- Project Runeberg -  Ådalens poesi /
En ringdans medan mor väntar...

(1897) [MARC] Author: Pelle Molin With: Gustaf af Geijerstam
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

En ringdans medan mor väntar ...

EFTER den krokiga vägen öfver Hästberget sprang nu midt i natten Salmon från Nysvedjan. Nu hade han nytta af sin vana att löpa i skogen med lapparnes knämjuka gång: vägen var oländig och brådskan stor. Ännu hade han en god bit till bygden och dessutom ytterligare en half mil innan ... hvad var det?

Det knastrade i torra kvistar som under en tung kropp.

.... innan han om två timmar var framme hos den senfärdiga och hårdsöfda kvinna, som han så väl kände från föregående tillfällen af detta slag. Så många hundrade ifrige män, som bultat på hennes väggar och dörr medan svetten - ibland kall af ångest - gjort ljusa ränder i deras sällan tvättade ansikten! Ja hon tog det där yrkesmessigt, vände och vred sig i sin varma säng och funderade på hvilken af hustrurna, som nu kunde vara i tur .... nej, hvad var det?

En häftig fnysning afbröt skogens nattliga frid. Salmon förstod men fortsatte knämjuk och spänstig som en stålfjäder.

- I natt skulle han icke vänta så tålmodigt som förr ... det var fara å färde i nybygget hemma; han skulle slå ut hennes fönster och dra henne i håret ur det där yrkeslugnet ... Gud i himmelen! ... Det gällde ju ett mänskolif! Klaga se'n för nämd och präst öfver Salmon i Nysvedjan ... . håhh! Nej nu!!

Ett ilsket brummande, som strax öfvergick till ett hostande vrål några få alnar framför! Salmon hade förstått för en stund sedan, att björn var i närheten, men - så nära och af den kalibern! Han tvärstannade: "jag skall ge honom tid att lugna sig och löpa sin väg", tänkte han.

Ur vindfällen och risbråten reste sig besten på två ben och visade sina kritande hvita tänder och en öppen käft, röd som blod. "Är du af den sorten?" sade Salmon. Med ett kattlikt språng nådde han en vissnad granruska från vinterns huggste, såg sig kvickögd omkring och sprang fram till en större fura. Nu stod det icke rätt till; hvad var det för en klåpare, som varit framme och svedt björnpälsen med en blykittling, gjort honom ursinnig - och tagit till bens? "Det ger sig väl ... det går väl öfver", puttrade Salmon förargad.

Nu kom björnen under rytande raseri rakt emot honom. Det här blef en allvarsam sak; gudskelof för den tjocka furan. Nu var hon värd pengar för en obeväpnad man! Kunde han nu endast ha tillräckligt kvicka ögon och sina gamla säkra fötter - annars blefve affären si och så.

Björnen är icke den senfärdiga, ludna klump, som man vanligen tror. I raseriets stund kasta honom hans kraftiga ben i långa, skjutande språng framåt mycket fortare än en senig och snarbent man kan löpa. Då brakar det i skogen; kvistar och torra grenar smälla under hans fötter; stubbar fara som boss åt sidorna; små granar böjas ned som hö. Om han då har ett ärende att uträtta hos en ensam man i skogen, är detta öfverstökadt på två blodröda minuter - om icke Gud är god.

Och knappt hade nybyggaren hunnit sin fura, förr än besten var honom så tätt i hälarne, att det susade om honom. Men nu stod Salmon i lä och spände sina vakna, ljusblå fjällboögon i den ludne gossen, färdig att som en blixt kasta sig undan famntaget, färdig att löpa rundt och att alltid hafva furan emellan sig och den andre under den dans, som skulle börja. Han kände sina knäsenor stå som strängar af fjäderstål, och handen, som låg på furustammen, förnam icke tecken till skälfva ... nu kom den ludne farandes!

Ett hopp i half cirkel och Nalle susade förbi, knappt en half aln ifrån. Det förfelade språnget slutade med ett tvärstopp i mossan, däri nosen plöjde en liten väg. Ett larmande ryt ... mossan refs upp i tvärvändningen ... den stod som en sky ... och så kom han igen i blind ilska ... gjorde hastig halt invid trädet, då han såg Salmon vika undan ... rusade nu efter honom men kunde icke hålla cirkeln så snäf som Salmon; hans kropp var för lång ... och så bar det sig igen, att han sköt fram och tillbaka i spetsiga vinklar ... gjorde tvära vändningar och kast som en skrämd gris ... kastade om ... stötte emot ... röt, så att det slamrade om det ... klöste i mossan, så att den magra sandjorden tittade upp med aflånga gula ögon ... men kom alltid på sidan om Salmon. Kvistar knastrade, och alla små stenar rasslade och skreko.

Solen hade gått ned för en god stund sedan - en timme väl. Men det var ljust som på dagen. Strax efter midsommar var det, då här i våra uppsvenska bygder ingen natt är under de två timmar, som solen sofver.

Luften var ljust gul med eldfållade små moln i väster. Salmon och björnen dansade i det trollska ljuset sin lidelsefulla ringdans på Hästberget, den ene sjudande och bullersam, den andre snabb och tyst.

Och mor som låg hemma i vånda!

Af ortens björnjägare var Salmon den främste. Allt intill Dorotea socken fanns ingen, som haft sådan lycka i björnskog. Han hade till dag och datum skjutit flere än tjugu björnar, det man visste säkert. Själf sade han tjugufem, och det kunde vara sanning. Men aldrig förr än denna lidandets och nödens och brådskans natt hade han sett maken till denna. Han kunde icke förklara detta ofattliga raseri ... och denna envisa löpande kanalje, var han kanske jagad och sårad, hade man beröfvat honom ungarne? Nej, det fanns icke bloddroppe i de bruna håren.

Inga skott hade hörts i skogen alltsedan tjädern slutade spela. Nu - nå här var endast frågan att kunna akta sitt skinn.

Nalles små stickande ögon glödde. Ryggens hår låg tätt, slätt, bakåtlagdt. Öronen hade han dragit intill hufvudet Det låg någonting af isande beslutsamhet hos denne kamrat i skogen. Utan ett ögonblicks uppehåll jagade han efter den magre nybyggaren, men sprang nu i cirklar rundt, rundt, försökte knappa in dem och komma rakt på fienden, men sköt då alltid för långt och måste vända i en spetsig vinkel. Salmon var varm i händerna efter detta oafbrutna gnidande af furans stora bark. Kanske hade de jäktat i tio minuter, kanske mindre, kanske mera. Tänk innan folk skulle komma häråt och göra ett slut på historien. Och mor, som hemma kämpade med döden! Nu ropade han

Hjä-ä-ä-ä-älp! Hallå-å-å-å-å-å!

I ett tystnadens ögonblick kunde Salmon höra hundarne från bygden, där de under natten sutto på stugubroarne, lyssnade till hvarandras skall och skällde tillbaka, till dess ett dussin stämmor blandades. Det grofva målföret hos nämdemannens älghund hördes gång efter annan, men det tjutande, melankoliska, dödspående skallet hos kyrkväktarens hynda var som ett långt snöre utan knutar och ändar ... skulle ingen enda bonde vakna under sin fårskinnsfäll, stiga upp och huta åt dem, höra hvad som stod på en fjärdingsväg till skogs och komma till hjälp?

Haall-å-å-å-å! Hoj!

Och Nalle fortsatte med sin manöver; kunde någon fatta ett sådant raseri? Ibland snuddade han tallen så nära, att pälsen skafdes, men alltid var Salmon några tum på sidan, kall i blicken medan svetten rann utaf honom i små floder under kläderna. Den fina mossan hade han med sina näfverskor - först trampat stora hål uti - så gjort stora refvor uti - slutligen alldeles flitt undan - och nu sprang han på en rund upptrampad cirkel af naken jord. Så hade den ena näfverskon lossnat och gått till spillo, medan den andre ännu hängde fast, men uppfläkt så att några blödande tår syntes.

Och mor, som arbetat hela aftonen med sitt - och väntade ... . väntade!

Nalle bytte om taktik. I stället för att ideligen springa började han kasta sig, slänga sig, hjula, snurra på sin bak, såsom björnar pläga göra, då de förfölja en jägare, som fattat post vid ett träd och som de icke hinna eller träffa med språng på alla fyra. Jag berättar som mig är berättadt.

Så kastade han sig omväxlande på framfötterna, och bakfötterna, men emellan hvarje gång stack han Salmon med sina hvassa, ilskna små ögon.

I torparen från Nysvedjan kokade det. Icke af rädsla för björnen, men af aggande oro för mor hemma i stugan - med tre gråtande barn omkring sig i väntan på det fjärde, som ... ja, det var icke godt att vara ensam och fattig midt på skogen långt från människor och hjälp i nödens stund! Nåde Gud den fattiger är i denna världen!

Salmon gled kring furan, och hans tankar gledo med:

- och då han sprungit från sin stuga med öronen fulla af jämmer, med ängslan vaggande i oroliga vågor i själen, hade han känt sig som ett rullande grått viternystan, som kastas fram af trollformler och osynliga händer efter en mörk hemlig stig. Det hade nog funnits inom honom det, som kastade honom fram denna ljusa midsommarnatt. Och nu var han spikad fast på Hästberget, hans eget gamla Hästberg, där han pröfvat så mycket af fara och tur ...

Björnen rullade sig, och Salmon gled med armarne slagna omkring furan.

.... såsom den där gången - han kunde se platsen hit - då han räddat sitt lif med ett skott, då björnen redan stått framme vid skidornas brätten. Eller då en gång Nalle låg på en nyss rifven kviga och tuggade på hennes jufver, medan hon ännu lefde. Hon hade slängt sitt hufvud, så att skällan hade pinglat så besynnerligt, icke såsom från ett betande djur eller ett idislande ... . ja den björnen hade visat tänderna ... sprungit ett stycke in i grantjålen men kommit rytande tillbaka emot Salmon och hans följeslagare. Salmon hade stött en torr granruska i hans gap, och kamraten hade stått med deras enda vapen, en yxa, i högsta hugg: "kom - du - din - arme - hundra - tusan!" ... och björnen hade vändt.

Aldrig hade Salmon sett maken till björnfrossa som hans, kamratens, på väg hem efter detta. Den skakande uslingen hade sett en björn bakom hvarje träd och hvarje sten i höstkvällen och ideligen tittat sig åt sidorna: "där är han, Salmon - Gud nåde oss!" Ja, det hade varit tider i skogen här uppe!

Nalle fortsatte i vanvettigt raseri. Barr och mossa hängde i hans päls. Det ångade af honom. En talgoxe kvittrade: hvad månne det var? Hvem månne det var, som icke hade tid att sofva den korta stund, som solen själf sof under denna härliga sommarnatt?

Och nu satte sig odjuret på hasorna för ett ögonblick men kastades upp igen af sitt brinnande blod och gick - gick! emot trädet, där det stannade med ett öfverljudt flåsande några få tum ifrån Salmon. Det såg ut, som var det björnens mening att på detta sätt skrämma den oangriplige ifrån hans fasta värn. Käften grinade halföppen. I den litet kyliga natten blef Nalles andedräkt synlig som en svag ånga. Nu kände Salmon en kall kåre efter ryggen: hans skinn liksom krympte. Omedvetet grep han sin slidknif ... måste han låta sitt lif? Björnen hade sitt hufvud tätt intill tallen; en aln ofvanför hade Salmon sin hand. Det var icke tio tum från björnens käft till nybyggaren. Kunde han nu slå mannen ned, skilja honom från furan, skulle resten bli ett arbete på en minut.

Salmon grep säkert fast med vänstra handen, måttade åt björnens vänstra öga och sänkte sin långbladiga knif med en snabb rörelse. Någonting rödt och varmt sprutade uppefter hans arm, hvad det nu kunde vara. En svidande känsla stack i hans axel, och medan björnen, vimmelkantig af hugget, hoppade högt i vädret där han stod, högt i vädret som en boll, under ett afgrundsvrålande, såg Salmon att han fått sin rock söndersliten och sitt skinn rispadt. Nu visste han, att leken icke skulle ändas förr än en af dem låg kall och stilla. Hade utsikten till en uppgörelse i godo för en stund sedan varit ringa, var den nu ingen. Det syntes tydligt, att nu skulle det gälla för Björn-Salmon, om han ännu var Björn-Salmon. Nu skulle enderas lif spillas, men knappast björnens ... i sådan ojemn strid. Salmon tänkte: "det är icke jag, som blir änkling i natt; det är mor, som blir änka ... mor, som väntar mig."

Nalle dansade som en besatt, skummade, väsnades och skrek. Han sprang icke längre i lofvar. Han stod vid trädet i upprätt ställning och bet å ömse sidor efter nybyggaren. Barken klöstes och föll till marken i stora flagor under klornas jämna piskande. Salmons klädslarfvor fingo också sitt. Axeln var halfnaken och våt af blod, men den hand, som höll knifven, rörde sig oafbrutet och var alltid färdig.

Solen gick upp. Det berg i söder, som syntes från detta ställe, stod violett och drömde, utom i toppen, som var vaken och skinande röd af solsken. Så här dags borde Salmon varit hemma med hjälpen ... hemma i stugan ... som nu skulle bli ödsligare än förr ... barnen jagade ut i bygden att tigga och lida nöd ... far borta för alltid ... en historia från fjällbygden ... en riktigt svart obygdshistoria, sådan som de kunna vara här uppe.

Det som nu hände, gick i hvirflande fart.

Än en gång öfvergick björnen till sina kastningar, rullningar, volter och äfventyrligheter i den högre gymnastiken. Salmons ögon voro blå och kalla som en frostnattshimmel - veko icke en sekund ifrån den hoppande besten, som, inom håll, alltid möttes af en knif, som fördes vigg-snabbt. Salmon kröp i hop, rätade ut sig, smög, smet, rann omkring trädet. Näfverskon var genomtrampad och hade åkt upp på smalbenet, där den ibland vred sig rundt och gjorde röda ringar i skinnet. Den vänstra handen, glidhanden, stödhanden var uppsvälld och full af blåsor, somliga höga och fyllda, andra spruckna, tömda, svidande.

Och så hände det sig, att Salmon en gång sjönk ned på knä. Då hade han vilddjuret på knappa två fots afstånd. Innan han rätade sig igen hade han björnens ögon inpå sig och kände en het, odän luftström, då den grinande björnkäften öppnades och slog ihop med en smäll och - ännu en gång öppnades. Det var så nära, att Salmon då skulle mistat känningen af sin skyddande tall. Det svartnade och blef rödt för hans ögon på en enda sekund, men nästa sekund hade han baklänges glidit undan - och den därpå följande sekunden, då han trodde dödsminuten vara inne, rörde sig knifven och skar i något mjukt och - på fötter var han igen, Björn-Salmon!

Nalle släppte sig ned från sin stående ställning och rusade blindt efter honom, försökte snedda rundt och gjorde verkligen två hastiga rundresor icke långt från trädet; men då han försökte skära in, var farten för stor, och försöket slutade med ett för långt språng och en tvärvändning. Han röt. Ett par slimsor af inelfvor hängde och slängde ur ett sår. Dam och jord och mossa och barr förtogo dem deras verkliga färg. De sågo ut som grå trasor på en brun jacka.

Solen nådde furutopparne, där valplatsen var. Nalle reste sig på sina bakben mot Nysvedjebyggarn, kom fram, grep i raseri furan om lifvet, som om det varit hon som skulle läggas i bänk. Tassarne slogo ihop på baksidan. Salmon grep fast i den högra, lutade sig hastigt åt höger och sänkte knifven en, två, tre gånger mellan björnens refben med syfte åt hjärtat. Salmons läppar voro blå, skrumpna; tungan var torr i munnen; ögonen gnistrade. Ännu var Salmon Björn-Salmon!

Och Nalle sjönk på stället, rullade baklänges, men studsade upp igen, sprang i en hvirflande krets inåt småbuskarne, som böjde sig som säf, kom tillbaka, steg ännu en gång i brottareställning fram, fick på nytt smaka den långa knifven och snurrade rundt.

Salmon var i en undrlig sinnesstämning. Inom honom, vaggade, som han tyckte, röda vågor fram och tillbaka, marken gungade under honom, och ögonen sågo icke riktigt ... "det vore dumt att svimma nu", tänkte han och drog djupt efter andan: "jag får icke gå under för mors skull."

Någonting rörde sig uppe i furans krona. "Det var en djärf fågel, som sitter där", tänkte Salmon och högg ännu en gång björnen till möte, ännu en gång mellan refbenen.

Salmon mäktade aldrig riktigt skildra det som nu kom, då han ibland berättade historien. Men Nalle hade tumlat som en hösäck och vält sig. Han hade hoppat på stället och vrålat högt. Han hade sprungit små susande snabba krokar på stället, sade han. Det oskadda ögat hade glimmat som ett eldkol och stuckit som en syl, men det andra hade varit gömdt af blodlefrar, sade han. För hvarje steg, för hvarje flåsande suck hade blodströmmen stått som ett groft spö, som ett skackel-ämne så groft, påstod han, och mycket hade det gjort, att det gick som det gick, att Nalle inte gifvit sig tid att stanna ett ögonblick, draga skinnet öfver såren och vrida håret i en tått öfver dem, såsom de bruka ibland, som han sade och påstod. Om han ljög eller ej, vet jag icke. Han är för öfrigt icke den ende, som haft att berätta om sådana ting. Det är många konstiga historier ur våra skogar här nordpå.

Solen hade stigit högt. En glimmande guldtråd smög sig genom barr och löf till stridens fura för att se hvad som stod på. Rundt om sjöngo trast och fink. Järpen hvisslade i sidlandet, och tranan ropade från träsket. Vinden låg från bygden i dag.

Ännu en gång stod björnen upprätt vid furan, men den käft, han öppnade, var full af blod från genomstungna lungor. Än en gång smög Salmon undan i en halfrund rörelse och än en gång nyttjade han knifven: det tog rätt i hjärtat. Än en gång: det tog i halsen. Och den sjunkande, blödande, ludna massan fick rasande hugg på hugg ... i bringan ... i hufvudet ... i ramarne ... i sidan ... "Där har du", skrek Salmon och svor en kötted ... "där har du! ... där! ... där! ... där! din karibel! ... mera! ... mera! ... där har du för mor! ... där för ungarne! ... där för hela natten, din satans djäfvel! ... vill du dö? ... vill du? ... vill du? ... vill du? ... vill du?"

Björnens sista rytande kväfdes halffärdigt, och som genom ett silande höstregn på en fönsterruta såg Salmon genom svett och tårar, hur Nalle reste sig igen, föll, reste sig, skalf i ryckningar, föll ännu en gång och låg där.

Salmon sjönk ihop vid furans fot. Han var dödstrött och ledbruten; nu kände han det. Hans högra hand hängde som död, men höll ännu knifven. I denna ställning träffade honom några solstrålar och kysste honom på kinden.

Han klippte med ögonlocken och ville mota sömnen. Han tänkte: skulle han fortsätta i sitt ärende ... det kunde ju hända, ja ... eller skulle han vända om och gråta öfver liket hemma? Det var en så sugande ångest uti honom? Han skulle nog aldrig slippa olyckan denna dag, hvad heller som var. Den fattige får veta, att han är till i denna världen. Hvem skulle han få att bära liket öfver skogen på lördag ... det blefve dyrt ... kistan fick vara omålad som fattigfolks kistor i vanligheten ... häradsdomarn hade bräder vid Lillsjösågen ... häradsdomarn var den värsta gnidare, som fanns ... det är en hop karlar, som bära en lång låda öfver kafvelbron på Långmyran ... hvem ligger i lådan? ... att de kasta den ifrån sig så där! ... och springa kring ett träd efter en björn ... det är mor som ligger och väntar på dem ... hon får alltid vänta ...

Och så somnade Salmon.

Vid pass en halftimme därefter är det något, som rör sig i furans krona. Det sticker fram ett hufvud, drar det tillbaka och sticker ut det på andra sidan. Det är björnhonans unge. Han är oviss på betydelsen af denna djupa stillhet efter detta långa larm. Men han ser, att mor gjort fred och den andre med, och han känner längtan att komma härifrån. Han har icke varit litet rädd häruppe. Nu sätter han tassarne intill stammen och börjar masa sig ned. Det går sakta till en början ...

Det var icke en vettig mans blick hos Salmon, då han väcktes af ett tungt bylte, som föll ned på honom. Det var hos honom, då han rusade i väg till bygden, något af ett jagadt vildbråd, en vettskrämd grå tuss med något af svansen mellan benen. Där fanns ingenting alls af nattens hjälte, af Björn-Salmon. Det var endast en svulten nybyggare, afkvistad och allena, som sprang för sitt fattiga lif.


The above contents can be inspected in scanned images: 70, 71, 72, 73, 74, 75, 76, 77, 78, 79, 80, 81, 82

Project Runeberg, Wed Jan 14 16:27:02 1998 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/adalen/04.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free