- Project Runeberg -  Jerusalem /
Hellgum

Author: Selma Lagerlöf - Tema: The Holy Land
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Hellgum

Den natten, då ungdomen dansade hos Stark Ingmar, var Halvor borta, och Karin Ingmarsdotter låg ensam i lillkammaren. Mitt i natten hade hon en svår dröm. Hon drömde, att Eljas levde och att han höll ett stort dryckesgille. Hon hörde honom från storstugan, där han klingade med glas och gapskrattade och sjöng dryckesvisor.

Hon tyckte, att han och hans kamrater ställde till allt värre och värre oväsen, och till slut lät det, som om de skulle slå sönder både bänkar och bord. Härvid blev hon så förfärad, att hon vaknade.

Men fastän Karin var vaken, fortfor larmet omkring henne. Marken skalv, fönsterna riste, tegelpannorna foro av taken, de gamla päronträden vid gaveln piskade huset med sina styva grenar.

Det var, som om det vore morgonen till den yttersta dagen.

Just som oväsendet var som häftigast, sprang en ruta, och glasbitarna föllo klirrande mot golvet. En stark vind for väsande in i rummet, och Karin hörde ett skratt alldeles ivid sitt öra, just samma skratt, som hon hade hört nyss förut i drömmen.

Karin trodde, att hon skulle dö. Så stark skräck hade hon aldrig erfarit. Hjärtat stannade, och hela kroppen blev kall och stel som is.

Oväsendet avtog rätt hastigt, och Karin återkom till liv. Den kalla nattluften svepte genom kammaren, och om en stund beslöt hon sig för att gå upp och stoppa igen hålet i rutan. Men när hon steg ur sängen, veko sig benen under henne, och hon märkte, att hon inte kunde gå.

Karin kallade inte på hjälp, utan lade sig ner helt stilla. "Jag kan nog gå, när jag kommer till lugn igen", tänkte hon. Om en stund gjorde hon ett nytt försök. Men båda benen voro alldeles utan kraft och styrsel. Hon kunde inte stödja på dem, utan blev liggande bredvid sängen.

Så snart folket kom i rörelse på morgonen, blev doktorn efterskickad. Han anlände snart, men kunde inte förstå vad det var, som hade kommit över Karin. Hon var varken sjuk eller lam. Han trodde, att alltsammans hade vållats av skrämseln.

- Karin blir nog bra igen, sade han.

Karin hörde på doktorn utan att säga ett ord. Hon visste, att Eljas hade varit inne i rummet under natten och att det var han, som hade gjort henne detta. Hon visste också, att hon aldrig skulle bli återställd.

Hela förmiddagen satt Karin tyst och grubblande. Hon sökte fundera ut varför Gud hade tillåtit, att denna hemsökelse hade kommit över henne. Hon gick strängt till rätta med sig själv, men kunde inte finna, att hon hade begått bågon synd, som hade förtjänat ett så hårt straff. "Gud är orättvis mot mig", tänkte hon.

På eftermiddagen reste Karin till Storms missionssal, där predikant Dagson talade på den tiden. Hon hoppades, att Dagson skulle förklara för henne varför hon hade blivit så hårt straffad.

Dagson var en omtyckt talare, men aldrig hade han haft så många åhörare som den aftonen. Kära då, vad det var för en folksamling utanför missionssalen! Och ingen talade om något annat än det, som hade hänt under natten i lekstugan.

Hela menigheten hade blivit uppskrämd, och nu hade den kommit samman för att höra ett sådant kraftigt Guds ord, som kunde driva bort skräcken.

Inte fjärdedelen av de närvarande kunde komma in i huset, men dörrar och fönster stodo på vid gavel, och Dagson hade en så stark stämma, att även de utanför stående kunde höra.

Predikanten visste vad som hade hänt och vad människorna trånade efter. Han började sitt tal med förskräckliga ord om helvetet och om avgrundens furste. Han påminde om den, som smyger omkring i mörkret för att fånga själar, som lägger ut lastens snara och syndens lockelse.

Människorna ryste och sågo världen uppfylld av djävlar, som frestade och lockade. Allt var synd och fara. De vandrade på falluckor, de voro som vilda skogens djur, de pinades och hetsades.

När Dagson talade om detta, for hans röst genom salen som en vilt vinande vind, och hans ord voro som eldslågor.

Alla, som hörde Dagsons tal, tyckte, att det var likt en skogsbrand. Med alla dessa djävlar och all rök och eld förnam man det så, som då skogen birnner omkring en, då elden kryper fram i mossan, där man trampar, och rökmoln vältra fram i luften, som man ska andas, då värmen sveder ens hår och dånet av branden fyller öronen och gnistor vilja sätta eld på ens kläder.

Dagson jagade människorna fram på detta sätt, genom eld och rök och förtvivlan. Eld hade de framför sig, eld bakom sig och eld på alla sidor. Man såg intet annat, än att man måste förgås.

Men genom all denna förfäran förde han dem fram till en grön plats i skogen, där allt var lugn och svalka och trygghet. Mittpå den blommande skogsängen satt Jesus, han sträckte ut sina armar över de flyende och jäktade människorna, och de lade sig ner vid hans fötter, och all fara var över, och det fanns inte mer nederlag eller förföljelse.

Dagson talade, såsom han själv kände det. Bara han fick lägga sig ner vid Jesu fötter, erfor han frid och lugn och fruktade ingen av alla livets farligheter.

Efter Dagsons tal uppstod livlig rörelse. Flera gingo fram och tackade honom, medan deras ansikten överströmmades av tårar. De sade, att de av denna predikan hade blivit väckta till en rätt tro på Gud.

Men Karin Ingmarsdotter satt orörlig, och när Dagson hade slutat, lyfte hon de tunga ögonlocken och såg på honom, som om hon förebrådde honom, att han ingenting hade kunnat giva henne.

I detsamma ropade en stark stämma utanför missionssalen så högt, att hela församlingen hörde orden:

- Ve, ve, ve över dem som giva stenar i stället för bröd! Ve, ve, ve över dem, som giva stenar i stället för bröd!

Karin kunde inte se den, som talade. Hon måste sitta stilla, medan de andra rusade ut.

Sedan kom hennes husfolk och sade henne, att den, som hade ropat, hade varit en hög, mörk man, som ingen kände. Han och en vacker, ljus kvinna hade kommit åkande framåt vägen i en skjutskärra mittunder föredraget. De hade stannat och lyssnat. Och just i samma ögonblick, som de skulle fara vidare, hade mannen rest sig upp och talat.

Somliga hade tyckt sig känna igen kvinnan. Hon skulle vara en av Stark Ingmars döttrar, som hade rest till Amerika och blivit gift där, och karlen skulle då vara hennes man. Men det var inte så lätt att känna igen den, som man hade sett som ung tös i den vanliga sockendräkten, när hon kom tillbaka vuxen och klädd i stadskläder.

Karin hade samma tankar om Dagson som den främmande. Det kunde man märka därav, att hon aldrig mer for till missionssalen.

Längre framåt sommaren, då en av baptisternas predikanter kom till socknen och predikade och döpte, hörde hon honom, och då frälsningsarmén även började hålla möten i kyrkbyn, lät hon föra sig till ett av dessa.

En stor, andlig rörelse gick genom socknen. Vid alla möten skedde väckelser och omvändelser. Alla människor tycktes finna vad de trånade efter.

Men ingen av dem, som Karin hörde, kunde lära henne att försona sig med den straffdom, som Gud hade låtit komma över henne.

Birger Larsson hette en smed, som hade sin smedja vid landsvägen. Smedjan var liten och mörk med en glugg i stället för fönster och en låg dörr. Birger Larsson förfärdigade grova knivar, lagade lås, satte på hjulringar och skodde slädmedar. När han inte annat arbete hade, smidde han spik.

En sommarkväll rådde stor brådska i smedjan. Birger Larsson själv stod vid ett städ och plattade till spikhuvuden. Hans äldste son stod vid ett annat, hamrade ut järnten efter järnten och klippte av dem. En av sönerna drog blåsbälgen, en släpade fram kol, vände på järnen, som lågo i ässjan för att vitglädgas, och bar fram dem till smederna. Den fjärde av sönerna var endast sju år; han plockade upp de färdiga spikarna, kylde dem i en vattenho och band dem samman i buntar.

Mittunder arbetet kom en främmande och ställde sig i dörröppningen. Det var en hög, mörk man. Han måste nära nog böja sig dubbel för att kunna se in.

Birger Larsson höll upp med arbetet för att få veta vad den nykomne önskade.

- Ni får inte ta illa opp, att jag tittar in, fast jag inte har något ärende, sade mannen. Jag har själv varit smed i ungdomen, och därför har jag svårt att gå förbi en smedja utan att se på arbetet.

Birger Larsson lade märke till att den främmande hade stora, seniga händer, riktiga smednävar.

Smeden började utfråga den främmande om vem han var och varifrån han kom. Karlen svarade vänligt utan att röja sig. Birger fann honom klok och tyckte om honom. Han gick ut ur smedjan med honom, stod på svarta smedbacken och skröt med sina söner. Han hade haft svåra dagar, sade han, innan sönerna hade vuxit upp, så att de kunde bistå honom med arbetet. Men nu, då de alla hjälptes åt, gick det gott.

- Du ska få se, att om några år är jag en rik man, sade Birger.

Främlingen log en smula och sade, att det fägnade honom, att Birger hade så god hjälp av sönerna.

- Nu vill jag fråga dig om något, fortfor han, lade sin tunga hand på Birgers axel och såg honom djupt in i ögonen. Då du har så god hjälp av dina söner i världsliga ting, låter du dem väl också bistå dig i de andliga?

Birger stirrade slött på honom.

- Jag ser, att detta var dig en ny fråga, sade främlingen, tänk på den, tills vi härnäst råkas!

Han gick sin väg småleende. Birger Larsson begav sig in i smedjan, rev sig i håret, som var styvt och gult som mässing, och började åter arbeta.

Men främlingens fråga följde honom under flera dagar. Vad var nu detta för en sak att spörja om? "Det ligger något under det här, som jag inte förstår", tänkte han.

*

Det var dagen efter den, då främlingen hade talat med Birger Larsson, och det var nere i kyrkbyn i Tims Halvors gamla handelsbod, som han efter sitt giftermål med Karin hade lämnat till sin svåger, Kolås Gunnar.

Gunnar var bortrest, och under tiden stod hans hostru, Brita Ingmarsdotter, i boden och skötte handeln.

Brita stod bakom disken vacker och ståtlig. Både namn och utseende hade hon tagit i arv efter sin mor, Stor Ingmars vackra hustru. En så vacker flicka som Brita hade aldrig förr vuxit upp på Ingmarsgården.

Var nu inte Brita lik gammalfolket till det yttre, så var hon dock lika rättrådig och noggrann som någon annan i hennes släkt.

När Gunnar var borta, skötte Brita handeln på sitt eget sätt. Om gamle korpral Fält kom försupen och darrhänt och begärde en flaska öl, sade Brita tvärt nej, och när den fattiga Kolbjörns Lena ville köpa en vacker brosch, sände Brita hem henne med ett par kilo rågmjöl.

Inga barn vågade sig in i boden, när Brita regerade där, för att ödsla bort sina fattiga slantar på russin och karameller. Bondhustrun, som hade gått dit för att köpa av de lätta, tunna köpstadstygerna, blev hemskickad av Brita för att väva hållbart och dugande tyg i egen vävstol.

Denna dag hade inte Brita många kunder. Hon satt ensam långa timmar. Då sjönk hon samman, stirrade långt framför sig, medan förtvivlan brann i ögonen.

Äntligen steg hon upp, sökte fram ett rep, flyttade trappstegen ur boden in i bodkammaren och gjorde i ordning en snara i en krok i taket.

Brita arbetade ivrigt, hon var snart färdig, skulle just sticka huvudet in i snaran, då hon råkade se ner.

Dörren öppnades i detsamma, och en hög, mörk karl trädde in. Han hade kommit in i boden, utan att hon hade hört honom, och när han inte hade funnit någon där, hade han gått bakom disken och öppnat dörren till bodkammaren.

Brita gick sakt nerför stegen. Karlen sade ingenting till henne, han drog sig tillbaka ut i boden. Brita kom långsamt efter. Brita hade inte sett honom förr. Han hade svart, krusigt hår, tätt helskägg, skarpa ögon och stora, seniga händer. Han var välklädd, men han gick och rörde sig som en arbetare. Han satte sig på en trasig stol nere vid dörren och tog inte ögonen från Brita.

Bondhustrun stod stilla bakom disken, frågade ingenting, endast önskade, att han måtte gå. Karlen såg och såg, lät inte ögonen släppa henne en minut. Brita tyckte, att hans blickar höllo fast henne, så att hon inte kunde röra sig.

Brita blev otålig, hon sade för sig själv: "Jag kan undra vad du tänker det hjälper, att du sitter och vaktar mig. Du kan väl förstå, att jag i alla fall gör vad jag vill göra, så snart jag blir ensam."

Brita stod och höll tysta tal till mannen. "Om detta vore något, som kunde ha ett slut eller en övergång, skulle du gärna få hindra mig, men det är rent obotligt."

Alltjämt satt karlen kvar och såg lika igärdigt på henne.

"Jag ska säga dig, att det passar sig inte för oss från Ingmarsgården att hålla handelsbod", fortsatte Brita i sina tankar. "Du kan inte tro vad jag hade det bra med Gunnar, allt intill dess han började med handeln. Folk varnade mig nog för att gifta mig med honom. De tyckte inte om honom för hans svarta lugg och hans vassa ögon och hans skarpa tunga. Men vi tyckte om varandra, ser du, och vi sa inte ett ont ord till varandra, ända tills Gunnar övertog handelsboden.

"Det är efter den tiden", fortfor Brita i sitt tysta tal, "som det inte har varit bra mellan oss. Jag vill, att han ska sköta handeln på mitt sätt. Jag kan inte tåla, att han säljer öl och vin till drinkare, och jag tycker, att han bara ska låta folk köpa vad som är nyttigt och nödvändigt, men det tycker Gunnar är orimligt. Och vi kan inte ge vika, varken han eller jag, och nu tvistar vi alltid, och nu tycker han inte om mig mer, ser du."

Hon såg på karlen med sina förvildade ögon, liksom förvånad, att han inte gav efter för hennes böner.

"Men du kan väl förstå, att jag inte kan leva med den skammen, att han låter länsman göra utpantning hon fattigt folk och ta ifrån dme den enda kon eller ett par stackars får!

Det kan aldrig bli bra, förstår du inte det? Varför kan du inte gå, så att jag får göra slut på det?"

Men under det att karlen betraktade Brita, blev hon allt lugnare, och om en stund började hon gråta helt stilla. Hon hade blivit rörd över den främmande, som satt och vaktade henne. Det var märkvärdigt gjort av en, som alls inte kände henne.

Så snart karlen märkte, att Brita grät, reste han sig och gick mot dörren. När han stod på tröskeln, vände han sig, borrade ögonen in i Britas än en gång, harskade sig och sade med djup röst:

- Gör dig själv intet ont, ty den tiden nalkas då du ska få leva i rättfärdighet.

Därmed gick han. Hans steg ljödo tunga i trappan och på vägen, då han avlägsnade sig.

Brita skyndade in i bodkammaren, hon tog ner snaran och lyfte stegen åter ut i boden. Sedan satte hon sig på en kista och rörde sig inte under ett par timmar.

Hon hade den känslan, att hon länge och väl hade vandrat omkring i en natt, som hade varit så mörk, att hon inte hade kunnat se sin egen hand. Hon hade gått vilse, visste inte vart hon var kommen, och för varje steg hon hade tagit, hade hon fruktat, att hon skulle störta ner i ett kärr eller en avgrund. Men nu hade någon ropat till henne, att hon inte skulle vandra vidare, utan sätta sig ner och vänta, tills det bleve dager. Hon var glad, att hon inte måste fortsätta den farliga vandringen. Nu satt hon och väntade på gryningen.

Stark Ingmar hade en dotter, som hette Anna Lisa. Hon hade bott i Chicago i flera år och hade blivit gift där med en man vid namn Johan Hellgum, en svensk, som förestod en liten församling, vilken hade sin egen tro och lära. Dagen efter den ryktbara dansnatten kom Anna Lisa hem för att hälsa på sin gamle far, och mannen följde henne.

Hellgum använde tiden till att göra långa vandringar genom bygden. Han gjorde bekantskap med alla han mötte och språkade till en början med dem om helt vardagliga ting, men när han skildes från en människa, lade han gärna sig stora, tunga hand på hennes axel och sade några ord till tröst eller väckelse.

Stark Ingmar såg inte mycket till mågen. Gubben arbetade det året tillsamman med unge Ingmar Ingmarsson, som hade flyttat hem till Ingmarsgården. De båda byggde en såg i Långforsen. Det var Stark Ingmar en stolt dag, då sågen blev färdig och den första timmer stocken klövs till vita plankor av de gnisslande sågbladen.

En kväll gick gubben hem från arbetet. På vägen mötte han Anna Lisa. Hon såg förskrämd ut, som om hon hade velat gömma sig.

Stark Ingmar skyndade på stegen, kom fram till stugan och blev stående med rynkad panna. Tätt vid ingången hade det i alla hans tid vuxit en stor nyponbuske. Den hade varit honom kärare än hans öga, han hade aldrig låtit någon plocka en ros eller ett blad av busken, intet ont hade fått komma nära den.

Stark Ingmar hade aktat den så väl, därför att han visste, att det bodde underjordiskt småfolk under den.

Men nu var busken borthuggen. Det var förstås mågen, predikanten, som inte hade kunnat tåla den.

Stark Ingmar hade sin yxa i handen, han klämde fingrarna hårt om skaftet, när han gick in i stugan.

Hellgum satt där inne med bibeln framför sig. Han lyfte blicken och såg Stark Ingmar djupt in i ögonen. Därpå fortsatte han att läsa med hög röst:

- Därtill då I tänken: Vi vilja göra som hedningarna och såsom annor folk i landen och tillbedja stockar och stenar, skall det fela eder.

Så sant jag lever, säger Herren, jag skall råda över eder med starka hand och utsträcktom arm och utgjuten grymhet.

Utan ett ord gick Stark Ingmar ur rummet. Den natten sov han i ladan. Två dagar därefter drogo han och Ingmar uppåt storskogen på kolning och timmerhuggning. De ämnade bli borta hela vintern.

*

Ett par gånger hade Hellgum uppträtt på bönemöten och utlagt sin lära, som han sade var den enda och rätta kristendomen. Men Hellgum var inte vältalig som Dagson. Han hade inte vunnit några anhängare.

De, som hade mött honom på vägar och stigar och blott hört honom säga ett par ord, hade väntat stora ting av honom, men när Hellgum skulle hålla ett långt föredrag, blev han tung och andefattig och tröttande.

Då det led mot slutet av sommaren, blev Karin Ingmarsdotter ytterligt nedstämd. Man hörde henne sällan säga ett ord. Hon var alltjämt ur stånd att gå och satt dagen om orörlig i sin stol. Hon uppsökte inte mer några predikanter, utan satt ensam och ruvade över sin olycka. Ibland sade hon till Halvor, att hon alltid hade hört sin far säga, att Ingmarssönerna inte behövde frukta något, om de blott ginge Guds vägar. Men nu visste hon, att detta inte var sant.

Halvor föreslog en gång i sin rådlöshet, att hon skulle tala med den nye predikanten, men Karin svarade genast, att hon inte ville söka hjälp hon präster.

En söndag i slutet av augusti satt Karin ensam vid fönstret i storstugan. Det var stillhet över hela gården, och Karin hade svårt att hålla sig vaken. Huvudet sjönk allt djupare ner mot bröstet, och om en stund somnade hon.

Hon vaknade vid att någon talade alldeles under hennes fönster. Hon kunde inte se vem det var, men rösten var stork och djup. Vackrare röst hade hon aldrig hört.

- Nu vet jag, Halvor, att du finner det orimligt, att en fattig, olärd smed skulle ha funnit sanningen, där så många lärda herrar har strandat, sade rösten.

- Ja, svarade Halvor, jag vet inte hur du kan vara så säker.

"Det är Hellgum, som Halvor talar med", tänkte Karin. Hon försökte dra igen fönstret, men nådde inte.

- Men nu är det ju sagt, fortfor Hellgum, att om någon slår dig på den ena kinden, ska du vända den andra till, och att vi inte ska göra motstånd mot det onda, och mycket annat i den vägen. Och det där alltsammans kan ingen hålla. Folk skulle ta från dig både åker och skog, de skulle stjäla din potatis och bära bort din säd, om du inte försvarade det, som är ditt. Jag tänker, att de skulle ta ifrån dig hela Ingmarsgården.

- Det kan nog så vara, det, medgav Halvor.

- Ja, då kan väl inte Kristus menat något med det där, kan jag tro. Han har väl bara stått och pratat i vädret.

- Jag vet inte vart du vill komma.

- Se, det är ock en annan sak, som är värd att tänka på, sade Hellgum. Och det är, att vi är så obegripligt långt komna med vår kristendom. Det finns ingen mer, som stjäl, och ingen, som mördar, och ingen, som gör orätt mot änkor och faderlösa. Ingen hatar och förföljer den andre numera. Det händer aldrig, att någon handlar illa bland oss, som har en så god religion.

- Det är nog mycket, som inte är, som det borde vara, medgav Halvor saktmodigt. Han lät sömnig och ointresserad.

- Men om du har ett tröskverk, Halvor, som inte vill göra tjänst, så ser du väl efter vad det är för fel med det. Du ger dig ingen ro, förrän du vet vari skadan består. Och när du nu ser, att det rakt inte vill gå att få männsikorna att föra ett kristet liv, så borde du väl se efter om det kan vara något fel med själva kristendomen.

- Inte kan jag tro, att det brister något i Jesu lära, sade Halvor.

- Nej, den var nog bra från början, men det kan ju hända, att den har kommit i olag. Det kan vara ett hjul, som har gått sönder, ser du, bara ett enda litet hjul, och strax står hela verket.

Han teg en stund, som om han sökte efter ord och bevis.

- Nu ska jag säga dig hur det gick mig för ett par år sedan. Då försökte jag för första gången att riktigt leva efter läran, och vet du hur det slutade? Jag arbetade på en fabrik på den tiden, och när kamraterna fann ut hurudan jag var, lät de mig för det första göra en god del av deras arbete, sedan tog de min plats ifrån mig, och så lagade de, att jag fick bära skulden för en stöld, som en av dem hade begått, så att jag kom i fängelse.

- Man ska väl inte alltid råka ut för så dåligt folk, sade Halvor lika likgiltigt.

- Då sa jag för mig själv: Det vore inte svårt att vara kristen, om man bara vore ensam på jorden och inte hade några medmänniskor. Jag tyckte riktigt om att sitta i fängelse, ty där fick jag föra ett rättmätigt liv utan att bli störd eller oroad. Men så tänkte jag, att det där att föra ett rättskaffens liv i ensamhet, det var, som om en kvarn skulle stå och snurra runt alldeles på egen hand utan att ha säd mellan stenarna. Eftersom Gud har satt så många människor i världen, tänkte jag, så är det väl meningen, att de ska vara till varandras stöd och hjälp och inte till fördärv. Och så förstod jag då äntligen, att djävulen hade tagit bort något ur bibeln, för att kristendomen skulle gå på tok.

- Det kunde han väl aldrig ha makt till, sade Halvor.

- Jo, han har tagit bort detta: I, som viljen föra ett kristligt liv, I skolen söka bistånd hos era medmänniskor.

Halvor sade ingenting, men Karin nickade gillande. Hon hade hört på mycket noga och inte förlorat ett ord.

- Så snart jag slapp lös ur fängelset, sade Hellgum, gick jag till en kamrat och bad honom bistå mig att föra ett rätt liv, och se, då vi var två, gick det genast bättre. Och snart kom en tredje och en fjärde och slöt sig till oss, och allt bättre och bättre gick det. Nu är vi trettio, som bor tillsammans i ett hus i Chicago. Vi delar allt med varandra och vakar över varandras leverne, och rättfärdighetens väg ligger slät och jämn framför oss. Vi kan handla kristet mot varandra, ty den ene bordern missbrukar inte den andres godhet och nedtrampar honom inte i hans ödmjukhet.

När Halvor alltjämt teg, fortfor Hellgum övertalande:

- Det vet du väl, Halvor, att den, som vill göra något stort, han går i förbund med andra människor och tar hjälp av dem. Inte kunde du vara ensam om att sköta den här gården. Och om du ville anlägga ett bruk, så skulle du skaffa dig många bolagsmän, och tänk, om du ville bygga en järnväg, så många du då finge ta till hjälp!

Men se, det svåraste av allt, det är att leva ett kristet liv, och det vill du genomföra på egen hand utan hjälp. Eller också kanske du aldrig försöker, ty du vet på förhand, att det inte går.

Den enda, som är inne på en rätt väg, det är jag och de, som håller med mig där ute i Chicago. Den församlingen är det rätta, heliga Jerusalem, som är nederkommet av himmelen. Och du ska veta detta därav, att andens gåvor, som tilldelades de första kristna, de sänker sig också över oss. Ty somliga av oss hör Guds röst, och andra profeterar, och andra botar sjuka.

- Kan du bota sjuka? avbröt Halvor hastigt.

- Ja, sade Hellgum, jag kan bota dem, som tror på mig.

- Det är allt svårt att tro något annat än det, som man har fått lära som barn, sade Halvor eftertänksamt.

- Jag vet dock visserligen, Halvor, att du rätt snart ska hjälpa till med att bygga upp det nya Jerusalem, sade Hellgum.

Det blev nu tyst. Strax därefter hörde Karin, att Hellgum sade farväl.

Om en stund kom Halvor in till Karin. När han såg henne sitta vid det öppna fönstret, sade han:

- Nu har du visst hört allt, vad Hellgum har talat.

- Ja, svarade hustrun.

- Hörde du, att han sa, att han kunde bota den, som tror på honom?

Karin rodnade en smula. Hon hade tyckt bättre om Hellgums lära än om allt annat, som hon hade hört denna sommar. Det låg någon av sunt praktiskt förstånd däri, som tilltalade henne. Detta var gärning och verksamhet och ingen känslosamhet, som hon inte förstod sig på. Men hon erkände inte detta. Hon ville nu inte ha något mera att göra med präster.

- Inte vill jag ha någon anna tro än far, sade hon.

Ett par veckor efteråt satt Karin åter i storstugan. Hösten var nu kommen, vinden brusade utanför huset, och elden sprakade i spisen. Ingen var inne i rummet mer än hennes lilla dotter, som var nära årsgammal och nyss hade lärt att gå. Barnet satt på golvet vid moderns fötter och lekte.

Bäst Karin satt där, öppnades dörren och en hög, mörk man kom in. Han var krushårig, hade vassa ögon och stora, seniga smedhänder. Innan Karin hade hört honom säga ett ord, gissade hon, att det var Hellgum.

Karlen hälsade och frågade efter Halvor. Bondhustrun svarade, att mannen var rest på en stämma. Han väntades snart åter.

Hellgum satte sig ner. Han höll sig tyst. Då och då kastade han en snabb blick på Karin.

- Jag har hört sägas, att ni är sjuk, sade han om en stund.

- Ja, svarade Karin, jag har inte kunnat gå på ett halvt år.

- Jag har tänkt på att komma hit och be för er, sade predikanten.

Karin blev tyst, sänkte ögonlocken och liksom slöt sig inom sig själv.

- Mor Karin har kanske hört, att jag har gått Guds nåd till att bota sjuka?

Karin slog upp ögonlocken och gav honom en misstrogen blick.

- Jag får vara tacksam för att ni har tänkt på mig, men det kan nog inte bli något av, för jag byter inte lätt om tro, sade hon.

- Det är väl möjligt, att Gud vill hjälpa er ändå, sade karlen, eftersom ni alltid har försökt att föra ett rättfärdigt liv.

- Jag är nog inte så i Guds nåd, att han vill hjälpa mig.

Det blev nu tyst en stund, så frågade Hellgum:

- Har mor Karin någonsin frågat sig varför denna hemsökelse har kommit?

Karin svarade inte, hon tycktes åter stänga sig inne i sig själv.

- Det är något, som säger mig, att Gud har gjort detta, för att hans namn ska varda än mer ärat, sade Hellgum.

När Karin hörde detta, blev hon ond. Ett par skarpa, röda fläckar sprungo upp på hennes kinder. Det syntes henne mycket förmätet av Hellgum att trom att denna sjukdom hade kommit över henne, för att han skulle få tillfälle att göra ett under.

Predikanten reste sig, gick fram till Karin och lade sin hand på hennes huvud.

- Vill du att jag ska be för dig? sade han.

Ögonblickligen kände Karin en ström av liv och hälsa ila genom kroppen, men hon var så förolämpad över hans påflugenhet, att hon häftigt skakade bort hans hand och lyfte armen, som om hon hade velat slå honom. Ord kunde hon inte finna i hastigheten.

Hellgum drog sig tillbaka ner mot dörren.

- Man ska inte visa från sig vad Gud sänder en, sade han.

- Nej, sade Karin, vad Gud sänder en, det får man nog ta emot.

- Jag säger dig, jag, att i dag ska detta hus salighet vederfaras, sade karlen.

Karin svarade inte.

- Tänk på mig, du du blir hulpen! sade Hellgum och gick med detsamma ut genom dörren.

Karin satt alldeles upprätt i stolen. De röda fläckarna brunno länge på kinderna.

"Ska jag nu inte få vara i fred i mitt eget hem!" tänkte hon. "Det är besynnerligt, så många det är, som tror sig vara sända av Gud."

men helt plötsligt såg Karin, att hennes lilla flicka reste sig och skyndade fram mot spisen. Den lilla hade just fått syn på elden, som brann där. Hon skek till av glädje, kröp och sprang fram mot den, allt vad hon orkade.

Karin ropade henne tillbaka, men barnet lydde inte. Det arbetade för att komma upp i spisen, ramlade ner ett par gånger, men nådde äntligen upp på spishällen, där elden brann.

- Gud hjälpe mig, Gud hjälpe mig! sade Karin.

Hon började ropa högt, fastän hon visste, att ingen människa fanns i närheten.

Lickan lutade sig skrattande fram mot elden. Då ramlade ett brinnande vedträ ner ur brasan och föll på hennes gula kolt.

Med detsamma stod Karin upprätt på golvet, sprang fram till spisen och ryckte till sig barnet.

Inte förrän hon hade fått skaka bort alla gnistor och kol och synat flickan och funnit henne oskadad, besinnade hon vad som hade hänt. Att hon stod på sina ben, att hon hade gått, att hon kunde gå allt fortfarande!

Karin erfor den största själsskakning, som hon hade känt i sitt liv, och på samma gång den största lycka.

Hon kände, att hon stod under Guds särskilda vård och styrelse, och en helig Guds man hade han sänt inom hennes dörrar för att hjälpa och hela henne.

*

Under dessa dagar stod Hellgum ofta på den lilla förstubron utanför Stark Ingmars stuga och såg neråt nejden. Det där landet han blickade ut över blev grannare dag för dag. Hela marken var gul, och alla lövträd voro klart röda eller klart gula. Här och där vajade en hel lövskog, så skimrande som ett svallande hav av guld. Överallt i de granskogsklädda höjdernas mörker såg man gula stänk, som härrörde från lövträd, vilka hade förirrat sig in bland barrträden.

Så, som en ringa grå stuga kan lysa och stråla, när den har fattat eld, så flammade detta fattiga svenska landskap upp till en sällspord prakt. Allt var så gult och så underbart skinande, som man skulle tänka sig ett landskap på sollytan.

Men när Hellgum såg detta, tänkte han på att den tid nu snart skulle randas, då Gud skulle låta landet stråla av helighet, och då de ord, som han hade utsått under sommaren, skulle bära lysande skördar av rättfärdighet.

Och sem en afton kom Tims Halvor upp till torpet och bjöd Hellgum och hans hustru att komma ner till Ingmarsgården.

Då de trädde in på den stora gårdsplanen, var där mycket städat och fint. Alla torra blad under gjrkarna voro bortsopade, alla verktyg och fordon, som eljest brukade belamra gården, voro undanskaffade. "Här må¨tte visst finnas flera främmande", tänkte Anna Lisa. I detsamma öppnade Halvor dörren till storstugan.

Det var fullt med folk där inne, alla sutto högtidligt väntande på de långa bänkarna, som gingo runtom stugan. Och Hellgum kände igen det bästa folket i socknen.

De första han såg voro Ljung Björn Olofsson och hans hustru, Märta Ingmarsdotter, samt Kolås Gunnar och hans hustru. Därpå kände han igen Krister Larsson och Israel Tomasson med deras hustrur. De hörde också till Ingmarsätten. Så lade han märke till Hök Matts Eriksson och hans son Gabriel, nämndemans Gunhild och några andra. Det var i allt en tjugu personer.

När Hellgum och Anna Lisa hade gått runt och tagit i hand, sade Tims halvor:

- Vi är här några församlade, som har tänkt på vad Hellgum har sagt oss i sommar. De flesta av oss hör till en gammal släkt, som alltid gärna har velat gå Guds vägar, och om Hellgum kan hjälpa oss med detta, vill vi följa honom.

Nästa dag spreds det ryktet genom socknen, att på Ingmarsgården hade blivit stiftad en församling, som påstod sig äga den enda rätta och sanna kristendomen.



The above contents can be inspected in scanned images: 104, 105, 106, 107, 108, 109, 110, 111, 112, 113, 114, 115, 116, 117, 118, 119, 120

Project Runeberg, Mon Dec 17 06:00:06 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/jerusalm/5.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free