Minnesteckningar och andra uppsatser / Carl Gustaf Warmholtz (1904) Author: Carl Snoilsky Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

CARL GUSTAF WARMHOLTZ

Ingenting väcker så liflig föreställning om mänsklig framgång och mänsklig begränsning som det enda ordet namnkunnighet. Den, som lyckats i att uppdraga denna sällsynta praktblomma, väntar väl att hon skall öfverlefva sin egen såningsman; och dock sammanfaller endast alltför ofta bäggederas lifslängd. Mången hinner till och med att själf bevittna den ömtåliga plantans både blomstring och förvissnande -- ett ögonblick af sol och sorl, och så blir det åter mörkt och tyst.

Men det gifves fall, då namnkunnigheten kommer långt efteråt, sedan den som burit namnet förvandlats till stoft. Sådant händer icke blott väldiga andar, hvilkas idéer behöft generationers bekräftelse för att erkännas såsom sanningar, utan också någon gång en undangömd forskare och samlare, som utan tanke på ära och rykte ihärdigt fullföljt ett gagneligt arbete, förbisedt af hans samtid, men med tacksamhet mottaget och uppskattadt af efterkommande.

Skulle någon under perioden närmast efter frihetstiden blifvit tillspord, hvilka namn då voro de yppersta Sverige frambragt på vetenskapens och

132

forskningens områden, är det alls icke sagdt, att därvid ihågkommas den man, som bar namnet Carl Gustaf Warmholtz.

I supplementet till Gezelii biografiska lexikon söker man honom förgäfves. På hans bröst fästes intet synligt äretecken, inga akademier och lärda samfund skyndade att tillägna sig honom. Han hade icke ens före sin bortgång uppfyllt det väsentliga villkoret för en författares namnkunnighet: att vara i tryck fullständigt tillgänglig. Af de femton oktavband, som omfatta det förnämsta af hans litterära verksamhet, hade vid hans död endast tvenne hunnit öfverlämnas åt offentligheten.

Sedan dess äro mer än elfva decennier förflutna, och huru många en gång berömda namn har icke glömskan utgallrat! Själfva de samtida stormännen inom den vetenskap Warmholtz tjänade, Dalin och Lagerbring, bära det förgångnas prägel i åsikter, metod, stil. Warmholtz däremot, den i lifstiden föga kände bibliografen, anlita vi ännu dagligen. Han är och förblifver ordnaren af den svenska häfdaforskningens material, den osviklige vägvisaren till dess källor. Mycket af det, som för hundra år sedan kunde synas snillrikt, fängslar icke längre på samma sätt; men den sega flitens bedrift kvarstår oförändrad. Ingen nation äger ett grundligare, ett tillförlitligare inventarium öfver sin äldre historiska bokskatt än den svenska besitter i Warmholtz’ Bibliotheca historica Sueo-Gothica. Det är en gärd af skyldig tacksamhet, då nu en sen lager ägnas åt detta verks upphofsman, och i

133

sammanhang därmed hans lefnad göres till föremål för en enkel framställning.

Carl Gustaf Warmholtz föddes i Stockholm den 1 januari 1713, enligt tyska församlingens kyrkobok, men döptes egendomligt nog icke förrän den 22 december samma år, åtminstone uppgifver han så själf. Hans fader, Johan Conrad Warmholtz, född 1673 vid Halberstadt, hade genom gifte med apotekaren J. L. Allmachers dotter Maria Elisabeth blifvit ägare af apoteket Markattan [1], det äldsta i Stockholm, hvars privilegier redan utfärdats af Gustaf II Adolf. Denne Allmacher, också en infödd tysk, född i S:t Goar, hade i sin ordning fått apoteket efter sin svärfader, G. Ch. Daurer. Allmacher lutade i religiösa ting åt Dippels läror och idkade för öfrigt litet alkemi. Warmholtz ägde en liten guldplatta, som morfadern sades hafva fabricerat. Allmacher dog 1724. Apotekareyrket har alltid ansetts vara inbringande, och Warmholtz’ föräldrahem, där utom han själf endast en syster, Eleonora [2], uppväxte, synes hafva varit ganska förmöget samt i stånd att gifva sonen en ytterst vårdad uppfostran. Redan som gosse var han en omättlig läsvurm och rotade ständigt i Lochners boklåda. Han blef 1730 student i Uppsala, där han ställdes under ledning af professor Anders Celsius, men sändes tidigt

134

utomlands för att fortsätta sina studier i Göttingen och vid andra universitet.

Om hans vistelse på främmande botten känna vi blott de sparsamma notiser, som han själf tillfälligtvis meddelat Gjörwell. Så erfara vi genom denne [3], att han vid blott 20 års ålder besökte hertigens af Holstein hof i Kiel. Det var ett ängsligt hof. Hertigen, utan vidare hopp om svenska kronan, utan gemål, förde en opassande lefnad och var sällan någon dag nykter. Den lille arfprinsen, sedermera tsar Peter III, uppföddes till svensk tronpretendent, talade svenska och omgafs af endast svensk betjäning. Hans lynne var eldfängdt. Talet föll på det polska konungavalet efter August II, som just då aflidit. Någon tog med ifver parti emot konung Stanislaus och frågade hvad han då hade gjort för att vara berättigad till polska tronen. »Hvad?» svarade prinsen. »Har han icke följt Karl XII och varit Sverige trogen?»

Kort därefter återfinna vi Warmholtz i Hamburg. Han var då, berättar han själf, fritänkare [4] och strödde omkring sig de metafysiska fraser, som han tillägnat sig under en vidsträckt men ytlig läsning. Hans unga kamrater fingo hög tanke om hans begåfning, och damerna gräto. Den store filologen Fabricius lät honom emellertid på fint vis förstå, att han uppträdde som en narr. Detta väckte honom till eftertanke och lärde honom betrakta religionen med vördnad. Han började nu att äfven

135

studera teologiska böcker och vardt slutligen öfvertygad om kristendomens sanning, fastän han förblef främmande för tidens pietistiska rörelser. Andra hans umgängesvänner i Hamburg voro kvickhufvudena Liscow och Hagedorn, »hvilkas satir var ett gissel för dåliga författare».

Från Göttingen fördes Warmholtz af sin lyckliga stjärna till Holland, där det tilltänkta kortare besöket förvandlades till en mångårig vistelse, som blef grundläggande icke allenast för hans framtid i yttre afseende, utan för hela hans inre utveckling. Hans karaktär, bildning och litterära smak, ja äfven politiska sympatier mottogo här de sedan för lifvet bestämmande intrycken. Han blef en sann holländare i frisinne, kärlek till det redbara och positiva, i obenägenhet mot fantasteri och ovederhäftighet af alla slag. Till sin politiska trosbekännelse var och förblef han afgjordt franskfientlig, ehuru han till fullkomlighet tillägnade sig det franska språket i tal och skrift, liksom han redan förut behärskade det latinska och tyska.

Anledning till detta långa kvarstannande i Holland gaf bekantskapen med den i Sverige födde friherre Isak Cronström [5], som med lysande tapperhet fäktat på halfva Europas valplatser och särskildt i det spanska successionskriget skurit lagrar under den store Eugènes befäl. Han hade nu hamnat i den ärofulla befattningen att vara holländsk general och guvernör i Ypern. Warmholtz omfattades med

136

synnerlig välvilja af denne sin ryktbare landsman, som öfvertalade honom att gå i republikens tjänst och fäste honom vid sin person såsom guvernementssekreterare. Warmholtz räknade de år, han fick tillbringa hos friherre Cronström, såsom de lyckligaste och minnesrikaste i sitt lif. Här lärde han sig, enligt hvad han själf vittnar, att handlägga offentliga ärenden, tänka och skrifva med klarhet och redighet samt älska sanningen. Ehuru icke egentligen lärd, hade friherre Cronström under sin långa, mångskiftande lefnad sett och inhämtat ofantligt mycket. Såsom ett exempel på hans ännu i ålderdomen lifliga bildningsintresse anför Warmholtz, att han, 76 år gammal, ville studera Cæsars Commentarier tillsammans med sin unge sekreterare.

Sedan Warmholtz återvändt till Sverige, skulle den gamle krigaren vid 86 års ålder se sin ärofulla bana fördunklas af olyckan. Hollands hufvudfästning, Bergen-op-Zoom, hvars försvar han 1747 ledde mot fransmännen, föll, efter ett långt och tappert motstånd, genom öfverrumpling i deras händer, hvilket framkallade en storm af ovilja mot befälhafvaren och hans förmenta vårdslöshet. Vid anställd undersökning af orsakerna till fästningens fall frikändes han emellertid.

När Gjörwell, såsom redan är nämndt, utgifvit Cronströms märkvärdiga lefverne, ansåg Warmholtz sig, i anledning af den till honom öfversända boken, manad att delgifva författaren några sina egna minnen angående Cronström; och detta gaf uppslaget

137

till den för Sveriges lärdomshistoria fruktbärande förbindelsen mellan Gjörwell och Warmholtz [6].

I Holland gjorde Warmholtz bekantskap med åtskilliga furstliga personer samt vetenskapliga och vittra storheter, däribland själfve Voltaire, med hvilken han under en del af året 1740 dagligen var tillsammans och äfven brefväxlade. Warmholtz njöt visserligen af hans öfverdådiga kvickhet, men var ingalunda intagen af hans personlighet. Hans inbilskhet och fåfänga väckte Warmholtz’ löje. Som poet satte han honom under de gamla mönstren Boileau, J. B. Rousseau och Racine, men på detta fält var den tämligen fantasilöse Warmholtz ingen säker domare, hvilket han själf gärna medgaf. Däremot var hans omdöme så mycket mer pålitligt i fråga om Voltaires historiska arbeten. Med all beundran för de djärfva, öfverraskande vändningarna och den sprakande stilen, fann han dem mera tillhöra romanens område än häfdateckningens.

I Holland verkställde Warmholtz ett omfattande litterärt arbete; han öfverflyttade till franska Nordbergs digra historia öfver Karl XII, hvilken öfversättning utkom i fyra band in 4:o i Haag 1742. Nordberg hade undan för undan tillsändt honom den svenska texten i korrekturark. Warmholtz kunde sedermera aldrig utan förargelse tänka på den tid och möda han offrat på öfversättningen af

138

denna »sämsta bland alla böcker», som han uttryckte sig. Kanske hade förargelsen häröfver äfven en annan följd: i den mån han fördjupade sig i Karl XII:s historia, utbildade sig hos honom en afgjord motvilja för denne hjälte, och han kunde icke förlåta sig själf, att han en gång på god tro beundrat honom. Det låg ju ej för Warmholtz’ nyktra, praktiska sinne att betrakta en historisk gestalt ur annan synpunkt än nyttans. Han var holländare äfven däri, att han långt mera värderade Karls motståndare, den store tsaren. Bland Sveriges konungar beundrade han däremot särdeles Karl IX, hvilken han ansåg vara en bland dem som allra bäst känt och förstått sitt folk.

Men det var icke nog att Warmholtz i Holland skulle samla skatter af vetande och världserfarenhet; han lyckades äfven att där vinna en älskad maka i den behagliga och vittra Françoise Marguerite Janiçon[7], dotter af Hessen-Cassels minister hos Generalstaterna, François Michel Janiçon, också han känd såsom historisk författare [8]. Samtida prisade högt fru Warmholtz. Gjörwell ansåg senare henne vara det lärdaste fruntimmer i Sverige. Hennes bref lästes som små mästerstycken och utlånades [9]. Warmholtz, som genom detta äfven i

139

ekonomiskt afseende mycket förmånliga gifte blifvit känd inom det hessiska hofvet, hoppades att med tiden få efterträda svärfadern i dennes diplomatiska befattning. Däraf vardt emellertid intet. Dock hugnades han af konung Fredrik, hvars undersåte han redan var, med titel af hessiskt hofråd. Detta var både början och slutet af Warmholtz’ befordringsbana i fäderneslandet.

Oaktadt de smickrande anbud, som gjordes honom att kvarstanna i republikens tjänst, beslöt han sig, af för oss obekanta skäl, att med sin maka flytta hem till Sverige, det land, som han lämnat redan i de första ynglingaåren och där han i mångt och mycket blifvit en främling. Icke minst hvad språket angick. Åtminstone vid sin hemkomst skref han en rätt dålig svenska [10], som bjärt afstack mot hans korrekta och flytande franska, ännu behagligare att läsa, på grund af den utomordentligt vackra och tydliga handstilen. Warmholtz’ svenska blef med åren vida bättre, i hans Bibliotheca historica ganska god; dock föll det sig för honom alltid lättare att skrifva franska, hvarför han också i regeln brefväxlade på detta språk.

Det var under egendomligt upprörda förhållanden han 1744 eller 1745 åter beträdde fäderneslandets jord. Hans dröm torde hafva varit att vinna

140

inträde i kansliet, hvartill hans vana att sköta statsärenden, i förening med hans mångsidiga språkkunskap, säkert gjort honom skickligare än de flesta. Men han fann snart att sådant under det rådande systemet var omöjligt. Alla Warmholtz’ tycken och åsikter aflägsnade honom ifrån ett parti, hvars franska sympatier voro honom motbjudande, hvars finanspolitik syntes honom oförsiktig och skadlig. Härtill kom, att hans hessiska förbindelser gjorde honom missnöjd med den Sverige påtvungne tronföljaren, genom hvars val konung Fredriks hus blifvit utestängdt från tronföljden. De ungdomskamrater, hvilka han i Stockholm återfann, äfvensom de nya vänner, till hvilka han kände sig mest dragen, råkade dessutom att samtligen tillhöra mösspartiet, så t. ex. Berch, Serenius och i främsta rummet Arckenholtz, hvilken hattarne redan gjort till politisk martyr. Warmholtz´ plats var sålunda förutbestämd i ett land och en omgifning, där alla människor lefde i politik, där ens yttre lycka, nästan medborgerliga trygghet kunde bero på den ställning man intog till partierna.

Huru skulle den härskande hattregeringen störtas? var den fråga som sysselsatte alla den andra sidans politiskt tänkande och energiska hufvuden. Såsom vi veta, utgjorde tyvärr utländskt guld, ja i värsta fall utländskt hot, den drifkraft, hvarmed man hoppades kasta motpartiet ur sadeln. Medlet var icke mössornas uppfinning. Casteja och de ränker, som i franskt intresse hjälpt det nu rådande partiet att störta Horn och hans om Sveriges

141

fredliga återupprättelse så förtjänta regering, voro i lika friskt minne som de frukter denna systemförändring burit: det ömkliga kriget och alla däraf härflytande olyckor. Liksom förut hattarne, räknade nu mössorna på utländskt bistånd för att nå fram till sitt syfte. Men de senare vände sig till Ryssland.

För oss ligger nära till hands att brännmärka denna anslutning såsom opatriotisk, att icke säga något värre. Men hvar fanns då fosterlandet? Månne hos det parti, som ersatt Arvid Horn med Carl Gyllenborg? Ingen har rätt att stämpla hvarken den ena eller andra sidans män för bristande fosterlandskärlek, om man undantager sådana som bevisligen läto sig bestämmas af enskilda fördelar. Flertalet hattar liksom mössor trodde sig handla till Sveriges sanna bästa, änskönt den väg, på hvilken de senare slogo in, syntes farlig nog. Faran var likväl icke så stor och ögonskenlig, som den nu måste förefalla. Polens varnande exempel fanns ännu icke, och Rysslands makt var under Elisabeths svaga styrelse på långt när icke så fruktansvärd som senare. Naturligtvis tänkte ej heller mössorna att efter vunnen seger finna sig i ett fortfarande ryskt förmynderskap. Ryssland borde för den lämnade handräckningen anse sig till fullo belönadt genom vunnen trygghet mot införande af ökad konungamakt i Sverige, hvartill hattarne vid denna tidpunkt förmentes icke vara ovilliga. Det fanns verkligen intet som Sveriges grannar fruktade högre än detta, liksom hade den karolinska tiden häraf kunnat återuppväckas.

142

För den ryska diplomatien var det af mössorna erbjudna närmandet ytterst välkommet, icke allenast till följd af den vanliga lusten att hos grannen fiska i grumligt vatten, utan af hämndbegär. Tsarinnan ansåg sig bemött med svart otacksamhet af den furste, hvars val till svensk tronföljare hon genomdrifvit, men som nu sökte sitt stöd hos Rysslands fiender både inom och utom Sverige. Därtill var ledaren af hennes utrikespolitik, storkansleren Bestuchev, personlig fiende till hattcheferna, Tessin m. fl.

Under en så kritisk tid sammanträdde 1746 års riksdag. Partilidelserna flammade högt. Såsom påtryckningsmedel för att hjälpa mössorna företog Ryssland truppsammandragningar vid finska gränsen. Danmark, som å sin sida hade särskilda anledningar till missnöje med svenske tronföljaren, antog likaledes en hotande hållning.

Den, hvilken skulle vara själen i kampen mot hattpartiet och i sin hand sammanhålla de invecklade trådarna, var Rysslands ambassadör i Stockholm, friherre von Korff [11], sedan den mera hofsamme Luberas fått träda tillbaka. Ambassadören borde till den gemensamma fiendens besegrande samverka med ett slags rådgifvande konselj, bestående af personer, hvilka han själf kallade »mössornas bästa hufvuden», Åkerhielm, Bielke, Serenius, Arckenholtz, von Kochen, Nerées, Fredenstjerna och Warmholtz. Åtminstone en bland dessa,

143

Fredenstjerna, torde icke hafva varit okänslig för det ryska guldet, men vid Warmholtz låder i detta afseende icke den ringaste fläck. Hans öfvertygelse om hattpolitikens landsfördärflighet var oberoende af främmande inverkan och förblef lika fast, som hans karaktär var oegennyttig. Huru långt von Korffs rådgifvare hvar för sig kunna hafva gått i att tillstyrka nyssnämnda betänkliga påtryckningsmedel, är nu omöjligt att säga. Till von Korffs egna uppgifter i depescherna till Bestuchev lär man icke få sätta alltför mycken tilltro. Han var en fanatiker, hvars rapporter, enligt Danielson och Malmström, vimla af öfverdrifter, misstag och rena dikter. Han bidrog i högsta grad att hos nationen skada mössornas sak genom hänsynslöst uppträdande mot svenska rådet och tronföljaren personligen, hvilket också slutligen gjorde hans återkallande nödvändigt. Hur olämplig han sålunda visade sig vara såsom partiledare, torde han likväl i det enskilda umgänget visat mera behagliga sidor. Han hyste intresse för bildning, samlade ett dyrbart bibliotek och hade varit præses i den ryska vetenskapsakademien, uti hvilken egenskap han brefväxlat med Erik Benzelius. Warmholtz synes verkligen hafva hyst en viss tillgifvenhet för mannen, kanske på grund af gemensamma bokintressen. Åtminstone fick hans porträtt senare sitta i Warmholtz’ salong på Kristineholm [12].

144

Under ifrågavarande stormiga period bekämpade partierna hvarandras politik äfven genom flygskrifter, tryckta och otryckta. En af det förra slaget, »Samtal mellan tvenne redliga svenska män om tillståndet i deras fädernesland», skall, enligt uppgift i en depesch af Luberas i augusti 1746, hafva flutit ur Warmholtz’ penna. Den råder till vänskap med Ryssland och afstyrker det för denna makt misshagliga förbundet med Preussen, men är icke bitter. Warmholtz vill emellertid själf icke vidgå författarskapet. Han upptager den i sin Bibliotheca historica under n:r 6,235, men tillägger: »som papper, tryck och tryckfel utvisa att denna skrift icke kommit från en svensk bokpress, så torde ej heller författaren vara svensk». Därmed må nu vara huru som helst, men att Warmholtz skänkte partiet det värdefulla biträdet af sin penna, kan tagas för afgjordt [13].

Det är öfverflödigt att här upprepa de af historien tillräckligt kända omständigheter, hvarigenom hattarna vid 1746--47 års riksdag lyckades bibehålla sig vid riksstyret -- hvilket trots allt, denna gången åtminstone, var den för Sverige bästa lösningen. Men knappt kände de sig åter tillräckligt säkra, förrän de skredo till förföljelser och straffdomar mot andra sidans män. Jämte Samuel

145

Åkerhielm, mössornas enda stödjepelare inom rådet, och den bekante, åt hattarnas hämnd hemfallne köpmannen Springer, var Arckenholtz sedan gammalt särskildt illa anskrifven. Han fick brådt att lämna Sverige och erhöll af konung Fredrik en fristad uti hans arfland Hessen, där han, till dess hemma bättre tider för honom upprunno, såsom föreståndare för biblioteket och konstsamlingarna i Kassel gjorde sig känd och afhållen, under det han samtidigt hade ledighet att arbeta på sitt stora verk om drottning Kristina, »Mémoires concernant la Reine Christine», Warmholtz sväfvade i mycken oro för denne sin vän, innan underrättelse ingick, att han välbehållen anländt till Hamburg. Man hade utspridt, att häktningsorder voro utfärdade. I maj 1747 [14] skrifver Warmholtz till Arckenholtz: »Jag delar ditt öde att vara föremål för beskyllningar, hvilka man vill få allmänheten att tro, fastän man mot dig därjämte hopsmidt särskilda anklagelser, hvilka icke beröra mig. Då mitt samvete är lika rent som ditt, bibehåller jag mitt lugn midt i stormen och föraktar de om mig utspridda nedriga lögnerna, hvilka äfven mitt eget uppförande vederlägger.» Dessa ord utgöra ett kraftigt vittnesbörd, att Warmholtz under sin inblandning i politiken aldrig varit ledd af andra motiv än dem han själf ansåg tillåtna, ty icke hade han annars behöft anlägga denna oskuldens mask inför sin förtrognaste vän, som var fullt

146

invigd i förhållandena. Andra uttryck under deras följande brefväxling antyda, att Warmholtz själf vid denna tid ansåg vistelsen i Sverige högeligen pinsam; och ehuru icke anklagad, hade han gärna följt vännens exempel, om passande ställning utomlands erbjudit sig.

I juni månad samma år låter han Arckenholtz veta, att man sökte få bort Åkerhielm ur rådet. »Men» -- tillägger han -- »intet kan rubba den store mannens lugn.» Redan i november måste emellertid Warmholtz till sin ledsnad meddela, att den orubblige bekvämat sig att själf begära sitt entledigande mot löfte att bibehålla pension såsom öfverstemarskalk jämte någon annan fördel [15].

Åkerhielms försvinnande från skådeplatsen medförde för tillfället fullkomlig upplösning inom mösspartiet, och Panin, von Korffs mera smidige efterträdare, såg sig öfvergifven af den ene efter den andre af det ryska förbundets anhängare. Bestuchevs diplomatiska nederlag var fullständigt. Danmark, på hvars biträde Ryssland räknat, drog sig undan, sedan omsider Adolf Fredrik afstått från de förut envist fasthållna arfsanspråken på Holstein och Slesvig. Tsarinnan Elisabet var för bekväm och obeslutsam att utan stöd af allierade drifva till brytning med Sverige, och så småningom drog åskmolnet oskadligt förbi.

Warmholtz hade redan före 1749 upphört att underhålla förbindelse med den ryska beskickningen

147

-- efter 1748 förekommer ej hans namn i dess rapporter. Icke heller fullgjorde han det löfte han skulle gett Panin att skriftligen uppsätta alla de punkter, i hvilka tronföljaren brutit mot författningen. Härmed var Warmholtz’ politiska roll, om man kan tala om en sådan, för alltid afslutad.

De ömtåliga förvecklingar, ur hvilka han kanhända endast med knapp nöd räddat sig, och det bedröfliga sätt, hvarpå den s. k. friheten allt mer och mer urartade, alstrade hos Warmholtz hädanefter en utpräglad pessimism i fråga om Sveriges politik jämte motvilja att därmed personligen befatta sig. »Ju mer hedrande litteratörens kall är i mina ögon, ju mer tvetydigt finner jag politikerns», säger han senare till Gjörwell. »Mig veterligt finns intet politiskt system, som förtjänar att man gör sig till martyr för detsamma.» Ehuru han noga följde med tidens viktigare tilldragelser, var det endast som aflägsen betraktare, icke deltagare, kanske med undantag för den enda gång, då han i tryck bemötte C. F. Scheffers partiskrift, hvarom längre fram. Med sorg såg han vissa öfverhandtagande lyten hos nationen, framför allt lusten att lefva öfver sina tillgångar, törsten efter lyx och nöjen, hvilket allt stod så illa tillsammans med förvirringen i penningeväsendet, fattigdomen och dyrheten. Också var det endast högst sällan och ogärna som han lämnade det landtliga lugn, hvari hans återstående dagar förflöto, för att göra ett kort besök i Stockholm, mot hvilken stad han hyste stark fördom. Anledningen till dessa besök

148

bestod vanligen i önskan hos hans fru, som var reformert, att gå till skrift i denna församlings kyrka. Warmholtz bodde vid dessa tillfällen hos en vän, grosshandlaren Koschell.

Obenägenheten för allt offentligt framträdande blef liksom hans andra natur; äfven hans bidrag till de lärda journalerna höllos strängt anonyma. Hade han en gång lämnat stora världen för att lefva i skuggan, ville han göra detta med besked. Om man glömde honom, så mycket bättre! Han fick därigenom endast mera odeladt ägna sig åt sin Bibliotheca historica, det verk som skulle förvärfva honom rätt till efterkommandes tacksamhet.

Här vidtager alltså det andra och märkligaste skedet af Warmholtz’ lefnad, godsherrens och bibliografens. Omkring 1747 [16] inköpte han det betydliga godset Kristineholm, förut kalladt Holmen, i Allhelgona församling, annex till Nyköpings östra stadsförsamling. Skälet hvarför han förlade sin landtlefnad till denna del af Sverige, var önskan att oftare kunna sammanträffa med sin meningsfrände, den ryktbare Jac. Serenius, vid denna tid kyrkoherde i Nyköping, sedermera biskop i Strängnäs.

Hufvudbyggnaden på Kristineholm var uppförd af den förre ägaren, riksrådet grefve Bielke, ehuru af Warmholtz själf förbättrad och iståndsatt. Läget

149

beskrifves af Gjörwell sålunda: »Gården ligger omgifven af trädgårdar, dessa af gärden, dessa af skog, och under fönstren flyter Nyköpingsån, på hvars andra strand synes ett väl odladt landskap.» Utom de båda från hufvudbyggnaden vinkelrätt utgående flyglarna, funnos framför fasaden tvenne fristående mindre sådana, af hvilka den ena sedermera kom att hysa Warmholtz’ bibliotek, som upptog fyra rum. Hela gårdsområdet omgafs af ett staket, med tre prydliga grindar, på sidorna och framför fasaden [17].

Vid ovanligt starkt vårflöde inträffade någon gång den olägenheten, att fälten och ängarna öfversvämmades, så att det såg ut som låge gården midt i en sjö. Men detta berodde därpå, att en granne, hvars gård låg högländtare, lyckades att afleda vattnet från sina ägor till de lägre boende grannarnas.

Enär Kristineholm var en egendom af frälse natur och honom, Warmholtz, »felades den egenskapen till dess fullkomliga besittande att äga adlig sköld och friheter», inlämnade han till K. Maj:t 1752 underdånig ansökning om erhållande af adelskap [18]. Motiveringen är rätt egendomlig, men

150

själfva sättet var den tiden långt ifrån sällsynt. Att en sådan framställning nu af Warmholtz kunde göras till Adolf Fredrik, hvilken han några år förut ifrigt bekämpat, vittnar om tidernas förändrade beskaffenhet. Adolf Fredrik eller, rättare sagdt, den härsklystna drottningen, sökte nu frigöra sig från sina forna vänner hattarnas stränga förmynderskap och närma sig både mössorna och Ryssland. Warmholtz’ begäran blef huldrikt mottagen enligt resolution af den 17 januari 1752, och adelsbrefvet utfärdades den 9 november 1756 [19]. Men nu återstod att vinna introduktion. Regeringsformen föreskref att, utom vid kröningar, inga nya adelsmän skulle göras, »intill dess rikets tillstånd sådant kunde tillåta», och det berodde på ständernas pröfning, när tiden därtill vore inne. Då frågan 1761 förekom vid riksdagen, biföllo de tre ofrälse stånden att 34 af Adolf Fredrik utnämnde finge med adelskap benådas, däribland v. Linné, Rosén von Rosenstein och Warmholtz. Men adelns samtycke uteblef, hvarför saken tillsvidare förföll. Efter revolutionen 1772 erhölls introduktion af dem som då ansökte därom, men däribland var icke Warmholtz.

Warmholtz talar i ofvannämnda ansökning bland annat om sin önskan att vara det allmänna nyttig med goda försök i åkerbruket; och han, den grundlärde forskaren och bibliografen, var verkligen ingen uteslutande bokvurm, som för sitt litterära arbete

151

försummade de praktiska sysslorna. Han var en klok och driftig landthushållare, som med intresse följde nya rön inom jordbruket, t. ex. den af en viss J. B. Virgin i tryck meddelade förmenta upptäckten[20], att hafre, sådd i en viss tid och afslagen i en annan, sedan dess rot stått en vinter öfver i jorden, följande året utan mänsklig hjälp framburit ej allenast den frodigaste råg, utan ock något af det härligaste hvete. Linnés lärjunge Forskål ansåg saken ej så orimlig, men mästaren själf förhöll sig afvaktande. Serenius experimenterade därmed i större skala; äfven Warmholtz, fastän från början skeptisk, gjorde ett litet försök. Saken hade naturligtvis ingen framgång, utan berodde på en villfarelse.

Innanför Kristineholms dörrar rådde ett lyckligt och behagligt familjelif. Om Warmholtz’ maka är förut taladt. Paret hade ett enda barn, dottern Marianne; som i mycket unga år förenades med en af Warmholtz’ grannar, den redan till stadgad ålder komne öfverstelöjtnanten Pehr Schönström, en ansedd man, hvilken 1772 stod på rådsförslag.

De grannar och umgängesvänner eller älskare af historiska studier, Gjörwell, Tilas, Berch, Lidén, Schönberg, målaren Pilo m. fl., som inbjödos till Kristineholm, värderade högt den gästfrihet och förfinade ton, som där voro rådande. Värdens lynne var gladt och muntert, litet satiriskt. Hans samtal

152

och de anekdoter han berättade om märkligare personer, med hvilka han sammanträffat under sin långa vistelse i utlandet, voro lärorika och underhållande. För de materiella behofven var väl sörjdt. En tysk dam, m:lle Splittdorff, som följt med fru Warmholtz från Holland, skötte hushållet och försåg de bortresande gästerna med god matsäck. Också glömde de icke att i sina tacksägelsebref med en hälsning ihågkomma henne. Den gamle vännen Arckenholtz, som under lugnare förhållanden fick återse och besöka Warmholtz, prisade det sköna portvinet. Gjörwell utbredde sig i loford om Kristineholm, »det lycksaliga och täcka».

Kristineholm hade också sin sångare, och denne var, mirabile dictu, den välbekante Bellmansfiguren och latinske poeten Josef Israelsson, hvilken, såsom Fredmansskalden berättar, slutligen »dog i distraktion», ägare af en ograverad egendom, som han själf ej visste utaf. Detta original antogs af Warmholtz för att hjälpa honom med ordnande af biblioteket. Han infann sig i slutet af 1754, sedan han skriftligen uppvaktat sin Mæcenas med latinska lofprisningar, där han med rätta säger: Tu nec amas oppida plena dolis.

Redan hösten följande år hade han emellertid lämnat Kristineholm. Den 19 oktober 1755 skrifver han från Nyköping: »Att jag icke glömt Kristineholm under min bortovarelse, skola mina Deliciæ Christineholmenses vittna, som nu äro färdiga alldeles, hvilka elegiaco carmine beskrifva Kristineholms exakta situation och det lefnadssätt, som

153

välborne herr hofrådet utvalt under en tid, om hvilken det må heta:

Nunc pietas, nunc prisca fides violantur et aurum
Quodlibet exoticum Numinis instar agit.»

Det utlofvade poemet aflämnades verkligen och består af 121 elegiska verser, men innehåller, såsom man kunde vänta, ingenting personligt eller åskådligt, endast de vanliga ur Horatius och Vergilius inlärda vändningarna om den vise mannens lugn och landtlefnadens sällhet [21].

Äfven Fredrik II inspirerade skalden Israelsson till ett latinskt kväde.

Det är med glädje man ibland Warmholtz’ umgänge möter C. G. Tessin, hvilken han ofta besökte på Åkerö. I politiken hade de varit hufvudfiender, och enligt hvad Gjörwell påstår, skall det hafva varit den dåvarande hattchefen Tessin, som hindrade Warmholtz’ användande i kansliet. Att de nu i den sköna södermanländska naturen och i boksalens ro kunde vänskapligt råkas, visar bättre än någonting annat, att motsatta åsikter i riksärenden icke inverkat på den gamle statsmannens aktning för mössan Warmholtz’ karaktär.

Vida mera än af personligt umgänge förmedlades Warmholtz’ gemenskap med världen där utanför genom vidsträckt brefväxling hemma och utomlands. Hans postpenningar måste efter den tidens måttstock hafva kräft dryga summor. Väl kände

154

han ännu under 1750-talet behofvet att genom en utländsk resa tillföra sin idékrets nytt blod, se nya trakter och människor; men på kontinenten tändes en sjuårig krigsbrand, och kursen steg allt högre och högre. Så småningom uppgåfvos resplanerna, och han växte fast på sitt Tusculum. Längre än till Stockholm eller Norrköping kom han aldrig. Postväskan fick ersätta utlandsfärden.

Af de bref Warmholtz mottog har, om man undantar Gjörwells, hvilka Warmholtz mot slutet af sin lefnad själf återställde, endast ett jämförelsevis mindre antal kommit till vår tid[22]. Jämte Gjörwells äro Arckenholtz’ och Lidéns de innehållsrikaste.

Af Warmholtz själf äga vi lyckligtvis den fullständiga serien af hans bref till Gjörwell. De äro flera hundra och utgöra en af de förnämsta skatterna i dennes stora, omsorgsfullt ordnade arkiv. En mindre samling Warmholtzka bref ingår i den Arckenholtzka korrespondensen. De viktigaste dithörande brefven, i hvilka Warmholtz mest öppenhjärtigt uttalat sig öfver politiska frågor, har han

155

sannolikt själf förstört, sedan han lyckades återfå dem efter Arckenholtz’ död. Då Gustaf III genom hofkanslern låtit tillkännagifva, att han ville genomse Arckenholtz’ papper för att med sitt bibliotek införlifva sådant, som kunde tjäna till upplysning i samtidens politiska historia, hade nämligen exekutorn i sterbhuset, lagman F. Mozelius [23], som var Warmholtz’ vän, den grannlagenheten att dessförinnan återlämna sådana bref från honom själf och fru Warmholtz, hvilka Mozelius »ej fann med försiktigheten enligt att tillställa en så hög läsare». Om fru Warmholtz’ bref yttrade Mozelius, att de voro skrifna med »vitterhet, geni och goût», men om brefven från hennes make heter det, att de innehöllo »en något för sannfärdig beskrifning öfver vissa händelser».

Äfven i Warmholtz’ egna handskrifter hade kungliga personer gärna skaffat sig någon inblick. Vid en audiens, som samme Mozelius hade hos Lovisa Ulrika för att af hennes hand mottaga en prismedalj, som hennes akademi tillerkänt hans afhandling »Om kvinnokönets uppfostran», tillsporde honom drottningen, om han visste till hvem Warmholtz tänkte lämna sina Collectanea efter sin död och huruvida bland dem funnes handlingar rörande Adolf Fredriks regering. Warmholtz upplyste i anledning häraf, att han i sin Bibliotheca historica icke ämnade intaga några otryckta handskrifter senare än Fredrik I:s tid. För Adolf Fredriks

156

förde han endast tryckta. Drottningen lät sedan genom sin handsekter Sotberg meddela »hennes fullkomliga öfvertygelse att den hederliga mannen är henne mer tillgifven, än att han hade nekat, om han verkligen haft några märkvärdiga handskrifter i vår nyare statshistoria».

I brist af märkliga tilldragelser -- sådana störde icke dagarnas gång på Kristineholm -- lämna brefven till och från Warmholtz den bästa inblicken i ett lif, som helt och hållet var arbete och tankar, på samma gång som de innehålla åtskilligt karaktäristiskt rörande Warmholtz’ vänner. En liten axplockning ur brefväxlingen med Arckenholtz och Liden kan här lämpligen ske, innan minnesteckningen helt öfvergår till den stora Gjörwellska korrespondensen, med hvilken allt, som har afseende på Bibliotheca historica Sueo-Gothica, står i oupplösligt organiskt sammanhang.

Liksom sistnämnda verk upptog Warmholtz, så arbetade Arckenholtz träget med sina Mémoires de Christine. Warmholtz var ytterst spänd därpå och bistod vännen i att samla material därtill [24], medan Arckenholtz å sin sida gjorde Warmholtz liknande litterära tjänster. Båda använde till hvarandra benämningen bror, hvilken förtrolighet knappast ägde rum mellan Warmholtz och någon annan af hans korrespondenter. Själfve Gjörwell, åt hvars

157

vänskap och heder han anförtrodde att vårda och utgifva sin lefnads litterära storverk, kom i bref och umgänge aldrig öfver det högtidliga »välborne herr hofråd». Då ändtligen första bandet af les Mémoires de Christine gick af stapeln, gaf Warmholtz lifligt uttryck åt sin belåtenhet därmed, hvilket fick trösta författaren öfver inskränkta och skefva omdömen från andra håll. Ytliga läsare erforo missräkning att i drottningen icke finna en romanhjältinna; andra, som vädrade hänsyftningar på dagens politik, misstyckte några berömmande ord om Arvid Horn eller att Gyllenborgs härstamning från en apotekare omnämndes.

Under sitt arbete med Christinas historia hade Arckenholtz -- raka motsatsen till hvad som hände Warmholtz med Carl XII -- till den grad förälskat sig i den snillrika drottningen, att han slutligen knappt ville erkänna några fel hos henne eller, som Warmholtz skref till Gjörwell, »fordrade att man icke skulle tala om henne annat än med hatten i hand». Holbergs vanvördiga omdömen om drottningen framkallade en försvarsskrift från Arckenholtz. En annan gång uppmanade han Warmholtz att läsa lagen för von Stiernman, som lättsinnigt anfört Chanut såsom källa för det skandalösa ryktet att Christina skulle födt ett barn. Chanut hade aldrig sagt något sådant, men väl Regnard och Feller, hvilkas prat icke förtjänte minsta afseende. En kontrovers, som hotade att blifva allvarsam, uppstod mellan Arckenholtz och Gjörwell, också i anledning af Christina, hvars dygd den

158

senare icke ansåg höjd öfver allt tvifvel. Warmholtz måste bedja Gjörwell att upphöra med sin polemik mot Arckenholtz i Svenska Mercurius 1760 öfver det kvistiga ämnet. Han tillade, att om Gjörwell finge personligen träffa Arckenholtz, skulle en timmes samvaro utplåna hvarje minne både af saken och tvisten därom. »Det behöfs blott att se Arckenholtz för att högakta och älska honom.»

Arckenholtz uträttade många uppdrag på främmande botten åt sina vänner i Sverige. Enär han rundtomkring i Europa gjorde stora uppköp för landtgrefvens museum i Kassel, var han en känd kund hos antikvarierna och ofta i tillfälle att rikta Warmholtz’ samlingar, i synnerhet af sällsynta svenska mynt. Så hade han lyckats öfverkomma ett af de stora Sturemynten, som kostade honom icke mindre än 600 daler s. m. Dessemellan beställde han i Holland toalettartiklar och insände en gång en räkning å 108 holländska gulden för ett dussin manschett skjortor åt Warmholtz, som denne fann vara något dyrt. Äfven erbjöd han sig att skaffa Warmholtz humle- och annat utsädesfrö. Åt hofrådinnan besörjde han sändningar af sidenvaror.

I öfrigt är Arckenholtz den ende bland Warmholtz’ korrespondenter, genom hvars bref går, så att säga, en fläkt från de stora händelserna på världsteatern. Han befann sig, under stor del af den tid brefväxlingen omfattar, nära dessa händelsers brännpunkt och hörde bokstafligen kanondundret från slaget vid Minden. De tankar, som de båda vännerna utbytte under det pågående

159

sjuåriga kriget, voro allt annat än glada. Båda beklagade bittert, att Sverige onödigt och i strid med sin sanna fördel indragits i en fejd, hvilken, i fall Preussen dukade under, skulle medföra de största vådor för protestantismens framtid. Arckenholtz berättade, huruledes öfverallt i Tyskland och Holland de våras fälttåg i Pommern begrinades. En svensk måste skämmas att på kaffehusen höra om oss de mest nedsättande omdömen. Den roll, som de unga adliga officerarna tillåtits att spela hemma på riksdagarna, förstörde vördnaden för öfverbefälet och all disciplin. Den afskyvärda politiken bar skulden till allt. Ära, frihet, religion hade blifvit granna skyltar, bakom hvilka den personliga egennyttan dref sitt spel. Den, som sett Sverige för 30 år tillbaka, kunde nu knappt igenkänna detta land, där allt välstånd var undergräfdt genom den oerhördt höga växelkursen, medan man samtidigt ruinerade sig på ett öfver höfvan dyrbart lefnadssätt. Såsom ett bevis härpå anförde Arckenholtz huru, enligt en resandes berättelse, godsägarna i Skåne numera skulle blygas att fara på besök annat än efter spann, liksom den rika mecklenburgska adeln.

Men kriget tog ändtligen slut, och med detsamma lutade hattarnas makt mot sin nedgång. För mången, som af politiska skäl varit hårdt behandlad, randades nu omsider upprättelsen. Så äfven för Arckenholtz. Ständerna tillerkände honom 1765 en pension. Han återvände till

160

fäderneslandet för att där varaktigt uppslå sina bopålar [25], men fann det kapital, hvilket han 1744 nedsatt hos en förment vän, högst reduceradt, enär denne icke återbetalde penningarna annat än efter nuvarande kurs. Resten uppslukades sedermera till största delen i den Julinschöldska bankrutten. Många andra fingo göra samma bittra erfarenhet i dessa vanskliga tider, t. ex. Berch, som genom oredliga gäldenärer förlorade fyra femtedelar af sin förmögenhet. Den ekonomiska frågan blir under följande år ett ofta återkommande ämne i Warmholtz’ och Arckenholtz’ brefväxling. Den räfst, som mössorna efter sin seger vid 1765 års riksdag inledde mot de stora växelherrarna Kierman, Le Febure och Grill, hvilka dömdes att till riksbanken och kronan återbära kolossala summor, hade Arckenholtz’ gillande. Han skrifver till Warmholtz 1766: »Köpmännen kunna väl bestå hos oss utan att formera ett nytt sæculum mercatorium och bo i mindre än Torstensonska hus» [26].

Här torde vara stället att i sammanhang med de ekonomiska saker, som sysselsatte Arckenholtz och Warmholtz, omnämna en af den senare vid denna tid utgifven skrift, hans enda inlägg i dagens brännande frågor, sedan han efter riksdagen 1746 -- 47 öfvergifvit det politiska fältet. Hattarna, som

161

från förföljare nu i sin ordning blifvit förföljda, klagade nämligen högt öfver det af mössorna införda nya systemet i politik och finanser. Carl Fredrik Scheffer var författare till en anonym skrift: »Lettre d’un Suédois demeurant à Londres à un de ses amis à Stockholm 8 Dec. 1766», hvari han tager i sitt försvar sitt partis »tjuguåriga» styrelse och strängt fördömer såväl den för Sveriges kredit skadliga räfsten med nyssnämnda handelshus som det nyligen ingångna fördraget med England, hvarigenom Sverige skulle hafva förverkat 12 miljoner livres utlofvade subsidier från Frankrike, o. s. v. Denna skrift framkallade 1767 ett skarpt, likaledes anonymt svar från Warmholtz, under titel: »Remarques sur un écrit qui a pour titre Lettre d’un Suédois etc.» Han häfdar rättvisan af den behandling, som öfvergått de meranämnda köpmännen, och söker ådagalägga, att Frankrike icke kunde med fog vägra att erlägga de subsidier, som voro förfallna till betalning redan före Sveriges nu ingångna fördrag med England. Rörande dessa frågor kan man ännu i dag hysa olika meningar, men Warmholtz’ skrift innehåller dock ett och annat, som är ganska besvärande för motparten. Hvarför tala om hattarnas »tjuguåriga» styrelse, frågar han, i stället för att gå några år längre tillbaka eller till 1738, och äro väl 1765 års händelser af en så upprörande orättvisa jämförda med hvad den gången skedde? samt slutligen: hvilketdera partiet öfverlämnade riket i det andras händer mest lyckligt och blomstrande, mössorna 1738 eller hattarna

162

1765? Författaren till »Remarques» höll sig dock ingalunda för vederlagd och framkom med en ny skrift: »Observations en forme de lettre adressée à l’auteur des Remarques sur un écrit intitulé Lettre d’un Suédois etc.». Han framhåller segrarna och eröfringarna från den tid Sverige var Frankrikes bundsförvant, hvaremot 1719 -- 21 års afträdelser voro ett verk af de makter, på hvilka den nuvarande regeringen stödde sig. Att hattpartiet icke varit lyckligt i sin politik 1740 och 1757 medgifves, men det andra partiets anläggningar hade kommit mången god plan att stranda, o. s. v. Härmed upphörde denna polemik.

Warmholtz fick icke många år glädjas öfver sin gamle vän Arckenholtz’ återkomst och därigenom yppade tillfällen till tätare sammanvaro. De sista åren förföll denne till fixa idéer och öfverlefde alldeles sig själf. Hans sista bref till Warmholtz af 1774 bär redan spår däraf. Han påstår, att ett rykte vore utspridt, att icke han själf, utan en fransos skulle vara den egentlige författaren till »Mémoires de Christine», o. s. v.

En korrespondent, vid hvilken Warmholtz, oaktadt den betydliga skillnaden i ålder, innerligt fäste sig, var den unge lofvande, kunskapsrike J. H. Lidén, personligen en af de mest tilltalande företeelserna inom Sveriges lärdomshistoria. Han hade tagit första steget att närma sig Warmholtz, då han från Uppsala 1764 utbad sig att till honom få öfverlämna tvenne »s. k. lärdoms-, eljest törhända rättare svaghetsprof». Warmholtz’ och Lidéns

163

brefväxling kom snart i full gång. Den senare anhöll om bidrag och upplysningar för sitt påbörjade arbete »Historiola litteraria poëtarum Svecanorum». Den raska, lifsglada tonen i Lidéns bref, i förening med de hos en så ung man ovanliga kunskaperna, gjorde Warmholtz nyfiken att lära känna honom, och han inbjöds till Kristineholm, dit han kom följande sommar. Warmholtz blef förtjust i honom. »L’incomparable M. Lidén, la plus belle âme au monde», skref han senare till Gjörwell. Liksom den sistnämnde sände Warmholtz Stockholmsnyheter, vardt Lidén hans språkrör från lärdomsstaden Uppsala, mottog hans uppdrag vid bokauktioner och berättade hvad eljest tilldrog sig, t. ex. kronprinsens besök i Uppsala, hvarvid det dyrbara Cronstedtska biblioteket lämnades i gåfva till universitetet. Sedan Lidén med Gruthermuths stipendium 1768 anträdt en utländsk resa, gladde sig Warmholtz att i hans intressanta bref få steg för steg följa honom till Köpenhamn, Göttingen, Kassel, hvarifrån han kunde meddela, att Arckenholtz där »efterlämnat det yppersta eftermäle såsom en flitig och trogen ämbetsman, en redlig och ömsint vän».

Efter hemkomsten förordnades Lidén 1771 att i Lund förestå den historiska professionen, men fick aldrig tillträda densamma. Samma år bröts hans hälsa genom en giktartad sjukdom, mot hvilken förgäfves alla läkemedel, badresor inom och utom Sverige försöktes. Från att vara en rask och ståtlig ung man blef Lidén inom några år en orörlig krympling, som sedan allt intill dödsstunden icke

164

kunde lämna sjukbädden i sitt hem i Norrköping. Men anden var obruten. Så länge han ännu kunde använda sina händer, skref han, sedermera dikterade han. Här behöfves icke att erinra om de värdefulla böcker och samlingsverk, hvilka utgingo från det Lidénska sjukrummet, där han utarbetade dem, under det han »dagtingade med gikten och döden».

Intet målar bättre hans ädla sinnelag, hans rörande resignation än följande vackra bref, som han 1776 dikterade till »sin vördade och älskade herr hofråd»:

»Jag är öfvertygad, att den törniga väg, på hvilken jag med så långsamma steg vandrar till grafven, är för mig den lämpligaste, bästa och nyttigaste. Guds godhet och vishet hade väl eljest utstakat en annan. Hvad mig nu är så mörkt och obegripligt torde en annan tid blifva mig tydligt. Gud ske lof som under glada och friska dagar lärde mig tänka på möjligheten, att ock onda dagar kunde tillstunda och, sedan de i sin ordning kommit, på så mångfaldigt sätt gjort dem drägliga, stundom nöjsamma, alltid nyttiga. Den sinnesmunterhet, det lugn och stillhet i själen, som jag under allt fått äga, har ock gjort alla plågor lätta och ofta kommit mig att tänka det jag ej borde önska byta tillstånd med någon. I samma belägenhet är jag ännu. Kroppen liknar i det närmaste ett benrangel, så att herr hofrådet svårligen skulle i mig igenkänna den friske och rörlige yngling, som fordom besökte det lyckliga Kristineholm. Jag får nu nöja mig att i tankarna glädja mig af dess hugkomst. Det gör

165

jag ock ej sällan. Vore skrifvandet mig ej så plågsamt, hade väl herr hofrådet oftare blifvit besvärad af sjuklingens besök, nu är det endast min röst som öfversändes. Handen är en annans.»

Warmholtz, ehuru själf numera mycket sjuklig, reste enkom till Norrköping för att se sin käre Lidén. Denne skildrar i ett bref till hofrådinnan Warmholtz, hvilken glädje detta besök skänkt honom:

»Det var mig i sanning en stor vederkvickelse att ännu en gång i dödligheten se och tala med den jag så högligen vördar och älskar, hvilkens kära minne icke en gång döden skall hos mig utplåna; det skall, som jag hoppas, följa mig in i ett bättre lif.»

Lidén skulle i åtskilliga år öfverlefva Warmholtz. Hans plågade jordiska tillvaro slutade 1793.

I litteratören Warmholtz’ lif och brefväxling intager ingen i aflägsnaste mån ett så betydelsefullt rum som C. Chr. Gjörwell. Och dock har man svårt att tänka sig två så fullkomliga antipoder. I politiskt afseende var deras ståndpunkt diametralt motsatt [27], och äfven deras skaplynne var så olika som möjligt: den fine, själfbehärskade världsmannen Warmholtz, kritisk, måttfull, skarpt begränsad i smak och sikter, samt entusiasten Gjörwell, sentimental, okritisk, oförsiktig. Men det fanns ett band, som skulle för lifvet förena dem i brinnande

166

kärlek till ett och samma studium, de svenska häfderna. Warmholtz förhöll sig i början kanske litet förnämt kylig mot Gjörwell, hvilken icke från första stunden intog honom i samma grad som Lidén, utan fick hålla till godo med en och annan höflig skrapa; men inom kort lärde han sig att uppskatta och älska den alltid tacksamme, alltid tjänstvillige mannens i grund och botten så förträffliga och aktningsvärda hjärteegenskaper, mångsidiga vetande och till det underbara gränsande arbetsförmåga [28].

Warmholtz’ brefväxling med Gjörwell tog sin början i september 1756. Dessförinnan hade de blott en enda gång flyktigt sett hvarandra. Den egentliga personliga bekantskapen stiftades i Stockholm 1759. Gjörwell hade under dessa år, eller 1755, begynt utgifvandet af sin i den svenska publicitetens annaler epokgörande Svenska Mercurius, hvilken hade till uppgift icke blott att göra allmänheten bekant med märkligare litterära och politiska företeelser hemma och i de större kulturländerna, utan äfven aftrycka hittills okända dokument hörande till Sveriges historia. Warmholtz erbjöd sig att ur sitt rika förråd meddela dylika och äfven någon gång själf författa uppsatser i sådana ämnen.

167

Gjörwell mottog med tacksamhet anbudet, och under en följd af år fortfor Warmholtz att rikta Svenska Mercurius och de många andra likartade periodiska skrifter, som under växlande titlar af Gjörwell därefter utgåfvos. Så t. ex. lämnade Warmholtz till Svenska Mercurius sina afhandlingar om de svenska konvertiterna Jacob Hunterus och dennes sällsynta latinska brefsamling, Gregorius Borastus m. m. Ingen kunde vara mindre svartsjuk om sina otryckta skatter än Warmholtz, men han fäste därvid ett villkor: det var Gjörwell bestämdt förbjudet att direkt eller indirekt angifva Warmholtz såsom författare. Äfven ursprunget till de meddelade historiska källskrifterna borde förtigas. Endast i det fall, att dessas äkthet droges i tvifvelsmål, kunde slöjan lyftas. »För öfrigt är mitt namn», tillägger Warmholtz, »så litet kändt och så litet vägande i den litterära världen, att edert arbete därigenom hvarken skulle vinna eller förlora.» Och detta var verkligen fullt allvar. Warmholtz hade till »Svenska Biblioteket» lämnat en artikel om den sällsynta paleotypen »Vita S. Brynolphi». Nu ville också von Stiernman yttra sin mening om densamma och namngaf därvid Warmholtz såsom författare till nyssnämnda artikel. Warmholtz, hos hvilken von Stiernman redan förut var persona ingrata, blef stött öfver taktlösheten att sålunda rycka masken af en författare, som ville vara okänd, men varnade tillika Gjörwell för den möjliga följden, att andra, hvilka af detta exempel kunde draga orättvis slutsats beträffande hans tystlåtenhet, härefter icke

168

skulle vilja anförtro honom anonyma bidrag. Gjörwell kunde lätt bevisa, att han icke för von Stiernman röjt författarskapet. Denne hade själf gissat sig därtill, sedan han på annat håll fått veta, att Warmholtz haft den dyrbara boken till låns af dess ägare, friherre Rålamb. Värre höll Gjörwell på att råka ut, då han under kriget 1758 i »Svenska Biblioteket» infört en uppsats »Bengt Oxenstiernas lefverne», hvilken Warmholtz skalfat honom från ett adligt arkiv. Uti en not hade Gjörwell, med anledning af denne statsmans antifranska tänkesätt, vågat säga att mycket kunde anföras till försvar för franskvänlig politik jämförd med engelsk vänlig, samt hänvisat på den förras frukter 1679 emot den senares 1719 -- 21. Nu blef Warmholtz ond, bestraffade Gjörwell för dennes »partiskhet» och lät honom förstå, att sådant kunde komma Warmholtz att ångra sitt tillmötesgående. Gjörwell lyckades dock snart blidka honom.

Gjörwells ovana att i sina tidningar med fulla händer utströ blommor både på värdiga och ovärdiga, väckte Warmholtz’ misshag, och han stack icke under stol därmed. »Jag förstår visserligen», skref han, »af hvad skäl ni i allmänhet uttalar er på ett smickrande sätt om de författare, som ni omnämner, äfven då detta är alldeles onödigt, men tillåt mig säga er, att det är ett stort missbruk att för hvarje sådant namn tillfoga ett artigt epitet. Följden blir den, att inga värdiga uttryck mera finnas kvar att ägna åt den sanna förtjänsten.» -- -- -- »Om jag hade mindre aktning för ert

169

författarskap, skulle jag icke yttra mig så oförbehållsamt, men jag har icke velat dölja för er, att ni genom att slösa samma loford utan urskillning på goda och dåliga författare, löper fara att blifva ansedd för en smickrare till yrket. En journalist måste lära sig att uttrycka sina känslor med en viss måtta.»

Men sådana små tillrättavisningar, som Gjörwell vördnadsfullt mottog, voro endast snabbt försvinnande strömoln på vänskapens himmel. Med hvarje år växte Warmholtz’ förtroende och aktning, och när Gjörwell omsider började besöka Kristineholm, blef han snart en framför andra kär och välkommen gäst.

Det var nog icke utan att Warmholtz å sin sida kunde skrifva åtskilligt, mot hvilket Gjörweli i sitt stilla sinne lifligt protesterade, men han teg visligen. Han nöjde sig med att i Warmholtz´ bref -- det var ju meningen att ett urval af Gjörwells brefskatt med tiden skulle offentliggöras -- utstryka sådana ställen eller i marginalanteckningar motsäga dem, då de alltför mycket sårade hans fromma auktoritetstro eller vanvördigt omtalade sådana, för hvilka Gjörwell hyste uppriktig beundran. När Warmholtz, förmodligen med tanke på några hattprelater från 1746, säger sig hafva känt teologie doktorer, som bort draga skottkärran eller bära musköten, skrifver Gjörwell i kanten: »Detta omdöme synes mig alltför hårdt.» Aldrig kunde han förmå Warmholtz att ägna uppmärksamhet åt de svenska poeter, som voro hans egen förtjusning, och alla hans

170

loftal öfver Creutz’ »Atis och Camilla» eller Gyllenborgs »Människans elände» mottogos af den andre med likgiltighet. Om fru Nordenflycht var icke värdt att tala. »La bergère du Nord», som Warmholtz försmädligt kallar henne, uppväckte hos honom endast afsmak. Egentligen frågade han alls icke efter svensk vitterhet. »Jag vet icke om jag förlorar eller vinner därpå» -- säger han -- »men det händer mig sällan att jag läser svenska poeter. Icke därför att jag betviflar deras förtjänst, men jag är nu en gång mera förtrogen med de latinska och franska. Jag känner Horatius och Rousseau [29] bättre än jag känner Eurelius(!) och fru Nordenflycht.»

Ett enda svenskt skaldestycke fann verkligen nåd för Warmholtz’ ögon. Man förundrar sig knappt, då man erfar att det var -- Lilliestråles »Fideikommiss till min son Ingemund».

Det hände honom dock på sistone att efterfråga hvem som skrefve »Nya Granskaren». På tal om Lidner, hvars namn han sade sig icke känna, kunde Gjörwell slå den store bibliografen på fingrarna, i det han påvisade att Liedner förekom i själfva Bibliotheca historica, där han namnes såsom respondens för Lagerbrings disputation »De revolutionibus novissimis», Lund 1774.

Vid sådant förhållande var det naturligtvis icke värdt att hoppas på Warmholtz’ vittra omvändelse,

171

och det är med full insikt häraf, som Gjörwell 1774 med en suck skrifver: »Om det regalerade herr hof rådet att veta nyheter från och om vår teater, kunde jag uppvakta med ganska många, men jag vet att min herre ej sköter om sådant.»

Warmholtz’ bristande intresse för skön litteratur var ett ingenting i jämförelse med hans kätteri i fråga om naturvetenskaperna och deras idkare. Trettio års uteslutande sysselsättning med svenskt historiskt källstudium, för hvilket han småningom glömde allt annat, hade hos honom alstrat en så ytterlig ensidighet, att vi mer än väl förstå den gode Gjörwells häpnad, när Warmholtz utlåter sig om själfve Linnæus, hela världens Linnæus, på följande sätt: »Det är sant, att ce Dioscoride (Warmholtz använder alltid denna benämning) är en stor man i sitt slag, men ett land har nog af en enda sådan, liksom af en enda stor latinsk poet eller en enda stor kägelspelare.» Man måste antaga, att dylika paradoxer med flit nedskrefvos för att gifva en liten snärt åt Gjörwell, hvars beundran för likt och olikt retade Warmholtz. Kanske mindes denne också Linnæus såsom »hattarnas arkiater». Den store mannens oskyldiga fåfänga var ofta föremål för Warmholtz’ satir. Men då han t. ex. beskärmade sig öfver själfbelåtenheten i Linnæi Orbis eruditi judicium, hade han aldrig haft ett ord af klander öfver Rudbecks Testimonia virorum illustrium. Warmholtz’ harm uppväcktes däraf, att den kult, som nu allmänt ägnades åt naturstudiet, syntes honom vara en orättvisa på historiens bekostnad.

172

Han tröstade sig därmed, att detta blott vore en öfvergående modesak, och att Linnæi vetenskap med tiden åter skulle blifva hvad den varit -- en enkel nomenklatur. »Hvartill tjäna» -- spörjer han -- »Thunbergs och Sparrmans resor? Att lära känna några nya växter, några sällsynta djur!» -- Stickorden mot Linnæus bragte Gjörwell till förtviflan, hvilken som vanligt fick svalka sig i brefmarginalerna.

Om nyheter angående vitterhetens och naturforskningens tillstånd, såsom af föregående synes, icke rönte någon varmare efterfrågan på Kristineholm, var däremot intresset för politiskt nytt där ganska lifligt, och det ända in på sista tiden. Gjörwell uppvaktade flitigt därmed. Han lämnar, bland annat, en utförlig beskrifning af högtidligheterna i anledning af kronprinsens födelse. Den ytterliga underdånighet, som de f. d. maktägande ständerna härvid utvecklade, framkallar från Warmholtz’ sida uttryck af bitter ironi. Af det gräsliga uppträdet på Norrmalmstorg, hvarvid 64 [30] personer sades hafva tillsatt lifvet, ger Gjörwell en åskådlig skildring. På grund af de oförståndiga anordningarna, hade flera förutsagt olyckan; grefve Höpken hade förbjudit sitt folk att gå dit.

Äfven med utländska nyheter kan Gjörwell regalera. Så skrifver han 1780: »Vill herr hofrådet förlusta sig af ett skrifvet sladder, som mot

173

3,000 daler postdagligen till mig ingår, så se här min däraf tagna sekreta afskrift; men bevars, att den af någon annans öga skådas skulle. -- -- Vid Jofurs blixt och dunder, låt ej emanera i Södermanland, hvad som bedrifves i Versailles!»

När Gjörwell under sin senare publicistiska bana oskyldigt ådrog sig mäktiges missnöje, var Warmholtz den deltagande vännen, som uppmuntrade och stålsatte honom. Det är bekant huru ifrigt Gjörwell 1770 -- 72 med ögonskenlig fara för sin egen välfärd verkade i rojalistisk anda genom sina »Allmänna Tidningar», med flera skrifter. Warmholtz, liksom alla politiskt förståndiga, insåg nog att partiförbistringen slutligen gjorde revolutionen till en nödvändighet, men förhöll sig tyst. Gjörwells förtjusning efter den 19 augusti kände däremot inga gränser, hvarje nummer af hans blad öfverflödade af hymner på vers och prosa till Gustafs lof. Gjörwell trodde eller ville tro, att hans samtidigt inträffade ekonomiska fall var en följd af hemliga fienders hämnd mot ultrarojalisten [31]. Egendomligt förefaller, att Gjörwell, som före 1772 så nitiskt bearbetat stämningen till konungens förmån, aldrig af honom undfick någon egentlig belöning, fastän så många andra därmed ihågkommos; och dock hade konungen knappt en mera hängifven beundrare än Gjörwell, som ännu långt efter hans död med tårade ögon instämde i den gamla sången

174

Gustafs skål. Måhända fann Gustaf i längden litet besvärligt allt detta i tid och otid framburna rökverk, hvilket nu icke längre behöfdes. Gjörwell förmodade, att C. F. Scheffer, med hvilken han under förberedelserna till revolutionen stått på bästa fot, nu skadade honom hos konungen. Det förhöll sig verkligen så, att den eljest välmenande Scheffer, godmodig ända därhän att beskydda sådana subjekt som Simmingskjöld och Sackenhielm [32], plötsligt intogs af oförklarlig ovilja mot den arme Gjörwell, hvilket denne på flera sätt fick erfara. Det var svårt för en fattig litteratör att lotsa sin lilla båt oskadd fram mellan alla de blindskär, som mötte under den nya kursen. En skenbart obetydlig sak kunde stundom dölja ett försåt.

Ett enda fall kan anföras såsom exempel [33]. Notarien i hofkonsistorium Anders Norberg skulle i Gjörwells »Lärda Tidningar» recensera von Troils öfversättning af Whitelocke. Gjörwell fann, att recensenten i en not gjort ett våldsamt utfall mot frihetstidens riksdagar; och då han icke ville ådraga sig ytterligare fiendskap, vägrade han att aftrycka noten, under hänvisning till K. M:ts förordning den 24 augusti 1772, som förbjöd att bruka smädliga tillvitelser mot förra partier. Det upplystes nu, att noten skrifvits på tillskyndelse af von Troil själf, och denne sade Gjörwell att, ifall han fortfarande

175

nekade, grefve Scheffer kunde taga sig anledning att för konungen framställa honom såsom icke längre välsinnad. Gjörwell kom i ett svårt dilemma, men stod ändå på sig, ehuru det insinuerades att konungen sett och gillat noten. Gjörwell tog nu sin tillflykt till hofkansleren F. Sparre, som var honom bevågen, och denne sade, att konungen visserligen låtit recensionen sig föreläsas utan att däri finna något anstötligt, men att hela saken vore honom likgiltig; hvarvid det fick bero. Warmholtz var mycket nöjd med Gjörwells duktighet och lyckönskade honom att icke ha gått i snaran. »Tryckfriheten -- just en vacker chimär!», utbrister han. Men konungen lär ha sagt: »Gjörwell är en pultron.»

Oaktadt smaken för historiskt studium under detta vitterhetens tidehvarf var i starkt aftagande, hvilket i synnerhet Gjörwell såsom förläggare och bokhandlare till sin stora skada fick röna, antog han likväl, att allmänheten med mindre vanligt intresse skulle mottaga ett sådant verk som Warmholtz’ Bibliotheca historica Sueo-Gothica. Den lärda världen, både i Sverige och utlandet, visste att han ända från början af 1750-talet sysselsatt sig med detta arbete, afsedt att gifva en systematisk och kritisk förteckning öfver alla skrifter, tryckta och otryckta, som tjänade till upplysning i svenska historien och dess hjälpvetenskaper. Innan det blef tal om hela verkets utgifvande, hade Warmholtz tillåtit Gjörwell att i sin samling »Collectio Gjörwelliana» trycka ett fragment, eller den del som omfattade källorna till Gustaf II Adolfs historia.

176

Äfvenledes hade han lofvat lämna bidrag därur till Cléments »Bibliothèque curieuse», hvilket värdefulla arbete, föregångare till Brunets bekanta verk, afbröts på grund af författarens död.

Före Warmholtz’ tid hade man i Sverige icke ägt ett dylikt bibliografiskt verk, om man undantager Schefferi och von Stiernmans såsom första försök aktningsvärda, men mycket ofullständiga och felaktiga arbeten, hvilka dessutom mera afsågo att vara ett slags författarelexika. Den historiska litteraturen utgjorde ingen fristående del hos dessa föregångare. Deras indelning af författarne i grupper för hvarje särskild konungs tid, äfven om en och samma författare varit verksam under flera regeringar, var så ovetenskaplig som möjligt. I Schefferi »Svecia Literata» voro dessutom de icke-latinska boktitlarna genomgående öfversatta till detta språk, hvilket gör arbetet knappast användbart efter moderna fordringar, som framför allt kräfva bokstaflig noggrannhet i titlarnas återgifvande.

De flesta europeiska länder hade sedan länge ägt bibliografier öfver sin historiska litteratur [34]. Det verk, som närmast tjänade Warmholtz till förebild, var den lärde pater Jacques Le Longs berömda »Bibliothèque historique de la France», hvars första upplaga utkom 1719. Den svenska »Bibliotheca historica» står dock öfver förebilden genom sin utomordentliga noggrannhet och fullständighet.

177

Warmholtz’ arbete upptager 9,744 titlar; Le Long har, beträffande Frankrikes så långt rikare litteratur, endast anfört omkring 18,000.

Det Warmholtzka verket, som författaren först velat skrifva på latin, en plan som lyckligtvis strax öfvergafs, omfattar fem böcker, fördelade i femton band och med fortlöpande numrering för alla däri upptagna artiklar. Dessa band äga till föremål, det första Sveriges geografi, det andra dess naturalhistoria, det tredje dess antikviteter, det fjärde dess kyrkohistoria, det femte till och med elfte dess allmänna och konungahistoria, det tolfte dess regering och statsförfattningar, det trettonde Svea rikes råd och kollegier, ceremonial m. m., det fjortonde Sveriges lagar, och statsintresse, miscellanea m. m. samt det femtonde och sista den svenska lärdomshistorien. Det är ingen torr namnförteckning, utan hvad man kallar en resonerande katalog, uppfylld med biografiska och andra data rörande författarne, korta men träffande omdömen om själfva skrifternas värde och brukbarhet, upplysningar om deras sällsynthet, om de lärda journaler, hvari de utförligare omnämnas, om de samlingar, där originalerna till citerade handskrifter förvaras, o. s. v. Hvarje del är försedd med en index öfver däri förekommande författare eller uppslagsord samt med hänvisning till de nummer, hvarunder de återfinnas [35]. Af den skärpa, som i enskilda uttalanden ofta utmärker

178

Warmholtz’ penna, finns här knappt något spår [36]; hans omdömen äro lugna, sakliga och opartiska. Äfven i fråga om frihetstidens politiska litteratur möter man intet uttryck som förråder den forne partimannen. Och för att åstadkomma detta verk påstod Warmholtz i bref till Gjörwell, att därtill endast erfordrades ögon och händer!

Men, frågar man, huru kunde Warmholtz i sitt landtliga hem, skild från offentliga bibliotek och arkiv, lära känna alla dessa många tusen böcker och skrifter? Svaret är helt enkelt: han ägde själf nästan alla de tryckta böckerna och, beträffande manuskripterna, hade han med stort besvär och kostnad, såvidt möjligt, låtit åt sig afskrifva sådana, hvilka ej hos honom funnos i original.

Vi äro här inne på kapitlet om Warmholtz såsom samlare. Innan han började grundlägga sitt stora bibliotek, skattade han åt den under 1700-talet så utbredda smaken för numismatik. Berch vitsordar honom »såsom en af vare bäste kännare», och berömmer hans »vidtomkring ihopdragne samling» af svenska mynt och skådepenningar. Sedan bibliofilen hos Warmholtz tagit öfverhanden, skilde han sig emellertid från sitt myntkabinett, hvilket han 1775 sålde till konungen af Danmark för 5,000 plåtar [37]. Såsom ett minne af sina bemödanden på

179

detta fält sammanfattade han på Gjörwells begäran den 1780 in 4:o tryckta förteckningen öfver Sveriges numismatiska litteratur: »Catalogus operum circa rem nummariam in Suecia.»

Man skulle tro, att Warmholtz under sin långa vistelse utomlands, där bokhandeln var vida mera utvecklad än i Sverige; på ort och ställe inköpt stora massor af böcker, men så var icke förhållandet. När han från Holland flyttade hem till Sverige, medförde han, enligt hvad han själf berättar, endast ett par tiotal volymer såsom grundplåt för den svenska afdelningen. Det stora biblioteket, hvilket slutligen omfattade öfver 6,000 band, samlades förnämligast på Kristineholm, volym för volym, mot kontant betalning, genom inrop på auktioner samt beställningar hos bokförare och antikvarier i Sverige och utlandet. Äfven i vår tid, då samfärdseln är så lätt och snabb, skulle detta sätt att bilda ett bibliotek med rätta betraktas såsom en storbragd, men Warmholtz var redan förut en fullärd bibliognost, som visste hvad han behöfde och som samlade efter bestämd plan. Hans böcker voro såvidt möjligt fullständiga och vackra exemplar, bundna i snygga och solida band, men utan onödigt prål. I främsta rummet betraktade han väl sina böcker såsom kunskapsmaterial, de oundgängliga källor, efter hvilka hans stora bibliografiska verk skulle upprättas, men

180

han var tillika icke så litet biblioman, d. v. s. han älskade böcker icke blott för innehållet, utan för det yttre utseendets och sällsynthetens skull. Han köpte sålunda åtskilligt, som strängt taget icke var nödvändigt för Bibliotheca historica. För ett vackert exemplar af Gustaf I:s bibel betalte han 42 daler, och på Bromans auktion 1758 falkade han, ehuru förgäfves, efter Rudbecks Campi Elysii, första bandet, en dyrbarhet af högsta rang. Han älskade äfven klassiska auktorer i 1400-talets upplagor.

Den som icke själf haft känning af den vurm som kallas Bibliomania, har svårt att sätta sig in i de oskyldiga njutningar den bereder, i den tröst mången däri finner mot lifvets vedermödor. Ingenting utgör ett så mystiskt samband med förgångna släkten och deras känslolif, som att andaktsfullt handtera en gammal volym, på hvilken ögon, släckta sedan århundraden, måhända en gång varit fästa med kunskapsbegärets skarpsyn, med förtjusningens eld eller sorgens tåreslöja. Hvilken hemlighetsfull, för oinvigda oförnimbar doft utströmmar icke från bladen i denna gamla psalmbok från Karlarnas trosstarka tidehvarf eller från dessa första upplagor af Stiernhielm och Bellman! Samma böcker, omtryckta med moderna typer, ja, kanske med modern stafning, taga sig i vissa bokvänners ögon nästan ut som öfversättningar, eller som ett gammalt tempel, hvilket den nymodige arkitekten beröfvat hela sin ærugo nobilis.

Omkring 1778 hade Bibliotheca historica, efter den fastställda gränsen, ernått sin fulländning, och

181

den stora boksamlingen på Kristineholm hade därmed fyllt det af Warmholtz närmast afsedda ändamålet. Han kände sin hälsa bruten, han visste att efter hans bortgång biblioteket skulle blifva en börda för hans efterlefvande, och småningom gjorde han sig förtrogen med tanken att redan under sin lifstid afhända sig detsamma eller åtminstone den del, som utgjordes af de till svenska historien hänförliga böckerna. Enligt upprättad förteckning omfattade ifrågavarande afdelning 1,381 tryckta och 146 handskrifna volymer [38], dessutom öfver 5,400 ströskrifter, acta publica, disputationer o. d., omkring 100 svenska geografiska kartor samt 6 å 700 kopparsticksblad, svenska porträtter och historiska planscher. Med allt skäl kunde Warmholtz säga, att en sådan samling i svensk historia sökte sin like [39]

182

Naturligtvis ville han söka rädda denna fosterländska skatt från förskingring och finna en köpare, hos hvilken samlingen kunde orubbad bibehållas. Men hvar finna en sådan? »Att hembjuda samlingen åt kronan, som hittills blott ihågkommit honom med dryga kontributioner, eller åt akademier, som i nåder gått honom förbi, ville han icke finna sig i» [40]. Men en köpare inställde sig själfmant. I oktober--november 1778 lät Gjörwell förstå, att han kände en spekulant, »icke rik, men säker betalare», och snart framträdde denne i egen person. Det var Gjörwell själf.

Det väcker först en billig förundran att se den obemedlade Gjörwell uppträda såsom köpare till ett bibliotek och förbinda sig att därför erlägga det begärda priset af 1,000 riksdaler specie; [41] men fastän affären uppgjordes i hans namn, var den egentlige köparen det af honom vid denna tid eller 1779 stiftade s. k. »Uppfostringssällskapet», och den som släppte till penningarna var Gjörwells ädelmodige beskyddare, patrioten och mecenaten Patrik Alströmer. Uppfostringssällskapet, ett på aktier ställdt företag, hvars ändamål var att gagna det allmänna genom utgifvande af nyttiga skrifter och undervisningsböcker, var nära förbundet med Gjörwells förlags- och bokhandelsaffär, för hvilken sällskapet tillika skulle tjäna som ryggstöd. Patrik

183

Alströmer förskotterade med vanlig frikostighet 2,000 rdr årligen till sällskapets samlingar och förlager. Warmholtz’ svenska bokskatt skulle utgöra den förnämsta prydnaden bland sällskapets samlingar, grundstommen till ett nationalbibliotek, och uppställas hos den nominelle ägaren, Gjörwell, sällskapets direktör. Warmholtz visade ett stort förtroende till Gjörwells hederlighet genom att afsluta denna handel med en kontrahent, hvars förhållanden voro så oklara; och han besveks icke i denna sin tillit, oaktadt oordningen i Gjörwells enskilda affärer inom få år ledde till en ny konkurs.

Sedan provisorisk öfverenskommelse träffats mellan Gjörwell och Warmholtz, uppgjordes handeln personligen på Kristineholm, där köpekontraktet [42] underskrefs. När Gjörwell skulle resa dit och vagnen redan stod framför porten, kom kanslirådet Sotberg för att höra sig för om Warmholtz ville aflåta samlingen till något publikt verk, men då låg kontraktet redan färdigt i Gjörwells ficka. Sommaren 1780 fick Gjörwell i Stockholm mottaga biblioteket välbehållet, inpackadt i fem lårar. Det var icke utan att Warmholtz, såsom han själf bekänner, med sorgsna blickar följde bokforans aftåg från Kristineholm. Försäljningen skulle hållits hemlig, men Warmholtz’ granne, Shering Rosenhane, själf litterär samlare, mötte foran, under det han var ute och spatserade.

Man kan tänka sig den hederlige Gjörwells förtjusning, då han fick syna och uppställa alla

184

dessa skatter, bland hvilka han med särskildt välbehag dröjde vid Johannes Magni svenska ärkebiskopskrönika, Historia Metropolitana, som han skattade till 4 à 500 daler k. m. och ansåg rarare än den af honom för 50 plåtar till sällskapets bibliotek förvärfvade originalupplagan af S. Birgittas Revelationes 1492 [43].

Såsom prydnad för biblioteksrummet fattades emellertid en sak: Warmholtz’ porträtt, som Gjörwell där ville hafva till granne åt historieskrifvaren Lagerbrings. För att tillmötesgå vännens åstundan, sände Warmholtz till Stockholm sitt porträtt, måladt af Scheffel, att där kopieras; men det skulle vara en vängåfva, som han själf ville betala. Han förbehöll sig allenast, att porträttet icke finge graveras eller vidare spridas. Utom af Scheffel i olja, hade Warmholtz varit porträtterad i pastell af Lundberg [44].

185

Köpet af den svenska boksamlingen var blott inledningen till en för de båda kontrahenterna långt betydelsefullare öfverenskommelse, den som rörde utgifningen af Bibliotheca historica och Gjörwells öfvertagande af förlaget. I ett bihang till förutnämnda köpekontrakt, hade redan hufvudbestämmelserna blifvit fastställda, ehuru de sedermera i vissa punkter ändrades, såsom beträifande formatet, hvilket först bestämdes till kvart, men slutligen till oktav. Det aftalades, att verket skulle tryckas på holländskt papper i 1,000 [45] ex., och förband sig Gjörwell att i honorar erlägga l rdr sp. för hvarje ark [46], hvilket vore väl betaldt, då äfven för skolböcker, som upplades i 2 à 3,000 ex., endast 2 rdr pr ark brukade erläggas. Öfverlåtelsedokumentet undertecknades, sedan Warmholtz såsom vän förgäfves varnat Gjörwell för att trycka verket på egen bekostnad. Enligt Warmholtz’ åsikt hade det varit bäst, om handskriften anförtrotts åt något offentligt bibliotek, att af skicklig hand fortsättas och ökas, till dess tiderna blefve gynnsammare för

186

dess utgifvande af trycket. Men optimisten Gjörwell lät icke afskräcka sig, och snart hade han glädjen att på en hylla i Uppfostringssällskapets bibliotek få uppställa originalmanuskriptet, beklädt med röda marokinsryggar, hvarå lästes titeln Collectio Warmholtziana. Detta manuskript var begripligtvis för dyrbart att utlämnas till tryckeriet, utan skedde sättningen efter en noga kollationerad afskrift.

Warmholtz hade rätt uti, att tiderna icke voro gynnsamma. Den frihet från införseltull å utländskt papper, som förläggare förut åtnjutit, var afskaffad, och en från Manufakturfonden utgående exportpremie af 15 procent, som staten hittills beviljat för inrikes författade och tryckta arbeten, var äfven i fråga att indragas, sedan boktryckaren Holmberg tagit sig för att, med åtnjutande af denna fördel, exportera Hallmans farser Finkel, Mulpus m. fl. »för välsinnade och dygdiga medborgare misshagliga litteraturalster» [47]. Ännu hårdare var allmänhetens likgiltighet; den öfverträffade till och med Warmholtz´ värsta farhågor. Af första bandet utaf Bibliotheca historica, som utkom 1782, såldes i Stockholm och Uppsala under första året endast 163 exemplar, och Warmholtz var smärtsamt förvånad att å listan på subskribenter icke återfinna namn, som han varit säker att där möta. Icke dess mindre fortfor Gjörwell oförskräckt med utgifningen, oaktadt för andra bandet endast influtit

187

54 rdr 16 sk. i prenumeration [48]. I bjärt motsats till denna ömklighet framträdde hans ifver att med ospard kostnad göra verket så felfritt som möjligt. Så makulerades och omtrycktes ett helt ark af del II, hufvudsakligen af det skäl, att namnet å en prenumerant orätt återgifvits. Då afsättningen inom Sverige visade sig vara så ringa, var Gjörwell, oaktadt Warmholtz’ bestämda afstyrkande, sinnad att genom en fransk öfversättning söka göra verket begärligt i utlandet. En »Prospectus de la bibliothèque historique de la Suède... le 30 mars 1784» trycktes på ett halft oktavark och åtföljdes af ett kopparstick öfver den 1779 slagna medaljen öfver utvidgad religionsfrihet. Det var meningen, att den franska öfversättningen äfven skulle meddela beskrifning å Sveriges märkvärdigare medaljer. Den franska tidskriften »Esprit des journaux» innehöll i december 1783 en berömmande anmälan af det Warmholtzka verket, och ordensbiskopen Taube, som skulle vara i Italien med Gustaf III, lofvade att rikta utländska lärdes uppmärksamhet på nämnda »Prospectus». Planen förföll emellertid, då Gjörwell 1784 ånyo råkade på obestånd. Uppfostringssällskapet kunde dock fortfarande upprätthållas det typografiska. K. bibliotekarien Björnstjerna förestod sällskapet 1789, sedermera kanslirådet Jac. von Engeström. Sedan Gjörwell fått decharge från alla sina affärer med sällskapet 1790, synes detsamma hafva upphört af sig själft omkring 1796. Ingen aktieägare hade då infunnit sig på den 2 år i rad utlysta stämman. [49], och

188

den Warmholtzka boksamlingen samt handskriften till Bibliotheca historica fingo kvarstå i Gjörwells bostad på Lilla Bellevue, den s. k. Kaptensudden, där de tjänade som säkerhet för de af Patrik Alströmer lämnade lånen.

Endast de två första delarna af sitt monumentala verk fick Warmholtz upplefva att se i tryck. Hans hälsa hade länge varit vacklande. Under 1770-talet framträdde allt svårare symtomer af stenplågor -- en i hans släkt ärftlig sjukdom, mot hvilken han i många år om somrarna brukat dricka pyrmontervatten. Sjukdomen tilltog 1780 i så oroande grad och med så odrägliga plågor, att han icke tänkte sig få se färdigt första bandet af Bibliotheca historica. Hela sommaren följande år var han sängliggande, och hans lidanden ökades genom att bevittna det elände, som hemsökte ortens befolkning under då rådande svåra missväxt [50]. Hans husläkare, dr Zetterberg, uppsatte en berättelse om sjukdomen, angående hvilken Acrels råd inhämtades; men med sina dåvarande hjälpmedel stod vetenskapen maktlös. Ännu ett par år uthärdade Warmholtz under gränslösa kval; hvarje besök af

189

främlingar var honom nu olidligt. Tystnad, hvila och tanken på sin själs välfärd voro de enda läkemedel han använde. Endast sällan förmådde han att förströ sig genom en stunds läsning, och brefskrifning var honom så svår, att han använde ett par dagar på ett bref om 30 rader. Han kunde icke längre gå, utan bars på ett slags bår för att ibland under en fjärdedels timme hämta frisk luft. Hufvudet var likväl alltjämt lika klart och redigt, hvarom de korta meddelanden, han ännu emellanåt sände sin trogne och deltagande Gjörwell, tydligt buro vittne. Hans sista bref är dateradt den 20 januari 1785. Andra påskdagen den 28 mars samma år klockan 6 e. m. slocknade han. Om hans sista ögonblick berättar dottern i bref till Gjörwell den 14 april: »Före jul var han så dålig, att vi då trodde det skulle bli hans sista; sedan blef han litet bättre, men den kalla vintern ökade sjukdomens stränghet än mera. En händelse, som skedde 14 dagar före min fars död, förorsakade hos honom mycken alteration: elden kom lös i byggningstaket af en gnista, som fallit mellan spånen; till all lycka blef det snart släckt, men utan tvifvel påskyndade den händelsen hans död. Min far var ganska glad, att han hunnit den stunden, då alla hans plågor togo en ända. Han hade fullkomlig sansning och redighet till slutet; talade, men man hade svårt att förstå honom för den svåra hostans skull. Ett par timmar före hans död måste jag och min mor aflägsna oss ur rummet, det var omöjligt att uthärda längre. Döden gick lätt och sakta. Läkaren trodde,

190

att han äfven haft lungsot. Om förmiddagen sade han till m:lle Splittdorff: ack, min Gjörwell, om han visste detta elände, hvad skulle han säga!»

Dödsfallet kungjordes, efter Warmholtz’ förordnande, endast genom tidningarna, icke genom särskildt tillkännagifvande. Begrafningen skedde, också enligt hans föreskrift, i största tysthet på en förmiddag. Likvagnen ledsagades af fogden vid gården samt tolf hans egna bönder, som buro liket. Alla ceremonier, som kunde göra besvär för de lefvande, skulle undvikas, därför var ringning förbjuden; men på det kyrkan icke skulle mista sin inkomst, betaltes alla klockorna. Stoftet hvilar på Nyköpings östra församlings kyrkogård. Grafplatsen hade tillhört Serenius men afläts, vid hans flyttning till Strängnäs, åt Warmholtz. På grafkullen restes, mellan fyra lummiga kastanjeträd, en minnessten af brun ölandsmarmor, förfärdigad af J. A. Göthe. Gjörwell hade haft bestyret därom [51].

Gjörwells namn hade varit på Warmholtz’ läppar i de sista ögonblicken, och den efterlefvande vännen uraktlät ingalunda att sörja för den bortgångnes eftermäle. För en utförligare lefnadsteckning voro, såsom vi veta, källorna högst sparsamma. Ett pappersblad, hvarå Warmholtz antecknat en del yttre data ur sin lefnad, hittades af dottern i hans

191

gömmor, men förstördes af modern, som förmodligen kände den aflidnes vilja i detta fall.

Gjörwell kunde tjäna den hädangångnes minne på ett varaktigare sätt genom att, så långt han förmådde, fullfölja utgifningen af Bibliotheca historica och från förskingring bevara den svenska boksamlingen. Han kämpade tappert för såväl det ena som det andra, men endast delvis med framgång. Sedan Uppfostringssällskapet allt mer och mer blef urståndsatt att kraftigt fortsätta tryckningen, lyckades Gjörwell, efter att förgäfves hafva klappat på flera dörrar, att finna en förlagsgifvare i öfverintendenten Fredenheim, som gärna ville spela mecenat. Han förskotterade trycknadskostnaden för tredje bandet och sedermera för ett par följande, i den mån utgiften för hvarje band blifvit någorlunda betäckt genom försålda exemplar. Upplagan måste dock hädanefter göras mindre. Men slutligen tröttnade Fredenheim, och utgifningen afstannade med sjunde bandet.

När Gjörwell sålunda icke själf mäktade mera, beslöt han sig att 1796 till Uppsala universitetsbibliotek afstå originalhandskriften jämte förlagsrätten till Bibliotheca historica, hvarför bibliotekarien P. F. Aurivillius betalade honom 350 rdr, eller 50 rdr mindre än hvad Gjörwell själf gifvit [52]. Uppfostringssällskapet vaknade nu upp ur sin dvala och försökte genom kanslirådet von Engeström

192

blanda sig i affären, men Gjörwell hade icke svårt att visa, genom den honom lämnade decharge, att sällskapet icke mera hade några anspråk vare sig på honom eller de Warmholtzka samlingarna. Med ädelmodigt, under tysthetslöfte lämnadt understöd af Pehr Tham till Dagsnäs [53] blef det Aurivillius möjligt att till nedsatt boklådspris ytterligare utsända till och med band XI, som utgafs 1805; men därmed var äfven hans förmåga uttömd. Först 1817 kunde verket bringas till afslutning, och detta tack vare Carl Johans frikostighet. Så snart till hans kunskap kommit, att ett för Sveriges historia så viktigt verk icke kunde af brist på medel längre utgifvas, befallde han, att tryckningen af de fyra återstående delarna genast skulle företagas, samt lät till Aurivillius aflämna en därtill erforderlig summa. Så kom nu ändtligen det stora verket fullständigt i den svenska allmänhetens händer -- efter trettiofem år.

Var det Gjörwell sålunda möjligt att, efter Warmholtz’ död, åtminstone till någon del befrämja utgifningen af hans verk, hade han däremot den sorgen att misslyckas i sina bemödanden till boksamlingens sammanhållande. I »Svenska Archivum» 1792 manade Gjörwell allmänheten att genom uppmuntran af denna publikation sätta dess utgifvare i stånd att från skingrande eller försäljning utomlands rädda detta s. k. nationalbibliotek.

193

Uppfostringssällskapet hvarken kunde eller ville inlösa samlingen, hvilken den egentlige ägaren, P. Alströmer, på ytterst billiga villkor hembjöd detsamma. Då Gjörwell uppsades från sin bostad på Kaptensudden, gjordes ett försök hos Gustaf III själf, men lika fruktlöst. Nu måste Gjörwell inse omöjligheten att rädda biblioteket, ehuru Alströmer med outtröttlig välvilja gärna velat vänta i flera år på betalningen. I bref till Aurivillius den 25 september 1794 meddelar Gjörwell omsider, att samlingen realiserats genom styckning, och angifver hvar de särskilda hufvuddelarna hamnat [54].

Warmholtz’ efterlefvande hade ännu kvar på Kristineholm den vida största delen af hans bibliotek, mest utländska böcker, uppgående till ett antal af omkring 5,000 band. Änkan och dottern voro mycket angelägna att befria sig därifrån och vände sig för sådant ändamål till familjens bepröfvade vän Gjörwell, i förhoppning att han kunde skaffa dem en

194

köpare. Priset som begärdes var ursprungligen 12,000 plåtar (4,000 rdr sp.), men nedsattes till 10,000. Biblioteket utbjöds förgäfves åt flera, t. ex. den unge fideikommissarien Hildebrand på Eriksberg och Gustaf Mauritz Armfelt; men ingen hade lust eller penningar. Länge hoppades man på en fordom i Stockholm anställd, mycket rik rysk diplomat, Stachiew -- han befanns vara i Konstantinopel. En stund hängaf sig familjen åt illusionen, att måhända själfva Katarina II kunde vara hågad att köpa boksamlingen, liksom hon köpt Voltaires och Diderots; men till Vinterpalatset hade man väl inga kanaler. Biblioteket fick stå kvar på Kristineholm. Omsider afyttrades det styckevis genom offentlig auktion i Stockholm 1799-1800. En sista återstod, som tillhört dottersonen Schönström, såldes på samma sätt, efter katalog tryckt 1838. Dock -- det är nästan alla enskilda samlingars öde, att sålunda upplösas för att vidmakthålla andra generationers intresse och skänka glädje åt nya samlare. Ingen sådan, i hvars hand råkar falla någon volym med Warmholtz’ lätt igenkännliga stil på försättsbladet, uraktlåter att därvid med aktning och tacksamhet tänka på en, som fordom vårdat och kanske älskat den gamla boken -- på dess förre ägare, Sveriges främste bibliognost.

Sådan är berättelsen om Warmholtz’ lefnad och verk. I lefnaden framträda, såsom vanligt,

195

både fel och förtjänster. En skildring, som söker vara sann, får icke afsiktligt dölja de förra, vore de senare än aldrig så lysande. De fel som onekligen funnos hos Warmholtz, ensidigheten och partifördomarna, hafva därför icke förtegats, ehuru samma sanningskraf fordrar erkännandet, att dessa brister mera tillhörde sonen af det tidehvarf, hvars utmärkande lyten de voro, än den enskilde mannens innersta natur. Han var anhängare af ett politiskt parti, hvilket för vinnande af sina syften stundom använde medel oförenliga med vår tids ömtåligare känsla för nationell värdighet; och dock har han, om någon, utfört ett i sanning fosterländskt verk. I sin bästa mannaålder vände han ryggen åt världslifvets nöjen och ärelystnadens lockelser för att under sin återstående långa lefnad gagna Sverige på det sätt han bäst kunde. Vårt lands natur, dess häfder och minnen, kultur och samhällsförfattning -- för så vidt allt detta fanns bevaradt i skrifterna -- skred oaflåtligt förbi hans tanke i bokrummets stillhet, under årstidernas enformiga kretsgång. Allt granskades, ordnades och förtecknades, från den största foliant till det minsta häfte om några få blad. För att kunna så helt offra sig åt en uppgift, på hvilken hvarken guld eller ära voro att skörda, kräfdes först och sist kärlek -- och för visso har Carl Gustaf Warmholtz älskat detta land. Men hans kärlek låg icke i de stora orden, utan i arbete och tålamod; och det är genom dessa ett verk varder länge beståndande.

196

Bilagan I.

Warmholts’ und. ansökning om erhållande af adlig värdighet.

Den höga nåd, hvarmed Eders Kongl. Maij:t omfamnar alla sina trogna undersåtare, och i synnerhet dem som hafft den lyckan at närmare blifwa kiände af Eders Kongl. Maij:ts dyra person och des höga kongliga hus, samt i ömhet för Fäderneslandets bästa; giör at jag uti Underdånighet för Eders Kongl. Maij:ts Thron framträder och betygar min innerliga glädje öfwer den lyckan at wara Eders Kongl. Maij:ts undersåte och Inwånare i des Rike.

Sedan jag i ungdomen fåt all anständig Upfostran, och blifwit hållen till bokeliga konster, först wid Eders Kongl. Maij:ts Academie i Upsala, och sedan wid Utländska universiteter, har jag en rund tid kommit at stadna i Holland, hwarest jag af Generalen Baron Cronström blef öfwertald at träda i Republiquens tienst såsom Gouvernements Secreterare uti Ipern i Flandern. Min lycka hade derpå orten kunnat bringas högre, emedan jag utan förmätenhet kan berömma mig af Greneralitätets och Öfwerhetens goda nöije med min tienst, men hwarcken et smickrande hop på den sidan eller Hans Durchl. Ståthållarens; numera regerande Landt Grefwens af Hessen mycket nådiga tilbud, at med

197

fördehl kunna fästas utomlands, hafwa warit mäcktige at förminska kiärleken til min Fädernes Ort.

Högstsal. Hans Maij:t Konung Friedrich täcktes i nåder wid min hemkomst, förklara mig för sit Hessiska HåfRåd; med hwilcken heder jag lät mig åtnöija, och drog i betänckande at söka Cronans tienst, hwarigenom, för min skuld någon annan kunde hafwa blifwit tilbaka som varit både mera torfftig och skickelig; hållandes jag det för min största lycka, när jag kunde förwärfwa och besitta en priviligierad Frälsse Egendomb, på hwilcken, lämnad til mig sielf, jag måtte wara det almänna nyttig med goda Försök uti Åkerbruket, samt derjemte tiäna Fäderneslandet med mine utsökte och med mycken bekostnad giorde Samlingar uti Historien och Myntkunnigheten.

Min önskan härutinnan är til en dehl fulkomnad, så at jag nu i några år warit innehafware af en adelig Egendomb; men som mig den Egenskapen fehlas til des fulkomliga besittiande, at äga Adelig skiöld och Friheter, så kan Eders Kongl. Maij:ts Nåd allena denna brist upfylla.

Härom, Allernådigste Konung, anhåller jag i diupaste underdånighet; Och som jag, med förut gjorde tienster, detta intet kunnat förwärfwa, så förplicktas jag och mina Effterkommande så mycket mera at framgent giöra Oss wärdige af en så stor Konglig Nåd, och densamma med diupaste wördnad i et tacksamt minne behålla. Framhärdar intil min dödsstund

Resolutionen å brefvets framsida lyder:
"Upl. i Rådet d. 17 Jan. 1752. och bifallit för Hof-Rådet och dess hustru i deras lifstid."

198

Bilagan II.

Utkast till

Kontrakt mellan Warmholtz och Gjörwell.

1. Til Kongl. Bibliothecarien Högädle Herr C. C. Gjörwell uplåter och försäljer jag Warmholtz alla de tryckta Böcker och Handskrifter jag äger i svenska historien, intet undantaget, enligt den Förtekning derå, som blifvit förut nyssnämnde Herr K. Bibliothecarien meddelad, tillika med alla de denna samling tillhöriga Chartor, Kopparstick och portraiter, enligt derå gjorda Förtekningar.

2. Jag försäljer alt detta i behållet stånd som det nu för ögonen står, och aflämnar det på min Bekostnad, samt för min risico, til fören. Herr K. Bibliothecarien i Stockholm, uti Martii månad nästkommande år 1780 mot en betingad Köpe Summa af Ettusende Riksdaler Specie, i et för alt; hvilken Summa efter handen och på vissa terminer, räknade från detta datum til nästa Februari Månads slut, komma at erläggas. Och får denna handel icke klandras, mindre ryggas af mina Arfvingar, i fall jag före värkställigheten med döden afgå skulle.

Häremot utfäster jag Gjörwell mig:

1. At för ofvannämnda, til Svenska historien hörande trykte Böcker, Handskrifter, Chartor och Kopparstick, enligt den deröfver uprättade Förtekning, til Herr Warmholtz

199

betala en summa af Ettusend Riksdaler Sp. och det på följande sätt, at jag betalar 166 Rd. 32 skil. sp. vid detta Contracts teknande; vidare 166 Rd. 32 skil. sp. i October innevarande år och så 166 Rd. 32 skil. sp. i hvarje månad, tilthess hela Summan i Februari 1780 är erlagd; så at Bibliotheket uti Martio derpå följande må kunna med Vinterföret afsändas til Stockholm. Och skal denna Handel gå i Värkställighet och Contractet af mina Arfvingar upfyllas om också jag före den utsatta tiden med döden afgå skulle.

2. Utur denna Samling af Böcker, Handskrifter, Estamper m. m. äger Herr Warmholtz frihet at til sitt bruk requirera, när så behagas, de stycken han kan behöfva; dock emot den förbindelse det länta inom viss utsat tid, at återställa.

Til yttermera visso, hafve Vi detta Contract hvaraf tvenne lika lydande Exemplar blifvit författade, med egna händer underskrifvit och med våra Signeters undersättande bekräftat, som skedde på Christineholm den ...

[1] Låg den tiden vid Stora Nygatan, som då kallades Kungsgatan.

[2] Sedermera gift med k. sekr. H. Kolthoff, författare i ekonomiska ämnen.

[3] I bref till Patrik Alströmer, 8 aug. 1775.

[4] Bref till Gjörwell, 7 dec. 1758.

[5] Hans Lefverne är utgifvet af Gjörwell, Sthlm 1756.

[6] Detta Warmholtz’ bref -- det första Gjörwell mottog från honom -- är tryckt i "Brefväxling", I, 23.

[7] Född 4 juni 1711. Död 19 juni 1789.

[8] Hans arbete "État présent de la République des Provinces unies" trycktes i flera upplagor.

[9] Om man får tro en samtida anteckning på K. Bibliotekets exemplar af en 1767 i Stockholm utgifven skrift: "Tankar i anledning af sista öfverflödsförordningen .... af en fri svensk", skulle denna skrift hafva flutit ur fru Warmholtz’ penna. Angående innehållet, se A. J. von Höpkens skrifter, I: 442.

[10] Språket i hans ansökning om adelskap lämnar härpå ett talande bevis. (Se bilagan I.)

[11] Johan Albrekt von Korff, till börden kurländare, född 1697, död 1766 såsom rysk minister i Köpenhamn.

[12] På en medalj öfver von Korff får han detta eftermäle: "Animam non candidiorem terra tulit." -- Af hans boksamling har en del hamnat i Helsingfors’ universitetsbibliotek.

[13] Enligt von Korffs uppgift skulle, jämte flera andra, äfven Warmholtz hafva deltagit i redaktionen af mössornas tänkeskrift Idées. Se Malmström, III: 320.

[14] Brefven till Arckenholtz finnas i Riksarkivet. K. Bibioteket äger dem i afskrift, verkställd efter originalen af Gr. H. Stråle.

[15] Som bekant hölls icke löftet.

[16] Gjörwell säger, att Warmholtz flyttade till Kristineholm omkring 1750, men det torde hafva skett tidigare. Åtminstone finns bref från Warmholtz med datering Kristineholm 1747.

[17] Så framställer sig Kristineholm på två taflor från Warmholtz’ tid, hvilka ännu finnas där. Gården äges nu af grefvinnan Malla Wachtmeister, född Bennet, Till Wachtmeisterska släkten kom den från en friherre De Geer, som köpt den af Warmholtz’ arfvingar. Hufvudbyggnaden samt flyglarna, af reveteradt trä, äro desamma som på 1700-talet, fastän de undergått vissa förändringar.

[18] Se bilagan I. Originalet är i Riksarkivet.

[19] Det är aftryckt i Gjörwells Svenska Archivum II, 149, efter själfva originalet, som varit i Gjörwells händer.

[20] "Rön och försök om en underbar sädesarternas förvandling ifrån sämre till bättre slag." Sthlm 1757, m. fl. skrifter.

[21] Finnes bland Warmholtz’ papper på K. bibl.

[22] Af en brukspatron Forssell inköptes 1879 till K. biblioteket ett konvolut innehållande bref till Warmholtz med påskrift: "Lettres qui peuvent être conservées. N:r 3. Arckenholtz & autres." Inalles 6 dylika konvolut lära funnits, men hvar de fem öfriga hamnat, är obekant. Warmholtz har antecknat, att bland de bref, som förtjänade bevaras, funnos sådana från konung Fredriks broder, landtgrefve Vilhelm, fältmarskalken Schulenburg, Cronström, Tessin, G. Bonde, Dalin, Lidén, Lagerbring, Berch, Arckenholtz, Hjelmstjerne, Langebek samt de ryska diplomaterna von Korff och Panin.

[23] Förut informator för prins Fredrik Adolf.

[24] Warmholtz utarbetade sedermera själf ett supplement till drottning Christinas memoarer, för åren 1681-87, hufvudsakligen efter handlingar härrörande från Olivecrantz. (Nu i K. bibi.)

[25] Dessförinnan hade han där gjort ett par kortare besök. Animositeten från 1746 -- 47 hade sålunda betydligt lagt sig.

[26] Det Torstensonska huset, numera Arffurstens palats, tillhörde då grosshandlaren Klas Grill, som köpt detsamma 1764.

[27] I ett fall tyckte de dock lika, nämligen beträffande Karl XII, hvilken Gjörwell i bref till Warmholtz säger vara "en af de mest skadeliga konungar, som någonsin fört svenska spiran eller, rättare sagdt, svärdet".

[28] Warmholtz’ totalomdöme om Gjörwells litterära verksamhet lyder sålunda: "Om ock uti hans skrifter skulle finnas fel, oriktigheter, förhastade omdömen och mindre väl afpassade reflexioner, i följd af vissa fördomar; så kan dock allt sådant icke i ringaste måtto komma i jämförelse med det verkligen goda och nyttiga som dessa skrifter innehålla, mindre betaga honom den ostridiga rätt han äger till svenska allmänhetens tacksamhet." (Bibl. hist. 9: 113.)

[29] Naturligtvis Jean-Baptiste, icke Jean-Jacques. Den senares Emile fann Warmholtz vara "bisarr, farlig och dum".

[30] Enligt den första officiella uppgiften. I verkligheten var offrens antal långt större.

[31] Gjörwell berättar själf såsom exempel på det hat han uppväckt, att hundar uppkallades Aristarchus efter en af hans för mösspartiet mest misshagliga skrifter.

[32] Den förre slutade som förfalskare och den senare i rännstenen.

[33] Berättas omständigt af Gjörwell i bref till Schönberg, den 23 april 1778.

[34] Warmholtz uppräknar dem i företalet till Bibliotheca historica.

[35] Ett noggrant hufvudregister till alla 15 delarna utgafs af dr Aksel Andersson, Uppsala 1889.

[36] Det häftiga utfallet mot Richardson i anledning af hans Hollandia (N:o 610) står i detta afseende nästan ensamt.

[37] Gjörwell förråder i sina anekdoter (Weibull, Samlingar till Skånes hist. o. beskr. 1873), att "kanslirådet Berch löste in af detsamma 5 à 6 nummer, som dels voro unici, dels rarissimi, en lärd hemlighet, som i hast ej får transpirera till Danmark". Det stora Sturemyntet, som finns i Köbenhavns K. myntkabinett, torde vara det af Arckenholtz anskaffade. Efter min åsikt är dess äkthet tvifvel underkastad.

[38] Enligt en annan beräkning 1,379 tryckta böcker och 149 mss.

[39] För vänner af svenska ex-libris kan här meddelas, att Warmholtz, den store boksamlaren, egentligen icke använde något bokägaremärke, äfven ytterst sällan inskref sitt namn i böckerna. De som tillhört honom igenkännas för det mesta af någon bibliografisk anteckning, som han med sin vackra nitida stil nedskrifvit på, det första hvita bladet. Ett smakfullt, i koppar stucket ex-libris: "Bibliotheca Warmholtziana", skrifvet ofvanför en brinnande vedknippa, ett slags charad på hans namn, har icke han själf låtit utföra. Det graverades på beställning af Berch, som ville göra sin vän en öfverraskning, och insattes, Warmholtz ovetande, i ett hundratal volymer, som denne i Stockholm lämnat till bindning. Då emellertid Berch märkte att Warmholtz, till följd af sin vanliga obenägenhet att synas, icke tyckte om detta, användes plåten icke vidare och stannade hos Berch.

[40] Gjörwells ord.

[41] Warmholtz uppgifver, att samma böcker kostat honom själf mer än dubbelt så mycket.

[42] Se bilagan II.

[43] Nutidens värdesättning af dessa två böcker blefve motsatt Gjörwells.

[44] Då årets sedvanliga minnespenning skulle präglas, var man i förlägenhet att finna en afbildning af Warmholtz’ drag. Något graveradt porträtt fanns, som sagdt, icke. Genom välvilja af den nuvarande ägarinnan till Kristineholm, fick minnestecknaren låna ett i olja måladt porträtt, som åtminstone redan i förra seklets början fanns på stället och där gått under Warmholtz´ namn. Sedan flera af våra förnämsta konstvänner ansett sig i taflan igenkänna Scheffels pensel, har detta betraktats såsom tillfyllestgörande bevis, och porträttet lagts till grund för bilden å minnespenningen. Taflan framställer en medelålders man, hållande i handen en skrifpenna. Ansiktet är fylligt, uttrycket vittnande om klokhet och själfmedvetenhet -- något af en gammaldags holländsk mynheer. Vi vilja hoppas, att traditionen icke misstagit sig. Det är annars en vansklig sak att namngifva okändas porträtt. Gjörwell berättar i bref till Fr. Sparre, att en viss Holthusen, som öfverkommit ett porträtt af en matrona med en ros i handen, nödvändigt ville hafva henne att föreställa Warmholtz’ mormoder. Men denne lät icke öfvertyga sig.

[45] Eller 500. Båda uppgifterna förekomma hos Gjörwell. Kanske gällde den första siffran endast band I.

[46] Om verket skrifvits på latin, hade Gjörwell velat betala l rdr 16 sk., om på franska 2 rdr.

[47] Gjörwell till F. Sparre, 3 oktober 1777. Exportpremien afskaffades dock först 1794.

[48] Detta fattigdomsbevis för tidens litterära intresse belyser P. Wieselgren i Biogr. Lex., artikeln Warmholtz, genom åtskilliga exempel.

[49] Efter Gjörwells obestånd antogs kanslisten J. F. Fredholm till sällskapets kassaförvaltare. Gjörwell afgick från befattningen att vara direktör 1787, hvarefter sällskapet skulle ordnas enligt ny plan och äfven få tillägg af namnet

[50] Warmholtz hade alltid visat varmt intresse för socknens kommunala och kyrkliga angelägenheter. Se Karl af Schmidt, Anteckningar om Röne härad.

[51] I Gjörwells "Svenska Archivum", Del II, sid. 106 och 121, finnes paret Warmholtz’ bestämmelse huru, när endera hädankallades, med begrafningen borde förhållas, äfvensom närmare beskrifning öfver grafvården.

[52] Gjörwells måg Lindahl hade dock förut betalt 100 rdr för en afskrift.

[53] Vid ett besök å Uppsala bibliotek prenumererade han med 100 rdr sp. på ett exemplar af band VIII.

[54] Handskrifterna, om hvilkas inköp för 700 rdr riksgäldssedlar Uppsala bibliotek stått i underhandling, gingo till riksantikvarien Flintenberg, hvaremot Uppsala löste sig till ett antal tryckta böcker; friherre Rosenhane förvärfvade Acta publica, Nescher porträtten och ett stort parti böcker, särskildt topographica, k. sekr. Tihleman vid museum den bundna disputationssamlingen, kyrkoherden Asplund sällsyntheterna i kyrkohistoria, bland annat Novum Testamentum 1526 och Bibeln 1541, hertigen-regenten förut omnämnda exemplar af S. Birgittas Revelationes 1492, friherre Stierneld Rudbecks Atlantica o. s. v. Ännu kvarstodo hos Gjörwell biographica samt många andra böcker. Dessa hamnade troligen hos hans måg Lindahl.