De vandrande djäknarne / 11. Auktionen (1915) Author: Viktor Rydberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Auktionen.

Ödet hade fört djäknarne till samma koja, i vilken den sjuke Sven Stål blivit inkvarterad. Karin, så hette den åldriga ägarinnan till densamma, var änka efter en torpare och försörjde sig nödtorfteligen genom att krusa »lin» åt nejdens kvinnliga befolkning. Det var en from och gladlynt gumma, som i all sin livstid varit fattig och ändock aldrig känt fattigdomens tyngsta börda, nämligen fruktan för framtiden, ty hon ansåg, att den arbetsamma och fromma människan tryggt kan lita på Guds försyn. Mången kväll lade hon sig till vila, sedan hennes sista kopparslant åtgått till dagens behov, men den följande morgonen kom alltid med ny hjälp; någon av hennes kunder visade sig alltid i rättan tid för att hämta sitt »lin» och betala hennes vackra arbete.

Under sin fotresa i Montans sällskap hade Sven häftigt insjuknat och kunde slutligen med möda släpa sig fram vid den bekymrade värvarens sida. Lycka var, att Karins koja befann sig i grannskapet; gumman visade ej den nödställde ynglingen på dörren, såsom mången kanske skulle gjort, utan upplät åt honom sitt enda rum, bäddade

116

åt honom sin enda säng och vårdade den obekante med samma ömhet, som om han varit hennes son. Socknens pastor, som hade den hos präster tämligen sällsynta vanan att besöka medlemmarne av sin hjord i deras hyddor och med dem samtala om både deras andliga och världsliga angelägenheter, hälsade även stundom på gamla Karin och hjälpte henne med små penningebidrag att bära tyngden av hennes nya kall såsom husmor och sjuksköterska, ävensom han använde sina insikter i läkekonsten för att söka återgiva Sven hälsan. Sven var i många dagar illa sjuk och yrade mycket, men småningom minskades sjukdomens styrka genom de förenade verkningarne av ynglingens starka natur samt Karins och pastorns ömma omsorger. När han återvunnit sans och tillräckliga krafter, sporde honom pastorn om hans levnadsförhållanden, och sedan han erfarit dessa, skrev han ett brev till korporal Brant och underrättade denne om saken.

Brevet anlände till den lilla stugan vid insjön samma dag, på vilken korporalen återkom från Växjö, och oaktat den sorgepost det medförde om Svens värvning och hans iråkade svåra sjukdom, hade det likväl en lugnande inverkan på stugans invånare och framförallt på mor Kerstin, som alltsedan den morgon, då Sven avlägsnat sig från hemmet, varit offer för en hejdlös förtvivlan. Då ryktet om uppträdet, som förefallit mellan patronen och Sven, kom till Kerstins öron, hade hennes ångest stigit till det yttersta. Hon fruktade, att Sven berövat sig livet, och denna farhåga förföljde

117

henne som en blodig skräckbild under dagens göromål och i nattens drömmar. När korporal Brant hemkom, fann han sålunda sin forna fridfulla boning förvandlad till ett sorgehus. Han själv kände sig djupt böjd under ödets tunga slag, men såg dock saken i betydligt ljusare dager än mor Kerstin. Han var fullkomligt övertygad, att Sven icke begått en så gräslig missgärning som ett självmord; han sökte således befria Kerstin från denna farhåga och på samma gång sätta en damm mot de hårda förebråelser, gumman riktade mot sig själv. Två timmar därefter ankom brevet, och detta uträttade mer än alla korporalens bemödanden. Det gamla paret överlade nu mera lugnt om vad som vore att göra, då i detsamma patronens gigg stannade utanför stugan och han själv och länsman Spöqvist sågos inträda under korporalens låga tak.

Patron Brackander hälsade vänligt. Allvar och en viss sorgbunden högtidlighet tronade på hans panna. Efter en lämplig inledning började han tala om det bedrövliga uppträde, som nyligen ägt rum på Trevnadslösa, i det att Sven Stål utan all begriplig anledning överfallit och illa misshandlat honom, husbonden. Patronen avmålade Svens uppförande i bjärta färger, och teckningen skugglades ännu mer av länsman Spöqvist. Patronen försäkrade vidare, att han av högaktning och vänskap för den hederlige Brant, som sig ovetande fostrat en orm vid sin egen barm, ville låta nåd gå för rätt och avstå från laga åtgärders vidtagande mot brottslingen. Länsmannen begagnade tillfället för att fråga, var Sven månde hålla sig dold, varpå

118

korporalen svarade, det han helt nyss erhållit underrättelse om, att fostersonen låtit värva sig till gardist och för närvarande befann sig i Jönköpingstrakten -- en underrättelse, som ögonskenligen fägnade patron Brackander på det högsta.

- Min vän, sade han till korporalen, ni finner nu, huru bedragen ni blivit i ert hopp att av er fosterson få en bra och hederlig karl. Han har illa belönat er för era omsorger och er kärlek. Varje band mellan er och honom bör från denna stund vara slitet; framförallt kan ni väl aldrig mer tänka på att giva Johanna åt en sådan förtappad varelse. Således är nu avlägsuat det enda hinder, som er samvetsgrannhet lade i vägen för mitt och Johannas giftermål, och ehuru jag blivit djupt kränkt av ert förra avslag, kommer jag nu att för andra gången anhålla om ert och er hustrus bifall till vår äktenskapliga förening. Jag är övertygad, att under nuvarande omständigheter intet hinder från Johannas egen sida skall möta, men vill för övrigt lämna henne lång betänketid. Min avsikt är nämligen att med ert tillstånd skicka Johanna till någon bättre familj för att erhålla en bildad uppfostran och därigenom bliva värdig den samhällsställning, jag erbjuder henne.

- Vilken ädel man, den Brackander! sade Spöqvist beundrande.

Men korporalen och i synnerhet mor Kerstin, som på senare tider fått helt andra tankar i ämnet, tycktes alldeles icke benägna att nappa på kroken. Kerstin tog med stor häftighet Svens parti och förmenade, att gossen alldeles icke var en så

119

förtappad varelse, som patronen kallat honom, fast hon icke kunde försvara hans beteende mot sin husbonde. Sven måste blivit mycket retad, ansåg Kerstin, annars skulle han aldrig burit sig åt på det sättet, men i alla fall bad hon patronen förlåta och hysa bättre tankar om honom, ty det förtjänade han.

Korporalen sade ungefär detsamma som Kerstin, men på ett lugnare, förståndigare och därtill bestämdare sätt. Patronen kunde till sin outsägliga förbittring väl förstå, att han, oaktat allt sitt krångel, icke kommit ett steg närmare målet. Han gav Spöqvist en blick av hemligt förstånd, varvid denne steg upp och talade som följer:

- Bror Brackander, jag förstår icke, huru du med lugnt sinne kan fördraga en dylik otacksamhet och uppstudsighet. Du har med ett ädelmod utan like behandlat dessa ovärdiga människor, som öppet våga håna och trotsa dig; du har erbjudit dig att skona missgärningsmannen, som bar hand på sin husbonde och därmed gjorde sig skyldig till fängelse och spöstraff. Nej, min vän, måttet är rågat... om du är stenhård mot dödliga förolämpningar, är jag det icke; jag kan icke uthärda att höra sådant längre. Du måste taga itu med hårdhandskarne... måste efterspana och häkta kanaljen... måste draga honom för rätta, icke allenast med anledning av övervåldet mot dig, utan även emedan han efter all sannolikhet begått den där stölden i storsmedjan.

I samma ögonblick korporal Brant hörde

120

Sven beskyllas för tjuveri, rynkades hans yviga ögonbryn på ett ganska hotande sätt. Hans sinne uppbrusade, såsom det från hans ungdom aldrig gjort, ty hans övertygelse om fostersonens redlighet var lika starkt rotad som hans tro på bibeln, och att angripa Svens heder var att angripa hans egen. Han fattade den stortalige länsmannen hastigt i armen och sköt honom tämligen omilt ut genom dörren, som genast tillstängdes mitt för den snopne kronobetjäntens näsa. Då patronen såg detta, ansåg även han tiden vara inne att slå till reträtt, i synnerhet då Kerstin med tårar och skarpa ord började ge luft åt sin harm över den skamlösa beskyllningen. Han mumlade något om, att korporalen skulle skylla sig själv för följderna av sitt handlingssätt, och gick. Strax därpå rullade giggen bort.

Längre fram på aftonen kom Johanna till föräldrarnes stuga. Så snart nämligen patronen väl åter befann sig hemma, hade han kallat flickan till sig, betalat henne resten av årslönen och befallt henne att genast lämna Trevnadslösa. Johanna emottog sitt avsked med större glädje än ledsnad, och sedan brevets innehåll blivit henne bekant, tackade hon hjärtligen Gud för det, att hon nu, utan att vara hindrad av sin tjänst, kunde skynda dit hjärtat kallade henne, det vill säga till Svens sjukläger. Hon meddelade föräldrarne sitt beslut att ännu samma kväll begiva sig på väg; korporalen ville, att hon skulle invänta morgondagen, så att några de nödvändigaste anstalter kunde träffas i och för resan, men Kerstin talade mot varje uppskov.

121

- Vem vet, om icke gossen möjligen dör, innan hon hinner fram, sade gumman med tårar i ögonen. Tänk bara, om han lämnade denna världen med den tro, att jag velat driva honom från hus och hem, och att Johanna icke varit honom trogen! Det kom aldrig till någon förklaring mellan Johanna och Sven; ja, de hava icke ens sett varandra, alltsedan patronen fick det olyckliga infallet att fria till flickan. Det är just den saken, som gått Johanna mest till hjärtat; det vet jag väl, och det är, Gud nåde mig, min skuld. Nej, kära flicka, gå du genast, och tag de pengar med dig, som du har kvar av lönen; de kunna nu väl behövas. Stackars Johanna, hon har lidit lika mycket som jag. Gå du, barn, och måtte du komma tillbaka med ett sådant budskap, som är i stånd att lugna både ditt hjärta och mitt samvete!

Anstalterna voro snart träffade. Med ett litet knyte på armen lämnade Johanna stugan. Hon gick denna kväll en halv mil och vilade över natten i byn Fågelvik hos en bonde, som var besläktad med Kerstin. Tidigt följande morgon fortsatte hon sin väg. Hon vandrade ensam genom ensliga, okända trakter, men tanken på Sven gav henne mod och bevingade hennes steg. Stundom hände, att någon beskedlig vägfarande lät henne sitta upp i sitt åkdon och sålunda förkortade hennes vandring; stundom mötte hon i de djupa, tysta skogarne kringstrykande vagabonder och rusiga lösdrivare, som ej skulle tvekat att plundra henne, om de vetat, att hon haft en liten penningsumma

122

med sig; stundom åter var hon utsatt för råa herremäns plumpa skämt och ogrannlaga frågor, men hon dövade varje fruktan och gick med lätt hjärta genom alla vedervärdigheter, livad av tanken på det mål, mot vilket hon vandrade.

Så hände det, att några dagar efter brevets avgång en ung kvinna inträdde till den gamla Karin. Hon sade sitt namn, och Karin igenkände det, ty hon hade ofta hört sin sjuke gäst under yrseln nämna detta namn. Med den ömhet och outtröttlighet, varav endast en älskande kvinna är mäktig, vakade nu Johanna över Sven och vårdade honom, såsom en moder sitt sjuka barn, och Karin fick nu för första gången på länge själv njuta någon nattro. En dag yrade Sven mycket: orediga bilder av de händelser, han nyligen upplevat, föresvävade honom; Johanna hörde åter sitt namn från hans bleka läppar; det låg kärlek och även klagan i den sjukes osammanhängande ord. Då föllo på hans panna tvenne tårar, tvenne sorgens daggpärlor, från flickans ögon, och de tycktes hava en förunderlig verkan på den sjuke, en verkan sådan som det friska aftonregnets på den i solhettan smäktande blomman. Ett klarnande medvetande återspeglade sig i hans blick; den uppslogs sakta och häftades på Johanna, och utan att veta, om åsynen av de kära dragen var villa eller verklighet, sträckte ynglingen sina matta armar mot sin barndoms älskade, sin första och enda kärlek. Snyftande tryckte Johanna hans bleka ansikte till sitt bröst. Den gamla Karin stod bakom och betraktade de unga med tårade ögon.

123

Johannas närvaro bidrog mer än allt annat att påskynda Svens återställande. Ynglingen hade knappt någonsin känt sig så lycklig som nu på sjukbädden.

Vi återkomma nu till djäknarne. Johanna utbytte med dem ett tecken, som betydde, att hon väl igenkände dem, och ett annat, att de borde iakttaga tystnad, emedan Sven sov. Men då han snart därefter vaknade och varseblev de nykomna gästerna, smålog han glatt och räckte dem till hälsning sin avmagrade hand. Efter en stunds samtal lämnade de båda kvinnorna rummet. Sven frågade då de bägge djäknarne, om de på återvägen ämnade besöka nejden kring Trevnadslösa, vartill djäknarne svarade, att de just överenskommit att i förbigående hälsa på hos korporal Brant.

- Vad det var roligt! sade Sven. I skolen då hälsa far och mor och Ingrid från mig och omtala, att det är ingen fara med mig, och att jag lugnt avvaktar kommande dagar. Ni, Göran, skall säga far och mor, att jag ej tog värvning, förrän jag fått veta, att man i Stockholm har utsikt till god arbetsförtjänst såsom smed, och att jag ämnar mycket ordentligt skicka mina hopsparade månadspenningar till dem, så att de ej bli utan hjälp, fast jag är långt borta. Ni skall också säga dem, att jag väl vet, huru många de frestelser äro, som i en stor stad och bland lättsinniga kamrater lura på en människas väg, men att jag med Guds hjälp icke skall låta fånga mig. Jag skall taga vara på mitt lynne och hämta styrka av Guds ord och i minnet av mina kära anhöriga. Träffar

124

ni patronen och länsmannen eller någon annan, som talar illa om mig, så tro dem icke, ty jag vill behålla den goda tanke, ni har om mig; jag har intet ont och intet ohederligt gjort. För övrigt har jag i mitt hjärta längesedan förlåtit dem, som brutit mot mig, och känner, Gudi lov, icke det ringaste agg eller bitterhet inom mig... Göran, i bröstfickan på min tröja ligga några sedlar, som jag dels fått av värvaren, dels erhållit som köpesumma för ett skjutgevär. Räkna av hälften och lämna de pengarne till min far; den andra hälften skall den goda Karin ha.

Göran gjorde såsom Sven begärde och lovade framföra hälsningen och berätta allt, vad Sven sagt. Längre fram på aftonen, sedan djäknarne talat med Karin och Johanna och av dem tagit ett hjärtligt farväl, lämnade de den lilla kojan för att söka ett lämpligare nattkvarter. Regnet hade upphört, och solen gick ned, omgiven av purpurröda och guldglänsande skyar. Det doftade friskt ur skogen; de blåögda förgät-mig-ej, som växte i landsvägsdiket, de ljuvt rodnande linneorna och de blågula styvmorsblommorna nickade åt vandrarne med kalkar, tyngda av regnets svalkande pärlor. Men det mörknade mer och mer, och lille Adolf kände sig trött och sömnig efter dagens mödor. Fast nejden, genom vilken de vandrade, just icke var glest bebodd, lågo dock få människoboningar vid själva landsvägen, och när djäknarne slutligen funno en sådan och klappade på dess dörr, öppnades denna blott för att utsläppa en arg och morrande gårdvar, som de först förmedels

125

några käpprapp lyckades att hålla på vederbörligt avstånd från sina ben. Från denna ogästvänliga hydda avlägsnade de sig nu, men funno strax i grannskapet en hölada, i vilken de inkröpo genom en öppen glugg. Här utsträckte de sig i det välluktande höet och voro inom några ögonblick förflyttade till de glada drömmarnes brokiga värld.

De stego följande morgon upp med solen och fortsatte sin väg under allvarsamma samtal.

- Såväl av den lilla erfarenhet, jag under våra vandringar inhämtat, som av min egen medfödda böjelse tycker jag mig finna och känna, sade Göran bland annat, att de människor äro lyckligast, som tillbringa ett verksamt och på samma gång intelligent liv i naturens sköte. Lyckan är visserligen icke beroende av yttre förhållanden, utan alstras ur vårt eget hjärta, men detta slår sundare och kraftigare, då det klappar mot modern naturens friska barm. Jag förstår ej de människor, som frivilligt nedgräva sig som mullvadar i de stora städernas mörka, stinkande gränder och dö där, utan att de kanske någonsin sett en blå himmel, en sorlande skogsbäck, en skön soluppgång, utan att någonsin hava andats en ren, upplivande luft, utan att hava hört den ljuvaste av all musik: naturens evigt omväxlande, stora pastoralsymfoni. Och vad hava dessa mullvadar vunnit i utbyte mot de offer, de gjort av allt detta? De hava måhända med obeskrivliga bekymmer samlat en rikedom, som de vid gravens rand måste lämna, och av vilken de aldrig kunnat njuta mer, än naturmänniskan njuter genom tillfredsställandet av

126

sina små behov. Och den, som i enlighet med högre plikter lever icke blott för sig själv, utan i sin lilla mån söker verka som medlem av mänsklighetens stora familj, för mänsklighetens stora mål, han har sannerligen tillräckligt fält för sin verksamhet varhelst han lever, på landet eller i staden, i hyddan eller palatset. Emellertid är det väl, att människorna ledas av olika böjelser; de stora städerna äro lika nödvändiga som de spridda hyddorna.

Djäknarne gjorde just icke långa dagsmarscher och uppehöllos ofta på vägen av än en, än en annan orsak. Först på femte dagen hunno de därför till Trevnadslösas ägor. De vandrade förbi masugnen, i vilken de först gjort Sven masmästares bekantskap, och den lilla skogsbäcken, där de i hans sällskap badat, samt återsågo, sedan de hunnit genom skogen, den vackra dalen, där korporalens hydda var belägen. Det var samma dal, samma insjö, samma höjder, men ändock gjorde det välbekanta natursceneriet på djäknarne ett annat intryck nu än förra gången. De små åkerfältens böljande gröda var avmejad, ängarnes och lövträdens grönska mindre saftig, vårens blommor ersatta av andra, som förkunnade höstens annalkande. Det låg en prägel av stilla, drömmande melankoli över nejden, men solen göt nu som då sitt gyllne sken över klippor, fält och sjö, likasom minnet av förflutna, lyckliga dagar sprider ett vemodigt återsken över ett framskridet, ödsligt och förhärjat liv.

- Se där, där är stugan! sade Adolf, då den

127

lilla rödmålade boningen framskymtade mellan de kringstående aplarne. Men om jag ser rätt, är det en stor folksamling utanför henne. Vad månde stå på?

Göran förde handen över ögonen och sade:

- Du har rätt, Adolf. Vad kan detta betyda? Låtom oss skynda på!

Djäknarne erforo snart, vad som var på färde. De hade kommit just i lagom tid för att övervara sista scenen av ett bland dessa sorgespel, som visserligen ännu, ej med vederbörligt konstnamn blivit inregistrerade i estetiken, men i det borgerliga livet äro kända under namn av utmätningsauktioner.

Göran och Adolf inträngde i folkhopen och sågo framför sig trenne män, som, att döma av deras dräkt, tillhörde den så kallade herreklassen och tycktes utgöra de förnämsta skådespelarne i tragedien.

Den ene av dessa män erinrade sig djäknarne hava sett en afton, då de vilade på en kulle ett stycke från Trevnadslösas herregård -- just samma afton, på vilken våra läsare först gjorde bekantskap med Göran och Adolf. Det var en liten undersätsig, bredaxlad karl, med ett ansikte, som i högsta fullkomlighet uttryckte trenne besläktade egenskaper: dumhet, inbilskhet och råhet. Mannen var med ett ord den store järnpatronen Nikolaus Brackander.

Men den egentlige huvudaktören var en man med äkta kontrabandsfysionomi. Han stod där, omgiven av möbler, köks-, fiske- och

128

åkerbruksredskap, klädespersedlar o. s. v., höll i ena handen en Moraklocka och i den andra auktionsklubban, den han livligt svängde i luften, under det han utbjöd uret och späckade sitt tal med kvickheter, som väckte den närvarande hopens munterhet och i synnerhet tycktes anslå patron Brackander. Denne herre utbrast nämligen gång efter annan i så hjärtligt gapskratt, att hela hans lilla lekamen skakade och tårar framsipprade i hans små glåmiga ögon.

Den tredje var en långbent, mager och mörklagd herre, som satt vid ett bord och skrev. Det var Spöqvists biträde, länsmansskrivaren Risqvist. Han förde auktionsprotokollet och det med så djupsinnigt utseende, som om han varit sysselsatt med att skriva kommentarier till Newtons Principia. Risqvist var en bland de få, som ej tycktes vara road av Spöqvists kvickheter. Saken var också den, att han ordagrant hört dem minst hundra gånger förut; han kunde nu ej ens förmå sig att ex officio skratta åt dem.

Djäknarne igenkände de torftiga möblerna, den rödmålade pinnsoffan, det med blommor utsirade skåpet; de sågo »Karl XI:s syn på rikssalen» i händerna på en bondpojke, vars far inköpt denna mystiska och märkvärdiga tavla för att tillfredsställa sonens smak för granna och bjärta färger.

De sågo vidare en gammal käring draga bort med en stor bibel under armen. Det var korporalens familjebibel, den han ärvt av sin far, och på vars pärm hela familjens släkttavla, dess

129

födelse- och dödsdagar, var antecknad... det var den bok, ur vilken den gamle mannen hämtat näring åt sin tro på Gud och människosläktets frälsare, hämtat ljus i livets mörka stunder och styrka, då han kände sig digna under ödets slag. -- En torpare bortledde såsom lättfånget byte korporalens enda ko, Ingrids älskling, den hon så omsorgsfullt skött och fodrat. En gammal bonde och hans hustru stodo i djäknarnes grannskap, inbegripna i ett livligt samtal rörande korporal Brants helgdagsrock, den bonden inropat, och den gumman menade skulle passa bra, sedan den röda kragen och de blanka uniformsknapparne blivit borttagna. Nu slog auktionsklubban mot bordet, och Moraklockan, som så länge mätt den stilla förflytande tiden i den lilla boningen, anammades nu även av rovgiriga händer och bortfördes i triumf.

Vi vilja ej spilla några ord på att berätta orsaken till det bedrövliga uppträde, till vilket de båda djäknarne med tunga hjärtan här blevo vittnen. Det är klart, att patron Brackander har ett finger eller rättare hela handen med i spelet. Icke heller vilja vi uppehålla oss vid de medel, genom vilka patronen lyckades att på detta sätt få sin hämnd utkrävd.

Inspirerad av sin vän Spöqvist, som hade ett horn i sidan till korporal Brant, alltsedan denne en gång vågade kasta honom på dörren, hade patron en lätt nog fått saken i gång efter sin önskan. Vi nämne blott, att auktionen blivit beramad, sedan korporalen ej »med svart på vitt» kunde

130

bevisa sig hava betalt det förflutna årets arrendesumma. Så fick han sota för sin enfaldiga och barnsliga tro på människors heder; varje praktisk man måste ju finna, att den gamle knekten genom en oförlåtlig oförsiktighet förtjänt sitt öde.

Görans och Adolfs blickar överforo folkhopen, och de andades friare, då de ej funno korporalen, hans hustru eller Ingrid bland de närvarande. En känsla av dystert allvar hade gripit deras hjärtan. Huru förändrat var icke allt, sedan de båda djäknarne förra gången voro här! Vilken kort tid låg dock icke mellan då och nu! En aning om all mänsklig lyckas ovaraktighet, om det falska i livets lugn och hoppet på framtiden, om det ondas makt bland människorna och de hårda prövningar, som vänta envar, framförallt den redlige, under vandringen genom livets dal, hade fattat dessa ynglingar, för vilka hitintills världen legat som en blomsterprydd, solbeglänst tävlingsbana, där endast lagrar och fröjder skulle vänta var och en, som med glatt mod och kraftig hand ville erövra dem.

Göran och Adolf hade genast gissat hela sakens sammanhang. Med blickar av outsägligt förakt betraktade de unga djäknarne de båda herrar, vilka de på beskrivning igenkände för att vara brukspatron Brackander och länsman Spöqvist. Och det var icke blott förakt, det var harm och ungdomligt uppflammande vrede, som ljungade i dessa blickar. Den lille Adolf kände ett häftigt begär att slå in ett par av de tänder, som lyste i länsmannens vidöppna, försmädligt grinande mun; hade han varit jätten Finn, eller åtminstone

131

den för sina vidunderliga kroppskrafter bekante Smålandsdrängen »Puttetorpa-here», skulle han helt visst jagat patronen, länsmannen, skrivaren och hela den auktionsbesökande menigheten i alla kompassens väderstreck. Men nu kände gossen alltför väl sin vanmakt, och hans vrede upplöstes i smärta och vemod.

- Göran, sade han till denne, följ mig härifrån! Låtom oss först endast kasta en avskedsblick in i hyddan, där de goda människorna bodde!

Tankfull och tigande följde Göran sin vän till stugan, men de stannade på dess tröskel och drogo sig åter hastigt tillbaka, ty vid en blick in i det tomma rummet hade de varseblivit den gamle krigaren, stående orörlig med pannan tryckt mot fönsterposten och händerna sammanknäppta över bröstet. De hörde honom sucka, de sågo tårar över hans fårade kinder neddroppa i de gråvita mustascherna... och Adolf, vars känsliga barnasjäl genomskakades vid denna syn, tryckte sitt ansikte mot Görans skuldra och gav fritt lopp åt sina tårar.

- Älskade vän! viskade Göran och slog sin arm omkring den lille kamratens hals.

När Adolf åter sansat sig och Göran hjälpt honom att utplåna spåren efter sina tårar, blandade sig djäknarne åter i folkvimlet. De sågo länsman Spöqvist upplyfta och visa för hopen korporal Brants gamla musköt, densamma, med vilken han kämpat i slaget vid Helsinge, och den han, jämte sin bibel, tapperhetsmedalj och sitt vackra

132

avskedsbetyg ur krigstjänsten, hade haft kärast och dyrbarast av all sin egendom.

- Borup går, gott folk, skrek länsmannen, hi, hi, hi, Borup går! Vem bjuder på den gamla muskedundern? Vem vill ge sex skilling för honom? Bjudet. Det är en märkvärdig muskedunder, gott folk... Sju skilling... Han har varit med överallt, där ryssarne piskat oss, hi, hi, hi... Åtta skilling... Jeppe Andersson bjuder åtta skilling... Nej, nio skilling, go’ vänner, nio skilling för muskedundern, som var med vid Ratan, där svensken sprang så tappert...

- Ni ljuger, ni eländige länsman! hördes plötsligt en fin, av harm darrande röst. Det var Adolf Sparrfält; han hade ryckt sig lös från Görans arm och stod nu, ett föremål för hela den förbluffade folkhopens nyfikna blickar, framför Spöqvist med vredeblixtrande ögon och knutna händer. Han hade, då han skilde sig från Görans sida, tappat sin mössa; de mörka lockarne fladdrade trotsigt kring hans panna, kinderna voro överdragna med harmens rodnad, och de fina läpparne darrade krampaktigt.

- Ni ljuger, fortfor gossen. Svensken sprang icke vid Ratan, ni ärekränkande skurk. Och vad särskilt beträffar det där geväret, så är ni icke värdig att vidröra det med edra smutsiga händer. Det har förts av en god svensk man, som kämpat och blött för sitt fosterland...

Länsmannen stod ett ögonblick såsom förstenad, patron Brackander likaledes. Den melankoliskt-flegmatiske Risqvist såg upp från

133

auktionsprotokollet och betraktade Adolf med oförställd förvåning. Men Spöqvist upphov sin röst och utbrast:

- Vad är du för en liten skällande pojkvalp? Varifrån kommer du? Vem är du, som med ovett vågar överfalla en kronans tjänsteman i hans ämbetes utövning?

- Ja, vad är du för en pyssling? skrek Brackander.

- Övermage? inföll Spöqvist...

- Landstrykare? återtog Brackander.

- Fjärdingsman, sade Spöqvist till en i närheten stående karl, hav ögonen på den där tjuvpojken och låt honom icke komma undan. Efter auktionens slut skall jag själv tala vid honom.

- Behövs icke, sade Göran, som nu framträdde. Jag ansvarar för gossen... han är min kamrat... vi äro djäknar från Växjo...

- Tyst, Göran! ropade Adolf. Behöver du avlägga räkenskap för min person inför det där gemena patrasket?

- Patrask! utbrast nordstjärnekandidaten Brackander förbittrad. Skäms du icke, du lille slyngel? Vågar du kalla oss patrask? Jag skall lära dig...

Och patronen lyfte sitt med guldknapp försedda bamburör för att ge den oförskämde »övermagen» ett duktigt rapp, då Göran plötsligt trädde emellan och med sin botanikspade avvärjde slaget.

- Akta er, min gode man, sade Göran till patronen. Vågar ni våldföra er på detta barn, så

134

kan ni vara fullkomligt övertygad, att jag ger er sju för tu.

Patronen såg förvånad på ynglingen, som var så oerhört djärv att kalla honom för »god man» och lova honom »sju för tu». En sådan oförskämdhet hade Brackander aldrig under hela sitt liv erfarit förrän nu. Det var ett himmelsskriande majestätsbrott! Häpenhet och förundran lästes också på alla de kringståendes dumma, gapande ansikten.

Men sedan patronen närmare betraktat Göran och funnit honom vara en högväxt, kraftig ung man, med ett ganska allvarligt och bestämt utseende, ansåg han lämpligast att avstå från direkta anfallsoperationer. Han intog en så imponerande ställning som möjligt -- det vill säga: han skrevade ut med benen och förde guldknappen till näsan -- och sade i avmätt, högtidlig ton:

- Vet ni, unge man, med vem ni talar?

- Nå, än sedan?

- Mitt namn är Brackander.

Patronen väntade, att detta namn skulle verka som ett åskslag på motståndaren. Men Göran förblev lugn som en filbunke, och Adolf, vars lättrörliga sinne nu plötsligt slog om på den muntra bogen, inföll:

- Brackander! Ha, ha, sådant konstigt namn! Det namnet har ni icke fått genom en slump; det ligger en djupare betydelse häruti. Såväl ert namn som er person påminner mig om någonting, som kallas bracka...

Göran kom Adolf med en bedjande blick att

135

tystna, Brackander bleknade av ilska. Då han emellertid, ihågkommande Görans löfte om »sju för tu», icke vågade uttömma denna på Adolf, vände han sig till länsmannen och sade:

- Bror Spöqvist, kan du fördraga, att dessa bägge okända personer störa auktionsfreden och ostraffat förolämpa oss? Är en förmögen och aktad medborgare på sina egna ägor icke fredad för skymf och hotelser? Jag uppmanar dig i lagens och samhällsordningens intresse...

- Gott, bror Brackander, avbröt honom Spöqvist, jag skall ej lämna saken onäpst.

- Heter herrn Spöqvist? inföll Adolf näsvist.

- Ja, du lille landstrykare, jag är länsman Spöqvist, dig till straff och androm till varnagel, såsom du snart skall finna.

- Spöqvist! sådant gement, otäckt namn, fortfor Adolf. Men i alla fall passar det er rätt bra, och ni bör vara nöjd med det...

- Lösdrivare, röt Spöqvist, vem är du? Vad heter du? Varifrån kommer du? Gör reda för dig, eller skall jag häkta dig och transportera dig på fångskjuts till Växjö.

- Allt det där angår er icke, svarade Adolf.

- Har du pass, karl? fortfor Spöqvist, vändande sig till Göran.

- Ja, pass, inföll Brackander. Har du icke pass, skall du och din kamrat, den lösgläfste pojken, sova i tingshäktet i natt.

- Jag har ju sagt er, mina herrar, att vi äro djäknar, sade Göran, djäknar från Växjö, ute på

136

en botanisk fotresa. Herrarne måtte väl tro mig på mitt ord.

- Han faller till bönboken, utbrast Brackander, gnuggande händerna. De ha icke pass, det är tydligt.

- Det är rätt ledsamt, sade Spöqvist, men eftersom I ej kunnen dokumentera er och I synens vara kringdrivande, för samhället vådliga personer, så finner jag mig föranlåten att taga vara på er. Hör hit, fjärdingsmän! Risqvist, hör hit! De här gökarne skola under säker bevakning nu genast föras till tingshäktet.

- Hav barmhärtighet med mitt unga blod, stormäktigste herr länsman! bad Adolf i gäckande ton.

- Nej, du huggormars avföda, nu är du i gluggen, sade Spöqvist.

I samma ögonblick herr Risqvist och fjärdingsmännen framträdde för att verkställa förmannens befallning, drog Göran lugnt ur fickan några papper och utvecklade dem under länsmannens och patronens näsor. Dessa sågo med stor snopenhet tvenne i laga form utfärdade och med vederbörligt sigill försedda pass, det ena för studeranden Göran Sigurdsson och det andra för studeranden friherre Adolf Sparrfält.

- Aj, för fan, mumlade länsmannen för sig själv, pojkvalpen heter Sparrfält... troligen sonen till baron Sparrfält på Lindnäs... således nära besläktad med min höge förman, landshövdingen. Här kunde jag kommit illa i klistret.

Och länsmannens guttaperkaansikte rynkade sig

137

hastigt till det sliskigaste smil. Han bugade sig djupt för de båda djäknarne, hostade en stund och sade därefter:

- Jag hoppas, att herrarne ursäkta detta beklagliga missförstånd. Min tjänst är nämligen av den sorgliga beskaffenhet, att jag...

- Missförståndet, avbröt honom Adolf, är åtminstone icke å min sida. Jag tror mig hava uppfattat er karaktär alltför väl, herr Spöqvist, och tager icke ett ord tillbaka av vad jag om er yttrat.

- Ack, herr baron, sade Spöqvist, i det han lade handen på sitt bröst, ni är ännu så ung och oerfaren, annars skulle ni nog inse, att under min hårda och sträva yta klappar ett hjärta... ett hjärta, som blöder vid likars nöd... Men vad skall jag göra? Min tjänst är nu en gång för alla av den sorgliga natur, att...

- Sådan feg, ömklig, krypande stackare du är, Spöqvist, avbröt honom patronen harmset. Skall du stå och förödmjuka dig inför dessa pojkar, som ännu ej blivit torra bakom öronen, och som med de skymfligaste okvädinsord angripit din heder? Spöqvist, från denna stund föraktar jag dig... jag uppsäger brorskapet... jag vill aldrig mer se dig inom min dörr... Sluta nu auktionen och gör din skyldighet!

Härmed vände patronen ryggen åt sin gamle skötevän och gick med långa steg upp och ned bland folkhopen. Göran inropade musköten, och Spöqvist överlämnade den till honom med en ödmjuk bugning.

138

Auktionen var nu slut, och större delen av menigheten drog sina färde. Endast herrarne, fjärdingsmännen och några äldre bönder kvarstannade på stället. Spöqvist skyndade till patronen för att försona sig med honom. Huruvida detta lyckades, veta vi ej, men patronen sågs strax därefter med högtidliga steg inträda i stugan, beledsagad av länsmannen och de övriga. Djäknarne följde bakom tåget och stannade i förstugan. Dörren mellan denna och rummet var öppen.

- Nu, gamle krutgubbe, sade patronen och lade sin hand på korporal Brants skuldra, nu är auktionen slut. Jag kommer för att fråga dig, var du ämnar sova i natt.

Brant vände sig om, rätade sig stolt och svarade:

- Jag skall i natt måhända sova lugnare än ni, herr patron.

- Kan väl vara, sade patronen med ett hånskratt, men här inne sker det icke. Du har ju icke en säng att ligga uti, icke en klädespalta att breda under dig. -- Och för övrigt är huset mitt. Jag ämnar tillbomma dörren... Du måste genast härifrån. Var har du din käring och dina döttrar?

- Jag har velat bespara dem åsynen av den olycka, varmed ni hemsökt oss; de äro hos min granne Ola Persson, sade den gamle med darrande röst.

- Hos Ola Persson, hos den fattige uslingen! fortfor patronen. Jag skall säga Ola Persson, att om han en timme längre hyser dem under sitt tak, så vräker jag honom från gård och grund...

139

Hör på, gamle knekt, vi ha visserligen ännu sommar, och så länge sommaren räcker, ha tiggarne, likasom hararne, hus i var buske. Men sommaren är snart förbi, och jag varkunnar mig över dig, stackare. Jag måste skaffa dig tak över huvudet... Länsman Spöqvist, till vilken samhällsklass hör numera denna människa?

- Vad menar du, bror? frågade Spöqvist.

- Är han i allmän eller enskild tjänst? Nej! Idkar han fria konster, jordbruk eller annat näringsfång? Nej, han har intet jordbruk att idka, han har icke ens en not, varmed han kan draga en fisk ur sjön. Har han bevisligen av egna tillgångar eller genom andras vårdnad sin bärgning? Nej, han har visserligen en pension, för att han varit i fält och förlorat sitt ben, men den pensionen belöper sig, summa summarum, till 8 riksdaler. Han har en fosterson, men den har begått brott, rymt och tagit värvning. Han har också två döttrar, men vad kunna de bidraga till hans försörjning? En piglön här i orten utgör omkring 14 rdr rgs årligen. Själv är han gammal, kraftlös och vanför. Således kan han varken genom eget arbete eller anförvanters vård erhålla sin bärgning. Han har icke tak över huvudet, icke en torva, som han kan kalla sin. Till vilken sarnhällsklass hör han således, Spöqvist?

- Nu förstår jag dig, bror, sade länsmannen. Han är numera en så kallad försvarslös person...

- Och såsom sådan berövad sina medborgerliga rättigheter, inföll patronen. Han får icke lämna

140

socknen utan särskilt tillstånd; jag, såsom vederbörligen vald tillsyningsman, har husbonderättighet över honom och kan sätta honom till vilket arbete jag behagar. Men som han ej duger till arbete, förordnar jag härmedels, att han direkte härifrån transporteras till fattigstugan. Kongl. Maj:ts förordning är i detta fall klar och tydlig. Fast vi ej äro välsignade med det ryska statsskicket, ha vi ändå, Gudi lov, lagar här i Sverige, som göra skillnad till personen och lägga ett behövligt ok på packet. Fjärdingsmän, fören karlen till fattigstugan. Jag ansvarar inför sockennämnden och, om så behövs, inför domstol för mitt åtgörande... Och tacka du Vår Herre, gamle knekt, för den mildhet och människokärlek, som bevisas dig, ity att fattigförsörjningen tager vård om dina gamla orkeslösa dagar. Gott folk, fortfor patronen, socknen belastas nu visserligen med en ny börda, men efter all anledning har väl den gamle krutgubben icke lång tid igen att leva, vi torde snart bli honom kvitt.

- O, Gud, suckade korporal Brant och sänkte sitt grå huvud mot bröstet, blev då detta slutet på min bana... detta frukten av ett långt liv, tillbragt med bön och arbete! Herre, giv mig styrka att utan knot bära min lott, och ske Din vilja!... Mina vänner, tillade han högt, det är hårt, att en man, som alltid beflitat sig i sitt anletes svett att förtjäna sitt bröd, slutligen skall falla sina sockenbor till last. Men, såsom patronen nämnde, mina återstående dagar lära väl vara lätt räknade; det må vara en tröst både för er och mig. Jag

141

följer er, men först vill jag tala några ord med mina anhöriga.

Nu steg Göran fram, räckte korporal Brant handen och sade:

- Tack för sist, korporal!

- Ack, är det ni, herr Göran! sade gubben. Ni har kommit i en ledsam stund.

- Jag hoppas, att jag kommit just i rättan tid, svarade djäknen, vars ansikte strålade i glansen av ett ädelt och manligt beslut. Jag har tvenne ärenden till er. Det ena är att frambära en glad och kär hälsning från Sven och Johanna. Jag har träffat och talat med dem.

Ett glädjesken överfor gubbens anlete.

- Sven är nästan frisk, fortfor Göran. Johanna har också vårdat honom med den innerligaste omsorg...

Vid dessa ord erfor patron Brackander en känsla, som om hans hjärta blivit halstrat över en av hans masugnar. Ehuru patronens passion för Johanna på senare tider förvandlats till ett lika häftigt hat, var detta hat likväl förenat med en svartsjuka, som vid minsta anledning uppflammade i vild låga. När därtill kommer, att patronen icke förmådde tillräckligt förgylla sina gärningar inför sitt eget samvete, utan mer och mer blottades inför detta till en hjärtlös skurk, så måste envar medgiva, att den rike mannen, i själva triumfen av sin lyckade hämnd, var en ganska eländig och olycklig varelse.

- Jag har mycket att säga er angående Sven, fortfor Göran, men vill spara det till ett mera

142

passande tillfälle. Men nu gäller det att framföra mitt andra ärende, som på sätt och vis är en bön till er, korporal. Jag är nu sedan fjorton dagar myndig, äger ett vackert och gott hemman i Bergs socken och har efter moget övervägande beslutat överge studierna och bliva, vad min salig far var: bonde. Men jag är okunnig om allt, vad till en gårds skötande hörer, och äger icke heller någon släkting eller anhörig, av vilken jag kan påräkna duglig hjälp och biträde i sådana affärer. Min bön är därför, att ni, korporal Brant, flyttar hem till mig såsom biträde och rådgivare. Jag är fader- och moderlös och har icke heller syskon. Om därför mor Kerstin vill förestå mitt hus, Johanna sköta min ladugård och Ingrid hjälpa till i andra förrättningar, så vore det mig välkommet. Vad svarar ni på detta förslag, korporal Brant? Alla de närvarande hade med överraskning hört Görans ord. Det fanns ingen, som ej erinrade sig det gamla goda ordspråket, att när nöden är störst, är hjälpen närmast, och tänkte på Guds vakande försyn -- ingen, säga vi, utom patron Nikolaus Brackander, som nu plötsligt såg sin hämnd förfelad och sina onda anslag vända till det bästa för dem, vilka han med allt det hat, varav hans själ var mäktig, svurit att förfölja.

Korporalen fäste på Göran en blick, vältaligare än ord; den uttryckte, huru rört hans gamla hjärta var av glädje, ömhet, tacksamhet och beundran. Göran kände sig härvid på en gång stolt och blyg, fällde sina ögon till golvet och kunde med möda avhålla sig från att trycka gubben i sina armar.

143

- Men, sade korporalen hastigt, har ni väl betänkt er, Göran? Bör ni upphöra med edra studier, ni, som redan hunnit så långt i dem och har så goda anlag att bli präst?

- Mitt beslut är icke överilat, korporal Brant, svarade Göran. Jag har länge överlagt med mig själv om saken och är övertygad, att jag handlar ganska klokt. Ni skall en annan gång höra mina skäl och gilla dem. Nu vill jag följa er till mor Kerstin och Ingrid för att tala med dem... Du, Adolf, gör mig ju sällskap?

Så slutade utmätningsauktionen. Patron Brackander hade lidit ett fullständigt nederlag. Han förbannade i tysthet hela världen, sig själv inbegripen, vräkte sig upp i giggen och återvände hem vid det uslaste humör.

Följande morgon finna vi de båda djäknarne sittande vid varandras sida på klippan invid båtviken. De hava länge samtalat; Adolf synes ovanligt dyster och nedslagen. Göran håller hans hand och säger:

- Det var icke en uppsvallande känsla, ett hastigt väckt medlidande, som föranledde mitt beslut. Nej, Adolf, jag har längesedan fattat detsamma; det sorgliga uppträde, vi i går bevittnade, förmådde mig blott att icke uppskjuta med beslutets verkställande. Min åsikt är, att människan för sin egen del och i materiellt hänseende ej kan eftersträva större lycka än en självständig

144

och oberoende ställning. Genom redliga och arbetsamma fäders flit har jag blivit arvinge till en sådan lott och vill ej förspilla den under jagande mot ett framtidsmål, som måhända blott är en tom hägring. Hellre än att förslösa mina ringa ägodelar på långa studier för att slutligen inträda på en brödlös, bekymmerfull och beroende tjänstemannabana, hellre odlar jag förnöjsamt mina fäders torva och lever såsom en man för mig under samma låga tak som de.

- Men din håg för vetande, Göran, ditt begär efter kunskaper...

- De bästa kunskaper, de oundgängligaste för vår odödliga andes rening och förädling inhämtas i livets skola, min vän. Och för övrigt äro kunskaper och vetande icke ett uteslutande monopol för våra högskolor; envar har i våra dagar tillfälle att utveckla sig på egen hand, och jag känner ingenting, som hindrar en kunskapstörstande bonde att bliva god teolog, filosof eller naturforskare.

- Ack, sade Adolf vemodigt, det är således förbi, förbi allt, vad vi fordom drömde om vår framtid, om ett fostbrödralag, troget knutet för hela vårt liv! Du går ifrån mig, Göran, du, som jag innerligare älskat, än om du varit min bror...

- Nej, Adolf, vår vänskap är evig. Vad betyder det, att ett större eller mindre avstånd skiljer våra personer, då ett oförgängligt syskonband förenar våra själar? Förr eller senare måste dock tvenne vänner skiljas; deras väg genom livets dal kan ej alltid vara densamma... de måste säga

145

varandra farväl, om icke förr så vid gravens rand. Men minnet av det förflutna och hoppet om det tillkommande hava de gemensamt, och i avlägset fjärran vinkar dem slutligen en hamn, där ingen skilsmässa mer skall framkalla saknadens tårar, där besläktade själar förenas i evigt fostbrödralag, bevittnat av Gud och svuret vid kärlekens urkälla... Farväl, Adolf! Vi återse varandra; jag skall ofta hälsa på dig i Växjö, och när du kommer till akademien, så brevväxla vi ofta med varandra, och under dina ferier reser du till din vän Göran.

Djäknarne omfamnade varandra, Göran sökte visa sig stark och glad, men icke desto mindre runno hans tårar, då Adolf gråtande tryckte sig intill hans bröst. Så stodo de länge, men slutligen bemannade sig Adolf, viskade farväl och skyndade bort. Göran stod kvar och såg med tårfulla ögon efter honom. Hunnen till skogsbrynet vände sig Adolf om, vinkade med handen ännu ett avsked och försvann därefter bland granarnes stammar.