Svenska Akademiens ordlista / Sjätte upplagan (1889) Titel och innehåll | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Förord till den digitala utgåvan

av Vilhelm Dahllöf

Det rätta sättet att skriva svenska språket debatterades livligt under senare hälften av 1800-talet och början av 1900-talet. Många författare och intellektuella experimenterade med ljudenligare sätt att stava. Selma Lagerlöf skriver exempelvis i ett brev till sin mor angående en fest 1887: »Vid niotiden voro de s.k. provdansarne över då började gammalt fålk dansa ock då jick jag.» Pamfletter med titlar som »Rättstavning eller vrångstavning» propagerade för en förenkling av skrivsättet och fick kraftfullt eldunderstöd av ledande akademiker, bland dem Adolf Noreen, professor vid Uppsala universitet. I en skrift kallad »Spridda studier» skriver han bland annat: »Skriften återger ofta det forna svenska uttalet och har, då detta under tidernas lopp på mångfaldigt sätt förändrats, icke genom vidtagande af motsvarande förändringar bragts till öfverensstämmelse med det nya uttalet. Detta är förklaringsgrunden till de flesta oegentligheterna i vår skrift, t.ex. till stafningarna hjul, hvem, djup, gjuta, ljus, stjäla, skina, kind, göra, varg, vagn m.fl., hvilka alla för några hundra år sedan voro goda uttryck för det dåtida uttalet. Den, som anser det vara nyttigt, att vår nuvarande skrift på detta sätt stundom anger icke det nutida utan det forna uttalet, säges hylla härledningsgrundsatsen eller den etymologiska (= som anger ursprunget) stafningsgrundsatsen. Detta uppfattningssätt saknar emellertid allt be­rättigande. För den efter ordens ursprung forskande vetenskapsmannen är det påpekade för­hållandet i alla fall kändt, och för honom äro därför dessa medelst stafningen gjorda antydningar öfverflödiga. För den stora massan, hvars gagn en praktisk skrift har att i första rummet tillgodose, äro de nämnda upplysningarna ... värdelösa och bereda sålunda alldeles onödiga svårigheter vid skriftens inlärande.»

De strömningar som ville förändra stavningen i mer ljudenlig riktning fick i den sjätte upplagan av Svenska akademiens ordlista ett visst genomslag. De tidigare upplagorna hade varit tämligen konservativa och ingen nämnvärd utveckling hade ägt rum mellan första upplagan (1874) och femte (1883). En rad nyheter infördes i sjätte upplagan (1889), men reformerna som påbjöds miste något av sin udd genom att dubbelformer tilläts. I sjunde upplagan (1900) fördes processen vidare genom att många av de äldre biformerna ströks. Den nutida stavningen fastställdes 7 april 1906 genom en kunglig förordning som meddelade ändringar för stavningen av v- och t-ljudet. Bland annat föreskrevs att i ett huvudord (grundformen av ett ord) skulle v-ljudet alltid stavas med v, exempelvis skulle haf härefter skrivas hav. Vidare skulle alla avledningar av sådana ord skrivas med v, exempelvis havsvatten (en ljudenlig stavning skulle vara hafsvatten!). Undertecknare och tillskyndare av denna förordning var ecklesiastikministern Fridtjuv Berg. Det är intressant att notera att vissa ord »slank igenom»: exempelvis elfte borde skrivas elvte eftersom huvudordet (elva) skrivs med v. Ordet haft (av hava) nämns som undantag redan i förordningen.

Till innehållet - A - B - C - D - E - F - G - H - I - J - K - L - M - N - O - P - Q - R - S - T - U - V - X - Y - Z - Å - Ä - Ö

Innehåll / Table of Contents