Minnen från Carl XIV:s, Oscar I:s och Carl XV:s dagar / IV. Ryttmästaretiden (1830-1842) (1884-1885) Author: Carl Fredrik Akrell, Samuel Gustaf von Troil, Per Sahlström Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

IV.

Ryttmästaretiden.

(1830-1842.)

Tjenstgöring hos Karl Johan såsom ordonnansofficer och adjutant. Ledamotskap af krigsvetenskaps-akademien. Utarbetande jemte Ling af militärgymnastikreglementet. Armbrott. Prins Max af Leuchtenberg. Tryckfrihetsåtalet mot Crusenstolpe. Oroligheter. Snabb samling och inryckning å ladugårdsgärdet. Lansexercis. Kejsar Nikolai besök i Stockholm. Åkersteinska sedelhistorien och min inblandning i denna sak. Koleran år 1834. Riddarhuset sommartiden. Arbete i ekonomiutskottet. Baron Axel Reuterskölds hofbröllop. Arrende af Bälsta. Badresa till Gustafsberg. Befordringar.

Under de dagar jag efter min hemkomst för ordnandet af mina angelägenheter qvarstannade i Stockholm, anmälde jag mig naturligtvis till företräde hos konung Karl Johan. Minnet af det godhetsfulla sätt, på hvilket han före utresan hade mottagit mig och af den uppmaning jag då erhållit att till honom afgifva rapport om hvad jag i militäriskt hänseende inhemtat, hade under resan sporrat mig att noga aktgifva på hvad som kunde anses anmärkningsvärdt; och jag invaggade mig nu i hoppet att med heder kunna bestå vid en dylik af mig efterlängtad undersökning. Dessa förhoppningar blefvo dock omintetgjorda, hufvudsakligen genom min egen oeftertänksamhet eller rättare genom mitt missförstånd af konungens ord. Ett par dagar efter min återkomst befaldes jag nämligen på middag till Rosendal. Det var en middag för damer, med hvilka såsom vanligt den ridderlige Karl Johan företrädesvis sysselsatte sig. Först vid afskedstagandet kom han i min närhet, helsade mig vänligt till fäderneslandet återkommen och tillade: "Je vous verrai, mon ami!" Jag uppfattade icke rätt andemeningen af dessa ord. De inneburo, såsom jag sedermera erfor, en antydan, att jag skulle begära nytt företräde; och hade jag så gjort, är det mer än troligt, att den hjertegode konungen skulle hafva inlåtit sig i samtal om hvad jag kunde hafva att meddela. Jag deremot trodde, att konungen skulle sända bud efter mig. Naturligtvis kom ej något sådant i fråga, och följden blef, att jag med temligen mycken missräkning lemnade Stockholm, utan att vidare hafva sett hans majestät. Visserligen fick jag sedermera under min första

II:46

ordonnansofficersvakt meddela ett och annat af hvad jag under resan erfarit; men jag insåg snart, att de välvilliga och uppmuntrande ord, som konungen vid resans anträdande till mig uttalat, länge sedan fallit ur hans minne, och att det icke tillkom mig att derom erinra honom.

Sedan efter min hemkomst jag användt några veckor att besöka min moder och närmaste anhöriga, hvilka befunno sig på landet, samt att göra påhelsningar hos vänner och bekanta, började jag den 1 oktober vaktgöringen såsom ordonnansofficer. Jag hade med längtan och nyfikenhet motsett denna tid, emedan jag då skulle på närmare håll få skåda den konung, som gjorde ett så utomordentligt intryck på alla dem, hvilka med honom kommo i beröring.

Karl Johans personlighet hade nämligen en verkligt storartad prägel. Den var af beskaffenhet att blifva antingen under- eller öfverskattad. Många missnöjda funnos, vanligen derför att de icke uppfattade honom; andra voro hänförda af beundran för hans person. Någon medelväg fans sällan, och ljumhet eller likgiltighet voro känslor, hvarmed han af ingen betraktades. Riddarhusoppositionen och en icke ringa del af pressen klandrade skarpt, synnerligen under hans senaste regeringsår, hvad de kallade systemet, samt konseljen, hvars ledamöter benämdes gubbarne, likasom äfven den åldrige konungen sjelf och det stora inflytande den ädle excellensen Brahe på honom utöfvade. Den öfvervägande delen af nationen, synnerligen militären, betraktade med en beundran utan like den store härföraren, den statskloke politikern, den menniskovänlige regenten.

Att jag hörde till dessa senares antal behöfver ej sägas. Konungen hade, vid det företräde han kort före min utländska resa mig beviljade, på mitt unga sinne gjort ett utomordentligt intryck; och nu hoppades jag att dagligen under min ordonnansofficersvakt få se honom och med honom komma i beröring.

Denna förväntan blef dock snart tillintetgjord. Huru älsklig, vänlig och nedlåtande Karl Johan kunde vara, visste han dock att städse hålla den kungliga värdigheten i helgd, och det föll honom derför aldrig in att åt sina ordonnansofficerare inrymma något närmande till sin person eller att åt dem medgifva det fria tillträdet till sängkammaren, som tillika var hans

II:47

ständiga arbetsrum. Deremot användes den vakthafvande ordonnansofficern till åtskilliga beskickningar, understundom äfven på aflägsna orter. Han skulle, om larm slogs eller eldsvåda inträffade, ögonblickligen till häst infinna sig på stället och skyndsamt om förhållandet afgifva rapport. Han sysselsattes derjemte med åtskilligt skrifveri, utan tvifvel på det konungen måtte få tillfälle att i dylikt hänseende bedöma hans förmåga. Med ett ord ordonnansofficerstjensten var endast en lärospån för vidare befordran inom den kungliga staben.

Den dagliga eller rättare månadtliga uppvaktningen utgjordes af en kabinettskammarherre, en adjutant och en ordonnansofficer. Omkring kl. 11 f. m., sedan kammartjenaren tillsagt, att sängkammaren var öppen, inträdde de båda först nämde till konungen för att göra sin föredragning och inhemta nödiga befallningar. Ordonnansofficern qvarstannade då i vaktrummet. Det var endast den första och den sista i hvarje månad, vid vaktens början och slut, som det tilläts honom att personligen anmäla sig. Då härtill kom, att konungen vanligen i sina inre rum hade så kallad kammarspisning med blott excellensen Brahe och en eller annan särskildt inbjuden person, följer deraf, att endast vid större middagar, vid utfärder i vagn och vid en eller annan högtidligare mottagning, ordonnansofficern kom i konungens omedelbara närhet, så framt han ej hade blifvit bortsänd i något särskildt ärende och deröfver hade att aflemna rapport. Mina högstämda förväntningar blefvo således betydligt nedsatta, men jag måste finna mig i mitt öde och underkasta mig gällande ordningsregler.

En i sig sjelf obetydlig tilldragelse från ordonnansofficerstiden må det tillåtas mig att berätta. Fältmarskalken, excellensen Stedingk hade från sin egendom Elghammar i Södermanland sent på hösten, i svårt väglag, upprest till hufvudstaden, hvarest han alltid tillbragte vintrarne. Karl Johan, som städse med den största uppmärksamhet omfattade denne vördnadsvärde gamle krigare och diplomat, sände mig samma afton han anländt att efterfråga hans helsa och huru resan aflupit. Då jag efter återkomsten afgaf min rapport, satt konungen till bords med excellensen Brahe. Då jag dervid nämde, att den nära nittioårige Stedingk stigit upp klockan 5 på morgonen, utropade med förvåning Karl Johan,

II:48

som på gamla dagar sjelf i hög grad älskade morgonhvila: "Entendez-vous M:r le comte! ce vénérable vieillard s’est levé à cinq heures du matin!" hvarefter han noggrant underrättade sig om alla öfriga omständigheter, förklarade sin tillfredsställelse öfver de lemnade upplysningarna, lät bjuda mig ett glas af den ljusröda champagne, som var hans älsklingsdryck, och klingade med orden: "trinquons, mon ami!" Min förtjusning öfver att hafva fått klinga med konungen är, efter föregående skildring, lätt begriplig.

Under november månad år 1836 gjorde jag min sista ordonnansofficersvakt, vid hvars slut jag utnämdes till adjutant hos konung Karl Johan. Den 1 påföljande mars började jag i sistnämda egenskap tjenstgöra, och genast erhöll jag en klar insigt om olikheten af dessa båda befattningar. Om ordonnansofficern saknade allt närmare tillträde till konungens person, så var förhålladet alldeles motsatt med adjutanten och kabinettskammarherren. Med dem älskade konungen att öppet uttala sig öfver alla förekommande frågor. Dem använde han i olika riktningar, för att pröfva deras förmåga, och till dem ansåg han sig kunna hysa ett så odeladt förtroende, att han mången gång yttrade sig om allt hvad som låg honom om hjertat, utan att lägga band på den franska sirlighet, hvarmed personer och sakförhållanden af honom bedömdes. Sådana förtroenden hade aldrig bort missbrukas. Tyvärr saknades dock ej exempel, att ett och annat inom sängkammaren fäldt yttrande blef genom obetänksamhet kringburet; och konungens ovänner försummade då aldrig att deraf begagna sig för att i en skef dager framställa hans tanke- och handlingssätt.

Under tjenstgöringen var det i synnerhet de så kallade morgonbesöken, då de vakthafvande inträdde för att helsa på konungen, hvilka hos en hvar, som i dem deltagit, qvarlemnat ett oförgätligt minne. Ännu oförtröttad af dagens regeringsbestyr, älskade Karl Johan att vid detta tillfälle, en half eller hel timme, samtala med sin omgifning i alla möjliga ämnen. Det var då, som han ofta återkom till sitt förflutna lif och till de stora tilldragelserna under franska revolutionen. Hans minne och historiska kunskaper voro förvånande, och, af naturen född vältalare, gaf han åt alla sina skildringar en hög grad af liflighet och behag. Det fans

II:49

blott ett ämne, hvarmed konungen, synnerligen under slutet af sin lefnad, tröttade sina åhörare: finansläran. Detta var ibland de få ämnen, i hvilka han ej egde någon öfverlägsen kännedom. Men likasom så många andra stora hade äfven Karl Johan en svag sida, som yttrade sig deruti, att han trodde sig förstå finanser bättre än någon annan. Då konungen kom in på detta ämne, stodo vi, uppvaktningen, stumma som Egyptens prester. [1] Eljest deltogo vi i samtalet, så mycket skyldig grannlagenhet det medgaf. Man har påstått, att Karl Johan icke tålde motsägelser. Detta egde sin fulla riktighet, derest man ville försöka att, under det han talade, göra invändningar; men om man deremot afbidade slutet af hans anförande och då stillatigande antog en tveksam uppsyn, yttrade konungen nästan alltid: "Eh bien, mon ami, vous ne dites rien?" -- och voro en gång dessa ord utsagda, kunde man vara förvissad, att han med största tålamod afhörde åsigter, stridande emot hans egna, och att han både tog och gaf skäl. Det säkra är, att vi sällan utträdde ur konungens sängkammare utan att hafva inhemtat något nytt eller lärt oss att betrakta gamla, välkända tilldragelser under en mera mångsidig synpunkt än förut.

Vintren år 1831--32 var jag sysselsatt att ordna mina reseanteckningar och författade i sammanhang dermed en uppsats, benämd: Anmärkningar vid svenska kavalleriets exercitie-reglemente, hvilken, efter inom kungliga krigsvetenskaps-akademien undergången granskning, år 1833 infördes i akademiens handlingar. Densamma lyckades ådraga sig en viss uppmärksamhet, så att till och med den af vårt rytteri högt förtjente generalen

II:50

grefve Gustaf Löwenhjelm behagade hedra den med en recension, hvilken, likasom mitt derpå ingifna svaromål, äfvenledes finnes i akademiens handlingar införd.

Uppmuntrad af den välvilja, hvarmed detta första försök upptogs, insände jag sedermera till samma krigsvetenskapliga areopag åtskilliga andra uppsatser, hvaribland torde böra nämnas en längre afhandling: Om Preussens militärsystem.

Den 29 januari 1840 invaldes jag till arbetande ledamot af krigsvetenskaps-akademien, och då jag under tiotalet 1840--50 inom detta samfund utvecklade en icke obetydlig verksamhet, torde det tillåtas mig att deröfver afgifva en sammanträngd redogörelse. Den 29 februari 1840 gjorde jag i akademien mitt inträde med en afhandling: Om sättet för våra till infanteri förändrade kavalleri-regementens återuppsittande. Kort derefter utsedd till föredragande för taktiken, afgaf jag den 29 januari 1842 berättelse öfver hvad sig i detta hänseende under det föregående året inom Europa tilldragit. År 1845 inlemnade jag till akademien en utförlig utredning öfver Stuteriernas tillstånd och de åtgärder, som de senast förflutna åren blifvit vidtagna till hästafvelns upphjelpande inom Sverige. År 1846 valdes jag för tre år till andre styresman, och jag nedlade den 25 april 1849 denna befattning med en berättelse om Vikingatågen. Det oaktadt öfvertalades jag att ännu ett år med styresmanna-befattningen fortfara, och jag måste således å nyo hålla ett afskedsföredrag, den 24 april 1850, öfver Rytteriets taktik, synnerligen under det sjuåriga kriget, jemte deraf härledda tankar om lämpligheten af svenska kavalleriets öfningar under dess regementsmöten.

Ibland andre styresmannens åligganden var ett af de mest besvärliga och tillika minst angenäma att författa och å högtidsdagen uppläsa lefnadsteckningar öfver akademiens under året aflidna ledamöter. Ej nog med att inhemtandet af nödiga biografiska upplysningar ofta erfordrade en mycket vidlyftig skriftvexling och långa förberedande forskningar -- ämnet var i sig sjelft så torrt, att man svårligen kunde åt dessa skildringar gifva en färg och en hållning i stånd att i någon mån fängsla åhörarnes uppmärksamhet. Detta insåg jag genast och gjorde mig derför mycken möda att ifrån endast statistiska registraturer förvandla dessa lefnadsteckningar till något så när anslående skildringar af

II:51

de bortgångnes förnämsta öden. Tretiofyra dylika biografier kom det på min lott att under åren 1846, 47, 48 och 49 affatta, hvarjemte jag i min första berättelse yttrade några ord om de förnämsta ledamöter, hvilka ifrån akademiens stiftelse redan förut aflidit. Det arbete jag härpå nedlagt blef, mer än detsamma förtjente, belönadt genom det bifall kronprinsen Oskar i första rummet samt jemte honom krigsministern och många af akademiens ledamöter behagade deröfver uttala. [2]

Utsedd till chef för den i mars månad 1832 börjande exercis-sqvadronen, sökte jag att i god tid derpå förbereda mig. Jag hade under min nyss slutade utländska resa öfvertygat mig om nyttan af den i flere främmande härar införda militärgymnastiken och önskade derför att om möjligt göra densamma känd äfven inom Sverige. Då likväl de utländska reglementena icke voro för oss fullt lämpliga, såsom erfordrande en mängd fasta ställningar och öfrigt tillbehör, samtalade jag ofta med den högt förtjente professor Ling om möjligheten af en helt och hållet fristående militärgymnastik. En dag yttrade Ling: "Jag har funderat på edra förslag och har åtskilliga ditåt syftande tankar, men hinner sjelf hvarken ordna eller sätta dem på papperet. Vill ni hjelpa mig, så skola vi tillsamman utarbeta något i den vägen." Detta förslag var ej att förkasta. Med ett par yngre kamrater, som äfven voro i tur att kommenderas till exercis-sqvadronen, infann jag mig hvarje eftermiddag i Lings enskilda rum. Här genomgingos några rörelser. Jag använde aftonen och natten att på papperet beskrifva dem; och på detta sätt fortsattes, till dess militärgymnastiken var hufvudsakligen genomgången. Nu återstod likväl att omarbeta de gjorda anteckningarna, uppställa dem i reglementarisk form med bestämda kommandoord, med Ling åter genomgå det hela och dervid göra nödiga tillägg och ändringar samt slutligen för denne min lärmästare deraf utskrifva ett fullständigt exemplar. Dertill fordrades ej ringa tid, men jag lyckades likväl att före exercis-sqvadronens

II:52

början afsluta arbetet -- och på sådant sätt kan jag säga mig under Lings ledning hafva uppgjort det militärgymnastik-reglemente, som med en eller annan förbättring sedermera antogs för armén.

Ett bevis på Lings oegennyttiga nit för sitt yrke må här anföras. Då efter slutad lärokurs jag och mina kamrater önskade få ersätta honom för den stora tidsförlust han på vårt inöfvande gjort, vägrade han med mycken bestämdhet att någonting emottaga under förklaring, att vi gjort honom långt större tjenst än han oss, emedan oss förutan militärgymnastiken aldrig skulle hafva sett dagen.

Efter det sålunda uppgjorda reglementet inlärdes befäl och manskap vid exercis-sqvadronen, och jag hade den glädjen att, så väl af mina närmaste förmän som af vederbörande inspektörer, skörda mycket bifall för dessa hos oss ej förr sedda öfningar.

Äfven den öfriga exercisen bedrefs med kraft, och jag började hoppas att vid de tre exercismånadernas slut kunna uppvisa manskap och hästar, förutom i enskild ridning, äfven i sluten sqvadronsexercis -- ett mål, som man vanligen förgäfves eftersträfvade, helst man ofta var nödsakad att uppsätta rekryt på remont. Emellertid arbetade jag för detta mål medelst förberedande öfningar på ett led, då en händelse inträffade, som med ens tillintetgjorde mina drömmar om heder och beröm. På flygeln af det ena ledet red en underofficer på en till dressur af honom emottagen, general Hierta tillhörig häst. Denne var våldsam och förorsakade oordning i ledet. Jag, som endast öfvervakade och åsåg exercisen, aflemnade min lugne häst till underofficern och satt i stället upp på hans sprakfåle. Några minuter derefter gick denne öfver och krossade i fallet ganska illa min venstra hand.

I stället för att arbeta med den nu för mig så kära exercis-sqvadronen, tvangs jag genom denna olyckshändelse att, sedan benen i min skadade handled blifvit bragta i ordning, många veckor ligga under läkarebehandling, samt förhindrades äfven att öfvervara det stundande regementsmötet. Emot slutet af lägertiden förbättrades dock mitt tillstånd så mycket, att jag en paraddag kunde med armen i band och iklädd ordonnansofficers-uniform göra ett besök på ladugårdsgärdet för att bese militärrörelserna, hvarvid en på sitt sätt ganska löjlig tilldragelse inträffade. Under manöverns lopp kom konung Karl Johan i

II:53

min närhet. Han igenkände mig, red fram och frågade, huru jag befann mig. Derunder inträffade, såsom ofta då han ville vara rätt förbindlig, att han länge satt med den trekantiga hatten i hand. Jag deremot stod reglementmessigt uppsträckt med högra handen vid hufvudbonaden, då en person ur den bakom stående hopen utropade: "Se, hvilken tusan djefvul, som behåller hatten på hufvudet, då konungen har hatten i hand!" Konungen förstod ej detta grofva infall eller låtsade ej förstå det, men jag hade all möjlig möda att derunder hålla mig allvarsam.

Småningom återkommo sedermera både krafter och rörlighet i handleden, men aldrig den forna smidigheten, hvarför jag äfven framgent saknade den för en ryttare nödvändiga egenskapen af lätt hand.

Med nyss nämda undantag deltog jag regelmessigt i dragonkorpsens alla öfningar under 1830--40-talet. Såsom chef för lifsqvadronen med bostad i Stockholm, och med närmaste dragonnummer förlagda 1/4 till 1/2 mil från hufvudstadens tullport, hade jag en mycket angenäm tjenstgöring och blef derigenom äfven snart sagdt sjelfskrifven till åtskilliga smärre extra kommenderingar, emedan då sådana förekommo, jag alltid var lätt tillgänglig. Så till exempel sommaren 1835, då hertig Max af Leuchtenberg någon tid vistades i Sverige på besök hos sin svåger och syster, kronprinsen Oskar med gemål. Ibland andra nöjen, som då erbjödos hertigen, var äfven några dagars fältmanöver med Stockholms garnison, hvars trupper under denna tid voro lägrade i Drottningholms park. För att framvisa en liten profbit äfven af den indelta hären, beordrades jag att i öfningarna deltaga med 15 man af min sqvadron, utsedda att tjenstgöra såsom ordonnanser. Lägerlifvet var muntert. Sällan om någonsin hade kronprinsen Oskar visat sig så glad. Han bodde med hertigen i ett vanligt officerstält nedanför Kina slott, och långt in på natten hörde man de båda svågrarne skratta och prata.

En söndagsmorgon var hvila på orderna anbefald. Jag och åtskilliga andra stabsofficerare, som blifvit inqvarterade i den för tillfället om föga ordning vitnande hörnsalen å Kina slott, befunno oss till följd deraf makligt utsträckta i våra sängar, då kronprinsen och hertigen inträdde, något öfverraskade, men tillika

II:54

roade öfver vår noggrannhet att strängt följa fördelningsorderna. De qvarstannade en god stund, satte sig på sängkanterna och gycklade rätt hjertligt med de lättjefulla adjutanterna. Med ett ord, hertigens närvaro lifvade i hög grad den eljest afmätte kronprinsen, hvilken alla af uppriktigaste hjerta unnade denna glädje.

Långvarigare och allvarsammare, men tillika lärorikare var 1838 års kommendering, föranledd af då varande jäsning i sinnena. Den såsom politisk skriftställare bekante assessor Magnus Jakob Crusenstolpe; de af honom utgifna "Ställningar och förhållanden"; den begärlighet, hvarmed denna tidskrift af allmänheten slukades; det qvicka men skoningslösa sätt, hvarpå Crusenstolpe deruti behanlade regering och administration; det derför emot honom vintern 1838 anstälda tryckfrihetsåtal; hans fällande och afförande till Vaxholms fästning, hvarest han undergick tre års lindrigt fängelsestraff -- allt detta är såsom tillhörande historien väl bekant. Men hvad som lättare kan hafva fallit ur minnet, det är tidningspressens under hela denna tid ådagalaga partiskhet. Med en bitterhet utan like tog densamma den anklagades försvar och skymfade oförsynt de jurymän, som honom fält, bland hvilka den frejdade Berzelius särskildt utpekades. För allmänhetens upphetsande användes alla möjliga medel, icke blott retsamma tidningsartiklar, utan äfven legda handtlangare, hvilka på krogarna utdelade fri förtäring och framför allt bemödade sig att förleda gemenskapen vid garnisonsregementena. Man ansåg, troligen ej utan skäl, att en vidsträcktare omstörtningsplan förefans, och att den Crusenstolpeska processen var den förevändning, som begagnades för att sätta massorna i rörelse. Detta ändamål förfelades icke, jäsningen ibland det lägre folket var under juni månad allmän, och man väntade länge ett eller annat utbrott.

Dragonkorpsen var under denna månad lägrad å ladugårdsgärdet. En morgon utryckte vi för att jemte garnisonstrupperna genomgå den till påföljande midsommardag anbefalda paradering och manöver. Förvånade att, ehuru tiden framskred, de andra regementena uteblefvo, visste vi ej, huru vi dertill skulle förklara anledningen, då slutligen en ordonnans anlände, som medförde order till inryckning och tillika underrättade om de under natten timade oroligheter. Efter återkomsten till lägret begaf jag mig till staden, tog vägen förbi polismästare Nermans boning, nu

II:55

besatt med en stark gardes-piket, emedan å detta hus, likasom många andra, fönsterrutorna blifvit inslagna, samt vidare till slottet, der jag i stora galleriet träffade konungen. Hans majestät var, på grund af inlupna polisrapporter, i upprörd sinnesförfattning. Till förekommande af allvarsammare upplopp hade han beslutit en större trupputveckling och ålade mig att genast återvända till lägret med befallning till general Hierta att med dragonkorpsen fatta posto å Karl XIII:s torg. Här bivuakerade vi i två dygn, dock så att halfva korpsen, skiftevis, på fyra timmar återvände till lägret för att fodra, vattna och sköta hästarne, hvarjemte större patruller utsändes i alla riktningar. Under en veckas tid samlades, med undantag af nödigt dagbefäl, samtliga officerskorpser i mörkningen på slottet, intogo der aftonmåltid och qvarstannade till nära midnatt. Då och då fortforo visserligen ännu fönsterinslagningar hos misshagliga personer, men småningom återtog hufvudstaden sitt förra utseende, ehuru upphetsningen fortfor och elden glimmade under askan. Häraf föranleddes beslutet att, då dragonkorpsen den 7 juli uppbröt till hemorten, å ladugårdsgärdet qvarlemna den yngsta sqvadronen, norra Uplands, för att biträda med patrullering och dylikt. Anande att, om denna kommendering skulle längre tid fortfara, det kunde blifva lifsqvadronens öde att, såsom den närmast förlagda, densamma öfvertaga, anbefalde jag vid sqvadronens åtskiljande underbefäl och manskap att icke aflägsna sig från sina bostäder eller rusthåll och att vara beredda på hastig samling.

Denna förtänksamhet kom väl till pass. Den 25 juli kl. 1 till 2 på morgonen väcktes jag nämligen å Bälsta egendom, der jag för tillfället bodde, genom ett bref, som en hästgardesordonnans dit medfört, och som innehöll en från generaladjutanten för armén, grefve Brahe, omedelbart till mig afsänd befallning att, så fort sig göra lät, samla lifsqvadronen och med densamma aflösa den å ladugårdsgärdet qvarlemnade norra Uplands-sqvadronen. Skyndsamt uppsatte jag skriftliga order till de trenne afdelnings-underofficerarne att genom ridande bud samla deras manskap och påföljande dag den 26 juli vid middagstiden med skodda hästar infinna sig vid Silfverdals värdshus, beläget en mil från Stockholm. Order i enahanda syftning uppsattes till fanjunkaren i afseende på trossen, och till sqvadronens begge

II:56

subalternofficerare, von Printzencreutz och af Wirsén. Sedan allt detta skrifveri kl. 4 på morgonen afslutats, afsändes ilbud till den närmast boende underofficern med de order, som rörde honom och de begge subalternerne. Till fanjunkaren och de begge mest aflägsne underofficerarne afreste jag sjelf och återkom först på eftermiddagen till Bälsta, för att till majorsexpeditionen inrapportera mitt uppbrott, göra mig sjelf i ordning och hvila ut. Påföljande dag den 26 instälde jag mig vid Silfverdal, nyfiken att se, huru detta försök till snabb samling skulle lyckas, emedan de mest aflägsna dragonerna hade 6 1/2 mil att marschera. Det var derför ett vackert bevis på folkets hurtighet och disciplin, att jag 34 timmar efter det befallning derom kommit mig tillhanda hade en sqvadron, spridd på en yta af 7 mils längd och 5 mils bredd, samlad så nära hufvudstaden, att, om behofvet så fordrat, jag samma afton kunde hafva inryckt på ladugårdsgärdet. Nu lät jag dermed anstå till påföljande morgon, för att efterse skoningen, putsa hästarne och låta dem hvila ut.

Jag har måhända allt för vidlyftigt omtalat denna i sig sjelf föga vigtiga sak, men den ovanligt hastiga sammandragningen af en indelt sqvadron, hvars hästar, oskodda, gingo på bete, väckte på sin tid ej ringa uppmärksamhet och förskaffade mig smickrande loford af grefve Brahe och mina öfriga förmän.

Det var första gången jag sjelfständigt förde befäl, utan all kontroll af öfverordnade, och jag föresatte mig derför att göra denna kommendering för manskap och hästar så nyttig och så lärorik som möjligt. Alla aftnar inryckte en del af sqvadronen till hufvudstaden, någon gång, då allvarsamma oroligheter befarades, hela styrkan för att verkställa patrullering. Vid ett eller annat tillfälle helsades afdelningarna med stenkastning af de samlade pöbelhoparne, på hvilka man nödgades göra anlopp, då de, oaktadt förnyade tillsägelser, icke ville åtskiljas. För öfrigt hörde skälls- och glåpord till den dagliga eller rättare nattliga, undfägnaden, och det är väl möjligt, att i trängre gränder småpatruller någon gång läto häraf hänföra sig att utdela ett eller annat slag med sabeln, men i allmänhet intog manskapet en förvånande lugn hållning.

Tidningarna sökte dock efter bästa förmåga att gjuta olja på elden och kallade dragonerna, med anledning af hästarnes

II:57

färg, de svarta djeflarne. Det lyckades äfven att tillställa åtal inför slottsrätt, som dock icke ledde till någon påföljd, och vid hvilka tillfällen jag sjelf uppträdde såsom sqvadronsombud.

Äfven i andra afseenden bidrog denna garnisonstjenstgöring att utveckla manskapets intelligens och hurtighet. Jag lät ofta under de mörka och regniga nätterna blåsa till häst. Första gången och äfven den andra gick det temligen långsamt att utrycka, men på slutet och sedan folket vant sig att om aftonen så ordna sina persedlar, att de utan ljus kunde hastigt både påkläda sig sjelfva och sadla hästarne, var det en glädje att se, med hvilken snabbhet och ordning alla blefvo samlade, och detta oaktadt det fullständigaste mörker rådde i stallet och synnerligen i den magasinsbygnad, som begagnades till provisorisk kasern. Förmiddagarne öfvades enskild ridning efter mer och mer konstmessiga turer; och då hästarne voro vid god kraft, var det naturligt, att 5 till 6 veckor, på detta sätt använda, skulle mycket bidraga att fullkomna både folkets och hästarnes dressyr. Efter denna kommendering och under hela min återstående sqvadronchefstid förblef derför lifsqvadronen alla de andra afgjordt öfverlägsen i enskild ridning.

Den ene af sqvadronens officerare, underlöjtnant af Wirsén, hade nyligen vid kavalleriskolan i Saumur genomgått en kurs i lansfäktning och medhade det franska lansreglementet. Sedan jag från arméförrådet lyckats erhålla nödigt antal lansar, beslöt jag inöfva denna nya, inom svenska rytteriet hittills ej kända exercis. Manskapet inhemtade rätt mycken skicklighet att under enskild ridning handtera lansen. Men ännu hade jag ej, i anseende till det ständiga regnet, som nära nog förvandlat ladugårdsgärdet till ett träsk, kunnat företaga några öfningar i samlad sqvadron, då en dag solen sken upp, och jag beslöt att äfven på sådant sätt försöka det nya vapnet. På grund af markens slipprighet rörde jag mig med mycken försigtighet och i sakta takter på de högländare ställena och hade just gjort halt på Hakberget, då Karl Johan kom åkande. Att svänga upp, skyldra gevär och rida fram till den kungliga vagnen var ett ögonblicks verk. Konungen syntes intresserad af, såsom lansen då kallades, "vapnens drottning", och yttrade, under det han pekade åt borgen: "faites une attaque, mon ami!" Hastigt återvändande

II:58

till sqvadronen, ropade jag till karlarne: "hållen upp edra hästar, gossar!" och så bar det af med fäld lans utför Hakberget och öfver den genomvåta slätten, som nästan hade utseende af en sjö. Jag var beredd på, att halfva sqvadronen skulle rida omkull. Men lyckan och den ytterst utsläppta farten gjorde, att vid kommandoordet halt alla voro med mig. Jag svängde upp, ryckte fram till vägen och emottog der konungen i god ordning, ehuru karlar och hästar upp öfver hufvudet voro nedstänkta af lera. Hans majestät var belåten och bestod åt manskapet en riklig penningegratifikation och åt befälet så mycket vin, att vi deraf hade qvar, ännu då vi den 3 september uppbröto till hemorten. Samtidigt voro vi emellertid, höga som låga, mycket glada deröfver, att hvad alla ansågo såsom ett vågstycke lyckats så väl.

Under de bullersamma oordningar, som sålunda på ett mindre fördelaktigt sätt betecknade slutet af juni månad 1838, inträffade ett afbrott, hvilket gaf ny riktning åt samtalen och för någon tid nästan uteslutande sysselsatte den allmänna uppmärksamheten, nämligen det ryska kejserliga besöket i Stockholm. Jernvägar och öfriga anstalter, som nu i så hög grad underlätta en resa, funnos icke vid denna tid, och de sällsynta furstliga påhelsningarna verkstäldes derför vanligen till sjös. Såsom en särskild uppmärksamhet emot den åldrige Karl Johan hade kejsar Nikolaus beslutit att sända sin son, storfursten Alexander till Stockholm, hvarest rum för honom å kungliga slottet iordningstäldes. Den långsamt arbetande optiska telegrafen å Vaxholm skulle underrätta om tiden, då storfursten dit anlände, och hofvet likasom hufvudstadens invånare voro alla i spänd väntan. Slutligen fick man veta, att det kejserliga fartyget en vacker dag på eftermiddagen skulle kasta ankar nedanför Gustaf III:s bildstod. Dragonkorpsens chef, general Hierta, begaf sig till staden för att ifrån sin svågers, baron Ridderstolpes fönster i det nu varande telegrafhuset beskåda ankomsten. I lägret spridde sig på aftonen ett rykte, att kejsaren sjelf anländt. I hög grad nyfikna beslöto några af officerarne att, för erhållande af visshet härutinnan, afvakta Hiertas på natten inträffande återkomst. Leende afhörde han våra frågor och yttrade: "Hafven I äfven låtit narra eder? Förhållandet är att, i samma ögonblick storfursten på den ena sidan

II:59

af fartyget steg ned i sin slup, afgick en mindre båt till den motsatta sidan med några till ryska hofvet hörande herrar, som voro beordrade att skynda förut för att taga reda på storfurstens rum. Någon af de på stranden stående ropade härvid: det är kejsaren! På sådant sätt uppkom detta besynnerliga rykte. Sålunda lugnade, skyndade vi att öfverlemna oss åt hvilan, men väcktes tidigt påföljande morgon genom en extraorder, att officerskorpsen kl. 10 f. m. skulle inställa sig vid lifgardets till häst kasern för att föreställas kejsaren och storfursten af Ryssland. General Hierta blef nu i sin ordning öfverraskad. Det var verkligen kejsaren, som, under det storfursten högtidligen emottogs, hade skyndat förut öfver logården till Karl Johans våning, i förhoppning att kunna öfverraska konungen i hans inre rum. Han skulle deruti hafva lyckats, om ej excellensen Brahe, hvilken ilade till storfurstens möte, i trappan hade mött och igenkänt den höge gästen. Brahe vände om med kejsaren samt hann endast öppna dörren och utropa: "Sire, l’empereur est ici!" då kejsaren inträdde för att helsa konungen, hvilken han genom denna öfverraskning ville bringa en lika ovanlig som hjertlig hyllning. Kejsaren förklarade genast, att han komme att ligga i sin sons sofrum, i den fältsäng af stål han sjelf medförde, och att således inga förändrade anordningar finge för honom göras. Så skedde äfven, och jag tror, att litet frisk halm från stallet var det enda, som för kejsaren anskaffades.

Officerskorpsernas presentation försiggick, och aldrig har jag skådat en mera imponerande personlighet än denne kejsare med den herkuliska, väl formade gestalten, då han, ett hufvud högre än alla andra, fritt och ledigt kastade sin herskareblick öfver dem, som omgåfvo honom. Ännu tydligare framlyste dessa egenskaper, icke blott vid den stora paradering, som för kejsaren anstäldes, utan ännu mera på den festliga bal, som å Stockholms slott gafs till hans ära, och hvarifrån han oförmärkt aflägsnade sig för att gå om bord och återvända till Petersburg.

En ibland de flere extra förrättningar, som under dessa år i kommandoväg åt mig uppdrogos -- säkerligen den minst angenäma ibland dem alla -- var mitt deltagande i den så kallade Åkersteinska sadelaffären. Den senare räknades med rätta till en af dåtidens märkligare tilldragelser; och utan att ingå i en

II:60

fullständig utredning af denna vidlyftiga fråga, måste jag dock af nyss nämda anledning derom yttra några ord, för så vidt jag deruti blifvit inblandad.

Åkerstein, känd såsom skicklig artilleriofficer, hade af nyck tagit afsked från denna sin befattning, för att ingå såsom simpel karl vid Smålands husarregemente. Efter någon tids tjenstgöring derstädes lyckades han blifva anstäld såsom ständig ordonnans hos kronprinsen Oskar samt blef sedermera ryttmästare i generalstaben och slutligen öfverstelöjtnant och kommendant å Vaxholms fästning. Han var en man med mångsidiga kunskaper i militäriska ämnen, dock hufvudsakligen så vidt det rörde detaljerna, och ansågs derjemte för en af krigsvetenskaps-akademiens framstående medlemmar, men han var tillika i hög grad envis, egen och besynnerlig. Han ville efterhärma Karl XII, bar ständigt närmast skjortan ett bröstharnesk af jernbleck och deröfver röd väst, slät blå rock med en rad knappar, åtsittande underkläder och stora kragstöflar. Hufvudbonaden bestod af björnskinnsmössa. I denna drägt med gevär, rensel på ryggen och pallasch vid sidan tågade han till fots genom en stor del af Ryssland, Tyskland och Frankrike, lät vederbörligen anmäla sig vid hvarje fästning eller garnisonsort och väckte öfver allt uppseende för sin besynnerlighet, hvarför han äfven i Tyskland kallades: "der Sonderling".

Åkerstein hade lyckats förvärfva sig ej obetydlig öfning i åtskilliga handaslöjder; sjelf trodde han sig deruti ega en högt uppdrifven skicklighet. Han hade efter egen uppfinning åt sig förfärdigat en sadel, bestående af fram- och bakbåge af metall, tvänne korta sadelblad och en genom snörremmar med dessa senare förenad läder-sitsrem jemte ett derefter lämpadt sinnrikt packningssätt. Han hade med denna sadel gjort åtskilliga marscher, red sjelf i densamma ganska väl och sökte med mycken ihärdighet få den antagen till modell för det svenska rytteriets sadlar.

Då varande generaladjutanten för armén, grefve Magnus Brahe, som bestormades med framställningar i denna syftning, hade slutligen ingen annan utväg att befria sig ifrån den Åkersteinska enträgenheten än att åt general Hierta och ett par officerare vid hästgardet uppdraga att besigtiga sadeln och deröfver afgifva utlåtande, allt under förmodan att på sådant sätt frågan

II:61

innan kort skulle befordras till glömska. De komiterade sammanträdde med en förut fattad motvilja emot förslaget, men Åkersteins talande tunga segrade öfver alla deras betänkligheter, och de slutade med att förklara sig ingalunda kunna förkasta den i fråga varande modellen, hvilken de tvärt om ansågo ganska användbar. Men som den Åkerstein personligen tillhöriga sadeln var till modell olämplig, emedan dess bågar voro förfärdigade icke af jern utan af metall, föreslogo de att, innan någon egentlig beställning verkstäldes, ett visst antal sadlar, exempelvis sex, borde tillverkas med ledning af den Åkerstein tillhöriga. Denna senare del af komiterades yttrande öfverensstämde af flere orsaker icke med Åkersteins önskningar, och han sökte derför att densamma motarbeta. Under någon tids vistande vid Tula gevärsfabrik i Ryssland hade han sett arbeten verkställas med så kallad hejare, och han hade fattat så mycken förkärlek för detta redskap, att han förmenade intet annat vara lämpligt för tillverkning af de till modellen hörande sadelbågarne. Derjemte, och såsom man trodde på grund af Åkersteins plan att blifva chef för en af honom föreslagen vapenverkstad för hären, påstod han, att särskilda modeller ej behöfdes, och att, om under hans ledning en större beställning fick utföras, kunde de först färdigblifna sadlarna stämplas till modeller. Denna gång lyckades han dock icke drifva sin vilja igenom. Excellensen Brahe beslöt, att sex modellsadlar skulle anskaffas, och anbefalde Åkerstein hösten 1832 att afresa till Motala mekaniska verkstad för att ombesörja deras tillverkning. Men nu först visade sig hans motsträfvighet i sin fulla dager. Han utledsnade till den grad genom småaktighet och jemna kassationer arbetare och alla andra, som med honom kommo i beröring, att på tre månader ingenting uträttades, och att klagomål blefvo i Stockholm emot honom anförda.

Så stodo sakerna, då jag i början af år 1833 blef uppkallad till excellensen Brahe, som yttrade, att han hade ett mycket obehagligt uppdrag att lemna mig samt beskref ställningen och tillade: "Af Åkerstein ensam är ingenting att vänta. Troil måste afresa till Motala och tillse, att på ett eller annat sätt dessa sadelmodeller blifva färdiga."

Det var i sanning hvarken angenämt eller lätt att öfvervaka den kinkige, hetlefrade Åkerstein. Jag beslöt derför att ifrån första

II:62

början behandla honom med största möjliga öppenhet; jag sade honom rent ut, hurudana mina instruktioner voro, och sökte på allt sätt sporra honom till fullgörande af sitt uppdrag -- men förgäfves. Då två månader på sådant sätt förgått, under hvilka jag med Åkersteins tillstånd aftecknat alla hans konstruktionsritningar, sammanfattade jag i bref till grefve Brahe en utförlig berättelse om hvad af mig tillgjorts, om de hinder, som mött mitt uppdrag och om min öfvertygelse, att Åkerstein hvarken ville eller kunde gå i land med förfärdigandet af de i fråga varande modellerna. Detta bref, hvari jag dock bemödat mig att så skonsamt som möjligt skildra Åkersteins egenheter, förklarade jag mig nu vilja för honom uppläsa med tillägg, att icke en stafvelse komme att deri ändras, men att jag, så snart brefvet afgått, vore beredd att för dess innehåll lemna honom hvilken upprättelse han önskade. Först efter det jag med mycken bestämdhet förnyat min fordran att meddela honom innehållet, villfor han denna min begäran och afhörde brefvet från början till slut. Naturligtvis var jag beredd att omedelbart derefter på fullt allvar duellera med en motpart, känd för lika öfverlägsen skicklighet på pistol som på sabel och värja; och jag erkänner gerna, att under sådana förhållanden mitt lif icke kunde vara värdt många fyrkar, men min ära och mitt anseende stodo på spel, och jag kunde derför ej handla annorlunda än jag gjorde. Jag öfverraskades af sådan anledning ganska mycket, då Åkerstein efter slutad läsning yttrade: "Herr ryttmästaren har gått så öppet och ärligt till väga, att jag icke har ett ord att säga."

Detta Åkersteins ridderliga beteende gjorde, under den tid jag vid verkstaden qvardröjde, förhållandet oss emellan mindre afmätt, än det förut varit. Emellertid ledsnade han vid sitt uppdrag och skildes snart på egen begäran derifrån. Jag anbefaldes att i hans ställe fullgöra detsamma och lyckades efter ett par månaders vistelse under sommaren vid Motala att i fullständigt skick afleverera de beryktade sadelmodellerna med alla dertill hörande utredningspersedlar.

Nu hoppades jag vara fri från all vidare befattning med denna ledsamma fråga, men så blef ej förhållandet. Försök skulle vid Nyköpings verkstad göras för utrönande af huruvida, enligt Åkersteins påstående, sadelbågarne lättast och billigast

II:63

skulle kunna tillverkas med hejare. Jag kommenderades jemte Callerström, sedermera chef för Eskilstuna gevärsfaktori, att sommaren 1834 verkställa dessa försök, hvarvid snart utröntes, att ett sådant tillverkningssätt var både olämpligt och nära nog omöjligt.

Frågans senare del: den Åkersteinska modellens antagande, förfärdigandet efter densamma af ett icke obetydligt antal sadlar; dessas utlemnande till artilleriet att försökas; modellens slutliga förkastande, sedan man funnit, att den illa bröt hästarne och för öfrigt befans i flere afseenden olämplig, -- allt detta förbigår jag, emedan jag lyckligtvis icke hade något att dermed skaffa.

Vid min återkomst från Nyköping i början af augusti månad 1834 hade koleran utbrutit i Stockholm, och den fortfor hela sommaren att med mycken häftighet derstädes rasa. Förskräckelsen var allmän. Min mor och syster befunno sig vid Österby bruk hos min morbroder, baron Tamm. På skriftlig förfrågan, huruvida äfven jag kunde ditresa, erhöll jag till svar ett bleklagdt nej. Ingenstädes vågade man mottaga resande ifrån det förpestade Stockholm. Socknar och enskilda gårdar spärrade sig; vakter tillstängde alla vägar; postbud likasom postväskor röktes, och de senare genomstungos -- med ett ord, fruktan och de på grund af densamma vidtagna åtgärderna voro lika ömkliga som löjliga.

Under sådana förhållanden tvungen att i hufvudstaden qvarstanna, blef frågan, huru jag bäst skulle kunna bidraga till olyckans mildrande. Kolera-byråar voro på en mängd olika ställen inrättade, och vid dem anmälde sig till tjenstgöring nästan alla unga karlar, som icke voro allt för försagda -- deribland äfven jag. Angenämt var visserligen icke uppehållet å dessa ställen, omgifven som man var af medikamenter, barberaregesäller, sjuksköterskor, sjukbärare, likkistor och bårar; men man fann, att man gjorde nytta, att man räddade mången uslings lif -- och derför saknade denna tjenstgöring ingalunda intresse. Om dagen voro flere af de frivilliga tillstädes. Den öfriga tjenstgöringen fördelades så, att man hade två nätter fria. Den tredje kastade man sig klädd på en lädersoffa, men stördes esomoftast af inträffande sjukbud, då vakthafvande barberarepojken, åtföljd af sköterska, genast afsändes till den sjuke. Men var barberaren

II:64

annorstädes sysselsatt, då tog man medikamenter i fickan och skyndade sjelf dit. På sådant sätt såg och behandlade jag under denna sorgliga tid flere kolerapatienter, utan att sjelf angripas af sjukdomen -- troligen derför att jag var lugn och orädd, städse bar på mig sådana läkemedel, som vid första illamående skulle användas, samt noggrant iakttog ett förståndigt lefnadssätt.

Under den af många prisade, af en och annan ännu saknade ståndsrepresentationen, företedde sommarmånaderna en af riddarhusets mest ömtåliga sidor. Det var vid sådana tillfällen vigtiga beslut understundom der fattades af 15 till 20 närvarande ledamöter. Det var då de fåtaligt qvarvarande elektorerna hade ett ganska ansträngande arbete att hålla utskotten nödtorftigt besatta med ledamöter af adeln, ett arbete, för hvars svårigheter de skulle hafva dukat under, om ej lyckligtvis till sommartjenstgöring qvarkommenderade garnisonsofficerare och de många adliga extraordinarierna i de förvaltande verken funnits att tillgå. Om så vanligen var förhållandet, huru mycket betänkligare skulle ej då dessa svårigheter framställa sig under kolera-sommaren år 1834? Voteringsmassorna hade spridts såsom agnar för vinden, och i den fåtaligt besökta riddarhussalen gaf landtmarskalkens klubba ett skrällande genljud mot de vapenklädda väggarna. Man kastade derför mer än vanligt spejande ögon åt alla håll för att upptäcka dem, som möjligen till utskottsledamöter kunde anammas. En dag träffade jag på gatan landshöfdingen baron Rålamb, för tillfället ordförande ibland elektorerna. Han antastade mig genast, för att förmå mig att mottaga en utskottsplats. Fåfängt anförde jag, att jag dertill saknade både håg, vana och duglighet, samt att jag för öfrigt både dag och natt var upptagen af min tjenstgöring på kolerabyrån. Inga invändningar hjelpte. Jag blef insatt i ekonomiutskottet och har törhända denna tvångsåtgärd att tacka, för det jag sedermera blef så lifvad för riksdagsgöromål. Jag öfvervann småningom den rädsla, som till en början åtföljer det offentliga uppträdandet, fann att man i utskottet uppmärksamt hörde på mig, och började finna mig road af denna nya sysselsättning.

Såsom ofvan blifvit meddeladt, var min tid under tiotalet 1831--40 temligen upptagen af tjenstgöring vid dragonkorpsen, vaktgöring hos konungen, olikartade extra-kommenderingar och

II:65

arbete i krigsvetenskapliga ämnen. Den ledighet, som under somrarne bestods mig, använde jag till besök hos vänner och anförvandter på landet. Vintrarne uppehöll jag mig i hufvudstaden, hvarest jag deltog i det sällskapslif, sqm denna tid gjorde Stockholm så angenämt. Jag började dock mer och mer framför de lysande tillställningarna föredraga det enkla umgänget med närmare vänner och gifta regementskamrater, och ibland de senare företrädesvis baron Reutersköld, i hvars hus, likasom i svågerns, då varande öfverstelöjtnant Fredrik af Klerckers, jag städse omfattades men broderlig tillgifvenhet.

Reutersköld gifte sig den 8 december 1833 med fröken Louise Adelsvärd, dotter till statsrådet grefve Reinhold Adelsvärd. Bruden var hoffröken och brudgummen kammarherre hos kronprinsessan Josefina. Bröllopet skulle således firas på hofvet, och brudens fader, som tillika var hofchef hos kronprinsen, hade erhållit i uppdrag att för festen uppgöra ett program, lämpadt efter de forna högadliga bröllopen, med iakttagande tillika af de sedvänjor, som å ett annat ställe i landsorten ännu voro brukliga. Utsedd till brudgummens marskalk, erhöll jag äfven min del i dessa förberedelser och beklagar endast, att efter mer än fyratiotre års förlopp en del af ceremonielet fallit mig ur minnet, ty det hela var så vackert och så högtidligt, att en fullständig beskrifning deröfver förtjenat att för kommande slägten bevaras. Så vidt jag nu kan erinra mig, firades bröllopet på följande sätt:

Brud och brudgum med tärnor och marskalkar afhemtades i kungliga vagnar till slottet och återvände efter slutad ceremoni på samma sätt till sitt nya hem, dock med den väsentliga skilnad, att på hemfärden brudparet åkte i en, med sex hästar förspänd sjuglasvagn, omgifven af hoflakejer med facklor, och att alla vakter då för dem gingo i gevär.

Vigseln förrättades i drottningens inre förmak. Under det derefter brudparet af de kunglige och den förnämsta omgifningen lyckönskades, ordnade sig hastigt det öfriga sällskapet i yttre rummen till högtidståg. De inträdde parvis, herrarne bärande stora vaxljus i stället för facklor, med marskalkar och tärnor i spetsen. De kungliga personerna hade emellertid uppstält sig på ett led med brudparet i midten, och par efter par svängde nu

II:66

fackeltåget upp, för att helsa dem alla, damerna genom djup nigning, herrarne medelst långsam bugning. Sex dylika vördnadsbetygelser skulle afläggas, först för bruden, derefter för brudgummen och sedermera för konungen, drottningen, kronprinsen och kronprinsessan -- och detta turvis till höger och venster samt i enahanda takt af herre och dam. Denna jemnhet och likformighet var ganska svår att inlära, man öfvade sig länge derpå och hade den glädjen erfara, att allt lyckades utmärkt väl, likasom äfven en derefter följande af ballettmästare Selinder för tillfället sammansatt och under honom inöfvad parad-kadrilj.

De ogifta damerna slogo nu ring omkring bruden. Hennes ögon förbundos, och hon utdelade kronan till tre af sina väninnor, hvarefter fruarna med drottning och kronprinsessa i spetsen genombröto ringen och införde bruden i de gifta damernas krets, allt under liflig omdansning.

På enahanda sätt tillgick med brudgummen. Här var det konungen och kronprinsen, som i spetsen för de gifta herrarne togo honom ifrån ungersvennerna.

Nu inburos stora, rikt sirade länstolar. Sedan brud och brudgum deri tagit plats, fördes de på ungherrarnes axlar gent emot de kungliga och drucko ur pokaler, fylda med fradgande champagne, hvarandras skål.

Aftonmåltiden serverades i lilla galleriet vid ett enda stort bord. Brudparet utfördes af konung och drottning och erhöll hedersplatsen emellan dem. Midt emot sutto marskalkerna. Jag föreslog konungens skål, förutom hvilken, så vidt jag minnes, endast ett glas tömdes: för brudparets lycka.

Jag har må hända allt för fullständigt beskrifvit detta ståtliga bröllop, men det utgjorde länge ett omtyckt samtalsämne i hufvudstaden, och säkert är, att något dylikt ej sedermera blifvit firadt.

Året 1836 medförde i mina förhållanden åtskilliga ej oväsentliga förändringar. Jag hade börjat ledsna vid det kringflackande sommarlifvet. Tanken på ett eget hem, en älskvärd hustru och egen verksamhet på landet började, ehuru under obestämda former, att föresväfva mig. Tillfälle till den senare sysselsättningen bereddes genom min vän Axel Reuterskölds välvilliga tillmötesgående. Han var efter sin mormoder, grefvinnan Le

II:67

Febure, innehafvare af det två mil från Stockholm vid Vallentunasjön belägna vackra Bälsta. Der hade han sjelf med sin unga hustru bott det första året efter deras giftermål; men sedan fadren hösten 1834 i Stockholm aflidit i kolera och sonen till följd deraf måste afflytta till det långt betydligare Rånäs, önskade han att få öfverlemna Bälsta till en person, som ej skulle utsuga egendomen eller förstöra dess skog. Af sådan anledning erbjöd han mig att arrendera detta ställe på vilkor så billiga, att, om jag förstått landthushållningen -- en förmåga, som jag oaktadt flitigt studium af landtbruksböcker ej hann under min arrendetid förvärfva -- så skulle jag derpå kunnat hafva ganska god behållning. Den 14 mars 1836 mottog jag egendomen, och sommartiden under fyra år förde jag der ett enkelt, men gladt och angenämt ungkarlslif. Jag fann dock, att jag i längden svårligen kunde dermed fortfara, så vida jag ville på allvar egna mig åt de militära och statsekonomiska arbeten, som skulle bereda min framtida fortkomst; och då en af mina unga kamrater, löjtnant Thure af Wirsén, som nyligen inträdt i gifte, lifligt önskade att derstädes få bosätta sig, samt egaren baron Axel Reutersköld dertill lemnade sitt bifall, afträdde jag, icke utan saknad, den 14 mars 1840 arrendet till Wirsén emot en summa, stor 6,000 kronor.

Genom Bälsta-arrendets afträdande ledig till utflykter, företog jag sommaren 1840 i sällskap med min broder Fredrik en resa till Gustafsberg, der vi en månad badade och hvarifrån hemvägen togs längs vestra kusten till Skåne och Blekinge samt derifrån utmed den östra åter till Stockholm.

För öfrigt är om de då förflutna åren ej synnerligt att berätta utöfver hvad som redan blifvit anfördt. Vintren 1838 var jag utsedd till revisor i arméns pensionskassa och tillbragte flere månader med denna föga angenäma sysselsättning. Sommaren 1839 besökte jag på en kort tid Medevi, der min moder och syster drucko brunn och hvarifrån vi alla gjorde en hastig utflykt inom det vackra Tjusts härad. Den 15 april 1840 utnämdes jag till major i armén och påföljande år den 4 juli till riddare af svärdsorden.

[1] En dag hade konungen länge afhandlat en dylik fråga med kabinettskammarherren S. och adjutanten D. Sedan han slutat, frågade han: "M’avez vous compris, messieurs?" "Parfaitement, Sire!" svarade D. "Pas un mot, Sire!" yttrade den frispråkige S. -- D. afskedades nu, hvaremot S. qvarstannade för att få ämnet klarare utveckladt. Men då han det oaktadt förklarade sig ej förstå detsamma, utropade konungen: "Huru är det möjligt, att ni, som har vida bättre hufvud än D., icke uppfattat mina tankar, då han deremot förstått mig?" "Jag befarar, eders majestät," svarade S., "att D. ej begripit mera deraf än jag." Nu blef det D:s ordning att undergå examen, och då han särdeles klent kunde redogöra för ämnet, blef följden, att finansfrågor icke vidare afhandlades under dessa herrars vaktmånad.

[2] Utdrag ur dessa korta skildringar öfver män, af hvilka många gjort sig högt förtjenta af fäderneslandet, följa såsom bilagor. Öfriga af mig författade och i krigsvetenskaps-akademiens handlingar införda uppsatser egna sig deremot föga dertill, såsom allt för vidlyftiga och tillika afhandlande rent militäriska frågor.