra, och att slutligen dessa representanter skulle å tvenne kamrar fördelas. Han deltog denna gång mindre än förr i diskussionen, var nedstämd och missnöjd öfver den stundligen växande kraft, hvarmed fordringarna på förändringar i statsskicket framstäldes. Förnämsta orsaken till detta missnöje hafva vi ofvanför sökt angifva. Han valdes å nyo till fullmägtig i riksgäldskontoret 1840.

Dahlgren fortsatte sin författareverksamhet med oförminskad flit; men kraften var i sjunkande, så väl helsans, som snillets. Hans alster blefvo allt mer ojemna, hans fordom outtömliga glädtighet och lefnadsglädje sinade af; han hördes klaga öfver lifvets tyngd. Så kunde derpå hans snille åter samla sig till en ansträngning, värdig hans rikaste dagar, för att igen sjunka. Hvar och en, som älskat och följt Dahlgrens författarskap och som med vänskap och kärlek varit fäst vid hans älskvärda personlighet, hade länge märkt detta sjunkande; men ingen viste, att hans själsstyrka stundligen tagits och togs i anspråk i den mångåriga, hopplösa och bittra kampen mot en dödlig och sorgligt plågsam sjukdom. Det yppades först efter hans död genom följande af Dahlgren sjelf skrifna dokument, funnet bland hans efterlemnade papper.

»Förklaring öfver några mina senaste lefnadsförhållanden.»

»Det har troligen icke undfallit någon, minst min familj, att jag på de senare tiderna nära nog förlorat mitt forna glada och friska lefnadsmod, ej sällan synts sluten, nedslagen och tillbakadragande, samt allt mer aflägsnat mig från de forna muntra samqvämen och umgängeskretsarne, liksom mitt hus sällan upptagit några gäster till en glad fest eller till en förtrolig sammanvaro. Visst kunna åren bidraga härtili; men detta gör icke allt. Orsaken har legat djupare och det är den, jag nu går att förklara.»

»Ett svårt och långvarigt fysiskt lidande, och dertill med ohjelpligt, har varit den rätta anledningen till min nedslagenhet.»

»Från födelsestunden har jag haft ett födelse- eller eldmärke, litet ofvanför nafveln, stort som ett rundstycke, rödt och på ytan något hårdt; från detta utgick, genom en körtelsträng, eller hur jag må benämna den samma, en liten växt hvilken, stor som en ärt, hängde lös och var utan något slags egentlig känsel, efter hvad jag kan påminna mig. Ungefär några år före 1830 kom jag att, jag minnes icke nu huru, borttaga denna utväxt, antingen genom afnypning med naglarne eller genom sax. Någon olägenhet försporde jag ej deraf. Likväl började, efter en tid födslomärket hårdna och vidga sig på bredden, och, då jag vid den tiden begagnade ylle näst kroppen, så, antingen genom dess skafning eller dragning, uppkom ett slags sårnad utan ömhet eller plåga, men som vätskade sig. Jag företog mig då, för att hindra yllet att draga eller klibba vid, att betäcka det onda med en plåsterlapp. Emedan jag ansåg sårnaden såsom ett naturens försök att afsätta något ondt, trodde jag det klokaste vara att låta den få vara i fred, i synnerhet då ingen värk eller minsta men deraf förspordes. Mera böjd att lefva i andens och fantasiens än verklighetens verld, tänkte jag sällan eller aldrig på mitt onda. Eme]lertid förökade sig hårdnaden så, att den år 1833 var som en sexstyfver till storleken, 1/8 tum djup, med skarpa kanter, utan känsel, och gående, som jag tyckte, ända in mot inelfvorna. Någon smärta medföljde ännu icke. Jag kunde utan möda gå, springa och dansa, ja jemväl ha kläderne tätt spända om underlifvet. Nu beslöt jag rådfråga en läkare. Han förordnade klorkalk-smör som frätmedel. Jag begagnade det en tid och var under allt detta i vanlig rörlighet, så väl i embetsgöromål som vid riksdagen. Men, då jag närmare kom att öfvertänka saken, fann jag gagnlösheten af denna föreskrift. Hårdheten hade nämligen, efter hvad jag tyckte mig kånna, gått så djupt, att för dess borttagande fordrats en anfrätning ända till inelfvorna. Jag tänkte då, att det var bättre, att naturen småningom gjorde detta, än jag sjelf. I förra fallet hann jag långsammare till det slutliga resultatet, döden, i senare hastigare. Året derpå blef jag hemfallen åt koleran, hvarifrån jag långsamt repade mig, och hvartill nära ett år behöfdes. Jag yppade då för den läkare, som mig vårdade, mitt fysiska onda ofvan nafveln. Huru mycket han förstod deraf, lemnar jag derhän; men han började med att föreskrifva cerat, hvilket naturligtvis tjente till intet. Han föreslog då svältkuren. Jag var villig till allt och slet med tålamod mina nio veckor, och tre dertill. De första 3 à 4 veckorna skötte jag min tjenst; men sedan blef jag allt mera kraftlös, dock ej så, att jag ju icke höll mig uppe och var dagligen ute. Kuren gjorde ingen förändring på det onda. År 1836 böljade jag få men deraf. Trängre kläder kunde jag ej mera fördraga, stickningar och svåra ristningar infunno sig och såret vidgades mer och mer. Jag började nu förstå, att saken ej stod att hjelpa. Man lät mig förmärka, att det var kräftan. »Godt» tänkte jag, »här gäller nu mod, tålamod och framför allt att spela rolen af en frisk.» Jag besvor läkaren hålla mitt onda hemligt, emedan derpå berodde min familjs soutien. Jag hade nemligen inträdt i Riksgälds-kontoret 1834, och med tillhjelp af det arfvode, jag der egde, kunde jag underhålla nätt och jemt mitt hushåll; ty som komminister hade jag knappt 2,000 R:dr rglds inkomst. Att söka pastorat var för sent; att draga mig ur verlden gick ej an. Jag spelade alltså ett maskeradt spel. Jag var med på kalaser, dryckesgängen, skref vers, orerade, predikade och gick på i andans svett uti min tjenst. När jag var i ensligheten, kände jag först plågorna och det i dubbelt mått. Ofta måste jag, flera timmar obemärkt kasta mig på min säng för att hvila ut den arma lekamen och sedan inför menniskor se tapper och modig ut. Emellertid, som ingen anade mitt stora elände, lyckades mig vid 1840 blifva riksdagsman, hvarigenom jag fick behålla qvar mitt fullmägtigsskap och sålunda blifva tills vidare satt i förmåga att kunna försörja de mina. Evad jag slet under nämde riksdag, i synnerhet i utskotten, förmår jag icke omtala. Mången gång, förnämligast då kyla råkade komma i det onda eller jag blef kall om fötterna, var jag halft förtviflad. Hela bröstet tycktes härvid vara af ristningar och värk angripet. Vid väderskiften kände jag svåra smärtor. Nu började jag få svårt vid att röra mig. Åka förmådde jag knappast. Det vackra Haga, Stallmästargården, Solna skogen, m. m. voro nu evigt försvunna för mig. Jag förmådde icke en så lång utvandring. Likså plågsamt blef det mig att skrifva, vare sig, stående eller sittande. - Nu, när jag skrifver detta, är såret ett qvarter på längd och två tum bredt och väl en tum djupt och går allt längre uppåt bröstet. Halfva dagarne måste jag ligga. Om nätterna, oaktadt de mjuka sängkläderna, har jag svårt att hvila på sidorna. På rygg har jag på trenne år icke kunnat ligga. Det är obegripligt, att jag ännu kan lefva. Hvar gång, jag predikat, känner jag en ömhet i bröstet flera dagar efteråt. Bäst mår jag, då det om vintern är 3 à 4 grader blidt eller bra kallt. Blåst är min pina; om jag äfven är inne, mår jag derunder illa. Qvällarne äro mig svårast, i synnerhet vid väderskiften mot nederbörd. I half förtviflan måste jag då ut för att glömma för en stund mitt qval och dölja det för min familj. Sådan är min belägenhet, i sanning icke den afundsvärdaste. - Huru jag sedan år 1835 sjelf skött mitt onda, vill jag slutligen för fullständighetens skull omtala. Jag har haft såret belagdt med linneskaf och ömsat dermed 3 gånger dagligen. Morgon och afton tvättat det med en svamp med ljumt vatten. Ofvanpå såret har jag begagnat större linnelappar samt en mycket stor öfver allt sammans, försedd i kanterne med häftplåster. Hvad besvär och tidspillan denna ömsning och detta plåstrande tagit med sig, må jag förtiga. Men jag har vant mig vid tålamod. Se der min förklaring! Hade jag ej egt familj, hade jag långt för detta tagit tjenstledighet, försakat riksgäldskontoret och flyttat åt landet för att dö i all stillhet. Nu måste och skall jag för deras väl släpa, till dess jag stupar. Emellertid torde hvad jag nu omförmält lemna en klav till min litterära overksamhet på senare tider. Själen har för ögonblicket brusat upp till sin forna verksamhet; men strax hafva smärtorna kommit och nedstämt allt. Ofta på flere månader har jag knappt kunnat räkna 4 à 5 dagar, då jag varit fullkomligt fri från plågor. Gikt, reumatism och hemorroider hafva äfven på senare tider tillstött. Det har sin mesta orsak i brist på rörelse, och det är det värsta. - Se så, nu har jag efter sjukes sed talat länge och mer än mycket om mitt elände. Gud förläne mig kraft och mod att gå den sista kampen till mötes, som väl ej bör vara så långt aflägsen. Måtte den ske utan för stort lidande. Dock ske icke min, utan Herrans vilje! Amen.»

»Stockholm den 16 Januari 1842.

CARL DAHLGREN».

Striden varade ännu öfver två år. Hans enka har meddelat, att han under sin sista tid uttalade en liflig önskan att öfverlefva den 1 Maj, på det hans familj måtte åtnjuta inkomsterna af det ekklesiastika löneåret, som börjar med denna dag. »Hans läkare trodde, att denna starka önskan, så att säga, fördröjde lifsgnistans slocknande. Hans bön blef hörd.» Dahlgren dog natten mellan 1 och 2 Maj 1844.

Han ligger begrafven på Nya kyrkogården utanför Stockholm.

Dahlgren efterlemnade två barn, dottern Gabriella Cecilia och sonen Emil Teodor, Kassaskrifvare vid Stockholms stads auktionsverk.

(Källor: Bref till Dahlgren, 5 band 4:o, Aganippiska sällskapets samt Gröna Rutans handlingar, alla i Kongl. Bibliotekets ego; Bellmans-sällskapets handlingar och diverse handskrifter af Dahlgren, alla tillhörande sällskapet P. B:s arkiv; Presteståndets protokoller; Arvidssons lefnadstecltning öfver Dahlgren i Samlade skrifter af Dahlgren; meddelanden af skaldens efterlemnade familj, af Professor Anders Fryxell m. fl.; Matriklar).


The above contents can be inspected in scanned images: I:vii, I:viii, I:ix, I:x, I:xi, I:xii, I:xiii, I:xiv, I:xv, I:xvi, I:xvii, I:xviii, I:xix, I:xx, I:xxi, I:xxii, I:xxiii, I:xxiv

Project Runeberg, Wed Mar 2 10:58:20 2016 (www-data) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/cfd/lefnad.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free