- Project Runeberg -  Biblisk ordbok för hemmet och skolan /
Uppslagsord S

(1896) [MARC] Author: Erik Nyström - Tema: Christian Literature, Dictionaries, Language, Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

S

Saalbim (eller Saalabbin, Jos. 19:42), en stad i Dan, i hvilken amoreerne bodde, Do. 1:35; sedermera säte för en af Salomos befallningsmän, 1 K. 4:9; jfr 2 S. 23:32.

Saalim och Salisa, två dalar på vestra sidan af Efraims berg, hvilka Saul genomvandrade, då han sökte sin faders åsnor, 1 S. 9:4. Jfr Baal-Salisa.

Saba, »Rika Arabien», se Scheba 3.

Saba (Seba), Sibea, se Beer-Seba.

Sabad, Simeats son, 2 Kr. 24:26, förband sig med Josabad, Simrits son, och dödade konung Joas; jfr 2 K. 12:21, der Sabad kallas Josakar.

Sabbat, hvila. »Och Gud fullkomnade på sjunde dagen sina verk, som han hade gjort, och hvilade på sjunde dagen af alla sina verk, som han hade gjort; och välsignade sjunde dagen och helgade honom.» 1 M. 2:2 f. Vittnesbörd om sabbatens iakttagande före lagens utgifvande finner man i veckoräkningen i 1 M. 29:27; såväl som bestämmelserna om mannats uppsamlande i dubbelt mått dagen före sabbaten, 2 M. 16:5, 22 f. »Se, Herren har gifvit eder sabbat, och derföre har han på sjette dagen gifvit eder två dagars bröd; ingen gånge då ut», v. 29. Så inskärptes sabbaten på nytt från Sinai. Sex dagar skulle man arbeta och hvila på den sjunde, ty på sax dagar hade Herren skapat himmel och jord och hvilade på den sjunde, 2 M. 20:8 f. »Hållen min sabbat, han skall vara eder helig. Den som ohelgar honom, skall döden dö. Han är ett evigt tecken mellan mig och Israels barn.» 2 M. 31:13 - 17. I sabbatsbndet i 2 M. 20:8 f. hänvisas till skapalseverkets fullbordan; i 5 M. 5:12 f. hänvisas också till frälsningen ur Egyptens träldom, med anslutning till budet om hvila för tjenarne: »Kom ihåg att du var en träl i Egypten, och att Herren din Gud förde dig ut derifrån med stark hand och utsträckt arm: derföre har Herren din Gud bjudit dig att hålla sabbaten.» Sabbaten skulle man fira både under plöjningstid och skördetid, 2 M. 34:21; ingen eld fick man på den dagen upptända i sina hus, 35:3; intet haka eller koka, 16:23; ingen börda bära, Jer. 17:21 f.; Jo. 5:10; intet köpa eller sälja, Ne. 10:31; 13:15 f. I 4 M. 15:32 f. berättas att en man som samlade ved på sabbaten vardt stenad till döds. Denna dag skulle utom de dagliga offren firas med särskildt brännoffer af två lam, samt spisoffer af hvete, mjöl och olja, jemte drickoffer, 4 M. 28:9 f. På sabbaten skulle vidare skådebröden bytas om, 3 M. 24:8, hvarjemte folket skulle samlas till helgedomen, 3 M. 23:2 f.
Såsom sabbat eller en dag af helig hvila skulle man äfven fira första och sista påskdagen, 3 M. 23:39, och såsom en sabbaternas sabbat eller »största sabbaten», den stora försoningsdagen. 3 M. 16:31; 23:32. Om den »stora sabbaten» i Jh. 19:31, se sid. 387.
Om sabbatens välsignelse talar Esaia, 58:13. Sabbatsbrott var en synd som profeterna ofta hade anledning att beifra hos Israels folk, Je. 17:21 f.; He. 20:12 f.; 22:26. I 2 Kr. 36:21 framhålles huru Gud genom den 70-åriga fångenskapen i Babel godtgjorde landet för de sabbater och sabbatsår som folket ej låtit det få njuta; jfr hotelsen i 3 M. 26:34 f. Efter fångenskapen ifrade Nehemia med synnerligt nit för sabbatens hållande, Ne. 13:15 f. Sedermera dref den fariseiska judendomen det yttre sabbatsfirandet till att ytligt formväsende som tillochmed förbjöd att göra godt på sabbaten, så att judarna voro på Kristi tid särskildt kände bland hedningarna för sitt sabbatsfirande. Emot detta sabbatsväsende uppträdde Jesus såsom »sabbatens herre», Mat. 12:1 f.; Lu. 13:14 f.; 14:3 f.; Jh. 7:21 f., och då judarna förföljde honom såsom sabbatsbrytare, svarade han dem: »Min fader arbetar allt fortfarande, och jag arbetar också.» Jh. 5:16 f.
Slutligen bräckte han genom sin död och uppståndelse ceremoniernas tvång, och sabbatsbudet föll, Kol. 2:16, något som för somliga i de första församlingarna ej strax var klart, så att de ännu gjorde skilnad på dagar enligt judiskt sätt, Ro. 14:5. Att de kristne redan i den apostoliska tiden höllo sina sammankomster särskildt på veckans första dag eller söndagen, vill man sluta af uttrycken i Ap. 20:7 och 1 Kor. 16:2, der sabbat i Sv. rättare bör heta: »första dagen i veckan», samt af Up. 1:10, om att Johannes var i anden på Herrens dag (Sv. söndag), som då fått detta namn deraf att Herren på den dagen uppstod från de döda.
Om söndagens iakttagande i tiden strax efter apostlarne hafva vi ett par märkvärdiga vittnesbörd af hög ålder. Plinius den yngre, prokonsul i Pontus i Mindre Asien mot slutet af första seklet, berättar i att bref till kejsar Trajanus, att de kristna voro »vana att på en bestämd dag komma tillsamman före solens uppgång, att afsjunga sånger till Kristus såsom Gud och att förbinda sig med en högtidlig ed att ej begå någon orättfärdighet, o.s.v. Och detta bruk var så väl kändt, att en vanlig fråga, som stäldes till för kristendom misstänkta, var denna: »Har du hållit Herrens dag?» Hvartill svarat blef: »Jag är kristen; jag kan ej underlåta det.» Justinus Martyr berättar, att »på Herrens dag mötas alla kristna i staden eller på landet, emedan det är vår Herres uppståndelses dag, och då läsa vi apostlarnas och profeternas skrifter; hvarefter den förestående ställer ett tal till de församlade med uppmaningar att eftarfölja och utföra det de hafva hört; derefter förenas vi alla i bön, och till sist fira vi sakramentet. Hvarpå de som kunna och vilja, gifva hvad de anse skäligt, och det som uppsamlas, lemnas åt föreståndaren, som utdelar deraf åt faderlösa och enkor och andra behöfvande kristna, eftersom behofvet påkallar.»
I Lu. 6: omnämnes en särskild sabbat med namnet eftersabbat. Det grek. uttrycket på detta ställe, devteroprotos, efter orden »andre-förste», förekommer ej annars i hela grek. språket och är derföre ovisst till sin betydelse. Man gissar att det betecknar första sabbaten på andra året af de sju år som hörde till en årsvecka, 2 M. 23:10 f. (se Helgår); eller ock första sabbaten efter andra påskdagen, 3 M. 23:15; o.s.v.
Tillredelsedag kallas den dag »som går före sabbaten», Mar. 15:42, emedan man på den dagen anskaffade eller tillagade det som för hvilodagen behöfdes, Mat. 27:62; Jh. 19:31.

Sabbatspredikstol, se sid. 372.

Sabbatsresa, se Mått, sid. 317.

Sabbatsår, se Helgår.

Sabdi från Sifmot, uppsyningsman öfver Davids vinförråd, 1 Kr. 27:27.

Sabta och Sabteka, den tredje och den femte sonen af Kus, 1 M. 10:7; folkstammar i Arabien och Persien.

Sabud, Natans son, Salomos vän och rådgifvare, 1 K. 4:5.

Sadduceer, ett parti bland judarna på Kristi tid, Mat. 3:7; 16:1, 6, 11, 12; 22:23; Mar. 12:18; Lu. 20:27; Ap. 4:1; 5:17; 23:6 f., som i motsats till fariseerna förkastade traditionen och de äldstas stadgar och sade sig vilja allenast vidblifva den skrifna lagen, såsom skilnaden mellan båda partierna korteligen angifves af Josefus (Ant. XIII, 10, 6). Derjemte sägas de hafva särskildt betonat menniskans fria vilja. De omnämnas af Josefus först omkr. 145 f. K. I N. T. framstå sadduceerne såsom de der förnekade uppståndelsen och tillvaron af englar och andar, Mat. 22; Mar. 12; Lu. 20; Ap. 23. För den meningen, att de skulle endast hafva erkänt de 5 Moseböckerna och förkastat det öfriga af G. T., fins ingen grund. De ville visserligen konservativt stå på uppenbarelsens grund gent emot fariseernas menniskosatser, men just oppositionen synas hafva drifvit dem till förnekelse af äfven sådant som uppenbarelsen lärde. I sitt förhållande till hedningarne voro de mindre exklusive och mera benägna till eftergifter för myndigheterna. Isynnerhet bland de högra klasserna räknade de sina anhängare, i motsats till fariseerna som slogo an på pöbeln. Särskildt synas sadduceerne haft sitt stöd och fäste i den öfverstepresterliga slägten, så att i Ap. 5:17 öfversteprestens anhängare synas vara enahanda med sadduceernas parti. Man har alltså, kanske ej med orätt, stämplat dem som ett slags presterlig aristokrati. Och då den öfverstepresterliga värdigheten allt sedan Salomos tid innehafts af presten Zadoks slägt den Zadok, som blef David och Salomo trogen, se Zadok 1, så har man just i namnet Zadok funnit den naturligaste förklaringen af namnet sadduceer, d. ä. zadokeer, anhängare af Zadoks slägt eller prestslägtan. Oegentligare äro försöken att härleda namnet från en rabbi Zadok eller från ordet zadik, rättfärdig.

Sadok, en af Jesu förfäder, Mat. 1:14. Sadrak, se Hananja 3.

Saf, en felisteisk jette, som dräptes af Sibbekai, 2 S. 21:18; kallas i 1 Kr. 20:4 Sippai.

Safan, konung Josias sekreterare, som föreläste för honom ur den i templet funna lagboken och jemte andra sändes af konungen att fråga profetissan Hulda, 2 K. 22:3, 8 f. Sannolikt en annan person än Safan, Ahikams fader, 22:12.

Safat, Elisas fader, 1 K. 19:16.

Safer, att berg, der israeliterna en gång slogo läger, 4 M. 33:23 f.

Saffira, se Ananias 1.

Saffran (Crocus sativus), som nämnes bland brudens behag, Hö. 4:14, är en ädel lökväxt med liljeartad, violett blomkrona, hvars rödgula, aromatiska pistillmärken gifva den under namnet saffran (af arab. zafrân, gul) bekanta dyrbara kryddan, som i forntiden mycket begagnades till färgämne, salfvor, luktvatten och botemedel.

Safir, se Ädelstenar.

Sakaria, Sakarja, eb. Sekarja (Zakaria), d. ä. Herren minnes eller Herrens minne, ett mycket vanligt namn bland judarna.
1. Israels 14:de konung, Jerobaam II:s son och efterträdare, vardt efter 6 månaders usel regering dödad af inkräktaren Sallum, 772 f. K., 2 K. 14:29; 15:8 f.

2. Jeberekias son, den ene af Esaias två trogna vittnen, Es. 8:2.

3. Konung Ussias rådgifvare, en trogen lärare, efter hvars död det gick konungen illa, 2 Kr. 26:5.
Kanske är det denne eller den föregående som var fader till konung Ahas' gemål Abi, Hiskias moder, 2 K. 18:2; 2 Kr. 29:1.

4. Presten Jojadas son, bestraffade med frimodighet afgudariet på konung Joas' tid och vardt på konungens befallning stenad till döds i templets förgård, 2 Kr. 24:20 f.; Lu. 11:51; kallas i Mat. 23:35 Barakjas son.

5. En from levit som jemte andra biträdde konung Hiskia, 2 Kr. 29:13.

6. En profet i Israel, Berekjas son och Iddos sonson, Sak. 1:1; i Esr. 5:1 etc. kallad Iddos son. Återkommen från Babel med Serubbabal, började han ännu ung att profetera, Sa. 2:4, i Darii Hystaspis andra år i åttonde månaden, och 2 månader efter Haggai, 520 f. K. Med förenadt nit, »på det genom två vittnens mun Guds ord desto vissare måtte tros» (Luth.), uppmuntrade de folket att återtaga det afbrutna tempelbyggnadsarbetet. Deras bemödanden kröntes med framgång, Esr. 6:14.

Sakarjas profetia, den elfte af de »mindre profeterna», innehåller 14 kapitel och kan indelas i 3 delar; 1) med en kedja af syner och uppenbarelser framställer profeten till folket såväl som till presten Jehosua och fursten Serubbabel förmaningar och uppmuntringar; vidare beskrifvas det förderf som väntar Guds folks fiender, såväl som Israels kommande härlighet, hednaverldens omvändelse och andens utgjutelse, k. 1 - 6; 2) undervisning om en rätt gudsdyrkan, k. 7; 8; 3) profetior om Messias, hans välgerningar och segrar för sin församling, såväl som hans domar öfver hennes fiender, k. 9 - 14. Såsom särskildt tydliga och märkvärdiga förutsägelser om Messias märke man 2:10, 11; 3:8; 6:12; 9:9; 11:12; 12:10; 13:7.

7. En prest af Abias skifte i konung Herodes' tid, fick i templet en syn om att hans åldriga hustru skulle föda honom en son och vardt mållös emedan han ej trodde, Lu. 1:5 f. Då Elisabet nu födde en son och ville kalla honom Johannes, skulle Sakarja skrifva detsamma, men då lossades hans tunga, och han prisade Gud i en härlig lofsång, v. 57 f.

Sakkeus (eb. Sakkai, Esr. 2:9), en rik öfvertullnär i Jeriko, som då Jesus var stadd på sin sista vandring till Jerusalem klef upp i ett sykomorträd för att få se honom, ty han var liten till växten. Kristus kallade honom ned och tog in som gäst i hans hus. Sakkeus lofvade nu att afstå till de fattiga hälften af sin rikedom, och dem han hade gjort orätt ville han vedergälla fyrdubbelt. Folket knorrade, men Jesus tog sin frälsarerätt i försvar, ty äfven denna var en Abrahams son, Lu. 19:1 f.

Sakristia, He. 44:19 (eb. kamrar), af- och påklädningsrum för presterna.

Sakören, Am. 2:8, penningeböter.

Sala, se Selah.

Salamis, grekisk hamnstad på östra kusten af ön Cypern, der Paulus och Barnabas predikade evangalium, Ap. 13:5. Förstörd af en jordbäfning under Konstantin, blef den åtar uppbyggd och fick namnet Konstantia.

Salatiel, se Sealtiel.

Saleam, se Gräshoppor.

Salef, den andra af Joktans söner, 1 M. 10:26; en stam i södra Arabien.

Salem. 1. Melkizedeks stad, 1 M. 14:18; Eb. 7:1, kanske dets. s.

2. Salam, Ps. 76:3, ett namn på Jerusalem.

3. Salam i 1 M. 33:18 har fattats som namn på en ort nära Sikem, och man har då tänkt på den lilla byn Salim strax öster om Nablus; men ordet är sannolikare här att fatta som adjektiv, »välbebållen» e.d.

Salfva. Detta ord står i Sv. ofta för det eb. schemen, fett eller olja, ren eller kryddad, Es. 39:2; Or. 27:9; Pr. 7:2; 10:1. Att bereda välluktande salfvor var en särskild konst, jfr Apotekare. Stundom står salfva för det eb. Zorî, balsam. Särskildt berömd var Gileads salfva, jfr Balsam. Se vidare Smörjelser.

Salim, se Enon.

Salisa, se Saalim.

Salka, stad i södra Basan, som anvisades åt Manasse, 5 M. 3:10; Jos. 12:5; 1 Kr. 5:11, finnes ännu under namnet Salkad söder om Havranberget, 100 kil. ö. om Jordan; till följd af vattenbrist äro de 800 stenhusen blott föga bebodda. Ansenliga ruiner af borgar och väganläggningar.

Sallum. 1. Jabes' son, Israels 15:de konung, störtade Jehus dynasti genom att mörda Sakarja och blef sjelf efter en månad mördad af Manahem, omkr. 772 f. K., 2 K. 15:10 f.

2. Profetissan Huldas man, konung Josias klädvaktare, 2 K. 22:14.

3. Konung i Juda, se Joahas 2.

Salma, 1 Kr. 2:11, eller Salmon, Rut 4:20; Mat. 1:4, 5; Lu. 3:32, Nahassons son, en furste af Juda, äktade Rahab af Jeriko och födde Boas.

Salman, en konung eller general (?) som förstörde staden Bet-Arbeel, Os. 10:14, för öfrigt obekant. Det är möjligt man ej säkert att namnet är en förkortning af Salmaneser, och att det då skulle afse Salmaneser IV, se nedan; Schradar nämner en moabitisk konung Salamanu, som enligt monumenten var skattskyldig under Tiglat-Pileser II.

Salmaneser, i Sv. Salmanassar (assyr. Salmanu-asir, Salman är nådig), en assyrisk konung, som gjorde Israels konung Hosea skattskyldig under Assyrien, men då denne sökte förbund med Egypten, fängslade honom, intog Samaria och bortförde Israels folk i den assyriska fångenskapen, år 721 f. K., 2 K. 17:3 f.; 18:9 f. Man anser att Esaias profetior i Es. 10; 15; 16; 23 afse denna Salmaneser. Det var den fjerde af de assyriska konungarna med detta namn, Salmaneser IV, som här afses. Hans regeringstid infaller mellan 727 - 723 f. K. enligt de assyriska monumenten, som äfven omtala hans expedition mot Samaria, ehuru de tillskrifva dess intagande hans efterträdare Sargon, hvilken i sina inskrifter omnämner det som sin första krigsbragd.
Från en annan assyrisk konung med samma namn, Salmaneser II, omkr. 858 - 824, har man i Nineves ruiner funnit ett märkvärdigt monument, en öfver 6 fot hög obelisk af svart marmor, på alla sidor täckt med bilder och inskrifter, nu förvarad i Britiska museet London. Bland bilderna är en som föreställer huru en man knäböjer ned till marken inför konungen och betygar honom sin hyllning med gärden af en mängd dyrbarheter som frambäras af en lång rad fångar eller tjenare, alla knogande med korgar, packor, stänger etc. Bilden (se nästa sida) förklaras af en inskrift så lydande:
»Tribut af Jehu, Omris son (assyr. »Madatu sa Jahua habal Humri etc.»): Silfverstänger, guldstänger, gyllene fat, gyllene skedar, gyllene bägare, gyllene öskar, blystycken, slafvar för konungens hand, spjut: detta mottog jag.» Af 2 K. 10:32 f. lära vi, att Israels konung Jehu (884 - 856 f. K.) bekrigades af syriske konungen Hasael, och sannolikt är att Jehu då sökt hjelp hos de mägtiga assyrierna och till deras konung sändt en sådan beskickning som här är afbildad. Omgifven af sina embetsmän mottager den stolte monarken den ödmjukt framträdande uppvaktningen, hvars gestalter hafva ett särskildt intresse såsom den äldsta oss förvarade bild af personer, tillhörande det gamla förbundsfolket. Jfr Schr., Keilinschr., till 2 K. 9.

Salmon, se Salma.

Salmone, en udde på Kretas nordöstra kust, Ap. 27:7.

Salome, fiskaren Sebadei hustru, moder till apostlarna Jakob och Johannes, var en af de qvinnor som i lif och död blefvo Jesus trogna, Mar. 15:40; Mat. 27:56. Det var hon som af frälsaren bad om äreställena i hans rike för sina två söner och fick en undervisning om den korsets väg, som leder till härligheten, Mat. 20:20 f. Af Jh. 19:25 och Mat. 27:56 sluta några, att hon var Jesu moster (se Maria 3.)

Salomo, d. ä. fridfull eller fridrik (Fredrik), Davids son med Batseba och hans efterträdare såsom det israelitiska folkets konung, omkr. 1015 - 975 f. K., 1 K. 1 - 11; 1 Kr. 28; 29; 2 Kr. 1 - 9. Redan från hans födelse heter det att »Herren älskade honom», och profeten Natan, som af fadren sattes till att uppfostra honom, gaf honom namnet Jedidja, »Jehovas älskling», 2 S. 12:24 f. Namnet Salomo hade också, enligt hvad David berättar om Herrens förklaring deröfver, en särskild betydelse.
David hade varit en krigets man och kunde derföre ej bygga Herrens tempel, men den son han skulle föda, han skulle blifva en »hvilans man», Salomo skulle hans namn vara, och frid och ro ville Herren gifva Israel i hans dagar, han skulle bygga Herrens namn ett hus, och hans konungatron skulle stadfästas öfver Israel till evig tid, 1 Kr. 22:8 f. Med anledning af Adonias upprorsplaner vardt Salomo smord till konung redan under Davids lifstid vid rätt unga år, 1 K. 1; 1 Kr. 23:1, dock icke yngre än så, att han redan då hade en son Rehabeam denna var nemligen vid slutet af Salomos 40-åriga regering en man på 41 år, 1 K. 14:21. Den unge Salomo straffade till lifvet de för hans tron farliga personerna Adonia, Joab och Simei, k. 2, gifte sig med en egyptisk konungadotter, k. 3, och började i sitt fjerde regeringsår det stora tempelbyggnadsarbetet, som efter sju år var fullbordadt, k. 6, hvarefter det invigdes med förbundsarkens ditflyttning, med storartade offer och en högtidlig bön af konungen, k. 8. Sedan byggde han 13 år på sitt eget palats. Salomos palats var en ståtlig massa af olika byggnader, pelargångar och förgårdar. Främst låg det s.k. Libanons skogshus, sannolikt det i Es. 22:8 nämda skogshuset, hvilket synes hafva varit arsenal eller tyghus. Det var 100 eb. alnar långt, 50 bredt och 30 högt, upprest i tre våningar à 15 rum på fyrdubbla rader af cedarpelare. Genom en pelaresal, 50 alnar lång och 30 bred, med ett särskildt förhus, kom man till den egentliga tronsalen, panelad med ceder från golf till tak. På en inre gård stod vidare Salomos eget residens samt derintill Faraodottrens särskilda palats. 1 K. 7:1 f. För ärendenas förvaltning delade han riket i 12 distrikt, oberoende af stamindelningen; för rikets försvar sörjde han med uppsättande af en betydlig krigshär med både vagnar och rytteri, anlade särskilda garnisonsstäder och förrådsstäder, och befästa Jerusalem och andra militäriskt vigtiga orter. Alla de lemningar som voro qvar af landets kananeiska urinvånare gjordes skattskyldiga under Salomo, och sitt välde sträckte han vidare ut än någon israelitisk konung före eller efter honom, k. 9. Salomos regering är det israelitiska folkets korta men glänsande middagshöjd: en gång sträcktes dess spira öfver hela området från Egypten upp till Evfrat nordost, från hafvet till öknen, och »Juda och Israel bodde trygga, hvar och en under sitt vinträd och sitt fikonträd från Den till Beer-Seba», 1 K. 4:24 f. Jfr Ps. 72:8. Från Röda hafvets hamnar sände Salomo ut sina flottor på långa expeditioner och förvånade sitt folk med underliga saker från främmande land; hans köpmän försågo Syriens konungar med hästar från Egypten; från alla håll förde man honom dyrbarheter, silfver och guld, så att silfver aktades i Jerusalem ej mera än stenar, och cederträ ej mera än mulbärsträ. Så vardt konung Salomo större i rikedom än någon annan konung på jorden, 1 K. 10:23, men icke blott det utan äfven i visdom. Han var visare, läsa vi, än alla menniskor, och vardt namnkunnig bland alla folk rundt omkring. Och han utsade tre tusen ordspråk, och hans sånger voro ett tusen fem. Han talade om träd och växter, djur och foglar, maskar och fiskar, 4:31 f. Och ej blott drottningen af Saba drogs af ryktet att besöka honom, pröfva honom med gåtor, betagas af hans härlighet och hedra honom med skänker, 1 K. 10, utan från alla folk och från alla konungar kom man för att höra hans vishet, 4:34. Om denna hans vishet läses i 1 K. 3, att han strax i början af sin regering, efter en stor offerförrättning i Gibea, hade om natten en dröm i hvilken Gud syntes honom och erbjöd honom att bedja om hvad som helst. Salomo bad då icke om långt lif, rikedom eller seger öfver fienden utan om ett förståndigt hjerta till att skilja mellan ondt och godt för att rätt kunna döma det talrika folket, och då lofvade Gud att gifva honom att vist och förståndigt hjerta, så att hans lika ej skulle finnas hvarken före eller efter honom, och dertill rikedom och ära samt, i händelse af lydnad och gudsfruktan, att långt lif. Och Salomo vaknade, och se, det var en dröm, 3:12, 15. Så anföres som exempel på hans visdom berättelsen om de två qvinnorna med sina små barn, v. 16 f. Och såsom exempel på hans rikedom anföres de ofantliga summor, som stodo honom till buds.
Bara de summor som David af tagna krigsbyten lemnade efter sig åt Salomo till tempelbyggnaden, voro enligt 1 Kr. 22:14 etthundratusen centner guld och en million centner silfver, d. v. s. nära 19 tusen millioner kronor! Af sin egen förmögenhet efterlemnade David för samma ändamål 3,000 centner guld och 7,000 talenter silfver eller öfver 400 mill. kr., 1 Kr. 29:4. Den present drottningen af Saba förärade Salomo var en summa på 120 centn. guld eller ung. 3,645,000 kr., 2 Kr. 9:9; 1 K. 10:10. Salomos förtjenst på expeditionen till Ofir var enligt 1 K. 9:28 och 2 Kr. 8:18 420 eller 450 centner guld, d. ä. omkring 51 eller 54 mill. kronor, och enligt 2 Kr. 9:13; 1 K. 10:14 var Salomos årliga inkomst ej mindre än 666 centner guld, d. ä. (666 X 121,500 kr. =) 80,919,000 kr.! (Jfr om penningevärdet, sid. 362.)
Men taflan har äfven mörkare sidor. Naturligt var att för sådana gärders indrifvande, äfven om de fingo det vackra namnet »skänker», 1 K. 10:25 (jfr vårt »bevillning»), stundom fordrades allvarsamma mått och steg. Obetydlig var icke heller den dagsverksskyldighet som pålades folket, 1 K. 5:13. Efter Salomos död brast missnöjet ut inför hans son: »Din fader gjorde vårt ok för svårt», 1 K. 12:4, hvartill han svarade: »Min fader tuktade eder med gissel, jag skall tukta eder med skorpioner», v. 11.
Den utomordentliga lyxen i konungapalatsen, der alla kärl och dryckeskar voro af guld, 1 K. 10:21, der hästar funnos i tiotusental, 1 K. 4:26, och der ofantliga qvantiteter af dyrbara lifsmedel hvarje dag gingo åt, 4:22, 23, allt detta kunde ej annat än hafva ett menligt inflytande. Till den österländska hoflyxen hörde också att talrikt harem, och äfven i detta hänseende framstår Salomo som en äkta orientalisk potentat. Ej nog med att han redan tidigt äktade en egyptiska. Vi läsa vidare, att han älskade många andra utländska qvinnor, moabitiskor, ammonitiskor, edomitiskor, zidoniskor och heteerskor. Enligt 1 K. 11:3 hade han icke mindre än 700 furstinnor och 300 frillor. I Hö. 6:7 talas om 60 drottningar, 80 frillor och jungfrur utan tal. Konungareglerna i 5 M. 17:14 f. förbjuda konungen att skaffa sig många hästar, taga sig många hustrur eller hopa silfver och guld. Den visaste bland menniskor öfverträdde lagen i alla dessa hänseenden och vardt en dåre. Allt hvad hans ögon begärde lät han dem få (se Pr. 2:4 f.), trädgårdar, parker och dammar, silfver och guld, skatter af konungar och länder, sångare och sångerskor, »menniskors vällust, gemål och gemåler» (eb. för »allehanda strängaspel» i Sv., Pr. 2:8). Hur kunde då vara möjligt, att hans vishet också blef hos honom qvar, 2:9? » Den salomoniska tidens härlighet var i grunden ett blänkande elände.» Mel. till Pr. 2:17.
Qvinnorna förledde hans hjerta, heter det, 1 K. 11:3.f., så att han på sin ålderdom dyrkade afgudar och reste altaren åt sådana styggelser som Kemos och Molok, och likaså gjorde han för alla sina utländska qvinnor, hvilka alla fingo röka och offra åt sina gudar. Till straff härför uppväcktes mot konungen upprorsmakare såsom edomeern Hadad, syriern Reson och israeliten Jerobeam, de der gjorde honom mycket beskymmer, hvarjemte den domen uttalades öfver konungen, att efter hans död skulle riket splittras, så att hans son blott skulle regera öfver en liten del derutaf, 1 K. 11:9 f.
Efter 40 års regering gick Salomo till hvila med sina fäder och vardt begrafven i Davids stad, 1 K. 11:43
Salomos glänsande period stod sedermera under de följande tiderna af splittring och förnedring fram för minnet som ett förloradt Eden, 2 Kr. 30:26, jfr antydningarna i Mi. 4:4; Sa. 9:10 med 1 K. 4; 21, 25. Hans minne till ära fäste man äfven hans namn vid flera orter. Så gaf man, kanske med tanken på Pr. 2:6, namnet Salomos dammar åt de tre stora af qvaderstenar uppmurade vattenreservoarer, som ännu finnas qvar, 1 timme s.v. om Betlehem. Så kallade man N. T:s tid Salomos förhus eller pelargång den östligaste af de kring tempelplatsen i Jerusalem uppförda pelargångarne, Jh. 10:23; Ap. 3:11; 5:12 Salomo är enligt öfverskrifterna förf. till Ps. 72 och 127; vidare hafva vi af honom en del ordspråk i Ordspråksboken, hvarjemte han enligt någras mening är förf. till Predikareboken och Höga Visan.

Salomos Höga Visa, i eb. kallad sångernas sång och enligt öfverskriften författad af Salomo (eller tillegnad Salomo?), skildrar i 8 kapital med glödande bilder förhållandet mellan två älskande, den ena af dem kallad Sulamit (6:12) d. ä. »flickan från Sulem» (l. Sunem?) eller »den fridsälla» (fridrika, Fredrika), den andra åter onämd. Den judiska tolkningen såg denne andre konung Salomo och uppfattade förhållandet mellan Salomo och Sulamit såsom endast en bild af kärleksförhållandet mellan Herren och hans församling, en tolkning som ock upptagits af de flesta kristne uttolkare, med anslutning till sådana bibelställen som Ps. 45; Je. 3:12 f.; Os. 2:14 f.; Up. 19:7 f. etc. Detta är den s.k. allegoriska uppfattningen af Höga Visan, som framställes i Krummachers »Salomo och Sulamit».
Den moraliska eller mystiska uppfattningen åter ser i densamma isynnerhet ett den äkta kärlekens qväde, hvars syfte är att emot månggiftets förbannelse upphöja den kärlek som ren och sjelfuppoffrande omfattar en enda och som just derigenom hänvisar på förhållandet mellan Gud och själen, Ef. 5:23 f.
En annan uppfattning åter skiljer mellan Salomo och den af Sulamit älskade, en herde på landsbygden, hvilken Sulamit förblifver trogen trots alla de försök konungen uppbjuder för att draga henne till sig. Vid denna bokstafliga tolkning stanna nu en del, såsom Ewald, Rénan m.fl., och se i hela skaldestycket intet annat än en dramatiskt utvecklad målning af denna idyll, hvari konung Salomo tappar och den landtliga oskulden vinner.
Äfven Godet erkänner såsom Höga Visans historiska grundval denna berättelse om den unga flickan från landet som röfvad af Salomos folk blottställes i palatset för alla monarkens lockelser, men förblifver trogen den fattiga herden, som älskar henne med en ren kärlek, men han menar att skalden har under bilden af denna jungfru och denna herde velat skildra huru förbundsfolkets innersta hjertelängtan trots de bländande lockelsarna af en verldslig konungamagt, som det mot Guds ursprungliga vilja höjt sig under, dock alltid sträcker sig efter den rätta konungen, den Messias som skall komma. Sulamit slites mellan den praktfulla Salomo och den ringa herden, hvars hufvud är fuktadt af nattens droppar: det är Israel stäld i valet mellan den falska messias, prunkande i guldkrona, och den rätte Messias, med krona af törnen, en smärtornas man.
Godet söker visa, att just Salomo, om hvilken skriften vittnar att Herren älskade honom, 2 S. 12:24, och att han älskade Herren, 1 K. 3:3, på samma gång den oförbehållsamt omtalar hans erfarenheter af de jordiska passionernas eld, var mera än någon annan skicklig att måla både den andliga och den sinliga kärlekens förhållanden; och han förlägger Höga Visans författande till en tidpunkt af Salomos lif, då han visserligen hade hängifvit sig åt vällustens retelser men dock ännu hade intrycken qvar af den ungdomskärlek som band honom vid Gud. (Et. Bibl. I, p. 295, 315, 328.)

Salomos Ordspråk, se sid. 344.

Salomos Predikare, se sid. 372.

Salomos tjenares barn, se Netinim.

Salt, som i Döda hafvets vatten och kring dess stränder stod ebreerna så rikligen till buds, brukades till att krydda och förvara födoämnena, både för menniskor, Job 6:6, och för djur, Es. 30:24 (eb. saltadt blandfoder). Så skulle ock enligt lagen salt vara med alla offergåfvor, 3 M. 2:13; He. 43:24; Mar. 9:49, och stora qvantiteter deraf gingo åt för detta ändamål, Esr. 6:9; 7:22. Af 2 M. 30:35 synes att salt äfven lades till det heliga rökverket. Enligt He. 16:4 gnedos de nyfödda barnen med salt. Såsom medel mot förruttnelse är saltet en bild af allvar och kraft, hvarföre Herren kallar sina lärjungar för »jordens salt», Mat. 5:13; jfr Lu. 14:34; Mar. 9:49 f.; Kol. 4:6. Att äta någons salt var att stå i hans tjenst eller förbund. Se Esr. 4:14, »vi äta af palatsets salt», eb., d. ä. vi äro i konungens tjenst. Ett saltförbund är derföre att fast förbund, 4 M. 18:19; 2 Kr. 13:5; jfr 3 M. 2:13; och ännu i dag betrakta araberne som bundsförvandt den som ätit salt och bröd med dem. En judinna i Syrien sade en gång till oss: »Vi hafva blifvit som syskon, vi hafva ätit bröd och salt tillsamman med eder.»
Å andra sidan, emedan en salthaltig jord ej är fruktbärande, vardt saltet en bild af död och förderf. Ofruktbar mark heter i eb. saltstepp, Job 39:9; jfr 5 M. 29; 23; Ps. 107:34; Je. 17:6; Zef. 2:9; derföre beströdde man förstörda städer med salt, Do. 9:45.
Att salt skulle begagnats som gödningsämne, är en förhastad slutsats af Lu. 14:35.

Saltdalen, der edomeerna besegrades af David, 2 S. 8:13; 1 Kr. 18:12; Ps. 60, och af Amazja, 2 K. 14:7; 2 Kr. 25:11, är sannolikt den söder om Döda hafvet belägna dalen Gor eller Araba, en ofruktbar, salthaltig mark, rik på varma källor och ofta öfversvämmad af Salthafvets vatten. Man söker här den i Jos. 15:62 nämda Saltstadens (Ir-Hammelah) läge.

Saltförbund, se Salt.

Salthafvet, 1 M. 14:3; 4 M. 34:3, 12; 5 M. 3:17; Jos. 3:16 etc., äfven kalladt »hafvet på heden» eller slätten (Araba), 5 M. 3:17; 4:49; 2 K. 14:25, eller »österhafvet», Joel 2:20; Sa. 14:8; He. 47:18 (eb.), hos greker och romare kändt under namnet Asfaltites eller »asfaltsjön» och af nutidens araber kalladt bahr Lut eller »Lots haf», det märkvärdiga vattenbäcken som intager dalen Siddims forna plats, 1 M. 14:3, vid Palestinas sydöstra gräns, 5 M. 3:17, och som nu är allmänt bekant under namnet Döda hafvet (Justin., Pausan.). Denna Palestinas största insjö, som mottager Jordans vatten från norr utom några mindre biflöden från öster, och har en längd af nära 7 mil med en bredd af 1 à 2 mil, är särskildt märkvärdig såsom den djupaste kända fördjupning vår planets fastland: den ligger nemligen ej mindre än 1,316 fot under Medalhafvets yta. De vattenmassor Jordan utgjuter i detta bäcken hafva intet utlopp utan afdunsta för den starka hetta som råder i dalkitteln genom solens strålar, förstärkt genom reflex från de hvita kalkstensklippor, som resa sig på ömse sidor om densamma, i vester till en höjd af 12 à 1500 fot och öster ända till öfver 2,000 fot. Om de formationer i hvilka traditionen ser erinringar om Lots hustru etc., se Lot. Föröfrigt äro stränderna täckta af hvita fläckar af salt, likasom nyfallen snö, uppkomna genom afdunstning från de öfversköljande saltvågorna. Nejden erbjuder på det hela taget en hemsk, ödslig och naken anblick: en tryckande hetta råder beständigt i den djupa kitteln, ända till 40° Cels. i solnedgången! Nästan allt lif saknas; blott på några få ställen finnas bäckar eller källsprång med friskt vatten, hvilket under sitt lopp ned till sjön flyter fram genom små oaser af ymnig grönska, der foglar i mängd hafva sitt tillhåll. Döda hafvets vatten är klart och genomskinligt, man utomordentligt salt och bittert. Det är icke mindre än  1/5 eller ¼ tyngre än rent vatten. Genom fortsatta analyser har det befunnits innehålla 25 proc, och deröfver af åtskilliga saltar. Också afsätter sig genom utdunstning beständigt salt på stränderna eller på sådana föremål som doppas i vattnet. Badar man i sjön, så blifver huden öfverdragen med en tunn saltskorpa. Inga fiskar kunna lefva detta skarpa vatten, och de som hitspolas uti Jordans strömfåra, dö strax. Vattnet är så fast, att den som annars icke kan simma, med lätthet flyter på Döda hafvets yta och måste anstränga sig för att kunna dyka ned i vattnet. Kapt. Lynch's båtar möttes af en stormvind, då de kommo ut på sjön från Jordan; och »det tycktes som om stäfvarna, så fast var vattnet, hade att göra med titanernas släggor, i stället för med de vredgade vågorna af en upprörd sjö». Vid vissa tider, och isynnerhet efter jordbäfningar, lösryckes stora qvantiteter af asfalt från sjöbottnen, hvilket uppstiger ur djupet och simmar omkring på ytan, tills det drifves i land, der araberna insamla det till hvarjehanda ändamål. Äfven svafvel träffar man på stränderna samt ett slags sten eller kol, »stinksten», som vid gnidning gifver ifrån sig en olidlig stank. Denna sten, som också träffas på de närgränsanda bergen, är svart och mottaglig för fin polityr. Maundrell såg stycken deraf som mätta två fot i fyrkant, utskurna i basrelief och polerade till samma glans som svart marmor. Folket använder den till stenläggningar i kyrkor, moskéer, gårdar och andra offentliga ställen. Vid poleringen går den obehagliga lukten bort.
År 1848 gjorda kapt. Lynch vid nordamerikanska flottan en färd utför Jordanfloden från Tiberias' sjö med två metallbåtar och sysselsatte sig tre veckor med en undersökning af Sodoms sjö. Han fann den vara nära 1,300 fot djup samt dess yta öfver 1,300 fot under Medelhafvets yta. Från östra sidan, något öfver en mil från södra änden, utskjuter att lågländt näs till tre fjerdedelar af sjöns bredd bort emot de vestra klipporna, sträckande sig upp mot norr till en längd af en mil. Nedanför denna punkt blifver sjön på en gång grund, och den södra bugten är öfverhufvud icke mera än 12 eller 15 fot djup. Det tros att denna sydligare och grundare delen af sjön betäcker läget af de genom himmelens eld förstörda städerna Sodom, Gomorra, Adma och Zebojim. Denna Siddims dal, 1 M. 14:3, fordom en leende slätt, väl vattnad och lik en Herrens lustgård, 1 M. 13:10, är nu och för alla kommande tider en allvarlig predikan om hans rättvisa vrede, 5 M. 29:23; Mat. 10:15; 11:22 f.; 2 Pe. 2:6; Jud. 7.

Saltstaden, se Saltdalen.

Saltstod, se Lot.

Samaria (eb. Schomron). 1. En rund bergkulle af 3 à 400 fots höjd i mellersta Palestina, n.v. om Nablus, omkring 5 mil n. om Jerusalem, kallad »Samarias berg», Am. 4:1; 6:1, egdes af en viss Semer, som sålde den till Israels konung Omri, hvilken derpå byggde sin nya hufvudstad Samaria, 1 K. 16:24. Det är denna på en fruktbar slättbygd fritt och majestätiskt uppstigande höjd, som i Es. 28:1 kallas Efraims präktiga krona öfver den feta dalen.

2. Staden Samaria, byggd af Omri omkr. 923 f. K., 6 år efter förstöringen af Tirza och i dess ställe upphöjd till hufvudstad i norra riket, 1 K. 16:24. Såsom sådan nämnes han ofta jemte Jerusalem, Hes. 16:46 f.; Mi. 1:1, 5, och brännmärkes särskildt för sin Baalsdyrkan, 1 K. 16:32; 2 K. 10:17 f.; Je. 23:13. Men här uppträdde äfven Herrens profeter, såsom Elia, 1 K. 18:1 f.; Elisa, 2 K. 6:32; 7:1, och Osea, 7:1; 14:1. Samaria utstod svåra belägringar af syrierna, 1 K. 20; 2 K. 6:24 f.; isynnerhet under den senare led staden af en förskräcklig hungersnöd. Slutligen blef staden efter en treårig belägring tagen af assyrierna, 721 f. K., hvarmed Israels rike gick under, 2 K. 17:1 f. Staden blef dock ej halt förstörd den nämnes åter i Je. 41:5 utan befolkades på nytt med kolonister från Assyrien, 2 K. 17:24. Sedermera togs den af Alexander, som ditförde syriskt-macedoniska kolonister. Augustus skänkte staden åt Herodes den store, som förskönade den och gaf den till kejsarens ära namnet Sebaste (gr. för Augusta). Nu fins af den stolta staden ej mera qvar än en liten by, kallad Sebastije, ¾ mil n.v. om Sikem eller Nablus, med talrika ruiner strödda mellan kojorna, vittnen om förgången prakt. Belägenheten är utomordentligt skön och af naturen väl befäst. Byn ligger på en vacker, stor och fristående kulle, på alla sidor omgifven af en djup och bred dal; och staden måste, då den var befäst, hafva varit, efter den tidens krigssätt, ointaglig. Dalen är omgifven af fyra höjder, en på hvar sida, hvilka äro planterade i terrasser ända upp med säd, fikon och oliver; så äfven sjelfva dalen. Byns uselhet hindrar dock icke att den, på afstånd sedd, genom sitt vackra läge och sina pittoreska ruiner erbjuder en intagande anblick.
Ofvanför den lilla byn ligger en öppen tröskloge, der jag fann några flickor sysselsatta med att tröska ut säd med små käppar. Strax derintill finner man en mängd pelare, naket höjande sig mellan träden likasom dystra vittnen om fallen storhet. Det är sannolikt ruiner efter det präktiga tempel som Herodes den store byggde och helgade åt Augustus. Den ödsliga kullen gifver ett intryck som påminner om den gamla profetian: »Jag skall göra Samaria till en stenhop på marken och blotta dess grundvalar», Mi. 1:6.
I He. 16:53, 55 utlofvas upprättelse till slut äfven här: »Samaria och hennes döttrar skola omvända varda.»

3. Efter staden Samaria blef detta namn redan tidigt öfverfördt på dess omnejd, så att vi läsa om »Samarias städar» i 2 K. 17:24, ja redan i 1 K. 13:22, innan ännu Samaria var bygdt. Så vardt småningom Samaria eller (i N. T.) Samarien ett vanligt namn för mellersta Palestina, och i N. T. läsa vi ofta om Samarien såsom ett af de tre landskapen i det egentliga Palestina, v. om Jordan, mellan Galileen i norr och Judeen i söder, Lu. 17:11; Jh. 4:4. Det var för sin blandade, halft hedniska befolknings skull afskydt af judarna (se Samariter), men evangelium vann dock äfven här gehör, och tidigt planterades här flera församlingar, Ap. 8:1,25; 9:31; 15:3.
Samariens natur är ej så hård och karg som Judeens; växtlifvet erbjuder rikare och mjukare former; flerestädes tjusas den resande af trädbevuxna höjder, väl odlade fält, blomstrande ängar och brusande forsar. »En telning från att fruktbart träd utmed ett källsprång är Josef», 1 M. 49:22. Samariens område var just det som hade tilldelats Josefs söners, Efraims och Manasses, stammar, jfr Saron, Sikem.

Samariter, 2 K. 17:29, folket i landskapet Samarien, en folkblandning af hufvudsakligen hedniskt ursprung, hvarom vi läsa i 2 K. 17:24 f. Efter staden Samarias fall 721 f. K. och dess befolknings bortförande i fångenskapen lät konungen af Assyrien föra folk från Babel, Kuta, Avva, Hamat och Sefarvaim till Samarias städer. Enligt Esr. 4:2 var det Asarhaddon, Sanheribs efterträdare, som ombesörjde denna inflyttning. Att dock redan förut sådana inflyttningar egt rum synes af de assyriska monumenten, på hvilka den assyriske konungen Sarukin (bibelns Sargon) ej blott omtalar såsom sin bedrift, att han intog Samaria, utan äfven nämner att han flyttade dit nya invandrare. Så lyda hans ord: »Jag belägrade och intog staden Samirina; 27,280 dess invånare bortförde jag i fångenskap; 50 vagnar afskilde jag bland dem som min konungsliga andel; i deras (de bortfördas) ställe anvisade jag boningsplatser åt invånarna i eröfrade länder.» Vidare heter det: ». . . sju invånare jemte deras egendom öfverflyttade jag och nedsatte dem i landet Chatti (d. ä. Israel)». . . »Invånarna i Tasid, Ibadid etc. . . . besegrade jag, och deras qvarlefvor omplanterade jag och lät dem bo i staden Samaria.» Slående bekräftelser af bibelns uppgifter!
I 2 K. 17 förtäljes vidare, att då nu dessa hedniska nybyggare som slagit sig ned i Samariens städer, icke dyrkade Jehova, så sända han lejon ibland dem, som spredo död och förödelse. Då detta berättades för konungen af Assyrien, lät han föra dit en af de bortförda presterna att lära folket Jehovas dyrkan, hvilket ock skedda med den påföljd, att befolkningen i Samarien på samma gång fruktade Jehova och dyrkade sina afgudar. »Sammalunda gjorda deras barn och barnbarn allt intill denna dag.»
Så uppkom det af judarna så bittert hatade samariter-folket. Af Konungabokens berättelse synes framgå att det bestod uteslutande af hedniska element som genom undervisning fingo ett slags judisk pregel. Men å andra sidan vill man göra troligt, att i samariterfolket äfven ingått spridda lemningar af de tio stammarnas befolkning, som blifvit qvar i landet, såsom ju åtskilliga bibelställen vittna om sådana israelitiska fragment i Efraim och Manasse under Hiskias och Josias tid, se 2 Kr. 30:6, 10, 18; 34:6, 9. Så talas i Je. 41:5 om 80 män från Sikem och Samaria som under babyloniska fångenskapans tid kommo med offer och rökelse till Jerusalem.
Då judarne efter återkomsten från Babel skulle bygga templet, uppträda samaritarne åter i Esr. 4:1 såsom »Judas och Benjamins motståndare». De erbjödo sig att hjelpa till med byggandet, men då detta vägrades dem, slogo de om och gjorde allt för att förhindra tempelbyggningen, Esr. 4:1 f.; likasom de äfven sökte hindra Jerusalems befästande under Nehemia, Ne. 4. Nu afsöndrade sig samariterne mera bestämdt till ett särskildt religiöst samfund. På berget Gerissim nära Sikem byggdes ett särskildt tempel åt Jehova, enligt Josefus af öfverstepresten Jojadas son, som fördrefs af Nehemia, Ne. 13:28, och som af Josefus kallas Manasse. I detta tempel som nämnes i 2 Mack. 6:2 upprättades nu en särskild offertjenst efter Moselagens föreskrift om altaret på Ebal, 5 M. 27:4 f.; Jos. 8:30 f. Det ser alltså ut som om Jehovareligionen så småningom hade öfvervunnit de hedniska elementen hos samariterna, ty efter den tiden framslå de såsom viljande företrädesvis gälla för rätte israeliter. De höllo strängt fast vid den mosaiska lagen med förkastande af alla senare judiska skrifter och stadgar och påstodo att den afskrift af Moseböckerna som de hade, var rigtigare än judarnas. Den skilde sig från denna bland annat deruti att i 5 M. 27:4 var Gerissim insatt istf. Ebal.
Då templet på Gerissim efter 200 år förstördes af mackabeerna omkring 129 f. K., förblef dock platsen för samarititerna fortfarande helig, Jh. 4:20, och ännu i dag samlas deruppe på Gerissim den lilla återstoden af samariternas folk till att fira Moselagens högtider på fädernas sätt.
Om den bitterhet som förefans mellan judar och samariter i N. T: s tid vittna flera ställen i evangelierna. Samaritarne betraktades som främlingar eller utländingar, Lu. 17:16 f. Då Jesus ville resa till Jerusalem, mottogo honom samariterne ej, Lu. 9:52 f., hvarföre lärjungarne ville kalla ned eld öfvar dem. Att kalla någon för samarit, var en svår skymf, Jh. 8:48. Man undvek derföre gerna allt umgänge med dem, Jh. 4:9. Jesus bjöd ock sina lärjungar i början att ej gå in i samariternas städer, Mat. 10:5, och då han tillslut gaf dem sitt missionsuppdrag, nämde han Samarien i tredje rummet efter Jerusalem och Judeen, Ap. 1:8. Sjelfve berömde de sig dock af israelitisk härkomst; Josefus säger att de allt efter omständigheterna gåfvo sig ut för än det ena, än det andra. Den samaritiska qvinnan, Jh. 4, talar om »vår fader Jakob». Herrens frälsande nåd, som vann den olyckliga qvinnan vid Jakobs brunn och genom hennes vittnesbörd flera andra väntande själar, 4:39 f., gjorde äfven sedan efter hans himmelsfärd stora eröfringar bland samariternas folk, Ap. 8:1, 35; 9:31; 15:3.
Ännu i dag består i Nablus, det forna Sikem, en liten samarit-församling af omkring 100 personer, hvilka väl tala arabiska men såsom en stor helgedom förvara sin samaritanska handskrift af de 5 Moseböckerna, hvilken de påstå är skrifven af Pinahas, Eleasars son. Denna samaritanska pentatevk, som först sedan 1616 varit känd i Europa, innehåller de 5 Moseböckerna på ebreiska men i samaritansk skrift. Man har sedan funnit flera afskrifter af denna samaritanska text, äfven på samaritansk munart, en förbråkad ebreisk-arameiska. De innehålla äfven en föregifven Josuas bok med många handgripliga lögner. Särskildt företer den samaritanska pentatevken många olikheter med den ebreisika i afseende på kronologien. Moses lag, isynnerhet sabbaten, iakttaga samariterne strängt och förakta judarna för deras slapphet härutinnan. Fyra gånger om året gå de i högtidlig procession, under föreläsning af lagboken, upp på berget Gerissim: på Pasah-aftonen, då de slagta 7 påskalam, samt vid pingst-, löfhyddo- och försoningshögtiden. Bland annat visa de der äfven den plats der stiftshyddan stått, det rum der Abraham ämnade offra Isak, samt de stenar som Josua upptog utur Jordan, Jos. 4, hvilka skola blifva der, tilldess »föraren», den väntade Messias, kommer.

Samgar, Anats son, en hjelte i Israel under domaretidan, slog sexhundra felisteer med en oxpik och räknades bland talet af Israels räddare, Do. 3:31; 5:6.

Samgar-Nebo, en af Nebukadnezars förstar, Je. 39:3, eul. Schr. = Sumgir-Nabu, »var nådig, Nebo!»

Samir. 1. Stad i Efraims bergsbygd, domaren Tolas hemort, Do. 10:1.

2. En stad i Juda, Jos. 15:48.

Samma. 1. Reguels son, Esaus sonson, 1 M. 36:13 f.

2. En af Davids bröder, 1 S. 16:9; äfven kallad Simea, 2 S. 13:3; 1 Kr. 2:13.

3. Den tredje af Davids tre förnämsta hjeltar, son till Age, den harariten, 2 S. 23:11 f.

4. Den haroditen, en af Davids trettio hjeltar, 2 S. 23:25, månne dens. som Sammot eller Samhut, 1 Kr. 11:27; 27:8?

Samos, en ö vid Mindre Asiens kust utanför Efesus, ryktbar för sin fruktbarhet, sina lerkärl och sitt Junotempel, hvaraf lemningar ännu finnas qvar. Paulus lade till här på sin tredje missionsresa, Ap. 20:15.

Samotrace, en för sina religionsmysterier fordom berömd ö i egeiska hafvet mellan Troas och Macedonien, der Paulus lade till på sin andra missionsresa, Ap. 16:11.

Samsumiterne (Samsuinmim), att jettefolk hvars land Herren före Moses tid gaf åt ammoniterna, 5 M. 2:20; kallas i 1 M. 14:5 Susim. Se Resar.

Samuel, d. ä. hörd af Gud, Elkanas och Hannas son från Ramataim-Zofim i Efraim, vardt af sin fromma moder, som utbedit sig honom af Gud, från födelsen bestämd till en Herrens nasir och redan som liten sänd till helgedomen i Silo, der han uppväxte under Elis tillsyn, biträdande vid helgedomens tjenst, 1 S. 1; 2. Vid unga år blef han genom en nattlig uppenbarelse kallad af Herren och underrättad om den dom som skulle drabba den gudlöse Eli och hans hus, hvilket han ock för denne gaf tillkänna, k. 3. Upprepade uppenbarelser från Herren bestyrkte hans kallelse till profetembetet, och hela Israel såg i honom en trogen Herrens profet, 1 S. 3:20, och lyssnade till hans predikningar, 4:1. Efter Elis död uppträdde Samuel såsom domare, utrensade afgudarna från Israel, 7:3 f., samlade folket till lycklig strid mot felisteerna, 7:7 f., och »dömde Israel så länge han lefde», 7:15. På olika ställen i landet höll han årligen folkförsamlingar och ting, i Betal, Gilgal, Mizpa och i sin hemort Rama, 7:16 f., byggde ett altare i Rama och förrättade både med offer och förbön en prests sysslor, ehuru icke sjelf prest, 7:5 f. En storartad påskhögtid som Samuel anordnade, lefde efter århundraden i historieskrifvarnes minne, 2 Kr. 35:18. På sin ålderdom satte han sina söner Joel och Abia till domare, men deras oredlighet jemte folkets fruktan för ammoniten Nahas gjorde att Israel begärde af Samuel en konung, 1 S. 8:2 f.; 12:12. Denna begäran förtröt Samuel, men Herren bjöd honom att gifva dem en konung, dock skulle han först förkunna för dem de anspråk en konung skulle få på deras personer och egendom. Så framlade han för dem »konungens rätt», 8:9 f., men folket vidhöll sin begäran. Nu smorde Samuel till konung öfver Israel Saul, Kis' son, 1 S. 9; 10, kallade folket till allmän församling i Mizpa, der Sauls val vardt genom lottkastning bekräftadt, 10:17 f., nedskref konungarätten i en bok som han nedlade inför Herrens ansigte, 10:25, och stadfäste ytterligare efter Sauls seger öfver ammoniterna den nye konungens vigning med ett högtidligt offer i Gilgal, 11:14 f. Derefter vädjade den gamle Samuel i att högtidligt afskedstal till folkets eget omdöme öfver hans omutliga rättvisa under den tid han allt ifrån sin ungdom haft deras ledning om hand, varnade dem och deras nye konung för olydnad mot Gud, lofvade dem också på deras begäran att fortfarande bedja för dem och lära dem den goda vägen, 12:1, 5, 19, 23. Under Sauls regering framstår Samuel sedermera såsom en konungens stränge förmyndare, bestraffande honom för hans förhastade offrande, 1 S. 13:9, 13, och hans skonsamhet mot Agag och det amalekitiska bytet, 15:9, 22, och då han tillslut ville sjunka ned i bedröfvelse öfver Sauls förvillelser, sändes han af Herren att smörja David till konung i Sauls ställe, 16:1 f. Samuel fortfor att verka som profet i Rama, der han ock en gång mottog den flyende David, 1 S. 19:18 f. Då han slutligen dog, samlades hela Israel att begråta honom och begrofvo honom i hans hus i Rama, 1 S. 25:1. Den olycklige Saul sökte honom efter hans död genom qvinnan i Endor, 1 S. 28.
Samuels minne var högt aktadt Israel. Samtiden kallade honom en »märklig Guds man», man vände sig till honom såsom en »siare» för att »fråga Gud», 1 S. 9:6 f.; i Ps. 99:6; Je. 15:1 nämnes han vid sidan af Mose och Aron, och i Ap. 3:24; 13:20 kallas han »profeten», jfr Eb. 11:32. Enligt 1 Kr. 26:28 hade han lemnat efter sig åtskilliga dyrbarheter till Herrens helgedom, och enligt 1 Kr. 9:22 hade han biträdt David vid tillsättandet af vakten vid helgedomen.
Att Samuel särskildt deltog i inrättandet och ledningen af profetskolorna, synes af 1 S. 10:5; 19:20. Se sid. 378. Att han eftarlemnat historiska anteckningar rörande Davids ungdom sluter man af 1 K. 29:29, der bland källskrifterna för Davids historia äfven nämnas »Siaren Samuels krönika».
Om Samuels ålder och om åren för hans verksamhet säger skriften intet. Då han redan var gammal före Sauls tillträde, 1 S. 8:1, och då han sedan lefde under en stor del af Sauls 40-åriga regering, så måste han hafva uppnått en mycket hög ålder. Enligt Josefus hade Samuel varit domare allenast 12 år före Sauls tillträde.

Samuels böcker, hvilka, ehuru i våra biblar två, voro ursprungligen i eb. ett enda helt verk, gifva oss en utförlig framställning af Samuels, Sauls och Davids historia. Arbetet sönderfaller derföre helt naturligt i tre afdelningar:1) Samuels historia, 1 S. 1 - 12; 2) Sauls regering, 1 S. 13 - 31; 3) Davids regering, a) öfver Juda, 2 S. 1 - 4; b) öfver Juda och Israel, 2 S. 5 - 24. I den första afdelningen meddelas äfven inledningsvis Elis historia, 1 S. 2 - 4. Dessa biografier utmärka sig genom en intagande enkelhet i framställningen; de skänka oss många blickar in i forntidens lefnads- och tänkesätt och vittna lifligt om den profetiska verksamhetens stora betydelse. Dessa böcker hafva fått namnet Samuels böcker, kanske emedan han framstår som hufvudpersonen under en stor del af den tiderymd de omfatta. Hvem som författat dem, är ej bekant. Sannolikt äro de sammanfattade af någon samlare, hvilken dock ej uppgifvit sina källor, med ett undantag, 2 S. 1:18. Någre hafva gissat att de i 1 Kr. 29:29 nämda krönikorna af Samuel, Gad och Natan lemnat stoffet till dessa böcker. Att Samuel ej kan vara författaren är klart deraf att de berätta både om hans och Sauls död och om slutet af Davids regering. Af uttrycket i 1 S. 27:6 om att Ziklag tillhör Judas konungar allt intill denna dag, framgår att tiden för deras författande infaller efter rikets delning under Rehabeam, 975 f. K. Citat ur dessa böcker finnas i Ap. 13:22; Eb. 1:5; jfr 1 S. 13:14; 2 S.7:14.

Samvetet (gr. syneidesis, samvetande, medvetande), menniskosjälens omedelbara förnimmelse af sitt förhållanda till den sedliga lag som af henne är erkänd, den domare som ständigt och omutligt vittnar inom menniskan, gillande eller ogillande, öfver det sätt hvarpå hon i sitt varande och görande förhåller sig till den lag som säger henne hvad som är rätt och orätt. Hvarje menniska, äfven hedningen, som icke har den skrifna lagen, har dock i sitt inre en af Gud i hennes natur nedlagd känsla för det goda och rätta, hvilken uppfordrar henne till lydnad »lagens verk (fordran) skrifvet i hennes hjerta» och om det sätt hvarpå hon lyder denna känsla, bär samvetet henne vittne, Ro. 2:14 f., antingen frikännande, Ro. 9:1; 2 Kor. 1:12, eller bestraffande, Jh. 8:9; Ro. 14:23. Ju strängare och fullkomligare den lag är som af menniskan erkännes, desto noggrannare dömer henne samvetet, Ro. 14; 1 Kor. 8; 10:25 f., och en hvar skall låta sig dömas, ej af en annans utan af sitt eget samvete, 1 Kor. 10:29. På menniskans personliga ställning till denna samvetets dom beror nu hennes karakters utveckling, hvilken gestaltar sig olika allt efter som hennes tankar instämma uti och lyda eller resa sig upp emot och trotsa samvetets röst, Ro. 2:15. I förra fallet stadfästes menniskan i det goda och njuter af ett »godt», Ap. 23:1, »rent» och »obesmittadt» samvete, 1 Tim. 1:5; 3:9 Ap. 24:16. I senare fallet plågas hon af ett »ondt» eller »besmittadt» samvete, Eb. 10:22; Tit. 1:15, hvilket om hon också genom motstånd lyckas nedtysta det och invagga sig i slöhet och förhärdelse, Ro. 1:21; Ef. 4:19, dock åter och åter öfverväldigar henne med sin skräck, Or. 28:1, som likt ett »brännmärka» är inristad i hennes inre, 1 Tim. 4:2. Jfr Jh. 3:19 f. Föröfrigt talas om att »svagt samvete», 1 Kor. 8:10, 12; jfr Ro. 14:1 f.; 15:1; om ett »renadt samvete», Eb. 9:14; 10:2, 22; om att »lida för samvetet», 1 Pe. 2:19.
I G. T. målas samvetet med sådana ord som att »andan i menniskan är en Herrens lampa som undersöker alla hjertats kamrar», Or. 20:27. Samvetets verksamhet uttryckas vidare så, att det är »hjertat som slår menniskan» för det orätta hon gjort, 1 S. 24:6; 2 S. 24:10 (såsom man ännu i dag hör folket i österlandet måla samvetsqval med sådana ord som att »det värkar i hjertat»). Jfr Rudin, Menniskosjälen, 93, 101 f.

Sanballat, »den horoniten», Ne. 2:10, Nehemias motståndare, som jemte ammoniten Tobia och andra af Israels ovänner på allt sätt försökte hindra templets återuppbyggande, Ne. 6:1 f. Han hade en af den öfverstepresterliga slägten till måg, Ne. 13:28, eb.

Sand nämnes i bildspråket för att beteckna myckenhet, såsom i 1 M. 32:12; 41:49, eller tyngd, såsom i Job 6:3; Or. 27:3. Dolda skatter ur sanden skulle Isaskar och Sebulon samla och inbjuda andra folk till Herrens berg, 5 M. 33:19. Just från Sebulons land kallade Jesus fiskare att predika nådens ord! Herren har satt sanden till en evig gräns för hafvet, Je. 5:22.

Sandelträ, se Hebenträ.

Sandrefveln, Ap. 27:17, en af de farliga sandbankarna vid nordafrikanska kusten, kända under namnen: den större och den mindre Syrten, och mycket fruktade af forntidens seglare.

Sanherib, en assyrisk konung som Hiskias 14:de år angrep Judas rike, intog dess fasta städer och pålade Hiskia en krigsgärd af 300 centner silfver och 30 centner guld, 2 K. 18:13 f. Derpå sände han sina generaler med härsmagt mot Jerusalem, retad öfver att Hiskia underhandlade med Egypten, och uppfordrade staden till underkastelse, trotsigt smädande Israels Gud. Hiskia tröstades i sin ångest af profeten Esaia, som tillförsäkrade honom snar hjelp. Om natten slog en Herrens engel assyriernas läger 185,000 man,*) så att Sanherib vände om till Nineve, och Juda var räddadt. Han vardt sedan i Nisroks tempel mördad af sina söner Adrammelek och Sarezer, 18:17 f.; 19. Jfr 2 Kr. 32; Es. 36; 37.

*) Så förstås vanligen texten i 2 K. 19:35. Men »ett hundra åttio och fem tusen» kan lika väl betyda 5,180, såsom i He. 48:16 »fem hundra och fyra tusen» ej betyder 504,000 utan 4,500.
I Nineves ruinkullar har man under de senaste årtiondena funnit den assyriske monarkens egen berättelse om sin expedition mot Palestina. På en derstädes funnen cylinder, efter sin uppfinnare kallad den »Taylorska cylindern», har Sanherib fullständigast meddelat sin historia. Det är en sexsidig lerprisma, 14 tum hög, på alla sidor tätt fullskrifven med kilskrifttecken. På andra och tredje spalten af denna prisma förekomma de stycken som handla om det palestinska fälttåget. Der heter det bland annat:
»I mitt tredje krigsföretag drog jag mot landet Chatti (Hatti, Syrien). Luli, konung i Zidon, honom öfverföll den väldiga förskräckelsen för min herskaremagt, och han flydde långt bort midt uti hafvet (enligt Kujundschik-inskriften, till Cypern), hans land bragte jag till underkastelse. Stora Zidon och lilla Zidon, Bet-Zitti, Sarepta etc. underkastade sig... Menahem af Samaria, Etobal af Zidon, etc., samtlige vesterlandets konungar framburo till mig sina rika skänker och dyrbarheter och kysste mina fötter... Under fortgången af mitt krigsföretag ryckte jag mot Bet-Dagon, Joppe, Benebarak, Azur, Zidkas städer, hvilka icke hade underkastat sig, intog dem och bortförde deras fångar.
»De öfverste embetsmännen, de store och folket i Ekron, hvilka slagit i jernbojor sin konung Padi, min bundsförvandt och Assyriens vasall, och i nattens skugga i fiendtlig afsigt utlemnat honom åt Hiskia af Juda, deras hjerta fruktade sig. Konungarne af Egypten hade tillkallat bågskyttarne, vagnarne ... och dessa drogo ut till deras hjelp. I förtröstan på Assur, min herre, stred jag mot dem och tillfogade dem ett nederlag...
»Men Hiskia af Juda, som icke underkastade sig: fyrtiosex af hans befästa städer, tallösa borgar och småbyar som lågo på deras område, besköt jag... med belägringsmaskiner stormade jag och intog dem. 200,150 menniskor män och qvinnor hästar, mulåsnor, åsnor, kameler, oxar och får utan tal förde jag bort ur dem och förklarade för krigsbyte. Honom sjelf inneslöt jag som en fogel i buren i Jerusalem (Ursaliimmu), hans konungastad. Befästningar uppförda jag mot den, utgången genom stora porten till hans stad lät jag genombryta... Honom, Hiskia, grep en väldig förskräckelse för min herskaremagt, likaså besättningstrupperna och hans folk, samt dem som han hade tagit till sig till att försvara Jerusalem, sin konungastad. Sålunda beqvämade han sig till att betala skatt, 30 talenter guld, 800 talanter silfver ... rödskimrande stenar ... trä, beslag för praktstolar ... rika skatter; hvarjemte jag lät föra efter mig till Nineve, min herskarestad, hans döttrar, hans palats qvinnor, hans manliga och qvinliga haremstjenare. Att betala tributen och förklara sin underkastelse skickade han sitt sändebud.»
Äfven på de stora tjurbilderna i Kujundschik (se Nineve) omnämnas samma sak. Der finnas ock en basrelief som visar oss bilden af konung Sanherib sjelf. Han sitter på en praktfull tron med en pall under fötterna och svalkas af uppvaktande tjenare. Krigshöfdingar framföra till hans fot en rad fångar som gifva honom sin ödmjuka hyllning.
Ofvanför läser man den korta men talande inskriften: »Sanherib, folkens konung, landet Assurs konung, sitter på upphöjd tron och tager emot staden Lakis krigsbyte.» Det var just den stad, der enligt bibeln Sanherib hade sitt läger, och der Hiskias sändebud gjorde sin uppvaktning inför assyriern, 2 K. 18:14, 17; 19:8, se Lakis.
Sådana öfverensstämmelser mellan bibelns berättelser och de assyriska monumenten, der vi återfinna namnen på de handlande personerna och på en mängd bibliska orter, äro af högsta intresse, äfven om skiljaktigheter i vissa punkter ännu stå qvar. Olikheten mellan bibelns 300 talenter silfver och kilskrifternas 800 talenter är dock i sjelfva verket enligt Schrader en öfverensstämmelse, ty den judiska silfvertalenten var jemt  8/3 af den assyriska. Att åter Sanherib ej talar om sitt nattliga nederlag, får ej förvåna oss. Då segrare uppsätta minnesmärken, tala de ej om annat än sina segrar; om nederlagen får man veta från andra håll. Man kan dock taga för afgjordt, att om Hiskia lyckats intaga Jerusalem, så hade monumenten talat derom. En indirekt bekräftelse af bibelns berättelse om Sanheribs nederlag få vi dock från annat håll. Greken Herodotus meddelar efter den berättelse han i Egypten hört om Sanheribs expedition, att denne hotade landet med undergång, då guden Ftah genom ett underverk räddade landet. På en enda natt söndergnagde en skara råttor fiendens hela krigsrustning, bågsträngar, koger m.m., så att assyrierne måste fly sin kos.
Sanherib, i assyriskan Sin-ahi-irba, d. ä. »Sin skänkte flera bröder», var enligt monumenten Sargons son och efterträdare och regerade ung. 705 - 682 f. K. Hans expedition mot Palestina inträffade enligt bibeln i 14:de året af Hiskias regering (726 - 697), alltså ung. 712 f. K., enligt de assyriska monumenten åter i hans 4:de regeringsår, ung. 701. Om olika sätt att förklara denna skiljaktighet samt vidare om Sanheribs expedition iallmänhet, se Schradar, Keilinschr. 168 f., och Nyström, Bibl. Fornk., 251 f.

Sanoah. 1. Stad i Judas lågland, Jos. 15:34, nu Zanûa vid Vadi Surar, ung. 2 mil v. om Jerusalem. Dess invånare hjelpte till att bygga Jerusalems murar, Ne. 3:13; 11:30.

2. Stad i Judas bergsbygd, Jos. 15:56, kanske Zanuta söder om Hebron.

Sara, Abrahams hustru och Isaks moder, hette ursprungligen Saraj, 1 M. 11:29, och var enligt 1 M. 20:12 Abrahams halfsyster, född af samma fader men ej samma moder. Skriften omtalar hennes skönhet, som satte dem i svår förlägenhet, 1 M. 12:11 f. 20:2 f., hennes ofruktsamhet, som tycktes gäcka löftet, och som gjorde att Saraj gaf Abraham en hustru till i Hagar, den hon sedan måste näpsa, 1 M. 16:2 f., och hennes tvifvel, då Gud lofvade henne, den nittioåriga, en son, 18:10 f. Vid omskärelseförbundets instiftande just vid samma tid förbyttes hennes namn från Saraj (d. ä. furstlig? eller trätlysten?) till Sara, d. ä. furstinna, 17:15. Hon lefde efter Isaks födelse, 21:2, ännu länge och dog slutligen 127 år gammal i Hebron, der hon begrofs Makpelas kula, 23:1 f. Enligt en judisk tradition var det sorg öfver Isaks tillämnade offring, som så grep den gamla modren, att hon strax derefter dog. Icke blott Abraham sörjde henne djupt, 23:2, utan äfven Isak, hennes önskebarn, 24:67. Sara nämnes som ett exempel på nådens utkorelse, Es. 51:2, och trons kraft, Eb. 11:11. 1 P. 3:6 framhålles hon som en lydig hustru, och i Ga. 4:22, 26 står hon som en bild af »det Jerusalem som ofvantill är, den fria, allas vår modar».

Sarder, Sardis, se Ädelstenar.

Sardes, Lydiens gamla konungasäte, låg vid norra foten af berget Tmolus och genomflöts af den guldrika Paktolus. Denna stad fordom beryktad för sitt lättsinne och sin rikedom dess siste konung, den rike Kresus, har blifvit ett ordspråk kring all verlden är nu en eländlig by, kallad Sart, bebodd förnämligast af herdar, ehuru ännu en genomfartsort för karavaner mellan Persien och Smyrna. Bland ruinerna i granskapet finnas två pelare, hvilka man håller för lemningar af att urgammalt Cybele-tempel. Jordbäfningar och svärd hafva bortsopat härligheten. Församlingen i Sardes hade namn att hon lefde, men hon var död; Up. 3:1 f.

Sardonyx, se Ädelstenar.

Sared, se Sered.

Sarepta, se Zarpat.

Sarezer. 1. En af Sanheribs söner, sin faders mördare, Es. 37:38. Jfr Adrammelek 1.

2. En annan Sarezer blef jemte Regem-Melek med flera sänd ifrån Betel att fråga Herren i Jerusalem, om en viss årlig fasta ännu skulle iakttagas, Sak. 7:2.

Sargon, en assyrisk konung som intog Asdod på Esaias tid, Es. 20:1. Utom denna enda tillfälliga notis hos Esaia, som blott nämner honom för att bestämma tiden för en profetia, han uttalade mot Etiopien och Egypten, fans ingenstädes, hvarken i bibeln eller verldshistorien, någon underrättelse om denne assyriska konung, så att de lärde gissade att Sargon var blott att annat namn för Salmaneser, Sanherib o.s.v. De senare årtiondenas gräfningar i Nineve hafva nu emellertid gifvit Esaias uppgift en glänsande bekräftelse; man har i Nineve ej blott funnit Sargons namn utan äfven hans bild, hans palats och hans prålanda inskrifter. Bibelns Sargon, samtidig med Esaia (759 - 698 f. K.), är de assyriska monumentens Sarrukin, Salmanesers efterträdare och Sanheribs fader, uppbyggaren af det norra Nineve, Dur-Sarrukin, S:s borg, det nuv. Korsabad, och enligt de assyriska regentlängderna regerande från 722 till 706 f. K. Namnet Sarrukin betyder antingen »fast är konungen» eller »han (Gud) befäste konungen».
Denne Sargon eller Sarrukin, om hvilken verlden förut intet visste, är nu en af de tydligast framträdande gestalterna i det forna Assyrien. Vidlyftiga annaler finnas för 15 af hans regeringsår och dertill en mängd af monumentala vittnesbörd om hans magt, hans konstsinne och hans bedrifter, såsom murlemningar, reliefskifvor, tjurkolosser, husgerådskärl etc. Bland annat fins en nu i Britiska museet förvarad liten glasflaska om 3¼ tums höjd med den inskriften: »Hekal Sarrukin», » Sargons palats». I Berlinermuseet fins fragmentet af en stor alabastervas med dylik inskrift. Bland Sargons inskrifter fins en som särskildt bekräftar uppgifterna i Es. 20. Sargon omtalar deruti, att Asdods konung Azuri hade gjort uppror emot honom, hvarföre han utsände en här mot Asdod, afsatte Azuri och satte hans broder Achimet i hans ställe. Då denne efter någon tid störtades af en viss Jaman, ryckte Sargon sjelf mot Asdod, Jaman flydde ner åt Egypten, och Meroë (Etiopien) bäfvade för Assyriens magt. Af denna inskrift (hvarom utförligare i Nystr. Bibl. Fornk. p. 228 o. f.) synes att Asdods resning stod i förbindelse med en dylik från Egyptens sida, och dermed stämmer väl öfverens att Esaia just det år, då Sargons turtanu eller general (se Tartan) intog Asdod, fick befallning af Gud att förkunna äfven för Egypten dess stundande förödmjukelse under Assyrien.
I Es. 23:1 f. förkunnas en straffdom öfver Tyrus (som då belägrades af Salmaneser och Sargon). Denna talar derom på en lercylinder. »Frisk till kamp, gången under segel midt i det grekiska hafvet, sättande öfver likt en fisk, kufvade jag landet Kui och staden Tyrus (Surri).» Denna inskrift är en god kommentar till Es. 23:5 om att Egypten skulle bäfva vid ryktet om Tyrus, då Egypten just låg i strid mot Assyrien. Enligt kilinskrifterna var det äfven Sargon som intog Samaria. Han omnämner detta som en af sina tidigaste bedrifter. Bibeln tillskrifver hans företrädare Salmaneser denna bragd. Det är möjligt att Sargon utfört densamma såsom Salmanesers turtanu eller general. Jfr sid. 409.
Kort efter fullbordandet af sitt präktiga palats Dur-Sarrukin dog Sargon enligt monumenten en våldsam död 706 l. 705 f. K. och efterträddes af Sanherib.

Saron. 1. Den för sin skönhet och stora fruktbarhet beprisade slättmark, som utsträcker sig efter Medelhafskusten söder om Karmel, från Cesarea till nedanom Joppe, 1 Kr. 27:29; Hö. 2:1; Es. 33:9; 35:2; 65:10; äfven i Ap. 9:35 afses troligen denna slätt eller någon ort derstädes nära Lydda. Amerikanaren Thompson, som besökte denna slätt 1831, beskrifver den utsigt, han hade deröfver från tornet i Ramle, sålunda:
»Hela Sarons slätt, från Jerusalems berg till hafvet, och från Karmels fot till Gasas kollar, utbreder sig för ögat likt en färglagd karta och är utomordentligt skön, isynnerhet om aftonen, då den nedgående solens sista strålar förgylla de aflägsna bergstopparne, den trötta arbetaren går hem från sitt arbete, och de bräkande hjordarne komma glada och lustiga till fållorna. Vid ett sådant tillfälle såg jag Saron och qvarblef länge fördjupad i betraktelser, tilldess stjernorna framglänste från himlahvalfvet och de kyliga aftonfläktarne begynte att nedgjuta en ljuf dagg öfver den smäktande jorden. Hvilket paradis var icke här, då Salomo sjöng i Jerusalem om Sarons liljor! Och hvilken himmel på jorden skall här icke åter blifva, då han som är större än Salomo, skall sitta på sin fader Davids tron, ty 'i hans dagar skall den rättfärdige blomstra, och frid skall vara tills månen icke mera är' (Ps. 72:7).»

2. Sarons förstäder eller utmarker, 1 Kr. 5:16, att område tillhörande Gads stam ö. om Jordan.

Saruk, se Serug.

Satan, eb. motståndare. 1. Ursprungligen användes detta ord om motståndare iallmänhet, och det både i god och i ond mening. Så heter det i 4 M. 22:22, 32 i eb., att Herrens engel gick ut att vara mot Bileam en satan eller motståndare, för att afvända honom från den onda vägen. Så läsa vi i 1 K. 5:4, att ingen satan eller motståndare mera fans emot Salomo; och denna mening är det Jesus tilltalar Petrus med samma ord, Mat. 16:23; Mar. 8:33. Sannolikt har ordet satan denna allmänna betydelse af motståndare äfven i Ps. 109:6.

2. I särskildare bemärldelse användes ordet på tre ställen i G. T. och ofta i N. T. om den store motståndaren till Gud och allt godt. Så läsa vi i 1 Kr. 21:1 om huru satan ingaf David att räkna folket (i parallelstället, 2 S. 24:1, »Guds vrede»!); i Job 1 och 2 uppträder satan mot Job, och i Sak. 3 är han motståndare till öfverstepresten Jehosua. Up. 20:2 kallar honom »draken, den gamla ormen, djefvulen och satan», och det var honom Jesus visade ifrån sig med namnet satan, Mat. 4:10. Enligt Lu. 10:18 såg Jesus satan fallen från himmelen likt en ljungeld, ord som torde syfta på de onda andarnes utdrifvande, eller på satans ursprungliga fall från ljusets och sanningens verld, Jud. 6; 2 Pe. 2:4, men som äfven, kanske rättare, kunna fattas såsom en profetia om det slutliga nederlag han skall lida, då han skall i grund förtrampas, Ro. 16:20, då han efter att hafva varit bunden i tusen år, Up. 20:2, och sedan åter en liten tid varit lös, 20:7, slutligen skall kastas i eldsjön, 20:10. Tilldess detta sker verkar satan på många olika sätt för att hålla menniskorna qvar i det onda och förhindra Kristi rike. Han förhindrar ordets verksamhet, 1 Tes. 2:18, han tager bort ordet ur menniskornas hjertan, Mar. 4:15, han uppfyller dem istället med onda anslag, Ap. 5:3, frestar dem under gestalten af en ljusets engel, 2 Kor. 11:14, tager sin boning inom dem, Lu. 22:3, och plågar dem med sjukdom o.d., Lu. 13:16, hvarpå somliga tillämpa Pauli ord om att öfverlemna någon åt satan till köttets förderf, att anden måtte frälsas på Jesu dag, 1 Kor. 5:5; jfr 1 Tim. 1:20, om hur Hymeneus och Alexander öfverlemnades åt satan, att de måtte lära sig att icke försmäda. Satans synagoga kallas sådana menniskor som slutit sig tillsamman i skrymteri och synd, Up. 2:9; 3:9, sådana som helt gifvit sig till undersåtar under satans tron, Up. 2:13, och sänkt sig ned i satans djupheter, 2:24.

3. Satan synas äfven vara ett namn på de underordnade andar som stå djefvulens tjenst. Så talas i Mat. 12:26 om huru en satan ej kan utdrifva den andre, Mar. 3:23, 26; Lu. 11:18; och i 2 Kor. 12:7 talas om en satans engel. Jfr om Lu. 10:18 här ofvan. Se äfven Mar. 5:9; Ef. 6:12. Jfr Djefvul.

Saul, d. ä. begärd. 1. Saul af Rehobot, en konung i Edom, 1 M. 36:37.

2. Saul, israeliternas förste konung, ung. 1095 - 1055 f. K. Hans historia är meddelad i 1 S. 9 - 31. Son till den förmögna benjaminiten Kis, möter han oss först såsom en fager och ståtlig ung man, hufvudet högre än allt folket. Följd af en dräng är han ute på vandring för att uppsöka sin faders åsninnor och är just i begrepp att vända om efter lönlöst sökande, då drängen nämner att en Guds man bodde på den ort der de just nu voro det var Samuel. Denne skulle just fira en offerhögtid på höjden, och då Saul kom, förnam Samuel af Herren att denne var den man hvarom han dagen förut fått uppenbarelse. Samuel lugnade honom med att åsninnorna voro funna, gaf honom bästa platsen och bästa stycket och smorde honom dagen derpå i ensamhet till konung i Israel, 9:22 f.; 10:1, förutsade hvad som skulle hända honom under vägen hem och stämde möta med honom vid Gilgal till offerhögtid. På hemvägen gaf Gud Saul ett annat hjerta, och Guds ande föll öfver honom, så att han profeterade, så att man undrande sade: »Är ock Saul bland profeterna?» 10:9 f. Derpå blef han på en allmän församling i Mizpa genom lottkastning vald till konung, och man måste söka upp honom der han gömt sig bland trossen eller vagnarna. Då några af folket föraktade honom, låtsade han ej derom, 10:17 f. Så vände han om till sina sysslor och körde just sina oxar på åkern, då han fick höra om hur ammoniten Nahas hotade folket Jabes i Gilead med skymf och vanära. Guds ande kom öfver honom, han samlade Israel och slog ammoniterna. Folket ville nu att de som hånat den nyvalda konungen skulle straffas. Saul förbjöd det: den dagen skulle ingen dödas, då Herren gifvit Israel en sådan hjelp. Derpå samlades man i Gilgal, och der blef Saul högtidligen utnämnd till konung, tackoffer framburos till Herren, och glädjen var stor, 11:5, 13, 15. Någon tid derefter (efter andra året af hans regering, 13:1 ? *), hotade felisteerna Israel med stora truppmassor, samlade i Mikmas. Saul befann sig i Gilgal, angelägen att få rycka ut emot dem, men väntade att Samuel skulle komma och förrätta offerhandlingen. Han bidade i sju dagar, den tid Samuel hade utsatt, men denne kom ej. Då offrade Saul sjelf. Nu kom Samuel. Sauls offrande förklarade han vara dåraktigt handladt, derföre hade Herren förkastat honom och istället sökt sig en man efter sitt hjerta, 13:8, 14. Emellertid blefvo felisteerna grundligt slagna, isynnerhet genom Jonatans tapperhet, och det utmattade folket förgick sig med att slagta djur af bytet och äta dem med blodet. Saul bjöd dem då föra fram sina djur och slagta dem inför honom, att de ej måtte försynda sig med blodätande, och så byggde han der det första altaret åt Herren, 14:31 f. Då man nu frågade Herren om en ifrågasatt plundringsfärd mot felisteerna under natten, kom intet svar. Lottkastning visade att skulden låg hos Jonatan, som under stridens mödor hade öfverträdt Sauls förbud för en hvar att smaka någon föda, innan fienderna voro slagna. Jonatan hade ej hört fadrens ed och derföre smakat af vildhonung i skogen. Han bekände, och Saul svor att han måste dö. Folket sade nej, och Jonatan gick fri, 14:24 f. Mot alla Israels fiender rundt omkring kämpade Saul med framgång, 14:47 f., utmärkte sig i striden genom personlig tapperhet och riktade folkets döttrar med byten af dyrbara kläder och gyldene smycken, såsom David sjunger om honom, 2 S. 1:22 f. Sitt nit för Jehovas dyrkan visade han äfven derigenom att han utdref ur landet alla spåmän och tecknatydare, 1 S. 28:3.
* I eb. texten torde här fattas några taluppgifter, så att tiden för denna händelse är svår att bestämma.
Slutligen fick Saul genom Samuel Guds befallning att slå amalekiterna med krig och ej skona af dem ett anda lif. Men iställetför att så göra, skonade Saul och folket både konungen Agag och det bästa af djuren, hvaremot de gåfvo det dåliga till spillo. Till straff förkunnade nu Samuel åter, att Herren hade förkastat Saul, och vände sig derpå ifrån honom. Saul höll fast hans mantel, så att den slets sönder, och nödgade honom att vända om. Då följde han med Saul och denne tillbad Gud. Nu högg Samuel Agag i stycken och vek derpå för alltid ifrån Saul, 15:27 f., gick till Betlehem och smorde David och drog sig sedan tillbaka till Rama. Nu vek Herrens ande från Saul, och en ond ande från Herren plågade honom, 16:14. Den unge David hemtades att stilla hans oro med sitt harpospel, och efter striden med Goliat blef David Jonatans vän och Sauls krigshöfvidsman, 16:23; 17; 18:1;5. Afunden gjorde emellertid slut på friden; Davids medgång gjorde att Saul fruktade för honom och beständigt stod efter hans lif, 18:12, 15, 29, så att han gång efter annan måste söka räddning i flykten. En gång sökte Saul honom i profethemmet i Rama, dit han hade flytt undan; det var då Saul åter greps af Guds ande och »profeterade» inför Samuel och låg naken hela dagen och hela natten, hvarföre man åtar sade: »Är ock Saul bland profeterna?» 19:23 f. Svårmodet grep honom emellertid åter, och hatet mot David dref honom till svåra dåd, såsom mordet på presterna i Nob, 22:16 f. Han jagade David i öknar och jordkulor, och dock, när han såg dennes ädelmod i att skona hans lif, erkända han under tårar hans oskuld, bekände sin synd och bad om förskoning för sin slägt då David skulle komma till magten, 24:17 f.; 26:21.
Felisteerna, som fortsatte att bekriga Israel under hela Sauls regering, 14:52, lägrade sig slutligen efter Samuels död till afgörande drabbning vid Sunem. Israel slog läger midt emot dem vid Gilboa. Då Saul ej fick något svar af Gud, hvarken genom drömmar eller genom Urim eller genom profeterna, sökte han en spåqvinna i Endor och begärde att få se Samuel, 28:7 f. Qvinnan fick se en ande stiga upp ur jorden,
och då Saul sporde om hans utseende, beskref hon honom som en gammal man, svept i en mantel. Då bugade sig Saul till jorden och fick nu af den förebrående Samuel höra på nytt sin förkastelsedom: Israel skulle falla för felisteerna, och Saul sjelf skulle med sina söner dagen derpå vara hos Samuel. Af utmattning föll konungen till marken han hade intet ätit på att dygn; spåqvinnan styrkta honom och hans tjenare med en nyslagtad kalf och nybakadt bröd, och samma natt gingo de derifrån, 28:24 f. Dagen derpå sårades Saul dödligt af bågskyttarna och kastade sig på sitt eget svärd, 31:3 f. En likplundrande amalekit skröt öfver att hafva gifvit honom sista stötan, 2 S. 1:10. Felisteerna afhöggo Sauls hufvud och hängde hans lik på muren i Betsan. Folkat i Jabes kom sedan och tog hans och hans tre stupade söners lik, brände dem och jordade dem, 1 S. 31:9 f. David sjöng ett kärlekens sorgeqväde öfver Saul och Jonatan: »de i lifvet älskade och käre, äfven i döden icke åtskilde, snabbare än örnar, starkare än lejon», 2 S. 1:23.
Sauls regeringstid är ej i G. Test. angifven; blott i Ap. 13:21 uppgifves den till 40 år, hvilket tal äfven fins hos Josefus. En annan mening är att Samuels och Sauls embetstid tillsamman utgör 40 år. Så Melin, emot Ap. 13:20, 21.

3. Saul af Tarsus, Ap. 9:4, 17, eller Saulus, se Paulus.

Savedalen, se Konungsdalen.

Scheba. 1. Raamas son, Kus' sonson, 1 M. 10:7; 1 Kr. 1:9 (Sv. Seba), enligt några att folk i östra Arabien vid Persiska viken; handlade med Tyrus, He. 27:22.

2. En af Joksans söner, sonson till Abraham på Keturas sida, 1 M. 25:3; 1 Kr. 1:32 (Sv. Seba), enligt några ett semitiskt folk kring Evfrats mynningar och öfra dalen af Persiska viken; nämnes äfven såsom handlande med Tyrus, He. 27:23.
Märkligt är att den skilnad som 1 M. 10 och 25 göres mellan kusitiska (etiopiska) och semitiska Schebafolk, århundraden efter åter möter oss He. 27.

3. En af Joktans sömmar, 1 M. 10; 28; 1 Kr. 1:22, och den efter honom nämda arabstammen Scheba eller Sabeerne i sydvestra Arabien eller Jemen (Sv. Seba, Saba, Es. 60:6, Rika Arabien, Job 6:19 o.s.v.). Detta folk var en af de mägtigaste arabstammarna och jemte fenicierna forntidens förnämsta handelsfolk i främre Asien. Vi läsa derföre ofta om detta folkets guld, ädla stenar och rökverk. Från detta Scheba var den drottningen som kom att höra Salomos vishet och bragte honom guld, elfenben och skatter i mängd 1 K. 10. Detta land åsyftas ock i Es. 60:6, »Af Scheba skola de alle komma, guld och rökelse föra och herrens lof förkunna.» Jfr Job 1:15; 6:19; Ps. 72:10, 15; Joel 3:8.
Om den gamla kulturen i sydvestra Arabien, som hade sin medelpunkt staden Mariaba, vittna än i dag ej blott de himjaritiska inskrifterna, på hvilka namnet Scheba ofta förekommer, utan isynnerhet de storartade ruinerna af Mariaba, nu Marib, några dagsresor n. om Aden.

Schibbolet. Då under att krig mellan efraimiterna och gileaditerna de förre flydde åt Jordan till, blefvo de vid flodöfvergången anhållna af gileaditiska vaktposter, hvilka tillsporde hvarje ankommande, om han var en efraimit. Svarade han nej, så tillsada de honom att uttala ordet schibbolet (d. ä. ström eller ax); sade han då sibbolet med efraimitisk brytning, så dödade de honom. Så föllo 42,000 efraimiter, Do. 12:4 f.

Schilo, se Hjelten.

Sealtiel (i N. T. Salatiel) af Davids konungastam nämnes såsom fader till Serubbabel, Esr. 3:2; 5:2; Hag. 1:1. Enligt Mat. 1:12 och 1 Kr. 3:17 (?) var han son till Jekonja och sålunda ättling af David på Salomos sida, men enligt Lu. 3:27 var han son till Neri och ättling af David på Natans linie, v. 31, hvartill kommer att i 1 Kr. 3:19 Serubbabel kallas son till Sealtiels broder Pedaja. Dessa differenser söker man förklara genom antagande af svågeräktenskap, 5 M. 25:5. I alla händelser var dock Sealtiel och efter honom hans son Serubbabel laglig arfvinge till Davids namn och tron. Jfr Melin till 1 Kr. 3:19 och 4:4.

Sear-Jasub, »en återstod skall återvända», namnet på en af profeten Esaias söner, Es. 7:3; på dess betydelse hänsyftas kanske i 10:20 f.

Seba. 1. En af Kus' söner, 1 M. 10:7; 1 Kr. 1:9, och enligt Es. 43:3 ett afrikanskt landl, bebodt af ett resligt folk, 45:14; nämnes äfven i Ps. 72:10. Man har gissat att dessa ställen hänvisa på det gamla riket Meroë, nu Sennaar, mellan öfra Nilen och dess nordligaste bifloder, strax n.v. om Abyssinien. Andre mena, att Seba är blott ett allmänt namn för Etiopien, och erinra om den af Strabo omnämda staden Sabä med en hamn Saba vid Arabiska vikens vestkust nära det nuv. Massua.

2. Seba, Raemas son, se Scheba.

3. Seba, Joksaus son, se Scheba.

4. Seba, Joktans son, se Scheba.

5. Seba, Bikris son, en benjaminit, som efter Absaloms död stälde till uppror mot David och miste hufvudet, 2 S. 20.

6. En stad i Simeon, Jos. 19:2.

Sebah och Zalmunna, två midjanitiske furstar, som besegrades af Gideon, Do. 8:5 f.; Ps. 83:12.

Sebam, 4 M. 32:3, eller Sibma, v. 38, moabitisk stad nära Hesbon inom Rubens stam, Jos. 13:19, berömd för sina vinrankor, Es. 16:8, 9; Je. 48:32.

Sebat, Februari, se Månader.

Sebedeus, en galileisk fiskare, fader till apostlarna Jakob den äldre och Johannes, Mat. 4:25. Hans hustru Salome var en af de qvinnor som tjenade Jesus mot slutet af hans lefnad, och som förblefvo honom trogna vid korsat och vid grafven, Mat. 27:56; Mar. 15:40. Af Mar. 1:20 (om legodrängarna) och Jh. 18:15 (om bekantskapen mellan Johannes och öfverstepresten) sliter man att Sebedai familj var i goda omständigheter.
Namnet Sebedeus är den gr. formen af det eb. Sabdi eller Sebadja, Jos. 7:1; 1 Kr. 8:15, hvilket betyder »Guds gåfva», alltså ungef. dets. s. Johannes, »Guds nåd» eller gåfva.

Sebida, konung Jojakims moder, 2 K. 23:36.

Sebna. 1. Konung Hiskias slottshöfding, som bara tänkte på sina fina grafbyggnadar och präktiga vagnar man ej frågade efter folkets bästa, hotas af Esaia med snöplig afsättning, förkastelse och död, Es. 22:15 f. hans embete gafs sedan åt Eljakim.

2. En skrifvare som någon tid derefter sändas af Hiskia jemte slottshöfdingen Eljakim ut till Sanherib för att underhandla och till Esaia för att bedja om hans förbön i nöden, 2 K. 18:18, 37; 19:2; Es. 36:3; 37:2. Somliga mena, att denne Sebna är dens. s. den nyssnämnda, hvilken af Esaias bestraffning tagit rättelse och derföre blifvit skonad till lifvet men degraderats till lägre syssla.

Sebul, Abimeleks tjenare och öfverste i Sikem, gaf sin herre hemligen underrättelse om kananeen Gaals stämplingar och dref honom med våld och list ut ur staden, Do. 9:28 f.

Sebulon (i N. T. Zabulon). 1. Jakobs tionde son, den sjette med Lea, 1 M. 30:20, födde tre söner, 1 M. 46:14.

2. Den efter honom nämnda Sebulons stam, 4 M. 1:9, 30; Up. 7:8, fick sitt landområde enligt Jakobs profetia, 1 M. 49:13, »vid sjöstranden och vid skeppsstranden», gränsande till Zidon, jfr 5 M. 33:18, alltså den del af Kanaan som låg mellan Gennesarets sjö och Medelhafvet, gränsande till Isaskar i söder och till Naftali och Asar i norr, Jos. 19:10 f. Inom Sebulons land låg Nazaret, Kana och Tiberias, jfr Mat. 4:13. Sebulons stam nämnes med beröm för sitt deltagande i Baraks och Deboras kamp mot Jabin, Do. 5:14, 18, och Gideons strider, 6:35. Månge sebuloniter deltogo i konung Hiskias påskfirande, 2 Kr. 30:11, 18. Profetia om Sebulon, se 5 M. 33:18 f. (jfr Sand); Es. 9:1 f.; Mat. 4:13 f.

Seeb, se Oreb.

Sefam, ort vid Israels östra gräns, 4 M. 34:10.

Sefar, en gränsort för de joktanitiska araberna, 1 M. 10:30; staden Saffara i sydvestra Jemen?

Sefarad, obekant ort der landsflyktige judar bodde, Ob. 20; man har gissat på Sparta, Sardes o.s.v.

Sefarvaim, konungastad i södra Mesopotamien, eröfrad af assyrierne, som derifrån sände nybyggare till Samarias städer, 2 K. 17:24, 31; 19:13; Es 37:13, hos grekerna känd under namnet Sippara och på kilskrifterna omnämd under namnet Sipar, äfven kallad »solens stad», en bekräftelse på hvad bibeln meddelar om dess gudomligheter, som dyrkades med menniskooffer. Se Adrammelek 2. Dess ruiner med namnet Abu Habba finnas nära Evfrats östra strand s.v. om Bagdad. Det är detta Sippara som omtalas i den kaldeiska syndflodsberättelsen, se sid. 331.

Sefatja. 1. Davids son med Abital, 2 S. 3:4.

2. Mattans son, en af Jeremias motståndare, Je. 38:1. Jfr Gedalja 2.

Segub, Hiels son, se Hiel.

Seir, d. ä. hårig, vild. 1. Seirs berg och Seirs land, 1 M. 14:6; 32:3, Edoms vilda och ödsliga område mellan Salthafvet och östra viken af Röda hafvet, 4 M. 24:18.

2. Seir kallas i 1 M. 36:20 stamfadren för horeerna, urinvånarne i Edoms land.

3. Seir och Seirs barn, namn på edomeerna, He. 25:8; 2 Kr. 25:11, 14.

4. En höjd på gränsen mellan Juda och Efraim vester om Kirjat-Jearim, Jos. 15:10, kanske der byn Sarîs nu ligger.

Seira, dit Ehud flydde efter att hafva dödat Eglon, en skogsbygd melIan Efraim och Juda, Do. 3:26, 27?

Seku, ort nära Sauls hem Rama, bekant för sin stora brunn, 1 S. 19:22.

Sekundus från Tessalonika, en af de bröder som följde Paulus från Korint till Asien, Ap. 20:4.

Sela. 1. Judas tredje son med kananeiskan Sua, 1 M. 38:5; 46:12; hans slägt, 4 M. 26:20, var berömd för sin konstflit, 1 Kr. 4:21 f.

Sela. 2. Edomeernas stolta klippstad strax öster om berget Hor midt det edomeiska berglandet ungefär halfvägs mellan Döda hafvet och elanitiska viken, 2 K. 14:7; Es. 16:1; Do. 1:36; Ob. 3 (Sv. »klippa», »klyfta»), af judakonungen Amazja eröfrad och kallad Jokteel (»kufvad af Gud»), 2 K. 14:7, sedermera känd under namnet Petra (klippa). Mot slutet af fjerde seklet f. K. är Petra hufvudqvarter för nabateerna, hvilka lyckligt motstodo Antigoni angrepp. Omkring 70 f. K. är det under arabiska furstar med namnet Aretas. Trajanus lade det under Rom. På Trajani och Hadriani tid var det ännu en rik och blomstrande stad. Från den tiden härstamma de präktiga ruinerna som nu utmärka det gamla Selas plats. Kristendomen vann också tidigt här inträde; biskopar af Petra omtalas vid koncilierna. I 4:e årh. var emellertid Petras glans förbi. Dess förstöring och förödelse gifver en bokstaflig bekräftelse åt flera forntidens profetior. Se Je. 49:7 f.; Es. 34:5 f.; He. 35; Joel 3:19; Am. 1:11 f.; Ob. 3 f. Staden Petra låg, ehuru på en betydlig höjd öfver hafvet, i en af bergsklyftor instängd djup dal, åtkomlig blott genom att trångt pass, der den genom staden rinnande floden bryter sin slingrande bana. Efter Burckhardt, som först besökte Petra 1812, hafva en mängd resande meddelat de mest intressanta beskrifningar öfver dess ruiner, hvilka man i storhet och prakt jemfört med Kolosseum, Akropolis och pyramiderna. Burckhardt skrifver: »Efter två långa dagsresor nordost om Akaba anländer man till en liten bäck och dal på Djebel Shera, öster om Araba, kallad Vadi Musa (»Moses dal»). Detta ställe är ganska märkvärdigt för sina fornlemningar, qvarlefvorna af en urgammal stad, hvilken efter min förmodan är Petra, hufvudstad i Klippiga Arabien, en ort som, så vidt jag vet, ej förr besökts af någon europeisk resande. I den röda sandsten, hvaraf dalen består, träffas inemot 250 grafkamrar, helt och hållet uthuggna i klippan och till större delen försedda med grekiska ornament. Man ser der en mausolé i form af ett tempel af kolossala dimensioner, likaledes uthuggen ur klippan till alla sina detaljer, med gemak, vestibul och peristil. Der finnas andra mausoléer, försedda med obelisker, synbarligen i egyptisk stil, vidare en hel amfiteater uthuggen ur klippan, jemte lemningar af ett palats och åtskilliga tempel. På toppen af det berg som på vestra sidan instänger den trånga dalklyftan (berget Hor), är Haruns eller Arons graf. Den hålles i hög ära bland araberna.»
Petra-dalen, vid 2,200 fots höjd öfver den stora Araba-dalan, är omkring  1/6 mil lång från norr till söder och hälften så bred, med talrika korta sidoklyftor, så att hela dess omkrets kanske är  2/3 mil. Man inträder i dalen genom bergsklyftor i norr eller söder, under det klipporna till öster och vester äro brådstört branta, vexlande från 200 till 1,000 fot i höjd. Förnämsta ingången i staden är från öster och tar sin början emellan 40 fots höga klippor med 150 fots mellanrum, hvilka snart blifva högre, närmare och fulla af grafgrottor. Detta slingrande bergpass är  1/6 mil långt och leder till en liten bergbäck, der sidorna på ett ställe blott äro 12 fot från hvarandra och 250 fot höga. Vid änden af denna trånga klyfta möter man den vackraste af alla Petras byggnader, el Hazne, det af Burckhardt nämda templet, uthugget ur den motsatta bergväggen. Nu inträder man i ett bredare pass, som i nordvestlig rigtning leder förbi amfiteatern i en afvikning åt venster och till slut utmynnar i den egentliga stadens stora dal åt vester. Rundt omkring i bergens sidor ser man otaliga uthuggna grafvar i flera radar öfver hvarandra; många af dem tillgängliga genom steg uthuggna i klippan, andra på en böjd af nära 400 fot, gäckande vandrarens steg. Teatern var nog stor att rymma mer än 3,000 personer. Dalen är till största delen öfversållad med ruiner af offentliga byggnader och med qvarlefvor af krukmakeriarbeten. Bergbäcken flyter genom dalen i vestlig rigtning och försvinner genom ett trångt pass, likt det, hvarigenom den inträdde. Högt uppe i en bergsklyfta på vestra sidan står ett skönt tempel, uthugget i sjelfva klippan; framsidan mäter 152 fot i längd och höjd, och dess lägre pelare, som till hälften stå fram ur berget, äro 8 fot i diameter. Ehuru stilen i dessa byggnader, den sjunkna romerska stilen från 3:e och 4:e seklen e. K., i viss mån lider af svulst och öfverlastning, är dock ett synnerligt behag utbredt öfver det hela genom skönheten af den stenart, hvaruti alla dessa byggnader äro uthuggna. Det är en fin och mjuk sandsten, skiftande i nästan alla möjliga brytningar af rödt, purpur, svart, hvitt, himmelsblått och gult, den djupaste skarlakan i förening med den blekaste tegelfärg, under det att högt öfver de uthuggna monumenten det grofva berget reser sig naturens hela vildhet och majastät. Det hela af den sköna och underbara anblicken gör på åskådaren outplånliga intryck.

Sela. 3. Se Musik, sid. 314.

Sela. 4. Dammen Siloa, hv. se.

Selah, Ebers fader, 1 M. 10:24, Lu. 3:35 kallad Sala.

Selah, Ne. 3:15, se Siloa.

Sela-Mahlekot, d. ä. undslippningsklippan, 1 S. 23:28, der Davidl oförmodadt räddades undan Sauls händer, var en särskild del af höjden Hakila.

Selemja, en trogen prest, som jemte andra af Nehemia sattes öfver tempelförråden, Nrh. 13:13.

Selevkia, befäst stad i Syrien, nära Orontes' mynning, ej långt från Antiokia, hvilket det tjenade till hamn, grundlagd af Selevkus Nikator, 300 f. K. Paulus och Barnabas stego här ombord till Cypern, på den första missionsresan, Ap. 13:4. Betydliga ruiner Selukie, nära hamnplatsen Sueidieh.

Selomit, en med en egyptier gift israelitiska, hvars son under en träta med en israelit smädade Herrens namn. Efter en särskild uppenbarelse till Mose om hädelse och vedergällning blef den brottslige stenad. 3 M. 24:10 f.

Sem, Noahs äldste son, 1 M. 5:32; Lu. 3:36, skylde sin fader och vardt af honom särskildt välsignad jemte sin broder Jafet: »Lofvad vare Jehova, Sems Gud, utvidge han Jafet och låte honom bo i Sems hyddor», 9:26 f. Från Sems ätt har genom ebreerna utgått lag och evangelium till Jafets ätt och öfver all jorden. Till Sems afkomlingar räknas de s.k. »semitiska» folken, assyrier, kaldeer, syrier, israeliter och araber etc., 10:22 f.

Semaja, Gud hör. 1. En »Guds man» på Rehabeams tid, som afvände kriget mot Israels affallna stammar, 1 K. 12:22 f., predikade bot och bättring vid Sisaks infall i Juda, 2 Kr. 12:5 f., och lemnade efter sig anteckningar till Rehabeams historia, 12:15.

2. Leviten Semaja,. Netaneels son, gjorde en förteckning öfver de 24 prestklasserna, 1 Kr. 15:8 f.; 24:6.

3. Semaja af Nehelam, en falsk profet bland fångarna i Babel, hvilken motstod Jeremia och drog öfver sig Herrens dom, Je. 29:24 f.

4. En bedragare på Nehemias tid, af dennes fiender bestucken att förleda honom till att fly för sitt lif in i templet, Ne. 6:10 f.

Semari, des. s. Zemareer.

Sameber, konung i Zebojim, 1 M. 14:2.

Semei, en af Jesu förfäder, Lu. 3:26.

Semer, herre på Samarias berg, försålde sitt fädernegods till Omri, som derpå byggde staden Samaria, 1 K. 16:24.

Semla, af lat. simila, fint hvetmjöl, 1 M. 18:6; Up. 18:13; och deraf bakadt bröd, 2 M. 16:31; He. 16:13, 19. Till spisoffer användas blott semlomjöl, 3 M. 2:1.

Sen, 1 S. 7:12, se Hjelpostenen.

Senapskornet var ett af de minsta frön i det israelitiska trädgårds- och åkerbruket, men den deraf uppväxande senapsplantan (Sinapis alba och nigra) skjuter i Palestina upp till en höjd af 8 till 12 fot, och i dess grenar slå sig småfoglarne ned för att plocka de små frökornen, Mat. 13:31 f.; 17:20; Mar. 4:31 f.; Lu. 13:19; 17:6.

Sene, se Bozez.

Senir, se Hermon.

Septuaginta, se sid. 58.

Serafer, eb. Serafim, af sing. saraf, d. ä. brännande? eller lysande? himmelska väsenden, hvilka i Esaias syn stodo öfver Jehova, som satt på en hög tron i templet. De hade hvardera 6 vingar, med två skylda de sitt ansigte, med två skylde de sina fötter, och två hade de till att flyga med. De sjöngo i vexelsång Herren Zebaots lof så att templet skakades och fyldes med rök. Då Esaia i ångest kände sig förlorad, flög en af seraferna till honom, rörde hans mun med ett glödande kol från altaret och tillsade honom försoningens nåd, hvarpå Jehova sände honom ut att predika, Es. 6:2 f.

Serah. 1. Asers dotter, som följde sina bröder till Egypten, 1 M. 46:17.

2. En son af Juda och Tamar, Perez' broder, 1 M. 38:30; kallas Zara Mat. 1:3.

3. En kusitisk eller etiopisk konung som angrep Juda med 1 million man och 300 vagnar men på konung Asas bön blef slagen, så att ingen undkom med lifvet, 2 Kr. 14:9 f. Man gissar att Serah här betecknar en egyptisk konung, Osarkon eller Oserekon, I eller II.

Seraja. 1. Davids sekreterare, 2 S. 8:17, kallas Seja i 2 S. 20:25, Sisa i 1 K. 4:3, Savsa i 1 Kr. 18:16.

2. Öfversteprest på Zedekias tid, 1 Kr. 6:14, dräptes af Nebukadnezar, 2 K. 25:18, 21.

3. Seraja, Nerijas son, en högre tjensteman hos konung Zedekia (Sv. »en fridsam furste», enligt eb. »hvilans, eller nattlägrets, furste», d. ä. ungefär generalqvartermästare?); han fick af Jeremia i uppdrag att offentligen uppläsa i Babel hans profetia om Babels fall och sedan binda vid skriften en sten och kasta den i Evfrat, till tecken att så skulle Babel sjunka ned. Je. 51:59 f.

Serebja, en högt ombetrodd levit som bistod Esra, Esr. 8:18, 24; Ne. 8:7 etc.

Sered (Sv. Sared), en bäck eller dal vid Moabs södra gräns, ett af israeliternas lägerställen, der den egentliga ökenvandringen slutade, 4 M. 21:12; 5 M. 2:13 f.; är att söka i någon af de bäckdäldar som österifrån löpa ned till Döda hafvets sydöstra ände, såsom Vadi el Ahsi m.fl. Kanske det är samma bäck som i Es. 15:7 kallas Pilträdsbäcken?

Seres, Hamans stolta hustru, fick se maka och 10 söner hänga i den galge hon ämnat för Herrens tjenare, Est. 5:10 f.; 6:13; 7:10; 9:14.

Sergius Paulus, romersk ståthållare på Cypern, omvändes genom Pauli predikan, Ap. 13:7 f. Nämnes icke i den romerska literaturen; men i nyare tid har man funnit en inskrift på Cypern, hvaruti nämnes en prokonsul Paulus.

Serlaregn, se Regn.

Serubbabel, Sealtiels son af Davids hus, Esr. 3:2, »fursten i Juda», 1:8, Mat. 1:12 kallad Zorobabel, anförare för den första skaran af israeliter som återvände från Babel, Esr. 2:2, af Cyrus utnämd till ståthållare öfver Judeen, Esr. 2:63; 5:14, och särskildt ombetrodd de heliga kärlen som skulle återföras till Jerusalem. Han lade grundvalarne till templet och vinnlade sig mycket om gudstjenstens återupprättande, Esr. 1:11; 2:2; 3:8; 5:2. Såsom persisk ståthållare, såsom Davidsättling och bärare af de messianska förhoppningarna, skildras Serubbabel såsom en trogen Herrens tjenare, Hag. 1:1; 2:3 f., 21 f.; Sak. 4:6 f. Hans kaldeiska namn var Sesbazzar, stor, ansedd, Esr. 1:8; 5:14. Om hans härstamning från David, jfr Sealtiel.

Serug, Regus son af Sems slägt, fader till Abrahams farfader Nahor, 1 M. 11:20 f., kallas Saruk i Lu. 3:35.

Sesaj, Ahiman och Talmaj, jettar eller jettaslägter af Enaks stam som bodde i Hebron, 4 M. 13:23, och derifrån utdrefvos af Kaleb och Judas stam, Jos. 15:14; Do. 1:10.

Sesak, Je. 25:26; 51:41, ett gåtonamn för Babel, kanske skrifvet på kabbalistiskt sätt efter alfabetet i omvänd ordning, såsom om vi skulle sätta ö för a, ä för b, o.s.v.

Sesbazzar, se Serubbabel.

Set (= ersättning), Lu. 3:38, den son som föddes åt Adam efter Abels död, 1 M. 4:25; 5:3 f., stamfader för de gudfruktiga urfädernas slägtlinie.
»Sets barn» i 4 M. 24:17 bör rättare heta »öfvermodets söner», en benämning för moabitarna, jfr Je. 48:45.

Sevene eller Syene, en stad i Egypten, nära dess sydligaste gräns mot Etiopien, vid Nilens katarakter, heter nu Assuan. Med uttrycket »från Migdol (Sv. tornet) till Sevene» betecknas hela Egyptens utsträckning i norr och söder, He. 29:10; 30:6. Få lemningar synas nu af den gamla staden. I granskapet finnas stenbrott af den egyptiska rödbruna graniten, kallad Syenit, som gaf material till obelisker och statyer.

Sexhundrasextiosex, se Tal.

Siare, se sid. 379.

Sibbekai, den husatiten, en israelitisk hjelte, som slog felisteern Saf, 2 S. 21:18; 1 Kr. 20:4, dens. s. Mebunnai i 2 S. 23:27.

Sibea, se Beer-Seba.

Sibma, se Sebam.

Siddim, den på asfaltkällor rika dalen, der städerna Sodom, Gomorra, Adma, Zebojim och Bela en gång lågo, 1 M. 14:3, 8, 10.

Sidon, se Zidon.

Sif. 1. En stad i södra Juda nära Edoms gräns, Jos. 15:24.

2. En stad i Judas bergsbygd strax s.o. om Hebron, der ännu finnes en höjd med gamla ruiner kallad Tel Sif. Jos. 15:55.
Det är marken kring denna stad som kallas öknen Sif, dit David flyktade undan Saul, som genom förrädare fick underrättelse derom, 1 S. 23:14 26:2; jfr Ps. 54. Ännu ser man här och der på höjderna små ekdungar; forna tider torde de funnits i ymnigare grad. Det var i en sådan dunge David och Jonatan knöto på nytt sitt vänskapsförbund, 1 S. 23:18.

Sifmot, en stad i Juda, hvars äldste hade gifvit David hjelp och sedan af honom belönades, 1 S. 30:28.

Sifra och Pua, de två jordgummorna, som Farao befalde att mörda de ebreiska gossebarnen, men hvilka fruktade Gud och läto dem lefva, så att Herren välsignade dem och deras hus, 2 M. 1:15 f.

Sifron, en af Kanaans norra gränsorter nära Zedad, 4 M. 34:9.

Signet, se Insegel.

Sihon, amoreernas konung i Hesbon, som herskade öfver området mellan Arnon och Jabbok, hvarifrån han utdrifvit moabiterna, vägrade ebreerna fritt genomtåg och blef af dem slagen och miste sitt land, 4 M. 21:21 f.; 5 M. 2:26 f.; Ps. 135:11 136:19. Sihons område gafs sedan åt Ruben och Gad, 4 M. 32:33; 5 M. 29:7 f. I Je. 48:45 står Sihon liktydigt med Sihons stad, Hesbon.

Sihor, eb. schihor, d. ä. »den svarta». 1. Ett namn på Egyptens flod eller Nilen, Es. 23:3; Je. 2:18, kanske med hänsyn till den svarta gyttja floden för med sig. Äfven grekerna kallade Nilen »Melas», den svarte, och sjelfva ordet Nil (Neilos) förklaras af somliga efter det sanskr. nilas, »svart», »mörkblå».

2. På några ställen, der Sihor nämnes såsom Kanaans gräns mot söder, Jos. 13:3; 1 Kr. 13:5, förstår man dermed den lilla bäcken Rinokolura, nu Vadi al Arisch, »Egyptens bäck», 4 M. 34:5, ung. 7 mil sv, om Gasa.
Några vilja förstå ordet Sihor på alla ställen om sjelfva Nilen, jfr 1 M. 15:18.

Sihor-Libnat, Jos. 19:26, gränsflod i Asers stam. Enligt några betyder namnet glasets flod, och skulle dermed afses den lilla floden söder om Akka, som af grekerna kallades Belus och nu heter Nahr Naaman, om hvilken sagan berättar att af sanden på dess stränder hade fenicierne först gjort glas. Andra annorlunda.

Sikar, se Sykar.

Sikel, se Penningar, Vigt.

Sikem. 1. Kananeerfursten Hemors son, som kränkte Jakobs dotter Dina och dräptes af Simeon och Levi, 5 M. 34.

2. En urgammal stad i mellersta Palestina, i Efraims bergsbygd, Jos. 20:7; 21:21; 1 K. 12:25, i den vattenrika och fruktbara dalen vid foten af Gerrisim, Dom 9:7, nära 5 mil n. om Jerusalem, nämnes redan i 1 M. 12:6, och omtalas ofta i patriarkernas historia. Likasom Abraham, bodde äfven Jakob här och förvärfvade sig ett jordområde, 1 M. 33:18 f., som han sedan öfverlät åt Joset, 48:22, hvilken här fick sin graf, Jos. 24:32. Såsom en ort der patriarkerne åkallat Jehova, hölls Sikem i heligt minne, 1 M. 12:7; 33:20; jfr Jos. 24:26. Staden gafs af Josua åt Efraims stam, gjordes till levitstad, Jos. 21:21, och fristad, 20:7, och var äfven under hans tid en mötesplats för stammarna, 24:1 f. Abimelek gjorde för en tid Sikem till sitt residens men förstörde det sedermera, Do. 9. Staden blef åter uppbygd, och Rehabeam höll här det riksmöte som föranledde rikets delning, 1 K. 12. Sedan var staden för någon tid Jerobeams residens, 12:25. Ännu under babyloniska fångenskapens tid omtalas Sikem, Je. 41:5, och sedermera blef det medelpunkt för samariternas gudstjenst. Sannolikt förstörd under sista judiska kriget, blef staden återuppbyggd af kejsar Flavius Vespasianus och fick namnet Flavia Neapolis; och med samma namn i den förändrade formen Nablus står ännu i dag på det gamla Sikems plats mot sluttningen af Gerissim en ej obetydlig stad med ung. 20,000 inv., de flesta muhammedaner, några hundra kristna, ett fåtal judar och omkr. 100 samaritaner. Det gamla Sikem torde emellertid hafva sträckt sig längre mot öster, att döma af ansemliga lemningar efter åldriga murar. Nära Nablus, midt i dalen, står en liten hvit grafbyggnad, kallad »Josefs graf», och litet sydligare finnes ännu den gamla »Jadobs brunn», Jh. 4.
Nablusdalen är en af det heliga landets skönaste nejder. Då man från Judalandets torrare landskap kommer der fram och öfverraskas af brusande bäckar och blommande ängar, så är det som komme man i ett helt annat land. Kring Nablus räknar man ej mindre än 80 källor. Mandlar, fikon, granater, oliver, valnötter, oranger och drufvor frodas här i yppig prakt, och öfver fruktträden höja palmerna sina vajande kronor; foglar sjunga, qvarnhjul surra, och fiskar leka i vattnet.
Robinson yttrar sig sålunda om denna trakt: »Här öppnade sig för våra ögon anblicken af en utomordentlig och nästan oöfverträffad grönska. Hela dalen var fyld med grönsaksplanteringar och fruktträdgårdar med frukter af alla möjliga slag, vattnade af åtskilliga källsprång, hvilka uppvälla på flera ställen och rinna vesterut i vederqvickande strömmar. Anblicken öppnade sig för oss hastigt och gjorde ett öfverraskande intryck, likt en förtrollning. Vi sågo intet i Palestina som var att jemföra dermed.»

Sikri af Efraim, en af Pekahs hjeltar i kriget mot Ahas, 2 Kr. 28:7.

Silas eller, som han kallas i epistlarna, Silvanus, en ansedd broder och profet i Jerusalem, Ap. 15:22, 32, valdes af församlingen derstädes att jemte Barsabas följa Paulus och Barnabas till Antiokia och var sedan Pauli följeslagare på flera resor och delade hans fångenskap i Filippi, 15:40 (39); 16:25; 17:4, 10, 15. Arbetade sedan tillsamman med Paulus i Korint, 2 Kor. 1:19, och i en senare tid tillsamman med Petrus, 1 Pe. 5:12, såsom en »trogen broder». Brefven till Tessalonika äro skrifna jemväl i Silvanus' namn. 1 Tes. 1:1; 2 Tes. 1:1.

Silfdoppor, Hö. 1:11, silfverpunkter.

Silfver begagnades till prydnader, 1 M. 24:53, och till kärl af olika slag, Esr. 5:14. Afgudabilder blefvo deraf gjorda eller dermed utsirade och öfverdragna, 2 M. 20:23; Os. 13:2; Hab. 2:19. I Efesus drefs stor rörelse med små Dianatempels förfärdigande af silfver, Ap. 19:24. Både till tabernaklets och templets inredning användes silfver, 2 M. 26:19, 32; 1 Kr. 29:4 f. Mest nyttjades det dock som bytesmedel, och »silfver» är demföre i eb. ett vanligt uttryck för penningar. Silfver fördes till Salomo från Arabien, 2 Kr. 9:14, och från Tarsis, 2 Kr. 9:21, som dermed försåg Tyri marknad, He. 27:12; jfr Je. 10:9.

Silfverpenning, d. ä. en silfversikel. Trettio silfversiklar, nära 70 kronor (se sid. 361), enligt 2 M. 21:32 det ringaste pris för en träl, och enligt Sak. 11:12 en njugg aflöning för en trogen herde, var äfven det pris hvarför Judas förrådda sin mästare, Mat. 26:15; 27:3.

Silke betecknar på de flesta ställen G. T. fint bomull eller linne. Egentligt silke, härstammande från Kina och Tibet, och från Ostindien kommet till greker och romare, nämnas bland Babels skatter i Up. 18:12, der det Sv. är återgifvet med skarlakan, gr. serikon, silke eller seriskt tyg, emedan silket kom till vestern från det i östra Asien boende folket Sererna; hvaremot ordet silke i Sv. i samma vers är linne. I He. 16:10, 13 nämnes »silkesdok», eb. meschi, ett ord som sannolikt också betyder siden. »Gult silke», se Purpur.

Silla, ort i Jerusalem, der Judas konung Joas blef dödad, 2 K. 12:20.

Silo (Schilo), den vigtigaste orten det heliga landet under domaretiden, der Josua först uppsatte tabernaklet och der han afslutade landets fördelning, Jos. 18:1; 19:51, är af Robinson återfunnet 1½ mil s. om Nablus i ruinorten Seilûn, hvars läge alldeles motsvarar Domarebokens noggranna bestämmande deraf, Do. 21:19, »norr om Betel, öster om den vägen som går från Betel till Sikem, och söder om Lebona» (Lubbân). Tabernaklet med arken förblef här ända till under Elis tid, Do. 18:31; 19:18; 1 S. 3:3, 15. Här firades årligen en »Herrens högtid»; vid ett sådant tillfälle var det som några benjaminiter, undkomne sin stams nederlag, Do. 20, passade på och röfvade Silos döttrar, just då de gingo dansen, Do. 21:21 f. I Silo var det den unge Samuel kallades af Herren, 1 S. 3. Efter Elis dagar »öfvergaf Herren sin boning i Silo» och gjorde denna ort till att exempel på sin rättfärdighets domar, Ps. 78:60; »gån bort till Silo och sen till», Je. 7:12 f.; 26:6 f.
Om Silo eller Schilo i 1 M. 49:10, se Hjelten.

Siloa, d. ä. sänd l. utsändning (af vatten), en källa eller dam i Jerusalem med stilla flytande vatten, Es. 8:6, enligt Ne. 3:15 (der den kallas Selah) vid sydöstra hörnet af stadsmuren nära kungsträdgårdarna. Det var till denna källa den blindfödde sändes af Jesus att två sig. Jh. 9:7 f. Den finnas ännu under namnet Silvân på ort och ställe nedanför södra sluttningen af tempelbergets södra utsprång, kullen Ofel, en murad stenbassin, omkr. 16 mr lång och 5,6 mr bred. Trappsteg leda ned till bottnen, som till en höjd af 3 à 4 fot sköljes af vattnet som löper fram genom dammen och sedan vattnar planteringarna nere i dalen. Detta vatten kommer med sakta sluttning flytande genom en i hårda berget uthuggen tunnel eller kanal från den 11 à 1200 fot längre norr på Ofels östra sida belägna »Jungfrukällan» eller »Mariakällan».
Vattnet i denna källa faller och stiger på bestämda tider, och i samma mån äfven vattnet i dammen Silvân. Den i berget huggna kanalen, som först af Robinson genomvandrades heltochhållet, torde vara den vattenledning som verkstäldes af konung Hiskia, 2 K. 20:20; 2 Kr. 32:30. År 1880 fann man i kanalens vägg en inskrift inhuggen med fornebreiska bokstäfver, sannolikt gjord af arbetare på Hiskias tid. Den består af 35 bokstäfver och lyder i öfversättning sålunda:
»Genomhuggning, och detta var genomhuggningens gång, då ännu.., då ropade den enas röst till den andre; ty det var siddah (remna?) i klippan till höger (?) . . . och på genomhuggningens dag slogo bergmännen den ene mot den andre, mejsel mot mejsel, och vattnen flöto från utgångspunkten i dammen i en linie af 1200 alnar, och klippans höjd var 100 alnar öfver bergmannens hufvud.»
Det sakta flytande Siloavattnet är i Es. 8:6 en bild af det i stillhet sig utvecklande Gudsriket i motsats till verldsväsendets Evfratslika svall, och i Jh. 9:7 genom namnet Siloa, sänd, en anspelning på den gudasände Messias.
Tornet i Siloam, som genom sitt fall dödade 18 personer, Lu. 13:4, var kanske ett torn i sjelfva stadsmuren.
En liten by Siloa (Silvân), bebodd af fattiga muhammedaner, finnas ännu på andra sidan Kidron midt emot de nyss beskrifna källorna. Folket bor der till en del i urgamla grafgrottor.

Silpa, Leas tjenarinna, moder till Jakobs söner, Gad och Aser, 1 M. 29:24; 30:9f.

Silvanus, se Silas.

Simea, se Samma 2.

Simei. 1. Geras son, en benjaminit af Sauls slägt, som var bland de främsta att banna och stenkasta konung David på hans flykt för Absalom, 2 S. 16:5 f., men vid hans återkomst förödmjukade sig och fick nåd, 19:16 f., för Davids lifstid. David gaf emellertid sin son Salomo uppdrag att icke låta honom blifva ostraffad, 1 K. 2:8 f. Salomo förbjöd Simei vid dödsstraff att lemna Jerusalems murar; men då denna efter tre år for till Gat efter två rymda slafvar och återkom, fick han sitt straff, v. 36 f.

2. En af Salomos anhängare under Adonias uppror, 1 K. 1:8, kanske den i 4:18 nämde Simei, Elas son, en af Salomos tolf fogdar.

3. I Sa. 12:13 nämnes särskildt »Simeis hus» bland dem som skola gråta öfver den genomstungne; kanske afses dermed den gersonitiska levitslägten, Simeiterna, 4 M. 3:18, 21.

Simeon. 1. En af Jakobs söner med Lea, 1 M. 29:33; 2 M. 1:2, som jemte sin broder Levi med barbarisk grymhet hämnades våldet mot deras syster Dina, 1 M. 34, så att fadren särskildt förbannade deras vrede, 49:5 f. Det var Simeon som sedermera qvarhölls af Josef som gisslan i Egypten, tills bröderna kommo åter från Kanaan med Benjamin, 1 M. 42:24; 43:23. Simeon var stamfader till

2. Simeons stam, en af Israels tolf stammar, 4 M. 1:22, vardt likasom Levis stam förströdd i Israel för stamfädernas grymhets skull, 1 M. 49:5, 7. Denna stam, som under ökenvandringen sjönk betydligt i antal, från 59,300 till 22,200, 4 M. 1:23; 26:14, kanske för höfdingen Simris synd, 4 M. 25, fick till sitt område några städar och marker vid Judastammens sydvestra gräns, Jos. 19:1, 9; 1 Kr. 4:28 f., hvarjemte den enligt v. 39 f. sökte utvidga sig genom eröfringar i Seirs land eller Edom och nejden kring Gedor (eller Gerar i Felisteen enligt LXX?). Simeons stam var aldrig af någon betydenhet; dock nämnas bland dem trogne kämpar under Salomo, 1 Kr. 12:25, och äfven under Asa, 2 Kr. 15:9. Vid rikets delning måste naturligtvis Simeon sluta sig till Judastammen. Simeon förbigås i Moses välsignelse, 5 M. 33, men glömmes ej i He. 48:24; Up. 7:7.

3. En rättfärdig man i Jerusalem, »den gamle (?) Simeon», som väntade Israels tröst och hade fått löfte af den helige anden att få se Messias före sin hädanfärd. Då han nu af andens tillskyndelse kom i templet och fick Jesusbarnet i sin famn, prisade han Gud, bad om att få gå hädan i frid och profeterade om Kristus, Lu. 2:25 f.

4. Simeon, kallad Niger, en af de lärare i Antiokia, som utsände Paulus och Barnabas, Ap. 13:1.

Simon. 1. Jonas son, se Petrus.

2. Simon Zelotes, en af Jesu tolf apostlar, Lu. 6:15; Ap. 1:13; i Mat. 10:4 och Mar. 3:18 kallad kananeer eller kananit. Det är sannolikt att denne Simon förut hade hört till zeloternas parti, hvilka utmärkta sig för sin stränga ifver för nationalreligionens bevarande gent emot utländska och hedniska inflytelser, men hvilka dervid gingo tillväga med en hänsynslöshet utan gräns som slutligen ledde till Jerusalems förstöring. Jfr Judas 4. Såsom sådan fick Simon äfven efter sin omvändelse behålla namnet Zelotes, d. ä. ifirare. Orden kananeer, kananit äro bäst att fatta som grek. former för det ebr. kana'ni, hvilket också betyder ifiare; men alldeles icke såsom hänsyftning på Kana, Kanaan e.d.

3. En af Jesu bröder, Mat. 13:55; Mar. 6:3. Jfr Jesu bröder.

4. En farise i Galileen, hos hvilken Jesus gästade, då en synderska smorde hans fötter, Lu. 7:36 f.

5. Simon »den spetelske», i hvars hus i Betania Jesus gästade efter Lazari uppväckelse och smordes med nardus, Mat. 26:6 f.; Mar. 14:3 f.; jfr Jh. 12:1 f.

6. Simon af Cyrene, som nödgades att bära korset efter Jesus, Mat. 27:32, fader till Alexander och Rufus, dem Markus omnämner såsom kända, Mar. 15:21.

7. Judas Iskariots fader, Jh. 6:71; 13:2, 26.

8. Simon trollkarl i Samaria, som påstod sig vara något stort och åtnjöt ett högt anseende, öfverväldigades af Filippi underverk och lät sig döpa. Men då han ville för penningar köpa af apostlarne gåfvan att genom handpåläggning meddela den helige anden, blef han i skarpa ord bestraffad af Petrus och utbad sig hans förböner, Ap. 8:9 f. Efter honom benämner man handeln med andliga embeten simoni.

9. En garfvare i Joppe, som herbergerade Petrus i sitt hus vid hafvet, Ap. 9:43; 10:6, 32.

Simran, 1 M. 25:2; 1 Kr. 1:32, Abrahams äldste son med Ketura. Namnet sättas af somliga i förbindelse med den gamla konungastadan Zabram vid Röda hafvet vestar om Mekka.

Simri. 1. Salus son, en förnäm simeonit, som bedref otukt med den förnäma midjanitiskan Kosbi och dräptes af Pinahas, 4 M. 25:6 f.

2. Femte konungen i Israel, var först öfverste hos konung Ela, men reste sig mot honom, dräpte honom, intog tronen och nedgjorde hela Basas hus. Då folket hörde om denna bragd, gjorde de generalen Omri till konung, som tågade emot Simri i Tirza. Simri uppbrända sig sjelf med sitt palats och blef död efter 7 dagars regering, 929 f. K., 1 K. 16:9 f.

3. Ett folk som nämnes jemte Elam och Medien, Jer. 25:25.

Simron, nordkananeisk konungastad, Jos. 11:1, äfven kallad Simron-Meron, 12:20, gafs åt Sebulons stam, 19:15. Dess läge är kanske utmärkt af den nuv. byn Semirîe ½ mil n. om Akka.

Simsai, se Rehum.

Simson, den sista af Domarebokens domare, Manoahs son af Dans stam, född enligt särskildt Guds löfte af hans länge ofruktsamma hustru och ifrån födelsen af sin moder helgad till att vara en Guds nasir, Do. 13. I en tid då felisteerne i 40 år plågat Israel, uppväcktes Simson att med särskilda bedrifter af en utomordentlig jettekraft göra dessa Israels fiender skada. Stadd på väg till Timnata för att taga sig en felisteisk qvinna som han hade kär, slet han sönder ett lejon, i hvars as han sedan fann en bisvärm med honung. Derom gjorde han en gåta för felisteerna, och då de med hans hustrus hjelp lyckats lösa den, dräpta han 30 felisteer och gaf deras kläder åt dem som gissat gåtan, k. 14. Då nu hans hustru af sin fader gafs åt en annan, släppte han 300 räfvar med eldbränder mellan svansarna i felisteernas åkerfält, hvilka till betalning brända upp både hans hustru och hennes fader. Då slog han dem väldeligen på ben och länd, 15:8, och gömde sig i Etams klyfta i Juda. Utlemnad af Juda-folket åt felisteerna, slet han sönder sina band, slog med en åsnekäken 1,000 felisteer, 15:14 f., och ropade till Gud i sin svåra törst, då ur klyftan vid Lehi vatten flöt fram, 15:18 f. Så gick han in till en sköka i Gasa, och då felisteerne omringade staden om natten, tog han stadsporten på axlarna och bar den bort ända till nära Hebron, 16:1 f. Slutligen föll han i Delilas nät, lät sig af henne bindas med båda sensträrngar, nysnodda tåg och en väf i hvilken hon inväft hans hårflätor, men han slet för hvarje gång alltsamman sönder, tills hon tillslut lockade ur honom hemligheten, att hans styrka låg i det aldrig. afrakade håret. Hon lät honom somna på sina knän, afrakade hans hår och lemnade honom i felisteernas våld, 16:4 f. De stungo ut hans ögon, bundo honom med kopparfjettrar och läto honom mala i fängelset. Efter någon tid, då hans hår växt, läto de honom spela vid en högtid i afguden Dagons tempel, som var fyldt med tusentals felisteer. Då fattade han de två mellersta pelarne på hvilka templet hvilade, bräckte dem, slog hela templet omkull och begrof sig sjelf under sina döende fiender, och de döda som han dödade sin död, voro flera än de som han dödat under sitt lif. Han hade då varit domare i 20 år, 16:21 f. Han nämnes bland Israels troshjeltar i Eb. 11:32.

Sin. 1. En öken mellan Elim och Refidim, 2 M. 16:1 ; 17:1, utmed Röda hafvets östra kust, 4 M. 33:10 f., der israeliterna lägrade sig en månad efter utgången ur Egypten, och der de bespisades med manna och vaktlar.

2. En fast stad i Egypten, som hotas i He. 30:15 f., kanske Pelusium nordost; eller Assuan (Sevene) vid katarakterna i söder?

Sinai, det berg hvarpå Jehova uppenbarade sig för Israel i eld och rök och hvarifrån han genom Mose gaf dem sin lag, 2 M. 19:2 f.; 4 M. 3:1; 5 M. 33:2, i N. T. kalladt Sina, Ap. 7:30; Ga. 4:24, samma berg som också kallades "Guds berg, Horeb", der Herren första gången talade till Mose ur den brinnande busken, 2 M. 3:1 f. Jfr 5 M. 1:6; 4:10, 15, »Herren talade till eder på Horeb midt utur elden». Till samma »Guds berg» var det äfven Elias kom efter sin 40 dagars vandring, 1 K. 19:8. Se äfven 2 M. 33:6; 1 K. 8:9. Att detta Horeb eller Sinai låg i närheten af lägerplatsen Refidim, synas af 2 M. 17:1, 6 om att då folket der ropade efter vatten, så fick Mose på Guds befallning slå på klippan på Horeb, så att vatten kom derutur. Enligt 2 M. 17:1; 19:1 f. kommo Israels barn från, öknen Sin till Refidim, och från Refidim till den lägerplats, der de slogo sig ned midt emot Sinais berg, och der de stannade nära att års tid, från någon dag i tredje månaden af första året efter utgången ur Egypten till tjugonde dagen af andra årets andra månad, 2 M. 19:1; 4 M. 10:11. Jfr 5 M. 1:6. Betydelsen af namnet Horeb, d. ä. torrhet, ödslighet, häntyder på den klippiga öknen och de nakna bergväggarna; namnet Sinai förklaras af somliga såsom »det mångspetsiga berget», af andra såsom »det åt månguden Sin helgade berget», ty under namnet Sin dyrkades månguden ej blott af babylonier, assyrier och syrier utan äfven af de himjaritiska araberna, och på Horeb Sinai hade månguden en helgedom», der de hedniska araberna ännu i 6:te årh. e. K. firade en nymånadsfest. Man anför i sammanhang härmed att berget redan före lagens utgifvande kallas »Guds berg», 2 M. 3:1; 4:27; 18:5; jfr 3:12, hvaremot det efteråt äfven kallas »Jehovas berg», 4 M. 10:33.
Öknen Sinai eller Sinais öken kallas den nyssnämda öknen, der Israels barn voro lägrade midt emot Sinais berg den tid af nära ett år under hvilken de mottogo lagen genom Mose, 2 M. 19:1 f., och der allt folldet mönstrades af Mose, 4 M. 1:19. Om den föregående stationen Refidim låg i närheten af Sinai eller Horeb, så låg dock denna ännu närmare, så att folket måste särskildt varnas för att bestiga berget eller vidröra dess fot, och till yttermera visso fick Mose befallning att med att skrank afstänga berget från folket, 2 M. 19:12, 23.
På detta Sinais berg, inför det öknen nedanför församlade folket, nedsteg Jehova på den tredje dagen, omgifven af tjenande anglaskaror (jfr 5 M. 33:2 och Ps. 68:18 mad Ap. 7:38, 53; Ga. 3:19; Eb. 2:2), med blixt och dunder, tjocka moln och starka basunaljud, 2 M. 19:16 f.; jfr Eb. 12:18 f. Härifrån uttalade han de tio lagens budord, 2 M. 20:1 f., och gaf derjemte åt Mose, som ensam var uppe på berget i 40 dagar och 40 nätter, 24:18, en mängd föreskrifter rörande folkets borgerliga lif, tabernaklets inredning, prestembetet och offertjensten, 2 M. 21 - 31, hvarefter Mose steg ned med de två förbundstaflorna, 31:18; 32:15, 16. Förtrytelse öfver guldkalfven dref Mose att slå dem i stycken, 32:19, hvarpå han högg två nya stentaflor, på hvilka Gud skref på nytt de tio förbundets ord, sedan Mose ännu en gång varit uppe på berget i 40 dygn, 2 M. 34:1, 28; jfr 5 M. 9:9 f.; 10:4. Vidare lagar som gåfvos från Sinais berg, meddelas i de öfriga Moseböckerna utan bestämd ordning med här och der instuckna historiska notiser. Jfr 3 M. 7:38; 25:1; 26:46; 27:34; 4 M. 3:1; 5 M. 4:5, 14; 5:23 f.; 29:1. På andra ställen meddelas uppenbarelser och lagar som gåfvos af Herren åt Mose icke på berget utan i Sinais öken, i det af Mose uppslagna församlingstältet eller tabernaklet, hvarom berättas i 2 M. 33:7 f. Hit höra sådana ställen som 2 M. 34:34 f.; 3 M. 1:1; 4 M. 1:1; 3:14; 9:1.
I Sinais öken förrättade äfven Mose, ännu innan han mottagit lagtaflorna, det förbundsoffer, hvarigenom han vigde folket åt Herren och förpligtade det till hans lag, 2 M. 24. Så byggde han ett altare nedanför berget jemte 12 minnesstenar efter Israels 12 stammar. Unge israeliter slagtade brännoffer och tackoffer, och af blodet stänkte Mose ena hälften på altaret. Derpå läste han upp förbundets bok för folket, som lofvade att hålla dess ord. Så stänkte Mose det öfriga blodet på folket med de orden: Se, detta är blodet till det förbund, som Herren med eder har gjort. Se 2 M. 24:3 f. Eb. 9:19 f. tillägger att äfven sjelfva boken bestänktes med blod.
I Sinais öken firade också israeliterna sin andra påskhögtid ett år efter den första påsken i Egypten, 4 M. 9:1 f.
I Ga. 4:24 f. ställer Paulus i motsats till hvarandra »berget Sina som föder till träldom», förebildadt af tjensteqvinnan Hagar, hvilket ord i arabiskan betyder klippa (hadjar), och det »Jerusalem» som ofvantill är», förebildadt af den fria Sara, hvars son fick arfvet, medan Hagars son blef utdrifven. Sammalunda jemföres i Eb. 12:18 f. det förskräckliga berget Sinai med det ljufliga Zions berg.
I fråga om det verkliga läget af det bibliska Sinai är man temligen allmänt ense om att det är att söka någonstädes i det af araberna så kallade Djebel el Tur eller Tur Sina, en hopgyttrad massa af resliga bergshöjder, som likt en väldig predikstol reser sig midt ibland granitbergen på den sydligaste delen af Sinaihalfön mellan de två vikarna af Röda hafvet. Denna bergmassa består af tre parallela åsar som löpa i rigtning från nordvest till sydost. Den vestra af dem, mellan Vadi Talâh i vester och Vadi Ledja i öster, heter Djebel el Hamr; dess södra spets heter Katarinaberget. Den mellersta åsen, det egentliga Sinai, mellan Vadi Ledja i vestar och Vadi Schaib i öster, har tvenne ansenliga spetsar, den norra kallad Ras Safsâfe som höjer sig till en höjd af nära 2,000 mr, och den södra kallad Djebel Musa (Moses berg), som uppnår en höjd af nära 2,250 mr. I dalen vester om detta berg ligger det gamla klostret el Arbaîn, d. ä. de 40, till åminnelse af 40 helgon, som här dödats af araberna. Den östra åsen, mellan Vadi Schaib eller »Jetro-dalen» i vester och Vadi Sebaije i öster, har flera toppar såsom Djebel el Deir i norr, längre söderut Djebel Aribeh ( ett namn som torde påminna om Horeb? ) af öfver 2,000 mrs höjd, och längst söderut vid högslätten Sebaije toppen Menadja, 1,800 mr. Mellan de två sistnämda bergen, vid sluttningen mot Jetrodalen, ligger det berömda, af några tiotal grekiska munkar bebodda Sinaiklostret eller Katarinaklostret, bygdt 527 e. K., med utsigt öfver Rahaslätten. Det var i detta kloster Tischendorf år 1859 fann en af de äldsta och värderikaste handskrifterna af bibeln, den s.k. Codex Sinaiticus. I klostrets kyrka fins ett kapell, der den brinnande busken i hvilken Gud syntes för Mose, säges hafva stått; utanför kyrkan ligger den s.k. Mosebrunnen, ur hvilken Mose säges hafva vattnat Jetros får; längre söderut visar man Elias grotta, 1 K. 19:9. Vid norra mynningen af Jetrodalen står en låg höjd, den s.k. Aronskullen, der den gyllene kalfven sägas hafva stått. Så är nejden fyld af traditionen med »heliga minnen»,
Ehuru man är temligen ense om att den mellersta af de tre nämda åsarne är det egentliga Horeb, så är man dock oviss om det är den norra spetsen Safsafe eller den södra spetsen Musa som bör betraktas såsom den höjd hvarpå Jehova steg ned. Nedanför Safsafe utbreder sig den vidsträckta slätten Vadi el Raha af omkr. 7,000 fots längd och 2,700 fots bredd. Nedanför Musaberget utbreder sig också en vidsträckt högslätt, Vadi el Sebaije, af ung. 12,000 fots längd från öster till vester och 14 - 1800 fots bredd. En gammal tradition utpekar Musaberget såsom Sinais berg, och i så fall är Sebaije-slätten den Sinais öken, der folket hade sin lägerplats. Andre åter bestämma sig för den norra spetsen Safsafe såsom Sinaiberget, och i så fall är Sinaiöknan den vidsträckta Rahaslätten. Åter andre söka Sinai i det nordvest om Djebel Tur liggande berget Serbal, som, ehuru ej så högt som Djebel Musa (2,045 mr mot 2,244 mr), dock ter sig betydligt högre, resande sig omkr. 1,435 mr öfver den blott 610 mr högt liggande Vadi Feiran, hvaremot Djebal Musa blott med 720 mr höjer sig öfver Rahaslätten, som sjelf ligger på en höjd af omkr. 1,524 mr. Vid Serbals fot finnes dock ingen lägenhet som motsvarar den bibliska berättelsens antydningar om Sinaiöknens läge i förhållande till Sinaiberget. Serbals omgifningar erbjuda ej heller den rikedom på bete, som behöfdes för ett stort nomadfolks talrika hjordar under ett års tid. Dessa fordringar motsvaras dock väl af Rahaslätten och den dertill stötande dalen, Vadi el Deir, och deras läge just i förhållande till det brant och majestätiskt uppstigande Safsafe gör det troligt, att här är Sinais öken och Sinais berg. De väldiga bergstopparna äro väl intet annat än nakna klippor, under flera månader höljda af snö, men nere i dalarne finner man både doftande plantor, ljufliga beten och porlanda bäckar, jfr 2 M. 32:20; 5 M. 9:21. Kanske båda topparne, Safsafe och Musa, äro att inbegripa under Sinainamnet och att särskildt Musatoppen afses på sådana ställen som t.ex. 2 M. 19:17, om att Mose förde folket från lägret (Rahaslätten) till berget (till Sebaije-slätten nedanför Djebel Musa).
Burckhardt, som nalkades dessa bergmassor från nordvest, skrifver derom: »Vi nalkades nu de förnämsta topparne af berget Sinai, hvilket vi hade i sigte under några dagar. Tvärbranta klippor af granit, från 6 - 8oo fots höjd, hvilkas yta är svartbränd af solen, omgifva de dalgångar som leda upp till den högplatå, som egentl. bär namnet Sinai. Dessa klippor omsluta det heliga berget på tvenne sidor och lemna endast den östra och nordöstra sidan, åt Akabaviken, öppna för blicken. Efter tre timmar inträdde vi mellan dessa bergväggar uti ett trångt pass, omkring 40 fot bredt, mellan lodräta granitklippor på ömse sidor. Marken är betäckt med sand och kiselsten som medföljt den flodbäck, som vintertiden nedbrusar från de högra nejderna.»
Ankomsten till Sinai från samma håll skildras på följande sätt af en annan resande: »Inom» några få timmar fingo vi i sigte bergen rundt omkring Sinai. Det var en storartad anblick. Då vi kommo närmare och trädde fram ur ett djupt bergpass, var utsigten oändligt öfverraskande, och till höger utsträckte sig en ofantlig kedja af berg, så långt ögat såg, från Sinais granskap ned till Tur vid Suezviken. De voro heltochhållet nakna, men af väldiga, egendomliga former. Vi hade hoppats att hinna till klostret innan skymningen; men månen hade redan varit uppe en stund, då vi inträdde i mynningen af ett trångt pass, der våra vägvisare rådde oss att sitta af. En sakta men beständig höjning ledde oss nu mil efter mil (eng.) uppför denna dystra dal, hvars anblick var hemsk och dock beständigt omvexlande. Den var ej mer än 200 alnar bred, och bergen reste sig till en ofantlig höjd på begge sidor. Vägen slingrade sig utefter deras fot längs branten utaf ett bråddjup och ibland nedrasade klippstycken. Det var en mödosam stig, vanligen öfver stenar lagda som trappsteg, sannolikt af araberna, och månskenet var oss till föga fromma i denna djupa dalgång. Hvar är Sinai? frågade vi alla. Araberna pekade framåt till Djebel Musa, »Moses berg», som det kallas; man vi kunde ej urskilja det. Blott samma dystra och mörka skuggor beständigt. Men hvad hade naturskönhet här att göra? Sinai berg höfdes det ett tillträde likt detta, der allt syntes vittna om ett undrens land, hemsökt af Herrens förskräckligheter. Hvarthän man blickade, hade allt ett icke jordiskt skaplynne, motsvarande det förfärliga basunaljud som här hördes en gång. Slutligen inkommo vi uti den öppnare dalen, af omkring ½ (eng.) mils bredd, och närmade oss det märkvärdiga berget.»
Robinson, som bestämde sig för Safsafe-spetsen och Rahaslätten upp Safsafe-spetsen och Rahaslätten, uppsteg från Katarinaklostret på Sinairyggen och vidare på Safsafe. Han berättar derom följande:
»Det ytterst svåra och tillochmed vådliga i uppstigandet blef rikt belönadt genom den utsigt som nu öppnade sig för oss. Hela slätten el Raha låg utbredd under våra fötter, under det att Vadi el Scheich (en fortsättning af V. el Deir) till höger samt en afvikning åt venster, bådadera sammanhängande med och bredt utmynnande ifrån el Raha, framstälde ett utrymme som nära nog fördubblade slättens. Vi stärktes i vår öfvertygelse att här eller på någon af klippspetsarne bredvid oss var det ställa der Herren nedsteg i eld och kungjorde lagen. Här låg slätten, der hela folket kunde församlas, här var berget som kunde trädas nära och vidröras, och här den bergspets, hvarifrån allena ljungelden och det tjocka molnet kunde ses, och dundret och basunaljudet höras, då Herren i allt folkets åsyn steg ned på Sinai. Vi öfverlemnade oss åt intrycken af den förfärliga tilldragelsen, och med en känsla som aldrig skall glömmas, läste vi den sublima berättelsen om de här timade händelserna på den ebreiska lagstiftarens eget språk.»
Redan tidigt i de första seklen af vår tideräkning började man att vallfärda till »Guds berg Horeb», och Sinais öknar blefvo tillflyktsort för en mängd eremiter och munkar. I Vadi Feiran nedanför Serbal uppstod en liknämd stad, hvaraf man ännu ser betydliga ruiner. På detta sätt fingo dessa eljest ödsliga dalar en viss odling och liflighet, både genom dem som här nedsatte sig och genom de ständigt framvandrande främlingsskarorna. Från seklen närmast före och närmast efter Kr. anses de s.k. sinaitiska inskrifterna härröra, som finnas så ymnigt inhuggna i bergens sidor i åtskilliga af dalarna kring Sinai, dels af hedningar, dels af kristna. De finnas isynnerhet i den deraf benämnda delen Vadi Mukattab (d. ä. den skrifna), som från nordvest utmynnar i Vadi Feiran. Dessa inskrifter äro mest korta satsar, ofta blott namn, jemte ett vidfogadt kors.

Sineab, konung i Adma, 1 M. 14:2.

Sinear, 1 M. 10:10; 11:2, 3; Es. 11:11; Da. 1:2; Sa. 5:11, låglandet vid Evfrats och Tigris' nedre lopp söder om det egentliga Mesopotamien, sannolikt samma område som i de babyloniska och assyriska inskrifterna kallas Sumir. Jfr sid. 40.

Sini, en af Kanaans söner, 1 M. 10:17; 1 Kr. 1:15, alltså en kananeisk folkstam, sannolikt boende på Libanons vestra sluttning n. om Tripolis, der Hieronymus visste om» en stad med detta namn, och der man sedan funnit en by »Syn».

Sinim, Es. 49:12, ett aflägset land, hvarifrån folk skola samlas till Zion, enligt några det stora Kina i östra Asien, hvars hundratals millioner i detta sekel börjat anamma evangelium.

Sion. 1. Dets. s. Hermon, 5 M. 4:48.

2. En stad i Isaskar, Jos. 19:19; vid källan Schâin n. om Tabor?

3. Dets. s. Zion, Mat. 21:5; Eb. 12:22.

Sippai, se Saf.

Sirjon, dets. s. Hermon, 5 M. 3:9.

Sisak, konung i Egypten, på monumenten kallad Scheschenk I, förste regenten af den 22:a eller bubastiska dynastien, gaf beskydd åt den flyende Jerobeam, 1 K. 11:40, och förde, sannolikt af denna dertill uppeggad, krig emot Rehabeam, intog Judas fästen, plundrade Jerusalem på alla dess gyldene skatter och rikedomar och gjorde, som det synes, Rehabeam sig skattskyldig, 1 K. 14:25 f.; 2 Kr. 12:2 f. Sisak har lemnat efter sig en berättelse om detta segertåg, inristad på en af murarna af det åt hans skyddsgud Amon helgade templet i Tebe, det nuvarande Karnaks-templet. Der finner man en förteckning öfver de af honom kufvade länder, städar och folkstammar. Man läser der ännu i dag sådana namn som Adoraim, Bet-Horon, Ajalon, Taanak, Megiddo, och namnen på flera af norra och östra Palestina» städer. Bland bildverken på detta monument ser man äfven bröstbilder med semitiska drag och bojor vid armen. Under en af dessa läser man den inskriften: Juda Malek, d. ä. Judas konung eller: det konungsliga Juda. Uti ett tal som guden Amon föreställes hålla till den segrande konungen, heter det bland annat: »Mitt hjerta gläder sig, ty jag har satt dina segrar, min kära son, Amon-mer-Sche-schenk (Amons vän S.) … Jag har beviljat, att söderns folk komma till dig med fotafall, och att nordens folk underkasta sig storheten af ditt namn.»

Sisera, konung Jabins fältöfverste, blef slagen af Barak och Debora och fick sin död för en qvinnas, Jaels, hand, Do. 4; 5; 1 S. 12:9; Ps. 83:10.

Sitna, motstånd, den andra brunnen som Isak lät gräfva i Gerar, efter det herdarna der tagit den första, som han kallade Esek, tvist. Då de äfven gjorde anspråk på Sitna, gräfde han en tredje, Rehobot, utrymme, 1 M. 26:20 f. Jfr Pauli fråga i 1 Kor. 6:7.

Sittim (Akacior). 1. Den ort der israeliterna hade sitt läger strax innan de gingo öfver Jordan, och hvarifrån Josua sände spejare till Jeriko, 4 M. 25:1; Jos. 2:1; 3:1; Mik. 6:5. Kallas i 4 M. 33:49 Abel-Hassittim, akacieslätten. Akaciedungar finnas ännu »på Moabs mark vid Jordan, midt emot Jeriko».

2. I Joel 3:18 sägas att »dalen Sittim» skall vattnas af källan från Herrens hus. Ovisst är om dermed afses den nyssnämda orten vid Jordan.

Siv, Maj, se Månader.

Sivan, Juni, se Månader.

Sju, se Tal.

Sjukdomar, en följd af syndens upplösande magt och en hemsökelse af den gudomliga vreden, Ps. 39:12; 90:7 f., framhållas i lagen såsom straffdomar öfver de olydiga, 3 M. 26:16; 5 M. 28:21 f., och ofta läsa vi om
huru Herren slog menniskor och hela länder med plågor eller lidanden af olika art, 1 S. 25:3, 8; 2 S. 24:15; 2 K. 5:27; 15:5; 19:35; 2 Kr. 21:18; ehuru bibeln äfven har exempel på att sjukdomen är ett medel hvarigenom Herren hemkallar de heliga, 1 K. 14: f.; 2 K. 13:14. Iallmänhet var helsotillståndet bland israeliterna med landets tempererade klimat och med att enkelt lefnadssätt temligen godt. Tacitus säger, att folket i Palestina var friskt och starkt (Hist. V, 6). De vanligaste åkommorna synas hafva varit i forntiden desamma som ännu i dag hemsöka det landets barn, hetsiga febrar om höst och vår, diarréer, hjerninflammationer, 2 K. 4:19; Jon. 4:8, förlamningar och isynnerhet ögonsjukdomar, inflammation och blindhet, beroende på solstrålarna, orenlighet och dam.
I 3 M. 26:16 och 5 M. 28:21 f. nämnas åtskilliga feberartade sjukdomar, såsom tvinsot, feber, hetta, brand och pest, hvilkas närmare bestämmande är omöjligt. Nervsjukdomar omtalas äfven, såsom Nabals blodslag(?), 1 S. 25:37, kanske äfven i 2 S. 6:7 (Ussa) och Ap. 5:5 (Ananias). Förlamning och giktbrutenhet möter oss ofta i evangelierna, Mat. 4:24; Jh. 5:3, och likaså fallandesot, se Månaderasande.
Af kroniska lidanden möta oss flera slag: kronisk diarré, 2 Kr. 21:8 f. (Judas konung Joram); vattusot, Lu. 14:2; hvarjehanda flytningar från underlifvet, 3 M. 15:3, 25, och en mängd hudutslag, skabb och skorf o.d., 5 M. 28:27. I 3 M. 13:39 omnämnes ett oskadligt hudutslag, bohak, bleksot l. hvit skabb, hvarifrån väl måste skiljas den elakartade skabb som kallades baheret, etterhvitt, 13:2. Den svåraste utslagssjukdomen var spetelskan, eb. zåraat, d. ä. slag. Den sjuke skulle innestängas och noga undersökas af presten efter kännetecknen i 3 M. 13; för den som tillfrisknat föreskrefvos särskilda offer och ceremonier i k. 14, se Rening. Spetelska var det som drabbade Mirjam, 4 M. 12:10, då Mose bad Herren att hon ej måtte blifva som ett dödfödt foster, till hälften förtärdt; sammalunda Gebasi, 2 K. 5:27, och konung Ussia, 2 Kr. 26:19.
Man skiljer mellan två former af spetelskan, den tuberkulösa formen eller Elephantiasis, äfven kallad svarta spetelskan, och den anästetiska formen, den s.k. hvita spetelskan. Den förra, som man anser åsyftas med uttrycket »Egyptens böld» i 5 M. 28:27 och den »onda böld» som» drabbade Job, Job 2:7, eb., 8, 12; 7:3 f.; 19:21, börjar med röda fläckar i ansigtet och på lemmarna, hvarpå huden betäckes med knölar eller tuberkler, i storlek från ett knapphålshufvud till en valnöt, hvilka öfvergå i bölder, som afsöndra att illaluktande var. Dessa bölder fräta in köttet, ofta in på benen, feber och diarré inställa sig derjemte, med allmän utmattning och slutligen död.*
* Från denna Elephantiasis Græcorum må man väl skilja en annan sjukdom, äfven kallad Elephantiasis eller Pachydermia, som består i fötternas uppsvällande till likhet med elefantfötter. Denna sjukdom, som ej har något med spetelskan att göra, är äfven kallad Barbadosbenet, emedan den ofta uppträder på den vestindiska ön Barbados.
Den anästetiska eller hvita spetelskan utbryter med ljusare rödaktiga fläckar, mest på sjelfva bålen, eller med stora blåsor med giftigt var, hvilka brista och lemna efter sig svåra bölder. Giftiga vätskor samla sig under huden och spricka fram i bölder som isynnerhet fräta bort fingrar och tår, så att de styckevis falla af. Äfven ansigtet vanställas af de giftfylda blåsornas förstöringsarbate. Diarréer, krampanfall och qväfning medföra efter årslånga lidanden döden. I enstaka fall händer det, att sjukdomen förtär sig sjelf, i det på de förhårdnade tuberklernas ställe nya bölder slå ut, hvilka upplösa de förra och sluta med tillfrisknande. Man anser att det är denna hvita spetelskan som afsas i 3 M. 13, och att det är särskildt sådana fall af tillfrisknande som de nyssnämda, som åsyftas i 3 M. 13:12 f., om att den spetelske, hvars hela kropp var betäckt af hvita utslag, skulle förklaras för ren.
Det sättes emellertid af många fråga huruvida den »spetelska» som beskrifves af Mose, verkligen var den elakartade sjukdom som nu är känd under det namnet, och som nu räknar många offer i Syrien.**
** »Den mosaiska berättelsen slår icke in, på den sjukdom som nu är känd under namnet spetelska. De förnämsta och utmärkande känne tecknen på den judiska spetelskan träffa antingen icke in på den nuvarande sjukdomen eller gälla också en mängd andra hudsjukdomar, hvaremot de förnämsta symptomen i den moderna spetelskan icke alls vidröras i den levitiska beskrifningen.» (Om spetelskan i Syrien, af amer. missionären, med, dr Wortabet i Berût, London 1873.)
En del hålla före, att namnet zåraat i 3 M. 13 afser flera olika slag af hudåkommor, och att dess uppfattning såsom spetelska endast är att tillskrifva den gr. öfversättningen LXX, som återgaf det med lepra, fjäll, det ord hvaraf kommer leprosis, spetelska.*
* »Denna öfversättning är heltochhållet oförsvarlig ur filologisk synpunkt och synes hafva varit anledningen till förvexlingen af den judiska och den nyare spetelskan.» (Wortabet, i. c.)
Psykiska lidanden eller själssjukdomar omtalas på några ställen i bibeln. Galenskap och ursinnighet nämnas i 5 M. 28:28 såsom gudomliga straffdomar. Förståndsförvirring eller vansinne var den sjukdom som plågade Saul och stundom dref honom till raseri, så att han betedde sig som en rasande, »profeterade» (se sid. 377 f.) och slängda omkring sig med dödande vapen, 1 S. 16:14 f.; 18:10; 19:9 f.; likaså den förryckthet som grep Nebukadnezar, Da. 4:13; 5:21, så att han i vansinne trodde sig vara ett djur och betedde sig så, se sid. 325.
Från de fysiska och psykiska sjukdomarne skiljas tydligen de demoniska, hvilka den sjuke kommer i ett direkt inflytande under de onda andarna. Skriften visar med Judas Iskariots exempel, huru satan går in i menniskans själ och förleder till satanisk synd, Jh. 13:27, och med Jobs exempel huru han får magt öfver menniskans kropp, Job 2:6 f.; jfr den krumpna qvinnan som han hade haft bunden i 18 år, Lu. 13:11 f., och Pauli anfäktning af en satans engel, 2 Kor. 12:7. En ännu högre grad af demonisk inverkan möter oss i de besatta, hvilka ej blott ledo af kroppsliga och själiska lidanden, såsom döfhet, stumhet och blindhet, Mar. 9:17; Mat. 9:32; 12:22; Lu. 11:14, fallandesot och raseri, Lu. 9:39; Mar. 9:18; Lu. 8:27 f., utan derjemte voro rent af öfverväldigade af demoner, Lu. 6:18; Ap. 5:16, hvilka endast för Jesu frälsaremagt veko tillbaka. »Att det var andar som talade genom sådana sjuka, syntes deraf att det de talade vittnade om en klarseende inblick i Jesu person och verk, som vida öfversteg den tidens menniskors kunskapsgrad; och att det var onda och orena andar, visade sig deraf, att de ville ingenting hafva att skaffa med Jesus, och att hans närhet stegrade den besattes raseri.» Delitzsch hos Keil. Jfr sid. 77.

Sjustjernan, den välbekanta stjernbilden »Plejaderna» i »Oxens» nacke på östra himlahvalfvet, Job 9:9; Am. 5:8. Till Job 35:31, »Kan du binda tillsamman Sjustjernans band eller upplösa Orions band?» anmärker Melin: »Sjustjernan, eb. chimah (högen, cumulus), är en verklig sammanknuten stjernflock, ett förbund af omkring 100 stjernor (af dem endast sju synliga för blotta ögat), och anses utgöra tyngdpunkten i vårt stjernsystem, med stjernan Alcyone till centralsol. Deremot är stjernbilden Orion en blott skenbart sammanhörande stjernförbindelse, i sjelfva verket en stjernupplösning.»

Själ. Detta ord förekommer under flera bemärkelser, som man må väl skilja. Så betecknas dermed 1) det lekamliga lifvet, betraktadt såsom blott och bart animaliskt lif, med känslor och drifter för den lägre verlden. Så kallas vattendjuren i 1 M. 1:20 »lefvande själar» (eb.), och så heter det att Herodes »sökte barnets själ», d. ä. dess lif, Mat. 2:20. I denna mening heter det ock om själen, att den njuter af lifvets goda, mat och dryck o.s.v., Lu. 12:19. I högre mening åter brukas ordet ofta 2) om det odödliga hos menniskan, hennes evighetsväsende, som icke kan dödas. Om själen i förra meningen, såsom kroppens lif, gäller att den kan dödas, Mar. 3:4; om själen i den senare meningen, i motsats till kroppen, gäller att den icke kan af menniskor dödas, Mat. 10:28. Båda dessa betydelser äro sammanstälda i de språk som tala om att behålla och förlora eller förlora och behålla sin själ, Mat. 10:39; Lu. 9:24; Jh. 12:25. Vidare må man märka 3) den betydelse af ordet, der det utmärker hjertelag, håg, lust o.s.v., såsom i Ap. 4:32, »ett hjerta och en själ»; jfr Fil. 1:27 etc. Slutligen förekommer ordet själ 4) i betydelse af vårt ord person, såsom i 3 M. 1:2, »om en själ vill göra ett spisoffer» o.s.v.; sammalunda »3,000 själar», Ap. 2:41; någon gång synes det särskildt beteckna slafvar, 1 M. 12:5; Up. 18:13.
Om ande och själ, 1 Tes. 5:23; Eb. 4:12, jfr Ande 2.

Skabb, se Sjukdomar, sid. 444.

Skaldekonst, se sid. 369 f.

Skallighet. Att till tecken af sorg vid slägtingars frånfälle afraka håret från hufvudet, Job 1. 20, eb.; Jer. 7:29; 16:6, förbjudes i 5 M. 14:1. Flintskallighet var något föraktligt, delvis emedan den väckte misstankar för spetelska, 3 M. 13:40 f. Barnen i Betel ropade till Elisa: »du skallige, kom upp», 2 K. 2:23. Med sådan nesa hotas de fåfänga qvinnorna i Es 3:17 f.

Skapelse. Motsatt de hedniska religionerna och filosofierna intygar Israels bibel alltifrån sin första rad att allt som är till, uppkommit genom en från en allsmäktig Gud utgående fri handling, kallad skapelse, d. ä. frambringande af ett nytt utan att något fans förut hvaraf det gjordes. Skriften vittnar att allt är skapadt af Fadren, 1 M. 1:1; Up. 4:11, genom sonen, Jh. 1:1 f.; Kol. 1:16, under andens lifgifvande kraft, 1 M. 1:2. Jfr Or. 8:22 f.; Eb. 11:3.
Då judarne menade, att Gud efter den första skapelsen nu bara hvilar sig, lärde dem Jesus, att hans fader verkar allt fort, Job. 5:17. Också se vi, huru både i G. och N. Test. Guds fortsatta arbete i naturens och nådens rike ofta framställes som en skapelse. Se Ps. 51:12, Skapa i mig att rent hjerta; Ps. 102:19, Det folk som skall skapas; Ef. 2:10, Vi äro hans verk, skapade i Kristus Jesus. Jfr Es. 4:5; 45:7; 65:17, 18; Kol. 3:10.
Storartade och upphöjda framställningar af den första skapelsens utvecklingsgång finna vi i 1 M. 1:2; Job 38:4 f.; Ps. 104. I 1 M. 1 fördelas skapelseverket på de sex »skapalsedagarne». Somlige mena, att de sex dagarna utmärka sex långa perioder af ömsevis fortgående formation och revolution. För Herren äro »tusen år såsom en dag», Ps. 90:4; 2 Pe. 3:8. Andre åter så, att de geologiska periodernas formationer inföllo under den mellantid som är att finna mellan första och andra verserna 1 M. 1. »Emellan dessa ligger utan tvifvel en djup hemlighet, som först evigheten skall förklara. Vi tro icke att skapelsen börjat med ett 'öde och tomt'; v. 2 synes vittna om en stor katastrof som inträffat på den första jorden, i sammanhang med uppresningen af satan och hans följe, Ju. 6. Huru af dess mörka ruiner skaparen frambragt på sex dagar en ny verld, ordnad och beredd för menniskan, det skådar Mose i en profetisk vision, o.s.v.» Sådan är denna skolans bekännelse. Den äldre uppfattningen ser skapelsedagarne vanliga dagar om 24 timmar och menar att skaparen väl förmått och äfven verkligen gjort så, att han likasom sammanträngt till sex dagar de der ofantliga perioderna, eller att han skapat verlden i ett tillstånd af fullbildning så, att det ser ut för oss som om dess inre byggnad skulle hafva kräft så lång tid. Så t.ex. Haldane. Härom skrifver ock Roos i sin Inledn. till Bib. Hist., Företal, p. VI:
»Vidare, när något i den hel. skrift upprepas efter dess egentliga betydelse, måste det äfven der, hvarest det första gången står skrifvet, i egentlig mening fattas. Gud sjelf sade t.ex. i 2 M. 20:11, der han gifver sin lag till ett olärdt folk och följaktligen ej kunde tala poetiskt, att han hade gjort himmel och jord och hafvet och hvad deruti är på sax dagar samt till åminnelse och njutning af sin hvila helgat den sjunde dagen. Han grundade således sabbatsbudet på den egentliga betydelsen af orden. Hvad följer häraf? Hvad, om icke det, att Gud i egentlig mening på sex dagar, och det på sex vanliga dagar, skapat verlden, såsom Mose beskrifvit det.»
Men då man gifver akt på de olika framställningarna af skapelseverket, kan man sätta i fråga huruvida dessa sjelfva vilja uppfattas efter bokstafven, såsom vore de ämnade att meddela kunskap geologi, astronomi o.d. Då man ser, att i 1 M. 1 menniskans skapelse infaller först efter växternas skapelse, v. 12 f., men i 2:5 f. deremot före densamma; då man ser att enligt 1 M. 1 stjernorna skapades på fjerde dagen, men att enligt Job 38:6 f. morgonstjernorna funnos till och jubilerade när »jordens hörnsten lades», så lär oss sådant att lemna de fruktlösa försöken att åvägabringa harmoni mellan bibel och vetenskap i dessa stycken. Må vetenskapen lära oss hvad som finns; bibeln lärer oss hvem han är som har gjort hvad som finns. Det härliga i bibelns skildringar af skapelsens verk ligger deruti, att den visar oss huru Gud af begynnelsen gjorde allt »ganska godt», likasom allt skapadt också skall tillslut sjunga skaparens lof, Up. 5:13.

Skarlakan, Up. 18:16 (gr. kokkinos), äfven kallad karmosin (arab. kermes), en af de gamle högt värderad lysande röd färg, som af fenicier och andra österlandets folk sannolikt användes mera till ullfärgning än den berömda purpursnäckan. Färgen erhålles genom pulverisering af äggen efter den lilla karmosinskalbaggen, Coccus ilicis, som lefver på den 2 - 3 fot höga skarlakans-eken, Quercus coccifera i sydvestra Asien och södra Europa. det är denna skarlakansfärg eller karmosin som afses med orden rosenfärg och rosenröd i Sv., såsom i 1 M. 38:28 (röd); 2 M. 25:4; 26:1, 36; 4 M. 4:8; 19:6; Jos. 2:18, 21; Es. 1:18 etc.; hvaremot ordet skarlakan på flera ställen i Sv. står för röd purpur. De eb. orden för skarlakan äro schani (glans, skinande?), 1 M. 38:28; Jos. 2:18 etc., tolaat (mask), es. 1:18; Na. 2:3, äfven båda dessa namn i förening, glansmask, 4 M. 4:8, och maskglans, 4 M. 19:6. Såsom praktfärg användes skarlakan till helgedomens dukar och kläder, 2 M. 25:4; 26:1 etc.; karmosinfärgad ull användes särskildt vid reningsceremonierna i 3 M. 14:6 och 4 M. 19:6. Skarlakan är det äfven som afses i Mat. 27:28 (purpur) och Up. 17:3, 4 (rosenfärg).

Skatthus, 2 M. 1:11; Esr. 5:17, välbefästa städer eller orter, der konungar och furstar förvarade sina dyrbarheter. Om templets skatthus, Ne. 10:38, se Offerkista, Tionde.

Skattning, 3 M. 27, lösningspris för åt Herren helgade saker eller personer.

Skattpenning, Mat 17:24, gr. didrakma, ung. Kr. 1,12. Jfr Penningar, sid. 362.

Skattskrifning, se Qvirinius.

Skedar nämnas bland de helgedomsskänker, Israels stamfurstar framburo till gudstjensten, 4 M. 7:14, 20. De voro af guld och vägde 10 siklar stycket. Sannolikt bör dermed förstås små skålar med handtag, i hvilka rökelsen frambars på rökaltaret.

Skepp. Ehuru ebreerne med några få undantag ej voro ett sjöfarande folk, saknas dock icke i deras heliga skrifter hvarjehanda häntydningar på skepp och skeppsfart. Landets läge vid Medelhafskusten, granskapet med fenicierna, forntidens sjömän, samt den omständigheten att inom landet fans en segelbar insjö, Gennesaret, göra att vi ofta möta sådana hänsyftningar i bibeln.
De vid norra kusten boende stammarne Sebulon, 1 M. 49:13, Dan och Aser, Do. 5:17, voro säkerligen ej främmande för sjölifvet, att döma af de anförda ställena. Joppe vid felisteernas norra gräns och Tyrus i Fenicien voro af ålder berömda hamnar för fjerran seglande köpmansskepp, Or. 31:14. Till Joppe forslades Libanons timmer, 2 Kr. 2:16; från Joppe flydde Jona till sjös, Jon. 1:3. Jfr om Tyrus, Es. 23:1; He. 27; Ap. 21:7. I de edomeiska hamnarna Elat och Ezjon-Geber började Salomo med tillhjelp af feniciska sjömän en skeppsfart på fjerran land, 1 K. 9:26 f.; 10:22, hvilket sedermera af Josafat åter försöktes, 1 K. 22:49. I Ps. 107:23 f. läsa vi om dem som fara med skepp på hafvet och drifva sin handel till sjös, huru stormen drifver dem i yttersta nöd, så att de ropa till Herren och han hjelper dem ut, och de lofva hans namn församlingen och inför de äldsta en tydlig hänsyftning på sjöfarande israeliter. Oftast är det emellertid främmande nationer de skepp tillhöra som nämnas i bibeln. Den enda betydande hamn som fans i det egentliga Palestina var den af Herodes anlagda Cesarea, hvarifrån Paulus gick till sjös», Ap. 27:2, och det på att adramyttiskt skepp. I Es. 43:14 läsa vi om kaldeernas flottor; i Es. 18:2 om egyptiernas rörskepp (se sid. 402), och i Es. 23:1, etc. om de stora Tarsis-skeppen, se Tarsis. De fartyg som ebreerne sjelfve hade, voro till största delen små skutor eller fiskarebåtar, hvarmed de galileiske fiskarena drefvo sitt yrke på Tiberias' sjö, och hvilka ofta möta oss i evangelierna under namnet »skepp», Mat. 4:18 f.; 8:23 f.; Mar. 1:16 f.; 4:35 f.; Lu. 5:1 f.; 8:22 f.

De gamles skepp framdrefvos dels med åror, dels med segel. De romerska lastdragareskeppen voro rundare och djupare än krigsskeppen och stundom utomordentligt rymliga; de framdrefvos mera med segel, hvaremot krigsskeppen mera drefvos med åror, förda af roddare hvilka sutto i flera rader öfver hvarandra; deraf benämningarna: treroddare o.s.v., d. ä. skepp med tre (eller flera) rader roddare. I den spetsigt utlöpande fören hade skeppstecknet eller banéret sin plats, Ap. 28:11. Den prakt hvarmed de stora skeppen stundom voro sirade, är lifligt afmålad i He. 27, der de ståtliga Tyrus-skeppen framträda för oss i hela sin prålande utrustning med bredsidor af cypress, master af ceder, åror af ek, roddarebänkar af elfenben, infattadt i buxbom (Sv. och stolar, v. 6), segel, flaggor och tält af linne och purpur o.s.v. I berättelsen om Pauhi sjöresa och skeppsbrott i Ap. 27 finnes en mängd ytterligare detaljer rörande de stora köpmansskeppens utrustning. Vi läsa der om skeppare, styrman och matroser, v. 11, 27, 30; rodarbanden, v. 40, de band eller tåg med hvilka man vände rodret, Jak. 3:4, eller rodren, ty större skepp hade ofta tvenne; vidare skeppsbåten eller räddningsbåten, 16, 32, ankarena, 29, 40, och sänklodet, 28. I v. 17 talas om huru skeppet ombands eller liksom omgjordades med kablar för att förhindra dess sönderslående, en åtgärd som ofta omnämnes hos de gamle. I samma vers nämnes äfven om seglans refvande (Sv. kasta ut hinderfat).* Samma berättelse målar vidare lifligt räddningen vid skeppsbrottet. Man kastade redskapen öfver bord, v. 19, sökte med båt uppnå stranden, 30 f., kastade slutligen hela spanmålsladdningen i hafvet, 38, och kapade ankarena, 40, hvarpå man med simning och med hjelp af plankor och stycken af skeppet bergade sig i land, 44. Detta lastfartyg var icke litet: om bord på detsamma voro 276 själar, 27:37.
* Breusing söker visa att det gr. ordet här afser något tungt redskap, en flotte eller ett drifankare, som man kastade ut från aktern och lät släpa efter fartyget för att så hejda farten, alltså ett verkligt hinderfat, d. ä. ett hejdande redskap! Seglen hade man nog refvat strax vid stormens utbrott. (Nautik der Alten, Bremen, 1886.)
De sjöfarande höllo sig i forntiden mestadels försigtigt efter kusterna; nödgades man ut på djupet, så vände man sin kosa efter solen och vissa mera bekanta stjernor. Endast sommartiden vågade man anförtro sig åt hafvet; ännu på Pauli tid måste fartyg som voro på resa från Palestina till Italien, söka sig hamn för vinterläger, Ap. 27:12; 28:11. Att sjöresorna med den tidens ringa kunskap och bristfälliga don ofta voro något förskräckligt, är lätt att förstå. Jfr berättelserna om Jonas sjönöd, Jon. 1:12 f., och Pauli erfarenheter i djupet, 2 Kor. 11:25 f.

Skevas, en jude i Efasus, en »öfversteprest», d. ä. af öfverstepresterlig slägt eller en af prestklassernas föreståndare, hade 7 söner, som försökte utdrifva onda andar i Jesu namn, men lyckades ej bättre än att den besatte öfvarföll två af dem (så enligt grek. v. 16), så att de nakna och sargade måste fly sin kos, och Herrens namn vann seger, äfven bland besvärjarne, Ap. 19:14 f.

Skilfång, 2 Kr. 14:11, åtskilnad.

Skiljebergen, eb. Betersbergen, Hö. 2:17, torde hafva varit någon bergsbygd der det var godt om rådjur.

Skiljobref, se Äktenskapsskilnad.

Skiljodalen, Joel 3:14, egentl. straffdomens dal, ett annat namn för Josafats dal, v. 2.

Skogshuset, se Salomos palats, p. 411.

Skogsmarken, der arken vardt funnen, Ps. 132:6, staden Kirjat-Jearim (d. ä. »skogsstad»), der David hemtade arken från Abinadabs hus, 2 S. 6.

Skogsoxe, se Urnöt.

Skolor för barnundervisning funnos ej i de äldre tiderna hos judarna. Ordet skola i Ap. 19:9 torde afse en lärosal i hvilken Paulus predikade. Lagens bud ålade föräldrarne att i hemmet och i hvardagslifvet undervisa de små i Herrens ord, 5 M. 6:7 f.; 11:18 f., och den visa förmanar sin lärjunge att hålla sin faders bud och icke öfvergifva sin moders lärdom, Or. 6:20. Säkerligen var det modren som i de spädaste åren hade barnens undervisning om hand. Konung Lemuel hade af sin moder mottagit de lärdomar vi läsa i Or. 31:2 f., och Timoteus hade från barndomen undervisats i de heliga skrifterna, 2 Tim. 3:15. Konung Josafat utsände en särskild kommission för att befrämja folkets undervisning Herrens lag, 2 Kr. 17:7 f. Egentliga skolor inrättades först i en senare tid enligt Josefus. Talmud nämner såsom den förste upprättaren af goss-skolor i städerna öfv.-presten Jesus, Gamaliels son, 64 e. K. Att kunskap i läsning och skrifning emellertid var ganska allmän i Israel redan af gammalt, synes framgå af åtskilliga ställen. Flera af lagens föreskrifter förutsätte skrifkonstens kännedom och bruk, 4 M. 5:23; 17:2, 9; 5 M. 17:18, o.s.v., och en dräng från Sukkot, som Gideon fick fatt på, uppskref åt honom namnen på 77 personer i den staden, Do. 8:14.
På några ställen i G. T. läsa vi om särskilda uppfostrare som inom förmögnare familjer tillsattes att vårda och fostra barnen. En sådan fostrare, i eb. omen, hade att från spädaste åren sköta och tillse den han fick sig anförtrodd. Det är detta ord omen som i 4 M. 11:12 är öfversatt med amma (Sv.) och Es. 49:23 med skaffare, egentl. fostrare. Af 2 K. 10:1, 5, 6 (om »förmyndarne» för konung Alhabs söner) synes att dessa fostrare hade gossarnes ledning om hand äfven i ynglingaåren, alltså voro deras uppfostrare. Sådane voro ock de lärde slafvar, åt hvilka förnäme greker och romare anförtrodde sina gossars handledning. De hade att undervisa sina herrars söner, följa dem både inne och ute, ledsaga dem till skolan, om de sådan besökte, och att allt ansvara för deras uppförande. En sådan slaf var alltså ett slags skolmästare, och hans namn, paidagogos, d. ä. gossens ledare (hvaraf vårt: pedagog), är det som i Sv. är återgifvet med tuktomästare i 1 Kor. 4:15 och Ga. 3:24 f.
Om profetskolorna, se sid. 378.

Skor. Om» ebreernas skodon se sid. 244. Här ett par ord om några hithörande bildliga talesätt. Att hafva fötterna skodda betydde att vara resfärdig; så skulle israeliterna äta påskalammet, 2 M. 12:11; och så förmanar Paulus de kristne att hafva fötterna skodda med beredvillighet till (eller: af) fridens evangelium, Ef. 6:15. Kristus bjöd sina lärjungar att gå ut med fötterna skodda, Mar. 6:9; men förbjuder det i Mat, 10:10; Lu. 10:4, hvilket man förklarar såsom afseende skodon i förråd; men jemför Lu. 22:35.
Att trampa med foten på en fiende eller en mark betecknade fullständig seger och besittning; deraf talesättet att lägga något under ens fötter, Ps. 8:7; 1 Kor. 15:25. Så lofvade Herren Israel genom Mose, att hvarje ställe deras fotsula beträdde skulle höra dem till, 5 M. 11:24; Jos. 1:3. Så sjunger psalmisten i Ps. 60:10, att han vill kasta sin sko öfver Edom, låta sin segrande fot trampa ned det i stoftet. Af dessa ställen framgår och betydelsen af skoafdragningen, Rut 4:7, en gammal sedvänja i Israel till bekräftelse af byten, aftal o.d. Då Ruts närmaste skyldeman eller slägting ej ville lösa Noomis åker och dermed äfven förpligta sig att äkta Rut, så afstod han sin rätt åt Boas, den aflägsnare slägtingen, och för att bekräfta denna sin afsägelse afdrog han sin sko inför vittnena, och sålunda kunde i hans ställe Boas köpa både Noomis egendom och hennes sonhustru Rut. Skoafdragningen var alltså en symbolisk handling hvarmed man tillkännagaf att man afstod sin rättighet till förmån för en annan en sedvänja som har funnits äfven hos andra folk såsom hos indianerna och hos de gamla germanerna.
Samma betydelse hade också den ceremoni som lagen föreskref i 5 M. 25:7 f. Om bröder bodde tillsamman, och en af dem dog barnlös, skulle hans enka ej gifta om sig utom slägten, utan hennes svåger skulle äkta henna, och den förstfödde sonen skulle upptaga den döde brodrens namn. Vägrade nu brodren att äkta sin svägerska, och han inför de äldste stod fast i sin vägran, så nödgade honom icke lagen dertill, men enkan hade rättighet att med särskilda ceremonier för alltid afkläda honom den rättighet han ej ville bruka. Hon skulle draga af honom hans sko, spotta honom i synen och säga: Gånge så den man som ej vill fortplanta sin broders hus, och hans namn skulle sedan heta i Israel: den barfotes hus.
Ett sådant svågeräktenskap eller leviratsäktenskap (af det lat. ordet levir, svåger), 5 M. 25:5 f., var gammal sed hos åtskilliga andra folk, indier, perser, afganer, druser, negrerna på Guldkusten m.fl.

Skorpion. Till plågorna i de varma länderna, Afrika, Indien, Persien m.fl., höra äfven skorpionerna, af hvilka man i Palestina funnit 8 olika arter. Den farligaste af dem är den svarta klippskorpionen, Scorpio afer, som är fingertjock, 5 - 6 tum lång, till utseendet liknande en flodkräfta, med hårdt pansar, svartbrun kropp, svart hufvud, 8 ben med dubbla klor samt en ganska rörlig, af sex leder sammansatt stjert, som i änden är försedd med en krökt giftgadd, med hvilken han gifver högst farliga styng. Skorpionerna lefva af andra insekter men försmå ej heller att uppäta djur af sitt eget slägte. Maupertuis hade omkring 100 af dem tillsamman i ett glas, och inom få dagar voro blott 14 qvar, hvilka hade dödat och uppslukat alla de öfriga. En hona, som han inneslöt i att glaskärl, uppslukade sina egna ungar strax efter deras födelse. Blott en enda lyckades komma undan genom att taga sin tillflykt till modrens rygg och hämnades snart sina bröder genom att i sin tur döda den gamla. Man berättar att denna förfärliga insekt tillochmed, då den är i fara och ej kan komma undan, är i stånd att stinga sig sjalf till döds. Emot sådana djur skyddade Jehova sitt folk öknen, 5 M. 8:15, jfr Akrabbim. I He. 2:6 liknas judarna vid skorpioner. I Lu. 10:19 utlofvas de sjuttio lärjungar hjelp och seger öfver ormar och skorpioner. Att få en skorpion iställetför ett ägg nämnas i Lu. 11:12 som något förskräckligt. Gräshoppor med skorpiongaddar nämnas i Up. 9:3 f. såsom den femte af de sista plågorna. Om Rehabeams »skorpioner» eller piskor, 1 K.12:11, se Gissel.

Skorsten, se Hus, sid. 183. »Sot af skorstenen», 2 M. 9:8, rättare: »ugnsaska».

Skotsmål, Ap. 25:21. »Paulus hade skotsmål», d. ä. han vädjade till kejsarens domstol; jfr v. 11. Till en romersk medborgares rättigheter hörde äfven enligt den Valeriska lagen (af Roms år 245) att kunna vädja till högre rätt.

Skrifkonst. Skrift. Bokstafsskrift och skrifkonst tror man hafva utgått från att semitiskt folk, ty det s.k. feniciska alfabetet, från hvilket nästan all bokstafsskrift i både äldre och nyare tider leder sitt ursprung, motsvarar heltochhållet de på strupljud så rika semitiska språkens karakter. Israeliternas bokstafsskrift var också af semitiskt ursprung, sådan den ter sig på moabitiska och feniciska minnesmärken, på fornassyriska sigillstenar, på mackabeiska och feniciska mynt och inskrifter o.s.v.* De äldsta hittills funna minnesmärkena med sådan gammal ebreisk skrift äro konung Mesas »moabitiska sten» (se sid. 294); inskriften på den zidoniske konungen Eschmunazars sarkofag från 5:e årh. f. K., samt assyriska sigillstenar, funna i Nineve, från 8:e och 7:e årh. f. K. Ur denna fornsemitiska skrift utvecklade sig under tidernas lopp de särskilda arameiska alfabeten, palmyrenska, nabateiska etc., och slutligen efter fångenskapens tid den s.k. ebreiska qvadratskriften, på hvilken de äldsta bibelhandskrifter äro skrifna. Att skrifkonsten var af gammalt känd hos ebreerna synas af berättelsen om Judas sigillring, 1 M. 38:18, och deraf att deras arbetsförmän i Egypten just buro ett namn som betyder skrifvare (Schoter). Se sid. 61, 62, samt Taflor.
* Se tex. den judiska sikeln på sid. 362.
Skrift, den heliga, se Bibel.

Skriftlärde. Då efter babyloniska fångenskapen profetian utslocknade inom Israel, vände sig den forskande anden med så mycket större ifver till bevarandet och genomträngandet af de heliga skrifter som voro gifna; de som egnade sig åt denna sysselsättning och som dermed äfven blefvo de inflytelserikaste männen inom förbundsfolket under seklen närmast före och efter Kr., voro de skriftärde, eb. soferim, eg. »skrifvare». Den förste som kallas »skriftlärd» är presten Esra, »en skriftlärd man, väl kunnig i Moses lag», Esr. 7:6, angelägen att begrunda och hålla Herrens lag och att »undervisa i lag och rätt», 7:10; Ne. 8:1. I Artahsastas bref kallas han »den i himmelens Guds lag fullärde», Esr. 7:12, 21. Efter honom uppträdde sedan den ene skriftlärde efter den andre, en hvar samlande lärjungar kring sig, en hvar läggande sina tolkningar och förklaringar till de föregåendes. Trots förbudet 5 M. 4:2 lades sålunda till Herrens bud en hel mängd tillsatser, bud och stadgar. Dessa extra lagbud, hvilka de skriftlärde räknade till 613 (248 bud och 365 förbud), gjordes till hufvudsak och upphöjdes öfver den mosaiska lagens ord. De judiska stadgarna och traditionerna samlades och upptecknades sedan i den s.k. Mischna (d. ä. upprepning), enligt sägen sammanfattad af rabbi Juda den helige omkr. 200 e. K., indelad i 6 ordningar med tillsamman 63 traktater, hvartill sedermera lades en förklaring, den s.k. Gemara (d. ä. fulländning), hvilken förefinnes i dubbel gestalt, den ena afslutad i Tiberias omkr. 350, den andra i Sura i Babylonien omkr. 550 e. K. Allt detta tillsamman kallas judarnes Talmud, d. ä. lära, en vidlyftig literatursamling, hvilken nästan är att betrakta som den senare judendomens bibel. Om traditionens ursprung föregifver Mischna: »Mose mottog den muntliga lagen från Sinai och öfverlemnade den till Josua, Josua till de äldste, de äldste till profeterna, och profeterna till den stora synagogans män.»
Det är dessa »de äldstes stadgar», Mat. 15:2, som i N. T. och isynnerhet af Jesus brännmärkas med namnet menniskobud och menniskostadgar, Mat. 15:9; Mar. 7:7 f.; jfr Kol. 2:8, 22. Evangelierna vittna noga om det stora inflytande som på Kristi tid utöfvades bland folket af dessa traditionens och menniskobudens mästare, de s.k. grammateis, skriftlärde, egentl. sådana som sysselsatte sig med grammata, d. ä. literaturen, äfven kallade lagkloke eller laglärare. De voro folkets både teologer och jurister, Mat. 2:4; Lu. 20:46. Jemte öfverstepresterna och de äldste utgjorde de det höga Rådet, som dömde i de vigtigaste mål, Mat. 20:18; Lu. 22:2; Ap. 4:5. De skriftlärde funnos isynnerhet i Jerusalem och Judeen, men att det var godt om dem äfven i det öfriga landet synes af Lu. 5:17. Strax före Kristi tid voro de skriftlärde delade isynnerhet i två olika rigtningar eller partier, benämda efter de två samtidiga rabbinerna Hillel och Schammai. Hillel dog omkring år 10 e. K., 120 år gammal. Differenserna mellan Hillels och Schammais skolor gälde ofta de mest småaktiga spörsmål i lagtolkningsväg, t.ex. den frågan, huruvida det på en helgdag vore tillåtet att flytta en stege från det ena dufslagat till det andra, eller allenast från den ena luckan till den andra. Till Hillels skola hörde den berömde lagläraren Gamaliel, byar» lärjunge Paulus en gång hade varit, Ap. 5:34; 22:3. Sin undervisning meddelade desse lärare dels i sina hem, dels i synagogorna, i tempelförgårdarna o.s.v. Stundom hade de äfven särskilda undervisningslokaler eller skolhus. Läraren satt på en upphöjd plats, lärjungarne nedanför omkring honom, såsom Paulus »vid Gamaliels fötter». Jfr berättelsen om Jesusbarnet i templet, Lu. 2:46. Undervisningen lemnades kostnadsfritt; vanligtvis kunde de skriftlärde äfven något yrke. Det berättas att den berömde Hillel varit en daglönare. Före hans tid hade de skriftlärde ingen särskild titel; men sedan fans det bland dem tre olika grader, utmärkta genom tre särskilda hedarstitlar, Rab, den lägsta, så Rabbi, och Rabban, den högsta.* Titeln Rabban tillkom endast sju de utmärktaste en af dem var Gamaliel . Heder visste också alla dessa rabbiner att fordra af folket. De tyckte om att kallas Rabbi, fader och mästare, Mat. 23:7 f. De gingo gerna i långa kläder, mottogo helsningar på torgen och valde de bästa platserna i synagogorna och vid gästabuden, Mar. 12:38 f.; Lu. 20:46. Talmud inskärper att en man måste akta sin lärare högre än sin fader »Om någons fader och lärare förlorat något, så har lärarens förlust företrädet (d. ä. måste först ersättas). Ty hans fader har blott bragt honom till denna verlden. Men hans lärare, som lär honom visheten, bringar honom till lifvet i den tillkommande verlden. Om någons fader och lärare bära bördor, så måste han först hjelpa sin lärare och sedan sin fader. Äro de i fångenskap, så måste han först lösköpa sin lärare och sedan sin fader.» Iallmänhet tillhörde de skriftlärde fariseernas parti eller utgjorde just detta partiets kärna och ledare. Deraf frälsarens ofta återkommande verop öfver de skriftlärde och fariseerna. Lu. 11:42 f.; Mat. 23.
* Rab, mästare, Rabbi, min mästare, Rabban, vår mästare. Smith jemför de nu brukliga titlarne: Vördige, Ärevördige, Högärevördige.
Emellertid vill det synas att äfven bland de skriftlärde funnos några som gåfvo Jesus mer eller mindre erkännande, Mar. 10:17; 12:34; Jh. 3:1; jfr Jh. 7:51; 12:42. Dessa voro sannolikt af den skola som följde Hillel, hvilkens lagtolkning iallmänhet var menskligare och mildare än Schammais. Judiske lärde hafva uppdragit jemförelser mellan Jesus af Nazaret och Hillel och försökt visa att det var från den senare som Jesus lånade sina bästa grundsatser och sina skönaste ord. En hedning kom en gång till Rabbi Schammai och lofvade att blifva proselyt, om Schammai kunde lära honom hela lagen medan han stod på ett ben. Schammai blef rasande och körde bort honom. Då gick han till Hillel med samma fråga. Af honom togs han vänligt emot, stälde sig på att ben och fick nu af Hillel följande korta svar: »Gör icke åt din nästa hvad du icke sjelf tycker om. Detta är hela lagen; allt det öfriga är förklaring: gå och gör det.» (Delitzsch, Jes. u. Hill. p. 18.)
Detta är Hillels visaste ord, och derpå bygga judarna isynnerhet jemförelsen mellan honom och Jesus. Men man har anmärkt att det är stor skilnad mellan Hillels negativa bud om att ej göra nästan någon skada och Jesu positiva bud om att göra mot nästan allt det goda man sjelf ville att han skulle göra, Mat. 7:12. Derjemte har man åtskilliga utsagor af Hillel, hvilka alls icke tåla någon jemförelse med Jesu ord. Fariseismen sticker väl bjert fram i detta Hillels ord, att »den obildade undviker icke synden lätt»; jfr Jh. 7:49. Hillel tillät äfven äktenskapsskilnad för bara en så ringa orsak som den att hustrun brände maten för sin man. I vissa frågor var alltså Hillels lagtolkning vida strängare än Schammais; så t.ex. äfven i fråga om det var rätt eller orätt att äta ett ägg som var värpt på sabbaten? Orätt, sade Hillel.
Bland visa ord af Hillel anföras i Pirke Abot följande:
»Döm icke din nästa förrän du är hans belägenhet.»
»Säg icke, jag vill omvända mig när jag får ledighet, kanske den ledigheten aldrig blir din.»
»Der det ej fins någon menniska, var du en menniska.»

Skrifvare. Detta ord förekommer under olika betydelser, dels såsom mönsterskrifvare till krigsfolks utskrifning, såsom i 2 Kr. 26:11; Es. 33:18; Je. 37:15; äfven i 2 K. 25:19; Je. 52:25 (der Sv. behåller det eb. ordet Sofer), dels såsom ett slags hofembetsmän, statssekreterare eller dylikt, se Kansler; dels såsom sekreterare eller skrifbiträden iallmänhet, 2 Kr. 34:15, t.ex. Jeremias handsekreterare Baruk, Je. 36:26. Kanske äfven sådane skrifvare stodo allmänheten till tjenst, såsom man ännu i österlandet får se sådana tjenstgöra på offentliga platser. Så berättar missionär Thomson att han en gång träffade en åldrig arab, sittande på en öppen plats bredvid en moské med sin pipa och sitt skrifrör, papper bredvid sig och bläckhorn i gördeln. En från topp till tå beslöjad qvinna stod bredvid och framhviskade för den gamle hvad hon ville säga i ett bref, det då skrifvaren punktligt nedskref med nödiga artigheter och helsningar efter österländsk sed.
I 1 Kr. 2:55 omtalas en slägt af skrifvare (skriftlärda eller vetenskapsidkare?) i staden Jabez, så vida icke ordet Soferim här är slägtens namn, »sofriterna».
Ett annat ord som i eb. betyder skrifvare är schoter, hvilket brukas om Israels arbetsförmän i Egypten, 2 M. 5:6 (embetsmän), och sedermera om vissa af de äldste bland folket, 4 M. 11:16 (förmän), de der voro skicklige att föra slägtregistren, uppsätta dokument o.s.v., 5 M. 31:28. De nämnas sedan ofta jemte domare såsom deras bisittare eller rättsbiträden, 5 M. 1:15; 16:18; Jos. 1:10 (Sv. embetsmän, höfvidsmän o.s.v.).

Skrika, en oren fogel med flera arter, 3 M. 11:19; 5 M. 14:18, eb. anafa, ett ord af oviss betydelse; LXX har strandlöpare (charadrios), en fogel som är ymnig på Egyptens träskmarker och flodstränder; andre tänka på papegojan eller hägern.

Skräppa, se Vägskräppa.

Skugga förekommer i bildspråket i flera olika bemärkelser. Ofta är skuggan en bild af trygghet och försvar, Es. 30:2; 49:2; Os. 14:8; så talas om den allsmägtiges skugga, Ps. 91:1, o.s.v. Ofta är hon en bild af lifvets förgänglighet, 1 Kr. 29:15; Ps. 102:12; Pr. 7:1. »Dödens skugga» är en bild af andlig och lekamlig nöd och ångest, Mat. 4:16; Ps. 23:4 eb. Vid en skugga liknas lagförbundet i motsats till evangelii ljus, Kol. 2:17; Eb. 8:5; 10:1.

Skuggorna, eb. refaim, d. ä. de svage (Sv. döde), kallas i G. T. de aflidne, och de ställen der detta ord förekommer, vittna om ebreernas aning om ett lif efter döden. Es. 14:9; 26:14; Or. 2:18; 9:18; 21:16; Ps. 88:11; Job 26:5 (Sv. Reser). Märk isynnerhet Es. 26:19!

Skuldoffer, se Syndoffer.

Skyterne, vilda nomadstammar som bodde norr om Svarta hafvet och inåt Asien, nämnas af Paulus jemte barbarer såsom lika berättigade till frälsningen som greker och judar, Kol. 3:11.

Skådare, se sid. 379.

Skådebröd, efter eb. ansigtsbröd, 2 M. 25:30; 35:13; 39:36; 40:4, 23, tolf osyrade brödkakor, en hvar af  2/10 efa fint hvetemjöl, hvilka inlades inför Guds ansigte i helgedomen, ordnade i två radar, 6 i hvarje; derföre äfven kallade »ordningens bröd», 1 Kr. 9:32; 23:29 (eb.). Till hvarje rad lades ren rökelse, såsom sett minnesoffer, ett eldsoffer för Herren», 3 M. 24:5 f. Hvarje sabbat ombyttes skådebröden; de gamla togos bort och förtärdes af presterna, rökverket brändes på altaret, och nya kakor med ny rökelse lades fram, 3 M. 24:5 f. Deras tillredande var sedan anförtrodt åt den kehatitiska levitslägten, 1 Kr. 9:32. Det var sådana skådebröd David fick af Ahimelek och åt, 1 S. 21:1 f., hvilket af Kristus anföres till försvar för lärjungarnas axplockning på sabbatsdagen, Mat. 12:1 f; Lu. 6:4.
Dessa skådebröd betraktar man som symboler af den andliga mat för hvilken Israel skulle arbeta, jfr Jh. 4:32 f.; 6:27. Att den rätta andliga frukten endast under bön kan frambringas, skulle betecknas med det till bröden lagda rökverket, och med brödens ätande den andliga fröjd som följer af lifvets helgande åt Gud.

Skådebrödsbordet, hvarpå skådebröden lades fram, hade sin plats i den yttre helgedomen, »det Heliga», jemte ljusstaken och rökelsealtaret. Det var af akaciaträ, 3 fot långt, 1 ½ fot bredt och 2 ¼ fot högt, och öfverdraget med fint guld. Kring öfre kanten gick en list af guld. I de fyra fötterna sutto strax under listen guldringar, i hvilka stuckos de stänger med hvilka bordet bars. Till bordet hörde derjemte fat och skålar, kannor och bägare af guld. 2 M. 25:23 f.; 37:10 f. Vid resor inhöljdes bordet i dukar af blå och röd purpur och ett öfverdrag af tahas-skinn, 4 M. 4:7 f. Att i Salomos tempel funnits blott ett skådebrödsbord, vill synas af 1 K. 7:48. Att det der funnits flera, sluta somliga af 1 Kr. 28:16, om att David lemnade guld till skådebrödsborden, samt 2 Kr. 4:8, om att Salomo gjorde 10 bord och stälde dem 5 till höger och 5 till venster. Andre mena att dessa bord voro att sätta ljusstakarne på. En forntida afbildning af ett skådebrödsbord synes på Titusbågen Rom, se sid. 275.
(Mot bilden härofvan bör anmärkas att alla bröden voro lika stora, ej aftagande mot höjden.)

Skådeplatsen, Ap. 19:29, gr. teatern. Teatrarne (amfiteatrarne) begagnades af grekerna icke blott till uppförande af skådespel, kämpalekar o.d., utan äfven såsom de rymligaste offentliga platser till lokal för allmänna folkförsamlingar, rättsförhandlingar, o.s.v. I hvarje stad i österlandet, der grekisk sed vann insteg, uppbyggdes äfven sådana förlustelsehus, 1 Mack. 1:14 f.; 2 Mack. 4:9 f. Se vidare Vädjobana.

Skål. Detta ord betecknar i Sv. dels vissa till heliga bruk afsedda fat eller bäcken, såsom till drickoffret eller rökverket (se Rökpanna etc.), dels husgerådskärl af olika slag, hvaraf se afbildningar vid Vattubägare. Jfr 1 M. 44:2; 1 K. 7:50; Up. 5:8, m.fl.

Skägg. Ebreerna buro långt skägg i motsats till egyptierne, 1 M. 41:54. Förbudet i 3 M. 19:27; 21:5 mot att afklippa kanten af skägget syftar kanske på en arabisk sed att borttaga kindskägget. Skägget hölls för en stor prydnad och ansades med omsorg, Ps. 133:2. Att beröfva någon hans skägg var en svår skymf, 2 S. 10:4 f.; jfr Es. 7:20; 50:6. I djup sorg afrakade eller utryckte man både hår och skägg, Es. 15:2; Je. 41:5; Esr. 9:3, eller försummade skäggets ans, 2 S. 19:24.
En turk tillfrågades hvarföre han ej rakade sitt skägg, som europeerne. »Raka mitt skägg!» utropade han häftigt. »det Gud förbjude! » En arab som sårades i käken, satte hellre sitt lif på spel, än han tillät att skägget afrakades för att läkaren måtte undersöka såret. Detta förklarar höjden af den skymf man bevisade Davids sändebud, 2 S. 10:4 f. Deraf också betydelsen af det sätt, hvarpå Hesekiel måste stå i Jerusalems ställe och uti sin egen person åskådliggöra de stränga domar som väntade staden, He. 5:1 f.

Skäppa, se Mått, sid. 318 f.

Skärf, se Penningar, sid. 362.

Skökor fingo enligt lagen ej finnas i Israel, 3 M. 19:29; 21:9; icke heller bolare, 5 M. 23:17. På detta ställe omnämnas under namnen kadêsch och kadêscha (d. ä. helgad, invigd!) män och qvinnor, hvilka vigt sig till otuktsgudinnans tjenst. Från Fenicien och dess Astartedyrkan isynnerhet var det sådant yrkesmessigt lättsinne trängde in bland egendomsfolket. Sådana »tempelbolare» är det som på några ställen Sv. kallas "Roffare", 1 K. 14:24. Skökolön och hundpenningar fingo ej tagas emot som tempelgåfvor, 5 M. 23:18. Skökolönen brukade nemligen tärnorna lemna såsom ett offer till helgedomen för att så helga lasten. Trots förbudet fans det dock i alla tider inom Israel offentliga skökor, 1 K. 3:16; Or. 6:26; 7:10; 23:27, hvilka smyckade, Or. 7:10, och beslöjade, 1 M. 38:14, sutto vid vägarna för att locka de förbigående; isynnerhet bedrefs detta oväsende inom det norra riket med en ytterlig oblyghet, Os. 4; 1 K. 14:24; 15:12; 22:47. Enligt 2 K. 23:7 fans det "roffarehus" (otuktstempel) invid sjelfva Herrens tempel, i hvilka qvinnor väfde tält, ämnade för samma ändamål, åt Astarte. Konung Josia ref ned dessa nästen. Ju slappare grundsatser i dessa hänseenden gjorde sig gällande i den romerska verlden, med desto större allvar måste apostlarne uppträda mot otukten i de kristna församlingarna, 1 Kor. 5:1 f.; 2 Kor. 12:21; 1 Tes. 4:3; 1 Tim. 1:10, och betonade detta särskildt i de ordningsstadgar de gåfvo de hedningkristna, Ap. 15:20, 29; 21:25.
Ingen skökoson fick komma in Herrens församling, och ingen hans afkomling, till tionde led, 5 M. 23:2.

Sköld, se Krig, sid. 255.

Sköna dörren, Ap. 3:2, 10, se under Templet i Jerusalem.

Sköna Hamnar, en hafsvik och hamn nära Lasea på Kreta, som Paulus passerade på resan till Rom, Ap. 27:8.

Skördehögtid, se Veckohögtid.

Skörden, Hö. 4:3; 6:6, se Granatträdet.

Skördetiden, som i Palestina vanligen räckte från påsk till pingst, hvarpå Oktober följde vin- och fruktträdsskörden, var alltid en tid af allmän glädje och munterhet, som gaf sig tillkänna i lyckönskningar och välsignelser, Rut 2:4; Ps. 118; 129:7 f. Sådan fröjd gifver äfven evangelium och ännu mera, Es. 9:3, 6; Jh. 4:35 f. Skördetiden, He. 3:15, se Tel-Abib.

Skörl, Es. 47:11, förderf.

Slagt. Hemslagt var under ökenvandringen vid lifsstraff förbjuden, 3 M. 17:3 f., man tilläts i Kanaan, åtminstone för dem som bodde långt ifrån helgedomen, 5 M. 12:15, 21.

Slunga, se Krig, sid. 254.

Släcketyg (machtâ), brickor hörande till ljusstaken i helgedomen, 2 M. 25:38; 4 M. 4:9. I 2 Kr. 4:22 (Sv. »släcketyg») afses med samma ord machtâ de till rökverket hörande kolpannor eller fyrfat. Se Rökpanna.

Slägtregister. Aldrig fans det ett folk, mera angeläget att förvara sina offentliga namnrullor och slägtregister än ebreerna, ty på dem berodde stammarnas åtskiljande, eganderätten till jordlotterna samt rättigheten till de förnämsta embetena, 1 Kr. 5:1, 17; 9:1; Esr. 2:62. Vi finna i G. T. en sådan slägttafla utförd och bevarad för mer än 3,500 år, 1 Kr. 1; 3; 6. Dessa register skulle också isynnerhet tjena som bevis derpå att Jesus af Nazaret var född efter profetian af Abrahams säd och laglig arfvinge till Davids tron, Lu. 1:32; 2 Tim. 2:8; Eb. 7:14. Evangelisterne gifva oss Kristi stamträd för en tid af 4,000 år. De två listorna i Mat. 1 och Lu. 3 skilja sig i åtskilligt från hvarandra; man vill förklara det så, att den förra meddelar Josefs slägtregister, den senare Marias. De två linierna utgå från Davids söner, Salomo och Natan; de mötas i Salatiel och slutligen i Kristus. Josef var Jesu laglige fader och i slägtförbindelse med Maria, så att Messias var en afkomling af David både efter lagen och efter köttet. Skiljaktigheterna mellan de båda slägtregistren söker man förlika genom hänvisning till vissa judiska lagar rörande äktenskap o.d. Se Sealtiel. Jfr Melin till Sak. 12:14 och Lu. 3:23, 38. Judarnes slägtregister, hvilka enligt Josefi intyg voro noggrant förda ända till hans tid, försvunno med folkets upphörande som en nation, och är det således omöjligt för någon att nu bevisa sig vara Messias, Davids son. Utan slägtregister var Melkizedek, Eb. 7:3, se sid. 292.

Slända eller ten, att de spinnande qvinnornas redskap, se Rock. I 2 S. 3:29 nämnes »den som slända håller», antingen: en vanför som ej duger till annat än qvinnosysslor, eller ock: en »stafkarl», »en som på krycka går».

Slög, Je. 10:9, skicklig.

Slöja, se Doket, Kläder.

Smaragd, se Ädelstenar.

Smeder och deras handtering omtalas ofta i bibeln. I 1 M. 4:22 nämnes Tubalkain såsom den förste smeden. Smederna brukade i sitt yrke, fordom så väl som nu, en mängd redskap såsom städ och hammare, Es. 41:7, tång, Es. 6:6, mejsel eller grafstickel, 2 M. 32:4, biåsbälg, Jer. 6:29, smältdegel, Or. 17:3, och smältugn, He. 22:18. De förstodo att gjuta, 2 M. 25:12; 26:37, löda, Es. 41:7, polera, 1 K. 7:45, hamra ut metallen till tunt bleck, 4 M. 16:39, såsom guldet till förgyllning, hvilken bestod i beläggning med tunna guldblad; så t.ex. om afgudabildernas förgyllning i Es. 40:19; 46:6. Allt efter de olika metallerna läsa vi om jernsmeder, Es. 44:12, kopparsmeder, 1 K. 7:14, guld- och silfversmeder, Do. 17:4; Ap. 19:24. Jfr 1 Kr. 22:15 f. Att föra bort ur ett kufvadt land dess metallarbetare, särskildt vapensmederna, nämnas såsom en kraftåtgärd af segervinnarne i 2 K. 24:14 f.; Je. 24:1; 29:2; 1 S. 13:19 f.
I Es. 44:12 skildras lifligt smedens möda, der han arbetar för att göra sig en gud, hur »han smider jernet till verktyg vid koleld och formar det med släggor och arbetar derpå med sin starka arm, och han blir hungrig och kraftlös, har intet vatten att dricka och försmägtar»; och i Es. 41:7 framträda både bildhuggare, guldsmed, glatthamrare och grofsmed och hjelpas åt för att få sin gudabild i ordning, »så att den ej skall vackla».

Smyrna, en berömd handelsstad i Jonian på Mindre Asiens vestra kust vid floden Meles' utlopp i Egeiska hafvet, omkr. 5 mil n.v. om Efesus. Den förstördes af lydierna omkr. 600 f. K. och låg sedan öde ända till Alexanders tid, hvarefter den åter uppbyggdes något söder om den gamla platsen och blomstrade nu upp till stor magt och betydelse, så att den under de första kejsarne var en af Asiens skönaste och folkrikaste städer, sedan 133 f. K. hörande under romerskt välde. Tidigt fans här en kristlig församling, en af de sju, till hvilka Herren Kristus sände ett särskildt budskap genom aposteln Johannes, Up. 1:11; 2:8 f. Denna församling får af Herren tröstens och uppmuntrans ord samt mot vilkor af trofasthet löftet om lifvets krona. Det nuvarande Smyrna (Ismir) är ännu en betydande handelsstad med omkr. 200,000 inv. På höjderna kring hamnen ser man lemningar af den gamla staden, bland annat af den skådeplats, der det sägas att den gamle Polykarpus aposteln Johannes' lärjunge och biskop i Smyrna omkr. 156 - 166 e. K. lidit martyrdöden, emedan han ej ville efterkomma hedningarnes befallning att förbanna Kristus, ty, sade han, »i 86 år har jag tjenat honom, och han har aldrig bevisat mig något ondt; skulle jag då nu förbanna min konung, som har gjort mig salig?» Ehuru upprepade gånger förstördt af jordbäfningar, eld, svärd och pest, har Smyrna dock alltid på nytt rast sig upp igen; det är nu säte för en protestantisk kyrka samt för vigtiga missionsarbeten.

Smör. Det eb. ordet chem'ah anses på de flesta ställen beteckna sur eller löpnad mjölk, leben, en förfriskning, som ännu i dag erbjudes den resande i orienten, 1 M. 18:8; Do. 5:25; Job 20:17; 29:6. Torkad medföres den på resor och ätes upplöst i vatten. Nämnes som en af det förlofvade landets välsignelser, 5 M. 32:14. Dock tyckas några ställen gifva vid handen, att äfven smörberedning varit känd af judarne; se Or. 30:33; Ps. 55:22. De arabiska qvinnorna bereda sitt smör genom att svänga af och an en med mjölk uppfyld getskinnsflaska, som är upphängd på tältstängerna.

Smörja, 1 M. 50:2, d. ä. balsamera, se Begrafning.

Smörjelser. Att smörja sig med välluktande oljor var ett bruk, gemensamt för judarna och andra orientaliska folk. Det var vanligt att smörja sig vid högtider och gästabud, och det blef så ett tecken till glädje; att dermed uppvakta en annan var att bevis på vördnad, Ps. 23:5; Mat. 6:17; Lu. 7:38, 46; Ps. 104:15; 133:2. Stundom begagnades olja såsom ett förfrisknings- och botemedel, Es. 1:6; Mar. 6:13; Lu. 10:34; Jak. 5:14. Att ej smörja sig var en yttring af sorg, Da. 10:3; jfr Es. 61:3. Äfven de dödas kroppar smorde man med olja, Mar. 14 8; Lu. 23:56; detta var det allmännaste sättet bland judarne att balsamera. Smörjelsen var äfven en vigtig iakttagelse vid invigning till de tre embetena, det konungsliga, 1 S. 9:16; 1 K. 19:15; det öfverstepresterliga, 2 M. 30:30; 40:13; 3 M. 16:32; stundom äfven det profetiska, 1 K. 19:16. Äfven döda ting såsom stenar, altaren etc. blefvo genom smörjelse afskilda för heliga ändamål, 1 M. 31:13; 2 M. 30:26 f. Den för de gudstjenstliga smörjelserna bestämda oljan, som tillreddes efter särskildt recept, af myrra, kanel, kalmus, kasia och olivolja, 2 M. 30:23 f., fick ej göras eller användas för andra ändamål, v. 32 f.
Den med smörjelseoljan vigde kallades smord, se Messias.

Snigeln, som kryper i stoftet, liksom bortflytande i det slem den afsöndrar, står i Ps. 58:9 som en bild af den gudförgätnes ändalykt.

Snö faller i de högre delarna af Palestina i Januari och februari, mera sällan i December, stundom till en à två fots djup, men ligger ej länge qvar. I Jordandalen faller aldrig snö; på Libanons höjder deremot ligger den delvis qvar hela året om. Såsom något ovanligt berättas att 1844 föll snö i Palestina den 11 April. År 1743 föll ovanligt mycken snö; 25 män fröso ihjel
vid Nazaret. Än i Juni snöade i Jerusalem en dag så, att man ej kunde gå till morgongudstjensten i synagogan för snö. Vid byn Brem i öfre Galileen fann den resande från Livorno år 1522 på en ruin en sten med denna inskrift »Förvånens ej öfver snö i April; vi hafva sett den i Juni». (Schwarz, Palest.) Jfr sid. 350.
Snön är en Guds gåfva, Ps. 147:16, en bild af renhet och helighet, Ps. 51:9; Es. 1:18; Mat. 28:3; Up. 1:14; ett kraftigt reningsmedel, Job 9:30, och ett läskemedel i skördetiden, Or. 25:13. I Or. 26:1 är åter snö om sommaren bild af det opassande.

Snöpte, d. ä. sådana som genom förstöring af aflelseorganerna förlorat sin mandom, skulle ej få komma in Herrens församling, 5 M. 23:1, emedan den så stympade omöjligen kunde vara medlem af ett folk, som äfven utvertes borde vara »heligt åt Herren». (Angående allmänheten och ändamålet af detta bruk, se Kamererare). Till bokstafven är detta förbud redan i profetian upphäfdt för nya förbundets tid, Es. 56:3 f.; jfr Ap. 10:34 etc. Lagan förbjöd äfven att frambära som offer något djur som blifvit sålunda stympadt; se 3 M. 22:24 f., der fyra olika sätt uppräknas, hvarpå det kunde ske: klämning, krossning, slitning eller utskärning; hvarefter det heter: »Sådant skolen I icke göra i edert land.» Jesus talar i Mat. 19:12 om tre slag af snöpning: 1) af födelsen, 2) genom andras våld, 3) genom egen förseleelse.

Snöre, 1) iallmänhet att rep eller snodd, t.ex. att bära sigillringen uti, 1 M. 38:18, 25 (Sv. hufvudbonad); Do. 16:9; 4 M. 15:38; särskildt 2) mätesnöre (eb. kav), Es. 44:13; Am. 7:17, derföre i härledd bemärkelse äfven det med mätesnöre utmätta landet, en jordlott, t.ex. Jos. 17:5, 14; 19:9; 5 M. 32:9, eg. »Jakob är hans arfs snöre». Jfr Ps. 19:5, der med snöre af somliga förstås: område, af andra: sträng, ljud (Ro. 10:18).

So, en egyptisk konung, hvas» hjelp Judas konung Hosea förgäfves sökte mot Salmaneser, 2 K. 17:4, är Tirhakas företrädare, Sabakon, förste konungen af den 25:te eller etiopiska dynastien, på de egyptiska monumenten kallad Schabaka. Hans ebreiska namn So kan äfven läsas Sava.

Sobi, se Nahas 1.

Sodom, 1 M. 10:19, den förnämsta af de fem städer, som bekrigades af Kedor-Laomer, 14:2, 3, nemligen Sodom, Gomorra, Adma, Zebojim och Zoar, och hvilka för sin ogudaktighets skull allasamman med undantag af Zoar förstördes genom eld af himmelen, 1 M. 19; 5 M. 29:23; Je. 49:18; 50:40; Am. 4:11; 2 Pe. 2:6, och framstå nu som varnande exempel, lidande straffet af en evig eld, Jud. 7. Om en ännu svårare dom än Sodoms talas i Mat. 10:15; 11:24; Mar. 6:11; Lu. 10:12 jfr Klag. 4:6. »Sodoms döttrar» kallas de under Sodom lydande städerna i He. 16:53, 55, der Herren lofvar att i den yttersta tiden återupprätta och omvända Sodom och dess döttrar jemte Jerusalem och Samaria.
I andlig mening kallas Jerusalem Sodom i Up. 11:8.
Om Sodoms namn och läge erinrar ännu det vid döda hafvets sydvestra strand belägna saltberget Djebel Usdûm, Sodoms berg, en fristående bergrygg af omkr. 45 mrs höjd med branta sidor och skarpa uppskjutande spetsar, bland hvilka fantasien sett bilden af Lots hustru. Se Lot.
Berättelsen om Sodoms undergång motsvaras väl af naturbeskaffenheten i Döda hafvets södra del. Jordbäfningar hafva upprepade gånger hemsökt denna nejd, och då dalen Siddim, i hvilken dessa städer lågo, var full af asfaltgrufvor, så kan en fordstöt lätt hafva sänkt den underminerade jordytan och begraft städerna i djupet. Jemte asfalten förekomma vanligtvis petroleumkällor, och på något sätt kunna sådana vid katastrofen råkat i brand, såsom när på våren 1861 nyöppnade naftakällor i Pennsylvanien antändes och i ett nu fylde hela luften med eld.

Sofer, se Skrifvare.

Sohelet, en klippa bredvid brunnen Rogel i Hinnomsdalen strax sydost om Jerusalem, der Adonia gaf sina gynnare ett gästabud och mottog af dem konungahyllning, 1 K. 1:9 f.

Soko. 1. Stad i Judas lågland, Jos. 15:35, hotad af felisteerna och trots Rehabeams befästningar af dem eröfrad, 1 S. 17:1; 2 Kr. 11:7; 28:18. Man söker dess läge i ruinorten Schuwêke med gamla grottor att par mil s.v. om Jerusalem.

2. Stad i Judas bergsbygd, Jos. 15:48; kanske orten Schuwêke s. om Hebron.

Solen, »det stora ljuset som Gud skapade till att herska öfver dagen», 1 M. 1:16, den härliga hjelten som går lik en brudgumme fram ur sin boning och fröjdar sig att löpa sin bana, Ps. 19:5 f., nämnas ofta i skriftens bildspråk. Som en bild af skönhet framstår hon jemte månen i Hö. 6:9; den rättfärdigas stig liknas i Or. 4:18 vid den uppgående solens växande glans, och Herren sjelf liknas vid solen i Ps. 84:12; »rättfärdighetens sol», Mal. 4:2; jfr Up. 1:16; 10:1; 12:1. Af den soldyrkan som öfvades bland de omgifvande hednafolken (Baal hos fenicierna, Kemos hos moabiterna, Molok hos ammoniterna) lät sig äfven Israel trots Herrens varningar, 5 M. 4:19; 17:3, ofta besmittas, 2 K. 21:3; 23:5; Je. 8:2, så att dess konungar tillochmed särskildt åt solen helgade hästar och vagnar, 2 K. 23:11. Såsom särskilda under sammanhang med solens gång nämnas tre tilldragelser: dagens förlängande Gibeon, Jos. 10:12 f.; tecknet med Ahas' säjare, då skuggan gick tillbaka 10 streck, 2 K. 20:11, och solens förmörkande vid Kristi död, Lu. 23:45. Mörkret vid Kristi död, som af Matteus och Markus omtalas så, att ett mörker vardt öfver hela landet, Mat. 27:45; Mar. 15:33, men af Lukas derjemte så, att solen miste sitt sken, Lu. 23:45, kan icke hafva varit en vanlig solförmörkelse, ty en sådan kan icke inträffa vid fullmåne, hvarföre somliga tänkt på en luftförmörkelse, såsom vid jordbäfning eller häftigt oväder. Men ordställningen hos Lukas tyckes vilja angifva ett orsaksammanhang mellan solens förmörkande och det allmänna mörkret.*
* Grek. tu hâliu ekleipântâs, efter de bästa läsarterna.
Solens förmörkande nämnes för öfrigt på flera ställen hos profeterna såsom ett tecken till gudomliga straffdomar. Joel 2:31; 3:15; Am. 8:9; jfr Mat. 24:29; Mar. 13:24 Ap. 2:20; Up. 6:12.

Solvisare, se Säjare.

Sommarhus, Sommarsal, se. s. 183.

Son. Detta ord står stundom i betydelsen af sonson eller ättling i allmänhet, t.ex. 1 M. 29:5; 2 S. 19:24; Mat. 1:1; ofta åter i betydelsen af lärjunge, 1 S. 3:6; eller tjenare, 2 K. 8:9; jfr Tit. 1:4. Vidare användes detta ord, såsom äfven ordet dotter, efter det eb. språkbruket i en mängd uttryckssätt för att beteckna ett allmännare förhållande af likhet, beroende, egenskap e.d., t.ex., »en 500 års son», d. ä. 500 år gammal, 1 M. 5:32, eb.; »en natts son», d. ä. uppväxt på en natt, Jon. 4:10, eb.; »en ålderdoms son», d. ä. en son född i fadrens ålderdom, 1 M. 37:3; en Belials son, d. ä. en elak man, 1 S. 25:17; en dödens son, d. ä. hemfallen till döden, 1 S. 20:31; likaså »förtappelsens som i Jh. 17:12. Vidare: »åskans son», d. ä. lik åskan i kraft, Mar. 3:17; »fridens son», d. ä. fridsam, Lu. 10:6; »uppståndelsens söner», d. ä. delaktige i uppståndelsen, Lu. 20:36; »olydnadens barn», Ef. 2:2, gr.; »förmaningens son», Ap. 4:36, d. ä. förmanare; »rikets söner», Mat. 8:12, d. ä. delaktiga i riket; om »brudkammarens sömmar», Mat. 9:15, se bröllopsfolket, under Äktenskap.
Guds söner, Guds barn. Dessa uttryck brukas i N. T. i tre olika bemärkelser. 1) I naturlig bem. kallas Adam Guds son, såsom skapad af Gud, Lu. 3:38. 2) I andlig bem. kallas de troende redan här i tiden Guds barn, såsom omskapade till hans likhet, Joh. 1:12; Ro. 8:14. 3) I öfvernaturlig bem. kallas de salige Guds barn, såsom uppståndne och förklarade, Lu. 20:36.
Guds söner kallas också englarne, Job 38:7.
Guds son i högsta mening är Messias, både i G. och N. T., Ps. 2:7; Da. 3:25; Lu. 1:35 Jh. 1:18, 34, om hvilken redan den visa mannen frågar i Or. 30:4 . . . »Hvem har faststält alla jordens gränser? Hvad är hans namn, och hvad är namnet på hans son? Säg, vet du det
Menniskans son, se sid. 292.
Guds söner i 1 M. 6:2, som med menniskornas döttrar födde jettarna, 6:4, fattas af somliga som väldiga eller furstliga personer, af andra som fromma menniskor, englar e.d. (Jfr. om betyd. af ordet Gud, sid. 155).

Sopatrus (Pyrri son, grek.) från Berea, en af de bröder som följde Paulus från Grekland till Asien, Ap. 20:4.

Sorek (d. ä. vinranka), den dal der Delila bodde, Do. 16:4, sannolikt den nuv. Vadi Sarar, der man funnit ruiner Surîk v. om Sar'a, Simsons födelseort Zorga. Kanske dalen fått sitt namn af vinodlingen derstädes.

Sorg, sorgebetygelser, se sid. 45.

Sorgerummet, 1 S. 6:18, der arken lemnades på betsemiten Josuas åker, är kanske att fatta såsom syftande på den stora stenen, hvarpå arken stäldes, v. 14, 15, så att det eb. ordet abel (sorg) i v. 18 istället läses eben (sten).

Sosipater, en Pauli frände, från hvilken han halsar i Ro. 16:21.

Sostenes. 1. En synagogföreståndare i Korint som för judarnas anklagelser mot Paulus blef slagen af grekerna, Ap. 18:17; kanske dens. s. följ.

2. En broder, som jemte Paulus skref till de kristna i Korint, 1 Kor. 1:1.

Spanien var för ebreerna i G. T. kändt genom fenicierna, hvilka tidigt anlade kolonier på Spaniens södra kust, G. T. omtalad under namnet Tarsis. Landet var berömdt för sin rikedom på ädla metaller, isynnerhet silfver. Efter långvariga strider kom det hufvudsakliga af Spanien under Roms välde med Numantias förstöring år 133 f. K. Under namnet Spanien förstodo romarna hela halfön, äfven det nuv. Portugal. Huruvida Paulus fick sin önskan uppfyld att komma till Spanien, Ro. 15:24, 28. är ej bekant.

Spann, se Mått, sid. 317.

Spann, spännen, se Spänger.

Sparf. De eb. och gr. orden zifor och struthion omfatta både sparfvar och andra dylika småfoglar, hvilka enligt lagen kunde ätas, jfr 3 M. 14:4. Sparfven torde särskildt åsyftas i Ps. 84:4; Or. 26:2 (på hvilka st. Sv. har fogel). Likasom man ännu i dag ser gossarna på torgen i österlandet utbjuda till salu en knippa sparfvar, dem de låta flaxa i luften, bundna tillsamman med benen i änden af ett snöre (jfr Job 40:24), så synes af N. T. att sparfvar äfven då voro en billig föda, som köptes för en ringa penning och ändå är ingen af dem förgäten inför Gud. Mat. 10:29; Lu. 12:6.

Sparfhök, se Hök.

Speglar, Ja. 1:23; 2 Kor. 3:18. De gamles speglar voro af gjuten. polerad metall, Job 37:18 (eb.), och gåfvo ej så alldeles tydliga bilder som våra speglar, 1 Kor. 13:12. De ebreiska qvinnornas speglar, 2 M. 38:8; Es. 3:23, liknade sannolikt de handspeglar man funnit i Egyptens fornlemningar. Det var af qvinnornas kopparspeglar, som det stora tvättkaret gjordes enligt 2 M. 38:8, der orden: »tvärt emot härarne» etc. egentligen böra heta: »af de qvinnors speglar, som tjenade framför dörren af församlingstältet.»

Spejare, tolf män af Israels stammar, hvilka Mose, efter folkets begäran, 5 M. 1:22, på Guds befallning utsända ifrån öknen Paran att bespeja Kanaans land, nemligen: Sammua, Safat, Kaleb, Jigeal, Hosea (eller Josua), Palti, Gaddiel, Gaddi, Ammiel, Setur, Nahebi och Geuel. Efter 40 dagars vandringar landet kommo de åter och skildrade det som att ljufligt land, visade prof på dess frukter, en vinranksqvist med en drufklase, jemte granatäpplen och fikon, hvilket allt de buro på en stång eller bår, man uttalade dock sin fruktan för dess krigiska folk och dess fasta städer, 4 M. 13:2 f. Allenast Josua och Kaleb sökte uppmuntra folket att draga upp, 13:31; 14:6 f.

Spela. Detta ord betyder vanligen att förlusta sig med musik, sång och dans, såsom i 2 M. 32:6 (leka); 1 S. 18:7; Je. 30:19; 31:4. I religiös bemärkelse brukas det i 2 S. 6:5, 21; Or. 8:30, 31. Om Simsons spelande, Do. 16:25 f., var att göra konster eller blott att såsom blind vara fienderna till åtlöje, är svårt att säga. I 2 S. 2:14 afses blodig lek eller envigskamp. Så kämpade tolf af Isbosets hjeltar och tolf af Davids och stupade allesamman, v. 15, 16.
Hänsyftningar på öfningsspel eller folklekar har man funnit i Es. 22:18, om klot eller bollar, och i Sak. 12:3, om lyftande af tunga stenar, s.k. kraftprof, en öfning som enligt Hieronymus var en urgammal plägsed bland Palestinas ynglingar.
Efter fångenskapen infördes kämpaspel efter grekiskt sätt, med kapplöpning, fäktning, boxning, o.d.; herodierne läto tillslut bygga teatrar och amfiteatrar i Jerusalem och andra städer och anstälde stundom präktiga spel till kejsarnes ära. Jfr Vädjobana.

Spelt, se Säd.

Spetelska. Det eb. ord som» är se öfversatt i 3 M. 13 etc. betecknar ej allenast en fruktad utslagssjukdom, se Sjukdomar, utan användas äfven om åtskilliga abnorma företeelser på kläder, garn, skinnvaror, ja stenar och väggar. I 13:47 f. läsa vi om spetelskesårnad på ylle, linne, garn och skinn; befans den vara elakartad, skulle den angripna varan bränna» upp. I 14:34 f. talas om spetelskesårnad på hus, befans den vid undersökning vara frätande, så skulle stenarna utbrytas, och huset skrapas och repareras med nya stenar. Brast sårnaden åter ut, så skulle huset alldeles rifvas ned; visade sig åter efter reparationen intet nytt tecken till spetelska, så skulle huset förklaras rent och försonas med att särskildt offer af samma art som det hvilket var bestämdt för dem som hotats från spetelska, se Rening.
Hvad man bör förstå med denna spetelska på hus och klädespersedlar, är icke klart. Den förra anses af nyare författare hafva varit växtlika bildningar af den art som alstras på förvittrade stenar, ett slags lafvar som förete en viss likhet med hudutslag. Spetelskan på kläder, garn etc. torde deremot hafva varit mögel eller rötfläckar.
Att på dessa ställen skulle afses egentliga sjukdomsbildningar, öfverförda genom smitta från sjuka personer, strider mot allt hvad man har sig om spetelskan bekant. Denna sjukdom går väl i arf men är icke smittosam. (Keil, Arch. 566).

Spillgifvet eller spillning, 3 M. 27:21 f.; 4 M. 18:14, sådana krigsbyten, hvilka segraren ej fick behålla utan måste aflemna till Herrens helgedom, såsom gifna till spillo, eb. cherem, det är helgadt eller afskildt. Så förbjudas Israel i 5 M. 7:25 f. att taga till sig något af de kananeiska folkens beläten eller de dyrbarheter som på dem funnos, ty de skulle vara gifna till spillo. I Jos. 6:17 f. befalles att Jeriko med allt hvad deruti var skulle gifvas till spillo åt Herren och intet skonas eller tagas undan, och då efter stadens intagande Israel blef slaget af folket Aj, så befans orsaken vara den att der fans en spillning bland Israel, Jos. 7:12 f.: något af det tillspillogifna hade tagits undan för egen del af Akan hvilken till straff derför vardt tillspillogifven, dömd att dö, v. 25.

Spindel. Bland bilderna af det svaga men dock förståndiga nämnas Or. 30:28 äfven spindeln, som håller fast med sina fötter och är i konungapalats. Det eb. ordet på detta ställe, semamit, tolkas af somliga med ödla. Spindelväfven eller dvärgsnätet är i Job 8:14; Es. 59:5 en bild af de gudlösas fåfänga hopp och anslag.
I Job 27:18 står spindel för mal.

Spinna, se Rock.

Spisoffer, eb. minchah, d. ä. gåfva, gemensamt namn för offergåfvor ur växtriket, säd, olivolja, rökelse och salt. Säden offrades antingen i form af ax, sönderstötta och rustade vid eld, 3 M. 2:14, eller i form af fint mjöl, 2:1, i båda fallen med tillsats af olja och rökelse, v. 1, 15; eller ock i form af kakor eller bakverk, på tre olika sätt anrättade, antingen bakade i ugn, brödkakor, begjutna med olja, och tunnrån, smorda med olja, v. 4; eller bakade panna, pannkakor, sönderdelade och begjutna med olja, v. 5, 6; eller tillredda i kittel, pudding eller mos, lagadt med olja, v. 7. Till allt spisoffer skulle läggas salt, v. 13, men ingen surdeg eller honung, v. 11. Med spisoffret följde vanligtvis ett dess storlek motsvarande drickoffer, 4 M. 28:5 f.; 29:6 f.
Spisoffren framburos dels allena såsom sjelfständiga offer, dels i förening med brännoffren och slagtoffren. Sjelfständiga spisoffer voro de som framburos af presterna, 3 M. 6:14 f., likaså det i 4 M. 5:15, 25 beskrifna misstankeoffret; möjligt är äfven att de 3 M. 2 beskrifna spisoffren kunde frambäras allena. Såsom bioffer i förening med andra framburos spisoffer och drickoffer vid de dagliga brännoffren samt vid sabbat- och högtidsbrännoffren, såväl som vid friviljeoffer och löftesoffer;
och skulle härvid spisoffrets och drickoffrets storlek rätta sig efter offerdjurens antal och beskaffenhet: så t.ex. för ett lam  1/10 efa mjöl, för en vädur  2/10 efa, för en stut eller oxkalf  3/10 efa, och vin och olja i samma proportion, 4 M. 15:4 f.; 28:28 f. Om nytt spisoffer se under Veckohögtid.
Vid spisoffers frambärande skulle presten af dess olika delar taga en handfull att uppbrännas som ett minnesoffer till välbehaglig lukt inför Herren, men det öfriga skulle tillfalla presterna, 3 M. 2:2 f.; 6:15 f.; 9:17. Ett undantag var det presterliga spisoffret: sådana skulle helt uppbrännas, 6:22 f. De med tackoffren följande spisoffren skulle bestå af kakor, tunnrån, knådadt mjöl (pudding) o.s.v., allt med olja, och den offrande skulle af alla dessa slags kakor frambära en åt presten som gåfva åt Herren, 7:12 f., hvaremot de öfriga sannolikt behöllos af den offrande för den offermåltid som följde.
Ett särskildt slag af spisoffer var det som lagen tillät den fattiga att frambära som syndoffer. Hade han ej ens råd att offra ett par dufvor, så skulle han som syndoffer frambära  1/10 efa hvetemjöl, men utan olja och rökelse; presten skulle offra som minnesoffer en handfull deraf och bränna det på altarets eldsoffer, och det öfriga skulle tillfalla presten som ett spisoffer, 3 M. 5:11 f.
Spisoffrens betydelse anses varit den att förebilda de frukter af heligt lif som försoningsnåden hos tillbedjaren manar fram. Så framställas ock hedningarnas omvändelse genom de trognas vittnesbörd som att Gud behagligt offer. Es. 66:20; Ro. 15:16.

Spjut, se Krig.

Spol, 3 M. 11:9, fenor.

Spott. Att spotta på någon, isynnerhet i ansigtet, nämnas på flera ställen som en yttring af djupaste förakt, 4 M. 12:14; 5 M. 25:9. Jfr Joh 30:10. Äfven med spott måste Herrens tjenare blifva skymfad, Es. 50:6; Mat. 26:67.
Å andra sidan läsa vi på tre särskilda ställen om att Herren Jesus begagnade sin spott såsom att yttre medel vid utöfvandet af sin helbregdagörande kraft. Se Mar. 7:33; 8:23; Jh. 9:6.
»Tills jag sväljer min spott» är ett talesätt för att beteckna »ett ögonblick», se Job 7:19; äfven 4 M. 4:20 i ebr. Äfven i arabiskan finnes samma uttryck.
Om spottandet som en lagstadgad ceremoni, se under Skor, sid. 450.

Språk. Språkets gåfva framstår i 1 M. 2:19 f. såsom en under skaparens ledning inom menniskan vaknande och växande förmåga. Om urspråkets beskaffenhet veta vi intet. Vi läsa blott att ännu någon tid efter den stora floden hade all verlden »enahanda tunga och mål», 1 M. 11:1, tilldess vid byggandet af Babels stad och torn menniskornas tungomål förbistrades, så att de spredos ut i alla land, 1 M. 11:2 f. Jfr 10:5, 20, 31. Till denna språkförbistringens dom, en naturlig följd af de högmodiga menniskornas inre förbistring i tvedrägt och parti, men tillika en nådens åtgärd, syftande att förekomma ondskans ohejdade tillväxt genom en gemenskap utan hinder, 1 M. 11:6 (se Fjellstedt till detta st.), ser man en nytestamentlig motsats i den första pingstfestens språkförenande under, då de galileiske männen prisade Herrens under på allehanda främmande språk, Ap. 2:4, 11; kanske samma tungomålens gåfva som sedan gafs de omvända hedningarna i Cesarea, 10:48, i Efesus, 19:6, och i Korint, 1 Kor. 12:10; 14:2 f., och som äfven Paulus i hög grad egde, 14:18? Detta talande med tunga, som bestod i bön och lof, kunde dock ej förstås utan tolkning, 14:5, 14 f.
Såsom ett af de äldsta språken, om icke, som somliga mena, rent af det äldsta, är ebreiskan särskildt att märka, det gamla Israels språk, och det språk hvarpå Gud gaf det sina uppenbarelser. Det kallas i G. T. det judiska språket, 2 K. 18:26; Ne. 13:24; Est. 8:9; äfven »Kanaans språk», Es.
19:18; N. T. ebreiska, Up. 9:11. Att det var nära beslägtadt med de språk som talades i Kanaan före Israels eröfring deraf, synes af den i mynt och inskrifter bevarade feniciskans karakter och fenicierna voro ju kananeer , af en mängd ortnamn som funnos i landet före eröfringen, samt deraf att umgänget mellan ebreerne och de kananeiska folken ej kräfde tolk. Äfven de närmaste grannfolkens språk visar stor slägtskap med ebreiskan. Moabitiska stenens språk (se sid. 294) förefaller som en dialekt derutaf. Med ebreiskan beslägtade dialekter voro äfven syriskan eller arameiskan, Da. 2:4; Esr. 4:7, som dock icke helt förstods af det lägre folket, 2 K. 18:26; Es. 36:11, samt vidare asdodiskan, en felisteisk brytning, som väckte Nehemias förtrytelse, Ne. 13:24. Att det inom sjelfva ebreiskan gafs dialektolikheter, synes af Do. 12:6 (se Schibbolet), likasom i en senare tid Petrus förråddes af sin galileiska brytning, Mar. 14:70.
Syriskan eller arameiskan, det språk som talades i ebreernas ursprungliga hemland, och hvars olikhet med ebreiskan framträder redan i de två namn som Laban och Jakob gåfvo den stenrösa de reste, 1 M. 31:47, gjorde sig under G. T:s senare tider efter återkomsten från Babel till följd af syriernas utvidgade magt (se Syrien) mera och mera gällande inom Palestina, der det likt ett internationelt umgängesspråk redan tidigt förstods och talades af de förnämare, 2 K. 18:26, så att trots Nehemias och reformatorernas språkrensningsifver, Ne. 13:24, den gamla ebreiskan så småningom glömdes af folket, uppblandades med arameismer och slutligen alldeles undanträngdes af arameiskan. I Esra och Daniel äro hela stycken skrifna på detta språk. den gamla ebreiskan studerades och behölls endast af de lärde, som aktade det som det heliga språket. Bland folket deremot talades på Kristi tid allmänt den arameiska munarten, som i N. T., ehuru oegentligt, kallas ebreiska, Jh. 5:2; 19:13, 17, 20. det var detta språk som talades af Jesus, Mat. 27:46; Mar. 5:41, och af apostlarna, Ap. 21:40; 22:2, och hvars slägtskap med den gamla ebreiskan synes t.ex. af jemförelse mellan det eb. gulgolet och det aram. golgata, gulgulta (skalle, det eb. ab och det aram. abba (fader).
Viktigast för bibelvännen näst ebreiskan är grekiskan, det macedoniska verldsväldets och den filosofiska vetenskapens språk, särskildt i den form deraf som bland de judiska kolonierna i Alexandria utvecklade sig under tiden före Kr., den s.k. hellenistiskan, hvarpå det G. T:s septuaginta-öfversättning var affattad, ett språk hvilket kan karakteriseras som en i grekisk form omklädd ebreiska eller arameiksa. Med undantag i viss mån i hvad beträffar Lukas, Paulus och Ebreerbrefvet, är N. T. skrifvet på denna ebreiskt färgade grekiska, hvilken också vid Kristi tid ganska allmänt förstods i Palestina, der vissa trakter då hade företrädesvis grekisk befolkning.
Jemte dessa tvenne språk hade vid samma tid ännu ett tredje en stor betydelse för den då kända verlden. det var latinet, det romerska verldsväldets språk. På dessa tre språk, latin, grekiska och ebreiska, skref också Pilatus Jesus konungatitel på korset, Jg. 19:20; Lu. 23:38, och på dem var det ock som evangelium i de första tidehvarfven flög ut kring verlden.

Spådomskonst och trolldom efter hedningarnas sätt, med begagnande af hvarjehanda medel, såsom bägare, 1 M. 44:5, stafvar, Os. 4:12, pilar och inelfvor, He. 21:21, voro i lagen vid strängaste straff förbjudna, 2 M. 22:18; 3 M. 19:26, 31; 20:27. Att »olydnad är en trolldomssynd», 1 S. 15:23, visade sig också deri att de afgudiske konungarne isynnerhet uppmuntrade spåmän och trollkarlar, 2 K. 21:6; 2 Kr. 33:6. Profeterne bestraffade ofta sådana odygder, es. 47:12 f.; Je. 23:32; He. 13:6 f.; 21:21. Af Es. 8:19 synes huru sådana teckentydare brukade hviska och mumla (Sv. disputera och tala), med sina hväsande formler härma de döda o.s.v. På Kristi och apostlarnas tid voro dessa svartkonster mycket i svang, såsom synes af berättelserna om trollkarlen Simon, Ap. 8:9 f., Barjesus, 13:6, den besatta tjensteflickan, 16:16, de judiska besvärjarne, Lu. 11:19; Ap. 19:13, och trollbokskrämeriet i Efesus, Ap. 19:19.

Spänger, Do. 8:21, 26, halsprydnader för midjaniternas kameler, efter eb. kanske halfmånformiga; dylika buros äfven af deras konungar, v. 26; likadana smycken buros af de ebreiska qvinnorna, Es. 3:18, Sv. Spännen. Under namnen Spännen och Spann förekomma dessutom åtskilliga smiden och prydnader, svåra att närmare bestämma, t.ex. i 2 M. 28:13, 14; 35:22; 39:16; 4 M. 31:50.

Spöke 1. spökelse, andeuppenbarelse i menniskogestalt, som lärjungarne menade det var då de sågo Jesus komma på vattnet, Mat. 14:26; Mar. 6:49, och såsom de efter uppståndelsen ville hålla honom för en »ande», utan kött och ben, Lu. 24:37 f. Då Rode sprang in och talade om att Petrus stod för porten, och man svarade att det var hans »engel», Ap. 12:15, kan äfven det uttrycket någon föreställning om spöken eller »vålnader» ligga gömd.
Spökelse står i Es. 34:14 för det eb. ijim, schakaler, se Räfvar.
I Or. 23:7 heter det att den afundsjuke, som bjuder på välfägnad men icke af god vilja, är såsom ett spökelse innantill. Det eb. ordet (kemo scha'ar) är dunkelt. Enklast återgifves det såsom i arab öfvs. »Såsom han känner i sitt inre, sådan är han».
I Es. 8:19; 19:3 syftas kanske på sådana som föregåfvo sig kunna framkalla spöken, de dödas andar, och kanske med buktaleri härmade de aflidnas röst. Man jemför 1 S. 28:3, 7 f. Sådant var i lagen förbjudet, 5 M. 18:11.

Stad. Städerna i Palestina voro vanligen byggda på höjder, till bättre skydd mot röfvare aller inkräktare. Dessa höjder, omgifna med murar, utgjorde stundom hela staden. Annars var ofta endast sjelfva borgen eller fästet uppförd på höjden, medan på sluttningen och vid foten af denna den öfriga staden var byggd; och vid tillfälle af fara hände då ofta, att hela den kringboende befolkningen tog sin tillflykt till den befästa orten. Större städer voro ofta till sitt försvar försedda icke blott med starka ringmurar, torn och portar, Ps. 107:16; Es. 45:2, utan dertill en fast skans aller »torn» inom dessa förskansningar den sista räddningsplankan, då det öfriga af staden var taget, Do. 9:46, 51. De mindre »städernas eller byarna voro naturligtvis utan murar, 5 M. 3:5; stundom voro befästningarna af svagare, kanske brännbara ämnen, Es. 9:10; Am. 1:7 f. För ordningens upprätthållande och fiendens bespejande voro särskilda väktare anstälde, se 2 K. 9:17; Ps. 127:1; Hö. 5:7. Stadsporten var den vanliga torg- och lagskipningsplatsen. Angående storleken af Palestinas städer är det svårt att göra några tillförlitliga beräkningar. Blott några fakta. Då kananeerstadan Aj blef tagen, dräptes dess invånare till ett antal af 12,000, Jos. 8:25, och om Gibeon heter det, att den staden, som var större än Aj, likväl fruktade för Aj's öde, Jos. 10:2. I Gibea voro 700 män som buro vapen, och i Benjamins städar 26,000 vapenföra män, Do. 20:15. Enligt Josefus hade Galileens småstäder på hans tid 15,000 inv., och de större städerna 50,000; Jerusalem ända till 150,000? Enligt samma förf. uppgick påskalammens antal vid en påskhögtid till 256,500, hvilket skulle motsvara ett antal af omkring 2,000,000 högtidsfirande. Vid Jerusalems förstöning instängdes af romarne öfver en million menniskor.

Stadium, se Mått, sid. 318.

Stadstjenare, Ap. 16:35, romerske liktorer eller rättstjenare, hvilka framför öfverhetspersonerna buro de s.k. fasces, risknipporna, stundom med en yxa midt uti, och hvilka verkstälde sina herrars domslut.

Stakte, 2 M. 30:34, se Rökelse.

Stakys, en kär broder i Rom till hvilken Paulus helsar, Ro. 16:9.

Stapol, Es. 23:3, stapelstad eller handelsplats, jfr He. 27.

Stefanas, se Akaikus.

Stefanus (d. ä. krona), en af de sju almoseutdelarne i församlingen i Jerusalem, »en man full med tro och helig ande», Ap. 6:5. Hans mägtiga undergerningar och oemotståndliga bevisningar uppväckte emot honom judarnas bittraste fiendskap, så att de förda honom inför stora rådet med anklagelse för gudsförsmädelse och partiväsende, v. 8 - 15. Uti sitt försvarstal visar han historiskt, att kristendomen var den sanna utvecklingen af Moses religion, en fullbordan af alla dess förebilder och profetior, samt att kristendomens motståndare ej voro annat än värdiga afkomlingar och efterföljare af dem som alltid förföljt sanningen. Hans uppretade åhörare rusade åstad med honom till döden, och hela domstolen blef för tillfället en ursinnig pöbelhop. Med Kristuslik själsstorhet förlät han sina mördare och »afsomnade» under deras stenar, med blicken fäst på Jesus, »stående på Guds högra hand», likasom stående upp från sin tron att skydda och emottaga sitt första blodsvittne, Ap. 7. Följderna af Stafani död rättfärdiga Tertulliani uttryck, att »martyrernas blod är kyrkans säd», Ap. 8:1, 4; 11:19 f. Det är en gammal åsigt att Pauli omvändelse och verksamhet leder sin upprinnelse från Stefani bön. Paulus hade utan tvifvel känt styrkan af Stefani bevisning i de samtal som föragingo hans fängslande, och hänsyftar långt senare på sin närvaro vid martyrens död, Ap. 22:19 f. Det var vid hans fötter, som vittnena lade af sina kläder, då de stenade martyren, 5 M. 17:7.

Stellion, 3 M. 11:30, se Ödlor.

Sten. I de äldsta tiderna hade man knifvar af sten istf. af jern, 2 M. 4:25; Jos. 5:2. Till åminnelse af märkvärdiga tilldragelser reste man stenar eller stoder, 1 M. 31:46; Jos. 4:5 f., som stundom smordes med olja, såsom Jakob gjorde med den sten hvarpå han hvilat sitt hufvud vid Betel, 1 M. 28:18.* Öfver missdådares qvarlefvor uppkastade man stenhopar eller rösen, Jos. 7:26; 8:29; 2 S. 18:17. I bildspråket betecknar sten hårdhet eller känslolöshet, He. 11:19, eller ock fasthet och styrka, 1 M. 49:24. De kristne kallas »lefvande stenar» såsom kallade att infogas i och bygga på det lefvande tempel, i hvilket Kristus, sjelf en lefvande sten, är den «öfverste hörnstenen», Ef. 2:20 f.; 1 Pe. 2:4 f. Jfr Hörnstenar, samt Petri namn Kefas.
* Denna sten, »Jakobs sten», lär enligt angloisraeliterna (se sid. 128) vara samma gamla sten som nu ligger inuti den äldsta kröningsstolen i Westminster Abbey-kyrkan i London, dit den fördes 1297 från Skotland. Den hade först blifvit förd till Irland af konung Zedekias dotter Tephi och profeten Jeremia och derifrån kommit till Skotland. Denna sten, som skall åsyftas i Ps. 118:22; Sak. 4:7, etc., betraktas nu af dessa mennsiskor som »engelska nationens dyraste arf»! (Rogers, Coronation Stone.)
En hvit sten lofvar i Up. 2:17 Herren Kristus den som vinner. Somlige anse dermed betecknas en liten tafla framför pannan, med Guds namn inskrifvet derpå, motsvarande öfversteprestens hufvudprydnad. Enligt andra syftas på seden att åt segervinnarne vid de grekiska kämpaspelen gifva en hvit sten eller tafla, med deras namn och segerlön derpå inskrifna, dem till ett godt vittnesbörd, såsom orden äro återgifna i Sv. Ensklaste förklaringen torde vara den, att hvita stenar brukades som skrifmaterial, och att hufvudvigten i detta ställe ligger på det nya namn som skulle vara skrifvet på stenen. Jfr Es. 62:2.

Stenbock, Stenget, se Bock; om Stenget i 1 K. 4:23, se Hjort.

Stening, se under Rättvisa.

Stenuggla, se Uggla.

Stjernorna, de otaliga himlaljusen, allesamman skapade af den allsmägtige, 1 M. 1:16, och vid jordens grundläggning jubilerande inför honom, Job 38:7, hvilken räknar dem och nämner dem alla vid namn, Ps. 147:4, vittna mera än något i naturen om skaparens härliga majestät, Ps. 19:1, och fylla sångaren med förundran öfver den omtanke han egnar menniskosonen, Ps. 8:4 f. Ofta hänvisas i bildspråket till stjernornas oändliga antal och majestätiska, regelbundna gång, 1 M. 15:5; 22:17; 26:4; 2 M. 32:13; Es. 40:26
Herren Jesus sjelf kallas den klara morgonstjernan, Up. 22:16, och den som vinner, lofvar han att gifva morgonstjernan, 2:28; jfr 2 Pe. 1:19; 2 Kor. 4:6; Ef. 5:8, 14. Också bebådades hans födelse för de visa männen från österlandet genom en särskild underbar stjerna som ledde dem vägen till huset der barnet var, Mat. 2:2 f. (jfr derom Vise män), likasom Bileam årtusenden förut hade profeterat om honom såsom stjernan af Jakob, 4 M. 24:17. Å andra sidan liknas mörkrets magter och redskap vid fallna eller vilseledande stjernor, se t.ex. Es. 14:11 (Babels konung); Jud. 13; i Up. 8:11 talas om en fallen stjerna som hette malört.
Om morgonstjernan i Job 38:32, se Planeterna.
Hedningarnas vidskepliga föreställningar om stjernornas inflytande på menniskors öden såväl som den afgudiska dyrkan de egnade himlakropparna och de vidskepliga konster hvamed de trodde sig kunna i den läsa hemliga och tillkommande ting, särskildt de babyloniske “stjernkikarne”, Da. 2:2, 27, allt detta utöfvade ofta på Israels folk att förderfligt inflytande trots Herrens upprepade varningar. Jfr 5 M. 4:19; 17:3; 2 K. 21:3; 23:5; Je 10:2; 19:13; He. 8:16; Zef. 1:5.
Följande stjernor och stjernbilder äro särskildt nämda: Venus, morgonstjernan, Es. 14:12; Up. 2:28; Orion och Plejaderna (Sjustjernan), Job 9:9; 38:31; Es. 13:10; Am. 5:8; Stora Björnen eller »Karlavagnen», Job 9:9; 38:32; Draken (»hvalfisken»), Job 26:13, samt Tvillingarne (Kastor och Pollux), Ap. 28:11. Om 2 K. 23:5, jfr Planeterna.

Stock, se Fängelse.

Stockmästare, Lu. 12:58, gr. praktor, utmätningsbetjent eller rättsbetjent.

Stod, se Pelare.

Stoft. Att strö stoft eller asica på sitt hufvud, Jos. 7:6, var ett tecken till sorg; att sitta i stoftet att uttryck af djup bedröfvalse eller förnedring, Klagv. 3:29; Es. 47:1; Ps. 7:6. Att kasta stoft emot någon var att sätt att anklaga och brännmärka honom såsom förtjent af intet annat än grafven. Så kastade Simei stenar och jord mot David, då denne flydde från Jerusalem, 2 S. 16:13. Likaså, då judarna ej längre kunde uthärda Pauli ord, refvo de af sig sina kläder och kastade stoft upp i vädret, Ap. 22:22 f. Att afskaka stoftet af sina fötter emot någon var att afsäga sig all gemenskap med honom Mat. 10:14; Mar. 6:11; Ap. 13:51.

Stoiker, Ap. 17:18, att filosofiskt parti bland grekerna, stiftadt af filosofen Zeno från Citium på Cypern (f. 340 f. K.) och så benämdt efter den med målningar af Polygnotus smyckade stoá eller pelarsal i Aten, i hvilken Zeno meddelade sin undervisning. Zenos lära utvecklades af Kleantes från Assos (omkr. 260 f. K.) och än vidare af Krysippos från Cilicien (omkr. 240 f. K.), systemets egentliga utbildare. Stoikernas lära eller stoicismen betraktade hela verldsalltet som ett enda lefvande väsende, hvars kropp är materien, och hvars själ är Gud. Gud eller verldssjälen är att saligt, heligt och fullkomligt väsende, alltings fader och vårdare, menniskovänlig och välgörande, straffar de onda och belönar de goda. Ur sitt eget väsende, som är en substans af eld eller varm luft, frambragte han verlden, hvilken är god och fullkomlig likasom han sjelf; det onda bidrager blott till att låta det goda stå så mycket bättre fram. Och såsom verlden haft en början, skall den ock hafva att slut genom en allmän verldsbrand, hvilken allt går under utom Gud sjelf. Så börjar åter en ny verldsperiod lik den förra, och så skall det fortgå i ett fast bestämdt kretslopp. Menniskan, hvars själ fortlefver efter döden men allenast till verldsbranden, då den åter går in i verldssjälen eller Gud, har nu denna verld till sin högsta uppgift att lefva i öfverensstämmelse med naturen, d. ä. följa de lagar som äro gifna för henne i och med hennes ställning verldsalltet. Hon måste lefva som en del af det hela, fogande sig i tingens bestämda ordning; som ett förnuftigt väsen, ej följa känslor och passioner; och för det tredje som en medlem i ett samfund af förnuftiga väsen. Att så lefva efter naturen, det är dygd, och dygden är det enda verkliga goda.

Stolar att sitta på brukades hos de äldre israeliterna vida mera än i de senare tiderna, då persisk och romersk sed att ligga till bords gjorde sig gällande. Josef lät sina bröder sitta vid bordet, 1 M. 43:33. Jfr 1 K. 13:20; 1 S. 9:22; 20:5, 24, 25. Salomo målar den lättsinniga qvinnan såsom sittande på en stol, Or. 9:14, och gästkammaren för Elisa ställer sunamitiskan äfven en stol, 2 K. 4:10. Ebreerna hade utan tvifvel blifvit bekanta med stolar i Egypten. De gamle egyptierna hade nemligen en stor mångfald af stolar, från de enklaste arbetsstolar med tre fötter och lädersits till de präktigaste länstolar, inlagda med elfenben och klädda med dyrbara tyg. En egyptisk eröfrare uppräknar en gång bland sina byten: »Sex konungens stolar med pallar dertill, af elfenben och cederträ; sex stora bord af cederträ, inlagdt med guld och ädelstenar.»
En sådan präktig konungastol var äfven Salomos tron af elfenben, öfverdragen med guld och försedd med sex breda trappsteg, på hvilka stodo tolf lejon af guld, 1 K. 10:18 f. Så brukas ordet stol i Sv. ofta om hvad vi skulle kalla tron. Så läsa vi om himmelen, Guds stol eller tron, Es. 66:1; Mat. 5:34; 23:22; jfr Ps. 97:2; Es. 6:1; He. 1; om Kristi härlighets tron, Mat. 25:31, vid sidan af Guds tron, Eb. 12:2; jfr Ps. 45:7; 110:1; Eb. 1:8; och om hans lärjungars tronen med honom, Lu. 22:30; jfr Up. 3:21; 4:4. En bild af en assyrisk konungatron, se sid. 422.
Ordet stol eller tron betecknar sålunda värdighet och rike, såsom i Lu. 1:32, »Davids tron», o.s.v.
I Kol. 1:16 torde dermed afses vissa grader af englar, jfr sid. 101.
Om predikstolar, se sid. 372; om »stolar» i He. 27:6, se sid. 448.
Om stolarne i Salomos tempel. se Kopparstolar.

Storken, Ps. 104:17; Job 39:16, en oren fogel, 3 M. 11:19 (Sv. häger), Sak. 5:9, hvars namn chasida, mild, anses syfta på den mildhet, hvarmed den behandlar sina föräldrar i det den, som det säges, aldrig öfvergifver dem utan föder och försvarar dem i deras ålderdoms bräcklighet.(?) Å andra sidan har man i nyare tider sett exempel på att föräldrar af storkslägtet sjelfva dött under det de sökt rädda sina ungar ur lågorna, och folktron påstår att på deras flyttningståg, om ledaren tröttnar att flyga, de andre understödja honom. I Jer. 8:7, »en stork under himmelen vet sin tids, syftas kanske på dess aldrig felande instinkt som en flyttfogel.
Storkens näbb och ben äro långa och röda; hans fjädrar äro helt hvita med undantag af vingspetsarne, hvilka äro svarta, såsom äfven något litet af hufvudet och låren. Han lefver af råttor, ödlor, ormar, grodor och insekter. (Den i 3 M. 11:19 nämda racham [Sv. stork] är asgamen, se sid. 141.)

Straff, se Rättvisa.

Struts. Af detta märkvärdiga djur, den största af alla foglar, som uppnår en kamels höjd och har sitt hemvist i Asiens och Afrikas glödande sandöknar, Es. 13:21; 34:13; Je. 50:39, der han lefver i stora hjordar, finnes en målande skildring i Job 39:16 f., der v. 16 egantl. lyder så: »Strutsens vinge flaxar härligt; är det storkens vingpenna och fjäder?» Strutsen, hvars kött var judarna förbjudet, 3 M. 1:16, är isynnerhet berömd för sina fjädrar. Hannen, som har tät svart dunbeklädnad, har långa, mjuka ving- och stjertfjädrar, bländande hvita; honans dun och fjädrar gå mera i brunt och grått. Låren och benen äro nästan nakna, och den långa halsen är blott glest beklädd med tunt hvitaktigt fjun. Kroppens vigt samt vingarnas skapnad och storlek visa att djuret snarare är skapadt till att springa än att flyga. Af sina ägg, hvaraf strutshonan ofta lägger 30 - 50 af att barnhufvuds storlek, utkläcker hon en del; de öfriga säges hon lemna qvar i sanden till näring för de nykläckta ungarne; ofta lemnat hon äggen i sanden af en dum räddhåga vid minsta tecken till fara, utan att bry sig om ungarne; »hon är hård mot sina ungar, såsom vore de icke hennes». På detta förhållande syftar Jeremia sin skildring af hungersnöden och mödrarnas brist på mat för sina barn: »Mitt folks dotter är grym likasom strutsarne i öknen», Kl. 4:3.
Af naturen skygg, drifves strutsen dock stundom af hunger att besöka och plundra odlade bygder; men vanligen träffas han i större eller mindre skaror öknarnes inre, bland vildåsnor, qvaggor och andra öknens bebyggare. Han lefver af öknens magra växter, sniglar och insekter och kan med sin strykande aptit svälja nästan hvad som helst. Hans hastighet i sitt lopp lemnar den snabbaste häst långt efter: »Då han reser sig, bespottar han både häst och man», Job 39:21. Stundom gifver honan ifrån sig ett skarpt klagande läte, hvarmed Mika jemför sin sorgeklagan det förödda landet, 1:8.

Strängar, åtta, se sid. 314.

Strängaspel, se Musik, sid. 311 f. Om Pre. 2:8, jfr sid. 412, upptill.

Stupa, Jer. 30:14, hudflänga eller gissla, jfr 2 Kor. 11:25.

Stut, ung oxe, se Oxe.

Styggelse betecknar 1) den känsla af misshag och afsky som angifves af att vederstyggligt föremål eller en gudlös handling, jfr Job 15:16; Ps. 106:40; Lu. 16:15; Tit. 1:16; och vidare 2) det föremål, som ingifver afsky genom sin vederstygglighet. Så i 5 M. 27:15, »förbannad vare den som gör en afgud eller ett gjutet beläte, Herrens styggelse». Styggelse blifver sålunda att vanligt namn på afgudar, hvilkas dyrkan oftast var förenad med onaturliga skändligheter och grymheter, t.ex. »Molok, ammoniternas styggelse», 1 K. 11:7; Up. 17:4, »qvinnan hade en gyllene kalk i sin hand, full med styggelse och sitt boleris orenlighet». Iallmänhet betecknas sedan dermed allt efter lagen orent och förorenande, såsom förbjuden mat, 5 M. 14:3; Es. 65:4; 66:17, skämdt eller för gammalt offerkött, 3 M. 7:18.
Förödelsens styggelse, om hvilken Daniel profeterar, 11:31, anses åsyfta det hedniska altare, som af syrierne på den grymma Antioki befallning uppsattes (år 567 f. Kr.) ofvanpå brännofferaltaret i Jerusalems tempel, och hvarpå offrades åt Jupiter (2 Mack. 6:2). Om en ännu skändligare förödelse, enligt profetian i Da. 9:27, jfr Mat. 24:15; se under Rom, sid. 394 f.

Stång, se Mått, sid. 317.

Stämma, ställa sin kosa, 1 M. 31:21 (grt.: »vända sitt ansigte»).

Stöld, 2 M. 20:15, skulle bestraffas med anläggande af en dubbel eller flerdubbel skadeersättning, hvilken om så behöfdes skulle utgöras genom försäljning af tjufvens egendom eller genom motsvarande tjenstearbete, 22:1 f.; 2 S. 12:6; jfr Or. 6:30 f.; Lu. 19:8. Den som nattetid gjorde inbrottsstöld, kunde saklöst dräpas på bar gerning, 2 M. 22:2; en menniskotjuf skulle straffas med döden, 21:16;. 5 M. 24:7.

Sua, en kanane, hvars dotter togs af Juda och födde Er, Onan och Sela, 1 M. 38:2.

Suah. 1. En af Abrahams söner med Ketura, 1 M. 25:2.

2. Bildads hemort, Job 2:11.

Sukkiter (Sukim), 2 Kr. 12:3, nämnas jemte libyer och etioper såsom den egyptiske konungen Sisaks hjelptrupper mot Rehabeam; man har gissat på folket i den af Plinius omnämda staden Suche på vestra kusten af Arabiska viken.

Sukkot, d. ä. hyddor. 1. Israeliternas första lägerställe efter uttåget från Egypten strax innan de kommo till Etam, 2 M. 12:37; 4 M. 33:6.

2. En ort öster om Jordan, söder om bäcken Jabbok, der Jakob slog upp sina tält efter mötet med Esau, 1 M. 33:17; nämnes sedan som en Gads stam tillhörig stad, Jos. 13:27. Gideon sönderslet med törnen 77 af dess förnämsta män, emedan de vägrat honom understöd i striden mot midjaniterna, Do. 8:14 f. Uti lerjorden i granskapet lät Salomo gjuta kopparkärl till templet, 1 K. 7:46; 2 Kr. 4:17.

Sukkot-Benot, ett af de afgudabeläten, som nybyggarne från Babel uppreste i Samaria, 2 K. 17:30, enligt Rawlinson och Schrader en omskrifning af det assyr. Zir-banit, d. ä. »den sädförlänande», en fruktsamhetens gudinna. Enligt eb. kan ordet betyda »döttrarnas hyddor»; jfr 2 K. 23:7.

Sulamit, se Salomos Höga Visa.

Sunamitiskan, 2 K. 4:12, 25, en välbergad, barnlös hustru i Sunem, som för sin gästfrihet mot Elisa välsignades med efterlängtad modersglädje, fick sitt döda barn till lifvet åter, bevarades genom Elisas råd för den sjuåriga hungerns trångmål och fick genom hans inflytande hos konungen sin egendom åter, som under tiden fallit andras händer, 2 K. 4; 8:1 f. Jfr Mat. 10:41.

Sunem, en stad i Isaskar, der felisteerne lägrade sig i sista kriget mot Saul, som hade sitt läger på Gilboa, Jos. 19:18; 1 S. 28:4. Från Sunem var Elisas värdinna, 2 K. 4, samt den sköna »Abisag af Sunem» som fördes till David, 1 K. 1:3; kanske äfven Sulamit, d. ä. flickan från Sulem eller Sunem, se sid. 413. Evsebius nämner orten med namnet Sulem, och ännu dag finnes den lilla byn Sulem på vestra sluttningen af berget Dahi, s. om Nazaret.

Sur, nu Suez, stad vid norra ändan af Röda hafvats vestra vik, 1 M. 16:7; 20:1; 25:18; 1 S. 15:7; 27:8. Den derefter benämda öknen, som sträckan sig från hafsvikens norra spets nedåt längs östra kusten, 2 M. 15:22; 4 M. 33:8, hetta äfven Etams öken.

Surdeg. Att använda surdeg eller honung vid något af de offer man frambar till Herren, var strängt förbjudet, 3 M. 2:11; deraf profeten Amos ironiskt bestraffande ord till sin tids judar: »röken af surdeg till tackoffer», Am. 4:5. Under påskhögtiden fick ingen surdeg finnas i en israelits hus, till åminnelsa af fädernas utgång ur Egypten, då de voro nödgade att föra osyradt mjöl med sig och göra sitt bröd i brådstörtande hast, 2 M. 12:15, 19, 34; 13:7. Se Påsk. Det är surdegens genomträngande och förändrande kraft, som utgör jemförelsepunkten i åtskilliga bildliga uttryckssätt, som äro välbekanta. Så talas i dålig bemärkelse om fariseernas och sadduceernas surdeg, som är skrymteri, Mat. 16:6, och så förmanas församlingen i Korint att rensa ut den gamla surdegen, d. ä. ovärdiga församlingsmedlemmar, 1 Kor. 5:6 f. Jfr Ga. 5:9. Å andra sidan framställes himmelriket som en sundeg, som genomsyrar tre skäppor mjöl, Mat. 13:33; Lu. 13:20 f.

Susan (eb. lilja), persisk hufvudstad vid floden Ulai, den Ahasveros höll sitt stora gästabud, Est. 1:2 f., der Nehemia fick af Artaxerxes tillåtelse att återvända till Palestina och uppbygga Jerusalems murar, Ne. 1:1 f., och der Daniel såg en af sina syner i närheten af floden Ulai, Da. 8:2, 16. Att judar bodde i Susan, synes af Est. 2:5; 4:16. Susan är den af greker och romare ofta omtalade staden Susa vid floden Koaspes, berömd för sitt vatten, hufvudstad i provinsen Susis eller Susiana mellan Babylonien och Persis, och i dess starkt befästa borg (Ne. 1:1) hade de persiska konungarna sitt vinterresidens. Den var prydd med präktiga byggnader och tjenade som förvaringsort för de persiska konungaskatterna. Enligt Strabo hade staden ett omfång af 120 eller 200 stadier. Betydliga ruiner af Susan finnas ännu under namnet Schusch strax öster om det lilla vattendragat Schapun mellan Tigris' biflod Kerka i vester och floden Disful i öster. Både Schapur och Disful flyta ut i floden Kuran, som i likhet med Kerka kommer norrifrån men faller ut i Evfrats och Tigris' utloppsflod Schat-el-Arab. Der Kerka och Kuran mest närma sig hvarandra, mellan den senares tillflöden Schapur och Disful, ligga ruinerna Schusch, märkliga för sin utsträckning (6,000 fot i öster och vester och 4,500 i norr och söder), med talrika pelarrader och inskriften både i tegel och sten. Alldeles invid Schapurs vattendrag ligger en grafbyggnad kallad »Daniels graf». Svårt är att bestämma hvilket af de nu nämda vattendragen är de gamlas Koaspes och bibelns Ulai. Sannolikt voro floderna kring Susan förenade genom kanaler. Då Daniel i Da. 8:16 säger att han hörda rösten »mellan Ulai», ligger kanske deruti en hänsyftning på flodens båda stränder eller de särskilda vattendrag som omgåfvo staden.

Susanna, en af de qvinnor, som tjenade Herren Jesus med sina egodelar, Lu. 8:3.

Suseer, Susimn, se Samsumiterne.

Svafvel. Bottnen af den tvifvelsutan på vulkanisk väg bildade dalklyfta, som sträckan sig från Hermon ned till Arabiska viken, och uti hvilken ligga Tiberias' sjö och Döda hafvet, med många asfaltlager, naftakällor och basaltklippor, en skådeplats för täta jondbäfningar, gömmer i sitt sköte äfven svafvel, en vanlig beståndsdel i vulkaniska stenar. Svafvelstycken ligga mångenstädes i dagen, särdeles ymnigt på Döda hafvets nordvestra kust. Svafvel var jemte öfriga brännämnen det fruktansvärda förstörelsemedlet i Siddims dal, 1 M. 19:24; Lu. 17:29, och nämnes i hotelserna mot Israels folk, 5 M. 29:23; mot de gudlösa iallmänhet, Job 18:15; Ps. 11:6; Assur, Es. 30:33; Gog, He. 38:22, samt den slutliga fördömmelsens offer, Up. 14:10; 19:20; 20:10; 21:8.

Svalan omnämnes under namnet derôr, d. ä. frihet, i Ps. 84:4 såsom hafvande funnit bo för sina ungar och i Or. 26:2 såsom i flygten försvinnande, (Enligt några än derôr ej svalan utan sparfven.) Man hållen före att äfven ordet sus i Es. 38:14 och Je. 8:7, i Sv. trana, istället är ett namn för svalan, hvaremot det på samma ställen med svala återgifna agur rättare är trana. Jfr Trana.
I Palestina finnas flera artar af svalor; de bygga bo utanpå taken eller inne i byggnaderna undan taket; ej sällan ser man svalorna flyga af och an inne i templen och moskeerna, der de anses stå under Guds synnerliga hägn. »Svalan prisar Gud och smutsar ned helgedomen», säger ett arabiskt ordspråk.
I 3 M. 11:19; 5 M. 14:18 har Sv. svala för det eb. atalef, bön rättare vara flädermus, såsom i Es. 2:20.

Svalar, Ps. 144:12, hörnpelare.

Svan, 3 M. 11:17; 5 M. 14:57, en oren fogel, schalak, sannolikt störtpelikanen eller dykaren, de gamlas kataraktes (Pelecanus Bassanus Linn.); han sitt namn deraf att han från klippspetsarna pilsnabbt störtar ned på fiskar i vattnet och dyker långt ned i djupet efter sina offer, Denna fogel finnes talrikt vid Palestinas kuster, vid Gennesarets sjö och vid Jordan.

Svara. Utom detta ordets vanliga betydelse af att gifva ett svar må äfven ihågkommas dess i bibeln ej sällan förekommande bemärkelse af att tala, taga till ordet, så att dermed helt enkelt förstås att någon börjar eller fortsätter sitt tal, Sak. 3:4; Mat. 11:25; 12:38; Lu. 7:40. Det betyder äfven någon gång att försvara sig inför rätta, t.ex. i Job 9:3.

Svartsjukeoffer, se sid. 180.

Sveper, Na. 3:2, piskor eller gissel.

Svett. »Hans svett vardt såsom blodsdroppar, fallande ned på jorden», Lu. 22:44; ej så att förstå, att svettdropparne voro stora som blodsdroppar, utan så, att svetten var af blodblandad beskaffenhet, ett sjukdomsfenomen, kändt undan namnet diapedesis, och hvanpå äfven nyare tiden erbjuda exempel. År 1552 unden kriget mellan Henrik II af Frankrike och kejsar Karl V blef en italiensk officer förrädiskt gripen af fienden och hotad med offentlig afrättning, om han ej uppgaf sin fästning Monte-Maro; fasan för en sådan skymf uppskakade honom så, att han svettades blod öfver hela sin kropp. Sannolikt härleder sig denna onaturlighet från en våldsam skakning af nervsystemet, hvarigenom blodet hejdas i sitt naturliga lopp, och de röda partiklarne inpressas i hudkärlen.

Svetteduken omtalas i N. T. såsom ett plagg, motsvarande näsduken hos oss. Den kunde äfven tjena till att inknyta hvarjehanda, t.ex. penningar, Lu. 19:20. Sådana dukar band man om de dödas ansigten, Jh. 11:44; 20:7. Med dukar som kommit vid Pauli kropp botadas flera sjuke i Efesus, Ap. 19:12.

Svin. Detta djur betraktade judarne efter lagen såsom ytterst orent, 3 M. 11:7; 5 M. 14:8, förmodligen, utom af andra, äfven af helsoskäl: i ett hett klimat och för ett folk, fallet för hudsjukdomar, torde dess kött varit mindre tjenligt. Hednisk styggelse var att äta svinkött, Es. 65:4; 66:17, och att offra svinblod, 66:3. Gadarenernas svin, Mat. 8:30, voro sannolikt ämnade för en hednisk befolkning, se Tio städer. Svinets orenlighet gör det till en bild af nådesförakt och lättsinne, Mat. 7:6; 2 Pe. 2:22. Att vakta svin var för en jude den föraktligaste syssla, Lu. 15:15.
Vildsvinet, vingårdarnas fiende, Ps. 80:14, hvarvid Zions fiender förliknas, är det vanliga Sus scrofa, som ofta träffas i Palestinas skogssnår, isynnerhet i Jordandalen och på berget Tabor.

Svågeräktenskap, se sid. 450.

Svärd, se Krig.

Sykar, den stad nära Jakobs brunn, hvarifrån den samaritiska qvinnan kom att hemta vatten, Jh. 4:5 f. Några mena att Sykar var en mindre bekant stad, samma ort som nu heter Askar, ¼ timmes väg från brunnen österut; andre mena att Sykar är ett sämre uttal af Sikem eller ock ett elakt öknamn för denna samaritiska stad, och att det skulle betyda supstad eller lögnstad.

Synagogor. Det gr. ordet synagoge betecknar ursprungligen en församling af menniskor så användes det om en sammankomst af kristna Jak. 2:2 och sedan den byggnad der församlingen han sin lokal; i denna mening förekommer det ofta i N. T. om de byggnaden eller hus der judarne kommo tillsamman till gudstjenst. I lagen finnes ingen föreskrift om synagogor eller synagoggudstjenst; icke haller finner m»an några bestämda spår till denna inrättning före den babyloniska fångenskapen. Det än sannolikt från fångenskapens tiden och isynnerhet från Esras reformatoriska verksamhet som synagogan räknar sin upprinnelse. Då folket var skingradt i främmande hednaland, i saknad af den enande kraft som gemensam tempeltjenst hade skänkt deras nationela och religiösa lif, dref dem sannolikt behofvet af sammanslutning till att i sammankomster här och der d. ä. synagogor erinra sig Herrens verk i fordom tid och anropa honom om hjelp och förlossning. Och då efter återkomsten från Babel sådane män som Esra och Nehemia samlade folket till att höra Herrens ord och manade till flitig forskning deruti, så vardt synagogan ett naturligt uttryck för det nya lif som vaknada upp hos det för af gudstjensten så tuktade folket, så att Jakob, Herrens broder, kunde med skäl säga på mötet i Jerusalem, att »Mose har af ålder i alla städar dem som predika honom i synagogorna», Ap. 15:21. Den judiska traditionen flyttar synagoginrättningen långt tillbaka, ända till »profetskolorna» (se sid. 378), ja ända till patriarkernas tider, med långsökta tolkningar af sådana ställen som 1 M. 25:27; Do. 5:9; Es. 1:13. Den äldsta historiska antydning om något som liknade de senare synagogorna finnas i 2 K. 4:23, der den fråga sunamitiskan får af sin man gifven vid handen, att de fromme i Israel plägade samlas hos profeterna på nymånader och sabbaten. En annan dylik antydning finnas i Ps. 74:8, den psalmisten klagar öfver att fienden uppbränt alla Guds församlingshus i landet, hvarmed sannolikt syftas på bönehus här och den i landet. Enligt några är denna psalm författad vid Jerusalems förstöring genom kaldaerne år 588 f. K. och är i så fall ett vittnesbörd om att redan före den tiden funnos sådana bönehus. Andre anse dock denna psalm höra till tiden efter fångenskapen. En tredje antydning finnas kanske i Ps. 107:32.
På Kristi tid funnos emellertid sådana synagogor öfverallt i Palestina, t.ex. i Nazaret, Lu. 4:16; Kapernaum, 7:5, o.s.v. I Jerusalem funnos flera, för judar af olika skolor och från olika länder, Ap. 6:9, enligt Talmud omkring 400 (uppgifterna vexla mellan 394 och 480). Äfven utom Palestina fans det synagogor i de flesta städer der judar bodde, t.ex. i Antiokia i Pisidien, Ap. 13:14; Tessalonika, 17:1 Berea, v. 10; Aten, v. 17; Korint, 18:4 Efesus, v. 19; 19:8; stundom flera, såsom i Salamis, 13:5, och Dammaskus, 9:2. Enligt Talmud måste det finnas en synagoga öfvarallt, der 10 judar voro boende.
Synagogorna, hvilka vanligen voro byggda på en högt belägen plats, restes antingen på allmän bekostnad eller någon gång af en enskild välgörares frikostighet, såsom i Lu. 7:5. Byggnaden var vanligen en enkel rektangulär sal med en inredning, som i någon mån påminte om tabernaklets och templets. Den var försedd med bänkar eller säten, af hvilka de främsta voro afsedda för de äldste och de förnäma, Mat. 23:6. I synagogan i Alaxandria funnos 71 gyllene stolar efter antalet af stora rådets medlemmar. Framför bänkarna stod talarestolen och längst fram ett skrin eller skåp, kalladt arken, hvaruti de heliga skrifterna förvarades. Denna ark hade sin plats i husets innersta del, som alltid vette mot Jerusalem, så att folket alltid vid gudstjensten var vändt mot den heliga staden. I synagogan hängde en lampa med ett ständigt brinnande ljus. Nära dörren funnos sparbössor för insamling af frivilliga gåfvor.
I Galileen finnas ännu ruiner af flera gamla synagogor, såsom vid Tel Hum (Kapernaum ?), Keraze (Korazin), två vid Kefr-Berim o.s.v. Af lemningarne synes att de voro fyrkantiga, genom pelarrader afdelade i flera »skepp», med temligen höga portaler och två lägre sidodörrar.
Hvarje synagoga hade sin föreståndare (arkisynagogos) eller öfverste, Lu. 13:14; Ap. 18:8, 17, biträdd af ett antal äldste, Lu. 7:3, hvilka också kallas synagogföreståndare, Mar. 5:22; Ap. 13:15. De utgjorde tillsamman den myndighet som vakade öfver tukt och ordning inom församlingen, se t.ex. Jh. 9:22; 12:42; 16:2. Vidare fans der en tolk (meturgeman) som öfversatte den eb. texten på det af folket förstådda språket. De judiska källorna omnämna derjemte en befattning under namnet scheliach zibbur, d. ä. församlingens ombud eller sändebud; så kallades den som uppläste bönerna vid gudstjensten och som derjemte tjenstgjorde som synagogans sekreterare eller ombud. Några mena dock att det anförda namnet ej var en titel för en bestämd person, utan blott en benämning som för tillfället gafs en hvar som föreläste bönerna å församlingens vägnar. Vidare funnos diakonen eller almosesamlare (gabae zedaka) samt slutligen en vaktmästare eller tjenare (chazzan), som hade att framtaga böckerna, Lu. 4:17 f., sörja för lokalens renhållning, verkställa bestraffning o.s.v.
Slutligen funnos der s.k. batlanim, »ledighetsmenniskorna», 10 män, hvilka alltid skulle infinna sig vid gudstjensten för att synagogan aldrig måtte vara tom. Antingen voro de förmögna män som hade råd att vara ledige, eller betalades de för att bevista gudstjensten.
Hvarje synagoga utgjorde att sjelfständigt samfund för sig men underhöll dock ordentlig förbindelse med andra synagogor.. Såsom en andlig domstol hade den magt att sätta i bann och gissla förbrytare, Mat. 10:17; 23:34; Mar. 13:9; Lu. 12:11. Så bekänner ock Paulus, att han ofta i synagogorna hudflängt och pinat Jesu bekännare, Ap. 22:19; 26:11.
Gudstjensten i synagogorna firades på tre dagar i veckan, neml. sabbaten (lördag), måndagen och torsdagen; bönestunderna voro den tredje, den sjette och den nionde timmen (kl. 9 f. m., 12 midd. och 3 e. m.), på eb. schacharit, mincha och arabit; jfr Ps. 55:18; Da. 6:10; Ap. 2:15; 3:1; 10:30. De olika könen voro skilda genom en låg mun eller skärm; i senare tider fingo qvinnorna sin plats på läktare.
Till gudstjensten hörde bön, sång, bibelläsning med förklaring, omskärelsens förrättande samt lagstadgade tvagningar. Något offrande har aldrig egt rum i synagogorna. Böner och sånger voro hufvudsakligen hemtade ur psaltaren, den äldsta af alla liturgier och psalmböcker.
Den första bönen, som hette Schema eller Keriat Schema, bestod af två inledande välsignelser samt uppläsning af (de tio buden och) åtskilliga stycken ur Moseböckerna, neml. 5 M. 6:4 - 9; 11:13 - 21; 4 M. 15:37 - 41. Sedan upplästes de s.k. schemone esre eller aderton, en samling böner och välsignelser. En af dem lyder så:
»Förläna frid, sällhet, välsignelse, nåd, barmhertighet och medlidande åt oss och åt hela ditt folk Israel. Vår fader, välsigna oss alla gemensamt med ditt ansigtes ljus, ty i ditt ansigtes ljus gaf du oss, Herre vår Gud, lifvets, kärlekens, rättfärdighetens, välsignelsens, barmhertighetens och fridens lag. Värdigas välsigna ditt folk Israel på alla tider och i hvarje ögonblick med frid. Välsignad vara du, o Herre, som välsignar ditt folk Israel med frid.»
Till bönerna svarade församlingen som dervid intog en stående ställning, Mat. 6:5; Mar. 11:25; Lu. 18:11, 13, med ett högt »Amen», en plägsed, som jemte annat öfvergick från synagogan till den kristna församlingen, 1 Kor. 14:16.
Efter bönerna följde föreläsning ur bibeln, först en parschia eller text ur lagen och sedan en haftara eller text ur profeterna (se sid. 303, 305), hvilka texter lästes på ebreiska och beledsagades af en tolkning på folkspråket samt en uppbygglig förklaring eller tillämpning. Då det ej fans något afskildt presterskap utom Jerusalem, så stod det fritt för hvarje judisk man att träda fram, bedja, föreläsa och tala till församlingen. Så uppträdde Jesus i synagogan, fick boken af tjenaren, föreläste profetian och gjorde sedan tillämpning, Lu. 4:17 f. Af denna frihet begagnade sig apostlarne och anknöto alltid sin predikan om Kristus till den form som dem erbjöds af synagogans gudstjenstliga ordning. Så heter det Ap. 13:15, att då efter slutad föreläsning ur lagen och profeterna i synagogan i Antiokia föreståndarne sände till Paulus och Bannabas och frågade om de hade något att säga till folkets förmaning, så uppstod Paulus och predikade om Jesu död och uppståndelse och om rättfärdiggörelse genom honom, och det med den verkan, att sabbaten derpå kom nästan hela staden tillsamman för att höra Guds ord, 13:44. Jfr vidare Lu. 13:10; Jh. 18:20; Ap. 14:1; 17:1 f.; 18:4, 26; 19:8. Efter föreläsningen ur de heliga skrifterna följde slutvälsignelsen som också besvarades af församlingen med ett »Amen».
Det faller en hvar i ögonen i huru betydlig mån just synagoginrättningen var en förberedelse för den kristna församlingens gudstjenstondning. Ej bunden vid någon viss helig ort, utan växande upp hvarhelst behofvet kräfde, ej utrustad med en tung börda af ceremonier, utan fri från altare, presterskap och offertjenst, och å andra sidan lemnande fritt rum åt församlingens deltagande, var synagogan i många hänseenden en modell för de kristna församlingarnas ursprungliga enkla skick.
Från synagogorna skilda man de s.k. böneorterna, oratorierna, hvilka funnos utom städerna, vanligen i närheten af något rinnande vatten, emedan judarna plägade två sig då de ville förrätta sin bön. Vid ett sådant bönerum var det Paulus träffade Lydia, Ap. 16:13 f. Stundom finner man ordet för bönerum användt äfven om verkliga synagogor.
Uteslutning från synagogan eller bannlysning (cherem) omnämnas i N. T. som ett straff för svårare religionsförbrytelser. Den blindföddes föräldrar voro rädda att säga för mycket om Jesus, ty judarna hade redan beslutit att den som bekände honom vara Kristus, skulle utkastas af synagogan, Jh. 9:22; jfr 12:42. En sådan behandling förutsade Jesus för sina lärjungar, 16:2; jfr Lu. 6:22. Lagen säger intet om uteslutning eller bannlysning, men talmudisterne anföra såsom föredömen berättelserna om Korah, 4 M. 16, och staden Meros, Do. 5:23, Esras kungörelse, Esr. 7:26, och domen i 10:8, om att den som ej lydde de äldstes befallning, skulle mista sin egendom och afskiljas från församlingen. Bannlysning, som i Talmud kallas Nidduj eller Schammata, kunde drabba en menniska för 24 särskilda förbrytelser. I Gemara skiljes mellan Nidduj och Cherem, så att Nidduj var enkel uteslutning för 30 dagar, men Cherem en med förbannelseformler förenad högtidlig förvisning från församlingen.
Nidduj kunde uttalas af en ensam rabbin; den dermed belagde måste kläda sig i sorgdrägt; han fick icke raka sig; han måste hålla sig på 4 stegs afstånd från menniskor; han fick väl bevista gudstjensten men fick ej gå in genom den allmänna porten. Cherem kunde ej uttalas af mindre än 10 församlingsmedlemmar, utblåstes offentligen och uteslöt dem dermed belagda alldeles från tempel och synagoga; blott maten fick man räcka honom. Gjorde han
bot efter 30 dagar, vardt han åter upptagen. Jemte dessa grader nämna senare rabbiner Schammata såsom den högsta och svåraste graden, d. ä. uteslutning för alltid. Denna åtskilnad mellan 3 grader är emellertid enligt Keil en uppfinning från 1525. (Archäol. p. 357).
Anspelningar på den judiska synagogbannlysningen har man trott sig finna i vissa Pauli uttryck rörande den kristna församlingstukten, 1 Kor. 5:5; 16:22; Gal. 1:8 f.
Stora synagogan är i de rabbinska traditionerna namnet på en rådsförsamling eller en synod af 120 män, som efter judafolkets återkomst från Babel ledde det religiösa reformationsverket, samlade de heliga skrifterna och ordnade dem till ett afslutadt helt, reviderade och bestämde texten och insatte vokaltecknen, faststälde synagoggudstjensten, instiftade Purimfesten, sanktionerade de aderton välsignelserna (se ofvan sid. 472) o.s.v. Som förste presidenten i detta kollegium nämnes presten Esra. Om denna synod finnes emellertid icke några historiska uppgifter äldre än i den talmudiska skriften Pirke Abot omkring 2:a årh. e. K. Hvarken i G. T., hos Josefus eller Filo nämnes derom. Blott så mycket framgår af Nehemias bok, att kring Esra slöto sig ett antal fromme och framstående män som arbetade under hans ledning, Neh. 8:13; 10:1 f.

Synd. Detta ord, hvilket oftast betecknar den rubbning som genom syndafallet, 1 M. 3, inkommit i menniskans lif, fiendskap mot Gud, Ro. 8:7, och brott mot hans lag, 1 Jh. 3:4, står på ett par ställen i betydelsen af syndig eller syndare, såsom i Ro. 7:7, »är då lagen synd?» d. ä. syndig, hvilket framgår af motsatsen i v. 12, »lagen är helig»; och i 2 Kor. 5:21, om att Gud gjorde Kristus till synd, d. ä. till syndare, »behandlade honom som en syndare, i det han lät honom dö den död som var syndares lön» (Mey). Andra fatta ordet här i betydelsen af syndoffer.
Om himmelsskriande synder jemför 1 M. 4:10; 18:20; 2 M. 3:7, 9; 22:23, 27; Hab. 2:11; Jak. 5:4; om synd mot den helige anden, Mat. 12:31 f.; Mar. 3:28 f.; Lu. 12:10; Eb. 6:4 f.; 10:26 f.; 1 Jh. 5:16.

Syndafloden, se sid. 124, noten.

Syndalen, Es. 22:1, 5, namn på Jerusalem, de gudomliga synernas utgångspunkt och föremål.

Syndens menniska, se Antikrist.

Syndoffer och Skuldoffer voro i den israelitiska tempeltjensten de två offerarter, i hvilka försoningens nödvändighet och betydelse isynnerhet trädde fram. Medan de öfriga offren, såsom brännoffen, tackoffren och spisoffren, företrädesvis voro ämnade att tjena såsom ett uttryck för den tillbedjandes fulla hängifvenhet åt Gud i en honom välbehaglig sjelfuppoffring hvarföre de ock kallades offer af en för Gud ljuflig lukt , så voro deremot syndoffren och skuldoffren egentliga försoningsoffer, ämnade att tjena som ett uttryck för möjliggörandet af syndarens framträdande inför den heliga genom syndens försoning. Trots de väsentliga skiljaktigheter som förefinnas mellan syndoffret och skuldoffret, fans dock mellan dem en betydelsefull likhet just i nämda hänseende, hvarföre det ock i ett visst fall heter, att samma lag skulle gälla för dem båda, 3 M. 7:7.
Anmärkas bör till en början, att icke hvarje synd eller öfverträdelse kunde försonas genom dessa försoningsoffer, utan endast sådana som begåtts af förseelse, ovarsamhet eller svaghet, 3 M. 4:2; 5:15, 18; 4 M. 15:22, 29, hvaremot den som syndade i fräckt öfvermod, »med lyft hand», skulle utrotas ur folket, v. 30. Dock icke så att förstå, att hvarje uppsåtlig eller öfverlagd synd uteslöt möjligheten af försoning, ty bland de i hithörande lagrum uppräknade synder nämnas flera som ej kunna betraktas annat än som »uppsåtliga synder», t.ex. i 3 M. 6:2. Se nedan undan Skuldoffren, n:o 3.
Syndoffren (eb. chattat, synd, syndoffer) voro af två klasser, dels allmänna, dels speciela.
A) Allmänna syndoffer voro följande:
  1) för hela folket: vid nymånadsfesten, 4 M. 28:15, vid påsken, 28:22, vid pingsten, 28:30, vid basunfesten, 29:5, vid löfhyddofesten, 29:16, och på den stora försoningsdagen, 3 M. 16:5, 9, 15 f.; 4 M. 29:11, samt vid invigning af en ny helgedom, Esr. 6:17; 8:35;
  2) för presterna och leviterna: vid deras invigning, 2 M. 29:14, 36; 4 M. 8:8 f.;
  3) för öfverstepresten: på den stora försoningsdagen, 3 M. 16:3, 6, 11.
B) Speciela syndoffer, föreskrifna för särskilda fall, voro följande:
  4) för barnaföderskor, efter reningstidens slut, 3 M. 12:6 f.; Lu. 2:24;
  5) vid rening af en spetelsk, 3 M. 14:10, 19, 22; jfr bestämmelsen om ett spetelskt hus, 3 M. 14:49;
  6) för en flödessjuk vid hans rening, 3 M. 15:14 f.;
  7) för en qvinna efter svår blodgång, 3 M. 15:29 f.;
  8) för en nasir som orenats genom någon död, 4 M. 6:9 f., eller efter slutad löftestid, 6:13 f.;
  9) om en menighet eller furste eller enskild israelit af förseelse syndat mot något Herrens bud och sedan blifvit derom medveten, 3 M. 4:13 f., 22 f., 27 f.;
  10) likaså om en smord prest (öfversteprest) af förseelse fönsyndat sig och dragit skuld öfver folket, 3 M. 4:3 f.;
  11) syndoffer kallas också den röda kon, 4 M. 19:9, 17 (se sid. 403).
De djur som offrades i de olika syndoffren voro allt efter dessas särskilda betydelse af olika slag, unga oxar eller stutar, vädurar, får och getter, dufvor eller turturdufvor, i ett fall foglar iallmänhet. Stutar offrades i offren n:ris 2, 3 och n:o 9, om en menighet eller en prest försyndat sig; getabockar n:o 1 och i 9, om den syndande varn en furste; en get i n:o 9, för en enskild israelit; en årsgammal tacka i n:o 5 vid den spetelskes rening och n:o 8 vid nasirtidens slut; en dufva eller turturdufva, alltid i n:ris 4, 6, 7, i n:o 8 för en nasir som orenats, och i n:o 5 om den offrande var fattig; två foglar i n:o 5, för ett spetelskt hus.
Ceremonielet för offerhandlingen föreskref iallmänhet (3 M. 4), att offerdjuret skulle af den offrande föras till helgedomen, der det genom handpåläggning invigdes till döden och sedan slagtades. Af de fyrfotade offerdjuren brändes blott fettstyckena på altaret, det öfriga deremot uppbrändes utom lägret, en regel som gälde för syndoffer af första klassen, 2 M. 29:14; 3 M. 4:11 f., 20 f.; 8:17; 16:27; hvaremot vid syndoffer af andra klassen köttet lemnades åt presterna att förtäras i helgedomen, hvarefter kokkärlet skulle sönderslås om det var af ler, men skuras om det var af koppar, 3 M. 6:25 f.
Särskild vigt lades på förfarandet med blodet vid syndoffren. På försoningsdagen fördes blodet in i det Allraheligaste och stänktes emot förbundsarken, hvarpå rökaltarets horn beströkos dermed, 3 M. 16:14, 18 f. Vid andra syndoffer af första klassen vardt det dels stänkt mot förlåten och struket på rökaltarets horn, dels utgjutet vid brännofferaltarats fot, 3 M. 4:5 f., 16 f. Vid andra klassens syndoffer vardt det dels stänkt på brännofferaltarets horn, dels utgjutet vid dess fot, 3 M. 4:25, 30, 34; jfr 2 Kr. 29:22 f.
Skuldoffren (eb. ascham, öfverträdelse, öfverträdelseoffer) voro alla föreskrifna för särskilda fall;
 1) om någon af förseelse förgripit sig på något åt Herren helgadt föremål, 3 M. 5:15 f.;
 2) om någon ovetande öfverträdt något bud, 5:17 f.;
 3) om någon förvägrat sin nästa en i förvar lemnad sak eller ett honom tillhörigt hittegods eller eljest nekat till någon honom tillfogad oförrätt och dertill svurit falskt, 3 M. 6:2 f.;
 4) om någon kränkt en ofri qvinna som af annan man tagits till frilla, 3 M. 19:20 f.;
 5) för en spetelsk efter återvunnen helsa, 3 M. 14:12;
 6) för en nasir som orenats på en död, 4 M. 6:12.
I de fyra första fallen var skuldofferdjuret en vädur, i de båda sista ett lam; dessutom skulle i första och tredje fallet den skyldige bringa skadeersättning, motsvarande den skada han gjort, och gifva en femtedel af värdet dertill, och denna ersättning skulle i n:o lemnas åt presten och i n:o 3 åt den förorättade egaren. I fall denne var död och ingen slägting fans qvar, skulle ersättningen lemnas åt presten, 4 M. 5:5 f. Skuldofferdjuret skulle slagtas på brännofferaltaret, blodet stänkas deromkring, fettet uppbrämnas på altaret, och köttet förtäras af presterna på heligt rum, 3 M. 7:1 f. Vid den spetelskes skuldoffer förekommo särskilda ceremonier med blodet, 3 M. 14:14, 25.
Slutligen omnämnas i 3 M. 5:1 f. några offer, som kanske på samma gång buro karakteren af syndoffer och af skuldoffer; de voro af trenne slag:
  1) om någon på uppfordran vid ed till vittnesmål icke vittnat om hvad han sett eller hört, 5:1;
  2) om någon ovetande kommit vid något orent, 5:2, 3;
  3) om någon svurit i lättsinne, 5:4.
I dessa fall var, om den felande insåg och bekände sin förseelse, föreskrifvet ett offer af tacka eller get (eller, i fall af fattigdom, dufvor eller fint mjöl, 7, 11), hvilket offer tydligen kallas syndoffer i v. 6, 11, men derjemte i v. 6, 7 äfven benämnes skuldoffer enligt eb.
Oaktadt den slägtskap som både här och i 3 M. 7:7 är antydd mellan de båda offerarterna, synes nog klart af de speciella bestämmelserna för hvardera, att de skilde sig i något väsentligt. Det gafs tillochmed fall, då offer af båda slagen voro föreskrifna, se t.ex. 3 M. 14:12 f., 19, 22, 24 f.; 4 M. 6:11 f. De för syndoffret särskildt utmärkande ceremonierna förekommo ej vid skuldoffret; den ersättning som lemnades vid vissa skuldoffer, fans ej vid syndoffren; offerdjurens arter voro vid syndoffren vida mångfaldigare; och slutligen voro alla skuldoffren af speciel beskaffenhet, i motsats till många af syndoffren. Man försöker att bestämma grundåtskilnaden mellan de båda offerarterna sålunda, att syndoffret mera skulla afse synden såsom syndig beskaffenhet eller såsom skuld, såsom en skiljevägg mellan menniskan och Gud, till hvars nedslående en försoning var af nöden, hvaremot skuldoffret eller öfverträdelseoffret mera skulle afse synden såsom öfverträdelse, såsom en kränkning af Guds eller nästans rättigheter, hvilken kräfde godtgörelse. Och i den nytestamentliga motsvarigheten till offrens förebilder visar man, huru Kristus, såsom »gjord till synd», 2 Kor. 5:21, vorden till förbannelse, Gal. 3:13, vardt det evigt gällande syndoffret, Eb. 10:12, det »Guds lam, som borttager verldens synd», Jh. 1:29, hvaremot han såsom skuldoffer, Es. 53:10, gaf både Gud och menniskan åter allt hvad syndafallet förverkat, »och en femtedel dertill». »Af menniskan i Kristus har båda Gud och menniska fått igen mera än hvad dem var frånröfvadt. Allt är det af Gud, det är sant; dock är det från menniskan i Kristus, och det till följd af öfverträdelsen, som Gud efter sitt underbara rådslut får mera tillbaka än det synden hade röfvat ifrån honom. Här gäller det, att der synden öfverflödade, der öfverflödade nåden mycket mera (Ro. 5:20).» (Se A. Jukes, Law of the offerings, p. 141, 176.)

Syner, se Drömmar; Profeter, sid. 376.

Syntyke, se Evodia.

Syrakusa, en stor och berömd grekisk stad på Siciliens östra kust, der Paulus på resan till Rom stannade tre dagar, Ap. 28:12. Grundlagd af dorier omkr. 730 f. K. på den strax utanför kusten belägna ön Ortygia, utbredde den sig snart äfven på fasta landet och hade i femte seklet f. K. ett omfång af 3 sv. mil med 1,200,000 inv. och bestod, utom förstäderna, af 5 hufvuddelar inom särskilda murar. Staden var utmärkt för en uppdrifven konstflit och en vidsträckt handel, underlättad genom två förträffliga hamnar. Syrakusa, som en tid var Siciliens mägtigaste och största stad, intogs af romarne efter en 2-årig belägring, 212 f. K. Det nuvarande Siragossa med omkr. 20,000 inv. än blott en skugga af det forna Syrakusa.

Syrien står nästan öfverallt i G. T. såsom öfversättning af det eb. Aram. Ordet Syrien, som antingen än en förkortning af Assyrien eller en nybildning af Sur eller Zor (Tyrus), var för de gamle ett ord af obestämd, vexlande betydelse. I vidsträcktare mening användes det om hela landet längs Medelhafvets östra kust ända till Evfrat och tillochmed omfattande Mesopotamnien; en inskränktare mening åter förstod man med Syrien landet mellan Fenicien söder och berget Tavrus i norr, mellan hafvet i vester och Palmyraöknen i öster, och så förstår man det vanligen, då man talar om Syrien i motsats till Palestina: alltså det mellan Medelhafvet och Syriska öknen liggande landet från ungefär Tyrus upp till viken vid Issus, ett område af omkr. 35 mils längd och 10 à 20 mils bredd. Södra delen består af Libanons och Antilibanons bergskedjor upp till floden Nahr el Kebir. Sedan följa de s.k. Nosairiebergen, och längst norrut åtskilliga föngreningar af Tavrusberget. På den härliga högslätten mellan Libanonkedjorna, den s.k. Bekâ, fordom kallad Coalesyrien, eller det urhålkade Syrien, upprinna floder, som flyta åt olika håll, Litani eller Leontes söderut, som fallen ut i hafvet n. om Tyrus, Barada, som går ner åt Damaskus, och Orontes eller el-Asi, som flyter med väldiga böljor genom hela det norra Syrien, tills den nedanför Antiokia utfaller i Medelhafvet.
Det eb. Aram, som enligt några betyder högland, i motsats till de vid kusten boende kananeernas lågland, var också ett namn med skiftande betydelse. I G. T. betecknar det länderna ö. och n.o. om Palestina, 2 K. 24:2, och enskilda delar af dem.
  1) Aram än alltså ett namn för det land, hvarifrån den ebreiska stammen gick ut. Mesopotamien, landet mellan Evfrat och Tigris, heter Aram-Naharaim, de två strömmarnas Aram, 1 M. 24:10, och vidare Padan-Aram, d ä. Arams slätt, såsom i 1 M. 25:20; 28:2 f.; 31:18; eller också endast Aram, såsom i 4 M. 23:7, eller blott Padan, slätten, såsom i 1 M. 48:7. Laban »af Syrien, d. ä. af Mesopotamien, heter alltså i eb. »Laban, arameern, 1 M. 31:20.
Af Aram i inskränktare mening, på denna sidan Evfrat, omnämner G. T. flera särskilda riken eller områden.
  2) Aram-Zoba var ett arameiskt rike n.o. om Damaskus, Ps. 60:2, som gång efter annan låg i fejd med Israel. Saul måste föra krig mot konungarna i Zoba, 1 S. 14:47, men David var den som först på allvar tog itu med båda Zoba och andra syriska stammar. Han tuktade dem skarpt och tog ett stort antal fångar ibland dem, 2 S. 8:3 f. De reste sig åter och hjelpte ammoniterna mot David, hvilket kostade dem nya nederlag, 10:6 f.; 1 Km. 19:6 f.
  3) Aram-Damaskus, det »Damaskenska Syrien» eller trakten kring Damaskus, kufvades af David vid ungefär samma tid som Zoba, 2 S. 8:5 f.
  4) Aram-Maaka, vid foten af Hermon, försökte också hjelpa ammoniterna men tuktades, 2 S. 10:6 f.; 1 Kr. 19:6; jfr Maaka 4.
  5) Aram-Bet-Rehob, kufvadas också af David, 2 S. 10:6 f.
  6) Hamat, att område vid floden Orontes norr om Libanon, se Hamat.
  7) Hamat-Zoba, som intogs och befästes af Salomo, 2 Kr. 8:3, var kanske en del af riket Hamat som förut lydt under Zoba, jfr 2 S. 8:9 f.
Utom dessa nämnas i G. T. åtskilliga andra områden som bruka räknas till Syrien eller Aram, såsom Havran, Gesur och Tob.
De syriske eller amameiske konungamna lågo sålunda i ständiga fajder mot Israel; undan Saul och David voro Zobakomsungarna de väldigaste ibland dem och gingo i spetsen; sedarmera togo Damaskusfurstarne befälet, 1 K. 15:18 f. Då de assyriske härarne sopade fram öfver Syrien och Palestina, gick det med de syriska småfurstarne som med Israels och Judas konungar. Smårikena gingo upp i verklsväldena. Syrien vardt också en del af det kaldeiska verldsriket, öfvergick sedan jemte Fenicien och Judeen till den persiska monarkien, och det synes att hela detta landområde var inordnadt under en gemensam styrelse såsom en provins på denna sidan Evfrat, Esr. 5:3; 6:13; Ne. 2:7; 3:7. Efter perserrikets fall kom Syrien undan Alexander den store, och då efter hans död generalerna skiftade hans väldiga rike, kom Syrien slutligen efter blodiga fejder genom slaget vid Ipsus 301 f. K. i händerna på Selevkus Nikator, som också herskade öfver Mesopotamien och Babylonien, och sålunda uppstod det för en tid ej obetydliga riket det Selevkidiska Syrien med Antiokia vid Orontes till hufvudstad. Det selevkidiska ragementets period brukar man räkna från år 312 f. K., då Selevkus intog Babylon. Han regerade såsom Syriens konung till år 280 och följdes af en Antiokus, som sedan åter följdes af en Selevkus, och så vidare en tid långt. Detta syriska välde, under hvilket Palestina och judarne nu lydde och vissa tider ledo svårt betryck, försvagades snart af inre stridigheter och blef slutligen under Pompejus år 64 f. K. en romersk provins, Luk. 2:2. Äfven Palestina räknades vid denna tid som en del af Syrien. Judeen och Samarien styrdes åren 6 - 41 e. K., och efter år 44 hela Palestina, af prokuratorer, som stodo under provinsen Syriens ståthållare. Jfr sid. 230, 266.
I detta Syrien vann kristendomen snart insteg, och i Syriens hufvudstad Antiokia var det lärjungarne först kallades kristne, Ap. 11:19, 26.
Araberne kalla Syrien Surîa eller oftare el-Schâm (landet till venster l. norr, i motsats till Jemen, höger, eller Arabien) och inbegripa derunder äfven Palestina (Filistin). Turkarna kalla det Suristân. De indelade det i fem guvernement: Aleppo, Tripolis, Damaskus, Sajda (l. Akka) och Palestina, en indelning som dock mycket förändrats under tidernas lopp. I senare tiden har det varit deladt i tvenne höfdingedömen, Damaskus och. Aleppo; i nyaste tid har äfven Jerusalem fått en guvernör eller wâli.
Befolkningen i det nuv. Syrien består af syrier, greker, araber, turkar, judar och franker (europeer); till religionen äro de muhammedaner, kristna och judar, utom andra små sekter. Mohammedanerne äro ung.  4/5 af befolkningen. De kristne äro till största dalen af den grekiska kyrkan med patriarker i Jerusalem (för Palestina) och Berût (för det öfriga Syrien); under dem lyda biskopar (matrâner) i Akka, Petra, Betlehem etc. I Jerusalem finnas armeniske och koptiske jakobiter. Den syrisk-jakobitiska kyrkan, som ännu begagnar den gamla syriskan till kyrkospråk, har en patriark i Diarbekr vid Tigris. Af den rom. katolska kyrkan finnas flera sektar, såsom unerade greker och syriske katoliker, hvilka få fira sin messa på arabiska. Till katolikerna höra äfven maroniterne, som fira messan på syriska; de bo isynnerhet på Libanon, öfver 200,000. Judarne äro ock af många olika slag, såsom Sefardim, spansk-portugisiska judar, som utvandrade från Spanien och ännu tala en förbråkad spanska; Aschkenazim från Ryssland, Tyskland, Holland etc., som tala s.k. judetyska; dessa åter äro också af olika klasser, såsom Feruschim (fariseer), Chasidim o.s.v.
Äfven bland muhammedanerna finnas sekter; den i Syrien mest framstående bland dessa är de s.k. Metâvile i norra Palestina och på Libanon, representanter för den persiska muhammedanismen, schiîternas sekt, som erkänner Muhammeds måg Ali såsom gudomlighetens uppenbarelse; andra sekter äro Ismailierne och Nosairierne i norra Syrien, hos hvilka finnas en mängd vidskepelse från den syriska hednatiden; druserne på Libanon, som tro på en Guds uppenbarelse i en viss Hakim, som en gång skall återkomma och stifta ett stort rike, då hela verlden skall omvändas till deras religion. Protestanter finnas ock med ett antal af omkring 500 medlemmar, isynnerhet i Berût, Sajda och några byar på Libanon, under ledning af amerikanska missionärer.
Så erbjuder Syriens befolkning, som tillsamman torde uppgå till knappast 2 millioner, en brokig blandning af nationaliteter och religioner.

Syrofenice, Mar. 7:26, det gamla Fenicien, som undan romerska tiden hörde till den romerska provinsen Syrien. Den hedniska qvinnan som sökta hjelp hos Jesus för sin besatta dotter och genom sin tro väckte hans förundran, kallas hos Markus en syrofeniciska, men hos Matteus en kananeiska, Mat. 15:22, ty äfven fenicierne voro ett kananeiskt folk.

Syster. Detta ord har likasom ordet broder äfven en allmännare betydelse af slägtskap, 4 M. 25:18, tillgifvenhet, Hö. 4:9, eller gemenskap, Ro. 16:1; jfr Mat. 12:50. Så benämnas ock beslägtade folk eller städer, Je. 3:7; He. 16:46. I bildspråket brukas ordet äfven om andra föremål än menniskor. Job kallade förgängelsen sin fader och maskarna sin moder och sin syster, Job 17:14. Jfr Or. 7:4, »Säg till visheten: du är min syster.»
Äktanskap med syster var i lagen förbjudet, 3 M. 18:9 5 M. 27:22; He. 22:11.
Om Jesu systrar, se sid. 211.

Syzygos, se Paulus, sid. 357.

, se Mått, sid. 319.

Sång omtalas från de äldsta tider såsom ett uttryck för både glädja och sorg. Vi läsa om helgdagssånger, Es. 30:29; kärlekssånger, Es. 5:1; Ps.. 45:1 (eb.); klagosånger, 2 Kr. 35:25; skördesången, Es. 16:10; Je. 48:33; bröllopssånger, 1 M. 31:27; Jer. 7:34; jfr Lu. 15:25. Efter gången genom Röda hafvet sjöng Israel en lofsång till Guds ära, 2 M. 15. David gaf sången ett framstående rum vid den offentliga tempeltjensten, diktade psalmer och sången för församlingen och anstälde levitiska sångarkörer under ledning af sådana män som Asaf, Heman och Etan. Deras 24 söner stodo i spetsen för 24 afdelningar af sångare, tillsamman 2,000, hvilka tjenstgjorde i tur, 1 Kr. 25, så att från den tiden var offertjensten vanligen beledsagad med helig sång och musik, 2 Kr. 5:12 f. ; 7:6; 29:25 f.; 35:15. Bland de från Babel återkomna nämnas äfven 245 »sångare och sångerskor», Ne. 7:67; jfr Esr. 2:41, 65; Ne. 12:27. Se vidare Musik, Poesi.
Äfven Kristus och hans lärjungar sjöngo Israels lofsånger, Mat. 26:30; Mar. 14:26; Paulus och Silas sjöngo i fängelset, Ap. 16:25; vid den kristna församlingens möten sjöngos sånger och psalmer till Herrens lof, 1 Kor. 14:26; Ef. 5:19; Kol. 3:16; och sången på Zions berg hörde Johannes klinga som harpospel, mägtig som rösten af väldiga vatten, Up. 14:2 f.

Såpa, Mal. 3:2; Jer. 2:22, eb. borit, Alkali, tvättsalt, af askan af förbrända saltörtar (Salsola kali, Saponaria officinalis m.fl.), hvilket af de gamla begagnades tillika med olja till att valka och rengöra kläder (Mal. 3:2, grt.: valkare).


Säck: så kallades den ebreiska sorgdrägten som var förfärdigad af mörkt groft hår och följaktligen allt annat än behaglig. Deraf liknelsen: svart som en »hårsäck», Up. 6:12. Vi läsa ofta om säcken såsom sorgens, ångrens och olyckans drägt, 1 M. 37:34; 2 S. 3:31; 1 K. 20:32; Mat. 11:21; Ps. 30:12. Om profeternas säck eller hårdrägt, se sid. 377.

Säd. De sädesslag som begagnades i det israelitiska jordbruket voro många och olikartade. Förnämsta produkten i Kanaan var Hvetet; redan i forntiden odlades det i sådan mängd att t.ex. Salomo skickade årligen till Hiram 20,000 kormått (omkr. 50 tusen tunnor) hvete, 1 K. 5:11. Hvete från Minnit fördes till Tyri marknad, He. 27:17. Det odlas ännu i landet i rätt betydlig mån. Den stora Havranslätten, den s.k. Nukra, är ännu en kornbod äfven för Nordarabien. Hufvudorterna för hvete-exporten äro Jaffa, Akka och Berût. Af hvetat beredas den s.k. burgol, de syriska böndernas vanliga föda, i det man kokan hvetet med litet surdeg och torkar det i solen. Hvetet 5 M. 8:8; Do. 6:11; Mat. 13:25; 1 Kor. 15:37. Spisoffren skulle alla utgöras af finsiktadt hvetemjöl, 3 M. 2, med att undantag, se nedan. Bilden föreställer s.k. egyptiskt hvete med 6 till 7 ax på samma stjelk, af det slag Farao såg i sin dröm, 1 M. 41:5 f. Det hvete som nu vanligen odlas i Palestina är 2-radigt och 4-radigt. Näst hvetet kommer Kornet (Sv. Bjugg). Det begagnades till blandning med annan säd, He. 4:9, och tjenade isynnerhet till föda för fattigt folk samt till foder för hästar, 2 K. 4:42; Jh. 6:9; 1 K. 4:28. Gideon syntes för sina fiender som en bjuggkaka, Do. 7:13. Af kornmjöl skulle det i 4 M. 5:11 f. föreskrifna svartsjukeoffret bestå, i olikhet med andra spisoffer, till hvilka hvetemjöl skulle tagas. Jemte hvete nämnas i 2 M. 9:32 (Sv. råg) ett sädesslag som i eb. heter kussémet, hvilket man förmodar vara Spelt (Triticum spelta), som kommer hvetet i godhet nära, ehuru något finare. Det nämnes också i Es. 28:25; He. 4:9 (Sv. hafre, men hvarken råg eller hafre finnes i Palestina eller i bibeln). Somlige förmoda dock att det eb. ordet kussemet motsvaras af det arab. kursenne, hvarmed araberna nu beteckna en till kreatursfoder begagnad vickerart (Vicia sativa).
Ett annat sädesslag som nämnes i He. 4:9, var Hirs (eb. dochan), turkiskt hvete eller durra, som något liknar hvete och råg (Holcus dochna, H. sorghum). Det odlas i Italien, Syrien och Egypten, och användes dels till grönfoder, dels till bröd, gröt och stärkelse. Vidare nämnes på samma ställe (Sv. ärter) det fina sädesslaget Lins (eb. adaschim), af ärtväxternas familj, som ännu odlas rätt mycket i Palestina och begagnas till mos. Sådant linsmos var den rödbruna rätten som väckte Esaus lystnad. 1 M. 25:29 f. Möjligt är att lins i nämnes ofta i skriften, 1 M. 30:14; dyr tid begagnades till bröd likasom ännu i dag i Egypten; jfr He. 4:9; 2 S. 23:11. Slutligen nämnas i He. 4:9 också Bönor, obekant af hvad art. Mångfalden af sädesslag och matvaror är lifligt målad i 2 S. 17:28 f., der det omtalas hur Davids vänner skickade till honom på hans flykt för Absalom: hvete, korn, mjöl, torkade ax, bönor, lins och gryn, honung, smör, får och gödda kalfvar.
Lagen förbjöd att beså åkern med blandad säd såsom ock att bära kläder af lin och ull tillsamman, 3 M. 19:19.
Säd står ofta för afkomma, slägt; så talas om qvinnans säd, 1 M. 3:15; Abrahams säd, 1 M. 13:16; och i andlig mening, Ga. 3:29; Ro. 9:7 f., etc.

Säf, se .

Säjare. 1. I 2 K. 9:13 betecknas med detta ord en trappuppgång (eb. maalot, steg), hvarpå höfvidsmännen i Jorams här bredde ut sina kläder under Jehu, då de utropade honom till konung.

2. »Ahas' säjare», 2 K. 20:11, eb. maalot, ett slags tidmätare eller solur, som utvisade tidens gång genom vissa steg eller »streck» (maalot), som skuggan derpå gick framåt. Man har gissat att denna »säjare» eller solvisare var en obelisk eller något dylikt som kastade sin skugga på en graderad skala eller på en trappa, hvars steg voro för ändamålet afmätta. Sitt namn hade den kanske, emedan den af konung Ahas, som tyckte om utländska saker, jfr 2 K. 16:10, antingen blifvit införd utifrån eller ock inrättad efter utländskt mönster. Då konung Hiskia begärde ett tecken, att Herren ville göra honom frisk, fick han genom Esaia det tecknet, att skuggan på denna solvisare gick tio streck tillbaka, 2 K. 20:8 f. I Es. 38:7 f. uttryckas detta så, att solen gick tillbaka tio streck. Det var sannolikt detta undertecken, hvars rykte hann ända till Babel, så att särskilda sändebud kommo derifrån för att få närmare besked derom, 2 Kr. 32:31. Till jemförelse anför man det fenomen, som klosterpriorn Romuald i Meta den 27 Mars 1703 observerade, då skuggan på ett solur gick 1½ timme tillbaka till följd af solstrålarnas brytning genom ett moln.

Säng. Det äldsta och enklaste lägret var en matta eller filt, som man utbredda på marken eller golfvet; den fattigas enda mantel eller klädnad fick äfven tjenstgöra som hans bädd: deraf lagens milda bestämmelser i 2 M. 22:27; 5 M. 24:13; deraf äfven lättheten att taga sin säng och gå, Mat. 9:6, och att nedsläppa den sjuke med hans säng igenom taket, Mar. 2:4. Men det fans äfven ordentliga bäddställningar. Sannolikt hade man redan i forntiden något som motsvarade den nuvarande orientens divaner, låga bänkar eller soffor efter väggarna, bonade efter råd och lägenhet, 2 M. 8:3; 2 S. 4:5 f.; Ps. 132:3. Jfr Gästabud. Vi läsa om Ogs väldiga jernsäng, 5 M. 3:11; om elfenbenssoffor på Amos' tid, Am. 6:4; om skökans brokiga täcken, Or. 7:16, och om dynor för armarna och kuddar för hufvudena, He. 13:18. En liten enkel kammares möblering är afmålad i 2 K. 4:10, med säng, bord, stol och ljusstake. Sänskilda sängkammare omtalas på flera ställen, 2 M. 8:3; 2 K. 6:12; Pr. 10:20. Om Salomos »sängerum», Hö. 3:9, se Vagnar.

Söknedag, 1 S. 20:19, egentl. »den dag då dådet skulle ske».

Söndag, se sid. 406.

Sörjokammaren, Mik. 1:10, eb. Bet-leafra, en obekant ort, kanske staden Ofra i Benjamin.

Sötbrödsdagarne, se sid. 387.

The above contents can be inspected in scanned images: 405, 406, 407, 408, 409, 410, 411, 412, 413, 414, 415, 416, 417, 418, 419, 420, 421, 422, 423, 424, 425, 426, 427, 428, 429, 430, 431, 432, 433, 434, 435, 436, 437, 438, 439, 440, 441, 442, 443, 444, 445, 446, 447, 448, 449, 450, 451, 452, 453, 454, 455, 456, 457, 458, 459, 460, 461, 462, 463, 464, 465, 466, 467, 468, 469, 470, 471, 472, 473, 474, 475, 476, 477, 478, 479, 480, 481

Project Runeberg, Mon Jan 15 18:28:11 2007 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/biblobok/ordbok_s.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free