- Project Runeberg -  Minnesteckningar och andra uppsatser /
Rutger Fuchs

(1904) [MARC] Author: Carl Snoilsky
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
59

RUTGER FUCHS

61

Sällan har ett folk sett sig ställdt inför en så stor, af obevekliga yttre omständigheter framkallad förändring af sina nationella uppgifter, som det svenska folk, hvilket måste upplefva det karolinska enväldets fall och den svenska Östersjömaktens sammanstörtande. Borta voro med ens frukterna af halftannat århundrades ansträngningar, af sagolika segrar, beredda genom underbar samverkan af snille och lycka. Narva hade varit en lysande, försvinnande hägring -- Pultava däremot var dödgräfvarespadens dystra, varaktiga verk. Ingen gagnlös grämelse kunde dock ur grafven återkalla de döda; de lefvande fingo se till att inom det område, som återstod oss, under hägn af ett nytt statsskick, genom arbete och tålamod lägga grunden till ett annat Sverige än det, för hvilket Gustavers och Carlars samtida hade kämpat och blödt.

Det omskapande af själfva sinnesarten, som härtill erfordrades, kom väl icke på en gång, och ännu behöfdes det mera än en bitter lärdom för att stadfästa insikten att Sveriges återupprättelse hädanefter måste varda en fredens gärning; men icke dess mindre var det förunderligt, huru fort nationen
62
utan misströstan eller förtviflan, fann sig till rätta i sina förändrade förhållanden. Grushögarna undanröjdes, förfallna inrättningar upphjälptes, öfverallt spanade man efter nya verksamhetsfält till nytta och förkofran. Äfven ärriga krigare, utan sysselsättning i Sveriges numera betydligt förminskade här, grepo till pennan eller plogen, och gamla karolinska fältöfverstar, som oförberedt kallats att fylla viktiga civila värf, utvecklade ofta på ämbetsrummet framstående duglighet och organisatorisk förmåga.

Det galleri af utmärkta svenska män, hvilket Svenska Akademien årligen riktar med en ny lefnadsteckning, en ny bild i präglad metall, omfattar redan bland namnen från frihetstidens första skede flera, öfver hvilka krigarens och ämbetsmannens förtjänster spridt gemensam glans. Till den store ARVID BERNHARD HORN sluta sig SVEN LAGERBERG, GUSTAF VON PSILANDER. Sin plats i raden intager nu RUTGER FUCHS. Utan att äga en fältherres ledande ställning, hade han den sällsynta lyckan att vid ett par krigshistoriskt märkliga tillfällen ingripa på ett sätt, som aldrig kan af svenska män förgätas: namnet Rutger Fuchs är sammanflätadt med Gadebusch, Sveriges sista stora seger till lands, men först och sist med Södra Stäket, en träffning för alltid minnesvärd, icke ur synpunkten af de stridandes antal, men genom segerns omedelbara följd: Stockholms räddning undan ryska mordbrandsfacklor. Den hufvudstad, som hans tappra klinga försvarat, skulle därtill under en följd af år i honom
63
äga sin främste styresman, och han skulle med samma nit vaka öfver dess väl under brydsamma tider af inre tvedräkt och oro.

Rutger Fuchs var årsbarn med Carl XII. Han föddes den 12 april 1682 i Malmö, där fadern, öfverstelöjtnanten Christian Fuchs, var kommendant. Modern, Susanna Leonora (d. 1743), var dotter till öfverkommissarien, sedermera assessorn i Göta hofrätt, Baltasar Struve, adlad Lejonsten. Öfverstelöjtnant Christian Fuchs, född den 3 mars 1624, ansågs själf vara af gammal adel. Ätten, af blandadt böhmiskt och lithauiskt ursprung, hade senast varit besuten i Polska Preussen, där fadern, Mannrichtern Christopher Fuchs, ägt ett gods. Christian Fuchs drogs liksom så många andra främlingar till de segerrika svenska fanorna och kämpade tappert i Carl Gustafs polska, preussiska och ryska krig, utstod en treårig fångenskap i Moskva och förtärde därunder all sin egendom. Efter freden öfvergaf han icke sitt adoptivland, utan ville fortfarande stanna i dess tjänst, äfven utan utsikt till bragder och byte. Efter att hafva träget uppvaktat riksmarsken Wrangel med suppliker om något ledigt officersbefäl, lyckades han omsider blifva ryttmästare vid Smålands kavalleri, i hvilken befattning han kvarstod många år, till dess han 1679 erhöll befordran att vara stadsmajor i Malmö. Vid sin död 1692 lämnade han sin ännu unga änka med många små barn i stor fattigdom. Kungl. Maj:t beviljade henne 1699 att på lifstid få nyttja tvenne halfva hemman, motsvarande en ränta af 37 daler
64
11 öre s. m., som förut innehafts af kyrkoherden Horn i Hällesta. Under Carl XII:s sista år och än senare supplicerade hon om konfirmation på sagda hemman, äfvensom att de efter hennes död finge besittas af hennes två oförsörjda döttrar, Stina och Anna Maja. Hon var då alldeles utarmad och hade dessutom till kriget utstyrt sina tre söner, af hvilka en stupat, en annan satt fången i Sibirien och den tredje, föremålet för närvarande teckning, var illa blesserad samt ur stånd att understödja henne.

Sådana förhållanden voro alltför vanliga inom den tidens svenska officersfamiljer för att i särskild grad påkalla vederbörandes deltagande. Utblottade änkor, oförsörjda döttrar, söner, som uppslukats af Carl XII:s fejder -- samma tafla möter oss hundra gånger vid bläddrande i genealogierna. Ofta visste ej de hemmavarande med säkerhet, hvilka som voro döda eller lefvande. Så var äfven fallet med öfverstelöjtnantskan Fuchs, hvilken uti en af sina böneskrifter omtalar såsom död sonen Hans Georg, [1]
65
löjtnant vid lifdragonerna. Illa sårad och fången vid Pultava, lefde han emellertid och återkom ur fångenskapen efter freden.

Rutger, den af släkten som skulle göra namnet ryktbart, blef, efter att hafva åtnjutit en god uppfostran, 1699 antagen i rikets tjänst, till en början som volontär vid öfverste Mackliers regemente, sedermera vid öfverste Köhlers, där han från fänrik och löjtnant år 1704 befordrades till kapten och kompanichef. Nämnda år fick han göra sitt första större krigiska lärospån -- icke under Carl XII:s egna ögon på någon af hans ryktbara valplatser i Polen -- utan i ett af de illa förberedda och med otillräckliga krafter utförda företagen att undsätta dessa dyrbara, sorgligt vårdslösade Östersjö-provinser, i hvilka den ryska örnen redan slagit sin klo. Han kommenderades med en bataljon af sitt regemente under öfverstelöjtnanten, sedermera öfversten för Uppländingarne, Brauns befäl att sjöledes undsätta det af tsaren belägrade Narva. Men Narovas mynning befanns vara af ryssarne så starkt befäst och tillspärrad, att den svenska eskadern under amiral de Prou icke kunde framkomma. De till expeditionen bestämda trupperna, som bestodo af 3 bataljoner infanteri och en mindre kavalleristyrka, beordrades nu att stöta till general Schlippenbachs lifländska armé; dock blef kavalleriet, innan
66
infanteriet efter skedd landstigning vid Casparvik fått rådrum att förena sig med detsamma, af ryske generalen Bauer afskuret och slaget, hvarför infanteriet fick ånyo gå ombord och afsegla till Reval, att där tills vidare läggas i garnison.

Sommaren 1705 rustade man sig i Sverige att samtidigt från land- och sjösidan angripa Kronslott och Petersburg, hvilkas snabba uppväxande innebar en så fruktansvärd fara. General Maidel, som från Finland skulle marschera på Petersburg, försummade att samverka med amiral Anckarstjernas flotta, hejdades af öfverlägsna ryska stridskrafter och vände om. Anckarstjerna måste ensam våga anfallet med de trupper, han hade ombord. Fuchs och hans bataljon befunno sig bland dessa. Två gånger sökte Anckarstjerna landsätta trupperna på Retusaris långgrunda stränder, men svenskarnes fullastade båtar mottogos af ryssarne med förödande kartescheld och nödgades efter stora förluster att afstå från företaget. Vid det senare af dessa olyckliga landstigningsförsök, som kostade svenskarne flera hundra man, blef Fuchs, som synnerligen utmärkt sig, för första gången sårad. Han fick i högra sidan en kontusion af en kartesch.

Följande år kommenderades han med 300 man att under hela vintern skydda magasinet vid Padis kloster i Lifland, hvarefter bataljonen åter hemfördes till Sverige.

Förflyttad till Dalregementet, utnämndes Fuchs den 21 oktober 1709 till kapten och chef för Gagnefs kompani, samt blef vid 28 års ålder major vid
67
regementet den 30 mars 1710; en snabb befordran äfven i Carl XII:s tid, då det gick fort med omsättningen inom officerskårerna.

Under den svåra pestfarsot, hvilken samma år rasade i Stockholm, där 20,000 människor bortrycktes, blef han med en bataljon dit förlagd i garnison att besörja bevakningen af stadens säkerhet, hvarefter, sedan sjukdomen följande år upphört, han återförde bataljonen till hemorten för att rekryteras och iståndsättas. För sitt uppförande vid nämnda ansvarsfulla kommendering skördade Fuchs stort beröm; han var nu i vida kretsar känd som en officer af sällsynt duglighet, åt hvilken de svåraste uppdrag kunde anförtros, och det skulle icke dröja länge, innan detta anseende sattes på prof.

Magnus Stenbock förberedde som bäst den stora kraftansträngning, hvarigenom svenskarne hoppades kunna bispringa och genom Polen hemföra sin konung. Vi känna, huru all denna rörande offervillighet, denna fosterländska hänförelse skulle gagnlöst förspillas. Oaktadt Stenbocks brinnande ifver blef utrustningen af mångahanda anledningar för sent färdig. De ombytliga polackarne, de tröga turkarne, hvilka det hade gällt att rycka med sig genom raskt och beslutsamt uppträdande, tröttnade att vänta, och när omsider den första armésändningen afgick till Pommern, var både den gynnsamma årstiden och det gynnsamma politiska ögonblicket förbi. Fienderna däremot hade hunnit att samla sig till motstånd, oförutsedd olycka drabbade den svenska transportflottan med dess dyrbara, oersättliga
68
förråder; och väl öfverkommen till Stralsund fann sig Stenbock med sin lilla här hotad af hungersnöd och inspärrad af öfverlägsna fiender. Att flytta kriget öster ut var en omöjlighet. Egentligen var härmed hela expeditionens ändamål förfeladt, och den Stenbockska härens öde förr eller senare besegladt; men den flyende lyckan ville dock förunna den svenska tapperheten en sista strålande afskedsblick. Slutbladet i stormakten Sveriges segersaga var ännu oskrifvet: det skulle komma att bära den stolta inskriften Gadebusch.

Med beundransvärd skicklighet förstod Stenbock att gäcka de allierade fiendernas vaksamhet och genom passet vid Damgarten bana väg för arméen ur det utätna Pommern in i det af kriget mera oberörda Mecklenburg, där svenskarne ännu innehade den starka stödjepunkten Wismar. Under denna marsch, som företogs i slutet af oktober, genom bottenlösa träsk, gick Rutger Fuchs såsom tillförordnad öfverstelöjtnant med Dalregementet i avantgardet; på medförda faskiner och bräder tågade hela arméen, så godt som i den öfverraskade fiendens åsyn, under ösande regn, men med klingande spel och utslagna standar och fanor, öfver det träskiga passet, där trupper aldrig förr kunnat framkomma.

Den tillfälliga ljusningen i Stenbocks läge var tillräcklig att framkalla ett visst omslag till Sveriges förmån inom de nordiska kabinetten, hos hvilka tsarens ärelystna planer började väcka allvarliga farhågor; men hvarje försök till fredligt närmande
69
strandade genast på Carls obeveklighet i den polska tronfrågan. Snart var Stenbocks ställning lika farlig som förut. Danskarne nalkades från väster, ryssar och sachsare från öster för att omsluta honom med förkrossande öfvermakt. Hastigt fattade han sitt beslut och ryckte i ilmarscher förbi Wismar mot Gadebusch, i akt och mening att öfverraska och slå den därstädes stående danska hären, innan de båda andra fientliga härarne hunne till undsättning. Planen lyckades. Endast en afdelning sachsiskt kavalleri hann fram i uttröttadt tillstånd att förena sig med danskarne några timmar efter Stenbocks ankomst den 19 december n. st., sent på aftonen. Han hade då på 5 dagar tillryggalagt 15 mil, under regn och snö, på de uslaste vägar.

De danska generalerna blefvo högst förbryllade öfver svenskarnes plötsliga antågande, hvilket nödgade dem att genast välja en annan och sämre ställning för hären. Denna rörelse företogs under stor brådska och villervalla. På grund af trångt utrymme gjordes fronten mellan flyglarna öfverdrifvet djup, hvarvid kavalleriet till en del kom att stå framför infanteriet. Flyglarna gjordes däremot icke nog starka. Stenbocks snabba fältherreblick upptäckte genast de begångna felen, af hvilka han icke underlät att draga nytta.

Medan detta skedde på danska sidan, hade den svenska arméen under mönstergill ordning intagit sina bivuak-ställningar; man visste, att det nästa dag gällde att slåss, och mente det vara bättre att dö med svärd i hand än förgås af hunger och
70
elände på landsvägarna. Stenbock lät utdela ett kvartal fälttraktamente, hvar soldat erhöll en daler i silfver, hvarjämte den som ville fick begå Herrans nattvard. Mot morgonen dånade tre kanonskott -- danskarnes alarmsignal; det var nu tid att å ömse sidor intaga sina platser till den förestående striden.

Danska källor tala med beundran om svenskarnes manstukt vid detta tillfälle, såsom en hufvudanledning till deras seger: hvarje rörelse utfördes under djupaste allvar och tystnad, ingen upplät sin mun utom de kommenderande, hvilkas befallningar ögonblickligt efterkommos. Från de danska leden hördes däremot ett oupphörligt tal och sorl; dessa samma danska trupper hade likväl i spanska arfföljdskriget, hvari de nyligen med ära deltagit, haft namn om sig att vara särdeles stilla och tystlåtna i jämförelse med de pratsamma fransmännen, men sammanställda med svenskarne voro danskarne »fransmän i munnen»[2].

Den 20 december upprann grå och disig öfver det blifvande slagfältet, en sumpig dalgång, gående från söder till norr och omsluten af några smärre höjdsträckor och kullar. På den ena dalranden, hvarifrån marken tämligen brant sluttar ned, stod danska hären, stödjande högra flygeln på en skog, den vänstra på byn Wackenstädt. Till lycka för svenskarne hade danskarne uraktlåtit att på sin vänstra flygel besätta en höjd, hvarifrån de förra kunnat beskjutas och deras frammarsch väsentligt
71
försvåras. Utför höjdsluttningen å dalens motsatta sida nedstego de svenska kolonnerna. För att komma upp och utbreda sig på den ås, där fienden stod, hade de att tillryggalägga den farliga dalsänkan, hvilken kunde betraktas såsom ett enda långt pass.

Något efter middagstid begynte svenskarne anfallet. Stenbock hade dessförinnan, klädd i grå öfverrock och ridande på en brun klippare, varit omkring hos alla regementen och talat uppmuntrande ord: »Nu sen I för eder våra fiender. Hafven I lust att gå på dem och visa eder tapperhet och kärlek för eder konung och fädernesland?» Alla svarade med ett starkt rop Ja!, så att det skallade af eko i bergen. Då tog fältmarskalken af sig hatten och tackade dem, sedan sade han: »Gud vare med oss! Lösen är: Med Guds och Jesu hjälp!» I detsamma sköts dansk lösen från danske konungens högkvarter vid Wackenstädt, och strax genljöd fältmusiken från hela danska arméen. När Stenbock hörde detta, gaf han order att intet spel skulle röras på svenska sidan. »De hafva spelat, vi vilja nu dansa», sade han.

Slagets gång är i sina hufvuddrag allmänt bekant. Genom det öfvermåttan kraftiga angrepp, Stenbock riktade mot danskarnes svagaste punkt bredvid Wackenstädt, bragtes deras vänstra flygel snart i oordning, Cronstedts snabbskjutande fältstycken plöjde gator i deras sammanpackade center och banade väg för infanteriet att bryta in med mördande salfvor och fällda bajonetter. På danska högra flygeln, som ägde skydd af skogen, var
72
stridens utgång länge oviss, innan svenskarnes seger äfven här afgjordes. Å ömse sidor stred man med utomordentlig tapperhet, men svenskarnes utmärkta ledning och öfverlägsna artilleri gåfvo utslaget.

Här är icke platsen för en mera ingående skildring af Stenbocks kloka anordningar närmast före och under drabbningen, af de särskilda svenska truppafdelningarnas ingripande och alla den blodiga kampens växlingar; den utförliga berättelsen härom tillhör vår krigshistoria. Den bästa och åskådligaste framställning vi äga af själfva slaget och hela Stenbocks tyska fälttåg är gifven af den krönte häfdatecknare och skald, hvars »Bidrag till Sveriges krigshistoria 1711--13» här förnämligast lagts till grund.

Det är med Rutger Fuchs’ andel i striden och segern vi närmast hafva att sysselsätta oss. Dalregementet, som han hade hedern att anföra, medan dess öfverste, grefve Magnus De la Gardie, kommenderade såsom generalmajor i arméen, stod ytterst på infanteriets vänstra flygel och hade emot sig ett danskt batteri af 13 kanoner samt där bakom i första linien danska lifgardet. När en utdragen trumhvirfvel gifvit signalen, hastade på en gång alla de svenska kolonnerna, under ett häftigt snöglopp, som slog dem i ansiktet, utför höjdsluttningen, fram genom det trånga passet och uppför backen midt emot, från hvilken danskarnes eld härjade i deras led. Fuchs och hans främsta bataljon -- efter honom kom major Leijonhufvud med den andra -- stormade utan att lossa ett skott upp mot de
73
danska kanonerna och eröfrade sex i första anfallet. Då framryckte danska lifgardet och mottog dalkarlarne med flera salfvor, för hvilka många föllo. Omgifven af eld och rök, gick Fuchs med värjan i hand ett stycke framför sitt folk. Då krutröken ett ögonblick skingrades, fann han sig plötsligt ansikte mot ansikte med chefen för den närmaste danska gardesbataljonen, major Glassau [3], som också skyndat några steg framför sin trupp. Mellan den blå och den röda rocken uppstod nu en tvekamp efter alla konstens regler, en verklig homerisk strid i båda regementenas åsyn. Fuchs sårades, men motståndaren nedföll död på stället. Nu kommenderade Fuchs, vänd till de sina: »Gör eder färdige -- lägg an!» och när den salfvan var gifven på några stegs afstånd, af alla fyra leden på en gång, voro där ej många igen af hela danska gardet, säger ett åsyna vittne. »Då blef deras musik all», heter det vidare, »men vår begynte i stället, ty nu var vår tur att spela och deras att dansa.» Till gardets hjälp frambröto danska regementen ur andra linien och skänkte i åt svenskarne ur dryga skålar, såsom dessa själfva erkände. Blödande ur sex sår, med högra benpipan krossad, låg Fuchs på valplatsen, hans närmaste man, major Leijonhufvud, fick ena armen afskjuten, men dalkarlarne stodo icke att hejda, förrän drabbningens vågor bortsköljt hvarje spillra af motstånd. Hur kraftigt
74
Fuchs’ regemente bidragit till segern, intygades bäst genom antalet af dess döda och sårade -- nära 300 man, eller en femtedel af hela svenska arméens förlust i slaget.

Den ärorika dagen vid Gadebusch var sålunda nedgången i blod, tyvärr utgjutet af tvenne närbesläktade folk, som främmande politik hetsade att sönderslita hvarandra, till lika ringa båtnad för segraren som för den besegrade. Stenbock hade åter vunnit en kort frist -- det var allt. Snart skulle oåterkalleligt nätet draga sig tillsamman öfver honom och hans hjältemodiga här.

Medan Stenbock gick att möta det öde, som väntade honom vid Altona och Tönningen, fördes Fuchs och de andra i slaget sårade till Wismar för att erhålla nödig vård. Han tillbragte nu ett smärtans år såsom invalid. Den nödtvungna overksamheten och sorgen öfver vapenbrödernas olyckor kändes icke mindre bittra. De kryckor, hvaraf han öfver år och dag nödgats betjäna sig, kunde han väl slutligen bortlägga, men blessyrerna från Gadebusch skulle göra sig påminta så länge han lefde, och efter freden måste han ofta undergå brunns- och badkurer vid Fläckebo, Loka och Medevi.

Utom lagrar och ärofulla sår hemförde han ett annat minne från fälttåget, nämligen skulder. Tolf år senare sökte han hos K. Maj:t att erhålla ett års af tvenne års resterande och innestående fälttraktamente, förmälande, att han vid Gadebusch haft »den olyckan» att få åtskilliga svåra och ännu ej kurerade blessyrer, »till hvilkas helande» -- så
75
skrifver han -- »jag icke allenast användt all min lilla hafda egendom, utan jämväl åtskilligt, som jag för åtnjutna medikamenter och egen subsistance ej förmådde strax betala, hvarför jag nu hårdeligen ansattes; hafvande jag under två års förlopp, som jag vid Dalregementet camperat under E. K. Maj:ts tyska armé, icke fått hugna mig af mer än allenast 1 1/2 månads fälttraktamente och ändock själf måst påkosta egna medel uppå min hemresa från arméen och till den mig anförtrodda befattning vid Dalregementet, förutan det att jag i ofvanbemälta batalj förlorade mitt med största möda och bekostnad sammanbragta fältekipage.» Med betalningen dröjde det säkert länge. Ännu så sent som 1738 sökte Fuchs att af kronan utfå obetalta löner.

Med tillstånd af dåvarande generallöjtnanten Dücker hemreste Fuchs till Sverige, där åt honom uppdrogs att, så godt sig göra lät, på nytt uppsätta Dalregementet. Under åren 1714 och 1715 var han med sina dalkarlar förlagd till Roslagen för att hålla ett vaksamt öga på ryssarne. Hans förtjänster uppmärksammades nu af konungen, som 1716 den 18 januari upphöjde honom i adligt stånd.

Kung Carl hade åter beträdt svensk jord och kräfde nya gärder, nya skaror för att upptaga striden på den enda krigsteater, som numera var honom öppen -- Norges skogar och fjäll. I slutet af mars 1716 stod han i Kristiania, där Dalregementet sedermera förenade sig med den kungliga arméen. Tyvärr var det inga härdade veteraner, som Fuchs kunde föra till sin krigsherre, men illa
76
klädd och otillräckligt öfvad ungdom. Den gjorde likväl sitt bästa in i döden.

Några dagar efter ankomsten fick Fuchs befallning att med 600 man storma den starka förhuggningen vid Gjelleråsen, öster om Kristiania. Carl var själf närvarande vid anfallet, hvilket lyckades, ehuru icke utan förlust. Fuchs kvarblef i den eröfrade positionen 8 dagar, hvarefter han fick order att återvända. Kännbara motgångar på andra ställen och bristen på förnödenheter gjorde Carls ställning i Kristiania betänklig; öfverallt hotades hans förbindelser af fientliga trupper och väpnade bönder. För att rädda hären blef det omsider nödvändigt att utrymma den norska hufvudstaden och draga sig närmare den svenska gränsen. Återtåget skedde under stora faror, med general Lützows dansk-norska här tätt i hälarna, medan andra fientliga afdelningar sökte afskära reträttlinien öfver Glommen. Detta var hardt när att lyckas vid öfvergångsstället Onstadsund. Färjor och båtar voro bortförda, och på motsatta stranden stodo 500 danska dragoner och en stor skara norska bönder. Af en timmerhög, som låg uppstaplad på älfbrinken, förfärdigade svenskarne i största hast några pråmar, med hvilka de utan tvekan började öfvergången. Etthundra dalkarlar gingo främst. Carl själf, endast åtföljd af Fuchs, lät frakta sig öfver på en liten farkost. Fienden blef så förvånad öfver svenskarnes djärfhet, att han icke kom sig för att angripa. Rutger Fuchs nämnes hädanefter vid flera tillfällen såsom konungens närmaste följeslagare -- hvilket
77
i och för sig var en hederstitel, liktydig med ryktet att vara en af de tappraste i hären.

Den 12 maj framkom Carl till Torpum i närheten af Fredrikshald och mötte där friska trupper och förråd från Sverige. Fälttågets närmaste uppgift blef nu att bemäktiga sig denna stad med den starka bergfästningen Fredrikssten; men i väntan på belägringsartilleri kunde ännu intet företagas. Då fick konungen veta, att en stor del af garnisonen icke tillbragte nätterna uppe på fästningen, utan nere i den s. k. Borgerskansen och i södra delen af staden. Genom att oförmodadt intränga mellan denna och fästningen hoppades han kunna taga besättningen till fånga, då det blefve lätt att storma det på försvarare blottade Fredrikssten.

Själfva midsommarnatten företogs det vågsamma öfverrumplingsförsöket under Carls eget öfverbefäl. Svenskarne vadade öfver Tistedalsälfven och smögo så obemärkt framåt. De hade delat sig i två kolonner; den ena under öfversten för Södermanlands regemente Schlippenbach vände sig mot utanverket Borgerskansen, den andra under Fuchs bröt in i själfva staden. Norrmännen hunno dock att sätta sig till motvärn, och striden uppblossade förfärligt blodig. Äfven kvinnor täflade med männen i mod och dödsförakt. Schlippenbachs anfall tillbakaslogs, han själf stupade med många af sitt folk; men Fuchs lyckades efter en het gatustrid, som äfven kräfde stora offer, att framemot morgonen göra sig till herre öfver staden. Denna beströks likväl öfverallt af kanon- och handgevärseld från
78
fästningen och var i längden ohållbar. Omgifven af eld och dunder, samtalade Carl helt obekymradt med en invånarinna, jungfru Maria Colbjörnsen, som stod i ett öppet fönster gent emot det hus, där han tagit kvarter. »Bullrar fästningskommendanten alltid så här?» frågade han henne. »Endast när det kommer främmande till staden», var svaret. Samma kvinna fann utväg att till fästningen signalera hvar Carl uppehöll sig, och genast öfveröstes huset med ett hagel af kulor. En bomb slog ned i kammaren, där Carl fanns, så att han sårades i ansiktet af kringflygande grus och splint. Till slut började hela staden brinna, dels till följd af beskjutningen; dels antänd af borgarena själfva, som utan betänkande uppoffrade all sin egendom, allenast de kunde skada inkräktarne. Först nu förmådde Fuchs den okuflige hjälten att med återstoden af sin tropp draga sig ut ur eldhafvet och gå tillbaka öfver Tistedalsälfven på en under fiendens kulregn iståndsatt brygga. Det ödesdigra Fredrikssten, »Jungfrun i höjden», såsom fästet kallats, kvarstod obetvunget, mörkt och hotande som förut.

Norrmännens förtviflade motstånd, långt ifrån att uppreta Carl till handlingar af hämnd och vrede, aflockade honom yttringar af ett slags bistert välbehag, liksom hade han i dem med aktning igenkänt svenskarnes af natur och sinnesart förutbestämda fosterbröder. Hela fälttåget var emellertid misslyckadt, i synnerhet sedan Tordenskjold i Dynekilen förstört svenska arméens transportflotta.

Två dagar efter striden i Fredrikshald
79
utnämndes Fuchs till öfverste och chef för Södermanlands regemente, i ledigheten efter den dödsskjutne Schlippenbach. Det säges, att denne, då han märkte såret vara dödligt, testamenterat regementet och sin nattrock, sina tvenne käraste klenoder, till sin vän öfverste Fuchs. När detta berättades konungen, sade han efter någon stunds tystnad: »Schlippenbach har alltid gjort väl. Utan tvifvel har han äfven häruti valt rätt. Det skall blifva därvid.»

Då Carl sedermera utrymde Norge, kvarlämnades på gränsen en afdelning under Fuchs att försvara skansen Sundsborg. Här försiggick i juli månad en underhandling mellan Fuchs och danska officerare angående utväxling af krigsfångar efter grundsatsen att hvardera parten skulle lämna ett lika antal. Man kunde likväl ej komma öfverens, till följd af svenskarnes fordran att få lämna penningar eller fångna ryssar i utbyte, när antalet danska och norska fångar icke räckte till.

Hösten 1716 var Fuchs tillbaka i Sverige för att öfvertaga sitt nya regemente, som skulle kompletteras och framför allt beklädas. Tolf hundra nya soldatdräkter måste anskaffas, då de gamla voro utslitna. Blått kläde till rockar och kappor samt gul boj till underfoder förskrefs från Göteborg, Kalmar, Karlshamn och Åhus. Officerare beordrades att resa genom natt och dag för att på sagda ställen emottaga leveranserna. Skräddarne i Södermanland så väl i städerna som på landsbygden, anmanades att utan en minuts uppskof arbeta på uniformernas förfärdigande i den mån tyget aflämnades. Äfven
80
nya fanor behöfdes; de äldre, som förskrefvo sig från 1709, voro alldeles obrukbara. Enligt kontrakt med »trofémålaren» Joh. Wickman, hvilket underställdes K. M:t den 5 dec. 1716, skulle de blifva af citrongult, godt, dubbelt taft, som målades med Södermanlands vapen; endast liffanan skulle vara hvit, med riksvapnet i midten samt i öfversta hörnet provinsvapnet. Wickman skulle få 585 daler s. m. i ett för allt, inberäknadt öfverdrag af läder.

Fuchs’ tjänsteifver kan icke betviflas, men de materiella hindren, i första rummet penningenöden, voro nästan oöfvervinneliga, och det är fara värdt, att Södermanlands regementes beklädnad vardt åtskilligt bristfälligare än kronan afsett. I skrifvelse från Fuchs af den 24 dec. 1716 yttras bland annat: »Att fullgöra befallning om beklädnaden för Södermanlands regemente, undfick jag efter min ankomst till Stockholm af k. upphandlingsdeputationen den till beklädningen befallta halfva summan, bestående i obligationer, sedlar och något i mynttecken, hvaraf jag mig till så stor del betjänt som till munderingssorternas halfva betalning, utom rockar och kappor, erfordrats; ty hvad leveransen däraf beträffar, har jag ännu icke kunnat bringa någon af faktorerna eller köpmännen här i staden, Göteborg och Norrköping att påtaga sig den, ehuru jag med högsta ifver därpå arbetat och föreställt dem, som i så många år af slika leveranser nyttan haft, deras undersåtliga plikt att nu befrämja det som till E. M:ts tjänst länder; föregifvandes orsaken till sin undskyllan, att de till klädestillverkning inga
81
materialier för tiden hafva, ej heller nya förskaffa kunna, därest de icke med myntsorter betaltes, som till utländska växlars öfverstyrande kunna användas, och få fritt pass på ullens införsel, så att de för danska kaperiet äro säkre; kan hända, att en del leveransen till september månad nästkommande år sig vilja påtaga. -- -- --» Fuchs anhåller på grund af dessa svårigheter, att K. M:t »täcktes befalla upphandlings-duputationen att emot sådant mynt, som nu gångbart är, efter tvenne månaders förlopp anskaffa för regementet rockar och kappor». Härpå svarade K. M:t från Lund den 17 jan. 1717: »Öfversten måste använda sin flit att få beklädningen hos manufakturister eller köpmän, kunnandes ingen tvingas till leveransen, när han den intet hinner tillverka.»

Huru öfversten skulle bära sig åt för att fullgöra K. M:ts vilja i detta afseende, därom lämnades ingen upplysning. Görtz’ hänsynslöshet och uppfinningsförmåga skaffade måhända någon utväg, ty då tiden nalkades för det andra inbrottet i Norge, var regementet åter nära fulltaligt och i stånd att marschera, ehuru endast underbefälet och musiken erhållit sina nya munderingar; de simpla soldaterna fingo till största delen behålla sina gamla kläder. Dock skulle de nya rockarna och kapporna inom tre veckor sändas efter, lofvade man. Regementet bestod nu, utom officerare, af 72 underofficerare, 24 man spel, 1,200 menige samt 200 trossdrängar.

I september 1718 uppbröto båda bataljonerna af regementet under Fuchs och öfverstelöjtnant von
82
Essen för att marschera till Norge. I oktober hunno de till Karlstad, hvarifrån de den 16 fortsatte marschen. Med förplägningen var illa beställdt. Fuchs klagar: »Af det bröd och de flera proviantpersedlar, som i brödkorgarna och på tälthästarna efter E. K. M:ts befallning föras skulle, var uti magasinet i Karlstad icke en beta till finnandes. -- -- -- Marscherar regementet alltså detta utan, på 16 stycken oxar när, som med regementet följa.» Senare under tåget till Vestra Ed, skrifver han: »Under marschen från Karlstad har mycket litet bekommits för manskapet att lefva af, på somliga ställen allenast halfva portioner och på somliga alls intet. Jämte detta berättas, att i kassan och vid regementet är en del af det tredje slaget mynttecken, Wett och Wapen, hvilka allt hit till länet varit gångbare, men här afsagde; anhållandes E. K. M:t täcktes befalla någon, som dem utur kassan och af manskapet mot gångbara inväxlar.»

Den 30 oktober gick regementet öfver norska gränsen vid Jakobsrö och stod den 8 november åter vid Fredrikshald, där svenska arméen samlades. Fästningen var nu förstärkt med nya verk och försvarad af en talrik garnison. Den natt, fästet Gyldenlöwe stormades, förde Fuchs befälet i tranchén, men nämnes icke såsom närvarande i den grupp officerare, som omgaf konungen den betydelsefulla 30 november.

Den omhvälfning i sinnena, som under Carl XII:s olycksår i tysthet förberedts, frambröt med ett slags naturnödvändighet, så snart den väldiga
83
personligheten försvunnit från de lefvande. Kriget var nu ej längre det viktigaste; enväldets afskaffande, tronföljdens och det nya statsskickets ordnande upptogo alla. Inom öfverbefälet vid den framför Fredrikshald stående hären förehades äfven öfverläggningar angående dessa stora inre frågor; men enhälligt insåg man gagnlösheten att fortsätta ett fälttåg, hvilket ofelbart skulle leda till undergång för Sveriges sista här. Belägringen upphäfdes därför, och hären fördes tillbaka till Sverige. Under den följande, på nedsättande rykten så rika partitiden och allt intill våra dagar har man upprepat påståendet, att arfprinsen af Hessen genom utdelning af 100,000 d. s. m. -- den af Görtz medförda krigskassan -- köpte arméens generaler och öfverstar att understödja Ulrika Eleonoras parti. Beskyllningen är vågad. De män, till hvilka nämnda penningar utdelades, voro i öfvervägande grad kända för tapperhet och heder, gamla pröfvade karoliner, hvilka under det långvariga kriget antagligen uppoffrat det mesta de ägde, utan att af kronan ens fullständigt utfå sina aflöningar. Rutger Fuchs var långt ifrån det enda exemplet härpå. Till det sista fälttåget, hvilket de flesta från början torde hafva ansett onyttigt och fördärfligt, hade de för sina personer fått besörja en kostsam fältutrustning. De belopp ur krigskassan, som kommo på de enskilda officerarnes del, voro i allmänhet ej större, än att de mycket väl kunde betraktas såsom ett slags traktamentsersättningar. Om den i Delagardieska arkivet, nionde delen, aftryckta listan är riktig,
84
skulle visserligen fältmarskalkar och generaler [4] fått rätt rundliga belopp, men 33 öfverstar, däribland Fuchs, endast 600 daler s. m. per man -- och för denna lumpna drickspenning skulle de sålunda hafva sålt sin öfvertygelse!

I jämnbredd med regeringssättets ombildning pågingo fredsunderhandlingar med Sveriges många fiender. Man bestämde sig för att spara den farligaste, Ryssland, till sist, i bedräglig förhoppning att i gengäld för landafträdelserna till de andra fienderna vinna deras understöd mot den nya nordiska stormakten. Förnämligast räknade man på kraftig hjälp af Englands sjömakt. De med tsaren genom Görtz inledda fredsunderhandlingarna afstannade. Huruvida dessa, om nu fullföljda, medfört lindring i fredsvillkoren, är lika tvifvelaktigt, som att en från tsarens sida lofvad hjälp mot de andra blifvit mera verksam än Englands blef mot honom själf. Sveriges rike liknade ett strandadt skepp, om hvars bärgande köpslogs och prutades med likgiltiga eller oegennyttiga åskådare.

Emellertid förlorade tsaren tålamodet och beslöt att straffa svenska regeringen för dess bristande fredskärlek, hvilken i hans manifest [5] framhölls
85
såsom motsats till den försonlighet, kung Carl på slutet förmentes hafva hyst. Sverige skulle tvingas att falla till föga genom sådana skräckmedel som härjning och brand. I Åländska skärgården samlade tsaren en väldig flotta af några och tjugo stora örlogsmän samt 250 till 300 galerer och andra lättare fartyg med 30,000 man ombord, hvilken sommaren 1719 styrde mot svenska kusterna. Den svenska eskadern i Karlskrona kvarlåg för att vänta på den alltjämt dröjande engelska flottan, och den Stockholmska eskadern måste anse såsom sin förnämsta uppgift att skydda hufvudstaden. Ryssarne fingo under tiden lägenhet att mordbränna allt ifrån Östgöta-skären och upp i Bottniska viken.

Den sorgliga berättelsen om den ödeläggelse, hvilken öfvergick våra kuster, alla de städer, slott och gårdar, som uppgingo i lågor, den oskicklighet och vanmakt, som tyvärr utmärkte försvarsanstalterna, ligger utanför vårt ämne. Vare det nog sagdt, att ryssarnes framfart var den af gammalt kända. Särskildt från deras besök i Norrköping föreligga så upprörande enskildheter, att stadens gamle historiograf, Sundelius, ansett sig böra återgifva dem på latin midt i den svenska texten. De svaga svenska strandposteringarna, därtill uttröttade genom ständiga fram- och återmarscher, hunno sällan fram i rätt tid för att mota fienden, men i sådant fall var åsynen af ett par hundra blårockar vanligen nog för att ryssarne åter skulle gå ombord. Någon gång lyckades det att genom visad beslutsamhet och fintlighet ingifva fienden föreställning om en styrka,
86
öfver hvilken man ej förfogade. Så skall, enligt sägen, under härjningarna i Nyköpings-trakten, en rysk ströfkår framträngt ändå i närheten af Vrena i Oppunda härad. På Schedvi gård uppehöll sig då en högre svensk officer. Han samlade några afskedade soldater och bönder, uppställde dem bakom kyrkogårdsmuren och ditförde äfven ett par gamla järnkanoner. Vid denna anblick drogo sig ryssarne tillbaka. Officeren var Rutger Fuchs och tilldragelsen ett förspel i smått till striden vid Södra Stäket månaden därefter.

Men fienden umgicks under allt detta med en större plan; det gällde att i ett enda slag sluta kriget -- själfva Stockholm borde hemsökas; där skulle freden dikteras och hämnden göras fullständig öfver det lilla förmätna folk, för hvars vapen själfva Moskva en gång darrat. Det var icke för ro skull, som de ryska soldatvisorna och folktraditionerna från denna tid tala om Stekoln (Stockholm). »Är det ännu långt kvar till Stekoln?» är en fråga som de moskovitiska krigarne i dessa sånger rikta till sin fader tsaren [6].

Men Stockholm tycktes väl försvaradt; tvärs öfver inloppet till Vaxholm låg amiral Taubes eskader af 3 linieskepp, 5 fregatter och 6 brigantiner. Oxdjupet och Pålsundet skyddades af ett antal bevärade fartyg samt försänkningar. »Fruktar jag således», skref i början af juli Taube till
87
öfveramiralen Sparre, »näst Guds bistånd, ingalunda att fienden sjöledes skall komma till Stockholm, lärandes milisen till lands jämväl söka att göra honom allt afbräck och motstånd.» Arfprinsen af Hessen och fältmarskalken Dücker besökte vid samma tid flera gånger eskadern, hvars förläggning de gillat.

Ryssarne märkte snart, att mot en sådan försvarsställning intet kunde uträttas. Däremot kunde man kringgå den. De inskjutande vikarna och fjärdarna i skärgården sammanhänga här och där genom smala sund och åtminstone genom ett af dessa, det s. k. Stäkesund, vore det möjligt för ryssarnes grundgående roddfartyg att i ryggen på Vaxholms kanoner smyga sig in i segelleden till Stockholm, som från Stäket kunde uppnås på mindre än två timmar. Lyckligtvis röjde ryssarne i förtid om icke sin afsikt, så åtminstone den ifrågavarande punktens sårbarhet. Vid en den 16 juli företagen rekognoscering utefter Baggensfjärden landsatte ryssarne en mindre trupp vid infarten till Stäkesund och uppbrände Nikodemus Tessins gård Boo på sundets norra sida. Förskräckelsen i Stockholm blef allmän, man såg i andanom redan ryssarne på strömmen. Denna gång gjorde de likväl intet försök att intränga djupare i sundet, utan drogo sig tillbaka söder ut. Nu var emellertid uppmärksamheten riktad på den farliga punkten. De flesta stockholmare känna det idylliskt natursköna Stäkesund, det lilla vattendrag, som med sina båda fortsättningar Lännersta- och Skuru-sunden utgör en förbindelseled mellan Baggensfjärden och den stora till Stockholm
88
förande segelleden. På dessa stränder, där nu täcka sommarboningar och lummiga lundar spegla sig i det klara vattnet, vidtog man med ängslig hast sina försvarsanstalter för att mot öfverrumpling skydda hufvudstaden.

På Stäkesunds tvenne smalaste ställen, vid Kronbommen, äfven kallad Knapenshål, som man kommande från Baggensfjärden först har att genomfara, samt vid det egentliga Stäket, där Lännersta sund vidtager, spärrades inloppen genom flerdubbla försänkningar, hvarjämte en bestyckad pråm och tre galerer under kommendör v. Groth förlades bakom den sista försänkningen vid Lännersta sund. Dessutom skyddades försänkningarna af befästningar på stränderna. Söder om Kronbommen, å det s. k. Skogsö-landet, anlades på klipporna, med ett behärskande läge, en större förhuggning eller retranchement, numera öfvervuxet af skog och försvunnet; på norra stranden af sundet, vid själfva Stäket och framför infarten till Lännersta sund uppfördes en skans, hvars spår ännu kunna urskiljas[7]. Dessa båda befästningar bestyckades af några 24-pundiga kanoner samt försvarades af Östgöta tremännings-regemente [8]. Befälet fördes af öfversten
89
vid fortifikationen, Baltzar von Dahlheim, tysk till födseln, hvilken äfven uppgjort planen till befästningarnas anläggande, samt under honom af major Georg von Bocken. Den styrka, Dahlheim hade till sitt förfogande, anslås till högst 800 man. Största delen var förlagd i retranchementet. Mellan Stäkesund och Stockholm kamperade för öfrigt tre regementen: Västmanlands och Dala söder om staden; närmare Stäkesund, vid Skarpneck, Södermanlands regemente.

Dessa anstalter hade man hunnit vidtaga, då tidigt om morgonen, torsdagen den 13 augusti g. st. den ryska galerflottan syntes på Nämdöfjärden. Fram emot middagen kastade den ankar framför inloppet till Stäkesund. Förut hade den likväl delat sig i tvenne afdelningar, af hvilka den ena under amiral Apraxin ankrade vid Stärkelsebruket på Skogsö-landet, den andra under amiral Gollofzin vid Boo-landet [9].

Ryktet om farans närhet spred sig som en löpeld. Kvalmiga skyar af brandrök -- fienden antände äfven skogarna -- drefvo in öfver hufvudstaden såsom tecken af ryssarnes annalkande, och snart förnams det dofva, aflägsna dånet af
90
gevärssalfvor och kanoner. I detta ängsliga ögonblick visade sig Ulrika Eleonora såsom Carl XII:s syster. I stället för att fly, stannade hon kvar i den hotade hufvudstaden, om hvars räddning hon bland den öfriga menigheten i templet bönföll den Högste.

Klockan 1 f. m. började ryssarne landstiga, dels vid Boo, dels vid Stärkelsebruket. Först tänkte de framtränga öfver den branta och svårtillgängliga norra stranden, den s. k. Boo djurgård, men mottogos från skansen och galererna vid Lännersta-sundet med så verksamma salfvor, att de skyndsamt drogo sig tillbaka. Hufvudangreppet riktades mot retranchementet vid Kronbommen på Skogsö-landet. Trakten är här delvis mera öppen; norr om det s. k. Skogsö träsk utbreder sig en liten ängsmark, omgifven af skog och klippor. Härifrån framgingo de af Apraxin landsatta trupperna till anfall mot retranchementet, under det samtidigt galererna sökte bana sig väg genom försänkningarna. Det ena lyckades lika litet som det andra. Gång på gång sökte ryssarne storma retranchementet, som från galererna och skogen jämväl öfverhöljdes med handgranater. De envisa anfallen blefvo af tremänningarne hjältemodigt tillbakaslagna, men öfverste Dahlheim sårades i hufvudet af en granatskärfva och försvararnes krafter började mattas. Ryssarne mottogo förstärkningar och afsände en kolonn för att öfver den lilla ängsmarken vid Skogsö kringgå och äfven från sidan storma förhuggningen. Faran var öfverhängande. Då skallade plötsligt svenska kommandoord ur skogsbrynet, och en mördande
91
gevärseld hälsade ryssarnes täta massor. Det var den första undsättningen, det var Sörmländingarne, som brinnande af stridslust hastade till den tappre Dahlheims hjälp.

Så snart ryska flottan visat sig på Nämdöfjärden, hade Dahlheim till Stockholm inrapporterat dess annalkande. Order afgingo till Fuchs att från Skarpneck uppbryta till Stäket; denna order kom honom dock först klockan 3 e. m. till handa. Den bataljon, som tidigast vardt marschfärdig -- hvarje bataljon torde hafva utgjort 350 à 400 man, så hade det norska fälttåget utgallrat lederna -- afsändes genast under öfverstelöjtnant von Essen. Fuchs själf kvarstannade för att påskynda den andra bataljonens uppbrott. Afståndet mellan Skarpneck och Stäket utgör blott 1 1/4 mil, men marken är nästan stiglös, skogbevuxen och afbruten af klippor, hvarför von Essen i den starka sommarhettan behöfde mera än tre timmar för att hinna fram till stridsplatsen. Om Fuchs väntat med undsättningen, till dess hela regementet varit marschfärdigt, hade hjälpen kommit för sent; Dahlheim hade redan varit öfverväldigad och försänkningarna i ryssarnes våld. Att Fuchs handlade så som han gjorde, räddade Stockholm. Nu kom von Essens bataljon lagom för att hejda ryssarnes flankanfall mot retranchementet. Skottväxlingen blef liflig mellan svenskarnes tunna linie i skogsbrynet och de på ängen uppmarscherande ryska kolonnerna, hvilka till följd af sin djuplek fingo vidkännas långt betydligare förluster. Så förgick en timme. Svenskarnes ammunition begynte
92
taga slut, och ryssarnes mod växte. Striden lutade åter till deras förmån, när Fuchs i rätta stunden anlände med sin andra bataljon och återställde jämnvikten. Dagen var redan nära sin nedgång, utan att medföra något afgörande. Eldstriden fortfor ännu, men svenskarne läto ej locka sig att öfvergifva sin skyddande ställning och ryssarne hade blifvit afskräckta från att mera gå anfallsvis till väga. Då ljödo trumhvirflar i skogen bakom den svenska linien. Västmanländingar och dalkarlar nalkades, svettiga, andtrutna. De hade under vägen afkastat rockar och packning, och sprungo i skjortärmarna. Nu voro Sörmländingarne säkra om segern. »Ge fyr och värjorna ut!» ljöd Fuchs’ kommando som vid Gadebusch. Båda hans bataljoner gingo i sin ordning till anfall och kastade sig med fälld bajonett öfver ryssarne. Öfverste Dahlheim, obekymrad om sitt svåra sår, frambröt äfven med sina tremänningar. Öfverallt, vid förhuggningen och på ängen, kastades ryssarne öfver ända och förföljdes mot Baggensfjärdens strand, där det tilltagande mörkret och deras orörda reserver räddade de flyende från fullständigt nederlag. När Västmanlands och Dalregementet uppnått stridsplatsen, var allt afgjordt.

Med afkastad packning, med spända gevär,
I språngmarsch kom Dalarnes skara.
Från fjärran de kommo med eldigt begär
Att dela båd’ ära och fara.
De kommo att slutet på striden se,
De kommo att afskedssaluten ge
Åt flyende fiendeflottan.

sjunger skalden Gudmund Leonhard Silfverstolpe.
93

Fiendeflottan dröjde dock kvar i Baggensfjärden, på grund af motvind, hela den följande dagen, som var den fjärde stora bönedagen. Det påstås, att ryska flottan kunnat inspärras -- förmodligen vid Fällströmmen -- om Dahlheim erhållit en begärd förstärkning af 3- till 4,000 man med nödigt antal kanoner, men att man af hänsyn till hvilodagen icke velat något företaga. Vida sannolikare är, att man icke kunnat åstadkomma de behöfliga stridskrafterna. Snart friskade vinden upp, ryska flottan hissade segel och återvände till sina egna befästa hamnar. Kort därefter anlände omsider den engelska flottan under amiral Norris, i förening med Karlskrona-eskadern, och nu var det slut med ryssarnes sjötåg för den gången.

Beträffande antalet fallna vid Södra Stäket äro uppgifterna som vanligt mycket olika. Troligen uppgick ryssarnes förlust icke till 1,000 man. Sörmländingarne hade närmare 100 döda och sårade; tremänningarne, som i så många timmar utstått den öfverlägsna fiendens anfall, hade antagligen förlorat ännu flera. Striden vid Södra Stäket var sålunda icke någon af de mera betydliga under detta långa och blodiga krig; det var stridens pris -- Stockholms räddning -- som gör Rutger Fuchs’ och svenskarnes seger till en af vår historias märkligaste tilldragelser.

Glädjen i Stockholm var naturligtvis obeskriflig. Fuchs var dagens hjälte; han och hans Sörmländingar skördade också brorslotten af belöningarna. Han utnämndes till generalmajor och förlänades
94
med friherrlig värdighet [10]. Von Essen fick öfverstekaraktär samt 100 flaskor franskt vin ur drottningens egen källare. Tusen daler i silfver utdelades till manskapet, hvarjämte officerarne erhöllo, de osårade en månads och de sårade tre månaders traktamente [11]; däremot finnes icke antecknadt, huruvida Dahlheim [12] och Östgöta tremänningar vid samma tillfälle fingo några särskilda belöningar. Det var dock genom deras sega motstånd i förhuggningen vid Kronbommen som fienden uppehölls, till dess undsättningen hann ankomma, och rättvisan fordrar, att namnet Baltzar von Dahlheim icke förgätes, då eftervärlden tacksamt ihågkommer Rutger Fuchs.

Glömskans makt är likväl märkvärdigt stor. Då topografen Rüdling 1731 utgaf sin bekanta bok »Det i flor stående Stockholm», uppgifver han den 17 juli såsom datum för striden -- tydligen en förväxling med ryssarnes första påhälsning vid Boo. Detta endast tolf år efter här beskrifna händelser!
95
Föga mindre underligt är, att själfve Gjörwell, innan han blef upplyst om bättre, kunde begå misstaget att förlägga stridsplatsen till Uppland. Ännu snabbare än data och fakta utplånas ur människornas sinnen minnet af öfverståndna vedermödor. Stockholms befolkning åtnjuter visserligen sedan gammalt rykte att vara glädtig och nöjeslysten, men 1719 borde väl stämningen om någonsin varit tryckt, då oberäknadt nöden och dyrheten -- det långvariga krigets gifna följeslagare -- man endast behöfde aflägsna sig ett par mil utom hufvudstaden för att varseblifva spåren af den hemska förödelse, fienden åstadkommit, och som man själf med så knapp nöd undsluppit. En holländsk reseskildrare, van Effen, som i sällskap med en ung hessisk prins besökte Stockholm få dagar efter det ryska anfallet, fann allt uppfylldt af festligheter: på hofvet aflöste galatafflar och assembléer hvarandra, och engelsmännen ombord på sin flotta vid Dalarö firade sina svenska vänner med dryckeslag, där det gick så vildt till, att värdar och gäster afryckte och kastade i sjön hvarandras hattar, peruker och spetshalsdukar. Sådana drag fullständiga bilden af tidslynnet och Stockholmslifvet detta märkvärdiga år. Det karolinska allvaret, den karolinska fromheten hade icke ensamt herraväldet.

Södermanlands regemente, som efter sin bragd vid stäket fått marschera hem, tilläts ej länge att njuta en välbehöflig hvila. Den ryska faran var ännu ej helt aflägsnad. Följande år sammandrogs regementet ånyo till Stockholmstrakten för att
96
betäcka hufvudstaden. Härunder inföll konung Fredriks kröningshögtid, hvarvid regementet paraderade. Först 1721, efter freden i Nystad, kunde regementet lugnt återgå på sina rotar.

De följande fredsåren sysselsattes regementet, som vanligt, utom vapenöfningar under mötena, genom större och mindre arbetskommenderingar. Under dessa jämförelsevis mera lättskötta åligganden togs Fuchs’ stora erfarenhet i anspråk, såsom rådgifvare vid ordnandet af krigsmaktens reduktion till en efter Sveriges minskade område och tillgångar lämpad styrka. Flera regementen upplöstes eller sammanslogos med andra. Ändå svårare var att uppgöra grunderna för krigsbefälets nedbringande till rimligt antal. Sedan fångarne från Ryssland hemkommit, räknades öfverflödiga officerare i tusenvis. Först tillsattes en s. k. »krigs-kommission», som erhöll det ömtåliga värfvet att pröfva hvilka officerare som borde bibehållas; till dess urvalet skett, voro alla befälsposter vid arméen förklarade vakanta. Sedermera blef det den s. k. »placerings-kommissionens» åtgärd att bestämma de bibehållna officerarnes indelning, hvarvid dessa i allmänhet fingo nöjas med närmast lägre grads löneförmåner. Trots alla dessa reduktioner, återstodo slutligen flera hundra, hvilkas placering var beroende på möjligen framdeles uppkommande ledigheter. Dessa officerare kallades »exspektanter». Fuchs’ tjänstebref till regeringen och krigsstyrelsen, vanligen daterade från gården Schedvi, som han fått med sin andra fru, född Gyllenpistol, eller
97
från öfverstebostället Dagöholm, hafva mycket att förmäla om dessa stackars exspektanter. Det är vemodigt att läsa böneskrifterna från dessa män, hvilka ägde intet de kunde kalla sitt, utom blessyrer och bedrifter. Till Fuchs kunde de gamla vapenbröderna tryggt vända sig, i förlitande på hans »faderliga hjärtelag», såsom det står i deras bref. Det lilla som göras kunde, det gjorde han och anbefallde flitigt fattiga krigsmän eller deras änkor för erhållande af understöd.

Det var emellertid efter denna utgallring en vacker officerskår Fuchs’ regemente kunde framvisa: idel veteraner, som betalat hvarje befordran med bragd eller blod, och om hvilka chefen gifver vitsordet: »en mycket skicklig och braf officerare», eller »kan göra K. M:t nöjaktiga tjenster». Om sig själf anmärker Fuchs korteligen, uti meritlistan från 1722: »Meriten är den, att jag hafver tjent som en ärlig man, hvilket veterligt är.» Bland officerarne vid Södermanlands regemente från denna tid möter oss äfven ett namn, som blifvit kändt inom den lärda världen, nämligen öfverstelöjtnanten med kaptens indelning, Philip Johan von Strahlenberg, berömd genom sin under trettonårig fångenskap i Sibirien utarbetade beskrifning öfver detta då nästan okända land, hvilken jämte den dithörande stora kartan länge var en hufvudkälla för geografer. Under åren 1728 och 1729 hade han permission för att i Leipzig besörja utgifningen af detta verk, som utkom 1730.

Före allt annat hade chefen att tillse, det
98
regementets beväpning och öfriga utrustning var i godt skick. Carl XII:s krig hade nära tömt arsenalerna, och finanserna medgåfvo endast att småningom anskaffa allt nytt som erfordrades. Efter några års fredslugn gick rekryteringen lättare, och manskapets ålder kunde hållas inom normala gränser, minst 20, högst 40 år; men i allt annat var tillståndet mycket otillfredsställande. År 1728 rapporterar Fuchs, att geväret, både till stocken och låset, vore alldeles obrukbart. Regementet hade icke sedan norska fälttåget fått beklädning och allenast 1720 bekommit underkläder. Klädningen vore nu alldeles utsliten. Ändtligen fick regementet 1730 ny lifmundering, nya fanor och trummor. Andra regementen hade att kämpa med samma svårigheter. Vid en af Fuchs 1729 förrättad generalmönstring befanns, att Upplands, Elfsborgs och Västgötadals regementen 1725--1728 blifvit försedda med ny beklädnad, hvaremot Skaraborgs och Västmanlands regementens munderingar »vore sådana, att därmed ingen campagne göras kan. Regementenas beväpning är allenast bruklig funnen i landet till soldaternas öfning, men ingalunda till något fälttåg.» Äfven saknades tält.

Fuchs’ anseende för duglighet och användbarhet gjorde sig redan tidigt gällande på andra områden än de rent militära. Så blef han, bland annat, 1723 af K. M:t föreslagen till president i kammarkollegium, och följande år uppdrogs åt honom presidium i den kommission, som förordnats att i Nyland och Kymmenegårds län reglera inrättningen
99
af dessa landsdelars ekonomi m. m. Denna senare förrättning kunde han för sjukdoms skull icke mottaga. Det högsta vedermäle af allmänt förtroende tillföll honom dock, då han vid 1727 års riksdag kallades till Svea rikes råd. Denna honom tillämnade utmärkelse, hvilken han undanbad sig, leder berättelsen in på hans riksdagsmannabana.

Att vara riksdagsman under frihetstiden var nästan detsamma som att vara partiman. Äfven Fuchs kunde icke undvika att välja ståndpunkt i de politiska stridigheter, som söndrade riksdagen och nationen. Under de mest upprörda tiderna var han ledamot af sekreta utskottet och de »deputationer», till hvilka makten mer och mer öfverflyttades från själfva stånden, men någon synnerligt framskjuten ställning intog han icke. »Han var allt stadigt konung Fredriks man», skrifver den anonym, som författat »Facta till revolutionshistorien under Carl XII:s regering» [13]. Fuchs nämnes emellertid icke bland dem, som i politiken gingo konungens ärenden; det var väl egentligen det gamla vapenbrödraskapet, som förenade honom med den, oaktadt skuggsidorna, personligt älskvärde fursten, vid hvars sida han trotsat norrmännens kulor. Chefen för Södermanlands regemente uraktlät icke att vid årsskiftena med lyckönskningsbref uppvakta sin suverän, som stundom försedt brefven med anteckningen besvaradt.
100

Närmast slöt sig Fuchs till Arvid Horn, uti hvars under svåra förhållanden fasta och besinningsfulla fredspolitik han såg borgen för Sveriges säkerhet och återupprättelse. Han var således af öfvertygelse mössa. Tillgifvenheten för Horn och hans system höll profvet, äfven då hans enskilda fördel syntes lida därpå. När Fuchs 1732 gick miste om den sökta och honom lofvade öfverståthållareplatsen, såsom det hette, genom den Gyllenborgska ligans bearbetningar, och man sade, att motgången vore en följd af den förbigångnes vänskap för Horn, svarade Fuchs: »Ja, jag är verkligen grefve Horns vän och skall alltid göra mig en heder däraf.» Horn å sin sida värderade Fuchs högt, och det tillskrifves den senares inflytande hos den gamle statsmannen, att denne 1731 uppgaf sitt envisa motstånd emot det nya stadgandet i riddarhusordningen, att ett riksråd icke finge utses till landtmarskalk.

Bland riksdagsfrågor, i hvilka Fuchs tog lifligare del, märkes den hetsiga striden om adelns privilegier 1719, hvarunder han, i likhet med riddarhusets flertal, företrädde en strängt aristokratisk uppfattning. Hans namn återfinnes bland underskrifterna på adelns beslut 1720, att ingen adelsman skulle få sälja frälsejord åt ofrälse. Konung Fredriks anläggningar till utvidgande af konungamakten nödgade dock stånden till enighet, och genom ömsesidiga eftergifter blef den ömtåliga privilegiefrågan vid 1723 års riksdag nödtorftigt ordnad, i det adeln uppgaf de med tidens anda och de andra ståndens värdighet mest oförenliga anspråken.
101

Med 1727 års riksdag inträdde ett flerårigt lugn -- frihetstidens lyckligaste period. Det holsteinska partiet var besegradt och dess svenska hufvudman oskadliggjorda; med tsarinnan Catharina I:s död hade faran för rysk inblandning till hertig Carl Fredriks förmån likaledes försvunnit, och genom anslutning till den Hannoverska alliansen hade Sverige mot den mäktiga östra grannen tryggat sitt oberoende. Horns inflytande såsom regeringens främste man var nu obestridt, yttre säkerhet och inre förkofran voro frukterna af hans kloka styrelse. Inom rådkammaren behöfde Horn vid sin sida nya, pålitliga krafter för att fylla vakanserna efter de störtade holsteinska partigängarne Wellingk och Cederhielm, samt andra hvilka, på grund af ålder eller uppdrag utanför Stockholm, icke kunde påräknas för de direkta regeringsärendena. Icke mindre än tio nya rådsherrar invaldes vid denna 1727 års riksdag. Äfven Fuchs kallades, såsom redan är nämndt, till denna värdighet, men sade sig »alltid följt med i krig, hvarest han ej kunnat ernå den kunskap, som en så hög och förnäm tjenst fordrade». Han undanbad sig därför, och konungen lyckades icke i sina öfvertalningsförsök. Rikets ständer uttalade, vid emottagandet af hans afsägelse, den önskan, »att K. M:t täcktes hafva generalmajor Fuchs i nådigt minne så väl för hans berömvärda, trogna tjenster som vid detta tillfälle förklarade modesti, och framdeles på något annat sätt honom hugna».

Fuchs var fredsvän, han liksom Horn, men
102
detta innebar icke ett fullständigt uppgifvande af den flydda storheten. Äfven hos de äldsta, fosterlandsälskande mössorna kvarlefde en hemlig, outtalad förhoppning om bättre tider, då Sverige med stärkta krafter och med bistånd af pålitliga förbund skulle gripa ett gynnsamt tillfälle att återvinna sin forna ställning. Men de motsågo icke det drömda målet med hattarnes äfventyrslystna otålighet; intet finge lämnas åt slumpen, åt okunnighetens och dumdristighetens pockande på handling. De sansade och erfarne delade Horns åsikt, att rätta stunden ännu icke vore kommen. »Vår svenske Simsons allt för mycket afrakade hår bör ännu några år tillväxa, innan man för honom ut i striden», sade biskop Schröder.

Emellertid inbröt 1738--39 årens våldsamma omslag. De krafter, som af politiska skäl därtill medverkat, äro nogsamt kända. För den stora mängd, som blott leddes af patriotiska motiv, syntes nu ändtligen den efterlängtade, gynnsamma konjunkturen hafva inträdt. Rysslands skenbara svaghet och förluster i kriget mot Turkiet, drömbilderna om understöd af denna senare makt och af Frankrike -- allt detta i förening med en gränslös själföfverskattning förvred hufvudet på den okloka ungdom, för hvilken Sveriges återuppbyggande på fredlig väg gick alldeles för långsamt. Känslan af de oförrätter och förödmjukelser, Ryssland tillfogat Sverige, vaknade samtidigt med dubbel styrka. Också äldre och försiktigare rycktes med af den fosterländska uppbrusningen. Ej heller Fuchs kunde helt tillsluta
103
sitt hjärta för maningarna från ett bragdstort fordom. Sålunda räknades han tillhöra den krets af generaler, de s. k. »höga allierade», mot hvilka den krigslystna ungdomen förväntansfullt blickade upp. Han var en af de tolf medlemmar, åt hvilka sekreta utskottet 1739 uppdrog utarbetandet af en »plan till rikets försvar och säkerhet», eller förslag till härens och flottans utredning, fördelning och underhåll. Det var till denna plan som det hemliga bihang fogades, enligt hvilket regeringen bemyndigades att, i fall vissa angifna, synnerligen gynnsamma omständigheter inträffade, förbereda, ja begynna det krig med Ryssland, hvilket betraktades såsom förr eller senare oundvikligt. När denna förseglade instruktion under påföljande riksdag 1740 öppnades och af dåvarande »mindre sekreta deputation» åberopades såsom grund för fredsbrott, skedde detta med lättsinnigt åsidosättande just af de villkor, som det föregående utskottet uttryckligen betonat.

Innan det kom så långt, hade Fuchs för länge sedan insett, huru illa verkligheten motsvarade de lysande inbillningarna, framför allt hur den vackra patriotiska stämningen missbrukades för låga och egennyttiga syften. Horns afgång och den förföljelse, som inleddes mot de förtjänta ledamöterna i hans rådkammare, bidrogo att aflägsna Fuchs från det segrande partiet, hvilket nu i sin harm kallade honom renegat. Vid 1740 års riksdag var han motståndare till krigspartiet och ogillade öppet dess landsfördärfliga politik.

En af honom tidigare närd önskan att
104
efterträda riksrådet Löwen såsom kommenderande general i Finland blef icke uppfylld. Den gamle vapenbrodern från Gadebusch, Cronstedt, erhöll 1739 denna plats, hvilken han dock redan följande år missmodig lämnade, sedan hans allvarliga varningar mot krigiska åtgärder lämnats utan afseende af hattregeringen.

Fuchs vände hädanefter sin håg från befordran på den militära banan, för hvilken år och krämpor började göra honom mindre tjänlig. Den erbjudna generallöjtnantstiteln hade han undanbedt sig, för att ett par äldre generalmajorer icke skulle anse sig förbigångna. Öfverståthållareplatsen i Stockholm hade han däremot länge eftersträfvat och redan 1732 hoppats erhålla. Vid grefve Törnflychts död 1739 vardt den åter ledig, och Fuchs ansökte ånyo därom, i det han bland annat yttrade: »Min helsa och krafter efter inemot 40 års tjenst som officerare samt många under samma tid undfångna blessyrer äro numera så opålitliga, att jag icke kan göra mig säkert hopp att med dem hädanefter uthärda någon svårare krigs-fatigue och arbete, ändock mitt uppsåt och högsta åhåga oupphörligen är att till E. K. M:ts och rikets sannskyldiga tjenst hafva den sista blodsdroppen ospard.»

Rådet uppförde honom bland trenne till ämbetet föreslagna, men konungen nämnde, utom förslaget, den åldrige fältmarskalken Hamilton, som redan 1708 var generalmajor och sålunda Fuchs’ öfverman i anciennitetsmeriter. Vid granskning af rådsprotokollen upptogs denna fråga af ständerna,
105
som emot konungens beslut ville göra gällande, att Fuchs, på grund af det förord till befordran, som han redan 1727 från dem erhållit, ägde rätt att framför Hamilton komma i åtanke. Frågan löstes till alla parters belåtenhet på det sätt, att Hamilton frivilligt trädde tillbaka, emot att honom beviljades en tillökning af 3,000 daler s. m. å hans innehafvande lön. Den 18 april 1739, den märkliga riksdagens sista dag, skedde Fuchs’ utnämning till öfverståthållare i Stockholm; och i sanning hvem skulle varit mera värdig därtill än den om hufvudstadens räddning så förtjänte mannen!

Ett bland Fuchs’ första uppdrag i det nya ämbetet var att förrätta mönstring med den i augusti 1739 från Rådmansö till Finland afgående trupptransporten, hvaruti bland andra truppkårer ingingo kommenderingar ur de båda regementen, han själf med så mycken ära anfört, Södermanlands och Dala. Man påstod, att icke ens under Carl XII:s välmaktstid trupperna haft ett bättre utseende. Tyvärr voro andan och disciplinen hos befälet icke lika goda. Fuchs, som alltför väl kände, på hvilka lösa grunder krigspartiets beräkningar hvilade, såg nog icke framtiden i samma ljus som de skaror, hvilka i Sinclairs-visans toner gåfvo luft åt sin segervisshet.

Ännu hade det varit tid att hejda sig på den olycksbringande stråten. Allt manade till försiktighet. Turkiet slöt fred med Ryssland, de för krig talande förutsättningarna bortföllo den ena efter den andra, medan de till Finland öfverförda
106
stridskrafterna till lands och vatten försvagades och bortsmälte under overksamheten. Ryska regeringen å sin sida gjorde allt för att bevara freden. Men hattarne måste, för att bibehålla sig vid väldet, genomdrifva sina program till hvad pris som helst. Dessutom inbillade man sig, att kriget knappt skulle blifva allvarsamt. Hufvudet för de missnöjda i Ryssland, prinsessan Elisabeth Petrovna, om hvars revolutionsplan de svenska maktägande fått förtroende, skulle af tacksamhet för Sveriges vänskap eller af fruktan för dess vapen utan motstånd återställa en del af sin store faders eröfringar. Det var med dylikt oförnuft, som man intalade sig själf mod. Genom hänsynslös påtryckning och våldförande af lagliga former framtvangs omsider den krigsförklaring, som skulle störta fäderneslandet i en afgrund af skam och elände.

Ett år därefter voro alla de öfverspända förväntningarna gäckade, hela Finland nästan utan svärdslag förloradt, efter det nesligaste af alla fälttåg, och öfvergeneralen, den nyss så firade partichefen Charles Emil Lewenhaupt, fängslad i Stockholm. Hvilken förändring från den tid, då ständerna gjorde honom till generallöjtnant, emedan, såsom Ehrenpreus sagt, sju månader på landtmarskalksstolen vore lika meriterande som sju bataljer! Hur bitter ljöd ej nu ironien i Dalins omkväde:

Men Hatten är krönt med lager, seger och ära!

Inga färger förslå att skildra den harm och sorg, som spred sig öfver landet i den mån
107
tilldragelserna under finska fälttåget blefvo bekanta. De till sina hemorter återvändande soldaterna, usla, nedbrutna öfverlefvor af den vackra stridsmakt som uttågat, ledsagad af fäderneslandets förböner och förhoppningar, utgjorde lika många lefvande anklagare emot det upprörande sätt, hvarpå Sveriges dyraste intressen vårdslösats. Hufvudstaden fick naturligtvis bevittna det bedröfliga skådespelet i sin största omfattning, då det var här som de flesta trupperna landsattes. Redan tidigt hade det olyckliga kriget återverkat på Stockholms alla förhållanden. Öfverståthållaren inkom den 12 april 1742 till regeringen med en nedslående berättelse angående den öfverhandtagande fattigdomen samt tiggeriet på gatorna och i husen. Befullmäktigade från församlingarna måste sammanträda att rådgöra om de »rättskaffens fattigas» och allmosehjonens underhåll. Samtidigt klagades öfver svårigheten att för de arbeten, som till det offentligas tjänst åstundades, finna erforderligt antal arbetsfolk, sedan så många gesäller och lärpojkar tagits till krigstjänst.

Nöden och eländet växte med jobsposterna från kriget. Stockholms hamn var uppfylld af fartyg och skutor, fullpackade med finska flyktingar. I september började trupperna återkomma. Öfverståthållaren uppskattade detta manskap jämte galärernas besättning till 10- à 12,000 man. Med tillägg af sådana, som redan förut åtnjöto inkvartering, och af de finska flyktingarne uppgick hela antalet, som af staden borde hysas och lifnäras,
108
till omkring 20,000 personer. Det fanns ingen möjlighet att genast tillgodose en sådan mängd, så mycket mer som hela bördan, åtminstone att börja med, hvilade på borgerskapet, enär adel och ståndspersoner hittills varit befriade från inkvarteringsskyldighet. Döden anställde en förfärlig skörd bland dessa hjälplösa skaror, innan de hunno någorlunda härbärgeras eller fördelas på andra orter. Man såg döda och döende hoptals ligga på själfva Stockholms Skeppsbro. Sorgligt att omtala, åsidosatte härvid många officerare plikten att taga vård om sina soldater, för att i stället på riddarhuset återupptaga de vanliga ordfejderna.

Under den sinnesstämning, som framkallats af utgången på hattarnes krig, sammanträdde 1742 års riksdag. Mössornas främste män, Bjelke, Åkerhielm, Fuchs m. fl., höllo redan på våren samma år öfverläggningar om den räfst, som borde anställas med hattarne. De kunde härvid räkna på understöd af riksdagens majoritet, i synnerhet inom ofrälsestånden. Straff och hämnd på upphofsmännen! var det förbittrade skri, som genljöd öfver hela Sverige. Man kunde hafva väntat, att denna storm genast skulle bortsopa den regering, som ådragit sig det tunga ansvaret; men så skedde icke. Lika dåliga räknemästare, som hattarne varit i fråga om utrikes politik och krig, lika öfverlägset skickliga visade de sig i att behärska det parlamentariska intrigspelet. Snart hade de förstått att leda den upprörda opinionen bort från den hotande efterräkningen och in på andra spår: tronföljden och freden, hvilka
109
sammankopplades till en enda fråga. Den häftiga kamp, som härom uppblossade, gaf riksdagen full sysselsättning, och hattarne sutto kvar vid makten och sina ämbeten. Mössorna kunde icke ens genomdrifva upprättelse för de 1739 licentierade riksråden; dock lyckades Fuchs att få upphäfd domen öfver sin vän, den af hattarne hatade och förföljde Ture Bjelke, hvilken 1741 genom ett maktspråk af ständerna förvisats från hufvudstaden och beröfvats sin rådspension. Den stora tillämnade räfsten drabbade slutligen i hela sin stränghet endast de två generalerna Lewenhaupt och Buddenbrock, hvilka partiet tillspillogaf såsom försoningsoffer. Ehuru Fuchs var medlem af sekreta utskottet, hade han lyckan att icke behöfva deltaga i den riksens ständers kommission, som tillsattes för att döma de olyckliga männen.

Medan frågan om ansvaret för kriget alltmer sköts åt sidan, rasade striden om fredsslutet och tronföljarevalet på ett sätt, som syntes hota landet med inbördes krig. Sedan underhandlingarna med tsarinnan Elisabeth ledt därhän, att hon erbjöd sig återställa Finland med Kymmene-älf till gräns, om hennes skyddsling hertig Adolf Fredrik valdes till tronföljare, förklarade sig tre stånd för fred på detta villkor; inom adeln dock först efter en lång debatt, hvarunder Fuchs och Fredenstierna gingo i spetsen för fredspartiet. Endast bönderna valde kronprinsen af Danmark. Harmen öfver kriget samt missnöjet med den s. k. herreregeringen, näringstvånget m. m. förorsakade ingenstädes så
110
våldsam jäsning som i Dalarne, där den slutligen utbröt i öppet uppror. Flera tusen väpnade dalkarlar tågade till Stockholm i tillkännagifven afsikt att sätta danska kronprinsen på tronen och att »ruska peruken af herrarne», hvarjämte de framför allt fordrade general Lewenhaupts hufvud. Upprorshopen stod redan framför hufvudstadens portar, då det ängsligt afbidade budskapet om fredspreliminärernas undertecknande anlände. För att söka lugna bönderna med denna underrättelse red konung Fredrik ut till deras läger bredvid Norrtull, en färd som visserligen icke var utan fara. Rutger Fuchs och några få andra trogna och behjärtade herrar åtföljde konungen. Hans vänliga föreställningar gjorde föga verkan på dalkarlarne, som likväl lofvade att tills vidare stanna kvar i sitt läger utanför staden. Sedan konungen återvändt, uppbröto de icke dess mindre och utbredde sig öfver Stockholms gator, där de spredo allmän förskräckelse. I förstone afhöllo de sig från svårare våldsamheter, men andra dagen, den 22 juni, begynte de att skjuta på de uppställda trupperna, hvarvid bland andra riksrådet Adlerfelt dödligt sårades. Enligt sägen red han vid tillfället en hvit häst, tillhörig öfverståthållare, och åt honom skall det mordiska skottet ha varit ämnadt. Det är upprörande att tänka sig just Rutger Fuchs hotad till lifvet af dessa dalkarlar, hvilkas fäder under hans befäl sprängde det danska gardet vid Gadebusch och bröto sig ut ur det brinnande Fredrikshald, men en okunnig och fanatiserad menighet måttar sina hugg i blindhet. Sedan dalkarlarne
111
gjutit det första blodet, förmåddes ändtligen de ovilliga trupperna att gifva eld, och efter ett par salfvor på Norrmalmstorg tog bondehären till flykten. Mycken onödig grymhet föröfvades mot de stackars missledda. Omedelbart efter upprorets kufvande valdes Adolf Fredrik till tronföljare, sedan äfven bondeståndets motstånd brutits.

Den enda punkt, i hvilken de besegrades fordringar tillfredsställdes, gällde generalernas bestraffning. Rättegången hade dragit ut på tiden, men under förskräckelsen öfver dalkarlsupproret fälldes dödsdomen i stor hast, såsom bästa medlet att stilla de uppretade massorna. Hattcheferna voro visserligen glada att därigenom hafva räddat sig själfva, men kände naturligtvis djupt den partiet tillfogade skymfen och intogos af bittert groll mot alla, som ansågos hafva medverkat därtill. Fuchs var illa anskrifven och fick i sinom tid umgälla sitt förhållande mot Lewenhaupt. På utländingen Buddenbrock höll man icke så mycket, ehuru hans högst omtvistliga fel vid Villmanstrand icke kunde jämföras med Lewenhaupts förvända krigföring. Det var den senares höga rang, släktförbindelser och personliga vänsällhet, som inom adeln uppväckte det lifliga deltagandet i hans öde. Den omständighet, att kommissionen, innan dom fallit, låtit föra honom från arresten i hans enskilda bostad till Kastenhofs-fängelset, betraktades såsom en grof förnärmelse mot de adliga privilegierna, och hans i anledning häraf till ståndet ingifna klagoskrift diskuterades där en hel dag. Det framgick, att han i
112
sitt fängelse icke fått mottaga besök, att han ständigt omgafs af bevakande officerare och att hans rum nattetid stängdes med bommar och utanlås, hvaröfver man var mycket upprörd. Länge hoppades man, trots allt, att kunna rädda hans lif, men efter dalkarlsupproret insåg man omöjligheten. Olyckskamraten Buddenbrocks hufvud föll redan den 16 juli; Lewenhaupts afrättning utsattes till den 30, sedan rådet två gånger beviljat uppskof. Af mänsklighet [14] tillät honom öfverståthållaren att de sista dygnen slippa bevakning i fängelserummet, så att han ostörd kunde ägna sig åt sin dödsberedelse, hvarvid han bistods af den bekante Tollstadius. Denne skulle sista morgonen meddela honom sakramentet, -- men fängelset var tomt. Genom ett i golfvet under hans säng sågadt hål hade Lewenhaupt lyckats komma ned i den obebodda lägenheten inunder och därpå slippa ut. Utom hans söner hade förnämligast Axel von Fersens broder Carl och en fänrik Sparre medverkat vid hans flykt. Axel von Fersen berättar, att den till flera tusen uppgående »populace», som samlats utanför fängelset den för afrättningen bestämda morgonen, utbrustit i glädjerop och handklappningar, då det blef bekant att fången undkommit. Om sådana bifallsyttringar verkligen förnummos, härrörde de nog från personer af de högre stånden och icke från den folkklass, för hvilken dylika tragiska skådespel af ålder varit ett
113
eftersökt och ogärna försakadt nöje. Det var ju såsom gärd åt den lägre menighetens, i synnerhet böndernas, raseri som Lewenhaupt måste låta sitt lif. För öfrigt intygar en af hattpartiets egna anhängare, Faggot, i strid mot Fersen, att allmänhetens förbittring mot Lewenhaupt var ytterst häftig och att en benådning skulle föranledt oroligheter.

Den som genom Lewenhaupts flykt blifvit försatt i en svår ställning var öfverståthållaren. Fängelset hade stått under hans uppsikt, och åtgärden att indraga den inre bevakningen kunde nu uttydas såsom medvetenhet om rymningsplanen. Det behöfdes ej mer för att åter sätta landets lugn på spel. På Fuchs’ förslag utfäste rådet ett pris af 20,000 daler s. m. för fångens ertappande, och de mest energiska efterspaningar anställdes. Den 2 augusti greps Lewenhaupt ute i skärgården ombord på en jakt, som skulle gå till Danzig. Han återfördes till Stockholm, och exekutionen utsattes till dagen efter hans ankomst dit. Tollstadius sökte utverka förnyadt uppskof hos rådet, hvilket hänsköt saken till öfverståthållaren. Denne vågade ej längre förhala den pinsamma och i alla fall oundvikliga slutkatastrofen, som försiggick den 4 augusti. En stor mängd af de vid juni-upproret tillfångatagna dalkarlarne uppställdes kring schavotten för att kunna bevittna straffets fullbordande. Huru Lewenhaupts gömställe upptäcktes för vederbörande har aldrig blifvit med visshet kändt. Fuchs yppade aldrig sagesmannen. Den offentliggjorda berättelsen om förloppet lär icke vara tillförlitlig. Fersen säger väl, att en
114
Tersmeden, som varit upptagen i Lewenhaupts hus, sålde sin välgörare, men detta torde vara en ogrundad beskyllning; åtminstone uppbar hvarken han eller någon annan de utlofvade blodspenningarna.

Vår humana uppfattning betraktar med afsky det straff, som öfvergick de båda generalerna, men vi böra, innan vi bryta stafven öfver deras domare, taga hänsyn till tiden och de särskilda förhållandena. Statsprocesser med blodig utgång voro så väl då som långt senare ingen så sällsynt företeelse, och det i alla länder. Fjorton år därefter fick världen bevittna ett liknande fall i det högt civiliserade England: amiral Byngs afrättning. Han hade, försiktigare än hvad en brittisk amiral anstod, icke velat sätta sin eskader på spel i strid mot en öfverlägsen och bättre rustad fiende samt därigenom vållat förlusten af en liten, föga viktig ö. Det var allt, men nog för att bringa den engelska allmänheten i eld och lågor. Lewenhaupt, å sin sida, ehuru för sin person hederlig och i besittning af vanligt soldatmod, hade genom att mottaga ett befäl, som han på intet vis var vuxen, åsamkat sitt fädernesland obotlig smälek och skada. Var då han mindre straffbar än Byng och flera andra?

För hans minne hos eftervärlden var hans hårda öde närmast att anse såsom en lycka. Genom att sona sin skuld med sitt blod blef han i lugnare tider ett föremål för medlidande och förtjänt att af historien mildare bedömas, än de egennyttiga partigängare, som med större skuld än han slugt förstodo att skydda sig mot folkhämnden.
115

Det hvilar en egen förbannelse öfver upprörda partitider, att icke ens ädla personligheter kunna genomgå dem, utan att något stänk skall stanna kvar på deras rykte. Under den bedröfliga Lewenhauptska saken kom Fuchs att anbefalla en åtgärd, hvilken man gärna velat se utplånad från hans så rena och vackra eftermäle. Han lät nämligen i häktet belägga fången med fotbojor. Detta kan väl förklaras genom den föregående rymningen och det ansvar Fuchs härvid ådragit sig, hvarjämte det var brukligt att sålunda behandla andra lifdömde; dock vill det synas, att under det sista dygn den olycklige hade att lefva, hvarje möjlighet till flykt kunnat förebyggas, äfven utan anlitande af detta medel. Också ogillades Lewenhaupts behandling af många, om den än icke framkallade en så gränslös och enhällig förbittring, som Fersen i sin berättelse vill låta oss tro. Tillfället att komma en af mössornas bäste män till lifs var alltför lockande, att icke den gamle partiskribenten skulle doppa sin penna i den bittraste galla han kunde åstadkomma. »Hela staden», skrifver han, »var uppeldad mot öfverståthållarens oförsynta och barbariska stränghet; populacen äfvenledes. Det stridde emot dess religionsöfvertygelse och tvärt emot bruk, att ej lämna rådrum åt en brottslig till dess själs välfärds besörjande. Det stridde ock mot adliga privilegierna att med järn belägga en adelsman [15]. Partihämnden uppväckte
116
här en billig afsky mot öfverståthållaren. Ridderskapet och adeln ville begära hos konungen satisfaktion mot baron Fuchs och genast förklara honom ovärdig både adelskap och riddarhus» (!) Ej nog härmed; Fersen tillägger äfven Fuchs följande hjärtlösa svar till Tollstadius, som bönföll, att den dömde, för sin själs salighets skull, måtte beviljas ytterligare 24 timmars uppskof med afrättningen: »Jag har intet att göra med hans själ och dess salighet, men i morgon klockan 9 skall hufvudet ligga för hans fötter.» Fuchs har bestridt yttrandet. Troligen äro de grymma orden att anse såsom en stark färgläggning af det enkla svaret, att Lewenhaupt efter sin dom redan åtnjutit längre beredelsetid, än andra dödsfångar förunnats, och att lagen nu måste hafva sin gång. Att Lewenhaupt befriades från fotbojorna, [16] innan han anträdde den sista färden var, enligt Fersen, icke beroende på någon skonsamhet af Fuchs, utan en ung kapten Hastfehr, som tog emot fången för att eskortera honom till afrättsplatsen, lät dessförinnan en smed slå blacken af foten. Slottsfogden Galle, som hade öfverståthållarens order att blacken skulle sitta kvar, protesterade, men Hastfehr svarade: »För hvad här göres
117
skall jag göra redo i sinom tid; jag för öfverståthållaren, eller han för mig.» I fall den unge subalternen yttrat sig sålunda om stadens högste styresman och därtill en generalsperson, lämnar det ett nytt bevis, hurudan disciplinen var inom den armé, som af Lewenhaupt fördes till kapitulationen i Helsingfors.

Den storm, som på riddarhuset uppväckts emot Fuchs, stillades, uppgifver Fersen, genom bemedling af landtmarskalken von Ungern Sternberg, som var Fuchs’ vän och släkting. Saken var dock ej slut härmed, utan skulle ytterligare upprifvas; hvarom mera längre fram. Emellertid vågade Fuchs sig aldrig mera inom riddarhusets portar, säger Fersen. Att Fuchs icke deltog i adelns öfverläggningar vid riksdagen 1746--47, utan öfverlät sin polett åt annan person, äger sin riktighet; huruvida det, såsom Fersen menar, skedde af fruktan, återstår att bevisa. Det kunde varit helt andra känslor, som höllo honom borta därifrån. Han hade alltför ofta sett Sveriges fiender i hvitögat för att slå ned sina blickar inför hjältarne från 1742, som öfvergåfvo sina egna sjuka och döende soldater på Stockholms Skeppsbro.

Det lyckliga lugn, som rådt före 1738, skulle icke mer återkomma. Nya ämnen till jäsning och oro aflöste nu ständigt hvarandra, så länge frihetstiden räckte. Tronföljarevalet var visserligen fördt till slut, men gaf dock upphof åt en häftig efterdyning, den s. k. principalatstriden, eller om riksdagsmäns förmenta skyldighet att inhämta sina
118
principalers, valmännens, vilja och göra dem redo för sina åtgärder. Faktiskt hade många riksdagsmän inom borgare- och bondestånden ansett tryggast att så göra i fråga om tronföljarevalet. Den bekante riksdagsmannen för Stockholm, Plomgren, en af hattarnes stödjepelare inom borgareståndet, vägrade att erkänna sådana anspråk från valmännens sida och ådrog sig därigenom borgerskapets missnöje. På anstiftande af en ifrig anhängare af principalatsläran, köpmannen Springer, förklarade borgerskapet Plomgren förlustig sin fullmakt. Ståndet tog honom likväl i försvar, äfven mot sekreta utskottet, som i detta fall ville rätta sig efter borgerskapet och utesluta honom. Fuchs, såsom mössa och den myndige mannen obenägen, deltog i detta utskottets beslut. Försöket strandade likväl, och Plomgren behöll sin plats inom ståndet och utskottet. Själfva principfrågan afgjordes först senare, genom regeringens och riksdagens samfällda tillbakavisande af valmännens anspråk.

Danmark hade med stort missnöje sett hoppet om de nordiska kronornas återförening försvinna genom utgången af det svenska tronföljarevalet och rustade sig till krig. Svenska regeringen måste, såsom höjden af förödmjukelse, hos Ryssland anhålla om hjälptrupper för att afvända denna fara. Tolf tusen ryssar förlades i trakten kring Nyköping och Norrköping, och en rysk galerflotta låg för ankar framför samma Stäkesund, där det ryska anfallet tillbakaslogs 1719. Ryssarnes härvaro gaf öfverståthållareämbetet åtskilligt att göra, genom
119
inkvartering af deras sjuka m. m. När Stockholmstrakten ändtligen befriades från dessa farliga vänners närvaro, sommaren 1744, afveko jämte de ryska galererna flera för gäld åtalade personer, äfvensom kvinnor, som låtit locka sig af främlingarne. I synnerhet efter en af dessa kvinnor, bokbindareåldermannen Klemms tjugutvååriga dotter Anna Maria, anställdes fruktlösa efterspaningar i skärgården.

Tronföljaren Adolf Fredrik och hans gemål höllo nu hof i Stockholm, och med dem började nya inflytelser att göra sig gällande i det politiska lifvet. Hattarne visste att så småningom draga fursteparet öfver på sin sida genom att göra mössorna misstänkta för planer till upphäfvande af tronföljarevalet, hvarvid den af de senare omfattade principalatsläran kunde användas såsom vapen. Den själfständighet, hvarmed det unga hofvet afvisade Rysslands öfvermodiga protektorat, hälsades med bifall och glädje af nationen, och hattarne, på hvilka hofpartiet stödde sig, återvunno hastigt nog det förtroende, som de genom sitt olyckliga krig förverkat. Mössorna, hvilkas fredskärlek drifvit dem att alltför mycket närma sig Ryssland och England, skadade i samma mån sin sak hos allmänheten. Snart kunde hattarne åter mot dem gå anfallsvis till väga och öppnade striden genom en rad af anklagelser mot särskildt misshagliga personer.

Ett bland de första offren blef den ofvannämnde Springer, som anklagades för sin principalatslära
120
och hemliga förbindelser med den ryske ministern von Korff. Inmanad i häkte, lyckades han slippa ut ur arresten och tog sin tillflykt hos engelske ministern Guy Dickens. För att bevaka flyktingen lät regeringen med vakt omgifva ministerns hus, dit äfven en larmande pöbelhop samlade sig. Guy Dickens utlämnade då Springer, som dömdes till lifstids fästning å Marstrand [17]. Man ville förebrå öfverståthållaren, att han under rättegången behandlat Springer för mildt och vid något tillfälle låtit honom föras i vagn i stället för på kärra. Fuchs svarade, att Springer då varit sjuk, hvarför han fått åtnjuta denna lindring. Guy Dickens, en särdeles kolerisk herre, upprörde himmel och jord öfver det förmenta våld, som af vakten skulle föröfvats mot hans hus och betjäning. Han begärde lysande upprättelse och påminde, att de, som i Carl XI:s tid skymfat en kejserlig ministers vagn, blifvit förklarade skyldiga att mista lifvet. Fuchs lät tillkännagifva, att han på grund af opasslighet vore förhindrad att själf besöka ministern, men sände till honom sin sekreterare med ett på franska skrifvet bref, hvaruti Guy Dickens’ uppgifter hofsamt, men bestämdt vederlades. Emellertid afreste både Guy Dickens och den icke mindre förbittrade ryske ministern von Korff från Stockholm landvägen, utan att begära öfverståthållareämbetets pass, hvilket
121
dock alla andra utländska ministrar iakttagit. Gäldbundna svenskar passade nu åter på att undkomma sina borgenärer genom att låta upptaga sig i de af resande ministrarnes följe, och öfverståthållaren begärde på grund häraf förhållningsorder för framtiden.

Utom klagomålen öfver den mildhet, som visats mot Springer, fick Fuchs röna hattarnes ovilja med anledning af den gamla saken om hans förut omtalade förhållande vid Lewenhaupts afrättning. Riksens ständers justitiedeputation sökte 1747 att häraf göra ett stort nummer. Då det emellertid icke kunde bevisas, att Fuchs’ handlingssätt vid detta tillfälle varit i något afseende lagstridigt, hvad än eljest däremot kunde anmärkas, stannade alltsammans vid en öfverståthållaren tilldelad varning [18].

Fuchs’ politiska bana erbjuder hädanefter intet anmärkningsvärdt. Det återstår att kasta en snabb blick på några viktigare förvaltningsåtgärder samt andra stockholmsförhållanden under hans öfverståthållaretid.

Det var efter våra moderna begrepp ingen synnerligt stor stad, detta 1740-talets Stockholm, med sina 50- eller 60,000 invånare, med en årlig extra stat af 10- till 15,000 daler s. m. [19] och en
122
bevillning, som själfva det dyra året 1743 blott uppnådde en siffra af omkring 240,000 daler. Men överståthållarens ämbetsförrättningar voro därför hvarken små eller få. Det patriarkaliska sätt, på hvilket dåtidens myndigheter ingrepo i många af det enskilda lifvets förhållanden, genom bestämmelser angående stadens proviantering, reglering af torgpriser, förbud mot utförsel af visst slags mynt, tillämpning af öfverflödsförordningar m. m., skapade en hel grupp af göromål, som nutiden icke känner. Ett par på måfå valda exempel från 1745 och 1746 kunna anföras. För att uppehålla kursen på de nya bankotransportsedlarna hade förbud utfärdats mot utförsel af myntade kopparplåtar, i hvilket slags mynt bankens metalliska valuta till icke ringa del bestod. En tullnär vid Södra Stäket lade på en fiskköpares sump beslag på några hundra daler i plåtar. Följden var, att både det kungl. hofvet och hela staden höllo på att blifva utan färsk fisk, emedan allmogen icke förstod sig på det nya pappersmyntet. Nu utverkades, på fiskköpareämbetets ansökning, att hvarje fisksump skulle få utföra 150 daler i myntplåtar. Carl Gustaf Tessin och de andra medlemmarne af den ambassad, som i Berlin hämtat Adolf Fredriks brud, hade erhållit tillstånd, att deras folk skulle få begagna därför gjorda livréer, likaså kanslirådet Ekeblad det ekipage, han låtit göra för sin mission till Frankrike; men som ingen viss tid var föreskrifven, måste öfverståthållaren begära upplysning, huru länge ifrågavarande lyxartiklar skulle få vara i bruk.
123

Dryckenskapen och den därpå beroende osäkerheten å gator och gränder vållade mycket bekymmer. Frågan om inskränkning i antalet vinhus och krogar inom hufvudstaden stod mer än en gång på dagordningen. De förras antal inskränktes 1741 till fyrtio. Tre år senare klagade öfverståthållare, att tjufnad, slagsmål och nattliga öfverfall på gatorna togo öfverhand, hvadan cheferna för garnisonen och vid amiralitetet fingo tillsägelse att icke utan giltig anledning permittera manskap.

I sammanhang härmed riktades uppmärksamheten på behofvet af polis och gatubelysning, ehuru, hvad den förra angick, de politiska skälen voro mest bestämmande. Öfverståthållaren inberättade 1747, huru anstalt fogats, att här sig uppehållande utländingar eller från provinsen anlända resande »af pålitliga personer nu i all tysthet och foglighet varda upptecknade, hvarifrån de komna äro, huru länge de sig här uppehållit, huru lång tid de ännu äro sinnade att härstädes vistas samt hvaruti deras ärende består» -- och kunde man genom de sålunda vunna upplysningarnas jämförande med det protokoll, som funnes i slottskansliet, inhämta huruvida alla husvärdar i dylika mål fullgjort sin skyldighet. Samma år gjordes början till offentlig lyshållning genom lyktors uppsättande framför källare, kaffehus och krogar. Då det var angeläget, att denna allmännyttiga inrättning finge så stor utbredning som möjligt, sammankallade öfverståthållaren, till åtlydnad af kunglig befallning, på rådhuset de ledamöter af ridderskapet och adeln samt
124
ståndspersoner, som voro husägare, för att förmå dem till bildande af en förening i ändamål att införa lanternor i hufvudstaden. Någon sådan frivillig förening kunde dock icke bringas till stånd. Efter borgerskapets hörande, utkom omsider den 12 januari 1749 K. M:ts förordning om »lysande lyktor», hvilka skulle anskaffas af husvärdarne, men hyresgästerna draga försorg om underhållet.

Ett bland de viktigaste offentliga byggnadsverk, som under Fuchs’ öfverståthållaretid utfördes i hufvudstaden, var den 1744 påbegynta ombyggnaden af slussen vid Söderström. Den åldrige Christopher Polhem hade redan 1742 mottagit uppdraget, men fick detsamma öfverflyttadt på sin son Gabriel, hvilken 1753 bragte arbetet till slut. Den s. k. Västra Norrbro [20] förstärktes och tillbyggdes i bredd 1747. Meningen var att därpå uppställa tolf stycken lösa krambodar, sex på hvardera sidan, enligt ett af stadsarkitekten Carlberg ritadt förslag; men då saken hänsköts till rådet, kritiserades den af Tessin och kom icke till utförande. -- Äfven brobyggnaden öster om järnvågen tillkom vid samma tid.

Stora eldsvådor hafva af ålder framkallat städers utvidgande och försköning. Så äfven med Stockholm, efter den fruktansvärda brand, som den 8 juni 1751 utbröt i färgeriet »Blå Hand» vid Klara sjö samt härjade en betydlig del af Norrmalm,
125
hvarvid äfven Klara kyrka blef lågornas rof. Nästan samtidigt uppkom en förödande vådeld å Södermalm, och till råga på förskräckelsen timade få dagar därefter en allvarsam eldsvåda på Ladugårdslandet. Innan dessa hopade eldsolyckor inträffade, hade egendomligt nog Stockholm under hela maj månad varit uppskrämdt genom allehanda mystiska rykten om brandanläggningar. Det hviskades man och man emellan, att emissarier från utländska, mot Sverige afvogt sinnade makter härvid voro verksamma [21]. I husen letades efter ditlagda brännbara ämnen. Några buntar blår, svafvelstickor o. d., som hittats mellan stockarna på bron vid södra slussen samt vid ett trädgårdsplank på Kungsholmen, gåfvo ökad fart åt pratet. Flera lösa kvinnfolk anhöllos såsom misstänkta, men ingenting kunde bevisas. Efter eldsvådorna stegrades skrämseln ännu mera. Borgerskapet anbefalldes att patrullera till häst och fot, hvarmed fortfors ända in i juli, då denna vakttjänst omsider fick upphöra, för att spara de munderingar som borgerskapet låtit förfärdiga till Adolf Fredriks kröning. Då denna med stor högtidlighet firades i november samma år, ville Stockholms rederier, utan tanke på den staden så nyligen öfvergångna eldsolyckan, utsira sina i hamnen liggande fartyg med kulörta lyktor, hvilket af öfverståthållareämbetet visligen förbjöds.
126

Den gamle öfverståthållaren hann icke att se Stockholm föryngradt uppstå ur sina ruiner. Trött och sönderskjuten, hade han länge ansett tecknen till sin annalkande upplösning såsom ett gladt budskap. Efter någon tids aftynande -- hans sista ämbetsskrifvelse är daterad den 16 mars -- afled han den 10 april 1753. Hans jordfästning förrättades i Riddarholmskyrkan af öfverhofpredikanten Schröder [22]. Friherrevapnet krossades vid samma tillfälle af grefve Erik Brahe, hvilken i sitt tal klagade, att den högtförtjänte mannens ställe hädanefter »måste finnas ledigt bland svenske riddersmäns rådplägningar». Dessa ord af riddarhusets främste ledamot utgjorde på visst sätt ett svar på partisinnets opinionsyttringar mot Fuchs inom adelståndet 1743. Vid grafven strängade Olof von Dalin sin lyra till ett sorgekväde, hvars sista strof lyder:

Om intet annat fanns, bör ett oss dig påminna:
När Sverige låg bestört i olycksbrand och nöd,
Såg det dock i din hand sin gamla ära brinna --
Du blef dess hufvudstad en räddning och ett stöd.
Men skyndom, vandringsman! Låt oss vår plikt här lära,
Att lefva för att dö, men dö för evig ära.

Öfver Rutger Fuchs är i Klara kyrkas högkor uppsatt en sarkofag af grön marmor, hvartill Hårleman gifvit ritningen.
127

Hans anletsdrag har L. Pasch fäst på duken åtminstone två gånger: i serafimerdräkt, [23] sedermera graveradt af J. F. Martin, samt i blå rock, harnesk och serafimerband, hvilket porträtt sitter på Stockholms rådhus. Äfven på Karlbergs slott och den Mörnerska egendomen Espelunda finnas porträtt af Rutger Fuchs. Hans utseende, sådant det genom penseln bevarats, är fördelaktigt, med något vaksamt och forskande i blicken.

Han var tre gånger gift: första gången 1706 med Margareta Stackelberg, af hvilket äktenskap föddes sex barn, som alla dogo i späd ålder; andra gången 1715 med Margarata Gyllenpistol, f. 1683 d. 1748; tredje gången 1750 med Sigrid Margareta Mörner, f. 1711 d. 1771 [24].

*

Vid att följa Rutger Fuchs’ lefnad ända till hans grift känner minnestecknaren lifligt bristen att icke kunna om honom meddela några enskilda drag, hvarigenom hans bild skulle framträda mera åskådlig, mera mänskligt lefvande. Alla forskningar
128
i sådant syfte hafva varit fruktlösa. Det är endast hans offentliga verksamhet vi känna. Allt tyder dock på, att han i sällsynt grad åtnjutit sina samtidas aktning och vördnad. Det tadel, som träffat en enda af hans ämbetsåtgärder, förslår icke att i nämnvärd mån fördunkla den ära, som redligt vunnits af Stockholms räddare och styresman. Snarare må man undra, att den skarpa blicken hos politiska motståndare, så vidt till vår kunskap kommit, icke lyckats upptäcka någon annan svag sida; och detta under en tid af inbördes split och söndring, då nästan hvarje mera ryktbar personlighet för eftervärlden framstår såsom ett Janus-ansikte, ömsom i ljus, ömsom i skugga, allt eftersom det ena eller andra partiets män tecknat bilden. Fuchs tillhör sålunda det lilla antalet lycklige, om hvilka häfden endast har att förtälja berömliga och fosterländska gärningar.

1899.


[1] Vid denne ett år yngre broder synes Rutger Fuchs hafva varit mycket fäst. Då hans egna bedrifter belönades med adlig och sedermera friherrlig sköld, sökte han, såsom själf barnlös, att få brodern intagen på sitt nummer å riddarhuset. Detta lät sig ej göra; däremot lyckades han 1721 att åt honom utverka kaptens grad med majors karakter vid sitt eget Södermanlands regemente, hvarvid gjordes gällande, att löjtnanter vid lifdragonerna brukat anses berättigade till sådan befordran vid andra regementen. Såsom kaptener vid Sörmländingarne gingo dock samtidigt åtskilliga andra högre officerare, i afvaktan på att erhålla motsvarande indelning vid regementet, hvadan nämnda förmån icke tillföll Hans Georg Fuchs förrän 1728. Utnämnd till major vid regementet 1739 och till öfverstelöjtnant ad interim 1741, afled han den 5 februari 1743. Han var gift med friherrinnan Hebla Charlotta Palbitzki, men efterlämnade inga barn.

[2] O. Vaupell, Den danske Hærs Historie.

[3] Så namngifves han i danska källor. I svenska kallas han öfverste Glasenap.

[4] Äfven den vid arméen närvarande hertigen af Holstein, mot hvars intressen den förmenta bestickningen skulle vara riktad, höll vid samma tillfälle till godo med 6,000 d. s. m.

[5] Ett exemplar af tsarens på dålig svenska tryckta patent till Sveriges inbyggare, dat. juni 1719, är ännu i behåll i K. Biblioteket. Det fanns, efter den ryska hemsökelsen, uppspikadt på ett träd i Södertörn.

[6] Se ALFRED RAMBAUD, La Légende de Pierre le grand (Revue des Deux Mondes, 1873).

[7] På stranden midt emot finnes ett tämligen väl bibehållet jordverk, men detta förskrifver sig icke från 1719, utan från 1808.

[8] Ena bataljonen af det sålunda benämnda regementet var dock uppsatt i Södermanland. Regementet, som upplöstes 1721, hade under sin 20-åriga tillvaro mycket ondt att genomgå och behandlades ofta styfmoderligt. En tid bestod man det ej andra kläder än fångna sachsares röda rockar. Dessa tremänningar fingo dock vid Stäket göra fosterlandet en ovärderlig tjänst, som ärorikt afslutade deras korta historia. Se Sv. hist. Tidskr. 1894.

[9] Vid skildringen af krigshändelserna kring Södra Stäket har förf. följt G. Björlins framställning i Krigsvetenskaps-Akademiens Tidskrift, 1872.

[10] Fuchs’ friherrediplom förvaras på Espelunda hos grefve Axel Mörner.

[11] Två bref från Ulrika Eleonora till Fuchs angående regementets välförhållande och de detsamma tillerkända belöningarna finnas aftryckta i Svenska Mercurius, april 1760.

[12] Invalid för lifstiden efter sin svåra blessyr i hufvudet, för hvilken han undergick trepanering, undfick han endast 250 d. s. m. i pension. Sedan han förgäfves sökt blifva kommendant i Marstrand, inkom han vid 1734 års riksdag med ansökning om fördubbling af pensionen, hvilket af sekreta deputationen hos ständerna förordades. Då svärdsorden instiftades, blef han den förste riddaren. Angående hans romantiska äktenskapshistoria och öfriga lefnadsförhållanden, se Anreps Ättartaflor.

[13] I Handlingar rörande Skandinaviens historia, första serien, VII.

[14] I sin skildring af dessa tilldragelser säger A. von Fersen, att Fuchs af öfverdrifven försiktighet (?) förbjöd officerare eller andra att vara inne hos arrestanten.

[15] Det var nog detta, som uppväckte den största förtrytelsen hos samma ståndsbröder, hvilka varit med om att utlämna honom åt bödelsbilan.

[16] I anledning af dessa fotbojor kan här erinras om en episod från Lewenhaupts finska fälttåg. Den sedan "stora ofredens" dagar kände tappre partigängaren kapten Löfving, hvilken åtföljde arméen, blef på en obestyrkt anklagelse af Lewenhaupt arresterad och slagen i järn. Klagomål beträffande denna utan skälig grund honom öfvergångna medfart ingåfvos till riksdagen. Se Ridd. och Adelns protokoll 1742--43.

[17] Han undkom några år därefter genom flykt i en öppen båt. Dog slutligen i London såsom en högt aktad ledamot af svenska församlingen därstädes. Ättlingar af honom äro bosatta i Chicago.

[18] Justitiedeputationens protokoll i ärendet, äfvensom Fuchs’ därå afgifna svarsmemorial, äro tillika med andra aktstycken beträffande Lewenhaupts sak aftryckta i Handlingar rörande Skandinaviens historia, 1:a serien, del. II.

[19] År 1744 uppgick, den likväl till omkring 24,000 daler, i anledning af festligheterna vid Adolf Fredriks intåg.

[20] Gick från hörnet af dåvarande Torstensonska huset, numera arffurstens palats, öfver Helgeandsholmen till Mynttorget.

[21] Den i Stockholm synnerligen hatade ryske legationssekreteraren Simolin var särskildt föremål för misstankar. Äfven upplystare personer, t. ex. Gjörwell, trodde honom skyldig.

[22] Begrafningstalet jämte personalier samt Brahes tal vid vapnets sönderslående äro tillsammans tryckta hos Salvius in 4:o 1753.

[23] Fuchs utnämndes till serafimer-riddare vid Adolf Fredriks tronbestigning och antog såsom sådan valspråket Respice finem. Kommendör af svärdsorden blef han vid ordnarnas instiftande.

[24] Fuchs öfverlefdes af sin syster Christina Dorothea, änka efter en major Balck. Majorskan Balck, som synes icke hafva varit riktigt klar till förståndet, processade, ehuru utan framgång, med broderns änka för att bekomma någon del af kvarlåtenskapen.


The above contents can be inspected in scanned images: 59, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71, 72, 73, 74, 75, 76, 77, 78, 79, 80, 81, 82, 83, 84, 85, 86, 87, 88, 89, 90, 91, 92, 93, 94, 95, 96, 97, 98, 99, 100, 101, 102, 103, 104, 105, 106, 107, 108, 109, 110, 111, 112, 113, 114, 115, 116, 117, 118, 119, 120, 121, 122, 123, 124, 125, 126, 127, 128

Project Runeberg, Thu Dec 13 19:55:16 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/snoilmin/fuchs.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free