-- Huru är det med Erland? Han är dyster och talar föga, sade fru Elfrida till sin man, herr Bengt.
-- Han lider av ensamheten, svarade riddaren, sedan han med
betänksam min tagit en klunk ur bägaren, varefter han lät blicken
flyga hän till de blånande bergstopparna, som syntes genom det smala
fönstret: han lider av ensamheten, och detta är ej underligt. Skogen
passar ej mer för honom; vi skola i höst sända honom till konungens
hov att där lära
Fru Elfrida avbröt samtalet, så snart det vidrörde denna sträng, ty hon kunde allena med vemod tänka på den stund, då unge Erland skulle från fader och moder ut i vida världen.
Men Erland satt nu i klostrets bokrum vid pater Henriks sida och läste vid det dunkla ljuset från det höga bågfönstret i romaren Virgilius' herdedikter, och då herden Meliboeus klagade:
Nos patriæ fines et dulcia linquimus arva,
klagade Erlands hjärta med honom, och han lyssnade tankspridd till paterns utläggning av skalden, ehuru denna utläggning var vida saftigare -- vartill ej tarvades mycket -- än de träaktiga kommentarier av salig Maurus Servius, som stodo skrivna med rött bläck i foliantens marginal.
Erland hade, innan han gick till klostret, strövat genom alla vrår och vinklar av slottet, talat vänligt med alla husets tjänare, besökt alla sin barndoms lekställen, icke förglömmanandes branten, från vilken han plägat hoppa i sjön; han hade besökt dem för att säga dem farväl och först nu kände han, huru kära de voro honom, ehuru han så mången gång längtat fjärran från dem ut i världen.
Han tänkte på sin käre fader, sin älskade moder. Han tänkte ock på munken, sin gode lärare, som satt vid hans sida, och han välsignade honom tyst för den kunskap, han genom honom förvärvat i skrivkonsten; ty så tröstade sig Erland: Jag skall snart hugna mina föräldrar med ett brev, som skall säga dem varför jag försvunnit, att jag mår väl, och att jag snart skall återvända som en stolt riddare rik på ära och stordåd.
För detta ändamål hade han ock lösgjort ett blad ur ett breviarium och gömt det hos sig; på detta iblad skulle brevet skrivas.
-- Du är trött nu, sade pater Henrik, då han märkte Erlands
tankspriddhet; gott, vi skola sluta...
Patern slog igen boken och låste fast den i bokskåpet.
-- Farväl, sade Erland och tryckte paterns hand. Min gode lärare, tillade han, jag vill i afton hava er välsignelse.
Patern lade sin hand på hans huvud, läste välsignelsen och slöt honom i sin famn, såsom han även annars plägade göra.
Nu hördes buller utanför murarna. Portvakten, brodern Johannes, gläntade i dörren och underrättade priorn att en hop av det främmande folket, förd av sin hövding, önskade inträde för att tacka priorn för hans vänlighet och säga farväl, ty följande dagen mot middagstiden åmnade de bryta upp. De hade redan varit på Ekö och till riddaren framburit skyldig tack för visad gästfrihet.
Patern svarade: -- Låt dem komma!
Under tiden axlade Erland sin kappa och gick.
Pater Henrik mottog det främmande folkets ombud i klostrets refektorium. Alla munkar voro närvarande. Hövdingen steg fram, talade och bugade. Patern svarade på hans ord vältaligt. Allt tillgick högtidligt och tillika vänligt. Men medan hövdingen och patern talade irrade männens blickar kring rummets väggar och fäste sig vid de skinande kärl, som stodo på ekbordet, och icke mindre vid de bilder av den heliga jungfrun och barnet, vilka stodo där i fönsterfördjupningarna. Men andakt var det väl icke, som skimrade i deras ögon, då de sågo himladrottningens gyllene krona eller de silversirater, som i fina ogiver och rosetter omgåvo henne. Ej heller var det väl värmen i rummet, som kom en av männen att, dold av de andra, avlyfta krokarna i det till dörren närmaste fönstret; ty om värmen varit orsaken, skulle han väl öppnat det, men så gjorde han icke.
Vi lämna klostret och gå till slottet för att övervara Erlands tysta avsked. Kvällen är långt framskriden, och klosterklockornas ljud, som för slottets invånare är tecknet att gå till sängs, har längsedan svävat över sjön och, milt buret av klippornas ekon, sjunkit till vila i skogen. Riddar Bengt och fru Elfrida slumra redan; sovkammarens nattlampa sprider från en fördjupning i väggen ett matt sken vari skuggorna fladdra med osäkra former, men samla sig långt bort, mörkare och djupare, kring alkovens omhängen. Dörren till salen står halvöppen; hon öppnas sakta helt och hållet. På tröskeln, dold av mörkret, stannar Erland. Han vill smyga bort till de gamla, skåda deras ansikten än en gång och säga dem farväl så tyst, att de kunna förnimma det som en drömvilla; men ålderdomens sömn är lätt, de kunna vakna, rädsla kämpar med hjärtats lust, han törs icke gå. Han lutar pannan mot dörrposten och lyssnar till de kära sovandes andedrag. Hans kind är blek och hans ögon tårade. Han återvänder den väg han kommit. Han skyndar, ty det förekommer honom, som om korridorens och trappavsatsernas helgonstoder rörde sig och sträckte händer efter honom. Han lockar till sig Käck, vadar över sundet, som skiljer ön från landet -- ty fallbryggan är, som vanligt om natten, uppdragen -- och fördjupar sig i skogen, följd av sin trogna hund. Han bär sina sämsta kläder, och icke ett enda mynt finnes i fickan på hans slitna livrock. Gördeln, som omsluter hans liv, tillika med jaktkniven, som hänger i gördeln, är det enda ting av värde, som han medtagit från sin faders borg.
Främlingarnas hövding hade sagt till riddar Bengt och patern att hans folk skulle avtåga följande dag vid middagstiden. Han hade kanske sina skäl att säga så till dem; till Erland hade han sagt: -- Kom före midnatten, eller du kommer för sent.
Allt var redan färdigt till uppbrott, då Erland kom till svedjelandet. Oroligt hade Singoalla väntat honom. Nu mottog hon honom med ett glädjerop, där hon, insvept i en brokig kappa, satt i sin faders vagn på en bädd av täcken och själv tyglade de små lurviga kamparna som otåligt skrapade marken. Bakom stod en lång rad vagnar, förspända med hästar eller oxar, och fullastade med kvinnor, barn och bohag. Höljda i sina kappor stodo de gifta männen bredvid vagnarna, envar vid sin vårdnad och sin egendom. De unga ogifta karlarna bildade en med spjut, bågar ocll knivar väpnad eftertrupp. De övergivna eldarna belyste tavlan. I spetsen för vagnarna voro blossbärare ställda.
Hövdingen vandrade tillbaka från sina egna packvagnar, som började raden, ned till den sista för att övertyga sig, att allt var rätt. Han hade häftigt sporrat sitt folk till ilfärdighet, hans blick var orolig, och han, den annars så djupt bugande, hade nu knappt givit sig tid att hälsa sitt bands nya medlem, sin dotters make och riddarens son, med en vårdslös nick. Detta märkte Erland knappt, ty han hade endast öga för Singoalla. Sedan hövdingen gjort sin rund gav han med en klocka tecken till uppbrott. Blossen flämtade mellan granarna, den ena vagnen efter den andra uppslukades i den svarta skogen, och snart var svedjelandet tomt.
Så skred tåget fram, så fort som mörkret och den oländiga marken tilläto. Singoalla hade stigit av vagnen och gick bredvid Erland, som ledde spannet vid tyglarna. Stjärnorna glimmade över trädtopparna, och bakom sig hörde de älskande en fåtonig, svårmodig och likväl täck sång, sjungen av någon bland de vandrande männen. Mellan skrovliga klippor, genom tysta dalar gick färden under den korta försommarnatten.
Österut började mörkret glesna. Det genomsilades av ett kyligt ljusdunkel, en sakta klarnande gryning, vari stjärnorna bleknade och försvunno.
Assim, som hela natten suttit till häst, höll in vid sin moders vagn, bredde en kappa över henne mot morgonkylan och talade ord, som hövas en son, men med halvt bortvänt ansikte, såsom han vanligen gjorde till henne, ty han kände sig förnedrad av att vara av henne född till världen. Den föreställningen hade hon själv ingivit honom och hållit vid liv, då hon som oftast ordade om sitt eget dymörka blod och om hans faders purpurröda, hans farfaders än mer purpurröda, hans farfars faders än mer. -- Du är av heligt offrareblod, Assim. Dina förfäder hade guldhår och blåklintögon, de voro gudars likar, och deras skugga var välsignande. Du är den ende i detta vandrareband, som är av prästerlig konungaätt. Din farfaders farfader var ljuslockig, har man sagt mig, och mindes och förstod det heliga fornspråkets alla sägner och helgade med dem vårt folks brudar, barn, hjordar och eldar. Din farfader var mörk, men ej såsom din fader och ännu hundraårig läste han några av de gamla mäktiga bönerna och förstod dem. Din fader, som var ovillig och trög att lära, men hågad och snar att befalla, mindes och förstod blott några av deras ord. Dock flera än han givit dig i arv. Du är mörkare än din fader. Du är en mula, Assim. Din moders blod, din farmoders och din farfars moders ha gjort solhästens ättling till en mula. De gudasöner, som ledde vandrarefolket ur Assaria, hade inga gudadöttrar att göra till mödrar.
I dylika ordalag hade hon talat till sin son alltifrån hans barndom. Assim sörjde över sitt mörka blod och beskyllde det för tillskyndelser till de ord och gärningar, som han blygdes över och ångrade. Men av purpurrött fanns kvar i hans ådror åtminstone så mycket, att det kunde göra sig kännbart och taga väldet i morgonrodnadsstunder. Då hände, att från hans läppar kommo ord, som förvånade vandrarefolket och beundrades av Singoalla, men som varken hon eller de andra räknade Assim till ära, emedan de trodde, att det var förfäder, som talade med hans mun.
Assim red hän till eftertruppen. Erland och Singoalla gav han icke en blick. Med hänryckning, underligt skuggad av smärta, såg han mot öster, mot dagerkällan, över vilken blekröda skyar strimmade sig. De genomdallrades starkare och starkare av färgvärme. Det blekröda vart högrött, det hög röda djupt rosarött, som kantade sig med silver, gömde silvret under bräm av smältande eldmättat guld, väckte fågelsången i skogen till jublande liv och bredde pärlglitter och regnbågeskimmer över markens daggvåta mossa.
Assim hade stigit av hästen. Han stirrade med förklarat anlete in i de överjordiska färglekarna och sade:
--
Solkanten visade sig, och i rådhast stod hela den bländande skivan över synranden, för att med saktad iver lyfta sig högre. Assim sänkte sin panna och bad:
--
Detta var en behaglig vandring, tyckte Erland, ock hans bröst svällde av en enda känsla, som ropade: fram, fram genom den sköna världen! Han såg på Singoalla; hon var en nyss utvecklad ros, frisk av morgondagg.
Men morgonen hade ej förjagat det nattliga moln, som vilade på hövdingens panna. Även hos honom ropade en känsla: fram, fram! men det var en ängslande känsla. Han ilade outtröttlig från vagn till vagn och eggade männen att skynda. Timme efter timme förled, och solen stod redan högt; hästarna badade i svett, kvinnorna voro trötta och knotade. Men hövdingen ropade: fram, piskorna smällde över de trötta dragarna, och vagnshjulen gnisslade på sina nötta axlar.
-- Hövding, sade Erland till Singoallas fader; skall du icke snart bjuda rast? Vet du ej, att dragare tarva vila, foder och vatten? Se, där borta flyter en bäck. Låt oss vattna hästar och oxar!
-- Där, sade hövdingen och pekade mot en sakta sluttande höjd, som var helt nära; där skola vi vila.
Mer svarade han ej, ty i detsamma sprängde fram till honom en ryttare. Det var Assim. Han viskade något i hövdingens öra. Dennes ansikte mörknade än mer, och hans ögon sköto en orolig blick. Han sade intet, men han kallade några av de äldre männen till sig och utdelade med låg röst befallningar.
Emellertid skred tåget uppför den skogklädda kullen. På toppen var en slätt. Här frånspändes dragarna, vagnarna ställdes i en ring och hopbundos med rep, så att de bildade en vagnborg. Där inom samlades nu folk och hästar. Vapen framtogos och lades i en hög kring en väldig ek, som stod mitt på den gröna planen. Undrande frågade Erland hövdingen, vad detta skulle innebära.
-- Varsamhet höves ett folk, som har många fiender, svarade denne och gick så till ett hemligt rådslag med de äldre männen, medan de yngre fodrade hästarna, och kvinnorna buro vatten från en källa eller tillagade middagsmåltiden.
Kring Singoalla samlade sig stammens unga flickor; de glammade muntert och sågo med förstulna blickar på den blonde ynglingen, som de alla funno vacker och i hjärtat åtrådde att äga till man. -- Du är lycklig, Singoalla, sade de, och Singoalla nickade glatt. Den bland de unga flickorna som talade med Singoalla var ingen av Assims systrar eller fränder. De voro samlade för sig själva, och Assims moder var mitt ibland dem.
Under tiden granskade Erland de vid eken lagda vapnen, spände bågarna för att fresta deras kraft, undersökte eggen på svarden och sjöng en munter visa.
-- Det var lyckligt, att vi äga honom bland oss, sade en äldre man till hövdingen. Han skall vara vår gisslan.
-- Men han är farlig, sade en annan; det är en fiende mitt ibland oss.
-- En sömndryck! viskade hövdingen.
Efter ändat rådslag gick Assim bort och talade med sin moder.
Därefter satte han sig åter på sin kamp och red, följd av tre eller fyra unga karlar, även till häst, ur lägret ned för höjdens sluttning.
Kvinnorna framförde nu matvaror ooh dukade upp dem i gräset. Bandet samlade sig i skilda flockar kring anrättningarna. Hövdingen, hans släktingar och bandets äldste in togo sin måltid under eken. Erland bjöds att sitta vid hövdingens sida; bredvid Erland satte sig Singoalla. En av Assims systrar betjänade laget. Hövdingen framställde till Erland onödiga ursäkter för måltidens torftighet; men Erland bröt sitt bröd och delade det med Singoalla.
Men om maten var torftig, kan ej detsamma sägas om drycken. Assims syster frambar bägare till laget; tre som ställdes framför hövdingen, Erland och Singoalla, voro av skönaste silver, konstrikt arbetade. Erland tyckte sig känna igen dem och utbrast undrande:
-- Vad dessa bägare likna andra som jag sett i klostret! Ja, denna synes för mina ögon underligt lik den heliga pokal, som står på klosteraltaret, fylld med nattvardsvin.
Singoalla bleknade och sänkte sina ögon, ty hon anade, huru det var. Men Assims syster fyllde bägarna. Alla, utom Singoalla, drucko, och Erland fann smaken ljuvlig.
Nu hördes förvirrade rop. Det vart oro i lägret. Assim hade återvänt; han skyndade till hövdingen och samtalade tyst med denne.
-- Vad är på färde? sade Erland.
-- Vi skola hålla en vapenövning, svarade hövdingen kallt och befallde Singoalla gå bort till de andra kvinnorna. Dessa med alla barnen hade samlats avsides på en fläck inom vagnborgen. Singoalla gick; hennes kind var blek, hennes öga beslöjat.
Karlarna samlades kring eken och väpnade sig. Hövdingen förde Erland in i hopen och bad honom i tid välja, innan de bästa vapnen voro tagna. Men då Erland lutade sig ned, gav hövdingen en vink; ett rep kastades kring Erland, och innan han hunnit varsna sveket, var repet slingrat kring hans armar och ben, så att han ej förmådde göra motstånd eller ens röra sig. Hans ögon flammade, hans ådror svällde; men hövdingen sade till männen: -- Bind honom vid eken!
När detta skett ilade alla fram till vagnarna. Ur kvinnornas hop hördes ett skri; det var från Singoalla, då hon varsnade vad som skett. Hon ville hasta till Erland, men Assims moder fattade med sina skinntorra fingrar hennes lockar och väste: -- Det är du, som bragt skam och olycka över oss. Ve dig, ve dig! Din blonde älskare skall dö, han skall slitas i stycken, han skall fortäras av gift... ja du! giftdrycken, lagad av min hand, rasar i hans inälvor. Ser du, hans huvud sjunker mot bröstet, hans kinder gulna som det giftiga smörblomstret... det verkar redan.
Och medan hon talade så, fattade de andra kvinnorna i Singoallas armar och flikarna av hennes klänning och överhöljde henne med skymford.
Det fanns även en annan varelse än Singoalla, för vilken åsynen av Erlands misshandling skulle varit odräglig. Det var Käck. Men man hade även tänkt på honom. Medan Erland satt vid måltiden, hade en av männen lockat Käck ur vagnborgen ett stycke in i skogen, och där bundit honom vid ett träd.
Utifrån hördes rop och vapengny. En fientlig skara steg uppför kullen. Redan ven en pil, stridens första budskap, genom luften. Kvinnorna trängde sig tätare tillsammans, tryckte sina barn intill sig och vände rädda blickar mot den sida av vagnborgen där männen stodo med spända bågar och fällda spjut, avvaktande angreppet.
-- Ingen nåd åt helgerånarna, ljöd en röst utifrån; hugg ned dem alla!
Det var pater Henrik, som talade så till en hop av riddar Bengts bönder, som, väpnade med yxor, bågar och spjut, tågat ut för att förfölja det främmande folket.
Pater Henrik red en liten skymmel; kring sin munkkappa hade han spänt ett bälte, vari slidan till ett slagsvärd hängde; svärdet förde han i hand.
Även riddaren följde med tåget, men oväpnad, ty han tyckte det föga löna mödan att pådraga ett pansar eller störa sitt goda svärds vila för en dylik fejd. Han gick i spetsen för sitt folk, stödjande sig på en käpp, såsom han plägade göra, då han var ute för att se på åkrar ooh ängar.
Han vände sig till sitt folk och ökade vikten av paterns ord, i det han sade:
-- Ja, hugg ned slöddret och skona ingen, utom kvinnor och barn! De ha illa lönat min gästfrihet. De ha skövlat klostret rubb och stubb och icke ens skonat den heliga jungfruns krona eller nattvardsbägaren. Svängen yxorna, svenner, som då I fällen träd i skogen!
Men innan skaran hunnit fram till vagnborgen, hade Assim, på ett tecken av hövdingen, gått fram till eken, där Erland, nästan medvetslös av dryckens verkningar, stod bunden. Assim höll en dolk i handen. Gulblek och skälvande riktade han udden mot Erlands bröst.
-- Hallå! ropade hövdingen, som klivit upp på en vagn. Vad viljen I där borta? Kommen I med fientligt uppsåt, eller huru? Om så är, låt oss då underhandla för att se, om saken kan uppgöras i godo.
-- Ingen underhandling, du tempelskändare! ropade patern och red fram mot vagnborgen hastigare än folket hann följa honom.
-- Se dit och låt beveka er, sade hövdingen och pekade på eken, som syntes högt över vagnborgen, emedan den stod på kullens topp.
-- Erland! utbrast patern bleknande.
-- Ja, riddarens son. Närmen I eder än ett steg, så giver jag en vink och järnet stötes i hans bröst.
-- Förbannelse över dig, hedning! ropade patern.
-- Ett steg! sade hövdingen och höjde sin hand. Assim lyfte dolken och häpnade över att känna en vällustig blodtörst.
-- Håll, skrek patern, och vinkade såväl till hövdingen, som till riddaren och hans folk, som redan fylkat sig för att rusa mot vagnborgen.
-- Vad är på färde? sporde riddaren.
-- Där! Se! Håll! Icke ett steg fram!
Även riddar Bengt bleknade och hade knappt styrka att ropa till sitt folk:
-- Tillbaka!
-- Underhandling? Ja eller nej? frågade hövdingen, medan hans mörka karlar, bröst vid bröst, halvt beslutsamma, halvt darrande, väntade stridens början.
-- Underhandling! svarade riddaren.
-- Beviljen I oss fritt avtåg?
-- Ja.
-- Med allt vad vi äga? Märk, att vi äga vad vi tagit! Det är vårt begrepp om äganderätt. Således fritt avtåg med allt vad vi äga?
Riddaren svarade ej, men fäste tigande sin blick på pater Henrik.
-- Utlämnen åtminstone nattvardskalken och den gyllene kronan! Det övriga mån I då behålla, sade patern med en suck.
-- Bah, inföll hövdingen. Låt oss ej vara småaktiga. Således fritt avtåg med allt vad vi äga! Pojken skall oskadd utlämnas, om I svärjen på er frälsares bild att varken själva oroa oss på minsta vis, ej heller därtill egga andra.
-- Jag skall efter bästa förmåga gottgöra klostret dess förlust, viskade riddar Bengt till patern med en blick av hemsk oro på Assims lyfta dolk. Låt oss gå eden, och må de draga bort!
Med en ny suck framtog pater Henrik ett krucifix som han bar i en kedja kring halsen.
-- Allt för den käre gossen. Men huru har han råkat deras händer? Jag begriper det icke.
Riddaren och patern gingo båda den äskade eden.
-- Sänk svärdet och lös fången, ropade hövdingen till Assim.
-- Nej, nej! skreko flera röster. Utlämnen icke vår gisslan! De skola sedan angripa och nedgöra oss.
-- Lugnen er, sade hövdingen på sitt folks språk. Dessa nordiska människor äro ett underligt folk. De hålla vanligen vad de lova, till och med utan både ed och handslag. Men i alla händelser äro vi ju färdiga till försvar... Ädle herre, sade hövdingen till riddar Bengt, tro icke, att vi med våld fört eder son med oss! Han har själv infunnit sig i vårt läger i akt och mening att följa oss på vår vandring genom världen, ty han har förälskat sig i min dotter och vill icke skiljas från henne.
-- Du ljuger, sade riddaren. Men jag byter icke ord med dig. Drag dina färde och frukta himmelens straff!
-- Ja, drag dina färde, amalekit! röt pater Henrik.
Hövdingen bugade på sitt vanliga sätt och förde händerna till pannan.
Emellertid löstes Erland från trädet och fördes fram av två män. Hans hy var gulblek, hans gång vacklande och hjärnan så förvirrad, att han icke visste, var han var eller vad som hänt. Han måste lyftas över vagnarna, och när han var utanför skansen, hos de sina, sjönk han till marken.
-- Vad haven I gjort min son? utbrast riddaren förfärad, lyfte upp Erlands huvud och betraktade honom.
-- Intet, svarade hövdingen från sin förskansning. Måhända är det skrämseln, som verkat detta.
-- Skrämseln, upprepade riddaren med en ljungande blick.
-- Det är sannolikt, anmärkte pater Henrik, att vreden uttömt den bundne gossens krafter.
Vi vilja nu i få ord säga, att Erland hemfördes till Ekö slott, samt att riddaren och patern drogo tillbaka med sitt uppbådade folk.
Knappt hade de avtågat, och hövdingen utsänt kunskapare för att övertyga sig, att avtåget var verkligt, förrän han befallde, att Singoalla skulle framföras till honom.
Flickan, som hitintills kämpat en fåfäng strid för att slippa ur kvinnornas händer, störtade till sin faders fötter. Hennes långa hår svallade i vild oordning; hennes ansikte blödde av de skråmor, som den gamla häxan, Assims moder, tillfogat henne med naglarna; hennes klänning var i trasor.
Assims moder och de andra kvinnorna sprungo efter henne och samlades under skrän kring hövdingen. Även männen flockade sig dit.
-- Rättvisa! rättvisa! skrek Assims moder. Är det nu kommet så långt, att sonen till den döde hövdingen, en gudaättling, får skymfas av den levande hövdingens dotter? Är Assim icke god nog åt Singoalla? Vänta, vår släkt är mäktig... vår släkt är en hövdingesläkt så ädel, att din är mot den som smuts är mot solglans.
-- Tig, käring, sade hövdingen, eller jag skär tungan ur din hals! Har jag någonsin glömt vad rättvisa kräver?
-- Min far, ropade Singoalla och slog sina armar kring hans liv; den blonde ynglingen är min man; vi ha svurit varandra trohet på Alakos bild; du kan aldrig taga honom från mig.
-- Hon yrar, sade hövdingen. Var är Assim?
-- Jag är här.
-- Hämta ett krus!
Kruset frambars av en kvinna. Hövdingen lyfte upp det.
-- Assim, sade han, jag giver dig min dotter till äkta, och till ett tecken därpå krossar jag detta...
-- Håll, utbrast Assim, ni vet icke, om jag vill ha henne. Jag fikar ej efter ett äpple, vari en annan bitit.
Hövdingens ögonbryn rynkades och hans läppar sammanpressades. Men fruktan för Assims släkt, som var vidskepligt ansedd, riktade utbrottet av hans vrede icke mot Assim, som grymt skymfat honom, utan mot Singoalla.
-- Bort, ropade han och stötte henne från sig. Jag vill visa, huru en hövding skall skipa rättvisa, och fördömd vare den tunga, som djärves smäda mig för våld! Dotter, du har skymfat ättlingen av en bland de tio furstar, vilka förde vårt folk ur dess fäders land Assaria. Du visste dig utsedd till Assims hustru, men du har övergivit honom för en främling. Väl, sök denne främling, hans kärlek eller köld, hans misskund eller avsky; men sök intet mer hos oss! Du är utstött ur vårt band. Gå till din främling.
Jubel från Assims fränder och vänner, som utgjorde en stor del av bandet.
Hövdingen hade med denna åtgärd tryggat sitt hotade välde. Därpå var den beräknad. Men vreden hade även sin del däri. Nu, när domen var fälld, kom ett stygn i hjärtat, och han väntade att röster skulle höja sig till Singoallas försvar.
Men alla jublade, alla utom Assim, som stod tyst, och två unga flickor, Singoallas leksystrar, som gingo fram, omfamnade henne och gräto.
För övrigt ett bifall, som skar in i hövdingens själ.
-- Vår hövding är rättvis! ropade männen.
Men Assims moder dansade kring Singoalla och pekade på henne med fingret. Och de andra kvinnorna, såväl de äldre, vilka tänkte på Assim för sina egna döttrars räkning, som de yngre, vilka avundades Singoallas skönhet och gillade sina mödrars tankar, ropade: -- Gå! Bort! Gå till din främling!
Singoalla förde lockarna ur pannan, vände sig till sin far och sade:
-- Jag skall gå, fader. Ja, jag går gärna till den blonde gossen, ty jag älskar honom, och han älskar mig; han är min man, och jag är hans hustru. Men även dig älskar jag, och sedan jag återfått min man, skall jag uppsöka dig, ty icke kan du förskjuta mig för alltid, du som är så god.
Singoalla vände sig bort och gick ur lägret.
