Svenskt biografiskt handlexikon / index2 (1906) Author: Herman Hofberg, Frithiof Heurlin, Viktor Millqvist, Olof Rubenson - Tema: Reference, Biography and Genealogy Table of Contents / Innehåll | << Previous
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

This is a special version of Svenskt biografiskt handlexikon, with the entire text in one long file. The purpose is to simplify download for offline reading and browsing. We want your comments to editors@runeberg.org

Project Runeberg publishes electronic editions of Nordic literature and art, such as this one, which are created or compiled by unpaid volunteers. You should consider to join our team! Working with Project Runeberg is highly interesting and a serious hobby. You are welcome to visit us at http://runeberg.org/

SVENSKT
BIOGRAFISKT HANDLEXIKON
ALFABETISKT ORDNADE LEFNADSTECKNINGAR
AF SVERIGES NAMNKUNNIGA MÄN OCH KVINNOR
FRÅN REFORMATIONEN TILL NUVARANDE TID
AF
HERMAN HOFBERG

NY UPPLAGA
GRUNDLIGT GENOMSEDD, OMARBETAD OCH TILL VÅRA DAGAR FRAMFÖRD
AF
FRITHIOF HEURLIN, VIKTOR MILLQVIST OCH OLOF RUBENSON

MED ÖFVER 3,000 PORTRÄTT

FÖRRA DELEN
A--K
STOCKHOLM, ALBERT BONNIERS FÖRLAG
STOCKHOLM, ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1906

SENARE DELEN
L--Ö
SAMT SUPPLEMENT
STOCKHOLM, ALBERT BONNIERS FÖRLAG
STOCKHOLM, ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1906

Svenskt biografiskt handlexikon (SBH), 2nd edition, 1906, contains detailed descriptions of "renowned Swedish men and women from the reformation (16th century) until the present times". The two volumes of 630 + 815 pages contain 4,419 articles on families and individuals, more than 3,000 of which are illustrated with miniature portraits. This work is in the public domain.

The printed pages are presented as facsimile scan images in 150 dpi grayscale GIF format. Some of the articles have also been converted to text format, making it possible to copy, paste, and edit the text.

Learn more about similar works in Project Runeberg's Tema Biography and Genealogy.

More details on this electronic edition.

Preface to the Electronic Edition

by Lars Aronsson, February 1997--September 1998 (Ett svenskt förord följer nedan)

The electronic edition is yet incomplete, and inline images have not been included in the individual biographies.

Work on this electronic edition began in January 1997. The text of letter A was completed in March 1997. One year later, only half of the text of letter B had been completed.

Svenskt biografiskt handlexikon (SBH), 2nd edition, 1906, contains detailed descriptions of the then renowned Swedish men and women from the reformation (16th century) until the then-present times. In retrospect, the most useful descriptions for all normal purposes are those of people who died before 1906, as they document complete lives.

The 2nd edition of SBH has four creators. The first is Herman Hofberg (1823--1883), who created the 1st edition alone in 1873--1876. Of the remaining three, who edited the 2nd edition, the last one died in 1916. As more than 70 years have passed since then, the 2nd edition of SBH is now in the Public Domain. Project Runeberg has received valuable help from the Royal Library in Stockholm in this research. The distribution of the work among the three editors is documented in the Swedish preface ("Förord") of 1906.

Two copies of the same edition have been used, and their text found to be identical, although the covers differ. The edition contains two volumes, both in 8:o. The first volume (A--K) contains a title leaf (pages i, ii), a non-paginated leaf with the preface, 39 full parts of 8 leaves each, and one final part of 4 leaves (the last leaf is blank). The second volume (L--Ö with supplement) contains a title leaf, a blank leaf, one part of 4 leaves, 51 full parts of 8 leaves each, and one final part of 4 leaves (the last page is blank). Each part of 4 or 8 leaves has a date printed on it, and the entire sequence of dates is the same in the two copies that have been studied. Most of the text from the titel page is shown above.

One of the copies was cut apart and fed to an Automatic Document Feeding (ADF) scanner, one part (4 or 8 leaves) at a time. The text was captured by Optical Character Recognition (OCR) software, and the output "raw" text was edited and corrected manually.

Scan images were produced in a separate run. The same pages were fed through the ADF, now 50 leaves at a time. Two formats were tried on the first 200 pages. First (starting March 1998), the pages were scanned in 8 bit (256 levels) grayscale, 200 dpi (dots per inch), and saved in JPEG format. Later (September 1998), the pages were scanned in bitonal, 600 dpi, and saved in TIFF format with fax group 4 compression. Either way, the resulting image files are rather large (310 kilobytes per page on average). The TIFF files are considered more useful, because most OCR software will accept TIFF input but not JPEG, and the high scan resolution actually wins over the print raster resolution, so the small portrait pictures can be either be used in the originally printed bitonal raster or downsampled into a grayscale image that is equivalent to the JPEG alternative.

Scan images are stored in this TIFF format internally, but are downsampled to 150 dpi grayscale (16 levels) images for display. The portrait pictures show an interference pattern due to this sampling process, which is unfortunate, but original data is not destroyed, and better grayscale images can be produced later by a higher quality resampling procedure.

This is not the first scan image edition that Project Runeberg produces, but the first where scan images are published in a parallel structure with a normal text edition. The text pages and the scan images make up two separate linear structures of HTML files, which can be read sequentially by using the >> and << arrows at the top and bottom of each page. There are also links from each text page to all related scan image pages, and back. Producing this rather advanced link structure is currently the most important part of the effort.

Most of the biographies have a portrait picture of the person described. All printed pictures are 20 x 23 mm and rendered in black and white. Only a few of these images have yet been included in the electronic edition. Where included, the images were scanned at 150 dpi, 16 level greyscale, which will render them twice bigger (40 x 46 mm) on most screens than they appear in print. Experiments showed that higher scan resolution and more grey levels did not visibly improve the quality of the digital images. The image format is GIF, and the image size averages 8 kbyte.

The text is printed in two columns. For each person, the entry starts with her name in boldface. The entry is split into paragraphs, separated by an m-dash, but the line of text is not broken. Entries vary in length from a few lines to a few pages. The portraits are placed to the left in the text column. Entries appear in alphabetic order by surname, then by genealogic or chronologic order. Persons of the same surname are numbered.

In the electronic edition, each person's description is put in an HTML file (page) of its own, and the filename used for each person is the same as is used in Project Runeberg's database of Nordic Authors. (From each Nordic Author page, a link is automatically added to the corresponding page here. This way, Nordic Authors is enhanced while SBH at the same time is kept in an electronic edition of its own.) The genealogic overviews that are given for some families have filenames that start with digit zero (0), and have no counterpart among the Nordic Authors. Information from the supplement has been appended to the end of each author's or family's file under a "[supplement]" heading.

The order between the entries is kept in the electronic edition. References to the "previous" person etc. have been made with hyperlinks. The entry name is put in an H1 (header) tag, normally rendered in large a font. Paragraphs within the entry are separated by the P tag, normally rendered as a blank line. Portraits are put in paragraphs of their own. The italics, boldface and olde spelling of the copy have been kept. Line breaks (and thus line counts) are not kept, and words split by linebreaks in the printed copy have been joined in the electronic edition.

Spelling errors and oddities in language should be kept in the electronic edition. When found in the printed copy, they should be documented, not corrected. The RCS revision history of the electronic edition is available for text critical research upon request.

Proofreading Update

Starting in 2002, a self-service web form for proofreading has been introduced. Submitting proofread pages and articles by e-mail is still possible. In both cases, moving the proofread OCR text from the facsimile pages to individual HTML pages for each article requires manual editing by Project Runeberg's editors in Linköping. This activity has been going slowly over the last few years. Proofread pages 201-260 of volume I were submitted by an ambitious volunteer in August 2002.

	There are a total of 4159 articles
	Proofread articles			Not yet proofread articles (percentage)
Date	longer than 2000 chars. (percentage)	500 - 2000 chars. (percentage)	shorter than 500 chars. (percentage)
Sept 8, 2002	186 (4.4%)	446 (10.7%)	79 (1.9%)	3447 (82.9%)
Sept 9, 2002	217 (5.2%)	480 (11.5%)	78 (1.9%)	3383 (81.4%)
Sept 10, 2002	228 (5.5%)	500 (12.0%)	78 (1.9%)	3353 (80.6%)

Förord till den elektroniska utgåvan

av Lars Aronsson i januari 1997

Svenskt biografiskt handlexikon (SBH), vars andra upplaga 1906 här presenteras, innehåller utförliga beskrivningar av den tidens kända svenskar, både levande och redan döda. När nu SBH publiceras elektroniskt, är givetvis alla beskrivna personer döda sedan länge. För vanligt bruk, är beskrivningarna av de redan före 1906 avlidna personerna de mest värdefulla, eftersom de sammanfattar ett helt liv.

Det är mycket användbart att ha tillgång till dessa personbeskrivningar på nätet, inte minst i samband med Projekt Runeberg, men det är inte med självklar rätt vi kan publicera verket. Första steget är en upphovsrättslig undersökning. Först när samtliga medverkande författare och redaktörer varit döda i 70 år, är verket fritt för spridning.

Johan Herman Hofberg är utgivare av verkets första utgåva (1873-1876). Han dog den 28 april 1883, långt innan andra utgåvan publicerades. Detta är dokumenterat i SBH. Enligt andra upplagan (ugglan) av Nordisk familjebok, är Hugo Viktor Millqvist född den 19 augusti 1864 och dog den 18 november 1916. Han redigerade verkets andra utgåva, tillsammans med två andra personer, om vars namn uppgifter har varit svårare att hitta. För detta har Projekt Runebergs redaktion vänt sig till Kungliga Bibliotekets referenssektion, där bibliotekarie Jan Ottoson varit oss behjälplig. Sålunda visar det sig att Frithiof Heurlin föddes 1836 och dog 1916, samt att Olof Rubenson föddes 1869 och dog 1909. Därmed är samtliga fyra namngivna medverkande döda sedan 1916, vilket är 80 år sedan, och verket tillhör därför sedan tio år det kulturella allmängodset.

Den valda förlagan på papper består av två band om 630 (A-K) respektive 815 sidor (L-Ö samt supplement), tryckta i två spalter. Artiklarna varierar i längd från några rader till mer än en hel sida. Det mesta av titelbladets text anges ovan, båda banden trycktes 1906 på Alb. Bonniers boktryckeri i Stockholm. I första bandet finns ett förord undertecknat av de tre redaktörerna i november 1906.

En recension av verket finns i Personhistorisk tidskrift, årgång 1904, sidan 145 f..

För den elektroniska utgåvan har valts att presentera varje person på en egen HTML-sida, och att namnge dessa HTML-sidor på samma sätt som i Projekt Runebergs eget register Nordic Authors. På detta sätt underlättas en sammanlänkning av de båda registren, utan att de för den delen blandas samman.

Artiklarna presenteras i samma ordningsföljd här i den elektroniska utgåvan som i pappersförlagan, vilken först är alfabetisk på efternamn och därefter kronologisk och/eller genealogisk. Namnet Bellman är ett tydligt exempel på detta.

Som med alla Projekt Runebergs prosautgåvor, har förlagans typografi och radbrytning till största delen offrats för läsarens bekvämlighets skull; det vore oförnuftigt att binda läsaren vid papperets begränsningar när vi publicerar elektroniskt. Avstavade ord i förlagan har skrivits samman i den elektroniska utgåvan. Artiklarna i SBH är indelade i stycken som avskiljs av ett tankstreck, men inte av radbrytning. I den elektroniska utgåvan har dessa stycken brutits som vanligt vid HTML-text, varvid tankstrecket har bortfallit.

Stafningen är densamma här som i förlagan. Det har varit vår avsikt att bevara de stavfel som finns i förlagan, och inte tillföra några nya. Eftersom det är mänskligt att fela, hoppas vi att läsarna ska göra oss uppmärksamma på våra eventuella misstag. För den som textkritiskt vill granska vår utgåva, ställer vi gärna den elektroniska utgåvans RCS-historik till förfogande på förfrågan.

Med de metoder för textfångst som Projekt Runeberg länge tillämpat, har det här inte varit fråga om att digitalisera hela verket i ett svep. Hela verket är heller inte intressant för oss, som valt att lägga ner oavlönat arbete på det: Det är huvudsakligen artiklar om kända svenska författare som lagts in. Dessa läggs in en i taget, efterhand som behov uppstår och lusten faller på.

För en mer detaljerad beskrivning av vissa tekniska detaljer, hänvisas till det engelska förordet ovan.

Förord.

Trettio år äro förgångna, sedan Herman Hofberg gjorde det dittills första försöket i vårt land att i en icke alltför stor och svårhandterlig prisbillig volym sammanföra alfabetiskt ordnade lefnadsteckningar öfver Sveriges namnkunnigaste män och kvinnor allt från reformationens tid till våra dagar. Den framgång, som kom detta arbete till del, vittnade ock om, att detsamma, trots sina brister, verkligen fyllde en lucka i vår litteratur.

På senare år har det varit omöjligt att tillmötesgå den städse lifliga efterfrågan efter detsamma, enär det varit utgånget ur bokhandeln. Förlagsfirman har därför länge varit betänkt på en ny upplaga, hvars utarbetande dock kräft sin tid. Förutom fullföljandet till våra dagar af biografierna af de i den förra upplagan intagna då lefvande personerna och utarbetande af nya sådana öfver män och kvinnor, som efter denna tid gjort sin insats å samhällslifvets skilda områden, var det nämligen klart, att arbetet i väsentliga delar tålde att grundligt revideras, hvarvid man dock så vidt möjligt måste ha för ögonen att ej beröfva detsamma sina förtjänster i fråga om stil och framställning.

För att denna revision ej skulle draga alltför lång tid, har förlagsfirman fördelat arbetet mellan undertecknade på det sätt, att Rubenson reviderat gamla och utarbetat nya primärbiografier för hela arbetet, så när som på bokstäfverna K, N, O, Q-R, T-U och X-Ö samt halfva S, hvilka ombesörjts af Heurlin. Millqvist har vid genomgång i korrektur af hela arbetet föreslagit och vidtagit erforderliga ändringar, hvarjämte han själfständigt utarbetat omkring 400 biografier, öfver företrädesvis politiska personligheter.

Med bästa vilja i världen blir det en ytterst vansklig sak att vid urval af de personer, som intagas i ett arbete af sådant slag som detta, göra alla till lags. Det kan ej hjälpas, att en och annan blir »kvarlåten», som af andra synes förtjänt att upptagas, och vice versa. Bestämmandet, som, efter samråd med redaktionen, här slutgiltigt träffats af förläggaren har dock skett efter möjligast objektiva grunder, liksom uteslutningen af en del mindre märkliga personer från den föregående upplagan.

I ett afseende skiljer sig som synes denna upplaga från den föregående, nämligen genom de öfver 3,000 porträtt, hvilkas anskaffande helt legat i förlagsfirmans hand och endast kunnat ske med stora kostnader och besvär.

Vid revisionen af den föregående upplagan har redaktionen såvidt möjligt sökt bevara det goda gamla, på samma gång den sökt tillgodogöra sig resultaten af den för närvarande kraftigt uppblomstrande personalhistoriska forskningen. Att trots detta dock enstaka fel och luckor fortfarande förefinnas, ställa vi oss ej blinda för men trösta oss med, att som af kritiken under arbetets utgifvande häftesvis från flera håll framhållits, dessas antal dock i hög grad reducerats. I fråga om namns stafning ha vi sökt ställa oss som regel den af personerna själfva använda, där den för oss varit känd, men tvifvelsutan förekomma härutinnan flera inkonsekvenser liksom i fråga om stafning i allmänhet, hvilket dock hoppas vi ej må läggas oss alltför hårt till last i detta stafningsförbistringens tidehvarf. Till arbetets senare del är anknutet ett supplement med rättelser och tillägg intill nuvarande tid till de under loppet af sex år utarbetade biografierna, äfvensom ett fåtal nya sådana öfver personer, som under denna tid trängt fram till namnkunnighet eller af förbiseende eller annan anledning ej kommit med i själfva verket.

Till alla dem, hvilka i större eller mindre mån stått redaktionen bi i dess i mångt och mycket mödosamma värf, särskildt Kungl. Bibliotekets och Riksdagsbibliotekets tjänstemän, uttrycka vi vårt vördsamma och förbindliga tack. Alldeles speciellt riktas detta till den framstående personalhistorikern Birger Schöldström hvilken nu som alltid visat sin beredvillighet att göra sin rika minnesskatt tillgänglig för allmänheten, äfven då han ej själf för pennan.

Stockholm i november 1906.

Frithiof Heurlin. Viktor Millqvist. Olof Rubenson

1. Abelin, Hjalmar August,

läkare. Född d. 22 maj 1817 i Linköping, där hans far Zacharias Abelin var borgmästare; modern Henrika Carolina Lodin. A. kom 1835 till Uppsala, där han blef med. Iic. 1846 och kir. mag. 1847. S. å. antogs han till amanuens vid kliniken å Allmänna barnhuset i Stookholm, där han äfven tidtals bestred öfverläkarebefattningen. 1856 utnämndes han till öfverläkare vid Allmänna barnhuset, om hvilken inrättning han inlagt stora förtjänster, och blef 1858 professor i pediatrik vid Karol. med. kir. institutet. 1882 erhöll A. på begäran afsked från professuren och från öfverläkaretjänsten vid Allm. barnhuset. Död i Stockholm d. 13 sept. 1893.

A., som flere gånger i utlandet studerade sin konst, var ledamot af Vetenskapsakademien.

Han åtnjöt högt anseende både som praktisk barnläkare och lärare i pediatrik. De uppsatser på pediatrikens område, hvilka han tid efter annan meddelat i Hygiea och andra tidskrifter, skattas högt för deras vetenskapligt praktiska värde. Skriften »Om vården af barn under de första lefnadsåren» är väl bekant.

Gift 1851 med Johanna Emilia Charlotta Brandelius.

2. Abelin, Gustaf Rudolf,

krigsminister. Född i Linköping d. 17 maj 1819. Den föregåendes bror. A. ingick vid aderton års ålder såsom volontär vid Första lifgrenadierregementet och aflade under följande åren student- och officersexamina. Utnämnd till officer, öfvergick han 1839 till Nerikes regemente, där han blef: 1846 löjtnant, 1850 regementkvartermästare och 1855 kapten. Han befordrades 1862 till förste major och öfverstelöjtnant vid Södra skånska infanteriregementet. Utnämnd till öfverste och chef för Norra skånska infanteriregementet i mars 1867, inkallades han tre månader därefter i konungens statsråd, såsom chef för landtförsvarsdepartementet. Frågan om försvarsverkets reorganisation stod på dagordningen och ett k. förslag i denna riktning framlades vid 1869 års riksdag, men vann ej dess bifall. Då förslaget, väsentligen omarbetadt och modifieradt, icke blef i sin helhet antaget, hvarken vid lagtima riksdagen 1870 eller vid lag- och urtima riksdagarna 1871, begärde och erhöll A. afsked från sin plats vid konungens rådsbord. Han utnämndes då till generallöjtnant och befordrades i juli månad 1872 till generalbefälhafvare i andra militärdistriktet. Denna postlämnade han 1887, men kvarstod i generalitetets reserv. A. deltog 1874--76 i kommittén för uppgörandet af förslag till öfvergång till ny härordning. Från och med urtima riksdagen 1871 ledamot af Första kammaren för Östergötlands län, representerade han detta ända till 1898. Han var medlem af 1896 års hemliga utskott.

Gift 1863 med Charlotta Emerentia Carolina Zethelius.

[supplement]

afled å Björnsnäs i Östergötland d. 19 sept. 1903. Han var från 1888 serafimerriddare.

1. Abrahamson, August,

köpman, mæcenat. Född i Karlskrona d. 29 dec. 1817. Fadern var köpmannen Aron Abrhamson. Grundade 1840 egen affär i Göteborg. 1868 inköpte han det gamla herregodset Nääs, där han upprättade bland annat ett seminarium för utbildande af slöjdlärare, hvilket vunnit europeisk ryktbarhet. Seminariet, hvars stora område är afsöndradt från det öfriga Nääs, är för framtiden betryggadt genom donation af A. Död d. 6 maj 1898.

A. var sedan d. 4 okt. 1859 gift med Eufrosyne Abrahamson.

[supplement]

2. Abrahamson, Eufrosyne,

född Leman, sångerska. Född d. 24 mars 1836 i Stockholm. Föräldrar: handlanden John Leman och Emma Jacobson. Hennes första och egentliga studier gjordes åren 1852--55 under ledning af Julius Günther. I maj 1855 debuterade hon å K. teatern som Pamina i Trollflöjten, med lysande framgång. Hon studerade sedan för Duprez i Paris.

Efter slutade studier och ett kort besök i sitt fädernesland, fick hon en fördelaktig anställning vid Teatre de Oriente i Madrid. Här debuterade hon i sept. 1858 som Elvira i Ernani med utomordentlig framgång.

Fröken L. uppträdde följande året i Wien och vann nya triumfer. Hennes repertoar omfattade nu den lyriska scenens förnämsta konstverk. Men här slutade hennes offentliga konstnärsbana, då hon ingick äktenskap.

Efter sitt giftermål ägnade hon sig i Göteborg lika mycket åt välgörenhet som konsten.

Hon afled redan d. 7 febr. 1869.

Abrahamson, Petter,

jurist. Född d. 29 juli 1668 i Stockholm, där hans fader Abraham Persson var handlande, modern hette Gertrud Månsdotter. Med hedrande vitsord af juridiska fakultetens dekan i Uppsala begaf sig A. 1691 till Stockholm, där han antogs såsom auskultant i Svea hofrätt. Två år därefter utnämndes han på grund af hofrättens rekommendationsbref till häradshöfding öfver Erlinghundra, Håbo, Sollentuna m. fl. härad i Uppland; men knappt hade han förestått domareämbetet ett år, förrän han anklagades för en mängd större och mindre tjänstefel och afsattes från sitt ämbete.

Han företog då en resa till Tyskland; när han hemkommit därifrån, återfick han sin förra tjänst och förordnades 1718 till häradshöfding öfver Stockholms läns lagsagas första häradsdöme, från hvilken befattning han dock året därefter tog afsked.

A. är bekant som utgifvare af Lands- och stadslagen samt Amnärkningar till landslagen. Sistnämnda skrift, ännu synnerligen värdefull skaffade A. adelsdiplom.

Död ogift d. 20 april 1741 och begrafven i Stockholms Storkyrka.

Acharius, Erik,

läkare, naturforskare. Född i Gefle d. 10 okt. 1757. Föräldrar: kontrollören och bolagskamreraren Johan Eriksson (Acharius) och Katarina Margareta Hagtorn.

I Uppsala blef A. student 1773. Efter aflagda lärdomsprof inför filos. fakulteten begaf han sig till Stockholm för idkande af medicinska studier och erhöll här anställning vid Vet.-Akad. såsom ritare, en befattning, som han bibehöll till 1782, då han afreste till Lund, där han samma år aflade sina medicinska examina och utan promotion förklarades för medicine doktor.

Efter ett par års enskild medicinsk praktik i Skåne utnämndes han 1785 till stadsläkare i Landskrona, 1789 till provincial-medicus i Östergötland samt blef 1795 föreståndare för det nyinrättade kurhuset i Vadstena, erhöll 1803 professors fullmakt. Död d. 14 aug. 1819.

Såsom läkare utveeklade A. en omfattande och nitisk verksawhet. Men sin egentliga ryktbarhet har han som reformator af lafvarnas studium och författare till en mängd lärda arbeten, bland hvilka hans Lichenographia universalis, Lichenographiæ Sueciæ Prodromus och Synopsis methodica Lichenum intaga ett utmärkt rum.

Flere växter hafva efter honom fått sina namn, såsom släktet Acharia samt arterna Conferva Acharii Urceolaria Acharii, Rhizomorpha Acharii, Rosa Acharii. Äfven insekten Tortrix Achariana bär hans namn.

Gift 1: 1787 med Helena Dorotea Scholander och 2: 1804 med Maria Hoffberg.

Achrelius, Acrelius l. Akrelius,

en prästsläkt från Helsingland, som bland sig räknat flere berömlige män. Stamfadern, Ericus Helsingius, född, såsom namnet ger tillkänna, i Helsingland, blef i medlet af 1500-talet pastor i Österåker i Roslagen, hvadan hans barn kallade sig Acrelius. Från dem nedstamma släkterna Acrel och Akrel, af hvilka medlemmar blifvit upphöjda i adligt stånd under namnen Akrell och af Acrel.

1. Acrel, Olof
2. Acrel, Johan Gustaf,
Acrelius, Israel

1. Acrel, Olof,

adlad 1780 af Acrel, läkare, kirurg. Född i Österåkers socken i Roslagen d. 26 nov. 1717. Fadern Johannes Acrelius var den femte af släkten, som son efter far var kyrkoherde i församlingen. Modern, som hette Sara Gahm, blef änka 1718. Kyrkoherden A. Chytræus, med hvilken hans mor ingick ett nytt gifte, blef honom i faders ställe. En brinnande håg för läkarekonsten, och särskildt kirurgien, förde A. efter slutade studier vid Uppsala universitet, såväl i språk och filosofi som medicin, till Stockholm, där han vid aderton års ålder antogs till elev hos den bekante stadsfältskären Gerh. Boltenhagen och redan 1738 fick öfvertaga nästan hela praktiken af den gamle stadskirurgen S. Schützer. 1740 fick han anträda en utländsk resa, hvarunder han besökte Tyskland, Schweiz, Italien och Frankrike. På hemvägen uppehöll han sig öfver ett år vid franska Rhenarméen där han inom kort förordnades till öfverfältskär vid fälthospitalet i Lautersburg. Efter återkomsten till fäderneslandet 1744 blef han, efter aflagda examina, ledamot af Kirurgiska Societeten i Stockholm och snart en af de mest anlitade läkarne i hufvudstaden. 1745 utgaf hana »Om friska sårs egenskaper», den första svenska vetenskapliga afhandling i kirurgi. År 1746 blef A. Iedamot af Vet.-Akad. Hans inträdestal i detta samfund är i det afseendet märkvärdigt, att det i främsta rummet föranledde stiftandet af Serafimerlasarettet. A. blef här 1762, då lasarettet öppnades, den förste öfverkirurgen, en befattning, som han sedan förestod i tjugu år, då han begärde och erhöll en af sina forna lärjungar till biträde. Ehuru han i så många år praktiserat som läkare och vunnit ett stort och rättvist anseende, hade han aldrig blifvit promoverad till medicine doktor. Af medicinska fakulteten i Uppsala erhöll A. emellertid 1760 doktorsgraden, sedan han, uppmanad att visa sin insikt, så att intet farligt prejudikat skulle uppstå genom »doktorsgradens offererande» till honom, gjort detta. Det var en högst ovanlig »examen»: examinanden var Acrel och examinatorerna Linné och Rosenstein, tre män, som hvar i sin vetenskap börjat ett nytt tidehvarf i Sverige.

1776 blef A. »generaldirektör öfver sjukskötseln vid alla lasaretter i riket», hvilken befattning han bibehöll till 83 års ålder. Hans »Kirurgiska händelser» hade utkommit 1759.

Med ett vördnadsbjudande yttre förenade han ovanliga kropps- och själskrafter och fortfor ännu i sitt 88:de år att dagligen besöka sina patienter.

»På en gång läkare och kirurg,» säger en lefnadstecknare, »förenade han i sällspord fullkomlighet tvenne vetenskaper, som ofta behöfva hvarandras biträde och hvilkas gemensamma utöfning i senare tider kan anses som en frukt af hans undervisning och eftersyn. Hvad en Rosén v. Rosenstein var för medicinen i sitt fädernesland, det var Acrel för kirurgien. Den upphöjdes af honom hos oss ifrån nästan ett handtverk till vetengkap.»

Gift med Anna Ester Robert 1746.

Hans död inträfFade d. 26 maj 1806.

Till minne af A. erhöll Karolinska institutet 1879 af prof. C. G. Santesson 10,000 kr. till en stipendiefond.

2. Acrel, Johan Gustaf,

läkare. Den föregåendes brorson. Född i Stockholm d. 15 maj 1741. Föräldrarna: skeppsbyggmästaren Johan Acrel och Margareta Norman. Farbrodern upptog honom i sitt hus. Efter fyra års träget arbete som ämnessven på Serafimerlasarettets kirurgiska afdelning, sändes han på sin farbrors bekostnad till Uppsala. Här uppehöll han sig i fem år, till 1763, då han, efter erhållet mästerbref af Kirurgiska Societeten i Stockholm, utnämndes till regementsfältskär vid Kronprinsens regemente i Malmö. 1765 blef han med. doktor och ett par år därefter med. adjunkt i Uppsala. Här erhöll han en lönande praktik, som ännu mer ökades sedan han 1771--72 gjort en vetenskaplig resa till Tyskland och Frankrike, och Rosenstein 1773 aflidit. Med hvarje dag växte A:s rykte och han ansågs snart för en af Europas störste läkare. A. blef 1788 prof. i praktisk medicin. Sedan 1779 var han ledamot af Vetenskapsakademien. Död d. 18 febr. 1801.

Gift med Anna Margareta Borell.

Acrelius, Israel,

präst, lärd. Född d. 25 dec. 1714 i Österåker i Roslagen. Bror till A. 1.

Sedan A. kommit till Uppsala bildade han sig för det prästerliga kallet och blef fil. mag. och präst 1743.

Af ärkebiskop H. Benzelius utsedd till själasörjare för de svenska församlingarna i Pennsylvanien, afreste han till Amerika 1749. I Kristine församling i Filadelfia utveeklade A. en omfattande och nitisk verksamhet, tills hans hälsa nödgade honom återvända till Sverige. Efter sju årsvistelse i Nya världen återkom han till fäderneslandet i början af 1757. Följande året utnämndes han till kyrkoherde i Fellingsbro af Västerås stift. Han dog såsom kontraktsprost och teologie doktor d. 25 april 1800.

Sina iakttagelser i Amerika har A. företrädesvis nedlagt i sin Beskrifning om de Svenska Församlingars forna och närvarande tillstånd uti det så kallade Nya Sverige.

1. Adelcrantz, Göran Josua,

arkitekt. Född i Stockholm d. 15 nov. 1668. Son af kammarskrifvaren i Räkningskammaren Josua Törnqvist och Cecilia Andera. Studerade byggnadskonst för N. Tessin d. y. Efter att under studier i Uppsala jämte några kamrater spelat där »på en formel theatre», begåfvo A. och de andra sig till Stockholm och visade sina »öfningar» åren 1681--91 i Lejonkulan och i gamla Bollhuset. Detta var vårt första inhemska skådespelaresällskap.

Under en resa, som A. med understöd af allmänna medelåren 1704--07 företog genom Tyskland, Frankrike och Italien, ägnade han sig med ifver åt arkitekturens studium och blef efter sin återkomst till fäderneslandet utnämnd till hofarkitekt och anställd som biträde åt Tessin vid slottsbyggnaden i Stockholm.

Ar 1712 adlades han jämte sina styfsöner Arvid och Carl Forssenwald med namnet Adelcrantz. Han öfvertog 1715 efter Tessin slotts- och stadsarkitektsbefattningarna, men afsattes härifrån af 1727 års riksdag, i hvilkens strider han tagit del. A. har efter branden 1723 uppbyggt Katarina kyrka och ledt fullbordandet af Hedvig Eleonora kyrka. Dog d. 26 febr. 1739.

Gift 1711 med Anna Maria Köhnman, änka efter kommissarien Arvid Forssenwald.

2. Adelcrantz, Carl Fredrik,

arkitekt. Född d. 30 jan. 1716. Den föregåendes son.

Enligt sin faders önskan ägnade han sig i början ät den civila ämbetsmannabanan. Men hans inre kallelse drog honom till de sköna konsterna. Så snart hans far dött, företog han därför en konstresa till Frankrike och Italien och erhöll vid sin återkomst anställning vid slottsbyggnaden i Stockholm. Denna, hvartill planen blifvit uppgjord af N. Tessin d. y., hade blifvit fortsatt af C. G. Tessin och Hårleman och fullbordades nu förnämligast genom A., som uppbyggde den s. k. kansliflygeln, anordnade Lejonbacken och besörjde slottets dekorering och inredning. Samtidigt eller efteråt gaf han ritningar till och utförde flera andra byggnader i hufvudstaden, såsom Adolf Fredriks kyrka, det gamla operahuset o. s. v. A:s fina takt, utsökta smak och vetenskapliga bildning gjorde honom tidigt bemärkt vid hofvet och drog honom in i dess krets. Den ena utmärkelsen aflöste den andra och han blef efter vartannat hofjunkare 1744, hofintendent 1750, öfverintendent 1757, direktör för franska spektaklet 1753 och för hofkapellet 1764, friherre 1766, preses i Målare- och bildhuggareakad., ledamot af Vetenskaps- och Vitterhetsakademierna, m. m. Dessa utmärkelser, så väl förtjänta de än voro, undgingo icke att väcka afund i en tid af partistrider, sådan som den då varande. Intriger sattes i gång för att störta den af lyokan gynnade, och förföljelser anställdes mot A. af de lumpnaste anledningar.

A. anses för den störste äldre arkitekt i Sverige näst Tessin och var på sin tid en af de förnämste i Europa. Lefvande för den idé han en gång omfattat, ägnade han sina själs- och kroppskrafter åt dess förverkligande, utan att akta på egen vinst eller egna fördelar. Så t. ex. när Adolf Fredrik var sysselsatt att iordningställa Drottningholms slott och medel saknades, pantsatte A., för att skaffa penningar, sitt eget bordsilfver, utan att nämna det för någon och tycktes till och med ha glömt sin förlust, när Gustaf III långt efteråt händelsevis underrättad om förhållandet, lät inlösa servisen och återställa den till sin ägare.

En tidsenlig anstalt för meddelande af undervisning i de sköna konsterna utgjorde alltid ett föremål för A:s omsorger. Ritareakademien hade blifvit inrättad af C. G. Tessin 1735. Akademien blef 1768 af A. ombildad till en verklig konstakademi under namn af Målare- och bildhuggareakademien.

A. var aldrig gift. Han upptog som egna sina syskons barn och slösade på deras uppfostran sina tillgångar. Hvad som blef öfrigt lämnade han till vårdandet af den konst, för hvilken han lefvat och på hvars utöfning han offrat sina krafter.

Med hans död, som inträffade d. 1 mars 1796, utgick den friherrliga ättegrenen. Svenska Akademien lät 1890 slå en medalj öfver A.

Adelsköld, Claes Adolf,

militär, ingeniör. Född på Nolhaga invid Alingsås d. 7 sept. 1824. Föräldrarna voro ryttmästaren Jean And. Adelsköld och Sofia Ulrika Tham.

A. visade redan från barndomen den mest afgjorda fallenhet för de praktiska yrkena. Hans egen önskan var att efter slutad skolgång få ingå vid Chalmersska slöjdskolan i Göteborg. Han inskrefs emellertid vid nyss fyllda femton år vid Göta Artilleriregemente. Underde fyra år han tillhörde regementet, begagnade han hvarje ledig stund till själfstudier och deltog flitigt i undervisningen vid Chalmersska institutet.

1844 utnämnd till underlöjtnant vid Vermlands Fältjägareregemente, erhöll han anställuing som biträde hos d. v. kapten-mekanikus Norström. Emellertid hade ett förslag blifvit väckt om anläggande af en järnväg mellan sjön Fryken och Klarälfven. Detta förslag, som då ansågs för någonting oerhördt, vann konung Oscars synnerliga bifall och ett bolag bildades för att genomföra detsamma. A. tog som bolagets ingeniör det första spadtaget på den första svenska järnvägen d. 3 maj 1849.

Från 1851 daterar sig egentligen hans själfständiga verksamhet som ingeniör. När väg- och vattenbyggnadskåren 1852 uppsattes, erhöll han transport dit som löjtnant, och utnämndes 1855 till kapten. Sedan sistnämnda år har han verkställt undersökningar och uppgjort förslag till en mängd enskilda järnvägar i Sverige. Sammanlagt har A. verkställt undersökningar och uppgjort plan och ritningar till öfver 300 mil järnvägar, af hvilka han själf byggt mer än 70 mil. Bland A:s många utmärkta ingeniörsarbeten märkes den 136 fot långa stålbron öfver Rannumsfallen i Göta älf; vidare den 1,000 fot långa brobyggnaden öfver Ume älf, de tre mästerliga broarna öfver Uleälfven i Finland o. s. v. 1857 blef A. t. f. chef och 1862 chef i norra väg- och vattenbyggnadsdistriktet. Sistnämnda år blef han major vid väg- och vattenbyggnadskåren och förflyttades 1865 till chefskapet i mellersta väg- och vattenbyggnadsdistriktet, hvilken post han 1875 lämnade jämte sin majorsbeställning. A. har som ledamot af Första kammaren 1876--93 intagit en bemärkt plats bland den frihandelsvänliga och liberala fraktionens kämpar. A., som visat lifligt intresse för skilda grenar af andlig odling, har äfven uppträdt som författare med flera lekande reseskildringar, en lefnadsteckning öfver John Ericsson och spirituella och intressanta memoirer, »Utdrag ur mitt dagsverks- och pro diverse-konto». Invaldes 1870 i Vet.-Akad.

Gift 1: 1852 med Amalia Josefna Florman och 2: 1861 med Sara Gustafva Brolin.

1. Adelsvärd, Johan,

possessionat. Född d. 21 maj 1718; son af Johan Hultman, hvilken adlades med namnet Adelsvärd, samt Aletha Siliverström.

Åtvids socken i Östergötland är en gammal bergslag, vid hvars mineraliska rikedom både Gustaf den förste och hans efterträdare fäste sin uppmärksamhet. A. började bearbeta de härvarande malmfyndigheterna och lade grunden till det kopparverk, som under hans ättlingar utveeklat sig till en af rikets största possessioner. Äfven åkerbruket rönte inverkan af hans rastlösa ande.

A. fick titel af krigsråd 1760, upphöjdes till friherre 1770 och erhöll slutligen landshöfdingtitel 1779. A., hvilken småningom blifvit nästan ensam intressent i det bolag, som bildats för egendomarnas inköp och skötsel, gjorde på gamla dagar af dessa en fideikommiss-stiftelse, som under namnet »Baroniet Adelsvärd» erhöll k. stadfästelse 1783. Det är det enda af sitt slag i Sverige. A. dog d. 27 juni 1785.

Gift med friherrinnan Katarina Funck.

2. Adelsvärd, Reinhold Casimir Oscar,

ledamot af franska lagstiftande församlingen, den föregåendes sonsons son. Född d. 8 dec. 1811 i Frankrike. Hans fader, Göran Axel Adelsvärd, togs till fånga af fransmännen vid Stralsund 1807 och fördes till Frankrike, där han bosatte sig och gifte sig med Anne Catharine Honorine Bernard. A. ingick i franska armén och deltog i kriget i Alger. Tog 1844 afsked ur krigstjänsten. Valdes 1848 till medlem af nationalförsamlingen och understödde Napoleons kandidatur. Efter statskuppen d. 2 dec. drog han sig tillbaka från det offentliga lifvet och sysselsatte sig med litteratur och politiskt skriftställeri, af hvilket ett par broschyrer: La liberté de conscience en Suède 1861 och Considération su la Réformation et les lois de 1860 en Suède 1862, beröra förhållandena i Sverige. Dog å ön Jersey d. 18 febr. 1898. Gift 1863 med Amalia Steiner.

Adler, Bror Viktor,

arkitekt, skolman. Född d. 20 juni 1848 på egendomen Sjuntorp i Fors' socken, Västergötland. Föräldrar: fabriksdisponenten Th. M. Adler och Sara Wettergren.

Genomgick Chalmersska institutet i Göteborg, blef sedan elev i konstakademien. Efter en resa i utlandet utöfvade han stor arkitektverksamhet i Göteborg samt var äfven verksam som lärare vid Chalmersska institutet och Göteborgs slöjdförenings skola. 1886 kallades han af Tekniska skolans i Stockholm styrelse till föreståndarebefattningen vid nämnda skola, och han har där kraftigt bidragit till skolans framgång. Sedan 1890 varit inspektör för de tekniska skolorna och för ritundervisningen vid allmänna läroverken. A. har dessutom i allmänhet lagt sig stor vinn om konstindustrien och bidragit till dess nya uppblomstring i Sverige.

Gift med Gerda Holter.

[supplement]

Adlerbeth

(ätthistorik). Ätten härstammar från bröderna Samuel och Gudmund Beth, som adlades 1720. Den förres sonson -- se A. 1. -- blef 1809 friherre, men hans ättegren utdog med sonen 1844. Den adliga grenen utslocknade 1808.

1. Adlerbeth, Gudmund Jöran
2. Adlerbeth, Jakob

1. Adlerbeth, Gudmund Jöran,

statsman, skald. Född i Jönköping d. 21 maj 1751. Föraldrar: notarien, sedermera assessorn Jakob Fredrik Adler-Beth och Anna Maria Spalding.

A:s offentliga bana började vid Gustaf den tredjes anträde till regeringen. Hans skaldegåfvor, hvilka redan i Uppsala beredt honom en plats i det vittra sällskapet »Apollini Sacra», förskaffade honom, när han kom till Stockholm, inträde i det ansedda samfundet »Utile Dulci». Genom sin fria öfversättning af Racines »Iphigénie» fäste A. Gyllenborgs uppmärksamhet vid sin person, och denne skyndade att införa honom i den litterära krets, som Gustaf den tredje hedrade och tjuste med sitt umgänge. Redan 1778 utnämnde konungen A. till riksantikvarie och sin handsekreterare och tog honom med sig på sin resa till Italien, därunder A. fick vara föredragande i både ministeriella och inrikes ärenden. Vid Svenska Akademiens stiftelse 1786 blef han en af dess första ledamöter och i Vitterhetsakademien, som samma år ombildades, valdes han till sekreterare, med hvilken befattning riksantikvariesysslan och vården om myntkabinettet nu förenades. 1787 blef han kansliråd, 1788 medlem af Vet.-Akad. 1793 fick han på anhållan afsked från sekreterarebefattningen i Vitterhetsakademien och därmed förenade beställningar.

I det ryktbara plenum på riddarhuset d. 21 febr. 1789, närGustaf inför de samlade riksstånden framlade förenings- och säkerhetsakten till antagande, och flera ledamöter af adeln förgäfves yrkade på, att stånden måtte därom få öfverlägga hvar för sig, uppstod A. och besvor konungen att lämna adeln någon betänketid. Konungen bevektes och medgaf, att adeln på riddarhuset skulle få taga den föreslagna grundlagen i öfvervägande. A:s frimodiga uppträdande minskade icke Gustafs bevågenhet emot honom, utan denna fortfor oförändrad. Om tillkomsten af det fria statsskicket af 1809 har A., som då -- efter att en längre tid ha dragit sig tillbaka från statens värf -- var ledamot i konstitutionsutskottet och i tryokfrihetskommittén, hvilka utarbetade de nya grundlagarna, stor förtjänst. Samma är blef han statsråd och friherre. 1815 blef han på begäran entledigad från statsrådsämbetet.

Som statsman har A. efterlämnat ett ädelt minne för insikt, samvetsgrannhet och en omutlig rättrådighet. Som författare har han förvärfvat sig ett berömdt namn. Bildad efter antiken och franska mönster, har han dels själf författat, dels från franska öfversatt åtskilliga dramatiska arbeten, bland hvilka tragedien Ingiald Illråda samt operan Cora och Alonzo, med hvilken k. teatern invigdes 1782, äro de mest bekanta. Hans Iphigenie i Auliden efter Racine och Edip efter Voltaire, hvilka genom den fria behandlingen och införandet af körer blifvit till väsentlig del hans egna verk, vittna om ett grundligt och fördomsfritt studium. Genom sin fria öfversättning af Eyvind Skaldaspillers Sång öfver konung Håkan sökte han återlifva minnet af den fornnordiska dikten, under en tid då denna var förgäten och missaktad. Hans poem äro för öfrigt få; bland orginalstycken torde man i synnerhet böra ihågkomma Förgängligheten den Åldrade, det Andra Skaldebrefvet en vacker målning af skaldens landtliga hem samt Femte Skaldebrefvet, till Leopold, det enda skämtsamma i hela samlingen.

A:s största vittra förtjänst är dock hans förträffliga metriska öfversättningar af Virgilius, Horatius och Ovidius, hvari han på vårt språk är oupphunnen och på intet annat språk öfverträffad. A. har äfven efterlämnat i hög grad intressanta memoirer Historiska anteckningar, omfattande tiden 1771--1807.

Serafimerriddare 1814.

Utan föregående sjukdom död i sitt bokrum på Ramsjöholrn d. 7 okt. 1818.

Gift 1781 med Karin Ridderborg.

2. Adlerbeth, Jakob,

fornforskare, stiftare af Götiska förbundet.

Född i Stockholm d. 21 maj 1785, den föregåendes son. På den civila tjänstemannabanan hann han till förste expeditionssekreterare i Ecklesiastikexpeditionen. Det är icke heller som ämbetsman A. gjort sig ett namn utan som stiftare och den sammanhållande länken i Götiska förbundet. Detta utgick från enskilda samkväm mellan några ungdomsvänner, hvilka sammanträffade i Stockholm 1810, men antog på A:s förslag formen af ett ordentligt samfund, med ändamål att, som Geijer säger, »genom en, på samma gång rent vetenskaplig och poetisk behandling af fornnordiska minnen, lifva kärleken till vår forntid och därigenom rena smaken samt i någon mån väcka en slumrande anda till medvetande». Förbundet räknade bland sina medlemmar E. G. Geijer, Es. Tegnér, Ling, A. A. Afzelius, A. v. Hartmansdorff, L. F. Rääf, G. W. Gumælius, C. J. Fahlcrantz, J. G. Sandberg m. fl., hvilka förvärfvat sig ett utmärkt namn inom sångens, vetenskapens och de bildande konsternas områden. Af förbundet utgafs tidskriften Iduna, där åtskilliga af Geijers och Tegnérs skaldestyeken meddelades och som innehöll vetenskapliga uppsatser af utmärkt värde. A. publieerade under märket R -- hans »götiska» namn var Rolf -- många vetenskapliga uppsatser samt öfversatte Snorres Edda och Oehlenschlägers Vaulundur. Han dog genom drunkning den 2 sept. 1844. Det blef då äfven slut med Götiska förbundet.

Ogift.

[supplement]

Adlercreutz

(ätthistorik). Ätten härstammar från ryttmästaren Thomas Teuterström, hvilken adlades 1700. Hans sonsons son -- se A. 1. -- erhöll 1808 friherrlig och 1814 greflig värdighet.

1. Adlercreutz, Carl Johan
2. Adlercreutz, Axel Gustaf

1. Adlercreutz, Carl Johan,

härförare. Född på Kiala gård i Nyland i Finland d. 27 april 1757. Föräldrar: kornetten Thomas Adlercreutz och Hedvig Katarina Bartels. A., som vid 13 års ålder inträdde i krigstjänst, visade i ryska kriget 1788--90 ett ovanligt mod. Erhöll, då 1808 års krig utbröt, befäl öfver andra brigaden. Då grefve Löwenhjelm, finska arméns generaladjutant, d. 16 april vid Pyhäjoki fallit i rysk fångenskap, blef A. hans efterträdare. Redan två dagar därefter levererade han den ärofulla bataljen vid Siikajoki 18 april. Nio dagar senare blefvo ryssarne ånyo slagna vid Revolax, 27 april, efter hvilken blodiga, men ärorika seger A. utnämndes till generalmajor och riddare af Svärdsordens stora kors. Oberäknadt flera mindre träffningar vann A. efter hvartannat segrarna vid Ny-Karleby 23 juni, vid Lappo 14 juli, vid Alavo 17 aug. och vid Kourtana 31 aug. Men här var gränsen satt för finska härens framgångar. Finska hären ville likväl ännu göra ett sista försök att drifva fienden tillbaka. Striderna vid Oravais och Idensalmi ägde nu rum. I slaget vid det förstnämnda stället, den blodigaste träffningen under hela kriget, som kostade den förenade svenska och finska armén 1,400 man och 40 officerare, behöllo A. och Vegesack visserligen äran och slagfältet, men mäktade för öfrigt ingenting förändra i händelsernas gång. Den reträtt, som nu egentligen vidtog, är en af de vackraste bragderna i krigets annaler.

A. fick tillåtelse att lämna armén och resa till Stockholm, där han emottogs med den mest smickrande uppmärksamhet af alla samhällsklasser. Vid hans ankomst hade missnöjet med Gustaf Adolfs vanvettiga styrelse stigit till sin höjd och ett parti redan förenat sig om att afsätta honom. Inbördes kriget stod, som bekant, för dörren. Konungen var besluten att sätta sig i spetsen för södra armén. Då begaf sig A. -- den betydelsefulla 13 mars -- upp på slottet, inträdde med sex behjärtade män i konungens rum och förklarade att »hela nationen vore försatt i häpnad öfver rikets olyckliga ställning och konungens tillämnade afresa och att man vore fastbesluten att afböja den». Utan blodsutgjutelse blef konungen arresterad. Hertig Carl anmodades att öfvertaga riksföreståndareskapet och sammankalla en riksdag, och statshvälfningen 1809 hade försiggått i största lugn. A. rönte många prof på tacksamhet. Ständerna förlänade honom och hans efterkommande Leckö kungsgård för 60 år. Han blef 1810 statsråd, utnämndes till general och upphöjdes i grefligt stånd. Som chef för den förbundna nordarméns generalstab deltog han i slaget vid Leipzig mot Napoleon 1813 samt bevistade äfven fälttåget i Norge 1814. Efter en kort sjukdom slutade A. d. 21 aug. 1815 sitt ärorika och verksamma lif.

Gift 1: 1792 med Henrietta Amalia Stockelberg och 2: 1798 med Margareta v. Engeström.

[supplement]

blef serafimerriddare 1811.

2. Adlercreutz, Axel Gustaf,

Gift 1853 med grefvinnan Märta Hedvig Sofia Lewenhaupt.

[supplement]

blef serafimerriddare 1872.

1. Adlerfelt, Gustaf,

historiograf. Född 1671. Föräldrar: hofkamreraren Carl Adlerfelt och Anna Katarina Schmeer.

Efter omfattande studier vid Uppsala akademi, företog A. 1696 en utländsk resa, hvarunder han äfven besökte Haag och biträdde svenske ambassadören vid fredskongressen i Rijswik grefve Lillieroth. Efter sin återkomst till fäderneslandet var han från 1701 till sin död, i slaget vid Pultava den 28 juni 1709, konungens trogne följeslagare. Under sina resor hade A. fört vidlyftiga anteckningar. Detta väckte hos honom tanken på att äfven föra en dagbok öfver konungens fälttåg, ett förslag, som Carl omfattade med så mycket välbehag, att han befallde både rådet och sina generaler, att meddela A. alla nödvändiga underrättelser och handlingar. Denna dagbok, som innehåller många upplysningar om konungens fälttåg och underhandlingar, flera viktiga akter och karakteristiska drag, fortgår till två dagar före författarens död. A:s dagbok hamnade efter växlande öden hos författarens son, kammarjunkaren i holsteinsk tjänst Carl Emanuel Johan Adlerfelt, som öfversatte den på franska under titel af Histoire Militaire de Charles XII roi de Suède, och befordrade den till tryoket.

Gift 1704 med Anna Kristina Steb.

2. Adlerfelt, Per,

riksråd. Född d. 4 juni 1680. Den föregåendes bror. A. ingick vid tjugo års ålder i Carl den tolftes här, bevistade slaget vid Narva, fälttåget i Kurland, belägringen af Thorn, drabbningen vid Holofzin och slaktningen vid Pultava, där han blef fången, men genast lösgifven, hvarpå han återvände till Sverige.

Under Carls vistelse i Turkiet deltog han i slaget vid Gadebusch samt i Stralsunds försvar och åtföljde Carl, då denne hemkommit, på fälttåget till Norge, öfverallt ådagaläggande stort mod och tapperhet hvarför han, ehuru icke förrän efter Carls död, utnämndes till general af infanteriet 1719 och friherre 1720.

Under den följande styrelsen ägnade sig A. åt statsmannavärf, blef envoyé vid danska hofvet 1721 och riksråd 1739 efter hattarnes seger. A. blef skjuten 1743 på Norrmalms (n. v. Gustaf Adolfs) torg i Stockholm under dalkarlarnas uppror, hvilket han skulle söka stilla.

Gift med Charlotta Julia v. Bautzen från Mecklenburg.

3. Adlerfelt, Carl,

landshöfding. Född i Stockholm 1719. Den föregåendes son.

Redan vid 15 års ålder bar A. den blå rocken som volontär vid det värfvade regemente hans far uppsatt i Malmö. Efter finska kriget, som han bevistade till dess slut, ingick han i fransk tjänst 1745 och deltog i flera blodiga träffningar. Vid sin hemkomst utnämnd till konungens generaladjutant och chef för Kronprinsens regemente, bevistade han äfven det pommerska kriget, avancerade till generalmajor och blef efter krigets slut landshöfding i Malmö 1764. Af allt hvad han uträttade på den korta tiden af fem år, som han förestod denna plats, må här endast nämnas storskiftets ordnande och landets refning samt iordningställandet af vägarna, hvilka genom hans anvisningar kommo i ett utmärkt skick. För folkundervisningen, fattigvården, den allmänna ordningen, kyrkotukten, eldsläckningsverket i staden och på landet hade A. ögonen öppna. Död d. 20 jan. 1769 i Malmö.

Gift 1: 1745 med Franciska Magdalena von Falkenhain från Strassburg, 2: 1754 med Agneta Maria Strömfelt, 3: 1762 med Ulrika Sofia Sparre och 4: 1768 med Betty Jennings.

Adler-Salvius, Johan,

statsman. Född i Strengnäs 1590. Hans far Peder Hansson var syndicus i staden; modern hette Anna Persdotter.

Genom då varande biskopen Petrus Jonæ, hvars uppmärksamhet blifvit fäst vid den unge gossens ovanliga naturanlag, blef han satt i tillfälle att studera. Efter någon tids vistande i Uppsala fick han företaga en utländsk resa, därunder han förvärfvade sig magistergraden i Helmstädt 1614 och juridisk doktorsgrad i Montpellier 1618. Efter sin återkomst till fäderneslandet fick han, sedan han i statens tjänst tillvunnit sig Gustaf Adolfs synnerliga förtroende, utarbeta planen till Göteborgs anläggning samt befordrades till assessor i Svea Hofrätt. Han afsändes kort därefter i ett hemligt uppdrag till Sachsen och någon tid därpå till Salzburg för att underhandla om fred med polska fullmäktige. På återvägen hade han missödet att, tillika med den honom åtföljande Arvid Horn, falla i händerna på en hop kossacker, som togo dem tillfånga och kvarhöll dem i fyra veckor. S. följde 1630 konungen till Tyskland, där han tjänstgjorde som generalkrigskommissarie och efter slaget vid Breitenfeld som konungens resident och kommissarie i Nedersachsiska kretsen med säte i Hamburg. 1634 hemkallades han härifrån till Sverige och blef som hofkansler den ledande mannen i kansliet under Axel Oxenstiernas frånvaro. 1636 sändes S. åter till Tyskland för att leda fredsunderhandlingarna och var efter 1638 ensam Sveriges diplomatiska ombud, legat, i Tyskland, där han stannade till 1650.

De förnämsta resultaten af hans diplomatiska verksamhet under den första tiden blefvo de båda förbundsfördragen med Frankrike 1638 och 1641 samt preliminärerna till den allmänna fredskongressen, afslutna dec. 1841. S. skötte också Sveriges finanser i Tyskland.

År 1643 begaf sig S. jämte Johan Oxenstierna till Osnabrück för att representera Sverige vid Westfaliska fredskongressen. Det dröjde ej länge förrän uppenbar missämja utbröt mellan Oxenstierna och S., mindre för deras olika sätt att se sakerna, än för de ingifvelser de från olika håll emottogo. Oxenstierna berodde af sin faders, rikskanslerens, meddelanden, S. åter af drottningens. Omsider blef dock freden bragt till ett lyckligt slut, och den betydliga andel S. däri hade var, såsom man ville påstå, med kanske alltför mycken noggrannhet lämpad efter drottningens vilja.

Gustaf Adolf hade gjort S. till adelsman, då han antog namnet Adler med bibehållande af sitt förra namn Salvius, hvilket han burit allt ifrån sin studietid i Uppsala; nu blef han trots Axel Oxenstiernas och Per Brahes ifriga motstånd mot att en ofrälse född skulle nå denna värdighet riksråd 1648 och friherre 1651, i hvilken värdighet han dock aldrig tog inträde. I Sverige blef han med mycken ynnest emottagen af drottning Kristina. Vid fyllda sextio år och i medvetande af sina många afundsmän ville han nu draga sig tillbaka och i lugn njuta af sin vunna ära och rikedom. Men drottningen fordrade hans hjälp vid flera viktiga tillfällen. Han måste åt henne uppsätta så väl propositionen vid början af 1650 års riksdag, som förslaget att af Carl Gustafs blifvande barn gifva arfsrätt till Sveriges krona. Han fick äfven i uppdrag att leda den i Lübeck förestående fredsunderhandlingen med Polen. När han för detta ändamål skulle företaga sin andra resa till Lübeck, insjuknade han hastigt och dog d. 24 aug. 1652.

A. var en man med lyeande själsgåfvor och stor lärdom, känd som mästare i förställningens och intrigens konst. En ofullkomlighet var hans begär efter rikedomar, till hvilkas ökande han icke alltid synes ha varit så nogräknad med medlen. Vid trettioårs ålder gifte han sig med den rika guldsmeden Lorentz Hartmans sextioåriga änka Margareta Pedersdotter Skuthe, som sedan följde honom på hans många resor och beskickningar. Vid hans död skänkte hon till hans minne det ytterst dyrbara altare, som ännu pryder Storkyrkan i Stockholm.

[supplement]

Adlersparre

(ätthistorik). Ätten härstammar från borgmästaren i Ulricehamn, Kristoffer Andersson, hvilken lefde å 1600-talet. Hans sonsons son, Kristoffer Kristoffersson, adlades 1757 med namnet Adlersparre och dennes son -- se A. 1. -- blef 1809 friherre och 1816 grefve.

1. Adlersparre, Georg
2. Adlersparre, Axel
3. Adlersparre, Carl August
4. Adlersparre, Sofia Adolfina
5. Adlersparre, Axel
6. Adlersparre, Karin Sofi

1. Adlersparre, Georg,

krigare, statsman, författare. Född i Jämtland d. 28 mars 1760. Föräldrar: öfverstelöjtnanten Kristoffer Kristoffersen, adlad Adlersparre, och Ebba Sofia Planting-Berglod. Han inträdde vid femton års ålder i krigstjänst och deltog som ryttmästare vid Lifregementet till häst med utmärkelse i finska kriget 1788--90. Härunder blef han fången.

1793 tog han afsked från ryttmästarebeställningen och ägnade sig åt litteraturen och studier. Han hade redan i sina unga år uppträdt som författare och till och med som skald en gång i sällskapet Utile Dulci vunnit priset framför Thorild. Hans kallelse låg likväl icke åt detta håll: det var som prosaist han skulle skörda sina litterära lagrar. Han utgaf efter hvartannat Blick öfver Vasakonungarna, ett litet mästerstycke ehuru blott ett utkast, Läsning i blandade ämnen, Krigssamlingar och Historiska samlingar, det sistnämnda likväl icke förrän under senare delen af sin lefnad. Hans förnämsta arbete förblir dock Läsning i blandade ämnen, en periodisk skrift, i början kallad Läsning för Landtmän, som han utgaf åren 1795--1801 med biträde af flera den tidens verksammaste litteratörer såsom Leopold, Silfverstolpe, D. v. Schulzenheim, o. s. v. Den innehåller många förträffliga uppsatser i ämnen af litterärt och allmänt medborgerligt intresse och bidrog kraftigt till spridandet af nya idéer, till krossandet af gamla fördomar och till den tänkesättets utveckling, som efter hand framkallade statshvälfningen 1809. Namnet »Läsning i brännbara ämnen», såsom denna tidskrift kallades vid hofvet, röjer nogsamt huru den och dess utgifvare voro anskrifna. Också skyndade d. v. hofkansleren Zibet att af en obetydlig uppsats taga sig anledning att förbjuda dess vidare utgifvande. Nu drog sig A. tillbaka, arrenderade ett litet landställe och sysselsatte sig med studier och åkerbruk.

Vid krigets utbrott 1808 sökte han ånyo anställning inom armén, utnämndes till major och öfverstelöjtnant samt placerades vid västra armén i Vermland. Det var här han skulle grundlägga sitt ryktes odödlighet, när han i början af mars 1809 af vänners och kamraters förtroende ställdes i spetsen för Värmländska fördelningen af nämnda armé, hvilken beslutit marschera till hufvudstaden och genomföra den statshvälfning, fäderneslandets vådor anvisade såsom enda räddningsmedlet. När A. ankom till Stockholm, hade Adlercreutz' beslutsamhet redan utfört detta vågstycke, hvars utgång eljes kanske varit oviss nog. Om således den omedelbara andel A. hade i statshvälfningen blef mindre än Adlercreutz', blef belöningen dock icke mindre: han fick genast en plats i riksföreståndarens konselj och några veckor därefter en dylik i det nya statsrådet; utnämndes till generaladjutant, friherre, kommendör av Svärdsorden, generalmajor och chef för västra armén, allt 1809; fick i uppdrag att med Vermländska fördelningen afgå till norska gränsen och underhandla med prins Kristian August om hans val till svensk tronföljare, emottog honom vid Svinesund och ledsagade honom till Stockholm.

1810 utbytte A. sin plats i statsrådet mot den af landshöfding i Skaraborgs län; men äfven här följde regeringens nådebevisningar det nya statsskickets upphofsman: han blef efter hvartannat grefve 1816, en af rikets herrar 1817, serafimerriddare 1818. Med dessa utmärkelser följde äfven kallelser till ledamotskap i åtskilliga lärda samfund, till och med i Svenska akademien, hvilket han dock afböjde. År 1824 begärde han afsked från landshöfdingetjänsten och tillbragte sina sista lefnadsår på sin egendom Gustafsvik i Vermland, där han dog d. 23 sept. 1835.

Gift 1810 med Lovisa Linroth.

Liksom A. i andlig kraft och snille öfverträffade de flesta af sina samtida, gjorde han det äfven i kroppsligt hänseende. Han var lång, af en nästan herkulisk kroppsbyggnad och »man kunde kallat honom skön, om ej naturen nekat honom det lätta, rörliga och älskvärda». Ställd midt i bränningarna af en orolig brytningstid, har han som offentlig man naturligtvis blifvit mycket olika bedömd.

2. Adlersparre, Axel,

militär, ämbetsman. Född d. 29 juni 1763. Den föregåendes bror.

Efter slutade studier i Uppsala ingick han 1778 vid Lifregementet till häst. Sedan han med utmärkelse deltagit i finska kriget utnämndes han till ryttmästare, men erhöll på begäran afsked 1796.

Han har egentligen blifvit bekant genom sitt uppträdande på riksdagen i Norrköping 1800. Då han här jämte flera af ståndet i ridderskapet och adelns plenum d. 29 maj sade sig icke längre vilja vara medlem af riddarhustet, förklarades han genom konungens bref till riddarhusdirektionen d. 14 aug. s. å. för all framtid förlustig sin riksdagsmannarätt och ställdes jämte ett par andra under tilltal för förgripliga utlåtelser mot landtmarskalken. Det hela aflopp med några obetydliga böter för de anklagade. Några år därefter öfverflyttade A. till Öland och arrenderade Borgholms kungsladugård, där han införde åtskilliga gagnande inrättningar vid jordbruket. Under sin vistelse på Öland tjänstgjorde han några år som tillförordnad landshöfding på ön. 1833 öfvertog han samma befattning i Jämtlands län och dog d. 16 sept. 1838 på Nåldö i Jämtland.

Gift 1806 med Carolina Ottiliana von Arbin.

3. Adlersparre, Carl August,

skriftställare (pseud. Albano). Född i Kristinehamn d. 7 juni 1810. Son till general A. (N:o 1).

A. ingick på den militära banan, där han stannade vid löjtnantsgraden, hvarjämte han bar titel af kammarherre. Vid tjugo års ålder framträdde han som lyrisk författare med Ungdomsdikter 1830, hvilka följdes af Poemer i Vinterblommor 1833, Smärre samlade Dikter 1841 samt några noveller och skisser. Erhöll fem gånger Svenska akademiens andra pris. Hans vittra alster emottogos af allmänheten med mycket bifall, om än granskare icke utan skäl anmärkt, att hans dikter »oaktadt deras praktfulla diktion andas mera retorik än inre poesi». A. var mer framstående på prosans område. Har skrifvit högst läsvärda historiska skildringar och biografier såsom 1809 års revolution och dess män och Anteckningar om bortgångna samtida. Död i Stockholm d. 5 maj 1862.

Gift 1848 med Charlotte Aurore Jeanette von Platen.

4. Adlersparre, Sofia Adolfina,

målarinna. Född i Räpplinge socken på Öland d. 6 mars 1808. Dotter till landshöfding A. (n:o 2).

Fröken A. röjde såsom helt ung utmärkta anlag för målarkonsten, som sedermera efter faderns död utbildades i Paris. Under sin andra resa 1845 kopierade hon i Dresdengalleriet Rafaëls »Sixtinska madonna», hvilken kopia inköptes af drottning Josefina och finnes i katolska kyrkan i Kristiania.

Tredje resan företogs 1851 med understöd af statsmedel, som satte henne i tillfälle att under en längre tid uppehålla sig i München, Bologna och Florens samt under tre och ett halft år vistas i Rom. Bland orginalmålningarna märkas Romersk flicka med tamburin, Flicka från Ferentino di Campagna i högtidsskrud m. fl. De kopior hon utfört efter Rafaël äro utom »Sixtinska madonnan», Kristi förklaring, efter original i Vatikanen, S:ta Cecilia (i Bologna), Heliga familjen. Hon har äfven kopierat di Cigoli's Ecce Homo och Franceschini's Josefs död. Hon ägnade sig också åt porträttmålning.

Död efter en längre tids sjuklighet i Stockholm d. 23 mars 1862.

5. Adlersparre, Axel,

Utnämnd 1837 till sekundlöjtnant vid K. M:ts flotta, gjorde A. s. å. sin första sjöresna som officer till Medelhafvet. Återkommen till fäderneslandet erhöll han k. permission och seglade i mer än fem års tid under främmande namn, som simpel matros, på amerikanska handels- och örlogsfartyg.

Efter sin återkomst till fäderneslandet 1844 blef han 1845 premierlöjtnant och var på årliga sjöexpeditioner ända till 1852. Utnämndes 1854 till kaptenlöjtnant och fyra år därefter till kapten. 1864 kallades A. till chef i sjöförsvars-kommandoexpeditionen och biträdde d. v. sjöministern grefve v. Platen i den beslutade reorganisationen af sjöförsvaret. Då, enligt den år 1866 genomförda reorganisationsplanen, en del af flottans offieerskår måste förflyttas på reservstat, anhöll A. att själf först få öfvergå på denna stat, för att genom sitt exempel verka för den beslutade reduktionen. Samma år valdes han af Stockholms kommun till dess representant i Andra kammaren, hvilket uppdrag han beklädde till sin död, och åtnjöt stort anseende i riksdagen för sin frimodiga och själfständiga hållning samt valdes till statsrevisor 1874--75. Då han 1868 blifvit utnämnd till kommendör och till t. f. chef för förvaltningen af sjöärendena, men snart fann denna förtroendepost oförenlig med en folkrepresentants oberoende, begärde han sitt entledigande, hvilket ock genast bifölls. Varm ifrare af ett starkt landtförsvar, har A. med värma lagt sitt ord i vågskålen i alla de frågor, som rört ordnandet af samma försvar. Död i Stockholm d. 16 juni 1879.

Gift 1: 1848 med Heliodore Anckarsvärd och 2: 1869 med Sofi Leijonhufvud. (Se nedan!)

6. Adlersparre, Karin Sofi,

(pseud. Esselde), född Leijonhufvud, skriftställarinna. Född d. 6 juli 1823 på Helgerum i Kalmar län. Föräldrar: öfverstelöjtnanten Erik Gabriel Leijonhufvud och Sofia Emerentia Hoppenstedt. Gift 1869 med kommendören Axel Adlersparre. (Se ofvan!) Flyttade 1848 till Stockholm, där hon utförde flera öfversättningar. 1859 grundade hon jämte fru Rosalie Olivecrona »Tidskrift för hemmet», hvilken hade till syfte att höja och förädla den svenska kvinnan samt att kämpa för en rättvis »kvinnosak». Från och med 1868 redigerade frih. A. ensam »Tidskrift för hemmet», som upphörde 1885, hvarpå hon 1886--88 redigerade den nya tidskriften »Dagny». Frih. A. har äfven utvecklat ett välsignelsebringande arbete i andra afseenden, i det att hon bidragit till grundandet af söndags- och aftonskolor för arbetsklassens döttrar, Stockholms läsesalong 1866 och den kända föreningen Handarbetets vänner, hvilken varit af en så stor betydelse för upplifvandet och utvecklingen af finare kvinnligt handarbete med konstnärlig och svensk prägel.

Hösten 1884 tog frih. A. initiativ till stiftande af Fredrika Bremer-förbundet, hvarigenom det kvinnliga själfständiga arbetet i hög grad befordrats.

Hon afled å Ström vid Södertelje d. 27 juni 1895.

Adolf Fredrik,

konung. Född d. 14 maj 1710; biskop af Lübeck och hertig af Holstein-Gottorp; son af Kristian August, hertig af Holstein-Gottorp och Albertina Fredrika af Baden-Durlach, sondotter af Carl X:s syster Kristina Magdalena.

På grund af släktskapen och genom rysk inverkan valdes Adolf Fredrik efter den barnlöse Fredrik den förste till tronföljare i Sverige d. 23 juni 1743. Han var mild, godsint och välmenande, men trög, obeslutsam och föga begåfvad. Hans gemål Lovisa Ulrika, som i allt var en motsats till sin man, snillrik, kvick lidelsefull och härsklysten, fick därför genast ett afgjordt välde öfver honom och ledde honom obestridt efter sin vilja. Den 25 mars 1751 uppsteg A. F. på Sveriges tron Med den nye konungen vaknade den gamla åtrån efter ökad konungamakt. »Ingen var ock mera ägnad än han, att genom folkets kärlek vinna vidgad makt; men ingen heller mindre i stånd, att våldsamt tillrycka sig densamma.» Också råkade han snart i ännu större trångmål, än hans företrädare. Det härskande partiet, Hattarne, som förut bundit händerna på honom genom en, ytterligare inskränkt, konungaförsäkran, tillät sig att i de obetydligaste saker uppträda mot honom, kränkte honom med förebråelser, och förnärmade på alla upptänkliga sätt hans kungliga värdighet. Till och med hans sons uppfostran gjordes till en statsaffär och konungen fick ej ens rätt att häri förordna efter eget tyoke. En gång lät rådet, utan att tillfråga konungen, genom öfversten för hans garde häkta en underofficer, som på konungens befallning förhindrat ett af de öfvermodiga riksråden att köra in på inre borggården.

Hattpartiet utnämnde, liksom senare den franska skräckregeringen, ett formligt välfärdsutskott, den s. k. ständernas kommission, hvilken lät som uppviglare häkta alla, som på något sätt yttrade sig till fördel för konungen. Slutligen förordnades, att »till kunglig majestäts och rikets sannskyldiga nytta» rådet skulle få en namnstämpel, att begagna då konungen vägrade sin underskrift.

Detta var mer än Lovisa Ulrikas stolta sinne kunde bära. En sammansvärjning, som förut var uppgjord, att återställa regeringssättet, sådant det var i Gustaf II Adolfs dagar, sattes i verkställighet -- men misslyckades, och nu trampade de triumferande Hattarne utan försyn den förödmjukade konungamakten under fötterna. Drottningen fick i konungens närvaro af ständernas deputerade uppbära en skarp varning och konungen måste godkänna en af dem honom föreläst akt, af innehåll, att, om han fortfore i dylika uppsåt, skulle han skiljas från krona och rike. Det pommerska kriget, begynt emot lagen och fördt utan heder, bidrog i hög grad att försvaga Hattpartiets makt och anseende. Därtill kom att Hattarne, sedan de blifvit allrådande, ej kunde bibehålla enigheten inom sig själfva utan söndersletos af personliga tvister både i rådkammaren och vid riksdagen. Dessa förhållanden, af hvilka motpartiet klokt begagnade sig, öfverflyttade nu makten i Mössornas händer. Men dessa, hvilkas valspråk var »hushållning», sörjde just genom sina felsteg i den inre hushållningen själfve för att deras välde ej blef långvarigt. Den allmänna nöden steg snart till en höjd som fordrade sammankallandet af riksdag; men härpå ville icke Mösspartiet ingå. Då uppträdde A. F. i rådskammaren och förklarade, att han till dess en riksdag blefve utlyst nedlade sin kungliga myndighet. Detta oväntade beslut framkallade en allmän bestörtning: kollegierna förklarade sig utan laglig öfverhet icke kunna fortsätta sina arbeten, det lägre folket kom i rörelse och när äfven krigsbefälet i Stockholm förklarade, att de icke längre kunde ansvara för truppernas trohet, måste rådet sedan landet i sex dagar varit utan konung, omsider gifva efter och sammankalla ständerna till en riksdag, hvarpå konungen återtog sin värdighet. Genast vid riksdagens början fingo Hattarna öfvertaget och Mössrådet ställdes till rätta för sina förvända hushållsplaner. Men hofvet fann sig besviket i de förhoppningar det fästat vid den timade partihvälfningen och konungen blef lika vanmäktig som förut.

Konung A. F. afled i Stockholm d. 12 febr. 1771. Han var icke vuxen det svåra kallet att under en tid upprörd af häftiga partistrider föra statsskeppet i land. Men »godheten är också en makt på jorden»; människokärleken, välviljan och det husliga lifvets dygder utmärkte honom i hög grad. Folkets uppriktiga tårar vid dödsbudet vittnade att han ägde en plats i sina undersåtars hjärtan. Hans barn med Lovisa Ulrika voro Gustaf (III), född 1746, Carl (XIII), f. 1748, Fredrik Adolf f. 1750 och Sofia Albertina f. 1753.

1. Adolf Johan,

hertig till Stegeborg, pfalzgrefve vid Rhen Född på Stegeborg d. 11 okt. 1629. Föräldrar: pfalzgrefven Johan Kasimir af Zweibrücken och prinsessan Katarina, Carl IX:s dotter. Blott tio år gammal förlorade A. J. sin mor. De fel och besynnerligheter, som röjde sig i hans lynne, ökades utan tvifvel genom den tidiga förlusten af hennes ledning och förbättrades ingalunda af lifvet vid drottning Kristinas hof. Vid sexton års ålder förlofvades han på drottningens tillställning med den lika gamla Elsa Beata Brahe, en dotter till grefve Per Brahe d. y. Vid tjugu års ålder utnämndes han till öfverkammarherre, två år därefter till Torstenssons efterträdare såsom generalguvernör öfver Västergötland, Dal och Värmland; och 1663 -- således vid tjugufyra år -- till riksmarskalk med titel af »grand-maître». Dessa befattningar voro icke tomma titlar, utan verkliga statstjänster med stora löner, hvilka han alltid behöll. I början af Carl Gustafs regering hade han ingen gifven befattning. Konungen kände hans lynne. Slutligen tog han honom med sig till polska kriget, där hertigen ådagalade mod och skicklighet. När konungen 1657 måste bryta upp och tåga mot Danmark, utnämndes A. J. till generalissimus öfver de i Preussen kvarlämnade trupperna. Snart spordes från lägret obehagliga tvister. När sedan de svenska trupperna kommo i trångmål, och äfven konungen ogillade ett och annat i A. J:s åtgärder, blef denne så uppbragt, att han reste hem. Konungen satte honom då ur all verkeamhet. Carl Gustafs vacklande hälsa erinrade honom om nödvändigheten, att förordna om rikets styrelse i händelse han hastigt ginge bort. Oaktadt sitt misstroende till A. J. ansåg han honom likväl nödvändig i förmyndare-styrelsen, såsom ett värn för konungamakten. När Carl Gustaf insjuknat i Göteborg och hans testamente uppsattes, utnämndes A. J. till riksmarskalk, med säte och stämma framför riksdrotset, samt till vice ordförande i regeringen. Denna del af testamentet förkastades likväl af de kort därefter sammanträdande ständerna. Då hertigen anlände till Stockholm för att bevista sin broders begrafning, blef han visserligen emottagen såsom det anstod en furste, men tillika underrättad, att hans plats i förmyndare-regeringen komme att intagas af en annan. Han gjorde väl sedan ett par försök att få någon del med i rikets styrelse, men dessa aflöpte fruktlöst och han tillbragte sina sista år på det ensliga Stegeborg, människohatande, missnöjd och i uppror mot hela mänskligheten.

Död på Stegeborg d. 14 okt. 1689. Hans lik begrofs först i Riddarholmskyrkan, men flyttades sedan till Strengnäs.

Gift 1: med Elsa Beata Persdotter Brahe och 2: med Elsa Elisabeth Nilsdotter Brahe.

2. Adolf Johan,

hertig till Stegeborg. Född d. 13 aug. 1666. Den föregåendes son.

Med sin andra gemål Elsa Elisabeth Brahe hade hertig Adolf Johan åtta barn af hvilka fyra hunno mogen ålder, och bland dem denne A. J. d. y. Strax efter faderns död lämnade A. J. d. y. fäderneslandet och sedan dess känner man föga om hans öden. Det tyckes, som om han omkring 1690 varit i österrikisk tjänst. När Carl XII uppstigit på Sveriges tron återkom han till fäderneslandet. Han deltog med honom i landstigningen på Seland och var närvarande i slaget vid Narva. När Carl därefter gick i vinterkvarter, utbröt en smittosam fältsjuka, som bortröfvade hertig A. J. i konungens eget högkvarter i Lais d. 25 febr. 1701.

Ogift.

Afzelius.

Denna släkt, som har att uppvisa flera frejdade namn, härstammar från Västergötland från en bonde Afze Larsson i Broddetorp, Härlunda socken, som lefde på 1600-talet. Om härledningen af namnet hafva åtskilliga gissningar blifvit framställda. Den sannolikaste är att Afzelius, såsom hans äldsta son kallade sig, när han började studera, är en sammandragning af Afze Larssons dopnamn och latinska ordet filius, son.

1. Afzelius, Adam
2. Afzelius, Johan
3. Afzelius, Per von
4. Afzelius, Anders Erik
5. Afzelius, Arvid August
6. Afzelius, Fredrik Georg
7. Afzelius, Johan Fredrik Ivar
8. Afzelius, Anders Johan

1. Afzelius, Adam,

naturforskare. Född i Larfs prästgård i Västergötland d. 7 okt. 1750. Föräldrar prosten och kyrkoherden därstädes Arvid Afzelius och KatarinaI Brisman.

A. erhöll vid Uppsala universitet åren 1768--76 sin akademiska bildning och fästades 1777 vid universitetet såsom docent i österländska språk; men hans medfödda håg, lifvad af Linnés föreläsningar, drog honom in på naturvetenskapernas rika fält. Efter att i fyra år varit anställd som botanices demonstrator fick han 1789 resa till London, där han uppehöll sig till 1791, då han företog en färd genom England och Skotland. I slutet af samma år blef honom erbjudet att såsom naturforskare medfölja en beskickning till Kina, men han hade då redan förbundit sig att i samma egenskap afgå till det engelska nybygget Sierra Leone på Afrikas västkust. Sedan han vistats här i ett och ett halft år tvangs han för vårdandet af sin hälsa att för en tid besöka London, men återvände, så snart hans hälsotillstånd blifvit förbättradt, ånyo till Sierra Leone 1794. Lyckligen anländ till Free-Town i nämnda nybygge träffade honom den olyckan, att vid fransmännens plundring af denna koloni några månader därefter förlora alla samlingar och öfriga egendom. Genom ansträngningar af vänner och bekanta åstadkoms ett sammanskott, hvarigenom A. sattes i stånd att ånyo företaga resor utefter Guineakusten och till det inre af landet och sålunda ersätta det mesta af sina i samlingsväg gjorda förluster. Sommaren 1796 återvände han till England och, efter att någon tid ha förestått sekreterare-befattningen vid svenska beskickningen i London och gjort en tur genom Norge, återkom han efter tio års frånvaro 1799 till fäderneslandet. Här hade han under sin frånvaro 1797 blifvit förklarad för med. doktor. Han verkade som lärare vid universitetet i Uppsala, bestridde flere gånger den botaniska professurens göromål och utnämndes 1812 till e. o. professor i materia medica. Förutom en mängd uppsatser och afhandlingar i vetenskapliga tidskrifter, har A. på kunglig befallning ordnat och utgifvit: »Egenhändiqa Anteckningar af Carl Linnæus om sig sjelf», Uppsala 1823. Efter Adam A. äro flera växt- och insektarter uppkallade. Hans dyrbara naturhistoriska och etnografiska samlingar blefvo dels skänkta, dels efter hans död sålda till Uppsala akademi. Död i Uppsala d. 30 jan. 1837.

Gift med Anna Sofia Dassau.

2. Afzelius, Johan,

Afzelii käraste sysselsättning var trädgårdsskötsel och han utvidgade och förbättrade med betydliga kostnader den trädgård, som hörde till kemie-professorns ämbetsgård. Vid hans död öfverläts denna trädgårdsanläggning utan ersättning till universitetet, äfvensom hans utvalda samling af mineralier. Död i Uppsala d. 20 maj 1837.

Ogift.

3. Afzelius, Per von

Gift med Vendela Katarina Sidrén.

4. Afzelius, Anders Erik,

juris professor, politisk martyr. Född i Forshems prästgård i Skara stift d. 26 april 1779. Föräldrar: kontraktsprosten och kyrkoherden i Mariestad Erik Afzelins och Kristina Margareta Victorin.

Efter aflagda lärdomsprof för filosofiska graden promoverades han till magister vid universitetet i Åbo 1798, ägnade sig därefter åt juridiken, blef juris doktor ultimus vid promotionen 1810 och professor 1818. På grund af några karrikatyrteckningar, dels öfver Nikolaus I, dels öfver finska senatsmedlemmar, samt genom intriger af personer, som han fått till fiender vid förandet af en process om några kronogods i Viborgs län, fick han 1831 ryska regeringens befallning att lämna Finland. Då han i följd af sjukdom icke kunde efterkomma denna befallning inom föreskrifven tid, blef han på Åland, där han befann sig på hemväg till fäderneslandet, dit hans hustru och barn redan afrest, gripen och skickad till Wiätka i Kasan, där han kvarhölls i fyra år, då han fick tillåtelse att utbyta denna förvisningsort mot något ställe i Finland. Han vistades i städerna Villmanstrand och Keksholm, tills han 1837 fördes till Livland, där han dog d. 1 mars 1860.

Gift 1806 med Maria Margareta Hydrén.

5. Afzelius, Arvid August,

Utgången från ett fattigt föräldrahem, hade A. endast att lita på sin egen kraft för att komma fram i världen. Genom att dela sin tid mellan egna studier och andras undervisning, beredde han sig medel att vistas i Uppsala där han vann den filosofiska lagern vid promotionen 1809. Två år därefter ingick han på den prästerliga banan och tjänstgjorde några år som e. o. hofpredikant i Stockholm. 1820 blef han notarie i hofkonsistorium samt ordinarie hofpredikant och 1821 kyrkoherde i Enköping, där han lefde i ett halft sekel.

Under sin vistelse i Stockholm fick han besök af den berömde danska språkforskaren Rasmus Kristian Rask, som kort därefter inflyttade i Afzelii hem, och under de tvenne år han uppehöll sig i Stockholm för språkforskning, blef Afzelii säkre vägvisare vid dennes studier i den isländska litteraturen. A. hade 1811 utgifvit en öfversättning af Hervara-sagan, nu framträdde 1818 hans öfversättningar af Sæmundar Eddan och Solar Liòd, öfversättningar, hvilka om än en strängare kritik i dem kan finna åtskilligt att ändra och rätta, likväl i poetisk anda och kraftfullt språk äro mycket förtjänstfulla. Redan som ung hade A. i födelsebygden börjat och fortsatte sedan med allt mera ifver och framgång i vidsträcktare kretsar att från folkets egna läppar uppsamla de svenska folkvisorna, lekarne och sagoäfventyren. Under åren 1814--17 utgaf han i förening med Geijer Svenska Folkvisor, om hvilka Atterbom yttrade: »att man i enhvar af dem förnimmer den »underbara harpan», hvars historia i en af de vackraste utgör både ämnet och titeln.»

Han uppträdde äfven i Iduna

A. var en af de tidigare medlemmarna af Götiska förbundet -- och Atterboms Poetiska kalender med åtskilliga romanser i den svenska folkvisans tonart, bland hvilka »Neckens polska», diktad till den undersköna melodien af samma namn, blifvit nästan en nationalsång och för alltid grundlagt Afzelii skalderykte. Han fortgick under hela sin lefnad på den bana han en gång beträdt: utgaf tid efter annan Den siste Folkungen, sorgespel, 1830; Afsked från Svenska Folksharpan, en ny samling folkvisor och egna sanger i folkvisans diktform 1848, och 1839--1870 Svenska Folkets Sagohäfder ett arbete hvilket -- man må däremot göra hvilka anmärkningar som helst -- alltid kommer att äga betydelse såsom den enda uppteckning vi äga af vår forntidshistoria, sådan hon kvarlefver i folkets eget minne. Belönades af Svenska akademien 1841 med kungliga eller Carl Johanspriset och erhöll 1865 samma akademis stora guldmedalj för litterär förtjänst.

Död i Enköping d. 26 sept. 1871.

Gift 1: 1816 med Sofia Ottiliana Ramsay; 2: 1831 med Sofia Charlotta Fernbohm, och 3: 1848 med Vilhelmina Elisabeth Elfström.

6. Afzelius, Fredrik Georg,

filosofisk skriftställare. Född d. 7 dec. 1812 på Haglösa i Films socken af Uppland. Föräldrar: bergslagsläkaren vi Dannemora grufvor Carl Johan Afzelius och Johanna Kristina Öberg.

Student vid Uppsala universitet 1829 och filosofie doktor 1836, utnämndes han 1838 till docent i praktisk filosofi och 1842 till adjunkt i teoretisk och praktisk filosofi. Representant för Uppsala stad i Andra kammaren 1873--76 och i Första kammaren för Uppsala län 1878--84.

A. redigerade såsom ansvarig utgifvare Intelligensbladet 1844--46, samt har utgifvit flera läroböcker och lärda skrifter, såsom: Lärobok i Logiken, Lärobok i Psychologien m. fl. A. afgick vid 1893 års slut från sin adjunktsbefattning. Död i Uppsala d. 19 mars 1896.

Gift 1847 med Edla Sofia Elisabet Richert, dotter af den berömde rättslärde J. G. Richert.

7. Afzelius, Johan Fredrik Ivar,

justitieråd, juridisk författare. Född d. 15 okt. 1848 i Uppsala. Den föregåendes son. 1867 student och 1873 juris kandidat. A. kallades 1877 till docent i svensk allm. lagfarenhet och romersk rätt vid Uppsala universitet. Han aflade samma år juris licentiatexamen och promoverades till juris doktor. Vice häradshöfding 1878, utnämndes han 1879 till e. o. professor i processrätt. A. blef 1886 utnämnd till revisionssekreterare och ingick 1887 såsom ledamot af Nya lagberedningen och Förstärkta lagberedningen. Sedan 1891 är han ledamot af konungens högsta domstol. A., som har anseende som utmärkt jurist, har författat åtskilliga uppsatser i sitt ämne samt utgifvit »Sjölagen». Han invaldes 1897 i riksdagens Första kammare, där han gjort sig bemärkt för sina klara och logiska anföranden och företräder frihandelsvänliga och moderata tänkesätt.

Gift 1883 med Anna Sofa Gabriella Richert.

[supplement]

afgick som justitieråd 1902 och blef ordf. i Lagberedningen. Han afsade sig riksdagsmannaskapet 1903 men invaldes ånyo i dec. 1904 af Stockholms stadsfullmäktige i Första kammaren, som 1903 och oktoberriksdagen 1905 insatte honom i talmanskonferensen, lagtima riksdagen 1905 i hemliga utskottet och båda urtima riksdagarna 1905 i särskilda utskottet för behandling af med unionens upplösning sammanhängande spörsmål.

8. Afzelius, Anders Johan,

diktare (pseud. Afze). Född i Alingsås d. 13 dec. 1817. Föräldlar: kyrkoherden och kontraktsprosten därstädes Lars Peter Afzelius och Tullia Elisabet Brun.

Efter förberedande studier i Lund tjänstgjorde A. några år som extraordinarie i några ämbetsverk i Stockholm, men ingick som frivillig i Danmarks här, när kriget 1848 utbröt mellan detta rike och Tyskland. Återkommen till fäderneslandet, såsom premierlöjtnant och Dannebrogsriddare, fick han anställning vid tullverket, och befordrades till tullinspektor i Simrishamn 1855. A. har under märket »Afze» gjort sig känd såsom författare till smärre stycken på vers och prosa, af hvilka bland annat en samling utkommit under titel Frids- och Stridsbilder 1850. Han afhände sig lifvet genom ett skott i hjärtat d. 14 jan. 1865.

Gift 1: 1849 i Danmark med Augusta Vilhelmina Nielsen och 2: 1858 i Simrishamn med Maria Lovisa Ljunggren.

[supplement]

Agardh

(släkthistorik). Från Holstein härstammande släkt, af hvilken två medlemmar å 1760-talet öfverflyttade till Skåne. Den ene af dessa blef fader till A. 1.

1. Agardh, Carl Adolf
2. Agardh, Jakob Georg
3. Agardh, John Mortimer

1. Agardh, Carl Adolf,

naturforskare, statsekonom, teolog, biskop. Född d. 23 jan. 1785 i Båstad i Skåne. Föräldrar: handlanden Jürgen Agardh och Agneta Kristina Ollman.

Inskrifven såsom student vid Lunds universitet hösten 1799, dagen efter Esaias Tegnér eröfrade han vid tjugu års ålder den akademiska lagern, och blef 1807 docent i matematik. Men matematiken fick snart träda tillbaka för botaniken och 1810 utnämndes A. till e. o. demonstrator och adjunkt i botanik och ekonomi samt blef 1812 professor i dessa ämnen. Den verksamhet han nu begynte utöfva hör till det Carolinska lärosätets mest lysande minnen. »Det var såsom universitetslärare i Lund han utgaf sina berömda botaniska arbeten: Synopsis Algarum 1817, Species Algarum 1820, 1822, Systema Algarum 1824, Représentations d'Algues Europ. 1828, 1829, m. fl., hvilka inom en gren af denna vetenskap gåfvo ett nytt uppslag, och förvärfvade honom ett rum i den europeiska vetenskapens häfder. Det var äfven här och med föranledande af den andra sidan af hans lärarebefattning, som hans mångsidiga snille först vände sig åt de statsekonomiska forskningar, hvilkas resultater alltid skola komma att inom den fosterländeka litteraturen kvarstå såsom kolossala minnesmärken af en genial och vidt omfattande blick, en glänsande framställningsgåfva och en brinnande fosterlandskärlek. Den verksamhet, som han jämte sitt mångsidiga och flitiga författarskap såsom akamisk undervisare utöfvade, har enligt samtidas vittnesbörd utmärkt sig för samma lysande egenskaper, som tillhörde så väl hans litterära som enskilda personlighet, och han samlade omkring sin lärostol en talrik lärjungeskara.

A. omskapade algologien. I anslutning till Jussieus då ännu unga skapelse, försöket till en naturlig anordning af växtformerna, var A. -- enligt hvad en utländsk lärd förklarat -- »den förste, som det i högre mån lyckades att uppställa naturliga ordningar». A. behandlade äfven växternas anatomi och fysiologi. År 1816 lät han prästviga sig och utnämndes s. å. till kyrkoherde i S:t Peders klosterförsamling. Härigenom vann han på en gång ökade inkomster och inträde i riksförsamlingen, när ämbetsbröders förtroende kallade honom till fullmäktig vid rikedagarna 1817, 1823 och 1834. De allmänna värf, i hvilka han kom att taga del, öppnade för hans ande ett nytt verksamhetsfält som i ej oväsentlig grad gaf åt hans senare lif dess egna prägel. Statsekonomien, och framförallt finansläran, blef nu hans tankars sysselsättning. I sin år 1829 i disputationsform utgifna Granskning af statsekonomiens grundläror, äfvensom i några andra samtidigt eller kort därefter utgifna afhandlingar, förordade han med värma ett inhemskt fondsystem och kämpade för ett sådant med sitt snilles hela kraft på riksdagen 1834, vid sidan af v. Schwerin, Skogman och Björnstjerna. Genom främjande af den inhemska kapitalbildningen skulle vårt land, dess näringar och handel frigöras från beroende af utländska kapitalister. Lunds sparbank, brandstodsbolaget för Skånes städer samt skånska hypoteksföreningen äro de inrättningar af detta slag, som helt och hållet eller delvis ha A. att tacka för sin tillkomst. Han var en vän af ordnad skogshushållning i förening med skogsodling och trädplantering. A. förordade inrättandet af lifförsäkrings- och lifränteanstalter. På gamla dagar utgaf A. Sveriges statsekonomiska Statistik, ett arbete, som likväl aldrig blef fullbordadt.

En annan sida af A:s allt omfattande verksamhet var den af ledamot i kommittén för läroverkens ombildning. Här förde han den realistiska riktningens talan, yrkande på att elementar-undervisningen skulle ställas så, att den på en gång blefve en allmän bildning och en utbildning af de speciella anlagen.

År 1831 kallades A. att intaga Kellgrens fåtölj i Svenska akademien och 1834 Hedréns plats som biskop i Karlstad. Som själfskrifven representant bevistade han endast den sista riksdagen under Carl Johans och den första under Osear I:s regering, hvarefter han drog sig tillbaka. Sedan han blifvit biskop fick hans författareverksamhet för ett helt årtionde en nyriktning, nämligen in på det teologiska området. Han utgaf äfven dessa skrifter samlade och det var under utarbetandet häraf, som döden ändade hans inom så många olika områden verksamma och gagnande lif d. 28 jan. 1869.

A. var ledamot icke blott af nästan alla Sveriges, utan äfven en mängd af utlandets lärda akademier och samfund, ordensbiskop 1837.

Gift med Charlotta Lindskog.

2. Agardh, Jakob Georg,

universitetslärare, algolog. Född d. 8 dec. 1813. Den föregåendes son. Han promoverades till fil. doktor 1832. Två år därefter fästes han vid universitetet såsom docent i botanik och blef 1836 botanices demonstrator. När prof. Zetterstedt efter mångårig akademisk verksamhet erhöll afsked, intogs lärostolen i botanik 1854 af A., sedan 1847 e. o. professor. Riksdagsfullmäktig för Lunds universitet de två sista ståndsriksdagarna, har han innehaft samma offentliga uppdrag för staden Lund under de två första treårsperioderna efter det nya riksdagsskickets införande. Det oaktadt, och eljes upptagen af trägna akademiska tjänsteåligganden, har han utvecklat en omfattande och förtjänstfull verksamhet som vetenskaplig skriftställare. Förutom en mängd uppsatser och afhandlingar i lärda tidskrifter har han utgifvit flera botaniska arbeten hufvudsakligen om algerna. Bland hans arbeten märkas Species, Genera et Ordines Algarum, Algæ maris Mediterranei et Adriatici 1842; Caroli Ad. Agardh Icones algarum ineditæ 1846; Växtsystemets Methodologi 1858; Theoria systematis plantarum 1858, m. fl., samt slutligen Naturkunnighetens första grunder, en folkbok som utgått i flera upplagor. A. tog 1879 afsked från professuren samt har därefter utgifvit flera skrifter. 1895 öfverlämnade A. genom gåfvobref till Lunds universitet sina botaniska samlingar, hvaraf den algologiska sannolikt är den förnämsta, som någonstädes finnes.

Led. af Vet.-Akad.

[supplement]

afled i Lund d. 17 jan. 1901.

Gift 1848 med Margareta Meck.

3. Agardh, John Mortimer,

universitetslärare, astronom. Född i Båstad 1812. Fadern handlanden därstädes J. F. Agardh.

Nära anhörig med d. v. professorn C. A. Agardh uppfostrades A. i hans hus, och vann den filosofiska graden vid Lunds universitet 1832. Tre år därefter kallad till docent i aritmetik, utnämndes han 1841 till astronomie observator. 1846 blef han professor i astronomi. I denna egenskap deltog han under flera somrar jämte professor Selander och d. v. löjtnanten vid flottan Skogman, i de af regeringen anbefallda höjdmätningarna, från norska Ishafskusten öfver fjällen ner till Haparanda, och biträdde Selander i beräkningarna af de under resorna gjorda observationerna. Ända från sin utnämning till professor var A. vanligen utsedd till riksdagsman för universitetet.

Död d. 5 sept. 1862.

[supplement]

var brorson till A. 1. Fadern var handlanden Jöns Fredrik Agardh.

Agrell, Alfhild Teresia,

född Martin, författarinna. Född i Hernösand d. 13 jan. 1849. Fadern, konditorn Erik Johan Martin och modern Karolina Margareta Adolphson. Ingick 1868 giftermål med ombudsmannen A. Agrell i Stockholm.

Fru A., som först lät uppföra ett par enaktskomedier, utgaf sedan 1883 »Bilder från Italien». Hennes skådespel »Räddad» (s. å.) och »Dömd», 1884, hvari yrkades på större sanning i det äktenskapliga förhållandet samt mannens likställighet med kvinnan i afseende å sedelagen, väckte mycken uppmärksamhet. Fru A. har dessutom skrifvit flere pjeser och åtskilliga novellsamlingar.

En stor bokhandelssuccès har fru A. haft med sin humoristiska berättelsesamling »I Stockholm. Också en resebeskrifning. Af Lovisa Petterqvist». Hon har här imiterat Stinde. »Lovisa Petterqvist» har sedermera varit synlig i tidningen »Iduns» spalter. En samling gripande Norrlandshistorier »Nordanfrån», som hon utgaf under pseud. Stig Stigson, har också gjort lycka.

[supplement]

fortsatte 1897 i Lovisa Petterkvist-genren med Hemma i Jockmock, skref 1900 skådespelet Ingrid och 1904 berättelsen Guds drömmare.

Agrell, Carl Magnus,

orientalist. Född i Linneryds socken i Smaland d. 18 nov. 1764. Fadern kyrkoherden därstädes Samuel Agrell. Han promoverades 1788 till magister i Uppsala. Året därefter kallades han till docent i österländska språk, ett ämne, som han från sina första studierår omfattat med det varmaste intresse. År 1794 förflyttades han till Vexiö såsom lektor först i grekiska och sedan i teologi, hvilken befattning han innehade till 1805, då han utnämndes till kyrkoherde i Skatelöf af Vexiö stift, hvarefter han efterhand utnämndes till teol. doktor och kontraktsprost. Hans förtjänster som språkgranskare och kritisk bearbetare, i synnerhet af syriskan, ha med de största loford blifvit erkända af Tysklands berömdaste filologer, hvilka begagnat sig af A:s upplysningar, och vid många tillfällen citerat honom såsom sin lärmästare.

Då lärostolen i österländska språk vid Lunds akademi 1820 blef ledig genom kanslirådet Norbergs afskedstagande, erbjöds A. att blifva denne berömde mans efterträdare; men en ovanlig blygsamhet, kärlek till lugnet, kanske också hans redan framskridna ålder förmådde honom att afsäga sig detta förtroende. A. har bland annat utgifvit: Commentatio de varietate generis et numeri in linguis orientalibus Hebræ Arabica et Syriaca 1815; Otiola Syriaca 1816; Supplementa Syntaxeos Syriacæ 1834, m. fl. Död d. 10 okt. 1840.

Gift med Eleonora Kristina Molin.

Agrell, Olof,

resebeskrifvare. Född 1755 i Hyby socken i Skåne. Fadern kyrkoherden därstädes, Jonas Agrell, modern Metta Maria Vrangl.

Efter att vid tjugu års ålder ha vunnit lagerkransen i Lund, ingick A. i konungens kansli, där han hunnit till ordinarie kanslist, när han 1789 utnämndes till konsulat-sekreterare i Marocko och 1799 till v. konsul i Alger. I dessa befattningar företog han till Afrika icke mindre än fyra resor. Sin första vistelse i Tanger har han beskrifvit i »Bref om Marocco», som på sin tid väckte mycken uppmärksamhet. Om sina sista besök har han äfven utgifvit en skildring under titeln: »Ytterligare bref om Marocco», hvilken likväl mest handlar om förhållandena i Portugal och södra Spanien, i hvilka riken han uppehöll sig någon tid under sina senare resor. A. har en lätt och lekande penna och tecknar med ett friskt och skämtsamt lynne sina intryck och iakttagelser i de då så godt som okända länderna. Han har äfven gjort sig bekant som öfversättare af »Antenors resor i Grekland och Asien».

Efter sin återkomst till fäderneslandet erhöll han titel af kommerseråd och bosatte sig i Göteborg, där han dog ogift d. 18 jan. 1832.

Agricola, Mikael,

biskop, Finlands reformator. Född 1610, 11 eller 12. Hans fader, Olof Simonsson, var fiskare i östra Nyland. A. företog omkring 1535 en resa till högskolan i Wittenberg. Vid sin återkomst, 1539, utnämndes han till rektor vid Åbo skola och verkade där i nio år. 1548 blef han biskop Skyttes i Åbo medhjä]pare och förestod efter dennes död, 1550, stiftet i fyra år hvarpå han af konung Gustaf I utnämndes till biskop öfver Åbo stift. Vid 1556 års slut sändes han och flere andra till Ryssland för att underhandla om fred efter det sedan 1554 pågående kriget. På hemvägen afled han i Nykyrka socken den 9 april 1557 och begrofs i Viborg. Han var gift och hade en son, adlad med namnet Leijonmarck.

A. utgaf många skrifter, hvaraf den äldsta, som finnes i behåll är »Bönebok ur bibeln», tr. i Stockholm 1544. Hans öfversättning af Nya testamentetet i dess helhet utkom fyra år senare. I företalet till hans öfversätining af Psaltaren finnes en på vers affattad finsk mytologi -- den äldsta pålitliga framställningen af finnarnas forna gudalära. Genom Agricolas öfversättningar uppkom det finska skriftspråket.

Ahlborn, Lea,

född Lundgren, gravör. Född, i Stockholm d. 18 febr. 1826. Föräldrar: myntgravören Ludvig P:son Lundgren och Kristina Salmson.

Lea L. röjde tidigt ovanliga anlag för teckning och ägnade sig efter slutade skolstudier helt och hållet åt konsten. Genom professor Qvarnström erhöll hon tillstånd att deltaga i undervisningen vid Akademien för de fria konsterna. I sällskap med sin broder, medaljgravören Per H. L., företog hon en studieresa till Paris, hvartill hon med stora ansträngningar samlat medlen. I Paris arbetade hon 1851--53 under framstående lärareledning. Hennes brors tilltagande sjuklighet nödgade henne emellertid att hösten 1853 återvända till Sverige. Några dagar efter hennes hemkomst insjuknade fadern i koleran och dog. På uppdrag af öfverdirektören för myntverket åtog sig Lea L. att tills vidare bestrida myntgravörtjänsten, men då äfven den yngre Lundgren 1855 aflidit, blef hon med afseende på den ovanliga skicklighet, med hvilken hon förestått befattningen, antagen till ordinarie myntgravör.

I april 1854 ingick Lea L. äktenskap med ornaments-bildbuggaren Carl Ahlborn, född i Braunschweig d. 13 nov. 1819 och bekant för sitt nit om upplifvande af den svenska husslöjden. Han var 1846--70 lärare i ornamentsritning och modellering vid den af Svenska slöjdföreningen inrättade söndags- och aftonskolan. Afled d. 31 mars 1895.

Utom alla stämplar till öremynten i koppar och silfver (sedan Oscar I) samt stämplarna till hela den nya myntuppsättningen af penni och marka för Finland, har hon graverat nästan alla medaljer, som Svenska Akad. och Vet.-Akad. sedan 1853 lät prägla öfver utmärkta personer, alla belöningamedaljer och minnespenningar, som blifvit slagna på föranstaltande af Patriotiska sällskapet, sällskapet Pro Patria, de flesta Sveriges hushållningssällskap, militär- och jaktsällskaper, skjut-, fabriks- och handtverksföreningar, svenska slöjdföreningen, m. m. A. har utarbetat sina arbeten med stor omsorg och mycken smak. Hon blef 1881 ledamot af Akad. för de fria konsterna.

Hennes död inträffade d. 13 nov. 1897.

Ahlgrensson, Fritz August,

teaterdekorationsmålare. Född i Stockholm d. 31 jan. 1838. Föräldrar: kryddkramhandlaren, sedermera stadsmäklaren F. W. Ahlgrensson och hans maka född Thorssman. Han studerade för Westin och Roberg, hvarpå han utbildades i utlandet. Under Robergs sjukdom 1858 skötte A. hans befattning vid stora teatern och gjorde nästa år lycka med dekorationen till operan »Gustaf Vasa». I juli 1863 blef han ordinarie dekorationsmålare och 1 juli 1866 kostymordonnatör vid de k. teatrarna hvilka befattningar han lämnade 1868, för att med Josephson samma sommar upprätta Mindre teatern. Detta företag upphörde efter mindre än ett år. Därpå flyttade han till Köpenhamn vid hvars k. teater han fick anställning. A. återvände 1871 till Stockholm för att måla för k. stora teatern. År 1874 begaf han sig åter till Köpenhamn, och då det k. teaterhuset där blef fullbordadt, erhöll han fast anställning, som dock upphörde efter tre år på grund af en schism med direktionen. Därefter var A. bosatt i Paris till februari 1883. Han vistades sedan i Göteborg, där han ibland målade för Stora teatern. A. återkom till Stockholm i slutet af 1883 och har sedan varit bosatt i hufvudstaden.

A. blef 1872 invald till ledamot af Akademien för de fria konsterna (som k. dekorationsmålare) och erhöll af Carl XV medaljen »Litteris et artibus» (på samma gång som fru Elise Hwasser). A. har målat utmärkta dekorationer, väl komponerade, korrekta och fint utförda.

Gift med Hilma Constantia Hermansson.

Ahlman, Martin Erik,

homilet, teologisk skriftställare. Född i Lund d. 3 dec. 1773. Föräldrar: domkyrkoklockaren och prebendeadjunkten i Lomma af Lunds stift Johan Ahlman och Katarina Margareta Åkerman.

A. erhöll sin elementarbildning i sin födelsestad Lund, vid hvars universitet han 1793 promoverades till fil. magister. Sedan han några år därefter antagit prästerlig ordination, tjänstgjorde han en tid såsom pastorsadjunkt, men kallades 1803 till docent i ekonomi, hvarifrån han 1810 förflyttades till det nyss förut inrättade teologiska seminariet. Här blef han samma år e. o. adjunkt och 1812 direktor. »Det inflytande han så väl i denna egenskap, som i den af universitetslärare utöfvade på den teologiska bildningen under en tid, då jämförelsevis mindre gjordes för dennas höjande, har af alla samtida blifvit erkändt såsom högst betydligt. Det var ej endast genom den lärdom och filosofiska skarpsinnighet, hvarom hans utgifna arbeten bära vittne, som hans akademiska lärareverksambet kom att blifva så fruktbärande, i ej mindre grad har han gjort sig förtjänt af att ihågkommas såsom en föresyn af omutlig rättvisa och samvetsgrann oegennytta. Det är hans säkra och oförvillade blick vid bedömandet af vetenskapliga förtjänster, vid flera tillfällen hans oegennyttiga uppoffringar, som Lunds universitet har att tacka för att det såsom sina har kunnat räkna några af den följande tidens yppersta män inom den svenska kyrkan.»

År 1816 utnämndes han till teologie professor. Död d. 7 april 1844; ogift.

Ahlman, Per Zacharias,

vice president. Född d. 6 sept. 1734 i Okome socken i Halland, där fadern, Lars Ahlman, gift med Margareta Brinck, var kyrkoherde.

Efter slutade studier ingick A. som auskultant i Svea hofrätt. Han blef sekreterare i Järnkontoret 1763, advokatfiskal i Kommersekollegium 1770, lagman 1782, och bondeståndets sekreterare vid riksdagarna 1789 och 1792. I denna sistnämnda befattning är han på visst sätt en historisk personlighet. När Gustaf III beslutat att begagna den söndring, som rådde mellan adeln och de ofrälse stånden, för att tillrycka sig enväldet, var A. en af de tyst men ihärdigt verkande kuggarna i det maskineri hvarigenom statskuppen genomfördes. Som bevis på den hänsynslöshet, han utveeklade, må anföras, att han plägade hota bönderna med arrest om de ej fogade sig efter konungens önskningar. 1790 blef A. underståthållare och några månader efter Gustaf III:s död vice president i Vasa hofrätt. Död d. 23 mars 1802.

Gift med Margareta Eleonora Kammecher.

1. Ahlqvist, Abraham,

präst, natur- och fornforskare. Född i Mörbylånga på Öland d. 5 juli 1794. Föräldrar: komministern Per Ahlqvist och Maria Juliana Fornander.

A. vann i Uppsala den akademiska lärdomsgraden 1818. Ordinerad samma år, tjänstgjorde han någon tid som pastorsadjunkt i Kalmar stift, hvarefter han fick anställning som lärare vid skolan och gymnasium i stiftsstaden. Efter fem års tjänstgöring på denna plats, erhöll han enhällig kallelse till Runstens konsistoriella pastorat på Öland 1826. Han har eröfrat sig ett aktadt namn genom sina naturhistoriska och arkeologiska forskningar, vid hvilka han företrädesvis gjorde sin fäderneö tillmål för omfattande studier. Hans »Ölands historia och beskrifning» 1822--27, har vunnit stort anseende och hans »Anmärkningar öfver Ölands fysiska beskaffenhet och vegetation» 1821, lämna, liksom hans »Flora Runsteniensis» 1815--17, viktiga bidrag till kännedomen om det blomsterrika Ölands naturförhållanden. Under ett par riksdagar fullmäktig för sitt stifts prästerskap, använde han tiden mest till arkivforskningar, hvaraf frukten blef hans »Bidrag till svenska kyrkans och riksdagarnes historia ur Presteståndets archiv» fr. 1523--1649, ett arbete hvari han biträddes af prostarna Bexell och Lignell, men som aldrig hann afslutas.

A. var prost öfver Ölands Medelkontrakt samt ledamot af flera lärda samfund. Död d. 9 juli 1844.

Gift med Sara Gustafva Brun.

[supplement]

var 1828 och 1834 riksdagsman i prästeståndet. Jämte N. I. Löfgren utgaf han i tre delar Tjänstemännen vid församlingar och läroverken i Kalmar stift, i hvilken A. ombesörjde alla biografierna från äldre tider och ensam författade tredje delen (Ölands prästerskap).

2. Ahlqvist, Alfred Gustaf,

Ogift.

Ahlström, Jakob Niklas,

tonsättare. Född juni 1806 i Visby, där fadern var en obemedlad handtverkare.

Redan som skolgosse röjde A. ovanliga anlag för musiken och ännu innan han vid nitton års ålder blef student i Uppsala, hade han gifvit konserter på både piano och orgel. Bristande tillgångar hindrade honom att fortsätta sina akademiska studier, hvarför han tog anställning såsom orkesterdirigent vid Djurströms teatersällskap. Sedan han någon tid följt detta sällskap på resor och försökt sig som musiklärare i Karlskrona, förklarades han för musikdirektör af Musikaliska akademien och blef organist vid domkyrkan i Västerås och director musices vid läroverket därstädes.

När kapten A. Lindeberg 1842 i Stockholm öppnade sin nya scen, under namn af Nya Teatern, intog A. där platsen som orkesteranförare, en befattning, som han förestod till 1864, då teatern efter växlande öden öfvertogs af Edv. Stjernström. Sistnämnda år utnämndes A. till organist vid Hedvig Eleonoras kyrka och befordrades 1867 till samma befattning i Stora Skedvi i Dalarne, hvilken syssla han likväl icke kom att tillträda i anseende till sin inträffade död, d. 14 maj.

Han komponerade med förvånande lätthet. Utom kantater, trior, kvartetter, symfonier och ouvertyrer, har han skrifvit musik till mer än hundra teaterpjeser, komponerat nära tvåhundra entreaktsstycken, arrangerat ett ännu större antal sådana och samlat öfver trehundra folkmelodier.

1. Ahnfelt, Nils Otto,

naturforskare. Född d. 31 okt. 1801 i Gullarp i Skåne. Fadern kyrkoherden Jonas Ahnfelt, af en gammal dansk adlig släkt, och modern Elisabet Margaretha Florman, en syster till den berömde anatomen med samma namn. A. grundlade sin akademiska bildning vid Lunds universitet, där han blef magister och vid tjugu år docent i dogmatik och kyrkohistoria. A. var ifrig botanist och har särskildt studerat mossorna. Han har efterlämnat tvenne afhandlingar af högt värde, nämligen mossornas bearbetning i Fries' Novitiæ Floræ Suecicæ och Dispositio systematica Hypnorum Scaniæ. Inom vetenskapen fortlefver hans namn i ett släkte (Ahnfeltia) bland tångarterna och i en liten vacker i Småland upptäckt mossa (Physcomitrium Ahnfeltii, Fr.). Död d. 1 jan. 1837; ogift.

2. Ahnfelt, Paul Gabriel,

präst, skriftställare. Född i Gullarp i Skåne d. 26 mars 1803, den föregåendes bror.

Sina elementarstudier hade A. inhämtat vid Lunds universitet, där han 1823 promoverades till fil. magister. Tre år därefter kallades han till docent i praktisk filosofi, men antog redan 1830 prästerlig ordination och utnämndes s. å. till kyrkoherde i Bosarp, hvarifrån han 1849 erhöll transport till Farhult. Det är egentligen i tvenne hänseenden A. gjort sig bekant, nämligen såsom nykterhetsifrare och som lycklig sedeskildrare. I förra fallet har han med lika oförskräckt mod, som outtröttlig ihärdighet kämpat, både med det muntliga ordet och pennan, och på den icke obetydliga listan af hans tryckta skrifter upptages en ansenlig del af hans tal och predikningar i nykterhetsreformen; i det senare fallet har han som författare vunnit en allmän och förtjänt uppmärksamhet. Hans »Studentminnen; anteckningar och tidsbilder från hemmet, skolan, universitetet och församlingen» (2 delar 1857), skildra i ett lätt och lifligt språk lifvet i Skåne, och framför allt det lundensiska akademilifvet under förra hälften af 19:de århundradet.

Äfven i sin tids religiösa frågor deltog han med öfvertygelsens värma och uppträdde utan konsideration mot olika tänkande för de åsikter, som han ansåg för de rätta och sannaste. Död 1863 i Helsingborg.

Gift 1832 med Hedvig Sofia Charlotta Ekstrand.

3. Ahnfelt Oskar,

resepredikant och andlig musiker. Född i Gullarp d. 21 maj 1813. Den föregåendes broder. A. blef student i Lund 1829. Han var mycket musikalisk samt begaf sig vintern 1840 till Stockholm för att utbilda sig i musik. Snaart erfor han, då han bevistade en predikan, andlig väckelse, och den bekante C. O. Rosenius blef sedan hans vän och ledare. A., som uppehöll sig med musiklektioner och konserter, började 1849 som lekmannapredikant resa omkring i Sverige och äfven i Norge och Danmark. Han började sina föredrag med att afsjunga några af honom tonsatta sånger och ackompanjerade sig på guitarr. »Ahnfeldts sånger», som utgåfvos 1850--77, blefvo mycket populära. A. tillhörde den evangeliskt-lutherska statskyrkan, ehuru han en kort tid var separatist och ledare för några friförsamlingar. Han afled i Karlshamn d. 22 okt. 1882, efter att ända till 1879 ha varit stadd på rörlig fot.

Gift 1844 med Clara Strömberg.

4. Ahnfelt Arvid Wolfgang Nathanael,

skriftställare. Född i Lund d. 16 aug. 1845. Son till A. 2. Blef student 1863 i Lund, fil. d:r i Uppsala 1869 och var sedan till 1876 e. o. amanuens i k. biblioteket i Stockholm. A. har skrifvit C. J. L. Almquist, hans lif och verksamhet, Från Europas hof, Ur svenska hofvets och aristokratiens lif, m. fl. arbeten samt utgifvit skrifter af Crusenstolpe, Linné, Palmær, Thomander o. a. Han uppsatte 1881 och redigerade till sin död, som inträffade d. 17 febr. 1890 i Köpenhamn, den i frisinnad anda redigerade, pikanta och underhållande, tidskriften Ur dagens krönika, som under hans tid hade att glädja sig åt en efter svenska förhållanden ovanlig spridning.

Gift 1871 med Hilda Henriette Runnerström.

5. Ahnfelt, Otto Nathanael Theophilus,

teolog. Född i Dalby socken i Skåne d. 13 sept. 1854. Föräldrar: kyrkoherden Carl Niklas A. och Mathilda Maria Bernhardina Ekstrand. Student i Lund 1872, teol. kand. 1881, prästvigdes han och utnämndes till docent i systematisk teologi vid Lunds universitet s. å. Han blef 1892 e. o. professor i moralteologi och symbolik vid Lunds universitet samt kyrkoherde i Husie. Vid jubelfesten i Uppsala 1893 promoverades han till teol. d:r. 1894 anmäldes han af Lunds teol. fakultet till att utan ansökan utnämnas till teol. professor i kyrkohistoria och symbolik, hvilket ock skedde; han erhöll V. Kärnstorps pastorat som prebende. Ledamot af 1898 års kyrkomöte och den 1899 tillsatta läroverkskommittén. Bland Ahnfeldts skrifter må nämnas Om nådens ordning i dess inre sammanhang, Cultuspredikans begrepp, Den kristna tros- och sedeläran till ungdomens tjenst framställd (i förening med lektor B. J. Bergqvist).

Gift 1887 med Christina Maria Flensburg.

1. Akrel, Fredrik,

gravör. Född d. 27 maj 1748 i Södermanland. Föräldrar: kyrkoherden i öja af Strängnäs stift Per Acrelius och Katarina Elisabeth Carstén.

Under sin Uppsalatid tog han undervisning i graveringskonsten af Åkerman, hvilken på kosmografiska sällskapets bekostnad i Uppsala hade inrättat en verkstad för tillverkning af glober. För att ytterligare utbilda sig, begaf han sig sommaren 1773 till Paris. Byggande kanske alltför mycket på de förespeglingar, hofintendenten Rehn gjort honom vid afresan, nedslogs hans mod alldeles, när det visade sig att i Paris en anständig anställning för honom omöjligt stod att vinna. Till råga på olyckan blef han bestulen på återstoden af sin reskassa, hvarför han hals öfver hufvud måste återvända till Sverige. Sedan han efter hemkomsten uppehållit sig ett par år med tillfälliga förtjänster, bland annat genom arbete hos gravören Bergqvist i Stockholm, med hvars dotter han sedan gifte sig, fick han 1776 anställning som gravör vid Vet.-Akademien. Men året därpå dog hans förre lärare Åkerman, då A. genom särskildt ackord öfvertog hans vetenskapliga verkstad i Uppsala, den han snart genom de utmärkta arbeten, som utgingo därifrån, förskaffade ett stort och välförtjänt anseende.

Han bragte graveringskonsten till en i Sverige förut okänd höjd; men hans talang kväfdes för mycket af näringsbekymmer för dagen. Hans bästa arbeten äro i allmänhet de som inbringade honom minst, och voro frukter af de få lediga stunder, han kunde undanrycka det rent handtverksmässiga i sitt yrke. Död d. 6 nov. 1804.

Gift 1777 med Kristina Bergqvist.

2. Akrell, Carl Fredrik,

militär, kartograf. Född d. 13 jan. 1779. Den föregåcndes son.

I början antagen till auskultant vid landtmäterikontoret, öfvergick han 1794 till fortifikationen, där han två år därefter befordrades till konduktör. Under de tio år, som förflöto mellan denna befordran och hans utnämning till löjtnant vid den år 1806 af general af Tibell upprättade fältmätningskåren, deltog han under E. Nordevall i arbetena vid Trollhätte kanal- och slussverks byggnader och tjänstgjorde en tid som fortifikationsbefälhafvare vid de då pågående befästningsarbetena i Stockholms skärgård. År 1806 invald till ledamot af Krigsvetenskapsakademien utnämndes han följande året till kapten i armén och förordnades till informationsofficer vid Karlberg, med föreläsningsskyldighet i fortifikation, ett uppdrag, som han, med längre och kortare afbrott, fullgjorde i tvenne årtionden.

Vid svenska arméns sammandragande 1812 befordrades A. till öfveradjutant vid tredje arméfördelningens stab, men förflyttades året därpå till samma plats vid norra tyska arméns generalstab. Under kriget deltog han med utmärkelse i slagen vid Gross-Beeren, Dennewitz och Leipzig, vid hvilket sistnämnda ställe han träffades i bröstet af en muskötkula, som sedan följde honom genom lifvet som berlock vid hans urkedja. Efter samma batalj utnämnd till riddare af Svärdsorden, befordrades han under fälttågets fortgång till major och öfverstelöjtnant samt erhöll medaljen för tapperhet i fält. År 1819 upphöjdes han i adligt stånd och befordrades, efter att hafva förrättat brigadchefstjänst vid fältmätningsbrigaden, till öfverste i armén; och då samma brigad 1831 ombildades till en särskild kår under namn af Topografiska kåren, blef han dess första chef och året därpå generaladjutant.

1854, samma år han blifvit generaladjutant, erhöll han i uppdrag att organisera Elektriska Telegrafverket, för hvilket han sedan var chef till 1862. Telegrafverkets snabba utveckling var i hufvudsak hans förtjänst. Led. af Vetenskapsakademien, har A. utgifvit åtskilliga afhandlingar i sitt läroämne, såsom: Föreläsningar i fortifikationen 1811, som sedan öfversattes på ryska och begagnades såsom lärobok vid militärskolorna i Ryssland; Om rekognosceringar 1813; Berättelse om slaget vid Leipzig 1814, m. m.

En annan sida af A:s verksamhet var hans stora skicklighet som ritare och gravör. Hans kartor äro för sin tid utmärkta och aqua-tinta-gravyrerna i Thersners stora verk Fordna och närvarande Sverige, liksom illustrationerna till Le Chevalier's Resa till Propontiden, Klinckowströms Bref om Förenta Staterna, m. fl., vittna om en talang, som kanske höjt sig till mästerskap, om tecknarens olikartade tjänstebefattningar lämnat honom tid att fullt utveckla sina konstnärliga anlag. Död d. 11 dec. 1868.

Gift 1808 med Margareta Gyllenhammar.

Aldén, Gustaf Alfred,

skolman, tidningsman. Född i Mederyd i Alsheda socken, Jönköpings län, d. 16 sept. 1852. Föräldrar: hemmansägaren Johan Magnus Gustafsson och Stina Karin Bladh. Blef 1874 student i Uppsala, fil. kandidat 1878. A. blef s. å. lärare vid norra Kalmar läns folkhögskola i Södra Vi, hvilkens föreståndare han var 1880--89. Han studerade 1888 i Tyskland och Schweiz vallagarnas praktisla tillämpning. 1889 blef A. redaktionssekreterare i »Aftonbladet» och 1892 medredaktör af tidningens veckoupplaga. A. har utgifvit flere böcker, däribland Medborgarens bok, som behandlar stats- och kommunalkunskap samt allmän lag och nationalekonomi och utgifvits i många upplagor.

Gift 1879 med Anna Louise Strahl.

Alexanderson, Aron Martin,

universitetslärare, filolog. Född i Stockholm d. 10 april 1841. Föräldrar: rådmannen Fredrik Bernhard Alexanderson och Katarina Henrika Nordström. Student i Uppsala 1860, förvärfvade A. därstädes 1866 den filosofiska graden och utnämndes 1868 till docent och 1875 till adjunkt i grekiska språket och litteraturen vid Uppsala universitet. 1879 blef han e. o. professor i klassiska språk vid Lunds universitet och 1890 ordinarie professor i grekiska därstädes. Han belönades 1869 med Letterstedtska priset för sin metriska öfversättning af Aischylos skådespel: De sju mot Thebe. Bland hans öfriga arbeten märkas Grekisk metrik (1877) och Grekisk fornkunskap (tills. med O. V. Knös, 5 häften 1881--85), hvilket vunnit mycket erkännande af den vetenskapliga kritiken.

Gift 1873 med Amelie von Heidenstam.

[supplement]

Alexanderson, Aron Martin, afgick från professuren 1906.

Alfven, Hugo Emil,

musiker. FÖdd d. 1 maj 1872 i Stockholm. Föräldrar: skräddaremästaren i Stockholm Andreas Alfvén och Lotten Axelson-Puke

A. intogs våren 1887 på konservatoriet i Stockholm, där han stannade till och med våren 1891. Han erhöll undervisning i violinspelning samt harmoni. A. inträdde sedan i hofkapellet och uppträdde å åtskilliga konserter. Åren 1896, 1897 och 1899 erhöll han statsunderstöd och studerade för César Thompson i Bruxelles. 1900 erhöll han Jenny Linds stipendium -- 3,000 kr. -- för att studera i utlandet.

A. har redan medhunnit att komponera en sonat och en romans för violin samt ett tjugutal sånger. Vidare har han komponerat två symfonier, en »sekelsluts»-kantat, en motett för blandad kör, Klockorna för baryton och orkester, m. m. A. säger själf, att han erhållit sina »starkaste intryck från naturen, särskildt under segelturer i höstens dagar, när stormen vildt sjöng».

A:s musik är synnerligen gedigen, hvarjämte han utmärkt behärskar det tekniska.

Alin, Oskar Josef,

universitetslärare, politiker. Född i Falun d. 22 dec. 1846. Föräldrarne: auditören vid Dalregementet Oscar Jonas Alin och Maria Josepha Ekman.

Blef 1866 student i Uppsala, 1872 fil. d:r och docent i statskunskap samt 1882, efter V. E. Svedelius, Skytteansk professor vid Uppsala universitet. 1881 fick han uppdraget att i Baden undervisa kronprinsessan Victoria i Sveriges språk, historia och litteratur. 1881 och följande år undervisade han prinsarna Oscar och Carl i statskunskap. Vid jubelfesten i Uppsala 1893 kreerades A. till juris hedersdoktor. Ledamot af Vitt. hist. och ant. akad. sedan 1889 och Vet. societeten i Uppsala. A. blef 1899 rector magnificus i Uppsala (efter prof. Th. Fries). A. har utgifvit många skrifter såsom Bidrag till svenska rådets historia under medeltiden, Om svenska rådets sammansättning under medeltiden, Sveriges nydaningstid från år 1521 till år 1611 (i Sveriges historia från äldsta tid till våra dagar), Svenske konungens rätt i fråga om nedsättning af tullbevillningsafgifter enligt 1809 års regeringsform, fortsatt B. v. Schinkels minnen (tiden 1828--41) samt dessutom författat åtskilliga skrifter å den unionella statsrättens område, hvilka böra ses i samband med A:s hela politiska riktning.

Alltifrån sin utnämning till professor har han nämligen framträdt som den mest energiske och konsekvente målsmannen för den konservatism som af gammalt har djupa rötter vid Uppsala universitet. Från början polemiserade han i åtskilliga tidskriftsartiklar mot det då härskande landtmannapartiet. 1888--89 ledamot af Första kammaren för Uppsala län, i hvars landsting han haft säte och stämma ända sedan 1884 och hvars ordf. han flera gånger varit, har han där städse stått å högerns yttersta flygel, ifrigt motsättande sig den politiska rösträttens utsträckning och den kommunalas begränsning, minsta inskränkning i latinets dominerande ställning o. s. v. 1894--99 tillhörande den protektionistiska majoritetens förtroenderåd och 1890--99 ledamot af konstitutionsutskottet, har han dock utöfvat sitt egentligen dominerande inflytande inom sitt parti i frågor, som beröra den unionella politiken.

Mot norska vänstern och dess inkräktningar å konungamakten, uppträdde A. redan under riksrättsstridens dagar 1882--84, men under de följande åren gjorde han sig till målsman för en uppfattning om den nu gällande unionella statsrätten, som väckt liflig opposition hos allt hvad norrmän heter. I »Den svensk-norska unionen» gör förf. gällande, att unionsförhållandena ej ensamt regleras af riksakten utan äfven af Norges grundlag, som, tillkommen under Sveriges garanti, ej kan utan dess samtycke ändras. Absolut likställighet rikena emellan har ej antagits som allmän princip, utan finnes endast för vissa angifna fall. Detta är grundprincipen för den s. k. »Alinska skola», som samlat sig kring A. och som verkat för sin uppfattning ej blott genom akademiska specialafhandlingar utan ock genom pressen. Enligt samma skolas uppfattning har unionsförhållandet kontinuerligt rubbats till Sveriges nackdel genom en följd af eftergifter till Norges förmån, på hvilka det nu bör blifva slut. Skall någon förändring vidare äga rum, bör den ske i samband med en allmän revision af riksakten. Åt denna uppfattning gåfvo A. och hans meningsfränder ett bestämdt uttryok under debatten i Första kammaren 1893, och tvifvelsutan åsyftade de ock härmed att göra bestämd front mot det s. k. »svenska anbudet» eller svenska regeringens uttalande den 14 jan. 1893 om lämpligheten af att under vissa förutsättningar äfven norrmän må bekläda utrikesministerposten. I syfte att förhindra en sådan sakernas utveckling bildades under A:s medverkan 1893 föreningen »Sveriges rätt», hvilken gjorde till sin lösen: »Inga ökade unionella rättigheter för Norge utan motsvarande skyldigheter».

Under den spända unionella situationen 1895 insattes A. i det hemliga utskottet och har tvifvelsutan ej utöfvat liten inverkan på statsutskottets af båda kamrarna godkända skrifvelse om nödvändigheten af »en snar och fullständig revision af riksakten». Denna skrifvelse resulterade i tillsättandet af unionskommittén (1895--98), af hvilken A. blef ledamot och jämte prof. E. Trygger intog en separat ståndpunkt från de öfriga svenska ledamöterna. Vid 1899 års riksdag gaf A., understödd af en stor del af Första kammaren, uttryck åt en meriing, som redan förut förfäktats i pressen, att det norska stortingets beslut om de svenska färgernas strykande i norska handelsflaggan ej kunde blifva lag utan Sveriges medverkan, enär dess form bestämts genom resolution i sammansatt svenskt-norskt statsråd. Sverige brode förhindra konsulerna att gifva främmande makter notifikation af beslutet. Sådan notifikation beslöts dock på hösten 1899 i svenskt statsråd, då A:s meningsfrände, grefve Douglas, afgick från sin post som utrikesminister.

A. deltog 1893 i stiftandet af »Svenska nationalföreningen», som utvecklat en ifrig propaganda för den Alinska unionspolitiken och mot den politiska rösträttens utsträckning, liksom han i allmanhet varit outtröttligt verksam att med råd och dåd verka för de konservativa idéerna. Han har ock i hög grad satt sin prägel på sitt parti genom sin viljestyrka och oegennyttiga energi.

Gift 1879 med Gerda Elisabeth Sallander.

[supplement]

Alin, Oskar Josef, som var ledamot af Första kammaren 1888--99 (ej 1888--89), afled i Stockholm d. 31 dec. 1900.

Almati,

artistnamn för Alma Adèle Fich, operasångerska. Född i New-york 1861 af tyska föräldrar, adopterad af cehfen för Sv. telegrambyrån i Stockholm, A. H. C. Fich. Gift 1895 med operasångaren och förste regissören vid k. operan A. Rundberg. A. debuterade 1885 i Budapest som Azucena i »Trubaduren». Efter sin debut som Carmen på operan i Stockholm, erhöll hon anställning där. A. har en kraftig mezzosopran samt spelar väl. Bland hennes partier märkas Amneris i »Aida», »Leonora» ,fru Page i »Muntra fruarna», Ortrud i »Lohengrin», Nancy i »Martha», Fides i »Profeten», m. fl. A. har under den senare delen af 1890-talet uppträdt på utländska scener.

Almén, August Teodor,

universitetslärare, generaldirektör. Född d. 24 januari 1833 i Myckleby prästgård i Bohuslän. Föräldrarne: Johan Andersson och Karolina Elisabeth Lignell. Student i Uppsala 1852 och med. d:r 1860. Förordnades s. å. att förestå professuren i medicinsk och fysiologisk kemi vid Uppsala universitet och utnämndes 1861 till professor i dessa ämnen. Ledamot af Vetenskapsakademien 1872. A. utnämndes 1883 till generaldirektör i medicinalstyrelsen, från hvilken post han tog afsked 1898. Han är sedan 1885 ledamot af Första kammaren för Västerbottens län samt tillhör den frihandelsvänliga och moderata fraktionen därstädes. A. har utgifvit åtskilliga skrifter, flertalet handlande om näringsmedlen.

Gift 1841 med Sanna Christina Fries.

[supplement]

Almén, August Teodor, som 1902 afsade sig riksdagsmannaskapet, afled i Stockholm d. 24 nov. 1903.

Almgren, Knut August,

industriidkare, politiker. Född i Västerås d. 15 juli 1806. Föräldrar: landssekreteraren i Västmanlands län Joachim Wilhelm Almgren och Katarina Elisabet Arosenius. Föräldrarna dogo tidigt utan att efterlämna förmögenhet, hvadan den unge A., som förut studerat vid Västerås läroverk, måste med två tomma händer bege sig till Stockholm för att försöka sin lycka. Han lyckades erhålla plats hos den aktade firman Mazér & komp., genom hvars bemedling han kom i tillfälle att under ett par års vistelse i Lyon taga noggrann kännedom om sidentillverkningen. Hemkommen grundade han 1832 firman K. A. Almgren, som under oförändrade namn bedrifves i nämnda bransch af hans son. A. var den förste, som här i Sverige införde den i sidenindustriens annaler så betydelsefulla Jacquardmaskinen, hvars utförsel från Frankrike var vid strängt straff förbjuden, ett företag, som var förenadt med ganska stor risk. Hans tillverkningar erhöllo ock snart ett synnerligt godt namn om sig, hvilket bl. a. bekräftas af den mängd pris, firman förvärfvat från världsexpositionerna i Paris, Wien, Philadelphia m. fl. Också förvärfvade A. en betydlig förmögenhet.

A:s å många områden ådagalagda duglighet och intresse för allmänna värf föranledde ock, att hans förmåga i hög grad kom att tagas i anspråk för det offentliga lifvet. Sålunda var han i många år en af borgerskapets femtio äldste, i 26 år ordf. i Stockholms köpmannaförening, stadsfullmäktig allt från institutionens uppkomst till 1878, o. s. v.

Äfven i det politiska lifvet spelade A.en ganska stor roll. Fullmäktig för Stockholms stad i borgarståndet vid alla riksdagar från 1844 till 1858 ansågs han här som en af de verksammaste medlemmarna af den konservativa minoriteten, särskildt i alla frågor, som rörde handels- och näringsfrihet. A. var nämligen en synnerligen öfvertygelsetrogen protektionist och detta vid en tid då hans meningsfränder i hela landet knappt kunde räknas i hundratal. Denna hans ståndpunkt afskar honom möjligheten att vidare få representera hufvudstaden, men han fortfor lika oförfäradt att på mångahanda sätt drifva propaganda för sina åsikter.

Af regeringen togs A. i anspråk för arbetet i kommittén för folkundervisningens ordnande. Död i Stockholm den 20 april 1884.

Gift med Albertina Lovisa Campbell.

Af A:s fyra å olika områden bemärkta söner har Oscar, född 1842, som öfvertagit hans firma, fortsatt faderns traditioner genom hedrande insats i vårt politiska och kommunala lif. Stadsfullmäktig sedan 1879, tillhör han sedan många år dess beredningsutskott. Sedan 1890 en af hufvodstadens representanter i Första kammaren, intager han där en mot fadern rakt motsatt handelspolitisk ståndpunkt, i det att han gjort sig känd som en af frihandelsidéernas talangfullaste och stridbaraste kämpar.

Almkvist (urspr. Almqvist), Herman Napoleon,

universitetslärare, språkforskare. Född i Stockholm d. 28 april 1839. Föräldrar: stadskassören Pehr Johan Almqvist och Fredrika Vilhelmina Holmström. 1856 student i Uppsala, 1864 fil. kand., 1866 fil. d:r. Kallades samma år till docent i arabiska. Studerade sedermera österländska språk i Paris och Leipzig. A. vistades 1876--78 i Syrien och Egypten samt studerade modern arabiska och bischari- och nubaspråken. 1880 blef han e. o. prof. i jämförande språkforskning vid Uppsala universitet och 1892 prof. i semitiska språk. Bland Almkvists många arbeten märkes Die Bischârisprache. A. har varit verksam äfven på andra språkområden än det österländska. Anhängare af den fonetiska principen yrkade han redan 1870 i uppsatsen Svenskt språk och rättstafning, att man skulle »lägga ljudenheten såsom grund för rättstafningen och småningom och med varsam hand införa de förändringar, som däraf äro en följd». A. har på svenska på ett förträffligt sätt tolkat Turgenjevs arbeten.

Sina ovanligt mångsidiga allmänna intressen har A. bl. a. ådagalagt genom lifligt deltagande i 1880- och 90-talens offentliga diskussioner i Uppsala, då han uppträdt som en särdeles talangfull och medryckande kämpe för en frisinnad åskådning.

Gift 1881 med Emilie Sophia Axelson.

[supplement]

Almkvist, Herman Napoleon, afled kort efter sitt afskedstagande från professuren i Uppsala d. 30 sept. 1904.

1. Almlöf, Nils Vilhelm,

skådespelare. Född i Stockholm d. 24 mars 1799. Föräldrar: K. kammartjänaren Nils Almlöf och Maria Lovisa Herbelin, af fransk härkomst.

I början ägnade sig A. åt medicinska studier, men afbröt dem hastigt och ingick som e. o. kontorsskridvare vid Stockholms stads kronouppbördsverk. Under denna tid tjänstgjorde han jämväl såsom kantor och organist vid en af hufvudstadens kyrkor. Den vackre ynglingens sköna stämma väckte den berömde Du Puys uppmärksamhet och föranledde A:s anställning vid K. teatern 1818, där utvecklingen af hans röst anförtroddes åt hofsångaren Crælius. A:s högresta, välformade figur, uttrycksfulla, manliga drag samt kraftiga och välljudande talorgan anvisade honom snart det fält, där hans skulle skörda sina lagrar, nämligen tragedien och skådespelet. Hans första egentliga roll var Leicester i Schillers sorgespel »Maria Stuart», upptaget på svenska scenen 1821.

Bland öfriga nästan oräkneliga roller, dem han under en nära sextioårig skådespelareverksamhet utfört, må nämnas: Othello, Sulla, Wallenstein, Fiesco, Marino Faliero, Herrman von Unna, Falkland, Shakespeare, Salvator Rosa, Hugo i »Skulden», Frans Moor i »Röfvarbandet», Jaromir i »Stamfrun», Don Silva i »Hernani», Filip den andre i »Don Carlos», Leon i »Slottet Montenero», Don Cæsar i »Amanda», Bolingbroke i »Ett glas vatten», Ministern i »Förtalet», Markisen i »En fattig ädling», m. fl.

Sommaren 1829 företog A. med statsunderstöd, förstärkt med ett särskildt bidrag af Carl Johan, en resa till Paris för sceniska studier. I Frankrikes hufvudstad emottogs han med mycken uppmärksamhet och välvilja af den tidens litterära och sceniska koryféer.

En dag var han inbjuden till den berömda skådespelerskan m:lle Mars. Vid middagsbordet bad hon sällskapet höja sina glas, vände sig med det oefterhärmliga behag, som var henne eget, till Almlöf och sade: »Jag föreslår den svenske Talmas skål».

Vid en bjudning hos svenske ministern, grefve Löwenhielm, samtalade Jony, författaren till tragedien Sulla, med A. och yttrade slutligen sin önskan,att få höra honom recitera några verser ur detta skådespel -- på svenska. På Löwenhielms uppmaning föredrog A. en af de kraftfullaste scenerna. Jonys anletsdrag uttryckte under hela tiden den mest oförställda beundran, och när A. slutat, sprang han upp från stolen och ropade: »Min herre! Jag trodde, att jag icke förstod svenska språket, men jag hade orätt; jag förstår det och tycker om det, och det är er utomordentliga talang jag har att tacka för detta underverk.»

Under åren 1834--40 var A. lärare i deklamation för teaterns elever. På fyrtionde årsdagen af hans inträde vid K. teatern, d. 2 nov. 1858, anställdes för honom i hufvudstaden en lysande fest, och konungen utnämnde honom samma dag till riddare af Vasaorden, en utmärkelse, som förut aldrig vederfarits någon svensk skådespelare. A. hyllades likaledes vid sitt 50-årsjubileum 1868.

A. dog d. 27 febr. 1875.

A. har varit gift tvenne gånger, 1: 1823 med Brita Katarina Cederberg, moder till fem barn, bland dem skådespelaren Knut Almlöf (se följ.), och 2: 1839 med Anna Maria Franciska Charlotta Ficker, aktris vid K. teatern 1834--56.

2. Almlöf, Carl Anders Knut,

skådespelare. Född i Stockholm d. 9 febr. 1829; den förres son.

Såsom student hade A. bestämt sig för den prästerliga banan, men helt plötsligt slog han om och debuterade i Uppsala hos P. J. Deland, hösten 1851, såsom Leonard Richardet i »Frieri och förställning», samt såsom Jovial i pjesen af samma namn. Nu engagerades han af Deland och tillhörde hans sällskap ett år, då han erhöll anställning vid K. teatern, hvilken han dock frivilligt lämnade för att återgå till P. Deland i juli 1853. Hos denne utmärkte lärare och skådespelare kvarblef A. ända till dess Deland, tillbjuden engagement vid K. teatern, upphörde med sin verksamhet såsom teatertdirigent, hvarefter A. 1861 tog anställning vid Mindre teatern, där han stannade till i oktober 1863, då han ånyo engagerades vid K. teatern. Han stannade här till 1882, men gaf sedan dess flera gånger gästspel. A. utnämndes 1891 till hofintendent samt bodde till sin död, den 3 jan. 1899, på Almnäs vid Gripsholm. A. var framförallt en utmärkt komisk karaktärs-skådespelare samt komiker. A. har äfven verkat som lärare i sin konst.

Bland roller, hvilka han utfört på Stockholms teatrar samt de större landsortsteatrarna i Sverige och Finland, må nämnas: Vansen i »Egmont», Schumrich i »Släktingar», Professorn i »Väck ej björnen!», Destournelles i »Fröken De la Seiglière», Bryngel i »Kronofogdarne», Fromont i »Fregattkaptenen», Jupiter i »Orpheus», Lardières i »En teaterpjäs», De la Porcheraie i »Jag», Damoiseau i »De båda Döfve», Knifving i »Advokaten Knifving», Poirier i »Klädeshandlaren och hans måg», Perrichon i »Perrichons resa», Harpagon i »Den girige», Daniel Heyre i »De unges förbund», Rudolf Mörk i »Sparlakansläxor», m. fl.

A. har öfversatt mer än trettio teaterstycken från olika språk, bland andra: »Fröken De la Seiglière», Hotbergs »De besynnerlige» o. s. v.

1867 ingick han äktenskap med Hedvig Kristina Elisabeth Deland (se följ.).

3. Almlöf, Hedvig Kristina Elisabeth,

född Deland, skådespelerska. Född i Örebro d. 14 nov. 1831, dotter af det utmärkta konstnärsparet P. J. Deland och H. L. C. de Broen.

Redan vid späda år beträdde den lilla Betty Deland scenen och väckte tidigt uppseende i åtskilliga barnroller, hvilket hade till följd, att hon vid fem års ålder anmodades uppträda å K. teatern såsom Otto i »Johanna af Montfaucon».

Efter fulländad uppfostran ägnade hon sig på fullt allvar åt den sceniska konsten, och under den snillrike faderns ledning utvecklades hennes rika anlag. En fin, välbildad figur, ett uttrycksfullt tilltalande utseende, en liten, men täck sångröst (utbildad under direktör Nordbloms ledning), i förening med sann konstnärlig begåfning, förvärfvade henne tidigt publikens sympatier.

Från hösten 1847 kan hon sägas hafva tagit sina första själfständiga steg på den sceniska banan, då hon invigde sitt konstnärslif med Anaïs i »Debutanten och hennes far». I det antal af inemot 500 roller, som hon under tjugufem års konstutöfning utfört, tillhör öfver hälften den tid (1847--61) som hon var medlem af sin fars teatersällskap. De öfriga tillhöra hennes anställning dels vid Mindre (n. v. Dramatiska) teatern 1861--63, dels vid K. scenen 1863--82.

Under dessa år har hon haft rika tillfällen att aflägga prof på sin förmåga som karaktärsskådespelerska, hvarom bland andra följande roller bära vittne: Madame de Maintenon i »Ludvig den fjortonde och markisinnan Maintenon», Fru Serpentier i »Den gifta mannen i staden och på landet», Emilia i »Othello», Änkedrottningen i »Carl den elfte», Belise i »Lärdt folk i stubb», Fru Dupuis i »Ett hem», Fadette i »Syrsan», Dorine i »Tartuffe», Hertiginnan af Marlborough i »Ett glas vatten», Frosine i »Den girige», Madam Rundholmen i »De ungas förbund», Hertiginnan i »Sällskap där man har tråkigt», m. fl.

Hos fru A. liksom hos hennes man (se föreg.) fann man omisskännliga spår af Pierre Delands skola: samma realistiska riktning, samma sanning, samma jämnmått, samma slående styrka i repliken.

Fru A. afled i Stockholm d. 1 april 1882.

Almquist,

en från kyrkovärden Erik Abrahamsson, född 1668, död 1733, i Löfsta Almunge socken, Uppland, härstammande släkt, af hvilken många medlemmar gjort sig bemärkta. Namnet A., efter hemsocken, togs af Erik Abrahamssons son, Abraham, född 1699, död 1760, kyrkoherde i Täby. Hans son

1. Almquist, Erik Jonas
2. Almquist, Erik Abraham
3. Almquist, Carl Jonas Ludvig (Love)
4. Almquist, Erik Viktor
5. Almquist, Gustaf Fridolf
6. Almquist, Sigfrid Oskar Immanuel
7. Almquist, Ernst Bernhard

1. Almquist, Erik Jonas,

teologisk skriftställare. Född d. 2 febr. 1729 i Täby socken i Uppland.

Redan vid tolf års ålder inskrifven som student vid Uppsala universitet, erhöll A. den filosofiska graden 1752. Kallad till teologie docent 1757, kvarstod han på denna plats i nio år, under hvilken tid han aflade teol. kandidat-examen och antog prästerlig ordination. Efter att från 1766 tjänstgJort såsom lektor i Gefle, utnämndes han till pastor i Vendel och kallades till stiftets ombud vid de tre sista riksdagarna under Gustaf III:s regering. Teol. doktor 1779 och pastor i Tierp 1789. I sin ungdom hade han tre gånger varit föreslagen till adjunkt i teologiska fakulteten utan att vinna en sådan anställning. Nu utnämndes han, sextioett år gammal, utan egen ansökan, till professor i dogmatik med bibehållande af Tierps pastorat till prebende.

A. ägde en ovanligt vidsträckt och grundlig teologisk lärdom, förenad med en sant kristlig fromhet. Hans vetenskapliga forskningar utmärktes icke blott af strängt fasthållande af kyrkans lärobegrepp, utan ock af en själfständighet som för den tid, i hvilken han uppträdde såsom teologisk lärare och skriftställare, kan anses ha varit mindre vanlig. Det var honom förbehållet att väcka till nytt lif ett studium, som under hans närmaste företrädare varit om ej försummadt likväl med mindre vetenskapligt intresse omfattadt.

Den lärohandbok »Commentarius in Theses Ernesti», som han på kunglig befallning utgaf och om hvilken Ödmann yttrade att det är en »bok, af hvilken teologie doktorer kunna mycket lära», fortfor långt efter författarens död att utgöra grundvalen för och hufvudsumman af den teologiska bildningen i Sverige, och hans »Inledning till den Heliga Skrifts läsning» vittnar om dess författares stränga renlärighet och värma som kristen. Död d. 15 mars 1808.

Gift 1761 med Hedvig Cecilia Bergman.

2. Almquist, Erik Abraham,

teologisk och filosofisk forskare, biskop. Född i Gefle d. 25 maj 1767; den föregåendes son.

Inskrifven som student i Uppsala 1780, vann han därstädes den filosofiska lagern 1794, följande år teologie docent, deltog han lifligt i 1790-talets studentkonvent, hvilkas frisinnade riktning väckte stor förskräckelse hos den skuggrädde Gustaf IV Adolf. År 1797 befordrad till e. o. teologie adjunkt, lät han prästviga sig samma år, och utnämndes 1800 till e. o. professor. Den teologiska riktning han omfattade, var i mycket skiljaktig från den hans far tillhörde. När den, med början af detta århundrade sammanfallande, rika vetenskapliga utvecklingen på det filosofiska området, särskildt i Tyskland, med makt bröt fram och eröfrade många ungdomliga sinnen, blef A. en bland de första adepterna och erkände sig snart som en af den kritiska filosofiens varmaste anhängare. Han blef en af de första filosoferande teologer i Sverige. Han ståndpunkt var och förblef dock i grunden den supranaturalistiska. Biskop i Hernösand 1812, riksdagsman af stort inflytande, var han 1810 i prästeståndet den ifrigaste förespråkaren för Bernadottes val till tronföljare.

A. har blifvit omtalad för sin ovanliga kvickhet.

Död d. 29 juli 1829.

Gift 1: med Hedvig Ottiliana von Heijne; 2: med Elisabet Johanna Merckel.

3. Almquist, Carl Jonas Ludvig (Love),

vitter författare. Född i Stockholm d. 28 nov. 1793. Föräldrar: krigskommissarien Carl Gustaf Almquist, den föregåendes bror, och Brigitta Lovisa Gjörwell, en dotter till den bekante bibliotekarien och samlaren assessorn C. C. Gjörwell.

Student i Uppsala 1808 och fil. mag. 1815, ingick A. och tjänstgjorde en tid i konungens kansli. Under denna tid stiftade han tillsammans med Dahlgren, Hazelius och några andra det s. k. Manhemsförbundet, en efterbildning af och till syftemålet befryndadt med Götiska förbundet. A. hade vid denna tid Rousseau till ledstjärna. Liksom andra af förbundets medlemmar lämnade A. sin anställning i Stockholm och nedsatte sig i en skogstrakt i Vermland, där han i ett fullständigt bondelif, odlande sin jord med egna händer sökte verkliggöra sina åsikter. Men redan 1826 flyttade han tillbaka till Stockholm; tjänstgjorde en tid såsom vice lektor vid Karlberg, blef 1828 lärare vid Nya elementarskolan och följande året rektor vid samma läroverk, som blef en försöks skola för nya pedagogiska idéer. A. utgaf 1829 en allmän svensk språklära och sedermera Svensk rättstafningslära och andra läroböcker. Han var en utmärkt lärare.

Han lät 1837 prästviga sig och förordnades till regementspastor vid Lifbeväringsregementet. Sedan han tagit afsked från rektorsbefattningen, ägnade han sig uteslutande åt vittert och publicistiskt skriftställeri.

Med lika sällsynt produktivitet som mångsidighet uppträdde han som författare. Han skref om hvartannat episka, lyriska och dramatiska dikter, romaner, noveller, sagor, filosofiska, estetiska, moraliska, politiska och pedagogiska afhandlingar, arbeten i lexikografi och historieforskning, läroböcker i matematik och språkvetenskap, förutom en otalig mängd tidningsuppsatser i de mest olika ämnen. Såsom vitter författare är han, ehuru hans stil är i hög grad ojämn, utan fråga ett af Sveriges största poetiska snillen. Med en fantasi lika produktiv som underbar, lika djup som nyckfull, inför han läsaren ömsom i en värld af den sublimaste poesi, ömsom i en labyrint af paradoxer och bisarrerier. Lika föränderlig framträder han i sin världsåskådning. Själf har han betecknat sitt inre väsen såsom »ett sträfvande efter ett himmelskt och ett jordiskt tillika», en antydning om en inre disharmoni, hvilken alltför ofta uppenbarar sig i hans skrifter. Genom sin ovanliga skarpblick för alla företeelser inom människolifvet och sin oöfverträffliga förmåga af karaktärsteckning, är han tillika den mest dramatiska af Sveriges skalder. Hans Ferrando Bruno och Svangrottan på Ipsara tillhöra i dramatisk fulländning det yppersta, som svensk skaldekonst hittills frambringat.

Sina vittra arbeten utgaf A. i två särskilda samlingar under den gemensamma titeln: Törnrosens bok eller fria fantasier -- första häftet 1832 -- det största och originellaste diktverk svenska vitterheten äger. De innehålla, jämte arbeten i obunden stil, sagor, noveller o. d., flera lyriska dikter af den underligaste art, samt en mängd episka och dramatiska skaldestycken. Bland episka dikter utmärka sig i synnerhet Arthurs jakt, i den gamla sagans djupaste tonart, och Schems-el-Nihar, ett praktfullt stycke, genomandadt af orientalisk kolorit. Inom dramats område må nämnas, utom de förut omtalade: Signora Luna, ett tragiskt mästerstycke, Isidorus af Tadmor och Marjam, Don Ramido Marinesco; bland dikter i obunden stil: Araminta May och Ninon L'Enclos, mästerliga målningar ur det bildade samhällslifvet, Kapellet, en täck idyll, genomandad af den mest skära fromhet, Skällnora kvarn, en tragisk novell ur svenska folklifvet, Palatset, Gabrièle Mimanso, Tre fruar i Småland, Herrarne på Ekolsund, m. fl. romaner; Grimstahamns nybygge, Helsans evangelium, Arbetets ära, Ryska minnet i Norrköping, folkskrifter af djup sanning och ovansklig skönhet, hvilka tillkommo under hans senare tid.

I den beryktade novellen Det går an (1839), som på sin tid framkallade en hel motlitteratur, ansågs han angripa äktenskapets helgd och framställa åsikter stridande mot sedlighetskänslan. Äfven i andra af sina skrifter utvecklar han på öfverlägset sätt läror i skarp konflikt med dåtida uppfattningar.

A. visar sig -- säger professor Warburg i en uppsats -- i Törnrosens bok som nyromantiker i allt hvad beträffar diktningen i hela dess anläggning, i sin personliga lifsåskådning, ironi och lek med lifvets gåtor och människors känslor och i sitt häfdande af geniets oberoende af de band och lagar, som gälla för hvardagsmänniskorna. Men han är tillika en utprägladt revolutionär ande, en frisinnad personlighet, som icke ser tillbaka, utan emot en framtidsstat, där hans djärfva idéer skulle råda. Hans revolutionära idéer framträda dock först riktigt efter 1839, då han gick miste om en professur i Lund och fullständigt bröt med det förflutna.

År 1842 ställdes han till rätta inför Uppsala konsistorium för åtskilliga förmenta afvikelser från kristna religionens allmänt antagna dogmer, hvilken anklagelse likväl ej föranledde till någon påföljd.

I en förtviflad ekonomisk ställning och starkt misstänkt för bedrägeri och förgiftningsförsök, lämnade han 1851 fäderneslandet och begaf sig till norra Amerika, där han lär ha uppehållit sig genom att gifva lektioner och skrifva i tidningarna. Han återvände 1865 till Europa och tillbragte, under namn af »professor Westermann», sina återstående dagar i Bremen. Död d. 26 sept. 1866.

Gift 1824 med bondflickan Anna Maria Lundström.

4. Almquist, Erik Viktor,

landshöfding. Född d. 7 mars 1817 på Antuna, Eds socken, Stockholms län. Den föregåendes halfbroder, i det att fadern 1810 gifte om sig med Agneta Catharina (Agnes) Altén.

1834 furir vid Helsinge regemente, två år senare underlöjtnant och 1862 major vid Upplands regemente. Skicklig militär och landtbrukare, deltog A. äfven i kommunala angelägenheter samt utnämndes 1864 till landshöfding i Västerbottens län. Ledamot af Första kammaren 1867--69 och af Andra 1870--72. A. verkade i riksdagen för lapparnas besittningsrätt till renbetesland samt för förbättrad skogshushållning i Norrland.

Död i Umeå d. 30 dec. 1872.

Gift 1844 med Clara Amanda Fröberg.

5. Almquist, Gustaf Fridolf,

ämbetsman. Född i Eds socken af Stockholms län d. 31 okt. 1814. Den föregåendes broder. Studerade i Uppsala, 1833 anskultant i Svea hofrätt, 1843 hofrättsfiskal, 1845 assessor och 1863 hofrättsråd.

S. å. underståthållare i Stockholm. 1867 generaldirektör och chef för fångvården. A. har beträffande fångvården verkat för en mildare behandling af fångarna, för nattcellers och arbetslokalers inrättande, o. s. v. Hans namn är nära förbundet med den 1869 stiftade fosterländska föreningen och den 1873 bildade »Föreningen till minne af konung Oscar I och drottning Josefina till stöd för värnlösa och fallna».

1871--79 ledamot af Första kammaren. A. har inlagt stor förtjänst om tillkomsten af åkerbrukskolonien Hall och af Almska stiftelsen. Lämnade 1885 chefskapet för fångvårdsstyrelsen och afled den 12 okt. 1886 på sin egendom Hanstavik vid Södertelje.

Gift 1858 rned Marira Wilhelmina Grandin.

6. Almquist, Sigfrid Oskar Immanuel,

skolman, botaniker. Född i Stockholm d. 15 febr. 1844. Föräldrar: kyrkoherden i Skogs-Tibble Oskar Almquist och Johanna Johansson. Student i Uppsala 1862 och fil. d:r 1869. Lärare vid Beskowska skolan 1870--80, utnämndes han 1880 till lektor i naturalkemi vid Högre realläroverket i Stockholm och förordnades till rektor därstädes 1891. Har äfven varit lärare vid Högre lärarinneseminarium. A. har gjort sig känd genom stora kunskaper i naturvetenskapen samt har utarbetat flera läroböcker. Hans botanisk-vetenskapliga verksamhet har varit riktad på utredandet af de s. k. kritiska växtsläktena inom svenska floran. A. har äfven särskildt ådagalagt lifligt intresse för icke allenast pedagogiska frågor utan äfven rent samhälleliga spörsmål.

Gift med Lovisa Sofia Hultén, född i Kila, Södermanland, den 9 mars 1844, och verksam som föreståndarinna för en skola i Stockholm. Hon har utgifvit flera läseböcker.

[supplement]

6. Almquist, Sigfrid Oskar Immanuel, afgick från rektoratet 1906.

7. Almquist, Ernst Bernhard,

läkare. Född d. 10 aug. 1852 i Tibble prästgård. Den föregåendes broder. Student i Uppsala 1870, med. licentiat 1881, promov. 1882 till med. d:r. Under Vega-expeditionen 1878--80 tjänstgjorde han såsom läkare och lichenolog. A. har särskildt ägnat sig åt hälsovårdsläran, var 1882. sundhetsinspektör i Stockholm blef 1883 förste stadsläkare i Göteborg och 1891 professor i allmän hälsovårdslära vid Karolinslån institutet. A. har utgifvit många förtjänstfulla skrifter, rörande renhållningsfrågan, fördelarna af offentliga slakthus, epidemiologiens metoder, dödsorsaker och befolkningsförhållanden, m. m. samt intagit en bemärkt plats inom nykterhetskämparnes led.

Gift 1880 med riksbaronessan Maria von Rosen.

Almqvist,

en från kyrkoherden Harald Almqvisti i Visingsö, 1657--1711, härstammande släkt, af hvilken månge särskildt under det senaste århundradet intagit en bemärkt plats i samhället. Namnet togs efter en å stamfaderns födelsehem, Södra Lungeberg i Ölmstads socken i Småland, växande alm.

1. Almqvist, Johan Magnus
2. Almqvist, Ludvig Teodor

1. Almqvist, Johan Magnus,

teologisk skriftställare, politiker. Född i Stockholm d. 6 sept. 1799. Föräldrar: Kyrkoherden i Grenna, prosten Sven Johan Almqvist och Gustava Brandelius. Vid 20 års ålder student i Uppsala, fortsatte han sedermera sina studier i Lund, hvarest han 1823 eröfrade den filosofiska lagerkransen och följande år fästes vid universitetet som docent i allmänna historien. Prästvigd s. å. kallades han 1830 till kyrkoherde i Skärstads pastorat nära Jönköping, där han verkade till sin död, d. 9 okt. 1873.

Redan 1827 framträdde A. som författare å det andliga området med den mot P. Wieselgrens skrift: »Hvilken är Sveriges statsreligion?» riktade broschyren: Försök att bevisa öfverensstämmelsen mellan lutherska kyrkans symboliska böcker, eller ett annat svar å frågan: Hvilken är Sveriges statsreligion? hvilken senare efterföljdes af flera andra arbeten, i hvilka A. med skärpa pointerar skillnaden mellan bibeltrohet och bekännelsetrohet samt häfdar bibelns rätt som den högsta normen för kristlig tro.

A. deltog äfven lifligt i sin tids politiska lif som representant för sitt stift i prästeståndet vid alla riksdagar från och med 1844. Han tillhörde här den frisinnade minoriteten och lade med gladt mod sin röst för såväl den lika arfsrätten mellan broder och syster som för 1860 års representationsreform. Med synnerligt intresse följde han arbetet för nykterhetens befrämjande.

Gift 1830 med Fredrika Eneström.

2. Almqvist, Ludvig Teodor,

statsråd, Född i Grenna d. 4 jan. 1818, den föregåendes broder.

1835 student i Uppsala, 1846 assessor i Svea hofrätt, 1848 revisionssekreterare, 1853 häradshöfding, kallades han d. 28 maj 1856 till statsråd och öfvertog nästk. 16 dec. civildepartementet. Den 2 nov. 1860 tog plats i högsta domstolen, blef 1867 president i Svea hofrätt, 1870 åter ledamot af högste domstolen. Den 6 juni 1879 ingick han i den andra de Geerska ministären som statsråd och chef för justitiedepartementet. Som sådan lyckades han bl. a. att vinna riksdagens bifall till lagen om civiläktenskap för medlemmar af svenska kyrkan, som ej begått nattvarden. Han afgick ur statsrådet vid de Geerska ministärens aflösande af Arvid Posses den 19 april 1880 och blef den 30 samma månad åter ledamot i högsta domstolen, från hvilken han 1883 tog afsked. 1867--69 ledamot af Första kammaren, 1867 kammarens v. talman. 1868 juris d:r.

Han afled på Algö i Södermanland den 26 aug. 1884. A. var en flitig och skarpsinnig man, måhända mindre skapad för en debatterande församling än för skrifbordet.

Gift 1801 med Sophie Antoinette Eugenie Björkman, blef A. svärfader till f. d. statsminister E. G. Boström.

[supplement]

2. Almqvist, Ludvig Teodor, blef serafimerriddare 1882.

Almroth, Nils Vilhelm

kemist, teknolog. Född i Stockholm d. 9 april 1797. Föräldrar: stadsfysikus i Stockholm, medieinalrådet Nils Almroth och Eleonora Carolina Hagströmer.

Sedan A. vid aderton års ålder undergått bergsexamen, anställdes han först som amanuens vid Bergskollegii myntkabinett och blef därpå myntproberare 1817.

I den vetenskapliga resa Berzelius ungefär smntidigt företog var A. tidtals följeslagare. Under sitt vistande utomlands studerade A. förnämligast myntverken. Utnämnd till kemie adjunkt vid Karolinska med. kir. institutet 1820, förordnades han följande året till lärare i kemi och naturkunnighet vid Artilleri-läroverket å Marieberg, en befattning som han sedan icke lämnade. År 1822 ledamot af den tillsatta myntkommittén, erhöll han ett par år därefter titel af professor och utnämndes till öfverdirektör för Mynt- och kontroll-verken i riket 1835. Under hans ledning erhöll svenska myntverket omsider en tidsenlig organisation. Död d. 31 okt. 1852.

Gift med Amalia Dorothea Theel. Deras döttrar Ebba och Emma öfverreste under orientaliska kriget till Krim och biträdde, under Sebastopols belägring, den bekanta miss Nightingale i vården af de sårade.

Almström, Adolf Fredrik Robert,

industriidkare, politiker. Född i Stockholm d. 19 aug. 1834. Föräldrar: apotekaren Per Olof Almström och Sofia Karolina Gjörcke. Tidigt faderlös, måste A. vid unga år ut och förtjäna sitt bröd i världen samt anställdes 1850 vid Rörstrands porslinsfabrik, där han 1855 avancerade till verkmästare, 1863 till teknisk disponent samt 1893 äfven till den administrativa chefsposten. Under A:s ledning har tillverkningen tiodubblats och dess alster vunnit berättigadt erkännande Europa rundt. Sedan 1894 är A. ledamot af vetenskapsakademien. Lifligt intresserad för offentliga värf, spelade han redan under skarpskytterörelsens dagar en ganska betydande roll inom densamma. Stadsfullmäktig i Stockholm 1875--91 har han tagit en liflig del i såväl dess plena som beredningsutskottets förhandlingar och valdes hösten 1887 till hufvudstadens representant i Första kammaren. Han anslöt sig här till protektionisterna och har som en af deras mest öfvertygade förkämpar i såväl bevillningsutskottet som kammaren brutit mången lans för sin åsikt. Äfven politiskt utpräglad konservativ, har hans inflytande varit ganska betyd]igt inom Första kammarens majoritet, som vid åtskilliga riksdagar invalt honom i sitt förtroenderåd. Denna hans hållning vållade att hans mandat ej förnyades 1896 af Stockholms stadsfullmäktige, men redan följande år invaldes han i stället af Gefleborgs läns landsting. De senare åren har han vanligen framburit de motioner, som gått längre än regeringen begärt i fråga om militära anslag. Han har af regeringen anlitats för arbete i diverse kommittéer, såsom tullskyddskommittén (1891), arbetarskyddskommittén (1891--92) m. fl. samt fungerar sedan 1895 som bankofullmäktig.

Gift 1: 1864 med Eva Cecilia Teresia Pålman; 2: 1882 med Eva Maria Anderberg.

[supplement]

Almström, Adolf Fredrik Robert, har fortfarande plats i Första kammaren, som 1892--96 och 1898--1906 insatt honom i bevillningsutskottet.

Alnander, Samuel Johansson,

teologisk skriftställare. Född i Linköping d. 31 okt. 1731, son af komministern därstädes Johan Alnander.

Sedan A. grundlagt sin akademiska bildning vid Uppsala universitet och där blifvit magister 1758, fästes han för någon tid vid högskolan, såsom docent i litteraturhistoria. År 1767 befordrades han till teologie lektor i Karlskrona, hvilken befattning han innehade till sin död d. 6 juli 1772.

A:s lif företer i de yttre konturerna ingenting märkvärdigt. På sin plats har han likväl verkat mer än mången annan. Hans Sammandrag af den Kristna Salighetsläran var länge använd, såväl vid den allmänna som enskilda undervisningen. Hans Anvisning till ett utvalt teologiskt Bibliotek var för sin tid af stort värde och länge den enda af sitt slag i Sverige, Historia librorum prohibitorum in Suecia (Historia öfver förbjudna böcker i Sverige), som han under sin docenttid började utgifva i disputationsform men af hvilken endast spec. I utkom, är för ingen boksynt obekant. Hans recensioner och uppsatser, mest i »Svenska Mercurius» och »Nya Svenska Bibliotheket», vittna om både vidsträckta kunskaper och kritiskt sinne.

Alopæus, Magnus Jakob,

biskop i Borgå stift i Finland. Född d. 16 dec. 1743 i Leppävirta socken i Savolax. 1769 docent i matematik i Åbo, idkade sedan teologiska studier, blef 1785 lektor i teologi och 1794 domprost i Borgå. Under landtdagen mars--juli 1809 i Borgå, i hvilkens viktiga förhandlingar A. lifligt deltog, utsågs A. till den ledigblifna biskopsplatsen i Borgå. A. utvecklade mycket och godt arbete därstädes. Död 1818.

Gift 1772 med Ulrika Jusléen.

Alstrin, Erik,

biskop, lärd. Född i Stockholm d. 3 febr. 1683. Föräldrar: notarien i Hofkonsistorium, sedermera kyrkoherden i Leksand i Dalarna, Lars Alstrin och Kristina Upmarck.

1706 företog han en resa till åtskilliga högskolor, och erhöll den filosofiska graden vid universitetet i Greifswald 1708. Sedan han någon tid varit v. bibliotekarie i Uppsala och skött sekreterarebefattningen vid akademien därstädes, utnämndes han 1723 till professor i teoretisk; filosofi. 1731 blef han pastor i Leksand; 1734 pastor-primarius i Stockholm samt sedan biskop, först i Växiö 1742 och slutligen i Strängnäs 1748.

Grundlärd som teolog och filosof, vigde han därjämte djupa insikter i en mängd andra vetenskapliga ämnen och åtnjöt på sin tid ett synnerligt stort anseende. Som riksdagsman intog han en förmedlande hållning och uppträdde städse som tolk för mildhet och skonsamhet. Vid 1742--43 års riksdag erhöll A. af prästeståndet i uppdrag att, jämte en annan af ståndets ledamöter, till fröken Taube framföra ständernas varning för hennes brottsliga förhållande till konungen, hvilken skrapa tack vare A:s foglighet blef vida mildare, än den var ämnad. Han skickades äfven under den då rådande jäsningen till Dalarne för att genom det inflytande, han ägde från sin pastorstid i Leksand, söka lugna den oroliga befolkningen, hvilket dock endast delvis lyckades. Fyra år före sin död kallades han till den genom H. Benzelii död lediga ärkebiskopsstolen, ett förtroende, hvilket han likväl undanbad sig. Död d. 4 nov. 1762.

Gift med Margareta Asp. Hans barn blefvo adlade med namnet von Alstrin.

1. Alströmer, Jonas

(urspr. Alström), »svenska slöjdernas fader». Född i Alingsås d. 7 jan. 1685. Fadern, borgaren därstädes Tore Carlsson; modern Anna Gislesdotter.

All den undervisning A. kunde erhålla i sitt fattiga föräldrahem inskränkte sig till att nödtorftigt lära läsa, skrifva och räkna. Så utrustad kom han först i handel till Eksjö, därifrån som renskrifvare till Vänersborg och slutligen till Stockholm, där han fick en liten tjänst i Ryssvågen. Under dessa olikartade sysselsättningar använde han hvarje ledig stund att förskaffa sig större kunskaper. År 1707 utflyttade en hans landsman och ungdomsvän Alberg till London för att öppna handel. A. åtföljde honom och blef bokhållare på hans kontor. När Alberg, efter tre års fåfänga försök att hålla affärerna uppe, måste afträda egendomen till sina borgenärer, öfvertog A. kontoret och lyckades inom kort förvärfva en icke obetydlig förmögenhet. Under sin vistelse i London var A. i tillfälle att se hvilken ansenlig mängd fabriksvaror årligen öfverfördes till Sverige.

»Då», säger han om sig själf, »blefvo genom den högstes tillskyndelse hans förstånds ögon öppnade och hans hjärta upptändt af brinnande längtan att tjäna fäderneslandet.» Den tjugusjuårige mannen tog nu till sin lefnads uppgift att i detta samma fädernesland återupprätta handeln, sjöfarten, landtbruket och handaslöjderna, dessa, som han kallade dem »fyra grundpelare under statens välstånd».

Knappt hade underrättelsen om Carl XII:s återkomst från Turkiet till Stralsund hunnit till England, förrän A., 1715, skyndade öfver till Sverige för att erbjuda konungen sin tjänst och sätta sina planer i verket; men han fann rätta tidpunkten för fredliga anläggningar ännu icke vara inne. Han kvarstannade emellertid i två år och företog därunder resor till Bergslagen och rikets förnämsta städer, hvarigenom han kom i tillfälle att närmare undersöka landets förhållanden och tillgångar och på samma gång öfvertyga sig om, huru ofullkomligt man i Sverige förstod att göra sig dessa tillgodo. Efter sjutton års vistelse i England lämnade han för alltid detta land, genomreste Frankrike, Holland m. fl. länder, uppköpte maskiner och förmådde arbetare att flytta öfver till Sverige. Dessa företag voro förbundna icke blott med stora kostnader, utan äfven med verklig fara, och då hans fartyg med den dyrbara laddningen af maskiner, redskap och varor i oktober månad 1723 inlöpte i Göteborg, kunde A. med skäl känna sig till mods som en härförare, hvilken vunnit en dyrköpt seger. Af en naturlig förkänsla för sin födelseort Alingsås, bestämde han denna stad till medelpunkt för sina nya fabriksanläggningar, hvilken idé äfven gillades af Polhem, som fann stadens läge i alla afseenden gynnsamt.

A. hade nu arbetare, redskap och maskiner; men han hade också uttömt sina tillgångar på förberedande arbeten, resor o. d., så att han saknade medel att sätta verket i gång. Slutligen lyckades det honom att åvägabringa ett bolag; flera åtgärder, gynnsamma för hans förehafvanden, beslötos af rikets ständer, och konung Fredrik besökte själf hans anläggningar på sin eriksgata 1728.

Sålunda var nu grundvalen lagd till de svenska handaslöjdernas byggnad och det ohetydliga Alingsås, som nyss förut räknat trehundra invånare, hade inom kort ett tusen åttahundra. Tid efter annan upprättades där spinnerier, ylleväfstolar, bomullsväfverier, vaddmakerier, flanells- och strumpfabriker, kattunstryckerier, silkesfärgerier samt det första sockerrafinaderi och engelska garfveri i riket. Regering, ständer och enskilda understödde de nya anläggningarna och industrien tillväxte så, att trettio år därefter eller 1754 funnos i Sverige 14,000 personer sysselsatta vid väfverierna och sju år senare 18,000. Värdet af de exporterade svenska slöjdvarorna uppgick till 50 tnr guld, hvaraf 2/3 beräknades som nationalvinst. Förnämsta orsaken till detta gynnsamma förhållande var det, att A. så mycket som möjligt grundade den svenska industrien på inhemska råämnen. För ullens skull införskrefvos får från England, Spanien och till och med från Marocko och ett stamschäferi af spanska finulliga får inrättades vid Höjentorp, hvilken kungsgård af rikets ständer uppläts åt A. och hans arfvingar till beständigt arrende. Från Mindre Asien intogos Angoragetter. På fälten vid Alingsås odlades de för klädes- och bomullsberedningen nödiga färgväxterna äfvensom tobak och potatis, hvilken senare dock icke kom i något allmännare bruk förrän på 1760-talet efter pommerska kriget.

Jämte dessa bemödanden för näringarnas lyftning ådagalade A. ett varmt sinne för vetenskapliga idrotter, understödde flera hoppgifvande lärdomsidkare samt deltog i Vetenskapsakademiens stiftelse och arbeten. Hans brinnande nit och stora uppoffringar för sitt lands bästa tillvunno honom samtidens beundran och regeringens bevågenhet. Han utnämndes 1739 till kommerseråd, 1748 till en af de första riddarna af Nordstjärneorden och 1751 till adelsman med namnet Alströmer. Till hans ära ha tvenne skådepenningar blifvit präglade och, enligt ständernas beslut, hans bröstbild uppsatt på Stockholms börs.

Ju viktigare företag, ju större ära, desto säkrare åtföljas de af tadel och motstånd: så gick det äfven med Jonas Alströmer. Samtiden klandrade, att hans anläggningar voro för många och för vidsträckta och att de hvilade på onaturliga förhållanden och således icke kunde bestå af sig själfa. Utan fråga låg i dessa anmärkningar icke så litet sanning och otvifvelaktigt är, att om han anlagt endast några få verkstüder och drifvit dessa i större omfattning, hans enskilda vinst varit större. Men den väckelse A. gaf åt svenska näringsfliten är dock af större betydelse än någon enskilds vinst, och hvad han i den vägen uträttat skall alltid omstråla hans namn med odödlig ära. Hans tro på det godas och sannas seger var orubblig och sviktade icke ens vid det ihärdigaste motstånd. Sin viljekraft, gudsfruktan och fosterlandskärlek lämnade han i arf åt fyra välartade söner, hvilka alla, ehuru på olika vägar, fortsatte stamfaderns verksamhet, sedan denne vid sjuttiosex års ålder d. 2 juni 1761 slutat sin bragdrika lefnad.

Gift 1: 1731 med Margareta Clason och 2: 1741 med Hedviq Elisabeth Paulin.

2. Alströmer, Patrik,

industriidkare. Född d. 26 febr. 1733 i Alingsås, den föregåendes son.

Med afseende på faderns önskan, att denne hans äldste son skulle öfvertaga fabriksanläggningarna i Alingsås, erhöll hans uppfostran en därefter lämpad riktning.

Efter förberedande undervisning dels i hemmet, dels i Uppsala, inskrefs han vid femton års ålder i Kommerse-kollegium. Sedan han någon tid vistats i Stockholm, där han flitigt besökte direktör Scheffers föreläsningar i kemi och proberingskonsten, fick han med tvenne af sina bröder företaga en resa genom Sverige och en del af Damnark. Vid sin hemkomst förordnades han, tjuguett år gammal, af fadern, att hafva tillsyn öfver Alingsås stad och manufakturi. Dessa omsorger lades uteslutande på hans skuldror vid faderns död, hvarjämte det blef hans sorgliga lott, att, sedan det åter uppträdande Mösspartiet vid 1765 års riksdag dragit in alla understöd åt industrien, så godt han förmådde, rädda spillrorna efter skeppsbrottet. Genom hans omtanke och ansträngningar voro ock faderns industriella anläggningar någorlunda upprättade, när en härjande eldsvåda 1779 lade både dem och Alingsås stad i aska. Under det A. ägnade alla sina omsorger på upprätt hållandet af faderns fabriker, hade hans yngre broder Claës, som var grosshandlare i Göteborg och oerhördt rik, men sjuklig och oförmögen att ensam, efter svärfadern N. Sahlgrens död, sköta de vidsträrkta affärerna, begärt att Patrik A. ville bli hans bolagsman. Denne antog tillbudet, flyttade 1776 till Göteborg, utnämndes året därefter till direktör vid Ostindiska kompaniet, samt upphöjdes jämte brodern Claës 1778 till friherre. Fotande sina spekulationer på åtskilliga egendomliga konjunkturer, som uppstått genom det amerikanska frihetskriget, utrustade bröderna A. en storartad handelsexpedition till Amerika. Denna misslyckades och Patrik och Claës A. sågo sig nödsakade att ställa sina affärer under administration. Den lidna motgången minskade visserligen betydligt deras rikedomar, men icke deras nit för det allmänna, ej heller den allmänna aktning af hvilken de dittills varit i åtnjutande. Efter bolagets upplösning flyttade de till landet, ägnade sin tid åt tillsynen af sina återstående egendomar.

Öfver Patrik A. slogos tvenne minnespenningar, och en gipsmedaljong med hans bild modellerades af Sergel. Musikaliska akademien i Stockholm ärar i Patrik A. sin egentliga stiftare.

Död (den sist kvarlefvande af sina bröder) d. 3 okt. 1804.

Gift 1: 1760 med Kristina Maria Ollonberg och 2: 1768 med friherrinnan Kristina Maria Silfverschiöld.

3. Alströmer, Claës,

industriidkare. Född i Alingsås d. 9 aug. 1736; den föregåendes bror. Efter hvad förut är nämndt hade fadern beslutat, att i en framtid fördela sina vidsträckta göromål emellan sönerna.

Claës A., den fjärde sonen i ordningen, hade för sin del valt landthushållningen och schäferierna. Med afseende härpå begagnade han under sin vistelse i Uppsala företrädesvis Linnés, Vallerii och A. Berchs undervisning och fick knappt aderton år gammal under faderns ledning öfvertaga tillsynen af familjens egendomar Berga och Nolhaga samt arrendegården Höjentorp. För att erhålla kännedom om spanska ullkulturen begaf sig A. 1760 till Spanien, där han uppehöll sig i femton månader, besökte under hemresan flera af Europas länder och återkom i okt. 1764 till fäderneslandet. Frånvarande hade han blifvit utnämnd till kommissarie i Kommerse-kollegium, med särskildt åliggande att tillse och vårda den med statsanslag gynnade schäferistaten. Men knappt hade han tillträdt denna befattning, förrän ständerna indrogo de understöd med hvilka de dittills omhuldat fabriksnäringarna. Den närmaste följden häraf var, att de Alströmerska inrättningarna hotades med fullständig ruin. Han kvarstannade därför i Stockholm för att bevaka sina egna och släktens fördelar och utnämndes, sedan stämningen för den svenska industrien blifvit något mer gynnsam, 1770 till assessor i Kommerse-kollegium och protokollssekreterare i Justitie-revisionen, från hvilken syssla han likväl s. å. tog afsked med titel af kansliråd. Preses i Vetenskapsakademien s. å. höll han sitt berömda tal Om den fin-ulliga fårracen, hvilket tal öfversattes på flera europeiska språk. 1770 flyttade han till Göteborg och ingick bolag med sin svärfader Niklas Sahlgren, direktör för Ostindiska kompaniet, och på den tiden en af Sveriges rikaste köpmän. Dessa utmärkta män, båda lifvade af patriotiskt nit och kärlek för konst och vetenskaper, använde nu en betydlig del af sin alltmer växande förmögenhet till allmänt nyttiga företag och till uppmuntran för vetenskapliga och konstnärliga idrotter. Såsom oförgängliga minnen af de förra må endast nämnas: Östads barnhus, Sahlgrenska sjukhuset och Alströmerska vägen vid sjön Aspen mellan Göteborg och Alingsås; och af det senare slaget de premier, pensioner, understöd och reseanslag hvarigenom flera af den tidens vetenskapsidkare såsom Ad. Afzelius, Thunberg, Ödmann, Retzius, m. fl., sattes i tillfälle att förkofra sig och gagna fäderneslandet.

De senare åren af sin lefnad tillbragte Claës A. på sitt gods Gåsevadsholm i Norra Halland. Hans hälsa, först bruten under hans utländska resor, återvann aldrig sin forna kraft. Under de sista lefnadsåren nästan lam, slutade han sitt intill sista stunden verksamma lif d. 5 mars 1794.

Gift 1770 med Sara Katarina Sahlgren.

4. Alströmer, Johan,

industriidkare. Född d. 17 maj 1742 på Hofva gästgifvaregård, under en af modern företagen resa. De föregåendes halfbror.

A. studerade bergsbruk, men då äldste brodern Patrik A. ingick bolag med Claës A. i Göteborg, måste Joh. A. intaga hans plats i Alingsås. Han företog 1777 en utländsk resa öfver större delen af Europas kontinent, hvarunder han gjorde dyrbara samlingar af naturalster, verktyg, modeller, som han hemskickade till fäderneslandet. Han dog d. 4 okt. 1788. Med honom utgick på svärdssidan adliga ätten Alströmer.

Gift 1783 med Hedvig Katarina Dankwardt-Lilljeström.

5. Alströmer, Karl Jonas Oskar,

statsråd. Född d. 31 okt. 1811. Föräldrar: kopisten frih. Jonas Alströmer, son af A. 2, och friherrinnan Anna Margaretha Silfverschiöld. 1828 student i Uppsala, började A. 1832 tjänstgöra i K. M:ts kansli där han 1856 blef expeditionssekreterare. 1860 utnämndes han till landshörding i Hallands län. A. företrädde 1867--72 de halländska städerna i Andra kammaren. Det med gedigen sakkunskap och moderat-liberala åsikter förenade vakna deltagande i debatten A. här utvecklade, föranledde först hans val till ordf. i bevillningsutskottet och sedermera hans inkallande i konungens statsråd d. 15 juli 1870, hvilken plats han innehade till d. 4 juli 1878. Louis de Geer karaktäriserar honom i sina minnen som »en erfaren ämbetsman, lika klok som redbar, en sant frisinnad statsman». A. som 1873--81 representerade Hallands län i Första kammaren afled i Marstrand d. 10 aug. 1888.

Gift 1: 1860 med Ebba Ulrika Coyet; 2: 1870 med Johanna Kristina Ehrenborg.

Altén, Martin,

skriftställare. Född på Hargs bruk i Roslagen d. 21 dec. 1764. Föräldrar: komministern Per Altén och Greta Persdotter.

Antagen till handsekreterare hos general Bror Cederström åtföljde han denne på en beskickning till Pommern, där han efter sitt entledigande från sekreterarebefattningen nedsatte sig såsom privatlärare. Under tiden ingick han äktenskap med Kristina Dorotea Landwertz en prästdotter, hvarefter han 1797 återvände till fäderneslandet, bosatte sig i Stockholm och ägnade sig åt litterära sysselsättningar, förnämligast öfversättningar för teatern. I detta hänseende har han riktat den svenska scenens repertoar med öfver sextio olika stycken. Däremot har man blott ett par orginal af hans hand, däribland Den förföljda oskulden, en dram i fem akter, som i åtskilligt påminner om Kotzebues dramatiska arbeten, hvilka A. nästan alla öfverflyttat till svenskan. Under åren 1809--11 biträdde han P. A. Borg vid hans läroanstalt för blinda och döfstumma, men lämnade denna befattning, när institutet flyttades till Manilla. Död d. 22 mars 1830.

Ameen, Georg Fredrik,

postdirektör, politisk skriftställare. Född i Karlskrona d. 11 sept. 1811. Föräldrar: öfverstlöjtnanten vid örlogsflottan Georg Fredrik Ameen och Anna Helene Falck.

Efter att 1827 blifvit inskrifven som student vid Lunds akademi, undergick han 1833 juridisk examen och antogs till auskultant i Skånska hofrätten. Sedan han tjänstgjort i ämbetsverk i Stoetholm nedsatte han sig 1838 i Karlskrona såsom boktryckare och började utgifvandet af den moderat liberala tidningen Najaden. Genom detta publicistiska organ, som A. nästan ensam skötte under de följande fjorton åren, kämpade han med värma och ståndaktighet för pressens höjande, kommunalinstitutionernas utveckling, representationens ombildning, men framför allt för flottans och sjöförsvarets tidsenliga ordnande. A. antog 1852 ett af sjöministern, amiral Ulner, framställt förslag, att flytta till Stockholm och enskildt biträda honom i en mängd frågor som förelågo rörande sjöförsvaret.

1855 utnämnd till sekreterare i generalpoststyrelsen, företog han följande året en utrikes resa till Preussen, Sachsen, Österrike och Bayern, för att taga en närmare kännedom om dessa länders postinrättningar.

1860 utnämndes han till postdirektör i Göteborg. Från trycket har han utgifvit åtskilliga öfversättningar och småskrifter, såsom: Kappsäcken, fragmenter ur min dagbok (4 häft. 1838--1841); Aforismer, minnen af litterära soiréer i Karlskrona (1846); Från Eremitaget, bref till en ung vän (1843); Assessor Tullboms Thé-soiréer, noveller (2 häft. ofullb.), Tal vid minnesfesten öfver Fredrika Bremer, anordnad af Göteborgs Vetenskaps- och Vitterhets-Samhälle 1866, m. fl.

Gift 1848 med Vilhelmina Juhlin-Dannfelt. 1876 lämnade A. postdirektörsbefattningen i Göteborg och bodde sedermera ett par år i Södertelje och därefter i Stockholm. Han afled i Stockholm d. 24 april 1898.

Dottern Elin, född 1852, har offentligen uppträdt som författarinna med novellsamlingarne Träldom, Lifsmål, Bergtagen m. fl. bergtittelser; dramat: En moder m. m.

Aminoff, Johan Fredrik,

»gustavian». Född på Rilax gård i Tenala socken i Finland d. 26 jan. 1756. Föräldrar: ryttmästaren vid Nylands dragon-regemente Fredrik Aminoff och Maria Elisabet Rothkirck.

A. inskrefs vid sju års ålder som volontär vid Nylands dragon-regemente och antogs 1770 till page hos konung Adolf Fredrik. Vid dennes död förflyttades han till samma befattning vid Gustaf III:s hof. Den unge, högväxte fint bildade finske ädlingen ådrog sig tidigt Gustaf IlI:s uppmärksamhet. Sedan grannsämjan med Ryssland blifvit bruten och krig förklaradt 1788, deltog A. med utmärkelse i detsamma. Redan året förut befordrad till öfverstelöjtnant i armén och general-adjutant af flygeln, åtföljde A. i egenskap af vakthafvande kapten af gardet konungen till Finland. Under de båda krigsåren deltog A. i flera träffningar och utnämndes efter krigets slut till öfverste och chef för det berömda Björneborgska regementet. Allmänt bekant är det ömsesidiga misstroende, som under Gustaf IV Adolfs minderårighet uppstod emellan den tillförordnade regeringen å ena sidan och den aflidne konungens förtrogna vänner å den andra. Följden häraf var den högmålsprocess, som anställdes mot de senare. Anklagelsen gick ut på försök att omstörta den bestående regeringen och A. blef äfven ett af denna anklagelses föremål. Afsked ur rikets tjänst och befallning att lämna fäderneslandet, voro de första mot honom riktade åtgärderna; men kort därefter utfärdades en arresteringsorder, som träffade honom i Stralsund, hvarifrån han fängslad återfördes till Stockholm. Ställd till rätta inför Svea hofrätt, blef han förklarad oskyldig men af Högsta domstolen ansedd skyldig och dömd till förlust af ära, adelskap, lif och gods, hvilken dom af hertigen-regenten förvandlades till lifstids fängelse på Carlstens fästning.

Då Gustaf Adolf efter uppnådd myndighetsålder själf öfvertog rikets styrelse, blef det en af hans första regeringshandlingar att förklara fången på Carlsten åter insatt i sina förra rättigheter och värdigheter.

År 1798 utnämndes A. ånyo till chef för Björneborgs regemente och blef 1799 generalmajor. När kriget med Ryssland åter utbröt 1808, kommenderades han till tjänstgöring hos d. v. högste befälhafvaren general Klercker och utförde här flera värf af högst grannlaga beskaffenhet. Så väl härför som för andra tjänster han under detta olyckliga krig var i tillfälle att bevisa fäderneslandet, upphöjdes han 1808, jämte sina tre söner, till friherre, ehuru krigets sorgliga utgång förhindrade introduktion på riddarhuset.

Efter Finlands afträdande till Ryssland återtog A. sin förra plats såsom chef för Björneborgs regemente och inkallades 1811 såsom ledamot i den kommitté kejsar Alexander tillsatte, på det de mål, rörande Finlands styrelse, som till kejsarens ompröfning inkommo, måtte granskas, beredas och afgöras i enlighet med landets af monarken bekräftade lagar och författningar. Samma år utnämndes A. till geheimeråd. 1819 upphöjdes han till finsk grefve; utnämndes 1821 till vice kanslär för Åbo universitet och erhöll 1823 fullmakt på rang och värdighet af president. Den senare delen af sin lefnad tillbragte han på sin fädernegård Rilax. Grefve A. dog d. 30 mars 1842.

Gift 1: 1778 med Johanna Barbara Hisinger, 2: 1791 med friherrinnan Fredrika Ruuth och 3: 1801 med Eva Mathilda Bruncrona.

Anckarhjelm, Martin (Thyssens),

amiral. Född i Vlissingen.

När Louis De Geer, under Sveriges krig med Danmark 1644, i Holland på egen bekostnad utrustade en eskader för svenska kronans räkning, uppdrogs befälet öfver denna flottilj åt Maerten Thyssens, en zeeländare, som de sjövanda inbyggarne i detta holländska landskap vanligen kallades. På väg till Sverige möttes T. utanför schleswigska kusten af konung Kristian med danska flottan, som han efter en hårdnackad strid dref tillbaka, hvarefter han ingick och ankrade på Listers djup. Här inspärrades han af danskarna, som fått förstärkning, och tveksam hvad han borde göra, emottog han Torstenssons befallning att genast angripa fienden och, om han blefve slagen, återvända till Holland. Striden blef het men oafgjord; och T., som fått flera fartyg skadade, återseglade till Holland. Inom en månad var Thyssens flotta åter segelfärdig och drog nu med tjugutvå skepp upp emot norden. I augusti månad anlände han till Göteborg, befriade denna stad från de danska vaktskeppen och seglade med hissad svensk flagg, under en dånande kanonad från Kronborg och danskarnas batterier på Saltholmen samt förföljd af deras flotta, genom Öresund och anlände lyckligen till Kalmar. Härifrån begaf han sig med sin underbefälhafvare Henrik Gerdtson till Stockholm, där de blefvo på det mest smickrande sätt emottagna. T. utnämndes till svensk general, erhöll en hedersguldkedja och en årlig pension samt adlades med namnet Anckarhjelm. Hans råd i afseende på kriget voro utan fråga värda dessa ynnestprof. Inom fjorton dagar voro fjorton svenska örlogsfartyg i ordning och A. begaf sig till Kalmar, för att vid förbiseglingen förena sig med svenska flottan. D. 13 okt. sammandrabbade svenska och danska flottorna vid Femern, där A. med sina holländska snabbseglare anställde en förfärlig jakt på de flyende danskarne. 1646 utsändes A. med några svenska krigsskepp att konvojera en handelsflotta till Lissabon. På återvägen kräfdes salut af några engelska örlogsfartyg, hvilken fordran A. manligen afvisade. Anländ till Calais måste han likväl stanna för fyra engelska tredäckare och lämna ett af sina fartyg i underpant på att underkasta sig den rannsakning engelska flaggan påyrkade om hans visade missaktning mot hennes erkända primat öfver hafven. Utgången af denna undersökning är likväl obekant. 1653 blef han amiral. Gift. Död i Stockholm d. 1 april 1657.

Anckarstjerna, Cornelius Didriksson (Thyssens),

amiral. Född i Stockholm d. 26 jan. 1655; son af skeppskaptenen Didrik Thyssens, sannolikt en släkting till föregående, med hvilken han synes samtidigt ingått i svenska flottan.

Nödtorftigt undervisad anställdes T. helt ung såsom båtsman i faderns yrke, och var redan major, när han vid tjugutre års ålder adlades med namnet Anckarstjerna, antagligen för det mannamod han ådagalade vid försvaret af skeppet »kalmar kastell» hvilket, hårdt ansatt af danskarna, han själf sköt i sank, för att ej öfverlämna det åt fienden. Vid slutet af Carl XI:s regering amiral och friherre 1692, betäckte han med en del af svenska flottan Carl XII:s landstigning på Själland i okt. 1700 och öfverförde konungen till Livland. A. fick generallöjtnants afsked 1712. Död på sin egendom Knutstorp i Skåne d. 21 april 1714. Gift 1: med Elisabeth Kröger och 2: med Margareta Sparre.

Anckarström, Jakob Johan,

konungamördare. Född på Lindö gård i Roslagen d. 11 maj 1762. Föräldrar: öfverstelöjtnanten Jakob Johan Anckarström och Hedvig Ulrika Drufva.

Vid femton års ålder antagen till page vid kungliga hofvet, utnämndes A. 1778 till fänrik vid konungens lifgarde. Han tog 1783 afsked med kaptens rang. Under en resa till Gotland 1790 anklagad för lastligt tal om konungen, begaf han sig till Stockholm, där han tillbragte vintern. Men han blef, då han följande våren icke godvilligt inställde sig till rannsakning, under sträng bevakning afförd till Gotland, där han likväl blef frikänd på grund af bristande bevisning. Denna händelse, vid hvilken A. förblandade den exekutiva makten med konungens person, de vid denna tid rådande revolutionära idéerna och en mängd adelsmäns förbittring öfver säkerhetsakten, uppväckte, enligt hvad A. själf påstår i sin bekännelseskrift, ett dödligt hat emot konungen och gjorde honom till ett villigt verklyg i deras händer, som sammansvurit sig emot konungens lif. Länge passade han på tillfälle att mörda konungen, men fann ej något sådant lämpligt förrän d. 16 mars 1792.

Gustaf III, som hade tillbragt den dagen på Haga, kom klockan åtta på aftonen till staden, bevistade franska komedien och begaf sig därefter till sina rum i operahuset, för att supera med några kavaljerer och sedan bevista maskeradbalen. Under supén fick konungen ett bref, som han bröt vid bordet och genomögnade. Det var utan namn och skrifvet på franska, samt innehöll hufvudsakligen, att hans lif vore i fara, att flera personer med förtrytelse sett att den till fredagen i föregående vecka utsatta maskeraden blifvit inställd och att de ämnade begagna sig af hans besök på balen till utförande af sina hemska planer. Baron Essen, för hvilken konungen efter supén visade brefvet, afstyrkte honom på det ifrigaste att gå ned på maskeraden, men Gustaf, som flera gånger tillförne fått mottaga dylika anonyma varningar, föraktade äfven denna. Klockan mellan 11 och 12 på natten begaf sig konungen, åtföljd af baron Essen, i sin lilla loge, hvarifrån han omaskerad en stund betraktade de få masker som voro samlade. Som han af alla kunde ses, men ingenting hände, styrktes han ännu mer i sin öfvertygelse, att varningen blott var ett skrämskott. Han återvände då till sina rum, tog på sig mask och domino och nedsteg med Essen i redutt-salen, gjorde med honom en tur och ingick i foyern. När han återkom därifrån, omringades han af en hop svarta masker, af hvilka en (Horn) slog honom på axeln och sade på franska: »God dag, vackra mask!» A. passade då på tillfället, smög sig tätt bakom konungen och sköt honom ett pistolskott i vänstra sidan af ryggen. Konungen kastade sig blixtsnabbt åt sidan och ropade: »Ah! Je suis blessé, tirez-moi d'ici et arrêtez-le». I samma stund hördes rop att »elden är lös» och flera masker rusade åt dörrarna; men Essen hade redan befallt att de skulle stängas. Konungen uppbars på sina rum och polismästaren, lagman Liljensparre lät alla demaskera sig och upptecknade deras namn. Man fann i salen den afskjutna pistolen jämte en annan, som ännu var laddad, och en stor köksknif med slipad egg. Dessa saker röjde mördaren och A. greps följande morgon i sin bostad. Han bekände sig skyldig redan vid första förhöret, men nekade i början envist till att några andra voro medvetna om mordet. När han sedan fick veta att Horn och Ribbing, hvilka han gifvit del af sitt förehafvande, voro häktade, aflade han en fullständig bekännelse.

Genom hofrättens dom d. 16 april dömdes A. förlustig ära och gods, att mista högra handen, halshuggas och steglas, sedan han likväl till straffets skärpande tre dagar å rad på olika torg stått två timmar i halsjärn och därpå af bödelsknekten med fem par spö blifvit hudstruken. Hans afrättning ägde rum d. 27 april 1792.

Gift 1783 med Gustaviana Elisabet von Löwen. Hans ättemän antogo namnet Löwenström.

Anckarsvärd.

Ätten härstammar från Frankrike, därifrån en Abraham Couchois i drottning Kristinas tid inflyttade till Sverige och nedsatte sig i Västmanland, där han inrättade stycke- och kulgjuterier samt erhöll inseende öfver masugnar och tackjärnstillverkningen i orten. Dennes sonson Johan Couchois, som var bruksägare och bodde på Högfors i Karbennings socken, förändrade sitt släktnamn till det för svenska uttalet lättare Cosswa. Hans son Mikael Cosswa adlades med namnet Anckarsvärd.

1. Anckarsvärd, Mikael (Cosswa)
2. Anckarsvärd, Carl Henrik
3. Anckarsvärd, Johan August
4. Anckarsvärd, Mikael Gustaf

1. Anckarsvärd, Mikael (Cosswa),

krigare. Född på Högfors bruk i Karbennings socken i Västmanland d. 9 mars 1742. Föräldrar: bruksägaren Johan Petersson Cosswa och Katarina Lind.

Efter slutade studier vid akademien i Uppsala ingick C. 1759 såsom volontär vid fortifikationen och deltog i flera affärer under sjuåriga kriget.

Vid statshvälfningen 1772, då han tjänstgjorde under general-löjtnanten frih. Sprengtportens befäl vid kommenderingen på flottan, blef han personligen känd af Gustaf III, som efter den lyckligt genomförda regementsförändringen utnämnde C. till löjtnant i armén samt upphöjde honom i adligt stånd under namn af Anckarsvärd.

1777 fick han i uppdrag att öfverföra konungen till Sveaborg och Petersburg och blef fem år därefter öfverste och chef för sjöartilleriet. I denna befattning inlade han stora förtjänster om skärgärdsflottans utbildning och Sveaborgs försättande i försvarstillstånd till det motsedda kriget.

I de stämplingar, som i historien inrymts under namnet »Anjalaförbundet», hade A. obestridlig del och under hans kända medverkan ingafs i sept. 1788 en skrift till prins Carl (sedermera Carl XIII) med begäran om hans bistånd för ernående af riksdagskallelse och fred. Med anledning häraf kallades A. i mars 1789 till Stockholm och hölls fängslad från den 18 mars till den 7 maj. Han blef dock snart åter frikänd och steg än mer i konungens ynnest. Insatt till ledamot i den hemliga krigsberedningen, utmärkte han sig under finska kriget, särdeles i träffningen vid Fredrikshamn och slaget vid Svensksund, och blef efter krigets slut 1790 utnämnd till landshöfding i Kalmar, hvilket ämbete han med kraft förestod till 1810.

Om sina söners medverkan i statshvälfningen 1809 var han på förhand medveten, och när prins Carl den 13 mars 1809 åtagit sig riksförest&ndarskapet, skref han genast till A. med begäran, »att han måtte räcka honom en hjälpsam hand». Det var väl ock i sådant syfte, A. kallades att som landtmarskalk föra klubban å riddarhuset vid 1809--10 års märkliga riksdag, under hvars lopp han utnämndes till general-löjtnant och serafimerriddare samt upphöjdes i grefligt stånd.

Han deltog sedan endast en kortare del af riksdagen 1817--18 i riddarhusets förhandlingar och tillbragte sina återstående dagar i landtligt lugn för det mesta hos sin äldsta son, Carl Henrik, på Karlslund i grannskapet af Örebro; dessa dagar sträckte sig ock utöfver den vanliga människoålderns gräns, ty han hade uppnått fyllda 96 år när han afled d. 23 mars 1838.

Gift 1781 med Ebba Karolina v. Segebaden.

2. Anckarsvärd, Carl Henrik,

politisk ledare, riksdagstalare och skriftställare. Född d. 22 april 1782 på Sveaborgs fästning. Den föregåendes son. Redan vid tre års ålder officer, inträdde han vid sexton år i aktiv tjänstgöring såsom fänrik vid Svea lifgarde. Efter att vid aderton års ålder ha gjort en utländsk resa, åtföljde han 1803 såsom legations-kavaljer sin sedermera blifvande svärfader friherre Carl Bonde, på dennes beskickning till Petersburg.

Friherre jämte fadern 1806, gjorde han med gardet fälttåget till Tyskland 1805 och 1806 och var vid utbrottet af 1808 års krig öfveradjutant och major i armén.

Genom hans delaktighet i statshvälfningen 1809, vid hvilken han utvecklade stor verksamhet, påskyndades hans befordringar. Han utnämndes 1809 till öfverstelöjtnant i armén och 1810 till öfverste vid Nerikes regemente, hvilket chefskap han likvisst först öfvertog 1813, hvarjämte han som general-adjutant fick anställning vid Carl Johans stab. Under fälttåget 1813 skref han till denne från lägret vid Bernsdorff ett bref af politisk syftning däri han i skarpa ordalag uttryoker sitt ogillande af kriget och fäderneslandets politik i allmänhet. Detta bref blef af Carl Johan högst onådigt upptaget; ett krigsråd sammankallades om natten och flere dess ledamöter tillstyrkte det strängaste förfarande mot den djärfve brefskrifvaren. Näpsten inskränkte sig dock till A:s hemskickande under bevakning och befallning att genast taga afsked.

Vid 1817 års riksdag uppträdde A. först som parlamentarisk ledare. Han slöt sig till den d. v. riddarhus-oppositionen, hvars hufvudman den tiden var grefve v. Schwerin, och förde ett kraftigare språk, än man på långliga tider varit van vid att höra å riddarhuset. Oklokt nog sökte höga vederbörande befria sig från sådant genom ett åtal för högmålsbrott mot A., därför att denne i en klagoskrift öfver förment olagligt kasserande af ett par ryttarebyxor kallat några styrelseåtgärder »landsfördärfliga». Åklagaren yrkade lifvets förlust men vid närmare besinnande återkallades åtalet. A:s popularitet bland allmänheten och oppositionspressen stärktes häraf betydligt, och hans inflytande vid 1823 års riksdag var ganska starkt. Bland annat invaldes han i statsrevisionen. Efter riksdagens slut gjorde han i offentlig skrift gällande, som både ingafs till justitieombudsmannen och som bilaga är tillfogad statsrevisionens protokoll, att »lagstridiga handlingar ej få åtlydas». Med stöd häraf yrkade han åtal å de tjänstemän, hvilka på grund af en statssekreterares befallning vägrat honom tillgång till vissa officiella handlingar och, oaktadt åtalet ej vann framgång, torde dess blotta väckande och den härmed i sammanhang stående offentliga diskussionen bidragit till att gifva ökad helgd åt tryckfrihetens grundsatser.

Vid 1828--30 års riksdag spelade A. en så betydande roll, att man å sina håll väntade, att en ny regering skulle bildas med A. som »ledande själ». Det visade sig dock snart, att han ej var i besittning af några egentliga ledareegenskaper, och af en obetydlig anledning efterlämnade A. midt under riksdagen sin polett å riddarhuset. Efter dess slut fäste han ånyo uppmärksamheten på sig genom sin i förening med J. G. Richert 1830 utgifna skrift Förslag till nationalrepresentation, som ville upphäfva ståndsprincipen i riksdagen, hvilken skulle delas i två aldelningar: »Stora nämnden» och »Pröfningsnämnden», närmast efter den norska grundlagens mönster. Med anledning af de angrepp, för hvilka han härför blef föremål, utvecklade han 1833 närmare sina åsikter i Politisk trosbekännelse, hvilken väckte ett oerhördt uppseende och närmast föranledde en agitation för samlande af underskrifter å en petition till konungen med begäran om aflåtande till riksdagen af förslag till representationsreform.

Under den stormiga tid, som efterföljde gatuoroligheterna iStockholm 1838, kringflögo åtskilliga rykten om en »koalition», hvars planer skulle gå ut på att förmå gamle Carl XIV Johan att abdikera och att i stället upphöja på tronen kronprinsen Oscar som i åtskilliga fall ådagalagt liberala tendenser. Säkert är, att oppositionen kom synnerligen väl rustad till 1840--41 års riksdag, vid hvilken den ej allenast innehade majoritet i borgare och bondestånden utan ock genom en kupp blef herre öfver bänkmansvalen å riddarhuset och därigenom blef i tillfälle att behärska utskottsvalen. Dessa utföllo ock afgjordt i liberal anda och A. blef ordförande i konstitutionsutskottet som i åtskilliga punkter ställde konungens rådgifvare inför riksrätt och framtvang som hvilande ett märkligt representationsförslag, som dock vid följande riksdag endast vann majoritet i borgar- och bondestånden.

Härmed var A:s mera framträdande bana slut, men han blef sin ungdoms kärlek trogen ock tog del i agitationen för en representationsförändring genom att bevista de reformmöten i Örebro som hällos i slutet af 1840- och början af 1850-talet. Vid slutet af sin lefnad bidrog han i väsentlig mån att blåsa lif i den s. k. »ståthållarestriden» genom sin motion om en sådan ändring af föreningen mellan Sverige och Norge, att det förstnämnda landets »principala ställning» bättre komme till sin rätt. Visserligen fick han ej upplefva representationsreformens slutliga seger, men hade dock glädjen se densamma framlagd i formen af k. proposition. A. afled nämligen i Stockholm d. 25 jan. 1865.

Gift 1810 med friherrinnan Charlotta Bonde.

A. var väl visserligen ingen första klassens man, men eftervärlden bör dock bevara i tacksam hågkomst hans energiska arbete för att i det allmänna föreställningssättet inarbeta 1809 års konstitutionella grundsatser, liksom hans representationsförslag med alla sina brister väsentligt bidrogo till framalstrande af den offentliga diskussion, som slutligen resulterade i ståndsrepresentationens afskaffande.

[supplement]

2. Anckarsvärd, Carl Henrik, uppträdde visserligen ej som parlamentarisk ledare förrän 1817 men hade deltagit i riksdagsförhandlingarna från 1809 och invaldes vid sin första riksdag i konstitutionsutskottet, hvilken plats han dock afsade sig.

3. Anckarsvärd, Johan August,

militär, politiker, landthushållare. Född å Sveaborg d. 14 dec. 1783. Den föregåendes broder. Redan vid sju års ålder erhöll A. sin första officersfullmakt, men började först flera år senare sin t]änstgöring vid arméns flotta, från hvilken han öfverflyttades till Göta garde, där han 1802 blef löjtnant. Liksom brodern tjänstgjorde han i det pommerska fälttåget mot Napoleon 1805--06. Som kapten vid Västmanlands regemente och adjutant hos Georg Adlersparre, deltog han som en af hufvudmännen i de revolutionära rörelserna i mars 1809. Han avancerade sedermera till öfverstelöjtnant i armén 1810 och bataljonschef vid det då nyuppsatta Södra skånska infanteriregementet och deltog i sådan egenskap i 1813--14 års fälttåg. Redan 1819 lämnade han emellertid som öfverste och generaladjutant krigstjänsten, enär fredliga värf togo hans tid och krafter i anspråk.

Genom sitt gifte hade han nämligen 1815 blifvit herre till såväl Bysta fideikommis i Nerike som Nynäs gods i Södermanland, och han utbildade sig så småningom till en insiktsfull och dugande jordbrukare och en företagsam bergsbruksidkare den där äfven med aldrig hvilande omtanke vårdade sig om sina underhafvandes bästa. Vid sidan häraf deltog han med ifver i det politiska lifvet. Redan 1809 hade han plats som en tyst åhörare å riddarhuset, men först 1823 framträder han mera vid broderns sida som speciell talman mot de bördor, som enligt hans mening orättmätigt tryckte jordbruket. Under hela sitt återstående lif stod han ock troget och oförfäradt vid hroderns sida som de liberala idéernas kämpe. Vid 1840--41 års märkliga riksdag, då de liberala behärskade utskottsvalen, insattes han i statsutskottet, hvars runor han åtskilliga gånger hade att föra mot de förbittrade motståndarne. Främst af allt låg honom representationsreformen om hjärtat. Redan 1844 tillhörde han den ringa minoritet å riddarhuset, som röstade för antagande af det hvilande representationsförslaget och tjuguett år senare hade den 82-årige mannen glädjen att med sin röst bidraga till att gifva ståndsrepresentationen dödsstöten. Väl deltog han ej så flitigt i debatten som brodern, men hans mogna, säkra omdöme och personliga anseende beredde honom kanske än större inflytande å händelserna än denne.

Han var äfven en varm främjare af konster och vetenskaper, förde själf penseln och understödde med frikostig hand unga lofvade förmågor. Redan 1813 medlem af Fria konsternas akademi, blef han 1830 en af dess hedersledamöter och var 1856--70 dess v. preses. Vetenskapsakademien valde A. 1831 till sin ledamot och tio år senare till preses, liksom han 1844 blef hedersledamot af Landtbruksakademien. Död d. 12 nov. 1874. Gift 1810 med friherrinnan Sofia Ulrika Bonde, efterlämnade A. ingen son men tvenne döttrar, som blefvo gifta med i det politiska lifvet framstående män, nämligen statsrådet J. A. Gripenstedt och kapten C. A. Mannerskantz.

4. Anckarsvärd, Mikael Gustaf,

Öfverintendent, tecknare, litograf. Född i Kalmar d. 25 mars 1792; den föregåendes bror.

Redan som barn bestämd för krigaryrket genomgick han krigsskolan vid Karlberg och var vid revolutionens utbrott 1809 fänrik vid norska arméfördelningen. Med Svea lifgardesregementet gjorde han fälttågen i Tyskland och Norge åren 1813 och 1814; blef 1829 adjutant hos konung Carl Johan och hade inom regementet avancerat till major och i armén till öfverstelöjinant, när han 1844 på egen begäran erhöll afsked ur krigstjänsten. Af medfödd böjelse hade han tidigt ägnat sig åt målarkonsten. År 1819 företog han en studieresa till Paris och vidare till Rom. Efter återkomsten till fäderneslandet 1822, företog han konstresor till Gotland och andra delar af fäderneslandet, äfvensom till Norge. Frukterna af dessa resor framträdde tid efter annan i de vackra planchverken: Visby ruiner; Sveriges märkvärdigaste ruiner, samt Svenska och Norska utsikter, till hvilka A. själf graverat plancherna.

1832 stiftade han, tillsammans med grefve A. Bielke och professor Nyström, Svenska konstföreningen. 1844 utnämndes A. till öfverintendent och preses i Akademien för de fria konsterna, frän hvilken befattning han erhöll afsked 1858.

Död d. 3 maj 1878.

Anderberg, Axel Johan,

arkitekt. Född i Kristianstad d. 27 nov. 1860. Föräldrar: byggmästaren Henrik Anderberg och Mathilda Lindberg. A. genomgick 1880--84 Tekhiska högskolan och 1884--86 konstakademiens arkitektafdelning, hvarpå han företog studieresor i utlandet. A. erhöll andra priset vid den 1888 utlysta täflingen för nytt operahus i Stockholm, samt fick följande år i uppdrag att studera teatrar i utlandet. Hans sedan uppgjorda nya förslag blef i maj 1891 fastställdt af K. Maj:t och i augusti s. å. började arbetet på den nya operan, belägen på den gamlas ställe vid Gustaf Adolfs torg. Operabyggnaden blef till det yttre färdig 1897, och invigningen ägde rum d. 19 sept. 1898.

A. har äfven byggt teatern i Karlstad.

Gift 1898 med Anna Aurora Anderberg.

Andersson, Frans Albert,

ämbetsman, politiker. Född i Askeryds socken, Norra Vedbo härad i Jönköpings län, d. 16 nov 1831. Föräldrar: organisten Per Daniel Anderson och Mariana Åkerström.

Student i Uppsala 1851, aflade han kameralexamen 1855, blef 1867 kamererare i kammarkollegium och 1873 kammarråd. År 1885 utnämndes han till generaldirektör och chef för statskontoret. A. afgaf 1874 i anslutning till förslaget om ny armé organisation på uppdrag af K. Maj:t, ett betydelsefullt betänkande om rustnings- och roteringsbesvärens samt grundskatternas tillkomst, hvarpå landtmannapartiet sedermera i väsentlig mån stödde sina anspråk på grundskatternas afskrifning, och som närmast föranledde, att A. af det landtmannapartistiska landstinget i Jönköpings län invaldes i riksdagens första kammare år 1877. Här rönte han förtroendet att inväljas i 1879 års bevillningsutskott samt 1878 och 1883 års särskilda utskott för behandling af försvars- och skattefrågorna. Hans ställning som frihandlare vållade, att han 1886 föll igenom i sin gamla valkorporation, men han invaldes i stället i kammaren för Västernorrlands län, som äfven 1895 förnyade hans mandat. Han hade äfven vid urtima riksdagen 1892 plats i det särskilda försvarsutskottet och har vid de senare riksdagarna uppträdt som förespråkare för ett på grundvalen af allmän värnplikt byggdt härordningssystem. I öfrigt tillhör A. den moderata gruppen i kammaren.

Hans förmåga har äfven tagits i anspråk för arbete i åtskilliga kommittéer, såsom »Förberedande skattejämkningskommittén» (1875--76), skatteregleringskommittén (1879--82), pensionskommittén (1899) m. fl.

Gift 1866 med Agnes Eugenie Eneberg.

[supplement]

Andersson, Frans Albert, tillhör fortfarande Första kammaren. 1879--1904 var han fullmäktig och de tolf sista åren ordf. i riksgäldskontoret. Från sin generaldirektörsbefattning afgick han 1902.

Anderson, Oskar Leonard,

målare. Född i Stockholm d. 6 dec. 1836. Fadern, skräddare till yrket, dog i gossens barndom.

Först litograf, sedan elev vid Akademien för de fria konsterna, där redan vid 1861 års exposition hans »Erik Väderhatt» väckte uppmärksamhet, studerade A. därpå i Düsseldorf. Målade förnämligast hästar, men äfven historie- och bataljmålningar. Utmärkta äro hans i litografi utförda studier af hästar och hundar 1867. A. begick 26 maj 1868 själfmord på grund af sjuklighet.

[supplement]

Andersson, Hans

(i Nöbbelöf), riksdagsman. Född i Snårestads förs. af Malmöhus län d. 24 aug. 1848. Föräldrar: hemmansägaren Anders Hansson och Gertrud Persdotter.

Efter att vid unga år slagit sig ned som landtbrukare i sin hembygd, väckte A. snart uppmärksamhet för sitt vakna medborgerliga intresse och valdes 1881 efter grefve Arvid Posse att representera Ljunits och Herrestads härad i Andra kammaren, där han sedermera alltjämt haft plats, från 1890 äfven företrädande Vemmehögs härad. Med den sorts frisinnade kynne, som var rikt representeradt i den tidens landtmannaparti, och slagfärdig frimodighet gjorde sig ock A. så bemärkt, att han reda 1885 invaldes i lagutskottet. I tullstriden var han ifrig frihandlare, och motståndarna begagnade sin majoritet att 1881 beröfva honom hans utskottsplats, hvilken han dock redan 1889 återfick och innehade till och med lagtima riksdagen 1892. På denna post väckte han bl. a. uppmärksamhet genom att 1889 jämte A. A. Lilienberg (se II:51) helt afstyrka k. m:ts förslag om inskränkning i tryckfriheten (»munkorgslagen»). Vid 1892 års riksdag invaldes han i »gamla landtmannapartiets» förtroenderåd, och genom en skarp replik i försvarsfrågan vid samma riksdag till krigsministern Palmstierna (»vi rösta ej på kommando») blef han än mera framskjuten. Han insattes ock 1893 i statsutskottet, som han tillhört vid alla efterföljande riksdagar.

De förhoppningar, som på sina håll hysts om A. som en af de framtida ledarna för ett enhetligt liberalt parti af representanter från stad och land, erhöllo redan 1891 en stöt genom hans understöd af det hvilande förslaget om inskränkning i städernas representationsrätt, och än mera blef så fallet, när han 1895 lämnade sin medverkan till sammanslagningen mellan landtmannapartierna. 1896--1905 tillhörde han ock det förenade landtmannapartiets förtroenderåd. Han fortfor dock att i vissa frågor ådagalägga liberala tendenser och röstade ännu 1899 för liberala samlingspartiets rösträttsförslag. Redan följande år ville han dock ha ytterligare utredning, och på de sista åren har han varit en ifrig förespråkare för proportionella val. Vice ordf. i 1901 års försvarsutskott, motsatte han sig det då framlagda härordningsförslaget. Efter att vid 1905 års båda urtima riksdagar tillhördt särskilda utskottet för behandling af med unionens upplösning sammanhängande spörsmål, uppträdde A. på hösten s. å. som inbjudare af ett nytt parti af moderat högerfärg: »nationella framstegspartiet», hvilket ock kom till stånd vid 1906 års riksdag, och i hvars förtroenderåd han invaldes. Från 1904 har han tillhört talmanskonferensen.

Statsrevisor 1891--92, har A. äfven anlitats för åtskilliga kommittéer såsom ang. ordnande af SVeriges fasta försvar 1897--98, tvångsuppfostringskommittén 1896--98 och prästlöneregleringskommittén 1897--1901. Numera disponent för ett sockerbruk i hemorten, är han från 1887 ledamot af Malmöhus läns landsting.

Gift 1874 med Bengta Larsdotter.

Andersson, Kristoffer

(af släkten Röd eller Röde, som förde i vapnet tre gyllne eklöf i rödt fält), konung Gustaf I:s kanslär. Född i Västergötland. Fadern Anders Eriksson till Hedåker, Velanda och Skälleryd, befallningsman på Vadstena slott; modern Anna Gudmunsdotter Gumsehufvud

Återkommen till fäderneslandet som promoverad »Artium liberalium Magister» efter flera års vistelse vid utländska universitet, blef han först väpnare, 1540 riddare och 1542 konung Gustafs kanslär efter Konrad de Pyhy, som samma år för försnillning och andra brott blifvit kastad i fängelse. Men liksom företrädaren svek äfven han konungens förtroende, upptog under sitt vistande i Köpenhamn olofligen penningar i konungens namn och flydde öfver till Tyskland. Han afled icke långt därefter d. 25 mars 1548 i Lübeck.

A. var gift med Brita Roos, änka efter den bekante Måns Bryntesson Lilliehöök och före honom gift med Erik Nilsson Gyllenstierna.

Andersson, Carl Johan,

Afrikaresande. Född 1827 i Elfdalen i Värmland; son af den berömde björnjägaren Llyod.

A. genomgick Venersborgs läroverk och blef student i Lund 1847.

1849 öfverreste han till England, för att genom försäljningen af en naturalie-samling söka förskaffa sig medel för vidsträcktare resor. I London sammanträffade han med sir Francis Galton, som på bekostnad af geografiska samfundet i England stod färdig att företaga en expedition till södra Afrika. Galton understödde A:s resplaner, d. 7 april 1860 gingo de båda resande till sjös och landade midsommardagen i Kapstaden. Från Walfisch bay, några grader norr om Goda Hoppsudden, inträngde de i det inre af den afrikanska kontinenten, genomvandrade Damaralandet på dittills okända vägar och inkommo till Ovambolandet, där Galton vände tillbaka. A. däremot stannade icke förr, än han framträngt till norrasidan af den stora sjön Ngami; då återvände han till Europa och utgaf i London sin första resebeskrifning under titel: Lake Ngami 1855, öfversatt på svenska 1856. Hösten det sistnämnda året återreste han till Afrika och anträdde, efter att någon tid ha varit anställd såsom förvaltare vid några grufvor i Stora Namaqua och Damaralandet ett nytt upptäcktståg till floden Okavango, hvilken färd han skildrat i The Ocavango river 1861, öfversatt på svenska s. å.

När han återkom till Kap, gifte han sig med en miss Aichinson och flyttade till Otjimbingue i Damaralandet. Kortefter hans bosättning utbrast ett krig mellan damarerna och namaquarerna, hvilka senare, genom den hjälp A. lämnade damarerna, blefvo besegrade. Upptände af hämnd häröfver anställde namaquarerna oupphöriga plundringståg in på damarernas område. Vid en af dessa skärmytslingar fick A. sitt ena lår krossadt och blef en krympling för lifstiden. Fortfarande utsatt för sina fienders hämndlystnad, drog han sig längre åt norr och nedsatte sig 1866 vid floden Cunene, i ändamål att öppna handel mellan portugiserna, norrom, och de hvita jägarna, söder om samma flod. Hans vistelse här blef emellertid icke långvarig; den 5 juli 1867 dog han på en af sina färder och begrofs af en landsman, som var i hans ressällskap, i öknen.

1. Andersson, Johan,

biskop, vitter öfversättare. Född i Ödestugu socken, Jönköpings län, d. 29 sept. 1820. Föräldrar: kyrkoherden i Åker af Vexiö stift Anders Anderson och Eva Sofia Svalander.

Student i Lund 1838, filosofie doktor 1844, studerade han vid Berlins universitet 1845--46. Han blef 1846 lärare i lefvande språk vid Vexiö gymnasium, 1849 lektor i filosofi och 1853 rektor därstüdes, 1862 kyrkoherde i Grenna, kontraktsprost 1873 och 1879 biskop i Vexiö stift, efter H. G. Hultman. Död å Östrabo biskopsgård d. 14 juni 1894.

A. utgaf 1853 Goethes Faust i svensk öfversättning, hvilken, den första i sitt slag, väckte stort bifall. Han har äfven öfversatt Götz von Berlichingen, Egmont, m. m.

Gift 1850 med Elisabeth Maria Lidfors.

2. Anderson, Anders,

läkare, skald. Född d. 6 juli 1822 i Ödestugu socken, Jönköpings län. den föregåendes bror.

Student i Lund 1839, eröfrade A. därstädes den filosofiska lagern 1844. Sedan han vid samma universitet 1855 absolverat medicine licentiat-examen, var han nästan oafbrutet fästad vid hufvudstadens kliniska inrättningar; från 1864 professor i obstetrik och gynekologi vid Karolinska med.-kirurgiska institutet. Han tog 1887 afsked från sin professorsbefattning. Död d. 10 sept. 1892 vid ett besök hos brodern, biskopen. Redan under sin studenttid försökte han sig såsom vitter författare och strödde med frikostig hand omkring sig diktens blommor, såsom: Brödrarikena (vid Skandinaviska studentmötet i Lund 1845), Vid Akademiska föreningens i Lund minnesfest öfver E. G. Geijer 1847, Vid Berzelii-festen i Lund 1855, Vid aftäckandet af A. Retzii monument under naturforskaremötet i Stockholm 1863. I alla dessa sånger, liksom öfver hufvud i allt hvad A. skrifvit, framlyser en verklig skaldesjäl. Hans dikter ha utkommit i ett par samlingar. A. blef 1876 ledamot af Svenska akademien.

Gift 1866 med Hilma Johanna Kristina Bäckström.

Andersson Lars Aksel,

bibliograf. Född d. 2 mars 1851 i Halmstad. Föräldrar: garfvaren Lars Peter Andersson och Carolina Matilda Kröger.

Student i Uppsala 1870, filosofie doktor 1884. A. ingick 1882 som e. o. amanuens vid Uppsala universitets bibliotek, och blef 1899 v. bibliotekarie A. har gjort sig bemärkt, dels som utgifvare af viktiga arbeten från reformationstiden, såsom hans i typografiskt afseende mästerliga nytryok af vår så godt som äldsta ordbok (af 1538), samt 1526 års »Thet nyia testamentit» (1893), dels som bibliograf. På detta fält föreligga af hans hand: Register till Warmholtz' Bibliotheca (1889), Bibliographia Klemmingiana (1890) och det af G. E. Klemming planlagda och påbörjade och af A. fortsatta: »Sveriges bibliografi 1481--1600» (ännu under utgifning). A. har äfven inlagt stora förtjänster om Uppsala universitetsbiblioteks tillväxt och tidsenliga utveckling.

Gift 1880 med Hildur Kristina Wiklund.

Andersson, Nils,

genre- och landskapsmålare. Född 1817 i Kettilstads socken i Östergötland, där hans fader Anders Jonsson var frälsebonde.

A:s inneboende konstnärssinne yttrade sig redan i hans barnaår i en omotståndlig benägenhet att afbilda hvarjehanda föremål, både med penna och täljknifven. Han skickades till en landtmå1are Bäckström, där han fick lära sig de nödiga handgreppen i handtverksmåleriet, hvarefter han erhöll anställning som »jalusimålare» vid Gusums mässingsbruk. Här stannade han till hösten 1840. Hans önskningars mål var likväl alltid att få komma på »må1areakademien» i Stockholm och med några och sjuttio riksdaler på fickan begaf han sig till hufvudstaden. Här väntade honom nu några år af tunga försakelser.

Åren 1854--56 uppehöll han sig i Paris. Hemkommen till Sverige invaldes han 1856 till ledamot af Fria konsternas akademi och utnämndes 1867 till vice professor i teckning. Följande året blef han ordinarie professor.

A. ägnade sig i början af sin bana åt historiemåleriet, men utbytte det sedan mot genre- och landskapsmålningen. Hans bästa kompositioner anses vara de i hvilka han behandlat karaktäristiska motiv af svensk natur, idylliska scenerier, landskap lifvade af boskapsgrupper o. d.

Af hans många taflor må nämnas: Marknadsfärden; Oxdrift från Småland; Fogelfänqaren på Norrbro, m. fl. Död d. 19 juni 1865.

1. Andersson, Nils Johan,

naturforskare, resebeskrifvare. Född i Norra Tjust af Kalmar län d. 20 febr 1821. Föräldrarna bondfolk.

Student i Uppsala 1840, promoverades han till filosofie doktor därstädes 1845 och kallades följande året till docent i botanik vid samma universitet. Anställd 1847 som lärare i naturvetenskap vid Nya elementarskolan i Stockholm, utsågs han att som botaniker åtfölja fregatten Eugenie på dess världsomsegling 1851--53. De närmare omständigheterna vid denna, för vårt land ärorika expedition delgaf A. allmänheten under hand, genom Aftonbladet i form af bref, hvilka lästes med det lifligaste intresse. Hans reseskildringar, sedermera utgifna i brochyrer och öfverflyttade på norska, tyska och holländska, utmärka sig icke blott för sitt sakrika innehåll utan äfven för det lätta och angenäma framställningssättet. Efter sin hemkomst utnämudes A. 1855 till botanisk demonstrator vid Lunds universitet och följande året till intendent vid riksmusei botaniska afdelning och professor vid Bergianska trädgården i Stockholm.

Förutom den nyss nämnda, har han företagit vetenskapliga resor till Lappmarkerna, Norge och öfriga delar af Skandinavien till Tyskland, England, Schweiz och Frankrike. Som vetenskapsman har A. riktat sitt speciella studium på pilarternas svårtydda familj och däröfver utgifvit flera förtjänstfulla arbeten såsom Salices Lapponiæ 1846. Äfven inom andra delar af botaniken har han meddelat värderika arbeten, såsom: Plantæ Scandinaviæ (Cyperaceæ & Gramineæ) 1849--52. Han har utgifvit läroböcker, såsom: Atlas öfver Skandinaviska florans naturliqa familjer 1849, Lärobok i Botaniken, D. I--III 1851--53; Inledning till Botaniken 1859--63; Väggtaflor för åskådnings-undervisningen i Botanik 1861--62. Död i Stockholm d. 27 mars 1880.

Gift 1857 med Anna Elisabet Amanda Tigerhielm, bekant som talangfull målarinna.

2. Andersson, Johan Axel Gustaf (Acke),

målare. Född i Stockholm d. 1 april 1869. Den föregåendes son. A. har studerat vid Konstakademien i Stockholm samt sedan företagit studieresor. A. har hämtat många motiv från Åland samt målat flere goda porträtt, däribland ett, som dock för färgens skull rönt mycket olika omdömen, af Z. Topelius, med hvilkens dotter Eva A. är gift. A. har äfven utfört en serie teckningar till Topelius »Läsning för barn».

Andersson, Ola

(i Nordanå, sedan Burlöf), riksdagsman, bankman, född i Nordanå, Görslöfs församling Malmöhus län, d. 2 nov. 1837. Föräldrar: hemmansegaren Anders Jönsson och Karna Olsdotter.

A. åtnjöt undervisning i folkskolan samt bevistade äfven en termin Lunds realskola. Efter faderns död 1857 öfvertog han skötseln af fädernegården, af hvilken han efter ett par år blef ensam ägare. Hans goda hufvud och kunskaper öfver det vanliga allmogemåttet beredde honom snart åtskilliga kommunala uppdrag, såsom kommunalordförande, landstingsman m. m. och 1870 valdes han till Torna och Bara härads representant i riksdagens Andra kammare, hvilken post han beklädde till 1884, då han på grund af afflyttning från valkretsen ej längre var valbar därstädes. Han gjorde sig snart känd som en af de kunnigaste och slagfärdigaste debattörerna inom landtmannapartiet, som också visade sin erkänsla genom att tidigt anförtro honom betydande utskottsplatser. Redan under sin första riksdag ledamot af ett tillfälligt utskott för undervisningsfrågor, blef han 1872 suppleant i konstitutionsutskottet, 1873 ledamot af bevillnings-, 1874--77 af konstitutions- och 1878--84 af statsutskottet, var under åtskilliga år medlem af landtmannapartiets förtroenderåd samt 1884 jämväl ledamot af talmanskonferensen. Som en af partiets mest betydande män insattes han i 1879 års skatteregleringskommitté och 1880 års landtförsvarskommitté samt tillhörde de 1878 och 1883 för behandling af hithörande frågor tillsatta särskilda utskotten. Af regeringen har hans förmåga tagits i anspråk för arbetet i åtskilliga kommittéer.

Han tillhörde landtmannapartiets vänstra flygel och blef trogen de sträfvanden för folkupplysningens främjande, han utvecklat i sin hemort. Under en lång följd af år var han nämligen ordförande i styrelsen för den första svenska folkhögskolan å Hvilan och har kraftigt understödt arbetet för slöjdundervisningens utveckling. I riksdagen var det han, som jämte S. Wieselgren frambar den första motionen om statstidrag till arbetarinstituten. A:s relativt korta men vackra riksdagsmannabana afbröts som sagdt 1884. Redan 1873 styrelseledamot af riksbankens afdelningskontor i Malmö, afflyttade han 1883 till samma stad där han äfven ingick som ordf. i lif- och brandförsäkringsaktiebolaget Skåne. Han erhöll å sin nya ort nya offentliga uppdrag, är från 1883 stadsfullmäktig i Malmö och var 1892--94 v. ordförande i Malmöhus läns hushållningesällskap, hvars beredningsutskott han tillhört sedan 1876. Var jämväl ledamot af 1888 års kyrkomöte. Som författare har han uppträdt med Historik om rustnings- och roteringsbesvären (N:o 40 bland skatteregleringskommitténs promemorior 1882), och broschyren Hvarför? 1883. Gift 1864 med Maria Pehrsson.

[supplement]

Andersson, Ola (i Nordanrå, sedan Burlöf), är från 1905 Malmö stadsfullmäktiges ordf.

Andersson, Peter,

i Högkil, riksdagsman, född 1838 i Håbols socken å Dal och tillhörde en af landskapets äldre allmogesläkter. Genom själfstudium förvärfvade han sig goda insikter i skilda ämnen, hvilka ock tidigt kommo det allmänna till godo genom af A. beklädda allmänna uppdrag, såväl i sin kommun, som i landstinget m. m. 1881 valdes han att intaga Hans Janssons gamla plats som representant för Tössbo och Vedbo domsaga, men då han under hela perioden satt som en tyst åhörare, förnyades ej mandatet 1884. Tre år efteråt kallades han åter att intaga sin forna plats, och genom såväl af honom ingifna motioner som muntligt deltagande i debatten bibragte han snart både sina kamrater och allmänheten den uppfattningen, att i honom var en kraft att tillvarataga, på samma gång han genom sitt flärdfria, frimodiga uppträdande och gedigna egenskaper förvärfvade stora personliga sympatier. Han tillhörde det frihandelsvänliga gamla landtmannapartiets afgjordt frisinnade del, motionerade om det politiska streckets sänkning, motsatte sig kraftigt 1889 föreslagna inskränkningar i tryckfriheten o. s. v., men fäste hufvudsakligen uppmärksamheten vid sin person genom sin i förening med Falurepresentanten V. Vahlin 1890 väckta motion om församlingsrättens tryggande genom grundlag, ingifven vid en tidpunkt, då förbud för och upplösning af möten genom de administrativa myndigheterna hörde till ordningen för dagen. Det var därför helt naturligt, att när gamla landtmannapartiet, hvars förtroenderåd han från 1890 till sin död tillhörde, i förening med »centern» 1891 blef herre öfver utskottsvalen, A. skulle komma till en mera betydande position. Också erhöll han 1891--94 plats i det viktiga statsutskottet, liksom han 1890--93 arbetade i statsrevisionen och å båda hållen ådagalade han en betydande arbetskraft. Han röstade 1891 emot förslaget om inskränkning i städernas representationsrätt, hvilket utan andra kompensationer enligt hans usikt skulle skada de frisinnades ställning och biträdde ej heller urtimans beslut 1892 om värnpliktens utsträckning.

Influensa bräckte A:s kroppsliga krafter och framfödde hos honomen sjuklig melankoli, hvilken dref honom att med egen hand söka döden den 2 juni 1894. Ogift.

Andreæ, Abrahamus Angermannus,

ärkebiskop. Född, såsom namnet angifver, i Angermanland, utnämndes han 1576 till skolrektor i Stockholm men blef för sitt häftiga ifrande mot liturgien af Johan III flyttad som predikant till Öregrund. Då han äfven här i sina predikningar med ifver utfor mot papisterna, fick han Saltvik på Åland till ett slags förvisningsort men hans oförskräckta mod eggade honom till en ännu häftigare kamp emot liturgien och dess anhängare. En sådan djärfhet syntes konungen för stor, och han öfverskickade några män, att gripa den oböjlige motståndaren till hans kyrkoreformer. Mäster Abraham, i hemlighet varnad för den fara som hotade honom, kastade sig i en båt och flydde öfver till hertig Carl i Sverige. Men icke ens hertigens makt förmådde skydda den förföljde. Han instämdes till Stockholm, men undandrog sig svaromål genom en hastig flykt till Tyskland, där han sökte och fann skydd hos Carls syster, prinsessan Elisabet, som vid denna tid blef gift med hertig Kristoffer af Mecklenburg. I Tyskland kvarstannade han i tretton år och utgaf därifrån flera teologiska och polemiska skrifter, såsom: Förespråk om vår svenska kyrkios stadge och religion 1587; Forum Adiaphorum 1587; Apologia pro fuga sua em regno Sueciæ 1588; Historia liturgica 1588, m. fl. -- hvilka ännu mer ökade hans anseende såsom martyr för den rena evangeliska läran, och i väsentlig mån föranledde hans utväljande till ärkebiskop i Uppsala 1593. Valet ogillades af Sigismund, som likväl såg sig tvungen att jämte andra medgifvanden bekräfta det vid sin kröning följande året.

Den nya ärkebiskopens nit för den rena läran gick emellertid till sådan öfverdrift, att han på en visitationsresa, som han med hertigens begifvande 1596 företog, enligt Carls eget yttrande, »for fram mer som en skarprättare än som en kristlig ärkebiskop». Det gick så långt, att bönderna ville gripa till vapen, men endast afhöllos därifrån af fruktan för ärkebiskopens omgifning, som bestod af väpnadt krigsfolk och några handfasta djäknar, hvilka ur hopen framdrogo och genast bestraffade de brottslige. Kyrkostraffen bestodo i ris- och spöslitning, öfversköljning med kallt vatten, penningböter, o. s. v. Det enfaldiga folket, som hade svårt att skilja sig från de gamla kyrkobruken, klagade, att med ljusens borttagande från altaret försvann ock ymnigheten i ladorna. En svår missväxt hade nämligen inträffat, och i flera delar af riket märktes oro bland allmogen. Hertigen sökte emellertid att lugna folket så godt han kunde. Hans missnöje med ärkebiskopen ökades ännu mer, när denne sökte taga några brottslige präster i försvar. Slutligen förgick Carls tålamod och han öfverhopade ärkebiskopen med skarpa förebråelser. Då vände denne hertigen ryggen, inlät sig i stämplingar med Sigismunds parti, skref förtroliga bref till konungen i Polen och sökte på allt sätt nedsätta hertig Carl. En gång vid en ordväxling med professorerna i Uppsala yttrade han: »Hertigen hafver af somlige bland eder stulit, af andre köpt hjärta och själ. Därför ären I eder konung otrogne och eder biskop motspänstige. Men när konungen kommer skolen I blifva straffade.»

På Jönköpings riksdag 1599 blef han ställd till rätta för sina förrädiska stämplingar och dömdes af ständerna från ära och ämbete. Han insattes först på Stegeborg och sedan i fängelse på Gripsholm, där han dog 1608.

Gift med Magdalena, en dotter till ärkebiskopen Laurentius Petri Nericius.

Andreæ, Laurentius,

Gustaf I:s kanslär. Född 1482(?)

Efter att vid utländska universitet ha förvärfvat sig en ovanlig lärdom och i Rom blifvit promoverad till magister, befordrades han vid återkomsten till fäderneslandet till ärkedjäkne i Strengnäs, där han genom den från Wittenberg hemkomne Olaus Petri blef bekant med Luthers och Melanchtons nya läror och sedan vid valriksdagen i Strengnäs vann Gustaf Vasa för desamma. Omedelbart därefter gjorde Gustaf honom till sin kanslär. För denna plats och för det verk som han där var skickad att utföra, var mäster Lars, så kallades han af sin samtid, just rätte mannen. Klart fattade han det stora målet i sikte och aldrig svek honom i striden det mod och den fasthet i viljan, hvarförutom intet storverk någonsin utförts. Genom hans bedrifvande fick fäderneslandet 1526 en svensk öfversättning af Nya testamentet. Huruvida han äfven var öfversättaren -- såsom många antaga -- är osannolikt. Länge varade det goda förhållandet mellan konungen och hans medhjälpare vid reformationsverket; men efterhand inträdde en brytning som man, med kännedom om skaplynnet hos desse män, lätt kunde förutse förr eller senare skulle inträffa. Den kraftfulle Laurentius Andreæ, den egentlige reformatorn, ville genomföra den svenska kyrkoförbättringen till en viss punkt, men hunnen dit sökte han tillbakahålla konungen och det med samma fasthet, som han förut stått emot papisterna och det katolska prästerskapet. Konungen å sin sida var missnöjd med åtskilliga delar af reformationsverket och hans misstänksamhet såg i hvarje åtgärd, som icke öfverensstämde med hans egna åsikter, ett hemligt bemödande att återvinna prästerskapets forna makt och inflytande. Hans misstroende underblåstes ännu mer af tvenne utländingar, Konrad Pyhy och Georg Norman, som gått i hans tjänst. För att blifva ensamme om konungens förtroende, sökte dessa att störta hans gamla rådgifvare och detta arbete lyckades öfver förväntan väl, emedan konungens missnöje med dem stigit till sin höjd. På den förres onda råd anställdes en rättegång mot Laurentius Andreæ och Olaus Petri på en herredag i Örebro 1540. Beskyllningarna voro till en god del orättvisa, men icke desto mindre dömdes de anklagade till döden, men undsluppo genom erläggande af dryga böter.

Den gamle förtjänstfulle kanslären, som arbetat så mycket för Sveriges pånyttfödelse, lefde efter denna tid i djup tillbakadragenhet i Strengnäs, där han dog d. 29 april 1562.

Andrée, Salomon August,

ingeniör, nordpolsfarare. Född i Grenna den 18 okt. 1854. Föräldrar: apotekare Claës Georg Andrée och Jakobina Gustafva Heurlin.

A. genomgick 1871--74 Tekniska högskolans afdelning för mekanik, studerade därefter i utlandet, bedref 1874--80 praktisk ingeniörsverksamhet. 1880--82 var A. assistent i allmän och tillämpad mekanik vid Tekniska högskolan. Han deltog 1882--83 i den svenska meteorologiska expeditionen till Spetsbergen och ledde de luftelektriska experimenten. 1884 blef A. utnämnd till öfveringeniör i Patentbyrån. Han var desslikes 1886--89 öfverlärare i experimentalfysik vid Tekniska skolan. Sedan A. af Vetenskapsakademien och stiftelsen Lars Hiertas minne erhållit anslag till vetenskapliga ballongfärders utförande, företog han den 16 juli 1893 en sådan från Stockholm. På färden den 19 okt. 1893 drefs ballongen öfver Östersjön och landade först i finska skärgården. Under färden den 14 juli 1894 tillämpade A. sin nya metod att styra ballongen medels s. k. släplina och segel. Den 29 nov. 1894 företog A. en ballongfärd från Göteborg till Gotland. A. redogjorde i olika afhandlingar för de observationer, som han gjort under ballongfärderna. Den 13 febr. 1895 framlade A. för Vetenskapsakademien en plan till att utforska polarområdet i en styrbar ballong. Den lämpligaste utgångspunkten ansågs vara Danskön (tillhörande Spetsbergens ögrupp). Konung Oscar lämnade som bidrag till expeditionen 30,000 kr., hr A. Nobel 65,000 kr., frih. O. Dickson 30,000 och ingeniör Lamm 6,000 kr. Ballongen, »Örnen» kallad, tillverkades af den erfarne franske ingeniören Henri Lachambre. Nordpolsballongen rymde omkring 4,500 kbm. gas. Efter stora afskedsfester i Stockholm och Göteborg anträddes färden med ångaren »Virgo» från Göteborg den 7 juni 1896. Utom Andrée skulle i färden deltaga d:r Ekholm och fil. kand. Strindberg. (Se dessa!) På Spetsbergen gjordes allt i ordning, men gynnsam vind ville icke inställa sig, hvarför resenärerna måste åter styra kosan mot hemmets kust. Följande år gjordes resan om till Danskön denna gång med »Svensksund», och den 11 juli klockan half tre e. m. kunde uppstigningen ske. Den aflöpte väl, ehuru en del af släplinorna förlorades. Vinden var hård sydlig. Ballongen var synlig i ungefär en timmes tid. Andrée hade då med sig hrr Strindberg och Frænkel (se dessa!), den senare i stället för d:r Ekholm, hvilken på grund af misstroende till ballongens bärkraft under vinterns lopp dragit sig tillbaka.

Om de djärfve ballongfararnes öde vet man ännu intet. Åtskilliga gånger efter affärden ha underrättelser från Nordamerika och Sibirien anländt, men de ha alla befunnits vara falska. De expeditioner -- däribland den Nathorstska (se denne!), som sökt påträffa Andrée och hans kamrater -- ha återvändt med oförrättadt ärende. Ej heller lämna de bojar, som A. medförde för att utkasta, hvaraf flere påträffats af fångstfartyg, någon visshet om A:s och hans kamraters slutliga öde.

A. ådagalade äfven stort intresse för allmänna frågor, deltog med ifver i det frisinnade partiets sträfvanden och var bl. a. stadsfullmäktig i Stockholm 1891--94, inom hvilken korporation flera af honom väckta motioner ådagalägga hans intresse för sociala spörsrmål.

Ogift.

Andrée, Elfrida,

Sveriges första kvinnliga organist. Född i Visby 1841. Föräldrar: provinsialläkaren Andreas Andrée och Eberhardina Lovisa Lyth.

Organist vid Finska kyrkan i Stockholm 1861, vid Franska kyrkan därstädes 1862 samt vid domkyrkan i Göteborg 1867. A. har utgifvit flera kompositioner.

Andrén, Anders Viktor,

tecknare och målare. Född i Uddevalla d. 7 dec. 1856. Föräldrar: bagaren Carl Andrén och Anna Sofia Ung.

A. studerade vid Akademien för de fria konsterna 1875--79. 1876 hade han börjat teckna illustrationer till skämttidningen »Kasper». Från och med 1880 har han i »Ny illustrerad tidning» offentliggjort en mängd fint utförda illustrationer till Stockholmskrönikan. A., som utfört en mängd teckningar till bokomslag samt illustrerat flere arbeten, har också i målning utfört många dekorativa arbeten i enskilda och offentliga lokaler. Den stora plafonden i kungliga teaterns salong såväl som plafond- och lunettmålningarna i Operakafét 1895--97 äro af hans hand. A., som är en särdeles populär artist, är sedan 1899 ledamot af akademien för de fria konsterna.

Gift l882 med Augusta Bernhardina Åkerlund.

Angeldorff, Kristoffer Olsson,

präst, publicist. Född d. 16 juli 1808 i Glimåkra församling i Skåne, där föräldrarne voro bondfolk.

Efter två års vistelse vid Lunds akademi, erhöll A. prästerlig ordination 1831 och anställdes till tjänstgöring såsom e. o. i Lunds stift. Efter några år flyttade han till Stockholm, där han, 1842 utnämndes till e. o. hofpredikant och fyra år därefter till notarie i stadskonsistorium. Han skref tidningsartiklar i strängt konservativ anda, var medredaktör af »Svenska biet» och lämnade äfven bidrag till »Tiden». Han utnämndes 1860 till kyrkoherde i Västra och Fru Ahlstad af Lunds stift, och dog därstädes 1866.

Angelin, Nils Peter,

paläontolog. Född 1805 i Lund, där fadern Tuve Angelin var smed, modern Brita Kristina Risberg.

Vid sexton års ålder inskrifven som akademisk medborgare i sin födelsestad ägnade han sig med öfvervägande lust åt naturvetenskaperna, bland hvilka geologien och paläontologien efterhand blefvo hufvudämnena för hans forskningsifver. Han företog otaliga resor och fotvandringar genom nästan alla trakter af Skandinavien. Det var först, sedan han i utlandet förvärfvat sig ett vetenskapligt namn som man i hans eget fädernesland började fästa uppmärksamhet vid den lärde och anspråkslöse mannen.

År 1857 kallades han af universitetet i Breslau till filosofie doktor. Sedan han sålunda blifvit nämnd och erkänd till denna värdighet och därigenom ett viktigt hinder blifvit undanröjdt för hans anställning såsom universitetslärare, utnämndes han till docent i paläontologi vid Lunds universitet s. å. och till adjunkt i samma ämne 1860. Fyra år därefter befordrades han till professor och intendent vid riksmusei paläontologiska afdelning i Stockholm, till hvilken han sedan aflämnat sina dyrbara samlingar. A:s vetenskapliga system har till sina hufvuddelar blifvit bekantgjordt genom hans tvenne stora arbeten: Palæontologia suecica 1851 och Palæontologia scandinavica 1854. Han har därjämte på de skånska hushållningssällskapens bekostnad utgifvit en synnerlig noggrann Geologisk öfversiktskarta öfver Skåne.

Han afled d. 13 febr. 1876.

Ogift.

Angerstein,

en bergsmanssläkt, som i drottning Kristinas tid inkom i Sverige och här inlagt stor förtjänst om utvecklingen af bergshandteringen.

1. Angerstein, Anders
2. Angerstein, Johan
3. Angerstein, Reinhold Rücker

1. Angerstein, Anders,

bergsbruksidkare.

I sällskap med några andra bergsmän inflyttade A. 1639 från Nederländerna och erhöll anställning hos en sin landsman Marcus Koch, som några år förut inkommit till Sverige och blifvit befordrad till svensk myntmästare. A. biträdde honom i att upprätta Avesta kopparverk, som vid den tiden blifvit af regeringen och det s. k. kopparkompaniet öfverlämnadt till Falu bergslag, och arrenderade därjämte för egen del Turbo bruk i Hedemora socken. Missnöjd med den ringa uppmuntran han här tyckte sig röna, lämnade han åter landet 1652 och tog tjänst hos grefven af Stolberg, såsom direktör för dennes järnförädlingsverk vid Lüttich. Han återkom likväl ännu en gång, men dog kort därpå d. 12 sept. 1659. Bland de förbättringar för hvilka svenska bergsbruket hos honom står i förbindelse, hör äfven införandet af ett nytt och ändamålsenligare kolningssätt.

Gift med Anna Katarina Domb.

2. Angerstein, Johan,

bergsbruksidkare. Född 1646 på Turbo bruk i Dalarne, den föregåendes son.

Från ungdomen inöfvad i bergsrörelsens olika grenar, införde han i sitt yrke flera förbättringar. Bland hans många allmänt gagneliga företag hör äfven upptagandet af Bispbergs järngrufvor. Han slutade sin lefnad 1716.

Gift med Elisabeth Henzel.

3. Angerstein, Reinhold Rücker,

bergsbruksidkare. Född på Vikmanshyttan 1718; den föregåendes sonson och son till brukspatronen Gustaf Angerstein.

Under vidsträckta resor genom flera af Europas länder utbildade han sin skicklighet i bergsvetenskapen och förordnades efter sin hemkomst till assessor i Bergskollegium och direktör för rikets gröfre svartsmide. Han upptog namnet Rücker efter sin morfader.

Död ogift i Stockholm 1760.

Anjou, Lars Anton,

biskop, statsråd. Född i Fröshults församling i Uppland d. 18 nov. 1803. Föräldrar: kontraktsprosten mag. Anton Anjou och Johanna Elisabeth Sepelius.

Student vid sexton års ålder bestämde sig A. för den prästerliga banan och lät prästviga sig 1827, tre år innan han promoverades till filosofie doktor. Under den följande tiden dels vikarierande, dels konstituerad adjunkt vid Uppsala katedralskola, beredde han sig för teologie kandidatexamen som han aflade 1834, och blef fyra år därefter teol. licentiat. 1845 utnämudes han till teologie professor Kalsénianus vid Uppsala universitet och till pastor i Heliga Trefaldighets församling därstädes. Teologie doktor s. å., kallades A. 1855 till statsråd och chef för ecklesiastikdepartementet, hvilken post han innehade tills han 1859 blef biskop öfver Visby stift. Från hans statsrådstid härrör 1859 års stadga för rikets elementarläroverk. Död i Visby d. 14 dec. 1884.

A. utvecklade en ganska liflig skriftställareverksamhet och har bl. a. utgifvit Lärobok i kyrkohistorien för skolor och gymnasier; Tidskrift för svenska kyrkan 1849--51, tillsammans med A. F. Beckman; Svenska kyrkoreformationens historia 1850--51, 3 delar, m. m.

Gift 1842 med Euphrosyne Carolina Augusta Hagberg, dotter till pastor primarius C. P. Hagberg.

1. Ankarcrona, Teodor (Christophers),

amiral. Född i Karlskrona d. 15 febr. 1687. Föräldrar: handlanden och rådmannen därstädes Tore Christophers och Cecilia von Schoting.

Vid sex års ålder upptagen af sin farbroder, handlanden i Amsterdam Jakob Christophers, erhöll C. efter slutad uppfostran anställning som bokförare på dennes kontor. Af böjelse för sjölifvet ingick han i holländska-ostindiska kompaniets tjänst och åtföljde som superkarg ett af dess fartyg till Amerika. På återresan angreps fartyget af franska kapare och infördes till Dünkirchen. C., hvars lust för sjölifvet ännu mer eldades af detta äfventyr, ingick i fransk sjötjänst, men utbytte denna snart mot en anställning som extra midshipman på engelska flottan, hvilken under lord Durtly opererade i Kanalen och Atlantiska hafvet.

1711 lämnade han sin tjänst i England och återvände till Sverige, där han genast utnämndes till löjtnant vid amiralitetet och deltog i samma års sjökampanj.

1715 befordrad till tjänstgöring vid pommerska eskadern öfverförde han Carl XII från Stralsund till Sverige. Några dagar därefter utnämndes han till kommendör vid hufvudflottan i Karlskrona och adlades 1717 med namnet Ankarcrona.

1720 blef han generaladjutant vid flottan, 1729 befordrad till schoutbynacht vid Stockllolms eskader och 1736 vice amiral. 1742 blef A. amiral och amiralitetsråd och följande året landshöfding öfver Stockholms län.

I sin politiska tro bekände han sig till Mössorna. Död i Stockholm d. 2 nov. 1750, barnlös. Gift med Katarina Beata von Schoting. Den adliga värdigheten öfverflyttades på hans bror assessorn Jakob Christophers från hvilken den nu lefvande ätten nedstammar.

2. Ankarcrona, Henrik August,

militär, målare. Född d. 14 sept. 1831. Föräldrar: kammarherren Teodor Vilhelm Ankarcrona på Runsa i Norrsunda socken af Uppland och Charlotta Sture.

Genomgick krigsskolan på Karlberg och började redan då öfva sig i teckning och målning.

1855 utnämnd till löjtnant vid konungens Svea lifgarde, reste A. år 1858 till Paris för att söka anställning i franska armén i Algier, deltog ock 1859 i expeditionen mot Marocko samt utmärkte sig vid flera tillfällen genom personlig tapperhet. Under detta fälttåg gjorde han en mängd teckningar, som emellertid blefvo honom genom stöld beröfvade.

1860 öfvergick han i spansk tjänst och gjorde ånyo ett fälttåg till Afrika, hvarefter han återvände till fäderneslandet och började med framgång ägna sig åt målning. År 1862 utförde han sin första mera betydande tafla Bataljen vid Uad-Ras; sedermera målade han flera afrikanska landskap, ofta med små staffagefigurer, såsom karavaner i öknen, skärmytslingar mellan araber och fransmän, o. s. v. Han har vidare behandlat flera fosterländeka motiv, företrädesvis från Dalarnes natur och folklif, samt, efter en 1871 företagen resa till Italien, lämnat genrebilder därifrån.

Agrée vid Akademien för de fria konsterna 1865.

Öfverstelöjtnant vid S. skånska infanteriregementet 1881 och öfverste därstädes 1883, öfverste och sekundchef vid Svea lifgarde 1888, ståthållare på Gripsholm 1892.

Gift 1870 med Ebba Julia Charlotta Sofia Ankarcrona.

3. Ankarcrona, Sten Gustaf Herman,

målare. Född d. 11 maj 1869, den föregåendes brorson. Föräldrar: brukspatronen Adolf Emil Ankarcrona och Anna Maria Norström.

A. var 1886--89 elev vid konstakademien i Berlin. 1888 och 1890 företog han studieresor i Norge och sommaren 1890 till Paris. I München vistades A. 1891--93 samt har för öfrigt företagit kortare studieresor till Italien och Tyskland 1895 och till Tyskland 1898. Eljes har han sedan sommaren 1895 vistats i Sverige.

Bland hans arbeten må nämnas Hemåt och Sista lasset 1896, Fordomtima 1897--98, på Nationalmuseum, samt I fiendeland och Vintersöndag 1899.

A. förlänar sina taflor en äkta nordisk stämning.

[supplement]

3. Ankarcrona, Sten Gustaf Herman, har de senare åren lifligt deltagit i nykterhets- och folkbildningssträfvandena i Dalarne samt utgifver den radikala tidningen Siljan.

1. Anna,

prinsessa. Född d. 9 juni 1545, konung Gustaf I:s tredje dotter med Margareta Leijonhufvud.

Vid sin faders död femton år gammal, förmäldes hon 1562 af sin bror, konung Erik XIV, med Georg Johan, pfalzgrefve till Veldenz, Lauterbeck och Lützelstein, och flyttade med sin make till dennes gods i Tyskland. Hon blef snart förgäten i sitt fädernesland, där hennes man i Johan III:s tid väckte så mycket mera uppseende vid hofvet genom sina äfventyrliga förslag att såsom allierad bistå Johan i kriget mot Ryssland. Ett af hans förslag gickut på att skicka en del af den Veldenz'ska flottan kring Norge och intaga Sibirien, under det en annan del skulle inlöpa i Östersjön och landa i Lappland, där pfalzgrefven själf ville stiga till häst och draga inåt Ryssland -- allt med villkor att svenska konungen skulle lämna honom femtonhundra hästar till undsättning. Af omständigheterna tvungen att ofta uppträda som afrådande vid mannens många projekter, anses prinsessan Anna ha varit både den tillrådande och rådgifvande, när hennes man fick i uppdrag att vara medlare för hertig Carl vid dennes frieri till Maria af Pfalz.

Anna blef stammoder för tvenne pfalzgrefliga linier, den Lauterbeck'ska och Lützelsteinska, hvilka dock båda utdogo innan 1600-talets slut. Själf afled prinsessan Anna d. 3 mars 1610.

2. Anna,

prinsessa. Född på Eskilstuna slott d. 17 maj 1568, dotter af konung Johan III och Katarina Jagellonica.

Ännu blott ett barn fattade prinsessan A. tycke för Gustaf Brahe, som uppfostrades vid hofvet, och denna kärlek, långt ifrån att minskas, tillväxte med åren. För att mer ostördt få träffas, plägade de älskande mötas hos Brahes syster, Ebba Sparre, hvilka möten gåfvo anledning till åtskilligt tal och voro långt ifrån oskadliga för prinsessans rykte. Det troddes allmänt, att Brahe sökte vinna hennes hand och genom den en gång Sveriges krona. Med hennes hemliga vetskap anmälde han sig 1589 i Polen hos Sigismund såsom prinsessans friare och konungen upptog det åtminstone icke illa. Förslaget blef emellertid om intet, antingen af politiska skäl eller emedan A. ändrat tycke.

År 1596 blef hon förlofvad med markgrefven Georg Johan af Brandenburg. Hennes brudskatt var utbetald och bröllopsdagen redan utsatt, då yttre oroligheter föranledde ett uppskof och slutligen gjorde äfven detta giftermål om intet. Hennes vistelseort var ömsom Polen och Sverige, där hon på Stegeborg 1595 firade det beryktade onsdagsbröllopet mellan Johan Gyllenstierna och Erik Bielkes fästmö, Siri Brahe. Sina sista lefnadsår tillbragte hon på Strassburgs slott i södra delen af polska Preussen, sysselsättande sig med läsning musik, läkarekonst och trädgårdsskötsel. Med biträde af en italienare undersökte hon växternas krafter och egenskaper, samt roade sig med att själf samla och inrätta ett eget apotek. Hon dog ogift 1626. Sigismund begärde påfvens tillåtelse att högtidligen få fira sin systers likbegängelse; men då detta vägrades i anseende till hennes ihärdighet i den lutherska läran, fick liket stå obegrafvet i åtta år.

3. Anna,

konung Sigismunds första gemål. Född d. 16 aug. 1573. Dotter till ärkehertig Karl af Österrike och dennes gemål Maria af Baiern. Hon blef den 21 maj 1592 i Krakau förmäld med Sigismund. I Hennes kröning till svensk drottning skedde i Uppsala 1594, och hon dog i Krakau d. 10 febr. 1598.

Annerstedt,

en från Annersta socken i Sunnerbo härad af Kronobergs län härstammande släkt. Namnet antogs efter födelsesocknen af kyrkoherden i Femsjö Petrus Annerstadius f. 1678, död 1732.

1. Annerstedt, Daniel
2. Annerstedt, Thure
3. Annerstedt, Per Samuel Ludvig
4. Annerstedt, Claes

1. Annerstedt, Daniel,

teologie professor. Född 1721 i Femsjö, son af Petrus Annerstadius och dennes första hustru Brita Neostadia.

Efter förberedande studier vid Vexiö gymnasium och Uppsala akademi, blef han 1752 promoverad till filosofie magister med andra hedersrummet, och fästes vid akademien såsom docent i filosofi. 1760 utnämnd till teologie adjunkt och kyrkoherde i Börje, erhöll han tio år därefter teologie professuren efter Gabr. Matthesius, som undfått tjänstledighet för sin återstående lifstid.

A. var på sin tid vida beryktad för sitt glada umgänge och sina kvicka infall. Första gången han egentligen ådrog sig allmänhetens uppmärksamhet var på en maskeradbal i Stockholm 1755. Vid det nämnda tillfället inträdde nämligen en mask, som med ytterlig ordvighet interpellerade de närvarande, i synnerhet de främmande diplomaterna, hvilka han tilltalade på deras eget språk så lätt och ledigt, som om det varit hans eget modersmål. Man uttömde sig i gissningar om hvem den okände kunde vara, och för att ännu mer stegra nyfikenheten, utgaf A. kort därefter ett poem kalladt Den okände masken. Otaliga äro för öfrigt de historier, till hvilka hans infall gifvit upphof. Som politiker visade A. en anpasslighet efter vindriktningarna, som under den senare frihetstiden ej hörde till ovanligheterna.

Död d. 12 maj 1771.

Gift med Ebba Kristina Humble.

2. Annerstedt, Thure,

biskop. Född i Tensta socken i Uppland d. 6 jan. 1806, den föregåendes sonson. Föräldrar: hofrättsnotarien Samuel Annerstedt och friherrinnan Charlotta Ulrika Cederström.

Vid Uppsala akademi, där A. inskrefs som student 1824, vann han den filosofiska graden 1830 och antog samma år prästerlig ordination. Teologie kandidat 1832, kallades han följande året till docent i pastoralteologi och förestod i denna egenskap adjunkturen i samma läroämne under längre och kortare tider 1835--40. Efter aflagd teologie licentiatexamen 1839, erhöll han följande året fullmakt som ordinarie adjunkt i förenämnda disciplin med Börje pastorat till prebende. Förordnad att under flera terminer förestå teologie pastoralprofessuren, blef han teol. doktor 1845 och utnämndes året därpå till kyrkoherde i Örebro. 1852 kallades och utnänmdes han till biskop öfver Strengnäs stift och var s. å. ledamot af kommittén för kyrkohandbokens och katekesens öfverseende. A. som deltog i riksdagens arbeten från 1847 till 1866 samt vid de sista sex ståndsriksdagarna var medlem af statsutskottet och prästeståndets vice talman 1862--63 och 1865 66, intog en högkonservativ hållning och var bl. a. en prononcerad motståndare till representationsförändringen. Död i Strengnäs d. 6 nov. 1880.

Gift 1835 med sin kusin, friherrinnan Charlotta Cederström.

3. Annerstedt, Per Samuel Ludvig,

jurist, statsråd. Född i Karlskrona d. 7 aug. 1836, den föregåendes brorson. Föräldrar: kontreamiralen Claes Samuel Annerstedt och Louise Gustafva Lagerstråle. 1856 student i Uppsala, 1860 fil. d:r. A. aflade 1862 hofrätts- och 1863 juriskandidatexamen och blef 1865 v. häradshöfding. Samma år utnämndes han till adjunkt i nationalekonomi, folkrätt samt svensk stats- och specialrätt vid Uppsala universitet och 1870 till adjunkt i svensk allm. lagfarenhet och romersk rätt. Medlem af lagbyrån och 1874 af nya lagberedningen, blef han 1876 professor i processrätt vid Uppsala universitet, men utnämndes följande år till revisionssekreterare och byråchef för lagärenden i justitiedepartementet, där han 1879 blef expeditionschef. 1883 ledamot af högsta domstolen, tog han 1884 afsked och förordnades till ordförande i nya lagberedningen. När denna öfverlämnat sitt utlåtande om rättegångsväsendets ombildning, blef A. s. å. ledamot och 1885 v. ordf. i förstärkta lagberedningen, som med anledning af nyss nämnda utlåtande skulle afgifva yttrande om grunderna för ny rättegångsordning. 1890 valdes A. af Stockholms stadsfullmäktige, inom hvilken korporation han en tid spelade en ganska betydande roll, till hufvudstadens representant i Första kammaren, hvilken post han ännu bekläder, och var vid 1893--95 års riksdagar ordförande i lagutskottet. Hans förflyttning från sin sedan 1892 innehafda presidentstol i kammarrätten till statsrAd och chef för justitiedepartementet föranledde i febr. 1896 strax efter hans utnämning ett hetsigt anfall mot den Boströmska ministären från den yttersta högern i Första kammaren, för hvilken A. genom sin frihandelsvänlighet och förmodade moderation i unions- och rösträttsfrågorna var misshaglig. Det tog sig form i ett yrkande å indragning af ett anslag till lagbyrån, hvilket dock bifölls af Andra kammaren utan diskussion och äfven i Första kammaren med omkring 20 rösters majoritet. På hans föredragning framlades ock vid 1896 års riksdag ett förslag om en mindre utsträckning af den politiska rösträtten, som af båda kamrarna förkastades och bl. annat väckte uppmärksamhet genom att i vissa fall tillämpa det proportionella valsättet. På hans initiativ ha åtskilliga lagförslag antagits af riksdagen.

A. har varit ledamot i många juridiska kommittéer. Han blef sålunda 1894 ordf. i fiskerilagkommittén. 1890 var han svenskt ombud vid penitentiärkongressen i Petersburg och 1894 vid konferensen för internationel privaträtt i Haag. På det juridiska området har han uppträdt som författare med en del uppsatser i Uppsala Universitets årsskrift, de nordiska juristmötenas förhandlingar, Nordisk Familjebok m. fl.

Gift 1876 med sin kusin Elisabeth Annerstedt, syster till följ.

[supplement]

3. Annerstedt, Per Samuel Ludvig, kvarstod på sin post som justitieminister till 1901 och i Första kammaren till sin död i Stockholm d. 20 nov. 1904. Bland de under hans kontrasignation genomdrifna lagarna må bl. a. märkas 1901 års lag om ersättning för olycksfall i arbete. Utprägladt konservativ i lagstiftningsfrågor, genomdref han ock 1899, mot Högsta domstolens enhälliga afstyrkande, sanktion å riksdagens beslut om antagande af den s. k. Åkarpslagen, eller straff för försök att tvinga annan att deltaga i arbetsinställelse.

4. Annerstedt, Claes,

historiker, bibliotekarie. Född i Uppsala d. 7 juni 1839, den föregåendes kusin och svåger. Föräldrar: rektorn vid Högre allmänna läroverket i Uppsala Rudolf A. och Carolina Tersmeden. 1858 student i Uppsala, fil. kand 1866, 1868 fil. d:r. S. å. docent i historia. A. förestod 1869--74 adjunkturen i historia och 1879--maj 1881 e. o. professuren i samma ämne. Han var 1869--79 e. o. amanuens vid Uppsala universitetstibliotek och utnämndes 1882 till v. bibliotekarie och 1883 till bibliotekarie därstädes. Kronprins Gustaf och hans bröder ha studerat historia för honom. 1881 ledamot af Vitt. hist. och ant. akademien samt 1884 af Vet.-soc. i Uppsala. A. har utvecklat en framstående historisk skriftställareverksamhet och bland hans arbeten må särskildt nämnas Uppsala universitets historia, I. 1477--1654, Englands historia 1603--88 (i Illustr. Världshistoria, del 4 och 6), Uppsala universitetsbiblioteks historia intill 1702 (i Vitt.-, hist.- och antikv.-akad. handl. 1894) m. fl.

Uppsala universitetsbibliotek har under A:s ledning utvecklats till en tidsenlig och äfven för den stora allmänheten gagnelig institution. Tack vare hans nitiska bearbetningar erhölls nämligen 1887 nödigt anslag för bibliotekets ombyggnad, hvarigenom utrymme vanns för de ständigt växande samlingarna, en mönstergillt ordnad läsesal anordnades o. s. v. Genom bytesförbindelse har ock bokantalet raskt ökats.

I det kommunala lifvet har A. tagit del genom nitiskt ledamotskap af Uppsala läns landsting och stadens fullmäktige.

Gift 1883 med Hilda Bergman.

[supplement]

4. Annerstedt, Claes, afgick 1904 från bibliotekariebefattningen. Ledamot af Vet.-akad. 1897, blef han 1901 en af de aderton i Svenska akademien, där han 1902 gjorde sitt inträde med minnestal öfver Gunnar Wennerberg, och med hvars handlingar han 1903 införlifvade en större monografi öfver ärkebiskop Olaus Martini. Ledamot af Uppsala läns landsting från 1885, har han från 1901 varit dess ordförande.

1. Anrep, Johan Gabriel,

genealog. Född d. 4 dec. 1821 på Lekeberga i Nerike. Föräldrar: kaptenen Johan Wilhelm Anrep och Maria Margareta Palin.

Endast tioårig började han syssla med släktforskning och uppgjorde stamtaflor för rättaren, mjölnaren och torparne vid fädernegården. Därjämte sammanskref han några serier kalendrar öfver fingerade furstehus, hvarje kalender upptagande fyra år. Den åttonde och sista af dessa serier, omfattande nära sex sekler, eller ifrån och med 1876 till och med 2466, gömmer han, som ett kuriosum. Sedan A. bosatt sig i Stockholm, har han med outtröttlig flit utgifvit: Sveriges Ridderskaps och Adels Kalender (1 uppl. 1864); Svenska Adelns Ättar-taflor (4 digra band 1858--64) och Svenska Slägtboken (3 del. 1871--82). Utom dessa arbeten, har han redigerat några årgångar af »Handbok för resande i Stockholm» och »Sveriges Handelskalender» samt författat en mängd artiklar i Hist., Geogr. och Stat. Lexikon öfver Sverige.

Gift 1860 med Maria Christina Carlson.

2. Anrep, Carl Axel,

dramatisk författare, den föregåendes broder, föddes på Lekeberga d. 9 dec. 1835. Student i Uppsala 1855 och revisor i telegrafstyrelsen 1869, har A. blifvit bekant för den har stora allmänheten genom det omtyckta folklustspelet Nerkingarne, som länge hållit sig å scenen. Död i Stockholm den 10 maj 1897.

Gift 1890 med Hanna Elfrida Ringdahl.

Apelblad, Jonas,

resebeskrifvare. Född 1717 i Vadstena. Föräldrarna okända.

A. vann vid promotionen i Uppsala 1749 den filosofiska lärdomsgraden samt utnämndes följande året till docent i österländska språk. Nyss före utbrottet af sjuåriga kriget fick han resa i Tyskland. Han skref sedan Resebeskrifning öfver Pommern och Brandenburg 1757, senare öfversatt på tyska samt Resebeskrifning öfver Sachsen 1759.

Vid sin hemkomst utnämnd till adjunkt i grekiska och hebreiska språken vid akademien i Uppsala, utsågs han 1762 till informator för prins Carl, sedermera konung Carl XIII, och erhöll följande året titel af lagman. 1766 upphöjdes han i adligt stånd med namnet af Apelblad, men tog aldrig introduktion på riddarhuset. Särskildt har han gagnat fäderneslandets litteraturhistoria genom sina i handskrift (på Uppsala akad. bibliotek) efterlämnade arbeten: Suecia Literata illustris samt Anonymi et Pseudonymi Sueciæ. Död på Åkerby d. 17 febr. 1786.

Gift med Anna Elisabeth Martineau och genom sin dotter Sofia svärfäder till biskop Lehnberg i Linköping.

Arbin, Axel Magnus von,

ingeniörofficer. Född i Stockholm d. 30 mars 1717. Förüldrar: kamreraren i Krigskollegium Nils Eriksson Arbin och Anna Brita Blomhjelm.

Inskrifven som volontär vid fortifikationen 1733 började A. sin egentliga tjänstgöring under finska kriget 1741. Vid pommerska krigets utbrott 1757 blef A. förordnad att förestå generalkvartermästarebefattningen, och utmärkte sig under hela kriget både såsom krigare och ingeniör. I trots af rekommendationer af arméns befälhafvare, motsatte sig likväl det då rådande partiet hans befordran, så att A., som redan 1754 var major, ännu kvarstod på samma plats när kriget slutades.

Konung Adolf Fredrik utverkade likväl af österrikiska kejsaren för A. ett diplom såsom romersk kejserlig adelsman. Efter freden tillades honom samma värdighet på svenska riddarhuset.

Gustaf III använde honom vid flera tillfällen bland annat för iståndsättandet af Karlstens fästning, och utnämnde honom till generalkvartermästare och direktör vid fortifikationen 1773, till generalmajor 1775 och generallöjtnant 1782.

Afsked ur krigstjänsten 1784. Död d. 27 dec. 1791.

Gift 1771 med Adolfina Fredrika Hästesko.

Arborelius, Olof Per Ulrik,

målare. Född d. 4 nov. 1842 i Orsa i Dalarne. Föräldrar: kyrkoherden i Orsa Olof Ulrik Arborelius och Charlotta Dorotea Friman.

Elev vid Akademien för de fria konsterna 1861--68, då han erhöll k. medaljen samt i besittning af ett resestipendium åren 1869--72, under hvilka han besökte Düsseldorf, Paris, München och Rom. Efter hemkomsten kallades A. till agrée vid Akademien för de fria konsterna 1872 och blef ledamot af densamma 1892. Sedan 1883 är han öfverlärare vid Tekniska skolan.

A. har i allmänhet med påfallande realistisk uppfattning behandlat landskapsmotiv från Dalarne, Bergslagen, Stockholmstrakten och västkusten, ofta med rikt staffage af människor och djur. Han anslöt sig till 1880-talets »opponenter» och deltog flitigt i konstnärsförbundets utställningar. Bland hans taflor förefinnas å Nationalmuseum: Fäbodvall från Dalarne, Getter föras i vall, Utsikt vid Engelsberg, m. fl.

Gift 1873 med Hedvig Maria Arborelius.

[supplement]

Arborelius, Olof Per Ulrik, blef 1901 tillförordnad och 1902 ordinarie professor i landskapsmålning vid Konstakad.

Archenholtz, Johan,

häfdaforskare, politiker. Född i Helsingfors d. 9 febr. 1695. Föräldrar: landssekreteraren i Nylands och Tavastehus höfdingedöme Johan Archenholtz och Helena Forssenius.

A. inskrefs såsom student vid Åbo universitet 1713, men begaf sig med anledning af ett befaradt anfall af ryssarne samma år till Uppsala, hvarifrån han kom till Stockholm och inskrefs 1718 Svea hofrätt. 1720 företog han en utländsk resa och vistades nästan oafbrutet i främmande länder til1 1732, hvarunder han inhämtade en noggrann kännedom i dessa staters administration och politiska förhållanden. I k. kansliet, där han efter sin hemkomst arbetade, utmärkte han sig för drift och duglighet och befordrades 1735 till registrator. Samtidigt använd af konung Fredrik i dennes enskilda politiska spel sammanfattade han en skildring af den då rådande politiken i Sverige, i hvilken han på flera ställen med ovilja yttrar sig mot Frankrikes d. v. premierminister kardinalen Fleury. Den lilla skriften, som ej blifvit tryckt, utan blott var ämnad för A:s närmaste vänner, bragtes af Hattarne för kardinalens ögon för att göra sig förtjänta af Frankrikes understöd i den inre partikampen. Fleury blef till en början häftigt uppbragt och saken hänsköts till sekreta utskottet vid 1738 års riksdag där hattmajoriteten af egen maktfullkomlighet ej allenast afsatte A. från sin tjänst, utan ock förklarade honom ovärdig att komma i besittning af annan, förrän kardinalen lade sig ut för honom. A:s helt naturliga vrede öfver ett sådant behandlingssätt tog sig uttryck i försök att genom stridsskrifter bearbeta sinnesstämningen mot Hattarne till 1740--41 års riksdag, och blef han af mössmajoriteten i bondeståndet utsedd till fullmäktig i manufakturkontoret. Händelserna beredde dock Hattarne snart åter ett tillfälle att tillfredsställa sitt hat mot A. I sammanhang med upptäckten af Johan Gyllenstiernas förbindelser med ryska sändebudet arresterades nämligen åtskilliga »misstänkta» personer, bland dem A. Trots tvenne dygns pinande i »Hvita hästen» lyckades man ej förmå A. till någon bekännelse af vikt, men icke desto mindre dömdes han af ständerna till en månads fängelse vid vatten och bröd, hvilket sekreta utskottet godtyckligt skärpte till fängelse på behaglig tid. Redan vid nästa riksdag, då efter det olyckliga ryska kriget vinden blåste mot Hattarne, blef han åter frigifven, och, ehuru ej själf riksdagsman, deltog han under de följande riksdagarna flitigt i Mössornas »krigsråd», för beredande af nederlag åt sina vederdelomän och erhöll t. o. m. under Hattarnes nedgångsperiod en pension af ständerna.

Han ägnade för öfrigt sin tid åt historiska arbeten, till hvilka han under sina resor gjort vackra samlingar, synnerligast i allt hvad som rörde drottning Kristina och hennes styrelse.

1746 utnämndes han till bibliotekarie och hofråd hos landtgrefven af Hessen-Kassel, som då icke var någon annan än hans gamle gynnare, konung Fredrik I i Sverige. Han bibehölls och i samma befattning af efterträdaren, landtgrefven Vilhelm, och utgaf 1751--60 sitt berömda arbete: Memoires concernant Christine, Reine de Suède, IV Tomes, hvartil1 han hade hämtat de förnämsta materialierna i vatikanen och i några lärdes skriftsamlingar i Rom. När hattpartiets makt åter började sjunka, återvände A. till Sverige och erhöll af Adolf Fredrik ett större årligt underhåll, med villkor att A. skulle sammanskrifva hans företrädares, Fredrik I:s historia. Vare sig att A. icke ville eller icke vågade historiskt skildra sin forne gynnares person och styrelse, men Fredrik I:s historia förblef oskrifven.

Död d. 12 juli 1777.

Arenius, Olof,

porträttmälare. Född 1701. Fadern var kyrkoherde i Bro och Lossa församlingar af ärkestiftet.

Efter någon tids vistelse i Uppsala vände sig A. till hofmålaren David v. Krafft och blef en af denne mästares lärjungar. Tjuguåtta år gammal begaf han sig till Holland, men han tyckes egentligen ha studerat den i England naturaliserade tysken Gottfried Kneller och svensken M. Dahl. Återkommen till fäderneslandet 1736 utnämndes han till hofmålare »på Hessiska staten» hos konung Fredrik och kom genast i rop hos sin tids »beau monde», som företrädesvis valde A. när någon önskade få sina drag öfverflyttade på duken.

Under sin vistelse utomlands hade han gift sig med en holländska. Död d. 5 maj 1766.

Areschoug,

en vidt utgrenad, från Skåne härstammande släkt, känd redan från 1600-talet.

1. Areschoug, John Erhard
2. Areschoug, Fredrik Vilhelm Kristian

1. Areschoug, John Erhard,

universitetslärare, algolog. Född d. 16 sept. 1811 i Göteborg. Fadern vågmästaren vid metallvågen därstädes Martin Areschoug, modern Sofia Elisabet Holmsten, f. Greiffe.

1829 student i Lund, såg han sig med välvilja omfattad af universitetets d. v. koryféer Agardh, Nilsson och Fries, hvilka med uppmuntringar och råd understödde hans studier i naturvetenskaperna.

Sedan han under flera somrar företagit botaniska vandringar och gjort sig förtrolig med södra Sveriges fanerogama vegetation, och genom korrespondens och byte erhållit rika bidrag från Norges och Lappmarkens flora, vände han sitt studium till kryptogamerna. särskildt algerna, och anträdde för detta ändamål en vetenskaplig resa genom Bohusläns skärgård 1835.

Med understöd af Vetenskapssocieteten i Uppsala gjorde han 1837 en resa till Norge, genomreste Guldbrandsdalen, vandrade till fots öfver Dovre till Kristiansund och Molde, hvarunder algernas studium uteslutande tog hans tid i anspråk.

Promoverad till filosofie doktor i Lund 1838 utnämndes han s. å. till docent i botanik, och blef två år dürefter lärare i naturvetenskap vid Göteborgs gymnasium. Under sin tioåriga befattning därstädes studerade han noga bohuslänska skärgårdens hafsflora, på samma gång han genom vänner och studiekamrater skaffade sig rika algologiska samlingar från utom-europeiska länder.

1849 utnämndes han till adjunkt vid Uppsala universitet och företog med understöd af stadsmedel 1858 en vetenskaplig resa till norra Frankrikes hafskust och åtskilliga delar af Tyskland. I dec. 1859 befordrad till professor i botanik i Uppsala efter E. Fries har han städse bekänt sig till vetenskapens nyare riktning och, särskildt i afseende på studiet af kryptogamerna, framhållit algerna såsom ett rikt fält för viktiga uppdagelser. Äfven sedan han blef professor besökte A. flere gånger Sveriges västkust, hufvudsakligen i ändamål att insamla materialier till sina Algæ Scand. exsiccatæ, en kollektion af skandinaviska alger, som i hög grad för nybörjaren underlättar studiet af dessa växter. Han har dessutom såsom författare offentliggjort flera vetenskapliga arbeten bland hvilka de förnämsta äro: Symbolæ Algarum rar. Floræ scand. 1838, Iconographia phycologica 1847, Phyceæ scand. marinæ 1850; Corallineæ i Jak. Agardhs Genera et Spec. Algarum; Lärobok i Botanik 1863, m. fl. A. tog 1876 afsked från professuren. Dog i Stockholm d. 7 maj 1887.

Gift 1839 med Fredrika Sofia Åhman.

2. Areschoug, Fredrik Vilhelm Kristian,

botaniker, den föreg. kusins son. Född i Simrishamn d. 9 okt 1830. Föräldrar: handlanden Peter Julius Areschoug och Marie Louise Fallén.

Student i Lund 1847, fil. dr 1853, docent i botanik 1854 och adjunkt i ämnet 1858. 1879 utnämndes A. till professor i botanik vid Lunds universitet från hvilken befattning han 1898 afgick med pension. Ledamot af Vetenskapsakademien sedan 1876. A., hvilken utgifvit många arbeten har företagit utredning af svårbestämda växtsläkten (Rubus, Rumex) samt bland annat behandlat de högre växternas anatomi och morfologi samt växtgeografien.

Gift 1865 med Helena Aurora Elfrida Ahlberg.

Arfwedson,

gammal stockholmsk handelssläkt af hvilken flera å senare tiden äfven gjort sig bemärkta å andra områden. Redan Arfwed Andersson, död 1684 var handelsman i Stockholm, och antogs namnet af hans son, handlanden Anders Arfwedsson, död 1706, och bibehölls af dennes barn.

1. Arfwedson, Carl Kristoffer
2. Arfwedson, Carl Abraham
3. Arfwedson, Carl David
4. Arfwedson, Johan August

1. Arfwedson, Carl Kristoffer,

kommerseråd. Född d. 7 mars 1735 i Stockholm, där fadern Abraham Arfvedson var chef för ett af den tidens största och mest ansedda handelshus, modern Maria Elisabeth Pauli.

Efter en vårdad uppfostran, anställdes A. på faderns kontor. 1762 skickades han till England för att se och lära känna huru handeln och dess angelägenheter praktiskt handhades i världens förnämsta handelsstat. Sedan han i några år efter sin hemkomst till fäderneslandet biträdt fadern, öppnade han en affärsverksamhet för egen räkning och associerade sig 1771 med en släkting, Anders Tottie, under firma Tottie & Arfwedson. Genom sällsynt drift och redbarhet förvärfvade de unge bolagsmännen åt sin firma ett förtroende, som den orubbadt bibehöll, i trots af de oblida skiften, hvilka öfvergingo både den in- och utländska handelsvärlden sedan den tiden.

A:s medborgerliga förtjänster undgingo hvarken regeringens eller hans landsmäns uppmärksamhet. Han förordnades till direktör vid västindiska kompaniet, hvartill hörde uppsikten och styrelsen öfver ön S:t Barthelemi; utnämndes till ledamot i Styrelsen öfver generaldiskontverket och i sjöförsäkringsöfverrätten, och var så godt som gifven ledamot i alla kommittéer af mer tillfällig art, som under hans verksamhetstid tillsattes. Vetenskapsakademien kallade honom till sin ledamot; af konungen tillades han titel af kommerseråd 1789. Död d. 20 juni 1826 i den höga åldern af nittioett år.

Gift 1772 med Charlotta von Langenberg.

2. Arfwedson, Carl Abraham,

direktör vid ostindiska kompaniet. Född d. 24 jan. 1774; den föregåendes son.

Från barnaåren uppfostrad för ett yrke, i hvars kloka och aktningsvärda utöfvande så väl far som farfar samlat rikedom och anseende öppnade sig för A. en lefnadsbana, på en gång af de vackraste föredömen och de ljusaste utsikter till en lycklig framtid. Hans köpmansbildning, grundlagd i hemmet, utvecklades ytterligare genom resor i främmande länder. Till följd af de affärsförbindelser, i hvilka huset Tottie & Arfwedson i Stockholm stod till handelsfirman Clary i Frankrike, erhöll A. till en början anställning på denna firmas kontor i Marseille. Hans fördelaktiga utseende, lediga umgängessätt och det anseende som åtföljer rikedomen, tillvann honom allas bifall, icke minst af bankiren Clary själf, hvars dotter Desirée, sedermera Sveriges drottning, enligt ett rykte som på sin tid allmänt troddes, icke skulle ha sett den vackre svensken med likgiltighet. Efter hemkomsten till Sverige biträdde A. sin ålderstigne fader vid skötandet af husets affärer, i hvilka han 1808 ingick som bolagsman och 1826, vid faderns död, öfvertog för egen räkning. Det allmänna förtroende, som traditionellt följde Arfwedsonska namnet, yttrade sig, beträffande den nu omhandlade representanten, i hans kallelse till ledamot af konvojkommissariatet och till direktör för ostindiska kompaniet. Död d. 11 febr. 1861.

Gift 1806 med Maria af Sandeberg.

3. Arfwedson, Carl David,

grosshandlare, skriftställare. Född d. 25 nov. 1806, den föregåendes son.

Trogen sin familjs traditioner, ägnade han sig åt köpmansyrket och företog åtskilliga resor dels i Europa, dels i Amerika. Sin första reseskildring utgaf han anonymt under titeln: Femton månader af en ung Schweizares lefnad eller resor i Skottland, England, Irland, Belgien, Rhentrakterna och Schweiz 1830, 1831, 2 delar 1832; hvarpå följde hans resa i Amerika: The united states and Canada 1834, året därefter; öfversatt på svenska med titeln: »Förenta staterna och Kanada»; Scener i Nord-Amerika 1836 och Minnen från Europa och Amerika 1837.

Han har också uppträdt som författare till några historiska romaner: Konung Carl XI och hans gunstlingar 1846 samt Vadstena kloster och Tvänne år, 1848 och 1868, samt broschyren Spionen i den förnäma verlden i Stockholm (ett afslöjande af händelser i Stockholmslifvet).

Vid faderns död öfvertog han som chef ledningen af huset Tottie & Arfwedsons affärer, men upplöste efter någon tid den gamla firman och drog sig undan till privatlifvet.

Gift 1834 med Elisabeth Alice Ashhurst (från Philadelphia). A. dog i Wiesbaden d. 25 juni 1881.

4. Arfwedson, Johan August,

kemist. Född d. 12 jan. 1792 på Skagersholms bruk i Västergötland. Föräldrar: brukspatron Jakob Arfwedson, broder till A. 1, och Anna Elisabet Holterman.

A:s medfödda fallenhet för kemien anvisade honom bergsvetenskapen till studiefält, hvarför han efter erforderliga förberedelser tog bergsexamen och lät inskrifva sig i Bergskollegium.

Bosatt i Stockholm blef han en af Berzelii flitigaste lärjungar och fäste den store mästarens uppmärksamhet vid sina arbeten, när han 1817 upptäckte vid analys af mineral från Utö järngrufvor oxiden till ett okändt grundämne, lithium.

När Berzelius följande året företog en resa till England och Frankrike, var A. honom följaktig och kom i tillfälle att lära känna samtidens utmärktaste kemister och taga kännedom om utlandets förnämsta institutioner för den kemiska undervisningen. Hemkommen till fäderneslandet 1819, inrättade han i Stockholm ett eget laboratorium. Såsom ett erkännande af hans förtjänster om kemiens utveckling och hans värderika upptäckter på detta område, kallade Vetenskapsakademien honom till sin ledamot 1821.

De tjugu sista åren af sitt lif tillbragte han på sin egendom Hedensö i Södermanland, genom klok hushållning förökande sin förmögenhet, men alltid med ungdomligt intresse följande sin vetenskap och dennes framsteg. Död d. 28 okt. 1841.

Gift 1825 med Sara Sofia von Ehrenheim.

Arfvidsson, Anna,

spåkvinna. Hennes födelse och dödsAr äro, liksom hennes släktförhållanden, obekanta.

»Mamsell Arfvidsson» var en på sin tid ryktbar personlighet -- det adertonde seklets Pythia, hvars spådomar icke sällan slogo in, någon gAng måhända af en tillfällighet, men oftast och vanligast genom hennes ovanliga kännedom om de besökandes enskilda förhållanden, om hvilka hon, genom skickligt spioneri och hemliga relationer, förstod att göra sig väl underrättad. Bland en mängd mer och mindre trovärdiga historier om hennes förutsägelseförmåga berättas äfven, att Gustaf III, lockad af de många underbara berättelserna om hennes spådomskonst någon tid före sin död besökt henne -- naturligtvis inkognito -- och då blifvit varnad för mars månad och en man i röd väst.

Arfwidsson, Nils,

estetiker, politisk skriftställare. Född d. 7 maj 1802. Föräldrar: bergsrådet Niklas Arfwidsson och Anna Margareta von Jacobsson.

Med grundliga kunskaper, inhämtade i det fint bildade föräldrahemmet, inrättade han i Uppsala sina studier för den diplomatiska banan och ingick, efter aflagda examina, i konungens kansli. Snart kom det likväl för grefve v. Engeströms öron, att A. brukade besöka ett kafé vid Regeringsgatan, kalladt »Café des Indépendents», och därmed var det förbi med utsikterna om någon befordran inom kabinettet.

A. hade förut försökt sig som skriftställare: nu på sätt och vis nödgad att fortgå på denna bana, slog han sig på litteratur- och konstkritik och väckte genom sina grundliga och välskrifna artiklar det uppseende, att han 1828 erbjöds att öfvertaga redaktionen af Post- och Inrikes-tidningar. Denna befattning skötte han i två år, men en vacker dag 1830 uppkallades han till en af regeringens ledamöter och erhöll »varning» för en, ur Journal des Débats öfversatt och i Posttidningen intagen, artikel emot de så kallade »Juliordonnanserna». A. lämnade då den officiella tidningen och inträdde som medarbetare i Aftonbladet där han under någon tid redigerade afdelningen för litteratur och utrikes nyheter.

För att emellertid få en egen tidning inköpte han tillsammans med sin svåger V. F. Dalman 1833 Dagligt Allehanda. Kort därefter dog hans maka och smärtan af denna förlust jagade A. ut på resor. Härunder studerade han hufvudsakligen konsten i dess särskilda uppenbarelser i olika skolor och olika länder, studier som han sedan offentliggjort i sina reseskildringar: Resa på Kontinenten 1838; Nord och Söder 1842--43, m. fl.

1839 drog sig A. tillbaka från den publicistiska arenan, utnämndes 1840 till protokollssekreterare i k. kansliet och tjänstgjorde i riksarkivet 1825--53 samt i generaltullstyrelsens kansli 1847--63.

1844 erhöll han i uppdrag att blifva scenisk intendent vid Kungliga teatern, hvilken befattning han likväl lämnade året därpå.

A. har öfversatt arbeten af Byron och Shakspeare jämte Oisians sånger, med kritisk inledning och noter. Han dog i Stockholrn d. 14 april 1880.

Gift 1) 1829 med Charlotta Lovisa Sjöborg; 2) med Matilda Linders.

Arlberg, Georg Efraim Fritz,

operasångare. Född i Leksand i Dalarne d. 21 mars 1830. Föräldrar: komministern Georg Arlberg och Marqareta Lovisa Sahlmark. Student i Uppsala 1848, tog han kameralexamen 1852 och ingick som tjänstgörande i kammarkollegium och ett par andra af hufvudstadens ämbetsverk. Hans röst och sällsynta musikaliska begåfning anvisade honom likväl ett annat verksamhetsfält, som mer öfverensstämde med hans naturliga böjelse. Han ingick vid den, under E. Stjernströms ledning stående d. v. Mindre teatern i Stockholm och debuterade där i okt. 1854 som Farinelli i sångspelet af samma namn. Efter ett fyraårigt engagement vid denna scen, öfvergick han 1858 till K. teatern, där han gjorde sin debut som Figaro i »Figaros bröllop».

Lika utmärkt i dramatiskt som musikaliskt hänseende, tolkade han en mängd karakterer af det mest olika skaplynne såsom Räfklo i »Målaren och modellerna», Belcor i »Kärleksdrycken», Valentin i »Faust» Jägaren (prinsen) i »Nattlägret i Granada», Carl V i »Ernani», Joconde i »Joconde», Figaro i »Barberaren i Sevilla», Bellman i »En afton på Haga», Holländaren i »Den flygande Holländaren», Don Juan, Hans Heiling, Asmodeus Don Cesar de Bazano, m. fl. 1860--64 tjänstgjorde han som underregissör och 1864--65 som regissör vid den lyriska scenen. För utbildningen af sin konst, hade han företagit flera studieresor till utlandet och gjort en många konstresor inom landet, äfvensom till Norge och Finland. A. har öfversatt och bearbetat många operatexter och utfört åtskilliga kompositioner.

1874--77 sjöng han vid operan i Kristiania och har sedermera som gäst uppträdt på olika Stockholmsteatrar. Sedan 1883 har A. mest verkat som sånglärare. Han utgaf 1891 Försök till en naturlig och förnuftig grundläggning af tonbildningsläran -- ett skarpt och uppseendeväckande arbete. Död d. 21 febr. 1896.

Gift 1868 med Maria Anna Rudolfina Neruda, född i Brünn (Mähren) 26 mars 1840, dotter af musikdirektören Josef Neruda och Franziska Merta och inom den musikaliska världen känd som utmärkt violinist.

[supplement]

Armfeldt

(ätten). Ätten härstammar från bonden Lars Eriksson å Frösön i Jämtland, hvars son Erik 1648 adlades under namnet Armfelt. Hans sonson -- se A. 1 -- erhöll 1731 friherrlig värdighet. En del ättemedlemmar ha skrifvit sig Armfeldt.

1. Armfeldt Carl Gustaf
2. Armfelt, Gustaf Mauritz
3. Armfeldt, Carl Gustaf

1. Armfeldt, Carl Gustaf,

krigare. Född i Ingermanland d. 9 nov 1666. Föräldrar: öfverstelöjtnanten Gustaf Armfelt och Anna Elisabet Brakel.

Liksom släktens äldsta medleminar ägnade A. sig åt krigareyrket och ingick vid sjutton års ålder såsom korpral vid Nylands kavalleri.

1685 lämnade han denna post och begaf sig till Frankrike, där han erhöll plats som simpel soldat vid prins Ferdinands af Fürstenberg regemente. I tolf år följde han de franska fanorna och återkom till fäderneslandet såsom kapten. På grund af sin militära erfarenhet anställdes han vid finska hären såsom generaladjutant 1701 och kvarstannade under större delen af Carl XII:s krig vid denna armékår, till hvars öfverbefälhafvare han utnämndes 1713.

Under det långvariga kriget utmärkte han sig vid flera tillfällen, synnerligast vid försvaret af Helsingfors 1713 och i slaget vid Storkyro 1714, där han med sex tusen man skulle ha slagit den tredubbelt starkare fienden, om infanteriet, hvilket gjorde under af tapperhet, blifvit behörigen understödt af rytteriet, som kommenderades af general De la Barre.

Utnämnd till generallöjtnant 1717, emottog A. öfverbefälet öfver den arméfördelning, som på Carl XII:s befallning följande året inbröt i Norge för att intaga Trondhjem. Företaget, som misslyckades till följd af svenskarnas fåtalighet och dåliga utrustning, har vunnit en sorglig ryktbarhet genom de olyokor och lidanden, som träffade deltagarna under återtåget. Sedan konungen fallit vid Fredrikshald och hären fått befallning att återvända hem, kom den nyårsaftonen 1718 till Tydalen i Norge, hvarifrån man hade åtta mil till närmaste svenska by i Jämtland. När trupperna hunnit en mil från Tydalen, uppstod en svår nordvästlig storm med snöyra, hvarunder hela hären gick vilse på fjällen. Den skarpa kölden dödade redan första dagen vägvisaren jämte många af manskapet och under följande natten ihjälfröso flera hundra. Af öfver fem tusen man, som från Tydalen anträdde återtåget, funnos vid ankomsten till Dufeds skans blott 870 lefvande kvar, till större delen gamla härdade finnar. Ett genom allmän subskription åstadkommet minnesmärke öfver de fallne aftäcktes den 6 sept. 1892 på Dufeds skans.

1719 utnämndes A. till landshöfding i Viborgs län hvilket ämbete han dock aldrig tillträdde. Friherre 1731 och general af infanteriet 1735. Död på sin gård Isnäs i Finland d. 24 okt. 1736.

Gift 1700 med Lovisa Aminoff.

2. Armfelt, Gustaf Mauritz,

Gustaf III:s gunstling. Född på Juuva kaptensboställe i S:t Mårtens socken i Finland d. 31 mars 1757. Den förres sonsons son. Föräldrar: generalmajoren Magnus Vilhelm Armfelt och Maria Katarina Wennerstedt.

Bestämd för krigareståndet, erhöll han sin militara bildning vid kadettskolan i Karlskrona och utnämndes 1774 till fänrik vid gardet. Genom sin lättsinnighet ett mål för Gustaf III:s misshag, begaf han sig utomlands och uppehöll sig en tid i Paris. När konungen 1780 besökte Spaa, uppvaktades han af A., som till den grad tjuste monarken att dennes onåd förbyttes i den afgjordaste ynnest. A. anställdes såsom kavaljer hos kronprinsen, utnämndes 1783 till öfverstekammarjunkare och erhöll 1787 chefskapet öfver Nylands regemente. Af Gustaf använd i åtskilliga politiska värf, blef han på en gång konungens hemlige minister och rådgifvare och deltagaren i hans nöjen och förtroliga sällskapskrets.

Under kriget med Ryssland erhöll han befälet öfver en af de härfördelningar, som skulle anfalla Fredrikshamn, men då detta i följd af Anjalaförbundet blef om intet och Danmark försåtligt brutit freden, sändes han till Dalarne och lyckades där, ehuru med mänga svårigheter, att bilda några friskaror till landets försvar. Under fortgången af ryska kriget åter på sin befälhafvareplats vid finska hären, ådagalade han vid flera tillfällen ett stort mannamod, såsom vid stormningen af batterierna på Elgön, vid eröfringen af det fasta Kärnäkoskipasset och i affären vid Savitaipale, där han sårad måste draga sig tillbaka.

Kort därpå befordrad till generalmajor pryddes han efter freden i Verelä med Serafimerorden och valdes till kansler för Abo universitet.

Under konungens resa till Aachen 1791 var han ledamot i den tillförordnade regeringen, en utmärkelse, som redan förut vederfarits honom och skulle ha händt honom tredje gången, efter Gustafs död, om dennes sista vilja blifvit respekterad.

Men med den kunglige välgörarens frånfälle ingick ett nytt skifte i A:s öden. På sin dödsbädd hade Gustaf förordnat honom till medlem i förmyndarestyrelsen och till öfverståthållare i Stockholm. I den sistnämnda befattningen lyckades det honom att stilla de oroligheter, som vid underrättelsen om konungens död voro på väg att utbryta i hufvudstaden; men härmed var det också slut med A:s inflytande.

Den nye regentens allrådande gunstling Reuterholm var A:s hätskaste fiende. Armfelt bemöttes väl ännu med en viss artighet och utnämodes några veckor efter Gustaf III:s död till generallöjtnant, men fann sig likväl föranlåten att söka permission och företaga en utrikes resa. Under det han låg i Aachen, dit han begifvit sig för att sköta sin hälsa, emottog han helt oförberedt sitt afsked som öfverståthållare och ett missiv att genast afgå till Neapel såsom svensk minister. I harmen öfver denna förvisning och inbillande sig, att Reuterholm och förmyndarestyrelsen hyste fientliga afsikter mot den unge konungen, uppgjorde han en plan att, om det blefve nödvändigt, utan hänsyn störta den bestående regeringen. Dessa stämplingar hvilka han anförtrodde åt sina vänner i Sverige, blefvo genom bortsnappade bref och ett besoldadt spioneri snart röjda och en eskader afsänd till Neapel för att gripa och föra A. fängslad till Stockholm. Men A., som i tid blifvit varnad lyckades undkomma till Ryssland, och 1794 anställdes mot honom och den aflidne konungens vänner en högmålsprocess. A. själf dömdes från lif, ära och gods och hans namn uppspikades på skampålen i alla städer i Sverige; fröken Rudenschöld, som med A. underhållit en brefväxling, som ansågs komprometterande, fick schavottera och insattes på spinnhus, och flera personer, som till och med ganska oskyldigt med honom stått i beröring, kastades i fängelse och skickades på fästning.

Sedan A. några år uppehållit sig i Kaluga i Ryssland och därefter någon tid vistats i Tyskland, upphäfdes 1799 den öfver honom fällda domen, och han återkom till Sverige 1801. Följande året skickad som minister till Wien, hemkallades han åter 1804 för att öfvertaga befälet öfver svenska trupperna i Pommern. Här utförde han 1807 en lycklig expedition mot de aftågande fransmännen, men blef vid deras återkomst tillbakadrifven och sårad, hvilket, i förening med Gustaf Adolfs tydligt visade onåd, föranledde honom att nedlägga befälet. Följande året anställd som öfverbefälhafvare för arméfördelningen mot Norge, kunde eller måhända ville han ingenting uträtta, hvarigenom han åter föll i onåd och hemkallades med befallning att tills vidare förblifva på sina egendomar vid Stockholm.

När planen för revolutionen 1809 uppgjordes, var A. väl medveten därom, men tog för öfrigt ingen del i densamma.

Efter regementsförändringen afsändes han såsom chef för den vid gränsen kvarstående västra armén och blef vid Carl XIII:s kröning utnämnd till excellens och följande året till president i krigskollegium.

Det mindre vänskapliga förhållande, i hvilket han kommit till det rådande partiet och hans illa dolda förtrytelse mot dess hufvudmän, började åter samla hotande moln öfver hans hjässa. Fruktande hvarje ögonblick att bli arresterad inställde han sig natten till d. 31 mars 1811 hos ryske ministern i Stockholm och svor hans monark trohetsed; redan följande dagen erhöll han befallning att lämna landet och affördes genast öfver gränsen. I Ryssland emottogs han med mycken nåd af kejsar Alexander, utnämndes strax till ordförande för finska ärendenas beredning och utvaldes för andra gången till kansler för akademien i Åbo. Af tsaren upphöjd till rysk-finsk grefve, förestod han 1813 generalguvernörsämbetet i Finland och dog efter några månaders sjukdom på lustslottet Tsarskoje-Selo d. 19 aug. 1814.

Af naturen utrustad med ett bildskönt ansikte, ett lifligt, lekande lynne, blixtrande kvickhet och ett intagande ridderligt väsen, var A. en meteor, som tjuste och bländade där han gick fram. Under Gustaf III:s tid ville, som bekant, litet hvar vara vitter för att falla konungen i smaken, och A. ville därför äfven figurera som författare. Den lilla nätta vådevillen Tillfället gör tjufven, uppgafs vara skrifven af honom, men är författad af Hallman. Den förskaffade emellertid A. tvenne gånger inträde i Svenska akademien, första gången vid akademiens stiftelse och andra gången efter Murberg, hvars stol han intog utan att likväl fullgöra det därmed förbundna villkoret att hålla ett åminnelsetal öfver sin företrädare. Öfver A. är en utförlig och intressant monografi utgifven af Elof Tegnér.

Gift 1785 med grefvinnan Hedvig Ulrika De la Gardie.

[supplement]

3. Armfeldt, Carl Gustaf,

militär, konspiratör. Född d. 14 juli 1724; sonson till A. 1 och farbroder till A. 2. Föräldrar: kaptenen, frih. Gustaf Armfeldt och Anna Elisabet Wrangel.

Tidigt ingående å krigarbanan, blef A. 1735 korporal vid Nylands dragoner, deltog 1741--42 i finska kriget och var åtta år i fransk krigstjänst. Han befordrades så småningom till major 1768, blef vice landshöfding i Nylands och Tavastehus' län 1776, öfverste 1777, chef för Nylands regemente 1780, landshöfding i nyssnämnda län 1787 samt generalmajor s. å. Vid krigsutbrottet 1788 ställdes A. i spetsen för en af de två kårer, som skulle angripa Fredrikshamn och hade framryckt ända till det 4 kilom. från detsamma belägna Hussula, då de missnöjda officerarne förmådde honom öfvertala konungen till återtåg. Gripen af svårmod öfver situationen, begärde och erhöll han d. 7 aug. 1788 afsked men kvarstannade vid armén utan befäl. Enda räddningen syntes honom ligga i fred och, svag och osjälfständig som han var, lät han af kraftigare viljor sig öfvertalas att sätta sitt namn främst bland de 7 officerares, som undertecknade det till kejsarinnan Katarina d. 7 aug. afsända brefvet om fred, liksom han till Gustaf III öfverbringade den i Anjala d. 12 aug. uppsatta »Anjalaförbundsakten». Han blef följande år arresterad och dömdes 1790 af krigskollegium till döden, hvilken dom sedan mildrades till lifstids fängelse å Malmö fästning, där han afled d. 5 jan. 1792.

Gift 1: 1755 med Antoinette Johanna Norman, 2: 1766 med Anna Margareta Ehrenborg.

Arnberg, Johan Wolter,

bankman. Född i Norrköping d. 14 okt. 1832. Föräldrar: klädesfabrikören Johan Adolf Arnbberg, riksdagsman i borgarståndet 1834 och 1844, och Sophia Luth.

Student i Uppsala 1849, fil. d:r 1854, kallades A. 1856 till docent i statsvetenskap. 1859--60 företog han med statsunderstöd en resa till Frankrikeoch Belgien och studerade särskildt handelsdomstolarnas organisation och verksamhet. 1865--72 var han direktör i Upplands enskilda bank och 1870--74 styrelseledamot i Stockholms enskilda bank. Sistnämnda år valdes han af riksdagen till fullmäktig i riksbanken och utsågs inom fullmäktige till deputerad för utrikes affärerna, hvilka förtroendeuppdrag A. innehade till sin död, som oförmodadt inträffade den 20 juni 1900 å Saltsjöbaden vid Stockholm. Som stadsfullmäktig under en följd af år tog han äfven en verksam del i Stockholms kommunala lif.

A.var en ovanligt skicklig och rättrådig bankman, hvars duglighet äfven togs mycket i anspråk för kommittéarbete. Han var en af stiftarna af Nationalekenomiska föreningen och Föreningen emot lifsmedelstullar samt led. af Vetenskapsakademien. A. har bl. a. utgifvit Om upphandlingsdeputationen 1866, Om arbetets och bytets frihet 1864, Anteckningar om frihetstidens politiska ekonomi, I. Handeln och näringarne 1868, ett utmärkt arbete, m. m.

Ogift.

Arndt, Ernst Moritz,

historisk skriftställare. Född d. 26 dec. 1769 å Sehoritz på den under Sverige då ännu lydande ön Rügen, där fadern var förvaltare på ett grefve Putbus tillhörigt gods.

Efter fulländade studier, först vid gymnasiet i Stralsund, sedermera vid universiteten i Greifswald och Jena, företog A. en längre resa genom Tyskland, Ungern, Italien, Frankrike och Belgien och besökte äfven Sverige 1803 och 1804 samt 1807--09. Hans Resa i Sverige 1804, om hvilken det blifvit yttradt, att svenskarne genom den först lärde rätt känna sitt eget land, är öfversatt på svenska och har sett ett par upplagor.

År 1806 anställd vid svenska kansliet i Stralsund, sysselsatte han sig hufvudsakligast med öfversättning af Sveriges rikes lag till tyska språket, sedan Gustaf Adolf -- hvars särskilda uppmärksamhet blifvit fäst på Arndt med anledning af en dennes skrift om lifegenskapen i Pommern, för hvilken skrift han angafs och hos konungen anklagades, men hvilken af konungen godkändes -- beslutat införandet af svensk lag i dåvarande svenska Pommern, i sammanhang med afskaffandet af den där rådande lifegenskapen. Samma år utgaf A. första delen af sitt bekanta arbete Geist der Zeit, riktadt emot afguderiet af Napoleon, hvilken då allmänt ansågssom en folkens frälsare. Härigenom ett mål för dennes hat, nödgades han efter slaget vid Jena fly öfver till Sverige. Efter Gustaf IV Adolfs afsättning återvände han till Tyskland och blef 1818 professor i historia vid det nya universitetet i Bonn. Ånyo utsatt för förföljelser, entledigades han året därefter från sin tjänst, samt var i mer än tjugu år skild ej blott från all ämbetsverksamhet, utan äfven från sina papper, hvilka sekvestrerades vid början af den mot honom anställda rättegången. Åter insatt i sitt ämbete af Friedrich Wilhelm IV, ägnade han sig med ifver åt sin förra verksamhet; var en kort tid 1848 medlem af Frankfurtparlamentet och dog 1860.

A. var en snillrik och eldig natur och hans skrifter äro i Tyskland högt värderade. Bland arbeten af särskildt intresse för svenskarna, har han förutom den nyssnämnda Reise nach Schweden, utgifvit Erinnerungen aus Schweden, Schwedische Geschichten unter Gustav III vorzüglich aber unter Gustav IV Adolf, m. m.

Arnell, Lars,

skriftställare. Född d. 13 jan. 1781. Föräldrar: majoren vid artilleriet Lars Larsson Arnell och Sofia Elisabet v. Rosen.

Vid tretton års ålder sergeant vid artilleriet, hade han avancerat till major vid Kalmar regemente och till öfverstelöjtnant i armén, när han 1813 tog afsked. 1817 till förordnad landshöfding i Jämtland, förflyttades han följande året till samma plats i Halmstad, där han kvarstannade i fem år, då han emottog uppdraget att såsom tillförordnad statssekreterare handhafva krigsportföljen, hvilket förordnande efterföljdes af hans utnämning såsom ordinarie statssekreterare 1824. Som ämbetsman ådagalade A. en utmärkt skicklighet och stod hos konung Carl Johan i synnerlig nåd. Men offer för en okuflig spellystnad, störtade han sig ohjälpligt i fördärfvet och måste, ett år efter det han blifvit statssekreterare, taga afsked och lämna Sverige. Väl utom landets gränser, dömdes han såsom bedräglig gäldenär förlustig sina ordenstecken och att hållas till två års fästning.

I Finland, dit han begifvit sig, öppnade han i Åbo en bokhandel, blef rysk undersåte och sekreterare i Åbo länshushållningssällskap. Medan han ännu var kvar i Sverige, uppträdde han som författare och utgaf bland annat en broschyr: Huru skola banquerouter förekommas, vingleriet och ockret utrotas? -- hvilket sällsamt nog utkom samma år som hans eget obestånd yppades. I Finland ägnade han sina lediga stunder mest till öfversättningar af Scott, Irving, Cooper, Moore m. fl., och redigerade 1830--39 »Abo underrättelser».

Död i Åbo d. 6 Sept. 1856.

1. Arnoldson, Carl Oskar,

operasängare. Född i Stockholm d. 4 juli 1830. Föräldrar: förste expeditionssekreteraren Lars August Arnoldson och Fredrika Vilhelmina Raphael.

Student i Uppsala 1849, tog A. kameralexamen och tjänstgjorde ett år som e. o. i generaltullstyrelsen och några andra ämbetsverk. Hans inre håg drog honom emellertid till teatern, för hvars lyriska scen han ägde löftesrika anlag i sin härliga röst och stora musikaliska begåfning. Uppmuntrad af sin Uppsalakamrat Arlbergs lyckliga debut på Mindre teatern, ingick A. vid samma scen 1855 och debuterade liksom den förre i sångspelet Farinelli. Efter allvarliga studier under Ed. Stjernström och K. teaterns sånglärare J. Günther, uppträdde han i jan. 1858 på K. teatern såsom Max i »Friskytten» och erhöll anställning därstädes i juli samma år. 1858 och 1865 företog A. studieresor till Paris. Såsom en betydelsefull länk i utvecklingen af sitt konstnärskap räknar A. själf bekantskapen med en tysk f. d. teatersångare, Wieser, hvilken till följd af ett ogunstigt öde kommit att sjunga på ett schweizeri i Stockholm, där A. och Arlberg händelsevis fingo höra honom. Betagna af hans utomordentliga stämma och mästerliga tonbildning förmådde de honom att meddela sig undervisning. Bland de nära fyrtio olika partier, i hvilka A. med stor framgång vid K. teatern uppträdt, må nämnas: Eleasar i »Judinnan», Raouli »Hugenotterna», Tamino i »Trollflöjten», Huon i »Oberon», Almaviva i »Barberaren i Sevilla», Arnold i »Wilhelm Tell», Robert, Profeten, Fra Diavolo, Romeo, Faust, bergakungen i Den bergtagna, Radames i Aida, Tannhäuser. A. hade en utmärkt, väl utbildad tenor af lyrisk art.

Han dog för egen hand i Karlsbad d. 8 juli 1881. Gift med Fredrika Dorotea Dag.

2. Arnoldson, Sigrid,

sångerska. Född i Stockholm d. 20 mars 1861. Den föregåendes dotter. Erhöll undervisning af sin fader och Fr. Arlberg samt uppträdde å konserter här och i Norge. A. reste 1884 till Berlin och studerade för Artôt, med hvilkens man, Padilla, hon företog en konsertturné i Österrike. Hon debuterade härunder i Prag på scenen som Rosina i »Barberaren». 1886 hade hon stor framgång i Moskva som Rosina, Dinorah, Lakmé, Traviata m. m. Hon har sedermera sjungit i en mängd hufvudstäder och större platser. I Paris debuterade hon som Mignon på Opéra Comique. A. ingick 1889 äktenskap med sin impressarie, Alfred Fischhof. 1890 uppträdde hon bl. a. i Stockholm, 1893--94 intog hon Amerika. A. är nu världsberömd; hennes styrka ligger i den fulländning, till hvilken hon bringat sin icke stora, men klangsköna röst, och i det täcka, skälmska behag, hvarmed hon utför sina roller. Hon har en förtjusande apparition.

[supplement]

Arnoldsson, Klas Pontus,

religionsfilosofisk skriftställare, fredskämpe. Född i Göteborg d. 27 okt. 1844. Föräldrar: musikern Olof Andersson och Inga Charlotta Hagbom von Seth.

A., som under skoltiden ändrade sitt namn till Arnoldsson, ingick tidigt vid statens järnvägar och blef 1871 statsionsinspektor vid Tumba. Hans intressen hade redan nu starkt dragits åt religionsfilosofiska studier och hade han 1865 utgifvit Hälvetesläran samt 1870 Religionsfriheten. I sin 1877 utgifna skrift Verkligheten, en lifsåsikt utvecklade han vidare sin unitariska åskådning, under afgjord front mot materialismen, och i sådan anda redigerade han ock 1878--81 i förening med A. F. Åkerberg »Sanningssökaren, månadsskrift för förnuftstro och praktisk kristendom». Sedan han 1881 af Södertörns domsaga insatts i Andra kammaren, där han hade plats till och med januaririksdagen 1887, lämnade han sin plats vid järnvägen och började 1882 utgifva en mindre encyklopedi, Folkets bok, hvars utgifning dock snart afstannade. I riksdagen väckte han en viss uppmärksamhet genom sin 1883 framlämnade motion om ständig neutralitet för de skandinaviska rikena och tog s. å. initiativ till Svenska freds- och skiljedomsföreningens bildande. Han utvecklade ock vidare sina idéer i skriften Neutralitetsfrågan, 1883. På hösten s. å. uppsatte han i Stockholm tidningen Tiden, hvilken med i allmänhet radikal tendens tillika sökte uppehålla ett godt samförstånd med landtmannapartiet. Då tidningen hotade förändra sin färg i socialistisk riktning, afgick A. i april 1885 från redaktörskapet och verkade under de följande år den tid, sådant på grund af hans sjukliga hälsotillstånd var möjligt, för sina idéer genom föredrag i Sverige och Norge samt i arbetena Är världsfred möjlig? 1890 (öfversatt till flera språk); och Religionen i forskningens ljus, 1891--92. Ännu en gång uppträdde han som tidningsutgifvare, nämligen af Nordsvenska Dagbladet i Sundsvall 1892--94. 1895 utgaf han Fred med Norge, unionen må bära eller brista, och i den riktning, denna skrifts titel angifver, verkade han ock under de följande åren både i tal och skrift. Den okritiska beundran af norska vänstern, han därvid ådagalade, mottogs i Sverige med blandade känslor. 1900 sammanfattade A. sina föregående undersökningar i ämnet i det omfångsrika arbetet Seklernas hopp, en bok om världsfreden, och 1903 fann han ett nytt sätt för sin fredsagitation i en till Kristi tid förlagd berättelse Maria Magdalena. Han har äfven utgifvit åtskilliga andra skrifter af mera efemär betydelse.

Gift 1: 1869 med Eva Wahlgren, 2: 1903 med Edith Viktoria Blomsköld.

Arpi, Oskar Adalrik,

sånganförare. Född i Börstils församling i Roslagen d. 8 febr. 1824. Föräldrar: kyrkoherden därstädes med. doktorn Jakob Emanuel Arpi och Johanna af Bjerkén.

Student i Uppsala 1842, vann A. därstädes 1854 den filosofiska graden och undfick 1858 fullmakt som adjunkt vid Uppsala högre elementarläroverk. 1852 vald till anförare för Uppsala studentkårs allmänna sångförening, gaf han, under de tjugu år, 1852--72, han med sällsynt skicklighet förestod denna befattning, årliga konserter i Uppsala för studentkårens byggnadsfond. Dirigent för de stora studentkonserterna i Stockholm på 1850- och 1860-talen, hvarvid tre stycken gifna 1864 till förmån för danskarna, inbringade närmare 20,000 kr., anförde han Uppsalasången under studentmötena i Uppsala, Köpenhamn och Kristiania, och anordnade den bekanta sångarfärden till Paris 1867, då vid den stora täflingen mellan flera nationers sångföreningar Uppsala studentkör eröfrade det utsatta sångarpriset. Musiklärare vid Uppsala högre elementarläroverk 1805.

A. dog i Uppsala d. 25 sept. 1890. Ogift.

Arrhenius.

Stamfadern Claes Kapfelman skall ha tillhört en adlig släkt i Bayern och var bosatt i Linköping.

Arrhén och Arrhén von Kapfelman är yngsta grenen af släkten Arrhenius, hvilket namn förenklades af Jakob Arrhenii båda yngsta söner.

1. Arrhenius Jakob
2. Arrhenius, Carl Axel
3. Arrhén von Kapfelman, Erik Jakob

1. Arrhenius Jakob,

psalmförfattare. Född i Linköping d. 31 okt. 1642. Föräldrar: handlanden Arvid Claeson Kapfelman och Ingrid Björnsdotter.

Efter slutade akademiska studier ingick han i det då nyss i Uppsala inrättade antikvitetskollegium, men lämnade efter några år denna befattning och återvände till universitetet, där han 1677 blef akademisekreterare 1680 akademiräntmästare och 1687 professor i historia. Med lika ovanlig drift som ordningskärlek utredde han som räntmästare Uppsala akademis intrasslade penningväsende och satte hela dess ekonomi i ett ordnadt skick. Det hör väl till sällsyntheterna, att ett så praktiskt sinnelag förenas med ovanliga skaldegåfvor, och dock har A. lämnat prof på sådana i flera synnerligen vackra och anderika psalmer. Död d. 13 april 1725 på Hembringe gård, sedan han 1716 lämnat professuren åt sin äldste son, Lars.

Gift 1677 med Anna Fornelia.

2. Arrhenius, Carl Axel,

kemist. Född d. 29 mars 1757 i Stockholm. Den föregåendes sonsons son. Föräldrar: protokollssekreteraren Jakob Larsson Arrhenius och Brita Sofia Georgii..

Redan i ungdomen anställd vid artilleriet, utmärkte han sig under kriget 1788--90 för mod och skicklighet. På den militära banan fortgick han till major 1801 och t. f. generalfälttygmästare samt inspektör för kruttillverkningen i riket. Vid sidan af dessa befattningar har han inom vetenskapen eröfrat sig ett namn, såsom en af Sveriges utmärktaste kemister.

1787 hade A. blifvit utsedd att åt följa öfverdirektör Wadström och prof. Sparrman på en vetenskaplig-kommerciel, af allmänna medel bekostad resa till Senegal. På återresan besökte han Paris, där den sista striden just då utkämpades mellan Berthollet och Lavoisier om den senares antiflogistiska kemi. A. blef genast vunnen för den nya läran och var således den förste, som i Sverige fortplantade teorien om kropparnas syrsättning och därmed förbundna förbränningsfenomen. 1817 ledamot af Vetenskapsakademien. Död. d. 20 nov. 1824.

Gift 1796 med Gustafva von Bilang.

3. Arrhén von Kapfelman, Erik Jakob,

Utrustad med sällsynt musikalisk begåfning och en icke vanlig virtuositet såsom tonkonstnär, kom A. i befordringsväg icke längre än till musiklärare vid krigsakademien på Karlberg. Icke förty har han beredt sig ett varaktigt minne såsom genialisk tonsättare. Med förkärlek tonsatte han svenska och nationella diktalster, såsom: Carl XII:s fältmarsch; Skandinavisk folksång; Den siste kämpen (af Geijer); Vårsång (af Stagnelius), m. m. Han har satt musik till Shakespeare's »Macbeth», till körerna i Lidners »Medea», till Lings »Agne», »Den heliga Birgitta», »Engelbrekt», m. fl.; skrifvit en stor symfoni: »Grekernas första seger vid Missolonghi», samt skänkt oss Blommorna, en genomkomponerad tondikt till Atterboms skaldeverk af samma namn, och de härliga melodierna till »Kärleken» af Ling och »Våren är kommen» af C. F. Dahlgren.

Död i Stockholm d. 23 maj 1851.

Ogift.

1. Arrhenius, Johan Peter,

naturforskare, författare i agronomi. Född i Järeda församling af Linköpings stift d. 27 sept. 1811. Föräldrar: landtbrukaren Gustaf Isak Arenius och Anna Rebecka Bremer.

Denna släkt, som ursprungligen hette Arenius, har ej sammanhangmed den föregående.

Med hågen tidigt vänd åt naturvetenskaperna, tillhörde A. redan som gymnasist i Linköping det af gymnasieläraren, doktor Stenhammar, inrättade »Botaniska sällskapet», och började, efter att 1830 blifvit student i Uppsala, snart sin bana som vetenskapligt erkänd botanist.

Sedan han aflagt filosofie kandidatexamen 1839 och utgifvit en vetenskaplig afhandling om Sveriges Rubusarter -- Ruborum Sueciæ dispositio monographico-critica 1839 -- kallades han till docent i praktisk ekonomi och förordnades att förestå den botaniska professuren under den ordinarie lärarens (Fries') frånvaro vid riksdagarna. Promoverad till fil. doktor 1842, befordrades han fyra år därefter till adjunkt i sitt läroämne eller praktisk ekonomi. Under tiden fortsatte han med ifver sin redan förut började litterära verksamhet, utgaf flera goda undervisningsböcker i botanik, såsom: Växtrikets Terminologi 1842--43, Elementarkurs i Botaniken 1845 o. s. v., och deltog i uppsättandet af tidskriften »Frey», under det han samtidigt var medarbetare i »Skandia», »Eos», »Botaniska Notiser» samt i »Tidskrift för landtmanna- och kommunalekonomien», hvilken kort därefter blef hans egen.

Utgifvandet af den berömda skriften: Om vexelbrukets grunder 1844, som på ett särdeles klart sätt utreder detta viktiga ämne, i öfverensstämmelse med de åsikter vetenskapen då härom hade uppställt, föranledde hans inkallande till sekreterare i Uppsala läns hushållningssällskap och kort därefter hans utnämning till föreståndare för Ultuna landtbruksinstitut, en befattning som han bibehöll till 1862, då han flyttade till Stockholm och anställdes vid Landtbruksakademien såsom dess sekreterare.

Men Arrhenii lärareverksamhet har icke inskränkt sig till hans elever vid Ultuna eller upphört med hans förflyttning till en annan plats, tvärtom kom han genom sin stora Handbok i svenska jordbruket, hvilken blef antagen till lärobok vid alla landtbruksläroverk i Sverige, Norge och Finland, att utöfva det största inflytandet på den uppväxande generationen af bildade landtmän.

Af alla de skrifter, genom hvilka han verkat på det svenska landtbrukets rationella utveckling torde likväl inga i vidsträcktare kretsar gagnat den fosterländska saken så, som hans Smärre samlade skrifter i landthushållningen, hvilka ofta i flera upplagor och i tusentals exemplar blifvit spridda till den jordbrukande befolkningen i alla landets delar. Titulärprofessor 1850, ledamot af Vetenskapsakademien m. fl. vetenskapliga samfund; ledamot af riksdagens första kammare 1867--72. A. lämnade 1881 platsen som landtbruksakademiens sekreterare och dog i Stockholm d. 5 sept. 1889.

Gift 1: 1841 med Elsa Maria Berg och 2: 1859 med Catharina Euphrosyne Goldkuhl.

2. Arrhenius, Svante August,

fysiker och kemist. Född på Viks gods, Uppsala län, d. 19 febr. 1859. Den föregåendes brorson. Föräldrar: uppbördsfogden vid Uppsala universitet Svante Gustaf Arrhenius och Karolina Kristina Munberg.

1876 student i Uppsala, 1878 fil. kandidat; 1884 fil. doktor och docent i fysikalisk kemi. 1891 blef A. lärare i fysik vid Stockholms högskola och 1896 professor i ämnet därstädes. A., som för närvarande är högskolans rektor, har framlagt betydande arbeten rörande den elektrolytiska dissociationsteorien. Med ledning af samma teori har A. undersökt gasernas ledningsförmåga samt häraf härledt en teori för luftelektricitet. A. är författare till en stor mängd afhandlingar i in- och utländska facktidskrifter såsom Försök att beräkna dissociationen (aktivitetskoefficienten) hos i vatten lösta kroppar 1887, Additive eigenschaften der salzlösungen s. å., Leitung durch heisse salzdämpfe 1891, Über den einfluss des mondes auf den elektrischen zustand der erde 1894--95 (i förening med N. Ekholm), o. s. v.

Gift 1894 med Brita Maria Margareta Sophia Rudbeck.

1. Arsenius, John Georg,

militär, målare. Född d. 4 febr. 1818 på Klämmestorp i Västergötland, där hans fader Samuel Arsenius, gift med Antoinetta Silfversparre, var lagman och häradshöfding i Vartofta och Frökinds härader.

Genomgick Skara skola och gymnasium och blef student i Uppsala 1837. Ingick s. å. som sergeant vid lifregementets husarer, i hvilket regemente han sedan avancerade till öfverstlöjtnant 1868. 1849 mottogs han som elev hos d. v. professorn vid Fria konsternas akademi Wahlbom och företog 1852 en studieresa till Düsseldorf och Paris, på hvilket sistnämnda ställe han flitigt studerade Horace Vernets målningar. Han tillbragte de sista månaderna i Paris i Höckerts atelier. 1865 agrée vid Fria konsternas akademi.

Ifrig sportsman har A. mest framställt kavalleri- samt rid- och körhästen. Han har målat genrebilder häraf samt många porträtt.

Han afgick från regementet 1878 och blef akademistallmästare i Uppsala, hvilken befattning han lämnade 1886.

Gift 1854 med Charlotte Sophia Bildt.

2. Arsenius, Karl Georg,

djurmålare. Född d. 8 juli 1855 på Marks egendom, vid Örebro. Den föregåendes son.

1876 student, därefter elev vid konstakademien hvarpå han studerade i Paris. A. har blifvit en af Frankrikes mest omtyckta sporttecknare samt har därjämte utfört många hästporträtt i olja och akvarell. På opponenternas i Stockholm utställning 1885 såg man hans På återvägen från Longchamps, hvarmed han vid världsexpositionen i Paris 1889 eröfrade tredje klass medalj. Bland Arsenius' taflor märkas porträtt af konung Oscar II till häst samt af hertigarne d'Aumale och de Chartres, likaledes till häst.

Artedi, Peter,

naturforskare, ichtyolog. Född i Anundsjö socken i Ångermanland d. 22 febr. 1705. Föräldrar: adjunkten, sedermera kyrkoherden i Nordmaling, Olof Arctædius och Helena Sidenia.

A. kom till Uppsala 1724.

När Linné fyra år senare ditkom från Lund, nämndes för honom den unge A. såsom den bland medicine studiosi mest bevandrade i naturvetenskaperna. Linné skyndade att uppsöka den unge naturforskaren och snart uppstod mellan de bägge studenterna en tillgifvenhet, som icke ens döden förmådde utplåna hos den efterlefvande. I nära sju år studerade de tillsammans, broderligt delande med hvarandra sina fröjder och sorger, rön och upptäckter.

»Båda täflade vi,» säger Linné, »att kunna öfverträffa hvarandra i ichtyologien (läran om fiskarna); men då jag efter långa ansträngningar däruti såg A. ständigt mig öfverlägsen, måste jag till honom öfverlämna denna vetenskap, tillika med studiet af amfibierna, däremot erkände han mig för sin mästare i kunskapen om fåglarna och insekterna.»

År 1734 for A. till England, för att utvidga sina insikter hos Willoughby och Rajus, som då ansågos för sin tids största ichtyologer. För att under samma resa absolvera sin medicinska grad, begaf sig A. till Leyden, där han oväntadt sammanträffade med Linné, som nyss ditkommit från Sverige. Genom dennes bemedling erhöll han i uppdrag att resa till Amsterdam och åt den rike apotekaren Albert Ceba ordna och beskrilva fiskarna i hans zoologiska museum.

Den 27 sept. 1735 drunknade A. i en af Amsterdams kanaler. Hans arbeten utgåfvos 1738 genom Linnés försorg.

Arvidsson, Truls,

kopparstickare. Född på 1600-talet i Västervik, där fadern Arvid var skomakare.

I Östgöta nations matrikel i Uppsala antecknad under namn af Troilius Adsarant, träffas han någon tid därefter såsom kopparstickare vid antikvitetsarkivet i Stockholm. A. var den förste infödde svensk, som med allvar ägnade sig åt kopparstickskonsten. Han var för sin tid en ovanligt språkkunnig man, hemmastadd icke blott i de flesta europeiska, utan äfven i de orientaliska språken, särdelen hebreiskan.

Död troligen 1711.

Arwidsson, Adolf Ivar,

skriftställare. Född i Padasjoki socken i Tavastland d. 7 aug. 1791. Föräldrar: komministern, sedermera kyrkoherden i Laukas, Adolf Arvid Arwidsson och Anna Katarina Molin.

Efter förberedande studier vid gymnasium i Borgå blef A. student i Åbo 1810, promoverades till filosofie doktor 1815 och kallades två år därefter till docent i historien. Samtidigt ingick han i den litterära förening i Åbo som utgaf kalendern »Aura». Försedd med behörig tillåtelse af universitetets rektor, begaf sig A. om hösten 1817 till Sverige och anlände efter en lifsfarlig resa omsider till Uppsala. Hans vistelse på svensk botten lär i Finland ha ådragit honom några misstankar, ty redan i april 1818 emottog han karislärens bref med befallning att genast återvända.

1821 började han utgifva Åbo Morgonblad, som gjorde honom ännu mer misstänkt. Han uppmanade i tidningen sina landsmän att bevara sin nationella själfständighet och försvara sin frihet och rätt. Litterära artiklar underlades en dold politisk betydelse och tidningen blef indragen. Följande året lät han i tidskriften »Mnemosyne» anonymt införa en uppsats, kallad: »Betraktelser», hvilken väckte vederbörandes stora misshag och när författaren efter upprepade förhör, omsider upptäcktes, blef han 1822 utan ransakning och dom för alltid förvist från universitetet. Året därefter öfverflyttade han till Sverige, blef svensk undersåte och ingick vid K. biblioteket i Stockholm, där han efterhand befordrades till verkets styresman 1843 och till ordenshistoriograf 1844.

Såväl i Finland som Sverige utvecklade A. en stor litterär verkgamhet. Åren 1816--22 lämnade han bidrag till Atterboms poetiska kalender, »Aura», »Svensk Litteratur-Tidning» och »Mnemosyne»; 1825--26 var han medarbetare i den blixtrande kvicka tidningen »Kometen» och har af trycket utgifvit en stor mängd arbeten, såsom Lärobok i Finlands historia och geografi 1832; Ungdoms-Rimfrost af Sonen i Örnskog 1832; Svenska Fornsånger 1834--42; Handlingar till upplysning af Finlands häfder, 10 delar, 1846--58, m. fl.; skrifvit texten till ett stort antal planschverk, såsom: Svenska konungar och deras tidehvarf 1836--43; Trettioåriga krigets märkvärdiga personer 1844--56, Konung Gustaf III och hans samtida regenter 1846, och ombesörjt utgifvandet af åtskilliga aflidna författares arbeten, såsom: Calonii, Dahlgrens, Schönbergs, m. fl. skrifter. Död d. 21 juni 1858.

Gift 1824 med Johanna Karolina Armfelt.

Aschan, Johan Lorentz,

Student i Uppsala 1787, beslöt han sig för den medicinska vägen och utsågs, endast aderton år gammal, att jämte några andra medicine studerande tjänstgöra som underläkare i finska kriget 1790, under d. v. öfverdirektören vid fältlasarettet Per Afzelius. Efter att ha blifvit medicine doktor 1797, förestod han någon tid intendentsplatsen vid Loka hälsobrunn och utnämndes 1803 till regementsläkare vid Smålands lätta dragoner, hvilken befattning han efter tio år lämnade och drog sig undan till privatlifvet. I besittning af en ansenlig förmögenhet genom sitt 1801 ingångna äktenskap med Katarina Nilsson, inköpte han följande året Lessebo järn- och pappersbruk i Kronobergs län, hvilket upprättades ur fullkomlig lägervall till en högst dyrbar och inkomstgifvande possession, med utseende af en välmående köping. Till denna egendom lades sedermera Os bruk och Klefva nickelhaltiga koppargrufva, hvars rikedomar genom ett af A. uppfunnet nytt beredningssätt kunde först rätt tillgodogöras. En fader för sina talrika underhafvande, gjorde han en bland de största donationer någon enskild i vårt land förmått åstadkomma, på samma gång han åt sina arfvingar lämnade millioner.

Såsom ett erkännande af sina patriotiska förtjänster, erhöll han 1814 titel af bergsråd. Ledamot af Vetenskapsakademien.

Död d. 20 maj 1856.

Ascheberg, Rutger von,

härförare. Född d. 2 juni 1621 på Berbonen i Kurland. Föräldrar: Wilhelm von Ascheberg, arfherre till Abgullen, och Margareta von der Osten genannt Sacken.

Då föräldrarna hos den unge A. sågo större lust för kriget än för bokliga studier, sändes han vid tretton års ålder som page ut i tyska kriget, där han i början tjänte i Weimarska hären. Efter hertig Bernhards död ingick A. 1640 som simpel ryttare i Banérs och sedermera i Torstenssons härar. Sedan han sålunda berömligt tjänstgjort i hela tio år, utnämndes han ändtligen 1644 till kornett. I slaget vid Jankovitz förde han sin skvadron nio särskilda gånger i elden, och när fienden slutligen grep till flykten, lämnade A. de eröfrade fanorna åt sin kvartermästare, sprängde efter de flyende och tog en af deras generaler till fånga. A. blef 1646 ryttmästare. Med samma utmärkelse deltog han i de tre följande fälttågen och när hären efter afslutad fred 1648 upplöstes var A:s skvadron den sista som afskedades.

Någon tid anställd som öfver-amtman hos landtgrefven af Hessen, intog A. åter sin plats i svenska hären, när Carl X öppnade fälttåget mot Polen, och ådagalade härunder så mycken skicklighet och mannamod, att konungen förärade honom sin egen värja, en guldkedja på tvåtusen dukater och ett preussiskt jordagods. Under det därefter följande danska kriget utmärkte han sig på ett icke mindre lysande sätt och deltog i tåget öfver Bälterna, belägringen af Bremervörde, stormningen af Köpenhamn, och ledde det manhaftiga försvaret och räddandet af besättningen på Sonderburg. Under de därpå inträdande fredsåren sökte förmyndare-regeringen att med betydliga fördelar kvarhålla A. i Sveriges tjänst. Carl XI, i hvars fälttåg han alltjämt deltog, utnämnde honom 1673 till friherre, 1674 till general och 1678 till fältmarskalk.

När skånska hären 1679 upplöstes och hemförlofvades, höll konungen en högtidlig mönstring och tog ett hjärtligt farväl af sina trupper. Vid detta tillfälle förärade han åt A. ett hattband af diamanter, såsom ett bevis på sin ynnest och erkänsla.

Få personer torde hafva genomgåtten så lång och lysande krigarebana som A. I fyrtiofem år 1634--79, deltog han i svenska härens alla rörelser, bevistade därunder sammanlagdt femton större drabbningar och hade eröfrat nära fyrtio standar och fanor. De yttre utmärkelserna voro likväl af underordnade värde, i jämförelse med de dyrbara bevis af tillgifvenhet och tacksamhet, med hvilka han af Carl XI öfverhopades. Den sträfve konungen, som eljes, äfven i förtroliga skrifvelser till sina ämbetsmän tilltalade dem med deras titlar, gjorde härifrån ett undantag i sina handbref till A., som han oftast kallar: »min käre Ascheberg», »min trogne lärofader», »min gode, trogne gubbe», »min gamle läromästare, som jag aldrig kan fulltacka», o. s. v.

När A. under ett besök i Stockholm 1689 betänkligt insjuknade och måste intaga sängen, försummade konungen ingen dag att besöka den gamle krigaren.

Efter Johan Gyllenstjernas död blef A. 1680 utsedd till generalguvernör öfver Skåne, Halland, Göteborg, Bohuslän och Dal, ett bland de mest vidsträckta områden någon svensk ämbetesman haft under sin styrelse. A. fyllde sin plats med nit och skicklighet, ordnade roterings och indelningsverket i Bohuslän och Skåne, arbetade på att sammanknyta de nyvunna landskaperna med Sverige och återupprätta Lunds högskola samt skaffa henne anslag för vidare utveckling.

Död d. 17 april 1693 i Göteborg och begrafven i Tyska kyrkan, där han själf under lifstiden uppbyggt sig ett praktfullt grafkor.

Gift 1650 med Maria Eleonora von Busseck, med hvilken han hade icke mindre än tjugufem barn.

Askelöf, Johan Kristoffer,

politisk skriftställare. Född d. 13 febr. 1787 i Ingelstorp i Skåne. Föräldrar: kyrkoherden Magnus Askelöf och Magdalena Cronholm.

Efter att ha förvärfvat sig den filosofiska lagern vid universitetet i Lund 1805, ingick han 1810 i konungens kansli, där han 1824 befordrades till förste expeditionssekreterare. Anställd vid kronprinsen Carl Johans högkvarter under fälttåget i Tyskland 1813 och 1814, åtföljde han följande året presidenten Billbergh på dennes likvidationsresor till de tyska stater, i hvilka svenskarne uppehållit sig under kriget, och erhöll 1819 uppdrag att afsluta likvider för Sveriges domäner i Pommern. Efter att för allmänna magasinsdirektionens räkning gjort resor till England och Italien 1820--23, förordnades han längre fram till föredragande af magasinsärenden i statskontoret, från hvilken befattning han tog afsked 1828.

Ypperlig stilist och i synnerhet fruktansvärd genom sin bitande ironi och polemiska öfverlägsenhet, framträdde A. tidigt på den publicistiska arenan, såsom utgifvare af tidningen Polyfem 1810--1812, i hvilken han med blixtrande kvickhet angrep anhängarna af den gamla skolan inom vitterheten. Han utgaf därefter flera periodiska skrifter, såsom: Lifvet och Döden 1815--16, Läsning till utbredande af nedborgerliga kunskaper 1816, Den objudne gästen 1829, och sist från 1830 den kvicka, strängt konservativa tidningen Svenska Minerva, som först upphörde med utgifvarens död d. 12 juli 1848.

Asker, Gustaf Ferdinand,

landshöfding, riksdagsman. Född i Jönköping d. 18 juni 1812. Föräldrar: borgmästaren Jonas Asker och Ulrika Charlotta Grapengiesser.

Efter slutade studier i Uppsala, inträdde A. 1830 som auskultant i Göta hofrätt, där han 1845 utnämndes till assessor. Året förut anställdes han som notarie i bondeståndet under riksdagen 1844. Af Jönköpings borgerskap uppförd på första förslagsrummet till det efter hans far lediga borgmästareämbetet, utnämndes han till denna befattning 1849. År 1853 utsedd att deltaga i revision af riksdiskonten och att i egenskap af fullmäktig bevista riksdagen 1853--54, utsågs A., sedan han ånyo blifvit vald till riksdagsman, att som talman leda borgareståndets öfverläggningar under riksdagarna 1856--58och 1859--60.

Under samma tid deltog han i den kommitté, som förordnats att afgifva betänkande angående förändrad organisation af rikets styrelse och förvaltningsverk.

1861 utnämnd till landshöfding i Gefleborgs län, representerade A. Gefle stad i riksdagens andra kammare 1870--84 och var 1873--75 kammarens talman. 1883 tog han afsked från landshöfdingeämbetet. Han afled i Stockholm d. 14 juli 1897. Efter hans död utgåfvos af honom författade: Lefnadsminnen (1897).

Gift 1836 med Hilda Arnalia Westring.

Asp, Per Olof von,

envoyé, stiftare af byzantinske stipendiet. Född d. 21 febr. 1745. Föräldrar: hofkvartermästaren Johan Asp och Juliana Appelroth.

Efter fullbordade studier vid Uppsala universitet, ingick han nitton år gammal i kanslikollegium, där han snart gjorde sig så bemärkt, att han åren 1774 och 1776 som tillförordnad fungerade såsom chargé d'affaires vid Storbritanniska hofvet. Sedan han någon tid tjänstgjort såsom kommissions-sekreterare i Haag och ambassad-sekreterare i Paris, hemkallades han 1786 för att öfvertaga presidentsekreteraresysslan vid ministeriela departementet (d. v. s. kabinettet för utrikes brefväxlingen).

1790 utnämnd till svenskt sändebud i Konstantinopel, förflyttades han fem år därefter i samma egenskap till London, där han kvarstannade till 1799. Rappellerad 1799, bevistade han följande året Norrköpings riksdag.

Utan ärfd förmögenhet, hade han genom omtanka och sparsamhet förvärfvat en rätt betydlig rikedom, som han på det ädlaste sätt använde. Han godtgjorde sin fars obetalda borgenärer, anslog en betydUg summa till Uppsala biblioteks fond och stiftade med ett kapital af 20,000 sp. det stora bysantinska resestipendiet, som växelvis hvart tredje år utdelas af Uppsala universitet (2 ggr) och Vetenskapsakademien (1 g.) till någon yngre vetenskapsidkare, med skyldighet att i utlandet fullfölja sina studier. Död i Stockholm d. 29 febr. 1808, ogift.

Aspegren, Georg Kasten,

naturforskare. Född 1791 i Karlskrona, där fadern var kronobagare.

Från början utbildad i fäderneyrket, ägnade han sig af afgjord fallenhet åt naturvetenskaperna och använde hvarje ledig stund till studier och forskningar på detta område. Från skilda håll sammanförde han betydliga naturhistoriska samlingar i ett af honom själf uppbygdt museum, som omgafs af en botanisk trädgård som han äfven anlagt. Att han icke var blott samlare, utan verkligen ägde både grundliga och omfattande insikter i sin vetenskap, visa bland annat hans Försök till en Blekingsk Flora, som vunnit klassiskt anseende och det efter hans död utgifna Växtrikets familjeträd, en i stor folio graverad plansch.

Till bevarande af hans minne har prof. Fries uppkallat tvenne växtarter med Aspegrens namn.

Död d. 11 juli 1828.

Aspelin, Christian Henrik Thomas,

bruksidkare. Född i Stockholm d. 29 juli 1830. Föräldrar: bruksägaren Thomas Aspelin och Jeanna Peterson.

Student i Uppsala 1860, fortsatte A. därefter sina studier vid Falu bergsskola 1855-56 och Ultuna landtbruksinstitut 1858--59. Så rustad med teoretiska och praktiska insikter öfvertog han i början af 1860-talet skötseln af Fagersta bruk i norra Västmanland, som under hans ledning utvecklats från ett vanligt stångjärnsbruk till ett tidsenligt järnverk med ånghammare, som tillverkar järn- och stålmanufakturer af en mängd olika slag, särskildt sågblad, fjädrar och ståltrådslinor, för hvilka specialiteter bruket vunnit världsrykte. Från början af 1890-talet har tillkommit tillverkning af valsade ståltuber, velociped- och kalldragna ångpannerör m. m. Större delen af det berömda Fagerstastålet tillverkas nu genom den s. k. Martinmetoden. Brukets produkter ha eröfrat pris å en mängd världsexpositioner.

Han har ock på olika områden tagits i anspråk för det offentliga lifvet, bl. a. som fullmäktig i järnkontoret och ledamot af Andra kammaren 1879--81.

Ogift.

Assarsson, Per,

jurist. Född i Asmundtorp, Malmöhus län, den 27 mars 1838. Föräldrar: hemmansägaren Assar Jeppsson och Kjerstina Andersdotter.

1858 student i Lund, 1862 fil. kand. och 1865 fil d:r. A. blef 1866 jur. kand., förordnades 1868 till docent och utnämndes s. å. till adjunkt inom juridiska fakulteten. I nov. 1877 utnämndes han till professor i kriminalrätt och romersk rätt. Död d. 3 juni 1894.

Gift med en dotter till biskop W. Flensburg.

Atterbom, Per Daniel Amadeus,

skald, filosof, estetiker. Född d. 19 jan. 1790 i Åsbo socken i Östergötland. Föräldrar: komministern Gabriel Atterbom och Hedvig Kristina Kernell.

Redan som barn förälskad i sagor och underbara äfventyr, gjorde A. tidigt bekantskap med de tyska romantikerna och den Schellingska identitets-filosofien, hvars idealistiskt spekulativa teorier lades till grund för den reform, som han och några med honom liktänkande vänner ansågo sig kallade att genomföra inom Sveriges vitterhet.

Redan vid sin ankomst till Uppsala 1805 emottogs A. med öppna armar af ett där stiftadt vittert sällskap, kalladt »Vitterhetens vänner», bland hvars medlemmar befunne sig Hammarsköld, Rääf, Livijn, bröderna Stenhammar, m. fl. När detta upplöstes slöto sig A., Palmblad, Ingelgren, Hedborn, Elgström m. fl. tillsammans och stiftade 1807 sällskapet »Mucis Amici», som kort därefter uppgick i det s. k. »Auroraförbundet», som, i motsats till den rådande akademiska skolan, yrkade ett djupare innehåll, en större rytmisk frihet, klangfullare språk, men framför allt varmare känsla och en friare fantasi inom dikten. I denna skola intog A. inom kort en betydande plats såsom målsman för de nya idéerna, om än i början icke med någon synnerligt framstående originalitet i diktningen. När förbundet 1810 upphörde såsom formligt samfund, förenade sig dess medlemmar om utgifvandet af tidskriften Phosphoros, i ändamål att bekämpa den regelbundna franska förståndspoesien och genom en på filosofisk basis byggd kritik ingjuta ett bättre lif och en friskare anda i den svenska vitterheten. Den nya skolans organ voro för öfrigt »Polyfem» utgifven af Askelöf 1810--12, »Svensk Litteratur-Tidning» redigerad af Palmblad 1813--24 samt »Poetisk Kalender», utgifven af A. 1812--22.

I striden mellan romantik och klassicism, som af bägge parterna fördes med en förbittring, som icke alltid höll sig inom gränserna för det passande, deltog A. med större ifver än som var gagneligt för hans hälsa. Utarbetad, mjältsjuk och ömtålig, bereddes honom genom några vänners välvilja utvägar att 1817 företaga en resa till Tyskland och Italien, hvarunder han gjorde närmare bekantskap med flera af sin samtids utmärktaste personligheter, såsom Schelling, Steffens, W. Müller, Rückert, Thorvaldsen, m. fl.

Redan 1815 hade han i Uppsala vunnit den filosofiska lagern. Vid sin hemkomst hösten 1819 utsågs han till lärare i tyska språket och litteraturen för kronprinsen Oscar, och fästes två år därefter vid Uppsala akademi som docent i historia.

1824 utnämnd till filosofie adjunkt, befordrades han 1828 till professor i teoretisk filosofi, hvilken lärostol han 1830 utbytte mot den i estetik och modern litteratur.

I sin verksamhet och betydelse för vår litteratur kan A. betraktas ur trefaldig synpunkt: såsom hufvudman för den nya skolan, såsom skald och som konstdomare. I det förstnämnda hänseendet kunna skolans förtjänster och fel företrädesvis tilläggas honom. Hennes ensidighet och öfverdrifter, liksom det goda hon för svensk bildning och skaldekonst velat och verkat, faller till större delen på hans lott. Betraktad som skald röjer sig redan i hans ungdomsdikter en djup poetisk natur, en yppig fantasi och rik känsla, men äfven en dunkelhet i tankar, som än bjärtare framträder genom en patetisk och konstlad diktion. Vid mognare ålder finge hans dikter ett klarare och bestämdare tankeinnehåll, utan att förlora något af den musikaliska form och den oskuldsrena känslostämning, som utmärka hans tidigare sånger. Hans sagospel Lycksalighetens ö, diktkransen Blommorna och den ofullbordade sagan Fågel Blå innehålla, liksom flera af hans smärre dikter oförgängliga skatter af den skäraste poesi och tillförsäkra honom en plats bland de yppersta af vårt lands lyriska skalder. Som kritiker och konstdomare intog A. redan ett framstående rum i Svensk Litteratur-Tidning. Den väld och bitterhet, hvartill han då ej så sällan gjorde sig skyldig, försonade han i sin lefnads afton. I sitt sista berömda arbete, Svenska Siare och Skalder, framträder han som den samvetsgrannaste häfdatecknare, och gör i det full rättvisa åt sina föregångare och vedersakare från tredje Gustafs tidehvarf. A:s inträde i Svenska Akademien 1839 var det yttre inseglet på en försoning, som redan förut inträdt mellan den gamla och nya skolan. Erhöll 1840 af Svenska akademien det kungliga priset. Död d. 21 juli 1855.

»Den svenska nyromantikens ypperste målsman och en af Sveriges mest framstående skalder», kallas A. af prof. Warburg i en uppsats.

Gift 1826 medEbba Fredrika af Ekenstam.

August, Nikolaus,

svensk-norsk arffurste, hertig af Dalarna. Född på Drottningholms slott den 24 aug. 1831. Den yngste af dåvarande kronprinsen, sedermera konung Oscar I:s fyra söner med kronprinsessan Josephina Maximiliana Eugenia.

Prinsens undervisning började 1838 under ledning af läraren vid Nya Elementarskolan, sedermera kyrkoherden i Jakobs församling, d:r Lundberg, och fortsatte för denne till 1850. Året förut på hösten aflade prinsen studentexamen. Han vistades 1849--53 tidtals som student i Uppsala. Inskrifven i arméns rullor 1847, utnämndes han två år senare till underlöjtnant vid Lifgardet till häst samt Dalregementet, blef 1859 generalmajor i armén, 1866 generalmajor vid skärgårdsartilleriet och 1872 generallöjtnant. Han var äfven någon tid förste adjutant hos sin broder, Carl XV samt exercisinspektör för skärgårdsartilleriet. Hösten 1856 till våren 1857 vistades prinsen i Schweiz. 1860 företog han en resa till orienten. Hösten 1863 till våren 1864 vistades prins A. på kontinenten och företog efter dansk-tyska kriget en resa till Tyskland och Schweiz för att studera den frivilliga sjukvården i fält. Han verkade sedermera synnerligen lifligt för den i Sverige nybildade föreningen för frivillig sjukvård i fält. Vintern 1873 insjuknade prinsen i ett allvarligt bröstlidande och afled å Stockholms slott den 4 mars s. å. Ehuru otvifvelaktigt den å hufvudets vägnar minst utrustade af Oskar I:s söner, förstod han dock genom sitt manliga, flärdfria väsen förvärfva sig stora sympatier.

Förmäld d. 16 april 1864 med prinsessan Theresia Amalia Carolina Josephina Antoinetta af Sachsen-Altenburg.

Aulævill, Peter,

jurist, riksdagsman. Född i Stockholm d. 28 sept. 1677. Modern Anna Henriksdotter Karckmann var gift med slutligen borgmästaren i Stockholm Axel Aulævill, men släkten själf har velat göra troligt, att P. Aulævills rätta fader skulle varit konung Carl XI, hvilken uppgift dock på goda grunder måste anses apokryfisk.

A. studerade i Uppsala, disputerade 1699 och blef auskultant i Svea hofrätt samt avancerade sedermera inom de olika graderna vid Stockholms rådhusrätt, tills han 1712 utnämndes till rådman och 1731 till justitieborgmästare. 1714 insatt i lagkommissionen, har han inlagt stora förtjänster om redigeringen af handelsbalken i 1734 års lag. Talman i borgarståndet vid alla riksdagar från 1734 till och med 1746, intog han där ej någon mera framträdande partiställning, men ansågs luta åt Hattarnes sida. Död i Stockholm d. 14 febr. 1767. Hans barn upphöjdes i adligt stånd med namnet von Aulævill.

Gift 1708 med Anna Margareta Specht.

1. Aulin, Lars Axel Alfred,

1861 vann han i Uppsala den filosofiska lagern och framträdde med ett arbete öfver sin älsklingsförfattare: De elocutione Callimachi quæstiones 1856, såsom specimen för docenturen i grekiska språket. Studier öfver denna skald sysselsatte honom för öfrigt under hela hans lefnad, och på dödsbädden testamenterade han sina anteckningar häröfver till en af sina närmaste vänner. Kallad till docent vid universitetet i Uppsala 1866, utnämndes A. två år därefter till lektor i Gefle och erhöll transport till enahanda befattning vid Stockholms gymnasium 1862. Redan från begynnelsen af sin lärareverksamhet ägnade han icke obetydlig del af denna åt arbetande af tidsenliga läroboeker i sitt undervisningsämne och utgaf inom några år: en bearbetning af Krüger, Grekisk grammatik för nybegynnare 1853; Grekiska skriföfningar 1859; Herodoteisk form: lära 1859; Xenophon Anabasis jämte kommentar och lerikon 1861; Grekisk läsebok 1862; Homerus, Odyssée, sex sånger 1864; och Homeri Ilias, sex sånger 1865.

En annan sida af hans litterära verksamhet var utgifvandet af Pedagogisk Tidskrift, hvarmed början skedde 1865, och som både till plan och innehåll så väsentligen skiljer sig från sina föregångare afsamma slag, att A. med skäl kan anses som densammas grundläggare. Död d. 16 sept. 1869.

Gift 1859 med Edla Valborg Holmberg.

2. Aulin, Tor,

violinist. Född i Stockholm d. 10 sept. 1866. Den föregåendes son. Studerade vid konservatoriet 1877--83 och sedermera i Berlin 1884--86 med Sauret och Scharwenka till lärare. Anställdes vid Dramatiska teaterns orkester 1881, vid Sveasalens 1888, konsertmästare i hofkapellet 1889. A. grundade 1887 den s. k. Aulinska kvartetten, en stråkkvartett som om vintrarna gifver soaréer för kammarmusik i Stockholm. A. har som solist konserterat på många ställen i Sverige och grannländerna samt i Petersburg och Berlin och haft stor framgång och utfört åtskilliga kompositioner, hvilka erhållit stort erkännande. Ledamot af Musik. Akad.

Gift 1: med Ida Åqvist och 2: med Anna Bendixson.

3. Aulin, Valborg Laura,

pianist, komponist. Född i Gefle d. 9 jan. 1860. Den föregåendes syster.

Studerade vid konservatoriet i Stockholm 1877--82 samt i Köpenhamn (hos prof. Gade) och Paris (hos prof. Godard och Massenet) 1885--87. Innehade åren 1885--86 Jenny Linds stipendium. A. har komponerat stråkkvartetter, en pianosonat och flera mindre pianostycken, sånger och körverk samt en orkestersvit.

Aurivillius.

Denna släkt, hvars stamfader kyrkoherden i Gefle Olaus Christophori Aurivillius, f. 1603, död 1668, af sin födelseort Örbyhus tog sig anledning att genom sammansättning af de latinska orden auris (öra) och villa (by) skapa sig ett tillnamn, räknar flera förtjänta medlemmar inom det prästerliga och akademiska lärareståndet. En gren har utgrenat sig i adliga ätten Rosén von Rosenstein. (Se A. 3).

1. Aurivillius Magnus
2. Aurivillius, Carl
3. Aurivillius, Samuel
4. Aurivillius, Per Fabian
5. Aurivillius, Per Olof Kristofer

1. Aurivillius Magnus,

superintendent. Född i Uppsala d. 12 febr. 1673. Föräldrar: professorn i filosofi i Uppsala Petrus Aurivillius och Margareta Blix.

Han intog vid 1700 års promotion andra hedersrummet. Sedan han året därefter erhållit prästerlig ordination, fick han anställning som vice drabant-predikant vid svenska hären i Polen, följde för det mesta högkvarterets rörelse och var bland de få, som efter det olyckliga slaget vid Pultava med konungen räddade sig in på turkiska området. Vid kalabaliken tillfångatogs han af turkarna: men kort därefter frigifven, kvarstannade han hos Carl i den dubbla beställningen af konungens biktfader och preses i hans lilla fältkonsistorium. Till belöning för sina under kriget utståndna mödor erhöll han under sin vistelse i Turkiet 1712 konungens fullmakt att vara kyrkoherde i Maria församling i Stockholm, hvilket pastorat han tillträdde, när han efter tolf års bortovaro återkom till fäderneslandet 1715.

Under sin pastorstid i Stockholm var han nästan ständig representant vid riksdagarna och satt som ledamot i den kommission, som dömde öfver Görtz.

1730 förflyttades han som superintendent till Karlstad, där han dog d. 3 juni 1740.

Gift 1710 med Margareta von Nummers.

2. Aurivillius, Carl,

orientalist. Född i Stockholm d. 2 aug. 1717, den föregåendes son.

Inskrifven till student vid universitetet i Uppsala 1729, ägnade A. sig med förkärlek åt studiet af de österländska språken och företog 1740 en resa till Tyskland, Frankrike och Holland, hvarunder han under ledning af den tidens utmärktaste orientalister, Tympe, Michaëlis, Fourmont m. fl., förkofrade sig i sin vetenskap. Hemkommen till Sverige eröfrade han första hedersrummet vid magisterpromotionen 1746 och kallades följande året till docent i österländska språk.

1748 utnämnd till filosofie adjunkt och sex år därefter till poëseos professor, fick han ändtligen 1772 utbyta sistnämnda befattning mot den lärostol, han alltid önskat sig, nämligen som professor i österländska språk och förordnades samma år till ledamot i bibelkommissionen. Hans samtid kallade honom »Aurivilliani nominis honos» och förvisso förtjänade han denna äretitel. Hans studier omfattade icke blott österländska litteraturen i hela dess omfång, utan äfven grekiska och latinska språken. Såsom lärare var han outtröttlig i offentlig och enskild undervisning, älskad af sina lärjungar, och berömd för sin ovanliga förmåga att framställa sitt änme på en gång grundligt och lättfattligt. Sin författareverksamhet nedlade han mest i akademiska disputationer, af hvilka de som angå österländska litteraturen äro omtryckta under titel: Aurivillii Dissertationes ad sacras Litteras et Philologiam orient. pertinentes, cum præfat. J. D. Michaëlis 1790. Död i Uppsala d. 19 jan. 1786.

Gift 1764 med Eva Ulrika Ekerman.

3. Aurivillius, Samuel,

läkare. Född 1721 i Stockholm, den föregåendes bror.

Vid nio års ålder inskrifven till akademisk medborgare i Uppsala, studerade han matematik och astronomi under Celsius och Klingenstjerna, när faderns oväntade död inskränkte tillgångarna och afgjorde hans beslut, att gå bergsvägen för att fortast vinna sin utkomst. Han tog således bergsexamen och lät inskrifva sig i bergskollegium 1743. Men här fann han snart, att verkligheten icke ämnade infria de löften hans förhoppningar dragit på framtiden, hvarför han såg sig om efter ett annat lefnadsyrke och valde, på tillstyrkan af arkiater Rosén, hans sedermera blifvande svärfar, den medicinska banan.

Efter förberedande läkarestudier anträdde han vetenskaplig utländsk resa, besökte de medicinska läroanstalterna i Berlin och Leipzig och promoverades till med. doktor i Göttingen 1750. På sjukhusen i Paris och London erbjöds honom ett utsökt tillfälle att fullkomna sig i kirurgi och anatomi, hvilka grenar af läkarevetenskapen också blefvo hans hufvudämnen, när han 1756 intog sin svärfaders arkiater von Rosensteins lärostol, såsom professor i anatomi och praktisk medicin vid Uppsala högskola. Död i Uppsala d. 4 mars 1767.

Gift 1703 med Anna Margareta Rosén von Rosenstein, med hvilken han hade nio barn, som blefvo upptagna på sin morfaders nummer och kallade sig von Rosenstein.

4. Aurivillius, Per Fabian,

akademibibliotekarie. Född i Uppsala d. 10 dec. 1756; den föregåendes brorson och son till A. 2.

Ännu icke årsgammal inskrefs han i Uppsala studentmatrikel och ägnade sig vid framskridna år med den flit och framgång åt vetenskapliga studier, att han intog första hedersrummet såsom filosofie magister vid promotionen 1782. Kort förut anställd som e. o. amanuens vid akademiska biblioteket, kallades han till docent i grekiska språket 1783 och utnämndes fyra år därefter till professor i vitterheten och akademibibliotekarie. Den sistnämnda institutionen var hans kärleks skötebarn och han ägnade åt dess ordnande och förvaltning med ospard möda och flit den återstående delen af sin levnad. Såsom vårdare af den gustavianska högskolans dyrbara bokskatter, har han utgifvit Catalogus Librorum impress. Bibl. reg. Acad. Upsaliensis, Sect. I, II (1814), hvilken jämte hans akademiska disputationer om bibliotekets manuskriptsamling utgör den viktigaste delen af hans författareskap. I egenskap af ledamot 1792 och sekreterare 1803 i Vetenskapssocieteten i Uppsala har han äfven redigerat en del af detta sällskaps handlingar och utgifvit åtta delar af Warmholtz' Bibliotheca Sviogoth. Död helt hastigt under en session i akademiska konsistorium d. 14 nov. 1829.

Gift 1796 med Regina Waldius.

5. Aurivillius, Per Olof Kristofer,

entomolog, den föreg. sonson. Född d. 15 jan. 1853 i Forsa socken i Helsingland. Föräldrar: prosten Erik Wilhelm Aurivillius och Christina Lovisa Forssell, dotter af prof. O. H:son Forssell. Student 1871, fil. kand. i Uppsala 1876, fil. d:r 1880, blef A. vik. intendent vid riksmuseets entomologiska afdelning 1881 samt professor och intendent därstädes 1883. Han är specialist pa fjärilarnas ordning och har bl. a. utgifvit Nordens fjärilar, Handbok i Sveriges, Norges Danmarks och Finlands Macrolepidoptera 1888--91.

Gift 1884 med Agnes Lydia Danielsson.

Ausenius, Sven,

präst. Född 1617 i Ås socken af Vexiö stift, där fadern Erik var bonde. Sedan han tagit den filosofiska graden begaf han sig ut på resor och stannade någon tid vid drottning Kristinas hof i Rom. Den lärda furstinnan sökte öfvertala A. att öfvergå till katolska läran, under förespegling om möjligheten att ernå ett kardinalsämbete; men denne lät sig ej besegras af frestelsen, utan återvände till Sverige, där han först 1659 blef lektor i Vexiö och sedan 1665 kyrkoherde i Torup i Halland. Såsom bevis på hans ovanliga språkskicklighet berättas, att han under danska kriget nyss före slaget vid Fyllebro 1676, förklädd ingått i danskarnes läger, där hans flytande språksamhet, ömsom på franska och ömsom på engelska, betog fienden all misstanke, att den djärfve främlingen var en af ortens landtpräster. Då det blef bekant, att spionen var prästen i Torup, begåfvo sig danskarne dit för att hämnas. Men A., som väntade besöket, hade låtit duka alla borden, lämnat nycklarna i dörrarna och satt sig och sin familj i säkerhet. Till belöning för sina patriotiska tjänster erhöll A. af konnugen skattefrihet under sin lifstid. Död d. 15 dec. 1678.

Gift med Ingrid Rubens.

Hans dotter Brita, gift med kyrkoherden Jonas Dalin i Vinberg, blef moder till skalden Olof von Dalin.

Axehjelm, Johan,

antikvarie. Född d. 3 aug. 1608 i Norrköping, där fadern Johan Henrik de Gebern var handlande. Student i Uppsala 1625. Under det han här ägnade sig åt lagfarenheten såsom brödstudium, studerade han af inre böjelse fäderneslandets antikviteter, under den lärde Johan Bureus, och kom på detta fält inom kort därhän, att han förordnades att genomresa Sverige för att uppsöka och afteckna landets förgätna ålderdomslämningar. Han ingick 1633 i Åbo hofrätt, där han anställdes som sekreterare och advokatfiskal. Sedan han till sist varit underlagman i Norrfinne lagsaga, afträdde han 1649 från den juridiska ämbetsmannabanan, för att odeladt ägna sig åt sitt älsklingsstudium, fornkunskapen. Adlad 1651 med namnet Axehjelm, utnämndes han följande året till riksantikvarie, en befattning som han bibehöll tills Antikvitetskollegium inrättades 1667, då han där tog säte och stämma som en af dess assessorer. Efter Stjernhjelms död ordförande i samma ämbetsverk, begärde och erhöll han därefter sitt afsked 1675.

A:s oveld som domare var allmänt bekant. Som vetenskaplig forskare ådagalade han ett outtröttligt nit. Död d. 12 nov. 1692.

Gift 1: 1629 med Katarina Burea och 2: 1679 med Kristina Cecilia Transche von Roseneck.

1. Baazius, Johan,

biskop, lärd. Född 1581 i Gårdsby socken af Vexiö stift, där fadern Benedictus Johannis var kyrkoherde. Efter en studieresa till Tyskland blef han 1613 skolrektor i Vexiö och nio år därefter teologie lektor.

1624 befordrad till kyrkoherde i Jönköping, tillät han sig ställa en skriftlig admonition till rikets i Stockholm 1636 församlade biskopar, hvilket nit mot honom uppväckte en storm, som blott genom drottningens mellankomst kunde stillas.

År 1647 utnämndes han till biskop i Vexiö, men dog redan 1649. Han har offentliggjort åtskilliga teologiska och kyrkohistoriska arbeten, bland hvilka hans Inventarium Ecclesiæ Sueogothorum (1642) såsom källskrift ännu äger värde.

Gift 1: med en dotter till biskop Petrus Jonæ Angermannus och 2: med Brita Eriksdotter. Med dessa sina hustrur hade han tre söner: Johan (se följ.) ärkebiskop, Erik adlad med namnet Leijonhjelm och Bengt, upphöjd i adligt stånd med namnet Ekehjelm.

2. Baazius, Johan,

ärkebiskop. Född i Jönköping d. 17 juli 1626; den föregåendes son.

Redan i ynglingsåren känd för sin grundliga lärdom, den han inhämtat dels vid universiteten i Dorpat och Uppsala, dels vid tyska universitet, utsågs han till lärare för den unge grefve Nils Brahe, riksdrotset Per Brahes brorson, och kallades, sedan hans lärjunge slutat sin akademiska bana, af riksdrotset till kyrkoherde i Skärstad i Småland. Knappt hade han tillträdt denna befattning förrän han af drottning Kristina kallades till hofpredikant, ett ämbete som han äfven bibehöll hos Carl X och hans gemål Hedvig Eleonora. När konungen återkom från Danmark 1658, utnämndes B. till pastor i Vingåker af Strängnäs stift, befordrades 1667 till biskop i Vexiö och sju år därefter till samma värdighet i Skara.

1677 förflyttades han till ärkebiskopsstolen i Uppsala. På denna plats och genom de förbindelser i hvilka han stod till hofvet, sattes han i tillfälle att kraftigt gagna den svenska kyrkan. Såsom teolog stod han på strängt ortodox grundval och om hans ovanliga lärdom på detta fält tala så väl hans utgifna skrifter, som alla samtidas vittnesbörd.

1681 kallades han af Carl XI till Stockholm för att afge utlåtande öfver den nya kyrkoordningen och några därmed sammanhängande frågor. Aftonen före Kristi himmelsfärdsdag återkom han från slottet, glad och frisk, till sin värd, pastor Vultejus i Riddarholmsförsamlingen, och sade i det han bjöd godnatt: »I morgon skola vi i Guds namn fara med Kristo till himla»; följande morgon, d. 12 maj 1681, fanns han död i sin säng.

Gift med Elsa Honthera.

Backlund, Johan Oskar,

astronom. Född i Länghems socken i Elfsborgs län d. 28 april 1846. B. blef 1866 student vid Uppsala universitet, 1875 filosofie doktor och docent i astronomi. Han var sedan biträdande astronom vid Stockholms observatorium 1874--76, hvarifrån han 1877 kallades till observator vid observatoriet i Dorpat. Snart blef han dock adjunkt vid Pulkova observatorium men lämnade denna plats 1887, sedan han 1883 valts till ledamot af ryska vetenskapsakademien i Petersburg, där han bosatte sig. Den 15 mars 1895 blef han direktör för Nikolaiobservatoriet i Pulkova. Bland B:s många arbeten må nämnas Calculs et recherches sur la comète d'Encke.

Gift 1876 med Ulrika Widebeck.

Backman, Johan Harder,

jurist. Född i Onsala socken i Halland d. 22 okt. 1790, son af sjökaptenen Niklas Backman och Ingrid Lundström.

Inskrifven till student vid Uppsala akademi, aflade B. därstädes 1810 examen för inträde i rikets rättegångsverk och antogs kort därpå till auskultant först i Svea och sedan i Göta hofrätt. Han förordnades 1821 till adjungerad ledamot och året därefter till assessor i Göta hofrätt. 1833 justititieråd. Hans grundliga och upplysande verk: Ny Lagsamling (1831--60) har i väsentlig grad främjat det juridiska studiet i vårt land och underlättat deras arbete, som hafva att tillämpa lag och författningar. Död d. 1 febr. 1862.

Gift 1823 med Maria Thorbjörnsson.

Backman, Carl Johan,

litteratör. Född i Stockholm d. 26 aug. 1825. Föräldrar: expeditionssekreteraren Carl Anders Backman och Johanna Carolina Hagborg.

Student i Uppsala 1844 och filosofie doktor 1851, ingick B. sistnämnda år i konungens kansli, men ägnade sig snart uteslutande åt litteraturen. Backman flyttade 1853 till Uppsala, där han dels utförde en mängd öfversättningar, dels 1855--57 redigerade tidningen »Upsala-Biet».

1858 åter bosatt i hufvudstaden deltog han under några år i redaktionen af tidningarna Nya Dagl. Alleh., Aftonbladet och Stockholms Dagblad samt utgaf 1867_70 »Idun, tidning för utländsk Novell- och Romanlitteratur i svensk öfversättning». Hufvudsakligen har B. ägnat sig åt öfversättningens konst och till svenskt språk öfverflyttat en mängd af utlandets yppersta skönlitterära arbeten, af Paul Heyse, Fritz Reuter, Diokens, Thackeray, Spielhagen, m. fl. Död d. 23 juni 1874.

Gift med Hildegard Eleonora Nystedt.

Badin (Couschi), Adolf Ludvig Gustaf Fredrik Albert,

neger. Född på danska ön S:t Croix omkring 1747 (enligt andra i Afrika), öfverfördes han till Europa af en kapten Ekeberg och skänktes af danska etatsrådet Reiser till drottning Lovisa Ulrika. Drottningen, som lät undervisa honom i kristendomen och högtidligen döpa honom i slottskapellet vid Drottningholm, därvid hela den kungliga familjen stod fadder, beslöt att göra ett experiment i uppfostringsväg med det svarta naturbarnet. Han skulle nämligen helt och hållet lämnas åt sin egen »goda natur», utan att denna i sin utveckling finge hämmas af någon aga eller tillrättavisning. Verkan häraf dröjde ej länge att visa sig. Den obegränsade friheten slog naturligtvis öfver i själfsvåld och till och med de kungliga prinsarna finge emellanåt höra sig tituleras med tillmälen sådana som »in skurk», munsjör snus», o. dyl. B. blef emellertid med åren en from, pålitlig och god man, hvars trohet och tillgifvenhet för drottningen bestod hvarje prof. På sin dödssäng befallde Lovisa Ulrika honom att rida till Fredrikshof och ur hennes byrå uttaga samt olästa uppbränna en mängd papper, hvilken befallning B. till alla delar verkställde. När Gustaf III, som gärna skulle velat kasta en blick i sin mors hemligheter, fick veta detta, sade han i vredgad ton till B.: Vet du, svarta människa, att detta kan kosta ditt hufvud.»

»Det är i ers majestäts våld,» svarade B. oförskräckt, »men jag har ej kunnat handla annorlunda.» Genom Lovisa Ulrika erhöll han förläning på tvenne hemman på Svartsjölandet och Gustaf III tillade honom titel af assessor hvilken B. likväl icke ville bära, utan svarade han alla som tilltalade honom därmed: »Har du någonsin sett någon svart assessor?»

Till sitt yttre var han liten och hjulbent. Ordensvurm i hög grad, innehade han värdigheter i en mängd mer eller mindre mystiska samfund, och han gick gärna klädd i frimurareuniform. Död d. 16 mars 1822.

Gift två gånger, men barnlös.

Bæckström, Anders Oskar Vilhelm,

skådespelare. Född d. 26 juni 1864 i Hvitaby socken, Kristianstads län. Föräldrar: fabrikören Johan Fredrik Bæckström och Carolina Borgström. B. hade först plats hos Carnegie & komp. i Göteborg, men ingick 1874 vid k. teatrarnas elevskola. 1877 erhöll han anställning vid Svenska teatern i Helsingfors, 1878 vid Nya teatern i Stockholm; spelade 1879--85 i Göteborg och har sedan tillhört Dramatiska teatern i Stockholm. B. är komiker och utför bäst borgerliga, godmodiga personligheter. Han har bl. a. utfört kapten Puff i pjesen medsamma namn, Turman i »Geografi och kärlek», polismästaren i »Revisorn», Tobias Raap i Trettondagsafton», Konjander i »Hittebarnet».

Gift 1) 1888 med skådespelerskan Lina Sandell, 2) 1899 med Maria Janson.

Bælter, Sven,

homilet. Född i Söderhamn d. 24 juli 1713. Föräldrar: handelsmannen Erik Larsson Bælter och Brigitta Berg.

Sjuklighet och medellöshet verkade förlamande på B:s studier, så att han först vid tjugufem års ålder vigdes till präst och två år senare erhöll lagerkransen. Domprosten Olof Celsius, på fäderne helsing liksom B., hade tidigt bemärkt sin unge landsmans lyckliga gåfvor och skyndade att kalla honom till sin adjunkt vid domkyrkan i Uppsala. Det rykte B. här vann som predikant var lika hastigt som utomordentligt, lika allmänt som välförtjänt. Vid det besök kronprinsen Adolf Fredrik första gången gjorde i Uppsala 1744, blef han så intagen af B:s predikningar, att han kallade honom till sin e. o. hofpredikant med årlig lön. Sedan B. kort därefter blifvit nämnd till ordinarie hofpredikant förordnades han att som legationspredikant åtfölja den beskickning, med hvilken riksrådet grefve Cedercreutz afgick till Ryssland s. å. Äfven här vann hans lyckliga predikosätt uppmärksamhet. 1746 erhöll han kallelse till kyrkoherdeämbetet i Sköfde, men tillika befallning att som förut tjänstgöra vid hofvet, hvarmed han fortfor till 1750, då han erhöll fullmakt som domprost i Vexiö. Med en oskrymtad gudsfruktan, omutlig redbarhet förenade B. en djup lärdom och ett brinnande nit som präst. Om detta nit, liksom om hans ovanliga förmåga vittna så väl de predikningar han själf tid efter annan lät trycka, som den postilla om Nöden i Christo, som utgafs efter hans död. Det mest spridda af hans arbeten är utan fråga hans Historiska anmärkningar om kyrkoceremonierna, hvilket anses som ett mönsterverk i sitt slag.

Teologie doktor. Död i Vexiö d. 19 nov. 1760.

Gift 1747 med Ulrika Altea Grundel.

Bager, Haqvin,

rimmare. Född i maj månad 1710 i Malmö, där fadern David Håkansson Bager var handlande; modern Marta Lorich.

Sedan B. inhämtat nödtorftiga skolkunskaper i sin födelsestad, företog han en resa till England och Holland och nedsatte sig vid återkomsten som handlande i Malmö 1734. Vid sidan af sin borgerliga näring dyrkade han ifrigt sånggudinnorna och har gjort sig riksbekant för sin »ekonomiska poesi», en splitter ny diktart, som han likväl odlade mindre för att därmed vinna ära och utmärkelse, än för att gagna genom sina upplysningar i ekonomiska ämnen.

Som prof på alstren af den Bagerska sångmön må följande anföras. På sin lanätgård Petersborg utanför Malmö, hade B. tapetserat ett helt rum med sina versfantasier. Hans son Per, som fått öfvertaga hemmanet, hämtade en målare för att färgstryka väggarna, då fadern i grefvens tid anlände för att bli vittne till den fara som hotade hans rimmerier. Han befallde målaren genast upphöra med förstörelseverket och i stället anbringa på den ena väggen följande rader målade med stora bokstäfver:

»Min son Pehr, så kär
Låt stå här
Hvad skrifvet är,
På mitt begär.»

Emellertid har namnet Bager blifvit liklydigt med det af olycklig rimmare och skall i denna bemärkelse alltid bibehålla sitt rum i Sveriges litteraturhistoria. Död i Malmö d. 15 febr. 1782.

Bagge (till Boo), Jakob,

amiral, sjöhjälte. Född den 1 maj 1502 i Halland eller Norge. Föräldrar: Thord Olofsson Bagge och Ingeborg Jakobsdotter, af norsk adlig börd.

I yngre år var B. liksom fadern dansk undersåte och ingick först vid tjugufyra års ålder i Gustaf I:s tjänst. Vid den tiden fanns ännu ingen bestämd skillnad mellan landthären och flottan. Sålunda blef B. 1541 underamiral vid flottan och följande året höfvitsman för ett regemente knektar och utmärkte sig på bägge dessa poster för mod och skicklighet. Under Dackefejden bidrog B. genom sin klokhet och tapperhet förnämligast till upprorets dämpande. Utnämnd till ståthållare i Viborg, fann han staden 1556 omringad af etthundrafemtiotusen ryssar, den största här som då någonsin hotat Sverige. Andra natten efter fiendens ankomst införde svenskarna några med hö lastade vagnar öfver en lång träbro. Det häraf uppkomna bullret skrämde ryssarna, så att de genast aftågade. Sina mest lysande bragder utförde B. under Erik XIV:s sjökrig med danskarne. I det ryktbara slaget vid Bornholm 1563 besegrade han danska flottan och tog dess amiral Joakim Brockenhusen till fånga, hvarför konung Erik lät segraren hålla ett lysande triumftåg i Stockholm. Samma år angripen vid Öland af danskarnes och lybeckarnes förenade sjömakt, försvarade han sig med ett hjältemod, som gjorde fiendens seger ganska tvifvelaktig. Följande året utlopp han åter tillsjös, men en storm skingrade flottan, så att han blott hade några få skepp hos sig, när han mötte fienden, hvars styrka utgjorde tjuguåtta segel. B. angrep dem likväl oförskräckt och striden varade ända till aftonen, med afgjord framgång för svenskarne. Följande dagen började den ånyo; B. hade endast två skepp hos sig och dessa öfvergafvo honom slutligen också. Icke desto mindre fortsatte han den olika striden och tvang det ena fientliga fartyget efter det andra att draga sig tillbaka. Först när hans eget var äntradt och i brand, gaf han sig som fånge åt amiralen på lybska flottan. Några ögonblick därefter sprang svenska amiralskeppet Mars, »Jutehataren», i luften. B. fördes till Köpenhamn där han hölls fången i sju år, men blef för öfrigt väl behandlad. Vid sin återkomst till fäderneslandet, utnämndes han 1571 till slottslofven (kommendant) på Stockholms slott och dog där d. 14 jan. 1577.

Gift med Anna Svinakulla af den gamla ätten Svinhufvud.

Bagge,

gammal svensk släkt, hvars äldste kände stamfader, handlanden och borgmästaren i Marstrand Fredrik Nilsson Bagge lefde i början af 1600-talet.

1. Bagge Fredrik
2. Bagge, Jonas
3. Bagge, Jonas Samuel

1. Bagge, Fredrik,

präst. Född i Marstrand d. 24 dec. 1646. Föräldrar: borgmästaren därstädes Nils Bagge och Malin Burgesdotter.

Efter fulländade studier dels i Köpenhamn och Uppsala, dels vid några utländska universitet erhöll han diplom såsom filosofie doktor i Wittenberg 1667 och utnämndes två år därefter till kyrkoherde i Marstrand.

B. har blifvit namnkunnig icke blott för sin lärdom, utan ock för sin orubbliga trohet mot sitt fosterland. När danskarna år 1677 hade eröfrat Marstrand, anbefalldes B. att påföljande söndag hålla Te Deum samt uppläsa den i danska rikets kyrkor brukliga bönen för konung Kristian och danska härens segrar. Men i stället höll B. i närvaro af hela danska befälet förböner för konung Carl och för de svenska vapnens framgång, hvilket hade till följd, att prästen leddes från predikstolen inför krigsrätt på fästningen. Här utvecklade han i ett kraftigt tal bevekelsegrunderna för sitt handlingssätt, då en dansk officer sprang fram, lade handen på hans mun och sade till öfverbefälhafvaren Gyldenlöwe: »Lader ham kun icke tale, fordi då gjør han os til Tyve och Skielme allesamman.»

B. dömdes till döden, men fick köpa sitt lif med tredubbel mansbot. Tills den blef erlagd, satt han som fånge på Fredrikshalds fästning i Norge.

Vid sin återkomst öfverhopades han af Carl XI med nådebevisningar och fick bland annat 1682 Solberga pastorat till prebende. Död d. 8 nov. 1713.

Gift 1670 med Elisabet Vandalin.

2. Bagge, Jonas,

mekaniker, föreståndare för riksbankens sedeltryckeri, den föreg. sonsons sonson. Född i Göteborg d. 30 aug. 1800. Föräldrar: stadskateketen i Göteborg Benjamin Bagge och Gustava Regina Wallin. Student i Uppsala 1820, alla de 1821 hofrättsexamen och följande år bergsexamen. 1827--29 biträdande lärare vid Falu bergsskola, utnämndes B. 1830 till ordinarie lärare i mekanik därstädes. B. verkade 1839--52 som förvaltare vid Tumba pappersbruk samt som chef för Järnkontorets mekaniska stat. 1852 blef han föreståndare för riksbankens sedeltryckeri. Han erhöll 1840 professors titel och blef 1849 ledamot af Vet.-akad. Död i Stockholm d. 15 april 1869.

B. uppförde i yngre år en ofantlig mängd industriella anläggningar, konstruerade tackjärn-cylinder-blåsmaskinerna och uppfann ett valsverk för bokning af järnmalm. Tumba lämnade under hans ledning stor vinst och införde B. ett för sin tid utmärkt sedelpapper.

Gift 1832 med Eva Carolina Billmanson.

3. Bagge, Jonas Samuel,

fysiker. Född i Uddevalla d. 1 juli 1803. Föräldrar: rådmannen Daniel Benjamin Bagge, tillhörande en äldre gren af släktets, och Anna Charlotta von Schoultz.

Promoverad filosofie doktor i Lund 1829, utnämndes B. följande året till adjunkt i fysik vid Teknologiska institutet i Stockholm. 1838 utnämndes han till lärare i praktisk mekanik vid bergsskolan i Falun, med titel af professor. År 1853 förordnades han till chef på järnkontorets mekaniska stat och företog 1855 på uppdrag af bergskollegium en resa till Frankrike för att vid den där föranstaltade industriutställningen taga kännedom om järnhandteringen i främmande länder och på samma gång göra sig underrättad om de i Frankrike befintliga undervisningsanstalter för denna industrigren. B. utgaf bl. a. Elementarkurs i fysiken, såsom förberedelse till studium af fysiska teknologien 1835. Ledamot af Vet.-akad. 1857. Död d. 4 jan. 1870.

Gift 1836 med Anna Margareta Ödman.

Bagger, Hans,

universitetslärare, biskop. Född i Lund 1646. Son till lektor Olof Bagger vid Lunds domskola. Student vid akademien i Greifswald 1663, ingick B. följande året vid Köpenhamns universitet, företog därefter studieresor till flera utländska lärosäten och inskrefs 1667 som student vid den nybildade högskolan i Lund, hvarest han 1670 vid den första magisterpromotionen erhöll den filosofiska graden. Strax därefter utnämndes han till e. o. professor i teoretisk filosofi och konrektor vid Lunds skola. B. undfick 1674 fullmakt som stiftsprost och pastor vid Frue kirke i Köpenhamn. Följande året promoverad teologie doktor utnämndes han, blott tjugunio år gammal, till teologie professor och biskop öfver Själlands stift. Såsom innehafvare af detta ämbete åtnjöt han ett stort anseende och var en af Danmarks mera betydande män. Död d. 30 aug. 1693.

Gift 1: 1674 med Margaretha Schumacher och 2: 1691 med Söster Svane.

Balck, Viktor Gustaf,

militär, idrottsman. Född i Karlskrona d. 25 april 1844. Föräldrar: Handlanden i Karlskrona Anders Gustaf Balck och Carolina Catharina Hagström. B. var först sjöman och antogs efter examen 1861 till kadett vid krigsakademien å Karlberg. Han fick där lust för militära öfningar och bestämde sig att bli landkadett. B. blef 1866 underlöjtnant vid Nerikes regemente, 1875 löjtnant och 1884 kapten. 1887 utnämndes han till öfverlärare vid Gymnastiska centralinstitutet, tog 1891 afsked från regementet med tillstånd att kvarstå i reserven, blef 1894 major och 1900 öfverstelöjtnant i armén.

B. har på det grundligaste studerat gymnastik, fäktning och ridning. Han har tjänstgjort som gymnastiklärare vid flera läroverk i Stockholm. 1875 stiftade han Stockholms gymnastikförening och 1878 Stockholms gymnastik- och fäktklubb. Han har för öfrigt varit den kanske mest drifvande kraften i afseende å hufvudstadens öfriga idrottsföreningar; antingen det gällt rodd, skridskoåkning, skidlöpning, vapenöfningar eller fria lekar har B. ständigt gått i spetsen, instruerat och anordnat täflingar.

B. har i utlandet hemburit segrar åt den svenska gymnastiken, när han med välöfvade afdelningar uppträdt vid gymnastikfester i Bruxelles 1887 och 1880, London 1880 och 1889, Köpenhamn 1880 och Paris 1889 och 1900.

1881 uppsatte han Tidning för idrott och utgaf 1886--88 Illustrerad idrottsbok. Han har dessutom skrifvit korrespondensartiklar till tidningar samt hållit många föredrag, bl. a. för att befrämja »Svenska gymnastikförbundet».

Gift 1883 med Anna Christina Forsberg.

Banck, Lars,

vetenskapsman. Född 1611 i Norrköping, där fadern Gunnar Banck var handlande.

Student i Uppsala 1629, vände B. snart uppmärksamheten på sig genom sin lärdom, men också genom ett besynnerligt lynne. Efter tio års vistelse vid nämnda universitet, lämnade han 1640 fäderneslandet och begaf sig till Friesländska akademien i Franeker, där han vann hade den filosofiska och juridiska doktorsgraden 1642.

Efter åtskilliga resor i södra Europa, återvände han till Franeker och anställdes som professor i lagfarenhet därstädes. Han har utgifvit flera arbeten mest i rättslära och politik, bland hvilka hans Bizarrie politiche overò Racolta delle piu notabili Pratiche di Stato nella Christianità 1658, en ytterst sällsynt bok, innehåller åtskilliga handlingar om drottning Kristina och hennes förhållande till några patriciska familjer i Rom. Död d. 13 okt. 1662.

Banér.

Denna i vår historia frejdade ätt, är egentligen dansk och räknar såsom sin stamfader en Tymo eller Tymme från Seland, hvilken år 1020 af konung Knut skall fått sig tillagdt namnet Banér för sin tapperhet i ett fältslag mot engelsmännen. Den första historiskt märkliga med detta namn i Sverige var Eskil Isaksson, som omkring 1440 finnes upptagen bland rikets råd. Han efterlämnade två söner, Knut och Nils (till Djursholm). Den senares barnbarn antogo släktnamnet Banér (i början skrifvet Banner och Baner).

1. Banér, Peder Axelsson
2. Banér, Sten
3. Banér, Gustaf
4. Banér, Per
5. Banér, Axel Gustafsson
6. Banér, Johan
7. Banér, Karl Gustafsson
8. Banér, Gustaf Adam
9. Banér, Johan
10. Banér, Johan Gabriel

1. Banér, Peder Axelsson,

amiral. Född 1540 eller 41. Föräldrar: riksrådet Axel Nilsson och Margareta Pedersdotter (Bielke). Tog som underamiral ärofull del i Jakob Bagges seger vid Bornholm. B. stupade i slaget mellan Bornholm och Rügen d. 7 juli 1565, där Klas Kristersson Horn segrade.

Ogift.

2. Banér, Sten,

riksråd. Född 1546, den föregåendes bror.

Tillhörande en af landets förnämsta ätter intog Sten B. blott tjugufyra år gammal en plats i rådet. Misstänkt af Erik XIV för förrädiska stämplingar, fängslades han tillika med Sturarna på Svartsjö och fördes 1567 till Uppsala för att ställas inför ständernas dom. Här var det slumpen som räddade hans lif, ty när konungen gripen af vansinnet befallt de fängslades mördande, tillsade han, att herr Sten skulle skonas; vakten, i ovisshet om hvilkendera konungen mente, Sten B. eller Sten Leijonhuivud, lät båda lefva. Följande året, när hertigarna uppreste sig emot Erik, öfvergingo Sten och hans broder Gustaf B. på deras sida, och stodo sedan hos konung Johan i stor gunst ända till ett par år före hans död. En skrift, som de jämte några af adeln uppsatt och som i mörka färger skildrade nöden i landet, ådrog dem konungens misshag. Kort därefter dömdes de för stämplingar mot konungamakten af ständerna förlustiga sina ämbeten men finge dem åter af den döende konungen med förmaning att städse visa hans son Sigismund lydnad och trohet.

När brytningen inträffat mellan Carl och Sigismund öfvergingo bröderna Banér till konungen i Polen och följde honom sedan på hans tåg till Sverige. Nederlaget vid Stångebro ryckte Sveriges krona från Sigismunds hufvud och bragte de honom tillgifna rådsherrarna i hertigens våld. Vid Linköpings riksdag 1600 nedsattes en domstol öfver de fångna herrarna, mot hvilka de redan förlåtna förbrytelserna från konung Johans dagar framhöllos, hvarjämte hertigen beskyllde dem, att »hafva brutit Söderköpings riksdagsbeslut, stått honom efter välfärd, ära och lif, samt dragit utländsk här in i landet.»

Carl uppträdde flera gånger under rättegången såsom åklagare och utfor med sin vanliga häftighet emot de olycklige. Några af dem knäföllo, erkände sig skyldiga och finge nåd; de andra gjorde invändningar mot domstolens behörighet och dömdes till döden. Skärtorsdagen d. 20 mars 1600 gick domen i verkställighet. Först afrättades Gustaf Banér och Erik Sparre. Sten B., som med ofrånvända blickar åskådat bådas afrättning och för hvardera utropat: »Gud vare din själ nådig!» steg därpå fram, knäböjde och bad Gud förlåta honom hans synder. Sedan han aftagit kläderna sade han med hög och tydlig röst: »På dig hoppas jag, o Herre! Du låter mig icke komma på skam till evig tid!» och så föll hans hufvud.

Gift 1: med friherrinnan Margareta Grip och 2: med Ingeborg Tott, efterlämnade B. inga barn.

3. Banér, Gustaf,

riksråd. Född på Djurslholm Kristi himmelfärdsdag 1547; bror till den föregående, med hvars öden hans egna voro i det närmaste lika. B:s förbindelse med Sturehuset, och sannolikt äfven hans egen öfvertygelse, ställde honom på hertigarnas sida, när dessa började upproret mot konung Erik. Det berättas ännu om ett samtal, som skall ha förefallit mellan B. och Erik, då denne blifvit fången och insatt i Eskils gemak på Stockholms slott. B. förebrådde den fallne konungen att ha bortslösat de silfvertackor, konung Gustaf samlat i detta rum. Erik svarade: »Det har jag att tacka sådana skälmar som du, att I hulpit mig penningarna utösa.»

»Det var ej sant,» svarade B., »ty jag var då ej i landet; men sådana furstar som I hafven alltid tjufvar i deras tjänst.»

Riksråd 1570, råkade han i ogunst hos konung Johan, men återfick före hans död sina ämbeten och värdigheter. Under Sigismund tillhörde han ett parti inom rådskammaren, som konungen betraktade med misstroende och därför uteslöt ur den tillförordnade regeringen. Detta förbiseende närmade B. till hertig Carl; vänskapen brast dock snart sönder och när brytningen mellan Carl och Sigismund blef fullständig, öfvergick han med några af de andra riksråden till Polen för att obetingade ställa sig på konungens sida. De följde tillbaka med Sigismund på hans tåg till Sverige. Efter Stångebro slag utlämnades han jämte de andra riksråden till hertig Carl, som lofvade, »att de på en fri riksdag skulle dömas efter Sveriges lag, i kejserliga, kungliga och furstliga sändebuds närvaro, utan att dessförinnan något ondt skulle dem vederfaras». Gustaf B. fick sex dygn vara hos sin hustru, som på Segersjö nedkommit med en son, men inspärrades sedan på Gripsholm, där han hvarken fick träffa eller brefväxla med någon af sina anhöriga. I mars månad 1600 fördes han till Linköping; domen öfver de anklagade rådsherrarna blef, som vi veta, en dödsdom. Sedan domen blifvit afkunnad, gafs åt de lifdömdes hustrur och barn tillåtelse, att, efter halftannat års skilsmässa, åter få träffa sina män och fäder. De sista stunderna i B:s lif, som han fick tillbringa med sin familj äro beskrifna af hans dotter Kristina, en skildring så hjärtgripande, att ingen kan läsa den utan den djupaste rörelse.

Gift 1581 med grefvinnan Kristina Sture, dotter af Svante Sture d. y. och Märta Leijonhufvud och sålunda kusin med Carl IX, hade han med henne ej mindre än 14 barn.

4. Banér, Per,

riksråd. Född på Djursholm d. 28 juni 1588; den föregåendes son.

Vid tjugutre års ålder utnämnd till kammarjunkare hos Gustaf II Adolf åtföljde B. konungen till danska kriget där hans första bragd var att med yttersta fara för eget lif söka rädda Gustaf Adolf, som under träffningen på Wittsjön kommit under isen. B. föll själf i vattnet och var nära att drunkna, men räddades af sin broder Nils, under det konungen uppdrogs af Upplandsryttaren Tomas Larsson. B. blef för sin behjärtade handling slagen till riddare vid Gustaf Adolfs kröning 1617. Han nyttjades sedan i några diplomatiska värf, utnämndes till riksråd 1625 och två år därefter till lagman öfver Öland och Östergötland. Inom rådet blef han 1626 insatt i kansliet och tjänstgjorde under Axel Oxenstiernas frånvaro i diplomatiska värf som vice kansler, men vann i denna egenskap föga berömmelse. Sjuklig till både kropp och själ, kom han på spänd fot med åtskilliga af sina ämbetsbröder, ej minst Axel Oxenstierna och tillhörde den mot denne fientliga fraktionen af rådet.

Af Gustaf Adolf erhöll han i förläning alla de gods och gårdar, som hans farbror Sten B. hade förverkat, samt därtill Tuna i Roslagen, hvarest han, liksom på sin fädernegård Ekenäs i Östergötland, uppbyggde stora åbyggnader. Död i Stockholm d. 13 juli 1644.

Gift 1615 med friherrinnan Hebbla Fleming.

5. Banér, Axel Gustafsson,

riksråd. Född på Djursholm i sept. 1594; den föregåendes bror. Han blef 1623 riksstallmästare, 1629 ståthållare på Västerås slott, 1633 riksråd och ståthållare öfver Västmanland och Västra Dalarne, 1634 riksmarskalk och drottning Kristinas guvernör samt därefter lagman öfver Kalmar län och Öland. B. var väl ej i besittning af några särskildt framstående själsegenskaper, men hans sympatiska och ridderliga väsen var särskilde ägnadt att vinna hjärtan och var han bl. a. Gustaf II Adolfs förklarade gunstling. I rådet slöt han sig, i motsats mot den äldre brodern, till det Oxenstiernska partiet. Död i aug. 1642.

Gift 1: 1624 med Barbro von Saletta; 2: 1631 med grefvinnan Ebba Brahe och 3: 1641 med friherrinnan Carin Bielke.

6. Banér, Johan,

Tvenne tilldragelser i B:s barnaår uttyddes af hans samtid, den ena som en yttring af det orubbliga mod som utmärkte hela hans lif, den andra som ett förebud till de stora värf, han af försynen var kallad att utföra. Under det den lille liflige gossen vistades på fädernegården Djursholm, ditkom en gång Carl IX. Konungen tog honom på sitt knä och frågade om han ej ville komma till hofvet och gå i hans tjänst. Det må hin onde tjäna dig som slagit hufvudet af min fader, svarade gossen oförfäradt.

Under en lek i ett öppet fönster i tredje våningen på Hörningsholme slott lät han näsduken fladdra såsom segel för vinden, menande sig segla ut till Tyskland; men midt under leken störtade han ut genom fönstret. Den förskräckta barnpigan återfann honom oskadd sittande på en stenhög, där han påstod att trädgårdsmästaren hade satt honom. »Det synes att du är bevarad för något stort,» yttrade Gustaf Adolf, i hvars härar han inträdde några år därefter. Han utgick först i ryska kriget där han deltog i belägringen af Pleskov och Riga samt i stormningen af Kockenhusen, öfverallt utmärkande sig för mod och rådighet. Han steg nu hastigt i konungens ynnest; befordrades efter hvartannat till öfverste och kommendant i Riga och Höfft, till kommissarie vid första Stuhmsdorferfördraget 1629, till riksråd 1630 samt till generalmajor öfver hela svenska arméen 1631. När Gustaf Adolf försökte stormningen af Wallensteins läger vid Nürnberg, sårades B. af en musketerare, så att fara var för hans lif. Konungens kort därefter inträffade död gjorde på den sjuke mannen ett så smärtsamt intryck, att han ville hemföra konungens lik och sedan för alltid lämna krigstjänsten. Axel Oxenstierna, som fruktade att förlora en af svenska härens skickligaste anförare, föreställde B., huru det ålag Gustaf Adolfs vänner att fullborda Gustaf Adolfs verk, och B. kvarstannade.

Det var emellertid först efter nederlaget vid Nördlingen som hans lysande bana riktigt började, för att sedan oafbrutet fortsättas till hans död.

1634 utnämnd till fältmarskalk öfver hela svenska hären, mottog han trupperna nästan i upplösningstillstånd. Han återställde ordningen och slog de kejserligas och sachsarnes förenade härar vid Wittstock 1636. Följande året belägrade han Leipzig och var nära att intaga staden, då österrikarna under Gallas tvingade honom till ett återtåg, hvarunder han behöfde hela sitt snille och mod för att hålla sig uppe och ej blifva alldeles förjagad ur Tyskland. Med nya förstärkningar från Sverige kunde han åter gå anfallsvis tillväga, inbröt 1639 ånyo i Sachsen och slog en förenad kejserlig-sachsisk här vid Chemnitz samt utbredde sig öfver hela nordöstra Böhmen. I början af 1641 inbröt han oförmodadt i Franken och sökte öfverrumpla Regensburg, där tyska riksdagen var samlad. Men öfvergifven af sina allierade, fransmännen, måste han anträda ett äfventyrligt återtåg, hvarunder han insjuknade, och döende buren på en bår, uppgaf han sin anda i Halberstadt d. 10 maj 1641.

I de fältslag, i hvilka B. förde öfverbefälet, beräknas åttiotusen fiender hafva stupat och sex hundra fanor blifvit eröfrade. Utan fråga den snillrikaste af Gustaf Adolfs lärjungar i krigskonsten, var han tillika häftig, stolt och utsväfvande, samt hård och skoningslös emot fienden.

B. var gift tre gånger 1: 1623 med Katarina Elisabet von Pfuel, 2: 1636 med grefvinnan Elisabet Juliana Löwenstein och 3: 1640 med den sjuttonåriga markgrefvinnan Johanna Margareta af Baden-Hochberg. Då B. med henne firade sitt bröllop på slottet Arolsen, inlopp underrättelse att österrikarne under Piccolomini voro på väg att angripa svenskarnes läger. B. lämnade bröllop och brud och ilade i sporrsträck till lägret. Ett par dagar därefter, när allt åter var lugnt, lät han hämta sin unga maka och emottog henne under dånande kanonad framför svenska hären uppställd i slagordning.

7. Banér, Karl Gustafsson,

ämbetsman. Född på Segersjö i fängelset d. 17 okt. 1598. Den föregåendes bror. Blef 1626 öfverkammarherre, följande år guvernör i Marienburg och 1628 statssekreterare. 1631 förordnades han till v. guvernör i Preussen. B. synes haft det viktiga uppdraget att under Gustaf II Adolfs fälttåg sörja för arméns proviantering. Död i Elbing d. 11 april 1632.

Gift 1628 med friherrinnan Christina Sigrid Bielke.

8. Banér, Gustaf Adam,

riksråd. Född 1624. Föräldrar: Johan Banér och Katarina Elisabet von Pfuel. Med afseende på faderns förtjänster upphöjd i grefligt stånd l651, befordrades han efterhand till öfverkammarherre 1653, riksstallmästare 1664, president i krigskollegium 1674 och generalguvernör öfver Ingermanland 1678.

I allt olik sin frejdade fader var Gustaf Adam B., gemenligen kallad »tokiga Banér» eller »Dulle-Banér». Af hans otaliga äfventyr torde intet vara mera bekant än hans förhållande till Maria Skytte, en dotter till det bekanta riksrådet Bengt Skytte. B:s offentliga sammanlefnad med henne, under hans första hustrus lifstid, uppväckte så mycken förargelse, att han kallades inför hofrätten till edgång på att hans förhållande till fröken Skytte icke varit brottsligt, hvarefter han erhöll en varning af rådet och förvisades från hofvet. Oviljan ökades ytterligare, när han en tid efter sin hustrus död ingick ett nytt, men olagligt äktenskap med sin älskarinna. Han blef härför offentligen anklagad och dömd till sex års landsflykt, men lyckades vinna nåd och få sitt äktenskap stadfästadt. Kort därpå inlät han sig i nya olagliga upptåg, så att han måste af rådet allvarligen tillrättavisas. Han dog 1681 och slöt själf den grefliga ättegrenen.

Gift 1: 1664 med grefvinnan Katarina Lillie och 2: 1667 med friherrinnan Maria Skytte af Duderhoff.

9. Banér, Johan,

holsteinskt geheimeråd. Född på Lidboholm i Småland d. 14 juni 1659. (Sonson af Per Banér.) Föräldrar: riksjägmästaren Clas Banér och Ebba Sparre.

Vid sjutton års ålder anställd som fänrik vid ett garnisonsregemente, åtföljde han fältmarskalken Krister Horn till Riga, där han genom sin beslutsamhet vid en af mordbrännare anlagd eldsvåda räddade krutförrådet i fästningen och därigenom äfven staden. Han ingick därefter i främmande krigstjänst och tjänte under flera år i Österrikes, Hollands och Sachsens härar, utmärkande sig öfverallt för mod och skicklighet. När Carl XII vid nordiska krigets utbrott hemkallade alla i utrikes tjänst varande officerare och B. af omständigheterna förhindrades att genast efterkomma befallningen, anklagades han och dömdes från lif, ära och gods, såsom den där icke åtlydt konungens påbud. Ehuru han vid återkomsten lade sin oskuld i dagen och frikändes, betraktades han af Carl med misstroende. B. öfvergick då till Holstein, där han utnämndes till geheimeråd och alltid med fosterländskt sinnelag bevakade Sveriges intresse mot Danmarks stämplingar. Med tiden förändrades konungens stämning mot honom och B. utnämndes 1717 till svensk generallöjtnant för »betygadt nit och trogne tjenster». Två år därefter förordnades han till öfverhofmarskalk hos hertigen af Holstein, men öfverflyttade 1723 till fäderneslandet, och var under frihetstidens första skede mycket verksam vid riksdagarne för det Holsteinska partiets intressen. Död d. 15 dec. 1736. B., från hvilken ätten B:s nu lefvande medlemmar härstamma, gjorde 1731 Djursholm till fideikommiss för sina efterkommande.

Gift 1: 1706 med friherrinnan Margareta Charlotta Banér och 2: 1707 med grefvinnan Ulrika Kristina Vellingk, dotter af riksrådet Mauritz Vellingk.

10. Banér, Johan Gabriel,

holsteinskt geheimeråd. (Sonsons son af B. 3.) Född i Stockholm d. 16 dec. 1662, son af riksrådet och lagmannen öfver Värmland Svante Svantesson Banér o. Margareta Sparre

Efter slutade studier i Uppsala, ingick B. i fransk tjänst till 1685, då han öfvergick till bayerska arméen och bevistade stormningen af Ofen. Han tjänte därefter i österrikiska armén till 1689, då han erhöll kommando öfver de svenska hjälptrupper som sändes till Generalstaternas understöd mot Frankrike. I slaktningen vid Fleurus 1690 visade han ett utomordentligt mod och återkom ur striden med endast fjärdedelen af det regemente han kommenderade. 1697 mottog han hertigens af Holstein kallelse såsom generalmajor öfver hans trupper och utnämndes efterhand till geheimeråd och generallöjtnant. 1706 bevistade han i de allierades armé fälttåget till Nederländerna, delande vid belägringarna af Menin och Ath farorna och nöden med sina soldater. När han efter ett kort besök hos Carl XII i Sachsen återvände till Holstein, insjunknade han på vägen och dog i staden Gottorp: d. 19 dec. 1706.

Barchius, Nils,

biskop. Född i Västerås d.25 nov. 1676. Föräldrar: d. v. lektorn, sedermera kyrkoherden i Söderberke i Dalarne, Laurentins Barchius och Anna Rådbeck, dotter till biskop N. Rudbeckius.

Han utnämndes 1703 till hofpredikant och notarie i hofkonsistorium, från hvilken befattning han 1709 förflyttades som domprost till Västerås. År 1719 kallad till öfverhofpredikant och biktfader hos drottning Ulrika Eleonora, befordrades han 1726 till pastor i Storkyrkoförsamlingen i Stockholm och sex år därefter till biskop i Västerås. Strängt ortodox har B. egentligen gjort sig bekant för sin nitälskan om den evangeliska lärans renhet. Död i Västerås d. 16 febr. 1733.

Gift 1: 1706 med Maria Steuch, dotter af ärkebiskop M. Steuchius och 2: 1720 med Maria Eufrosina Franc, dotter af landshörding P. Franc i Nyköping.

Barck,Samuel,

riksråd. Född d. 8 sept. 1662 i Söderberke prästgård i Dalarne. Föräldrar: kyrkoherden Laurentius Petri Ferneboensis och Anna Blackstadia.

Efter slutade studier i Uppsala och tio års utländska resor, ingick B. 1695 i kansliet och blef fyra år därefter registrator i utrikesstatsexpeditionen. År 1704 hofråd hos änkedrottningen Hedvig Eleonora och i denna egenskap adlad 1705, vann han alltmer och mer hofvets förtroende. 1714 blef han statssekreterare. 1719 blef B. friherre och under sitt förut varande namn introducerad på riddarhuset.

Upphöjd 1731 i grefligt stånd, delade han åtta år därefter det gamla mösspartiets fall och drog sig undan till privatlievet. Död d. 8 mars 1743.

Gift 1700 med Anna Elisabet Göthe.

Af hans söner började Ulrik, f. 1718, å den militära banan, där han, som bl. a. deltog i 1741 års finska krig, slutligen avancerade till öfverste. Han blef 1754 guvernör för hertig Carl (sedermera Carl XIII). Som politiker slöt han sig till Hattarna, blef af dessa 1769 framskjuten till riksråd, men entledigades från denna värdighet i maj 1772 efter Mössornas seger. Efter Gustaf III:s revolutionin kallades han åter i rådet, men afled redan d. 2 dec. 1772.

Han var gift med friherrinnan Katarina Ebba Horn, Fredrik I:s f. d. älskarinna.

Barfod, Johan Kristoffer Georg,

memoarförfattare. Född i Skåne 1753. Föräldrar: auditören Göran Henrik Barfod och Hedvig Klerck.

Efter att någon tid ha varit student i Lund, begaf sig B. till Stockholm, där han någon tid biträdde Leopold vid redigeringen af tidningen Extra-Posten. Åren 1787--89 vistades han i Skåne och synes då ha samlat materialierna till Märkvärdigheter rörande Skånska Adeln, ett arbete, som icke allenast vittnar om genealogisk och historisk kunskap, utan tillika innehåller en mängd upplysande kulturskildringar och anekdoter. Återkommen till Stockholm gjorde han bekantskap med den i sin tids förhållanden noga invigde k. sekreteraren J. A. Ehrenström, med hvilken han under finska kriget och äfven sedan stod i den flitigaste brefväxling. B:s bref från Stockholm voro nästan endast polis- och spionrapporter och upplästes ofta af Ehrenström för Gustaf III, som med nöje tycktes afhöra dem och kallade B. sin »polismästare».

Af de notiser B. af Ehrenström fick tillbaka, äfvensom af de upplysningar han lyckades förskaffa sig från andra håll, tillkom hans andra arbete: Märkvärdigheter rörande Sveriges förhållanden 1788--1794, hvilket liksom det förr omnämnda, är affattadt i bref till bibliotekarien Gjörwell, och ämnadt att intagas i hans tidskrifter och litterära magasiner. Detta kom likväl icke att ske, utan var det först på l840-talet som de Barfodska anteckningarna, hvilka i handskrift förvaras på. k. biblioteket, i tryck framlades för allmänheten. Den sista delen af sin lefnad tillbragte B. i Finland, där han dog d. 17 juli 1829.

Barnekow, Margareta.

Född d. 9 juli 1671; dotter af fältherren, generalguvernören Rutger von Ascheberg och Maria Eleonora Busseck, genannt München. D. 26 jan. 1691 gifte sig grefvinnan A. med öfversten Kjell Kristoffer Barnekow och var någon tid sin man följaktig under fälttåget mot fransmännen.

Änka vid tjugunio års ålder kom hon i tillfälle att uppenbara sitt okufliga mod och sin outtröttliga arbetsförmåga; hon inträdde i själöva verket som öfverste för sin aflidne mans regemente, hvilket han emottagit under skyldighet att komplettera med manskap, hästar, munderingar m. m. I följd af det ingångna kontraktet underhöll hon sedan sina »prästedragoner» i flera år under pågående krig och besatte genom sitt förslag hos konungen alla uppkommande officersvakanser. Det oaktadt betalte hon icke blott sin mans skulder, utan inköpte flera af de förnämsta godsen i Skåne.

För sina talrika underhafvande var hon en moder i detta ords bästa bemärkelse, och höll sitt folk till gudsfruktan och anständighet. Hon dog d. 10 okt. 1753.

Bauck, Carl Vilhelm,

tonsättare, musikkritiker. Född d. 13 dec. 1808 i Göteborg.

Till en början anställd som organist i Göteborg, flyttade B. efter några år till Stockholm för att ge lektioner i pianospelning, och uppträdde som musikreferent i tidningen Aftonbladet, där hans, med signaturen --u-- lätt igenkänliga artiklar genom sin grundlighet och alltid vårdade form mer liknade små akademiska afhandlingar än musikreferat af den vanliga sorten. Under fem år (1853--57) redaktör af »Ny Tidning för Musik», underhöll han samma tidning med korrespondensartiklar från Berlin, där han för konsthistoriska studier uppehöll sig 1856--57 och öfvertog 1859 det kritiska målsmanskapet i Nya Dagligt Allehandas musikafdelning och därefter från 1871 i Dagens Nyheter. 1858 blef B. lärare i musikens historia och estetik vid Musikaliska akademiens konservatorium. Död i Stockholm d. 8 okt. 1877. Bland hans utgifna arbeten må nämnas: Teoretisk praktisk modulationslära 1859, bearbetad efter Wohlfarts »Modulations-Schule»; Handbok i musikens historia från fornverlden intill nutiden 1862; Allmän musiklära för tonkonstens idkare 1864; instruktiva pianosonater, en stråkkvartett, flera häften sånger m. m.

Gift med Fredrique Hanson.

Baumgarten, Nils Krister von,

krigare, karolin. Född i Kalmar troligen 1674. Föräldrar: handelsmannen därstädes Hans Baumgart och Märta Rodde.

Vid det nordiska krigets utbrott 1700 anställd vid drabanterna, åtföljde B. Carl XII vid landstigningen på Själland och i slaget vid Narva; deltog i striderna vid Dünaströmmen, Klissow, Pultovsk och Thorn, samt vid Lemberg och Frauenstadt m. fl.. Efter slaget vid Pultava följde han konungen till Bender, erhöll 1712 adelskap för sin ådagalagda tapperhet och deltog i kalabaliken. Återkommen till Stralsund bevistade han träffningen vid Stressov, och utnämndes till öfverste vid adelsfanan, hvilket regemente han anförde under fälttåget till Norge 1718. B. framställer en vacker bild af de gamla karolinerna, flärdlös, behjärtad och in i döden tillgifven sitt ideal, kung Carl, efter hvars fall han drog sig undan i det enskilda lifvet och dog i Stockholm 1727.

Gift tvenne gånger: med sin första hustru, hvars namn är obekant, hade han tvenne söner: 2:a gången med Beata Amalia Strijk.

1. Beck, Frans,

bokbindare. Född d. 22 mars 1814 i Rhen-Hessen. Föräldrar: borgmästaren i Gau-Bickelheim Domenique Beck och Catharina Carlin. B. kom 1840 till Stockholm och blef 1843 egen bokbindaremästare. Han sökte på allt sätt höja yrket, särskildt beträffande praktband. Erhöll 1882 Litteris et artibus.

Gift 1851 med Julia Charlotta Carlsson. Död i Stockholm d. 15 maj 1888.

2. Beck, Johan Viktor,

bokbindare. Född i Stockholm d. 12 mars 1852. Den föregåendes son. Den yngre B. genomgick Tekniska skolan och har i utlandet lärt sig lädermosaik samt läderplastik, hvilka konstindustrigrenar han flitigt utöfvat. Till firman F. Beck & sons 50-årsjubileum 1893 utgaf han skriften Spridda drag till bokbinderiets i Sverige historia 1843--1893.

Gift 1887 med Augusta Maria Kraak.

3. Beck, Julia,

textarinna, målarinna. Född i Stockholm d. 23 dec. 1863. Den föregåendes syster. Genomgick 1873--77 Konstakademien och har sedan studerat i Paris. Hon har gjort utmärkta textningar till album och pärmar, som utfördes af fadern eller brodern, samt har målat porträtt och landskap.

Beck-Friis,

ursprungligen dansk adlig ätt vid namn Beck, känd från början af 1300-talet, hvilken, sedan den genom arf från släkten Friis kommit i besittning af stamgodset Helfringsholm, antog namnet Beek-Friis. I Danmark utdog ätten i slutet af 1700-talet, men en gren öfvergick till Sverige, sedan Skåne afträdts till svenska kronan. Den blef 1770 friherrlig och 1771 greflig, men denna senare värdighet endast åtföljande ättens hufvudman.

1. Beck-Friis, Joakim
2. Beck-Friis, Corfitz Augustin
3. Beck-Friis, Lave Gustaf

1. Beck-Friis, Joakim,

riksråd. Född d. 18 juli 1722. Föräldrar: majoren Corfitz Ludvig Beck-Friis och Maria Sofia Skogh.

B. studerade vid Lunds akademi och ingick i statens tjänst 1740. Här avancerade han ganska raskt, blef hofrättsråd 1757 och revisionssekreterare 1761. Som en nitisk »hatt» vid riksdagarna, upphöjdes han vid partiets seger 1769 till riksråd och erhöll följande år serafimerbandet. I rådet utsatte han sig synnerligen för motpartiets hat genom partiskhet vid ämbetsutnämningar och blef också af det samma aflägsnad från sin plats i maj 1772, men återfick densamma i aug. s. å. efter Gustaf III:s revolution och innehade den ända till 1789, då samme konung gjorde slut å den uråldriga institutionen. Han öfverflyttades nu till rikets allmänna ärenders beredning men lämnade alldeles statens tjänst 1793. Emellertid är det icke så mycket i sin egenskap af ämbets- och förtroendeman B. blifvit namnkunnig, som icke mer såsom stiftare af ett eget grefskap, det enda af sitt slag i Sverige. Vid faderns död innehafvare af de stora Friiska fideikommissegendomarna i Danmark, erhöll han Kristian VII:s tillåtelse att försälja dem mot utbyte af andra gods i Sverige. Han inköpte då Fiholm och sökte hos Gustaf III rätt, hvilken ock meddelades genom ett »grefvebref» af 1791 att af de båda domänerna, Börringe kloster i Skåne och Fiholm i Södermanland stifta ett eget grefskap, hvars innehafvare, han må för öfrigt bära hvilket namn som helst, i samma stund han träder i besittning af de nämnda egendomarna, upptager Beck-Friiska vapnet och blir en grefve Beck-Friis. Som stiftaren själf var barnlös, upptog han som »arfgrefve» sin brorson Corfitz Ludvig Beck-Friis. Riksrådet B. dog på Börringe kloster d. 3 aug. 1797.

Gift 1745 med friherrinnan Vilhelmina Staël von Holstein.

2. Beck-Friis, Corfitz Augustin,

riksdags- och kommunalman, landthushållare. Född i Stockholm d. 12 febr. 1824. Den föreg. brorsons sonson. Föräldrar: kammarherren, grefve Corfitz Beck-Friis och grefvinnan Eva Ulrika Barck.

B. blef 1840 student i Lund, hvarest han 1844 promoverades till filosofie doktor. Han ägnade sig därefter åt den diplomatiska banan, med anställning vid skilda europeiska hof, ända tills han 1852 öfvertog förvaltningen af egendomen Fiholm. Sedan härtill 1859 tillkommit Börringe kloster, hade han från denna tid om hand hela grefskapet, fastän han först 1870 efter faderns död blef formlig innehalvare af detsamma.

Redan 1844 tjänstgjorde B. som extra caput och riddarhuskanslist och bevistade som hufvudman för sin ätt alla följande ståndsriksdagar, hvarunder han bl. a. var ledamot af riddarhus-bevilluings- och konstitutionsutskotten samt 1865 valdes till statsrevisor. Efter den, trots hans motstånd, genomdrifna representationsförändringen, företrädde han under två perioder, eller under riksdagarna 1867--84, Malmöhus län i riksdagens första kammare. Om det stora och obestridda anseende, han här åtnjöt, vittnar icke endast hans ständiga ledamotskap af statsutskottet utan ock den omständigheten, att han allmänt utpekades såsom den lämpligaste för talmansposten vid en eventuel ledighet. Han anslöt sig tillden s. k. »skånska», i ett visst samförstånd med Andra kammarens landtmannaparti opererande, fraktionen af kammaren, ehuru han 1883 kom att skilja sig från densamma i fråga om de stora Posseska förslagen.

I hemorten var han under en lång tid länets mest betrodde man, var 1870--83 ordförande i Malmöhus läns landsting, innehade samma post 1873--82 i dess hushållningssällskap och 1880--91 i styrelsen för Alnarps landtbruksinstitut m. m. Han blef 1881 hedersledamot af landtbruksakademien. Död å Börringe kloster d. 16 april 1897.

Gift 1851 med Stina Nordenfeldt.

3. Beck-Friis, Lave Gustaf,

diplomat. Född på Fiholm, Södermanland, d. 19 maj 1834, den föreg. broder. 1851 student i Lund, aflade B. 1852 kansli- och 1854 hofrättsexamen. Han inträdde 1856 på den diplomatiska banan, blef attaché i Petersburg och s. å. andre kabinettssekreterare. 1858--61 var han leg.-sekr. i Konstantinopel och 1861--69 i London samt kabinettssekreterare 1869--70. D. 16 dec. 1870 blef han envoyé extraordinaire och ministre plénipotentiaire i Köpenhamn, på hvilken plats han stannat och gjort sig omtyckt.

Gift 1879 med friherrinnan Sigrid Margareta Gabriella Wilheimina Barnekow, i hennes 2:a gifte.

Beckman, Nils,

universitetslärare, litterär äfventyrare. Född i staden Heide i Ditmarsken, blef B. lärare för G. A. Oxenstierna, en son till riksmarsken grefve Gabriel Oxenstierna. Genom dennes förord och på grund af de lärda meriter B. tillägnade sig såsom författare till ett juridiskt arbete Medulla Justiniana, hvartill han dock skall ha köpt manuskriptet i Paris, utnämndes han till förste professor i romersk lagfarenhet vid det nyinrättade universitetet i Lund 1667. Fruktande för att hans anseende skulle fördunklas af den berömde Sam. Pufendorff, som året därefter kallades till professor i natur- och folkrätt, anföll han denne med de hätskaste nidskrifter, beskyllde honom för ateism och anklagade honom för kätterska villomeningar. Härför lagförd, flydde B. öfver till Danmark och fortfor att därifrån utösa smädelser öfver sin motståndare. Han blef af svenska regeringen 1675 förklarad ärelös och för alltid förvisad ur riket. Sedan han i några år fört ett kringirrande lif i Tyskland, öfvergick han till katolska läran och blef föreståndare för S:t Mikaels kloster vid Bamberg. Hans dödsår är, liksom hans födelseår, obekant.

Beckman, Johan Vilhelm,

präst, hymnolog. Född d. 18 sept. 1792 i Gårdsby socken nära Vexiö, där fadern Tomas Georg Beckman var mönsterskrifvare.

Student i Uppsala 1814, antog B. prästerlig ordination i Vexiö 1818. Han vann anställning i hufvudstaden, först såsom komm.-adjunkt i Katarina församling 1819 och kateket därstädes 1823 och sedan som komminister i Klara 1824, hvilken befattning han innehade till sin död d. 10 april 1873.

Under förra hälften af 1820-talet framträdde B. som förf. med en samling dels poetiska, dels prosaiska uppsatser, kallad: Minnen af lediga stunder, som rönte ett välvilligt emottagande.

1843 uppträdde han som forskare rörande förgångna tiders andliga diktkonst, i sina Schwedische Bearbeitungen and Uebersetzungen der Sequenzen Dies iræ und Stabat Mater, als Erstlinge Hymnologischer Forschungen, som blef ett slags inledning till hans stora hymnologiska verk: Den nya Svenska Psalmboken, framställd i försök till en Svensk Psalmhistoria 1845--72. Det sistnämnda arbetet har äfven blifvit utgifvet i ett par sammandrag.

Gift.

Beckman,

svensk släkt, känd från midten af 1600-talet, hvars flesta medlemmar varit bosatta i Västergötland. Åtskilliga ha ägnat sig åt kyrkans tjänst.

1. Beckman, Anders Fredrik
2. Beckman, Ernst Johan

1. Beckman, Anders Fredrik,

biskop, teologisk författare. Född i Hjälstads församling af Skara stift d. 23 okt. 1812. Föräldrar: v. pastorn därstädes Fredrik Beckman och Ingeborg Margareta Warodell.

Efter förberedande studier vid Stockholms gymnasium, inskrefs B. 1830 till student vid Uppsala universitet och blef filosofie doktor därstädes 1836. Återkommen från en vetenskaplig resa, kallades han 1837 till docent i teoretisk filosofi och aflade teologie kandidatexamen 1841. Prästvigd i maj s. å., förordnades han till docent i dogmatik och moralteologi samt till brunnspredikant vid Sätra. Utnämnd till filosofie lektor i Skara i dec. 1841, utbytte han följande året denna plats mot lektoratet i teologi. Efter att 1846 ha disputerat för teologie kandid. befullmäktigades han året därpå till teologie adjunkt vid universitetet i Uppsala samt till pastor i Börje. Prost 1848. Förestod under åtskilliga terminer teologie pastoralprofessuren, blef 1850 teologie licentiat och 1851 professor i dogmatik och moralteologi samt pastor i Hel. Trefaldighetsförsamling. Förordnad till ledamot i bibelkommissionen 1853 och förflyttad till pastor i Gamla Uppsala s. å., företog han 1858 en ny resa, till Danmark, Tyskland och Schweiz, och blef teologie doktor 1860. Förste teologie professor och domprost 1863, kallades och utnämndes han 1864 till biskop i Hernösands stift. 1876 utnämndes han till biskop i Skara och afled på Brunsbo biskopsställe vid Skara d. 24 sept. 1894. B., hvilken som själfskrifven ledamot af prästeståndet bevistat 1865--66 års riksdag, hvarvid han varmt uttalade sig för representationsförändringen, bevistade som representant för Västernorrlands län riksdagarna 1867--72, under samtliga ledamot af lagutskottet. Han medverkade härvid bl. a. till 1870 års beslut om utvidgade medborgerliga rättigheter för dissenters, liksom han vid de af honom bevistade kyrkomötena ådagalagt ett försonligt och tolerant sinnelag mot olika tänkande.

Förutom åtskilliga disputationer, akademiska inbjudningsskrifter, uppsatser och recensioner i tidningar och tidskrifter, har B. utgifvit och som författare gjort sig känd genom: Tidskrift för Svenska kyrkan (i förening med L. A. Anjou) 1849--51; Teologisk Tidskrift 1861--67; Melanchtons betydelse som vetenskapsman och särdeles som teolog 1863 m. fl. Ett betydligt uppseende väckte såväl hans 1862--63 utgifna arbete Nya Testamentets lära om Kristi gudom, hvilken tillika utgör en granskning af V. Rydbergs: »Bibelus lära om Kristus», som hans mot C. J. Boströms »anmärkningar om helvetesläran» 1864 riktade stridsskrift: Om den eviga osaligheten. B., som ofta gripit till ordet i kyrkliga och politiska spörsmål iakttog i allmänhet en medlande hållning och ställde sig i sitt stift en smula mer sympatisk mot lekmannaverksamheten, än majoriteten af dess prästerskap fann lämpligt.

Gift 1843 med Anna Maria Albertina Grenander.

2. Beckman, Ernst Johan,

B. har varit en synnerligen vaksam kämpe på det sociala området, där han ständigt verkat i frisinnad anda. Han har utgifvit åtskilliga reseskildringar, särskildt behandlande nationalekonomiska och sociala förhållanden, samt ett par band dikter, m. m.

Gift 1876 med Louise Woods Baker (från Amerika).

Behrens, Konrad Behrend,

operasångare. Född d. 27 jan. 1835 i Braunschweig, där fadern var präst. B. kom 1854 till Stockholm, där han, som först var grosshandlare, 1862 debuterade på k. teatern som Sarastro i »Trollflöjten». Han tillhörde därefter denna scen till sommaren 1870 och har sedan sjungit på utländska teatrar, men äfven låtit höra sig i Sverige. Bland hans partier märkas Max i »Alphyddan», Belcor i »Kärleksdrycken», Plumkett i »Marta», Wilhelm Tell, m. fl. Död i New-York d. 1 febr. 1898.

Gift 1857 med Fanny Ruback.

Beijer, Johan von,

öfverpostdirektör. Född i Berlin d. 10 maj 1606.

B. gjorde sitt inträde i svenska statens tjänst såsom kanslist hos rikskanslären Axel Oxenstierna, som 1637 befordrade honom till sekreterare i kommersekollegium och fem år därefter till rikspostmästare, hvarpå kort därefter följde hans utnämning till general-postmästare. Det svenska postverket var vid denna tid en ny skapelse. Brefven fortskaffades mellan stationerna af löpande postdrängar. B. införde efterhand flera förbättringar i posttrafiken, bland annat ridande postbud utefter de större postlinjerna, hvilken reform ansågs så viktig, att generalpostmästaren, som förut 1664 blifvit adlad, förordnades till öfverpostdirektör och hans manliga ättlingar erhöllo rättighet att, med andras uteslutande, framgent bekläda postdirektörsämbetet. Död i Stockholm d. 13 sept. 1669.

Gift 1641 med Margareta Weiler.

Beijer, Karl Gottreich,

generaldirektör. Född i Malmö d. 25 jan. 1811. Föräldrar: stadsfysikus i Malmö Gottfried Beijer och Agneta Maria Halling.

Student i Lund 1828; aflade sjöofficersexamen vid Karlberg 1832, 1835 examen vid Mariebergs artilleriläroverk och 1836 konstruktionsofficersexamen i Karlskrona. B. blef 1841 kapten vid flottans mek. kår och s. å. chef i södra väg- och vattenbyggnadsdistriktet. Han gjorde bl. a. planerna till Malmö hamnarbeten och skeppsdocka. Blef 1850 major vid flottans mek. kår och 1851 major vid väg- och vattenbyggnadskåren, där han 1858 utnämndes till öfverstelöjtnant och 1863 till öfverste. B. hade äfven tidigt ägnat sig åt järnvägsbyggnad och utnämndes 1855 till öfveringeniör vid södra stambanan af de under Nils Ericsons befäl varande järnvägsbyggnader. 1862 utnämndes B. till chef för styrelsen öfver statens järnvägsbyggnader, hvilken styrelse då inrättades liksom den för statens järnväggtrafik. 1877--87 var han också chef i styrelsen för allm. väg- och vattenbyggnader och erhöll 1878 generaldirektörs namn, heder och värdighet.

B. erhöll 1887 på begäran afsked från sin post i järnvägsstyrelsen. Han var 1871--94 ledamot af Första kammaren, där han tillhörde frihandelsvännerna, och blef 1884 ledamot af Vet.-akad.

Död i Stockholm d. 31 dec. 1898.

Gift 1844 med Elisabeth Ulrica Gustava (Betty) Quensel.

Bellinus, Olaus Stephani,

biskop. Född omkring 1515 i Bolinge socken i Uppland, kallades B., sedan han erhållit magistergraden, af konung Johan III till dennes hofpredikant och inleddes i dennes liturgiska reformationsplaner. Hans stora medgörlighet i detta hänseende belönades af konungen först med kyrherdebeställningen i Gefle 1581 och sedan med biskopsstolen i Västerås 1589. Det oaktadt kom B. tämligen lindrigt från räfsten på Uppsala möte och utsågs till och med att sätta kronan på Sigismunds hufvud. Men härmed hade hans lyckas stjärna uppnått höjdpunkten. På riksdagen i Örebro 1606 ställdes B. till rätta för delaktighet i liturgiens antagande, för det han hållit Sigismunds parti och härbergerat den som konungamördare misstänkte och häktade Petrus Petrosa. Dessa anklagelser hade mot honom blifvit framställda af en hans afundsman, kyrkoherden Erik i Badelunda, hvilken, sedan B. tvärtemot sitt nekande blifvit sakfälld och afsatt utnämndes till hans efterträdare. Emellertid uppdagades om denne så grofva brott, att han miste hufvudet och B. blef efter några veckors suspension åter insatt i sitt ämbete, som han sedan innehade till sin död hvilken inträffade 1618 i den höga åldern af 103 år.

Gift tre gånger: 1: med Gudelina Elofsdotter från Delsbo; 2: med Magdalena Larsdotter från Stockholm, och 3: med Marit, prästänka från Björskog.

Bellman,

ursprungligen tysk släkt, som inkom till Sverige med skräddaren Martin Bellman, död 1685, och erhöll sin egentliga ryktbarhet genom den bekante skalden, C. M. Bellman, hvars släktgren utdog 1834 med hans son, sidenkramhandlaren Adolf Bellman.

1. Bellman, Johan Arndt
2. Bellman, Carl Mikael

1. Bellman, Johan Arndt,

professor, musiker. Född i Stockholm 1664; son af skräddaren Martin Bellman och Barbara Klein.

B. var en rikt begåfvad natur. Redan som elev vid Tyska skolan erhöll han en plats vid Carl XI:s hofkapell. Student i Uppsala 1678, fick han behålla sin lön med skyldighet att biträda vid hoffester och högtidligheter vid slottet. Sedan han 1691 i Uppsala vunnit den filosofiska lärdomsgraden, företog han en längre utländsk resa, hvarunder han frånvarande 1699 utnämndes till professor i vältalighet. Såsom författare är han känd genom några akademiska arbeten, hufvudsakligen i vältalighet samt ett och annat latinskt poem. Död i Uppsala d. 28 nov. 1709.

Gift 1704 med Katarina Elisabet Daurer.

2. Bellman, Carl Mikael,

skald, »Sveriges Anakreon». Född i Stockholm d. 4 febr. 1740; den föregåendes sonson och son till sekreteraren i öfverståthållarämbetet titul. lagmannen Johan Arndt Bellman och Katarina Hermonia.

Endast sjutton år gammal, uppenbarade först B., i sin öfversättning af D. v. Schweidnitz' Evangeliska dödstankar den utomordentliga skaldegåfva, som en gång skulle göra hans namn odödligt. Under de därpå följande åren diktade han några sånger, hvilka, ehuru i många hänseenden originella, likväl alltför mycket skattade åt tidens smakriktning och påminde om Dalin som mönsterbild. Som brödyrke antog B. en anställning i riksens ständers bank och sedermera i tullverket; men hans skaldgenius kunde ej finna sig i den prosa, som innefattas i »nederlag» och tulltariffer, och sedan han, på grund af skulder, en tid varit frånvarande från hufvudstaden, måste han 1764 lämna banken.

Lyckligtvis lefde han i Gustaf III:s lysande tidehvarf, då ingen talang, och aldraminst idkare af skaldekonsten, saknade understöd och uppmuntran. Han befordrades 1775 till sekreterare i nummerlotteriet, med en årlig lön af tretusen daler kopparmynt, och erhöll titel af hofsekreterare.

Vid tjugofem års ålder förlorade han sina föräldrar och nu tycktes B. på en gång ha blifvit medveten om sin verkliga bestämmelse.

»Med ens afkastande alla band af manér och smakregler i fri och djärf flykt, lyfte han sig till en höjd inom svenska lyriken, hvilken ingen före honom hade uppnått.» Han diktade sina Fredmans epistlar och Fredmans sånger, i hvilka han med mästarehand målar naturen och folklifvet i och omkring Sveriges sköna hufvudstad. Huru han fick sina original till dessa teckningar hafva vi, som lefva i en tid då den osökta glädjen flytt från de s. k. lägre klassernas samkväm och förfriskningsställen, svårt att rätt fatta. Under B:s tid var det emellertid mycket lätt: hvarje sommarafton hördes i gränderna och under Djurgårdens ekar en fiol eller en oboe och det muntra sorlet af glada människor. Dessa »baler», som B. kallar dem, stodo naturligtvis öppna för alla, och skalden gick ofta dit, blandade sig i samkvämet och hämtade vid pipan och ett glas öl motiven till sina oefterhärmliga taflor. Från denna tid (1765-80) förskrifva sig äfven hans Bacchanaliska Ordenskapitlets handlingar. Däremot tillhöra Bacchi tempel, tidskriften Hvad behagas? Zions högtid och öfversättningen af Gellerts fabler skaldens senare lefnadsår och äro jämförelsevis mindre betydande.

»I B:s förundransvärda dikter förekomma de mest olika element förenade. Ofta är han bacchanaliskt yrande, och hans sång andas den mest sprittande lefnadslust, den hejdlösaste glädje; men midt i utbrottet af njutningens fröjd frambryter stundom en djupt elegisk ton, ett innerligt vemod, en rörande klagan öfver glädjens flyktighet, en bitter känsla af jordelifvets bristfullhet och elände samt längtan efter en högre sällhet, än denna värld förmår skänka. Det är denna »sorg i rosenrödt», som är det mest utmärkande draget hos B:s sångmö och det är ock dessa sånger, i hvilka grundtonen är humoristisk, som djupast tränga till hjärtat och kraftigast anslå själens innersta strängar.»

Denna karaktäristik, som närmast afser Fredmans epistlar och sånger, är fullt tillämplig äfven på bacchanaliska ordenskapitlets handlingar, i hvilka, ehuru affattade i dramatisk form, det lyriska elementet är öfvervägande. En sak, som aldrig får förbises, när man vill uppskatta B:s skaldskap i dess helhet, är skaldens musikaliska behandling af vissa dikter, hvarigenom han i dessa framstår såsom äkta improvisatör.

Med Gustaf III:s död nedgick den sol, som lifvade och lyste B:s skaldelif, och från den stunden kände han dödskylan bittert sprida sig öfver både hans poetiska och fysiska varelse. Den förra hade redan någon tid varit i aftagande; den senare tynade äfven bort och föll tillsammans i döden d. 11 febr. 1795.

Det är en anmärkningsvärd företeelse, att, ehuru B. lefvat så nära våra dagar, hans skaldskap och personlighet blifvit uppfattade i flera fall förunderligen skeft. Under det många ansett honom blott som en simpel lofsjungare af ruset och dryckenskapen, hafva andra, och särskildt det egentliga folket, omtalat honom som ett slags Eulenspiegel och tillagt honom de befängdaste upptåg och infall. En senare tid har dock gjort rättvisa åt den odödlige skalden. Konstnärer hafva lånat sin pensel och grafikstickel till framställandet af hans poetiska taflor och förträffliga upplagor ha blifvit utgifna af hans samlade skrifter. Hans bröstbild i brons, modellerad af Byströms mästarhand upprestes d. 26 juli 1829 på Djurgården, och öfver hans graf på Klara kyrkogård har Svenska akademien låtit uppsätta en värdig minnesvård.

B. gifte sig 1777 med Lovisa Fredrika Grönlund, som öfverlefde honom mer än ett halft århundrade.

Below, Jacob Fredrik,

läkare. Född i Stockholm d. 25 mars 1669. Föräldrar: arkiatern Bernhard Rikard Below och Vivika Schultzen.

Sina studier, som han börjat vid Uppsla högskola, fortsatte han vid utländska lärosäten och erhöll i Utrecht den medicinska doktorsgraden 1691. Återkommen till fäderneslandet utöfvade B. någon tid medicinsk praktik i hufvudstaden och tjänstgjorde som ledamot i Collegium medicum, då han 1695 erhöll kallelse till det svenska universitetet i Dorpat. Denna plats innehade han helt kort, redan 1697 förflyttades han till Carolinska högskolan i Lund. 1705 lämnade han sin lärarebefattning för att följa Carl XII på hans krigståg i Sachsen, gjorde med honom fälttåget till Ukraine och delade efter nederlaget vid Pultava de flesta af hans krigares öde. Förd i fångenskap till Moskwa fästades han efter någon tid som läkare vid tsarens hof och lär i denna befattning ha åtnjutit synnerlig ynnest. Han afled i mars månad 1716.

Gift 1694 med Brita Hult.

Benedictsson, Victoria Maria,

född Bruzelius, författarinna under pseud. Ernst Ahlgren. Född d. 6 mars 1850 på Domme gård i Fru Alstads socken i Skåne. Föräldrar: landtbrukaren Thure Bruzelius och Helena Sophia Dinérus. Hon erhöll en vårdad uppfostran med mycket friluftslif. År 1871 ingick hon äktenskap med en äldre man, postmästaren Kristian Benedictsson i Hörby, änkling med flere barn. Hon blef nu upptagen af sitt hem, så att hon hade föga tid att utöfva någon konstnärlig verksamhet, för hvilken hon kände ifrig lust. 1881 angreps hon af höftsjuka och var i två år sängliggande samt måste sedan använda kryckor.

Under ofvannämnda märke publicerade hon nu en följd noveller i olika tidningar; de utkommo 1884 i bokform under titeln Från Skåne och slogo igenom. Följande år utkom den stora berättelsen Pengar, 1887 romanen Fru Marianne och novellsamlingen Folklif och småberättelser. Proverbet I telefon hade äfven stor framgång å Dramatiska teatern.

Fru B:s författareskap är ovanligt friskt och själfullt, utmärkt af äkta, sund realism. Tyvärr kände hon sig icke ha kraft att motstå inre och yttre lidanden, och d. 23 juli 1888 beröfvade hon sig lifvet i Köpenhamn. Hennes vän Axel Lundegård har efter hennes död fullbordat och utgifvit en del saker, som hon lämnade efter sig: Modern, Efterskörd m. m. Hennes samlade berättelser utkommo 1900 i en ill. upplaga.

1. Bennet, Vilhelm,

krigare. Född d. 1 nov. 1680. Föräldrar: från Skottland inflyttade James Bennet och Kristina Kinnemond. Kornett vid öfverste d'Albedyhlls regemente, när kriget utbröt med Ryssland i början af Carl XII:s regering, lyckades han, vid slaget vid Klissow rädda konungen, som blivit anfallen af en öfverlägsen styrka. Under tåget inåt Lithauen slog han ryssarna vid Indura och intog fästningen Nessewitz, men blef härvid själf illa blesserad. Efter nederlaget vid Pultava följde han konungen till Turkiet och afsändes om hösten s. å. jämte general Meijerfelt i ett hemligt uppdrag till tsar Peter, hvarefter han fick återvända till Sverige. Vid sin hemkomst befordrad till öfverstelöjtnant vid Upplands tre- och femmännings-regementen, deltog han i slaget vid Helsingborg, där han i väsentlig mån bidrog till svenskarnes seger.

När Carl återkommit från Turkiet, utnämnde han B. till generalmajor och anförtrodde honom att med förtrupperna inbryta i Norge 1718, där B. deltog i träffningen vid Västra Ed och Frederikshalds belägring. Efter konungens död sändes han med den officiella underrättelsen härom till Stockholm, hvarjämte han hade i uppdrag att enskildt för Ulrika Eleonora tillkännagifva generalitetets fordran på suveränitetens afskaffande såsom villkor för hennes utväljande till regerande drottning.

Friherre 1719; landshöfding i Halland 1728; slutligen landshöfding och öfverkommendant i Malmö 1737. Död d. 18 nov. 1740.

Gift 1712 med Magdalena Eleonora Barnekow.

2. Bennet, Carl Stefan,

landskaps- och historiemålare. Född d. 26 maj 1800; den föregåendes sonsons son. Föräldrar: hofmarskalken frih. Carl Fredrik Bennet och Fredrika Magdalena Thott.

På den militära banan, hvilken B. efter genomgångna läroår vid Karlberg, 1818 började som fänrik vid Svea lifgarde, hade han avancerat till kapten, när han tog afsked 1838. Efter förberedande studier i hemlandet, sökte B. sin konstnärliga utveckling som målare i Frankrike och Italien. Han har mest målat italienska landskapsmotiv, Stockholmsvyer och utsikter af större herrgårdar. På historiemålningens område, åt hvilket han sedan ägnade sig, har han lämnat åtskilliga framställningar, såsom: Revy på Laduqårdsgärdet samt Aftäckningen af Carl XIV Johans statue equestre, med en mängd kända porträttfigurer. Ledamot af Fria konsternas akademi. Död i Stockholm d. 27 mars 1878.

Bennich, Nils Axel Gustafsson,

generaltulldirektör, riksdagsman. Född på Ophem i Tjärstad socken af Östergötland d. 31 okt. 1817. Föräldrar: majoren Gustaf Bennich af en gammal schleswigsk adlig ätt, och Gustafva Henrietta Sabelfelt.

Efter slutade studier i Uppsala ingick B. 1838 i åtskilliga statens och stadens verk i Stockholm. Vid riksdagen 1840 fick B. anställning som kanslist hos bevillningsutskottet. På den utskottsafdelning, där B. tjänstgjorde, handlades tullfrågorna och den brytning med gamla traditioner, som i så många hänseenden utmärkte nämnda riksdag, gjorde sig icke minst gällande i fråga om tullsystemet. 1839 års tullkommitté hade afgifvit ett förslag, som förelåg till behandling, och handelsfrihetens grundsatser, förfäktade under de långa muntliga förhandlingarna, gjorde på den unge kanslistens sinne ett vida djupare intryck än de vid universitetet i ett torftigt statsekonomiskt kompendium studerade teorierna och bestämde för all framtid hans uppfattning i hithörande ämnen. Vid sidan af sina ordinarie befordringar -- notarie i krigshofrätten 1845, krigsfiskal i samma hofrätt 1846, samt tillika notarie i Stockholms Kämnersrätt 1848 -- behöll B. fortfarande sin plats i bevillningsutskottets kansli, först som kanslist, sedan som notarie och slutligen som sekreterare, hvilken befattning han ännu innehade vid 1859-60 års riksdag, under hvars lopp han utnämndes till landshöfding i Jämtland.

1864 tilldelades B. adlig värdighet, på grund hvaraf han intog säte på riddarhuset under sista ståndsriksdagen, då han talade för representationsreformen, samt förflyttades året därpå från sin plats som styresman för Östersunds län till generaltulldirektörsämbetet. Såsom först bevillningsutskottets sekreterare samt sedermera under en följd af år samma utskotts ordförande, i öfriga maktpåliggande uppdrag, han haft att behandla rörande tullagsstiftningen, och slutligen som generaltulldirektör har B. högst verksamt bidragit till de segrar, handelsfrihetens grundsatser till en tid tillkämpade sig i vårt land, och var han i flera år ordf. i »Fören. mot lifsmedeltullar».

Efter det nya stateskickets införande har han tillhört riksdagens Första kammare till och med 1893.

Hedersledamot af Cobden Club i London.

1888 erhöll han afsked från generaltulldirektörsskapet.

B. har varit ledamot och ordf. i en mängd kommittéer -- finanskommittén 1858, i kommittén för norra stambanans sträckning, för förberedandet af frågor rörande en handels- och sjöfartstraktat med Frankrike o. s. v.

Gift 1: 1844 med Catarina Fredrika Antigone Fries; 2: 1851 med Hildegard Lovisa Charlotta Bredenberg, och 3: 1863 med Emilie Kristina Nordqvist.

Benzelius.

Denna i svenska kyrko- och lärdomshistorien berömda släkt har sitt namn af Bentseby i Luleå socken, födelseort för stamfadern, ärkebiskopen Erik Benzelius d. ä.

1. Benzelius, Erik d. ä.
2. Benzelius, Erik d. y.
3. Benzelius, Jakob
4. Benzelius, Henrik
5. Benzelius, Carl Jesper

1. Benzelstierna, Gustaf
2. Benzelstierna, Lars
3. Benzelstierna, Lars
4. Benzelstierna, Mattias
5. Benzelstierna, Lars

1. Benzelius, Erik d. ä.,

ärkebiskop. Född i skattegården Bentseby i Luleå socken d. 7 dec. 1632. Föräldrar: nämndemannen Henrik Jakobsson och Margareta Jönsdotter.

Med rykte för mångsidig och vidsträckt lärdom redan som student i Uppsala, antogs B. af grefve M. G. de la Gardie till guvernör för hans båda söner och fick, efter vunnen lärdomsgrad 1661 i filosofiska fakulteten med den äldre anträda en utländsk vetenskaplig resa, hvarunder han besökte Tysklands förnämsta universitet och inledde förbindelser med samtidens utmärktaste lärde. Återkommen till Sverige 1665, utnämndes han 1670 till ord. teologie professor och till teologie doktor 1675.

Kallad och nämnd till biskop i Strengnäs 1687, erhöll han uppdrag att handleda kronprinsens -- sedermera konung Carl XII -- studier i teologi och kyrkohistoria, för hvilket ändamål han utarbetade sitt Breviarium Historiæ ecclesiasticæ, som sedan nära ett sekel begagnades som undervisningsbok vid svenska skolorna. Ungefär samtidigt deltog han i utarbetandet af den nya kyrkolagen, kyrkohandboken och psalmboken, och erhöll öfverinseendet vid utgifvandet af den nya bibeledition, som utkom 1703 och är känd under namn af Carl XII:s bibel. Dessa stora förtjänster om kyrkans författning och samfundslif, jämte Benzelii eget personliga anseende för lärdom och gudsfruktan, gjorde honom så godt som själfskrifven till ärkebiskopsstolen, när denna blef ledig genom O. Svebilii död 1700. B. utnämndes ock s. å. till ärkebiskop och beklädde detta ämbete till sin död d. 17 febr. 1709.

Gift 1: 1668 med Margareta Odhelia och hade med henne tretton barn, af hvilka fyra söner adlades med namnet Benzelstierna och tre blefvo ärkebiskopar, den ene efter den andre, men, liksom fadern, undanbådo sig adelskap; 2: 1697 med Anna Mackeij, hvilket äktenskap var barnlöst.

2. Benzelius, Erik d. y.,

ärkebiskop. Född i Uppsala d. 27 jan. 1675, den föregåendes son och den mest framstående af Benzelierna.

Liksom fadern anträdde han, efter slutade studier i Uppsala, en vetenskaplig resa till utlandet, hvarunder han hufvudsakligen riktade sin uppmärksambet på de bokskatter, som gömdes i främmande bibliotek och ej sällan voro obekanta för ägarne själfva. Efter hemkomsten till fäderneslandet utnämndes han till bibliotekarie i Uppsala 1702, lät prästviga sig 1709, blef teol. doktor 1719 och professor i teologiska fakulteten 1723. Under hela denna tid underhöll han en oafbruten brefväxling med Europas förnämsta lärde och samlade omkring sig universitetets mest framstående lärare, Rudbeck, Roberg, Vallerius, Upmarck, Elvius m. fl., till enskilda vetenskapliga samkväm, hvilka »konferenser», såsom B. benämner deras sammankomster, gåfvo första anledningen till inrättandet af Vetenskapssocieteten. Efter tjugufyra års nitisk verksamhet vid Uppsala högskola, utnämndes han 1726 till biskop i Göteborg, hvarifrån han 1731 förflyttade till samma ämbete i Linköping. Af universitetets förtroende kallad till dess representant vid 1723 års riksdag, bevistade han, som själfskrifven medlem af riksförsamlingen, alla riksmöten från 1726 till 1743 och var vid de två sista talman för prästeståndet. Han anslöt sig till Hattarne, am också med en mera af opportunistiska hänsyn förestafvad än verklig moderation. Vid den yngre Steuchii frånfälle 1742 utnämnd till ärkebiskop och prokansler vid universitetet i Uppsala, afled han innan han hann tillträda detta ämbete d. 23 sept. 1743. B. var en af Sveriges lärdaste män och bland skriftställare en af de utmärktaste fäderneslandet frambragt. Med den ömmaste omvårdnad om sina stift, förenade han det varmaste nit för vetenskaperna och den utveckling svenska litteraturen erhöll under förra hälften af 1700-talet är till icke ringa del Benzelii verk. Hans förtjänster såsom utgifvare af Supplementa Homiliarum Joannis Chrysostomi 1708, Joannis Vastovii Gothi Vitis Aquilonia 1708, Philo Judæus Græce et Latine 1742, Ulphilæ Sacrorum Evangeliorum versio Gothica 1750, Diarium wazstenense 1721 m. m.. äro alla bokvänner väl bekanta. Han ifrade för uppteckningen och samlandet af Sveriges landskapsdialekter; började samla statistiska uppgifter i de stift, för hvilka han var styresman och var bland dem som fäste Carl XII:s uppmärksamhet på vikten och möjligheten af att genom en segelled förbinda Östersjön med Västerhalvet.

Gift d. 16 juni 1703 med Anna Swedenborg, dotter till biskopen i Skara Jesper Svedberg och syster till Emanuel Swedenborg.

Barnen fingo 1751 adlig värdighet, ehuru Carl Jesper (se nedan) behöll det ofrälse namnet.

3. Benzelius, Jakob,

ärkebiskop. Född i Uppsala d. 20 febr. 1683, den föregåendes bror.

Vid tjugu års ålder promoverad till filosofie magister i Uppsala, fästades B. vid samma universitet såsom adjunkt först i den filosofiska och sedan i den teologiska fakulteten.

1707 företog han den för unga vetenskapsmän sedvanliga utrikes resan, från hvilken han hemkom 1709, väntande att se sina stora förtjänster belönade. Men han måste stanna kvar som adjunkt i Uppsala ända till 1718, då han omsider erhöll fullmakt som tredje professor i teologiska fakulteten i Lund. Nu förändrades med ens ställningen: han blef högt uppburen af sitt stånd och utöfvade inom kort såsom lärare och teologisk författare ett stort inflytande på den teologiska bildningen i landet. Hans lärobok Repetitio theologica, summa doctrinæ Christianæ capita, ad verbi Divini normam sistens etc. (1735) jämte hans sammandrag af detta arbete, hvilka genom rikets ständers beslut 1734 anbefalldes såsom läroböcker vid rikets läroverk och såsom sådana begagnades nära ett århundrade, utgöra ett talande bevis på författarens lärdom och anseende.

Teologie doktor 1725, befordrades han 1731 till biskop i Göteborg och tretton år därefter till Svea rikes ärkebiskop och prokansler vid universitetet i Uppsala. Som politisk personlighet tillhörde han obetingadt hattpartiet, och var jämte sin broder Erik en tid partiets ledare inom prästeståndet. Död d. 19 juni 1747 i Stockholm under pågående riksdag.

Gift 1709 med Katarina Edenberg; barnen blefvo efter faderns död införlifvade med ätten Benzelstierna, sedan de förut kallat sig Benzel.

4. Benzelius, Henrik,

ärkebiskop. Född i Strängnäs d. 7 aug. 1689; de föregåendes bror. Efter slutade studier i Uppsala anträdde B. 1712 en resa till Preussen och därifrån genom Polen, Schlesien, Ungern, Siebenbürgen och Moldau, till Bender, där han var närvarande vid kalabaliken och tillfångatogs af tatarerna, men genom konung Carls bemedling åter lösgafs efter några dagar. Härifrån begaf han sig från Konstantinopel, där han 1714-16 var legationspredikant, till Palästina, där han besåg de heliga orterna och vidare till Egypten och Arabien och återkom till fäderneslandet 1718.

Följande året anställd till »kommunitetsprost» i Lund, befordrades han 1720 till e. o. professor i filosofiska fakulteten och åtta år därefter till ordinarie professor i österländska språk, allt vid samma lärosäte.

1732 öfvertog han en teologisk lärostol och fortfor att verka inom denna fakultet till 1740, då han kallades till biskop i Lund och prokansler för universitetet därstädes. Efter brodern Jakob Benzelii död 1747 utnämndes han af konungen till Svea rikes ärkebiskop. Som själfskrifven riksdagsman deltog han i alla riksmöten från 1740 till 1756, liksom bröderna tillhörande Hattpartiet, och var de två sista talman för prästeståndet. Frukterna af hans sällsynta lärdom äro för eftervärlden bevarade i en mängd dissertationer, hvilka vunnit den uppmärksamhet att de utomlands blifvit utgivna i en särskild samling. Död i Uppsala d. 20 maj 1758.

Gift 1725 med Emerentia Rudensköld, dotter af biskop Torsten Rudén i Linköping. Deras äktenskap var barnlöst.

5. Benzelius, Carl Jesper,

biskop. Född i Uppsala d. 16 jan. 1714; den föregåendes brorson och son till d. v. bibliotekarien sedermera ärkebiskopen Erik Benzelius d. y. och Anna Swedenborg.

Uppfostrad i sin morfaders, biskop Svedbergs hus i Skara, skickades B. vid femton års ålder till Lund och började sina akademiska studier, under ledning af sin farbroder Henrik. Han promoverades 1738 till magister och prästvigdes s. å.

Under en därefter företagen utländsk resa fortsatte han vid främmande universitet sina teologiska studier och förklarades för teologie doktor i Helmstedt 1743. Frånvarande utnämnd till hofpredikant hos Fredrik I, tillträdde han vid sin hemkomst detta ämbete och förestod detsamma till 1750, då Lunds universitet förvärfvade honom till sin lärare.

1776 utnämndes B. till biskop i Strengnäs och uppsattes följande året i första rummet på förslaget till återbesättande af det lediga biskopsämbetet i Lund; men Gustaf III, som i stället ville besätta denna biskopsstol med Olof Celsius d. y., yttrade till B sin önskan att behålla honom som »sin egen biskop», d. v. s. som biskop för Gripsholm, där hofvet den tiden ofta vistades och B. flyttade, ehuru han helst stannat i Lund, till Strengnäs. Carl Jesper B. var den siste biskopen med det frejdade namnet; from, saktmodig, nästan blyg passade han bättre för sin anspråkslösa lärostol i Lund än för ett med representativ ståt förknippade andligt ämbete. Han dog d. 2 jan. 1793.

Gift med Johanna Helena Arnell och hade med henne fem barn som antogo namnet Benzelstierna.

1. Benzelstierna, Gustaf,

bibliotekarie. Född i Strängnäs d. 3 aug. 1687, son af ärkebiskopen Erik Benzelius d. ä. och Margareta Odhelia.

1712 inskrifven som e. o. kanslist i riksarkivet, hade han hunnit till registrator i kanslikollegium, när han 1721 anträdde en utrikes resa, hvarunder han hufvudsakligen riktade sin uppmärksamhet på biblioteksväsendet och sällsyntheterna i tryck- och manuskriptväg i utlandets boksamlingar. Vid sin återkomst till fäderneslandet 1725 utnämnd till aktuarie i riksarkivet, förordnades han 1732 till k. bibliotekarie och 1737 till censor librorum. På denna post verkade han mindre i den egenskap, hvartill benämningen giver anledning att förmoda, än som faderlig vän och rådgifvare för unge författare, varmt besjälad, som han var, af nit för den inhemska litteraturens utveckling. Han var äfven stor bokkännare och bidrog väsentligt till k. bibliotekets förkofran. Död d. 28 april 1746.

Gift med Johanna Katarina Burman.

2. Benzelstierna, Lars,

mineralog. Född i Uppsala d. 27 mars 1680; den föregåendes bror.

Lifvad af sin morbroder assessor E. Odelstiernas råd och föredöme, ägnade B. sig tidigt åt bergsvetenskapen och inskrefs i bergskollegium. 1703-06 företog han en vetenskaplig resa till utlandet, hvarunder han hufvudsakligen uppehöll sig vid bergverken i Sachsen, Böhmen och Storbritannien. Vid återkomsten till fäderneslandet ingick han åter i bergskollegium, där han, efter att någon tid ha förestått bergmästareämbetet i Östra och Västra bergslagen, utnämndes till assessor 1722. Fem år därefter förordnad till direktör för Hellefors silfververk, blef han 1744 bergsråd och erhöll någon tid därefter titel af landshöfding.

Död i Stockholm d. 10 juni 1755.

Gift 1: 1714 med Hedvig Swedenborg, och därigenom svåger med sin bror Erik Benzelius d. y., 2: 1732 med Katarina Insenstierna.

3. Benzelstierna, Lars,

biskop. Född på Starbo bruk i Dalarne d. 19 april 1719; den föregåendes son.

Efter studier i Uppsala och Lund promoverades han i Lund till filosofie magister 1738. Sedan han i några år varit fästad vid universitetet, dels som docent och dels som adjunkt i teologiska fakulteten, utnämndes han 1746 till professor i grekiska i Uppsala, hvilken befattning han följande året utbytte mot en teologisk lärostol därstädes.

1759 kallades och utnämndes han till biskop i Västerås, i hvilket ämbete han verkade i öfver fyrtio år, aktad och afhållen af alla för sin fromhet och vänliga väsende. Ordensbiskop 1785.

Han dog i Västerås d. 18 febr. 1800.

Gift 1748 med Elisabet Maria Schönström.

4. Benzelstierna, Mattias,

statssekreterare. Född i Lund d. 18 sept. 1713 den föregåendes kusin och son till d. v. teologie adjunkten sedermera ärkebiskopen Jakob Benzelius och Katarina Edenberg.

Efter fulländade akademiska studier ägnade han sig åt ämbetsmannabanan, på hvilken han efter tretton års tjänstgöring icke hann längre än till e. o. protokollssekreterare och efter ytterligare tolf år omsider utnämndes till öfverpostdirektör 1759 och förordnades till statssekreterare. Han ägde ett välförtjänt anseende såsom skicklig och nitisk ämbetsman.

En vän af konst och vetenskaper hade B. samlat ett dyrbart bibliotek, hvilket jämte handskrifter, mynt, målningar samt det mesta af hans kontanta förmögenhet öfvergick till hans systerson, sedermera excellensen Lars von Engeström och sålunda blef grundstommen till det bekanta von Engeströmska biblioteket som 1864 införlifvades med k. biblioteket i Stockholm. Död i Stockholm d. 11 mars 1791. Ogift.

5. Benzelstierna, Lars,

politisk äfventyrare. Född d. 25 april 1759; son af direktören Albrekt Benzelstierna och Johanna Timan.

B. studerade i Lund och gjorde där, i sin farbroder Carl Jesper Benzelii hus, bekantskap med en ung friherre G. d'Albedyhll. Sedan B. lämnat akademien tjänade han några år på en kofferdifarare och ingick 1786 som fänrik vid amiralitetet. Under ett tillfälligt besök i Köpenhamn 1789 uppgjorde han en plan, att uppbränna den därstädes infrusna ryska flottiljen och gaf general Toll del af förslaget.

Emellertid blef anläggningen upptäckt. B:s ungdomsvän G. d'Albedyhll, som var svensk minister vid danska hofvet, gjorde allt för att rädda sin landsman undan ryssarnes förbittring och hotades själf till lifvet. B. dömdes till halshuggning, stegel och hjul, men högsta domstolen mildrade dödsdomen till lifstids fängelse på Munkholmen vid Trondhjem. Han lösgafs efter några år och återkom till Sverige. Död i Enhörna socken i Södermanland julaftonen 1808.

Gift med Ulrika Dygdig Nyström.

1. Berch, Carl Reinhold,

ämbetsman, numismatiker. Född i Stockholm d. 29 jan. 1706. Föräldrar: kamreraren Anders Berch och Regina Katarina Tersmeden.

Med det akademiska lärarekallet till lefnadsmål, studerade B. under sin Uppsalatid isynnerhet de klassiska språken, filosofi och historia, hvarjämte han sysselsatte sig med numismatik. Hemkommen från en utrikes resa, blef han bekant för Hårleman och Tessin, som förvånades öfver hans insikter i antikviteterna och historien, och uppmanade honom att söka befordran till någon syssla i rikets arkiv. Han ingick 1732 som e. o. i antikvitetsarkivet. Efter några års tjänstgöring, hvarunder han befordrades till kanslijunkare, föreslogs han vid Benzelstiernas afgång till k. bibliotekarie, men blef förbigången af Dalin och i stället utnämnd till kommissionssekreterare i Frankrike. När den ålderstigne Helin, sekreterare i antikvitetsarkivet, 1750 tog afsked, förordnades B. till hans efterträdare och kom så omsider på sin rätta plats.

B. har inlagt stora förtjänster om häfdaforskningen, och hans skrifter utmärka sig för tillförlitlighet noggrannhet och en nästan epigrammatisk stil. Mest bekanta äro hans Kort utkast till konung Gustaf Adolfs och dess gemåls till och med Fredrik den förstes Lefvernesbeskrifning i anledning af de öfver dem slagne Skådepenningar 1788 samt Namnkunnige svenske Herrars och Fruers skådepenningar med bifogade lefvernesbeskrifningar 1777-81. Kansliråd 1755; adlad 1762, ämnade han kalla sig Berch Väpnare, men tog aldrig inträde på riddarhuset; led. af Vet.-Akad. Död d. 11 dec 1777.

Ogift.

2. Berch, Anders,

professor, författare i statsekonomi. Född på Larsbo bruk i Dalarne d. 4 mars 1711; den föregåendes bror.

Såsom student i Uppsala utgaf och försvarade B. en akademisk afhandling: De felicitate patriæ per Oeconomiam promovenda hvilket arbete, i förening med hans meriter i kommersekollegium, där han lät inskrifva sig 1732, och hans tjänstgöring i tvenne utskott vid riksdagarna, för honom banade vägen till den nya lärostol i ekonomilagfarenhet och statsekonomi, som i Uppsala inrättades 1741.

Då den nybildade professuren icke riktigt behagade vännerna af det gamla systemet, hvilka ansågo ekonomien för en alltför underordnad vetenskap att upptaga en särskild lärostol, utgaf B., för att fästa allmänhetens uppmärkeamhet på de nya läroämnena, tvenne afbandlingar: Sätt att genom politisk Arithmetica utröna länders och rikens hushållning 1746 och: Inledning till allmänna hushållningen, innefattande Politie-, Oeconomie- och Kameral-vetenskaperna 1747. Sjelf ansåg han dessa arbeten för hastverk, framtvungna af omständigheterna, och de voro det i visst afseende, men hade den fördelen att kunna begagnas som läroböcker och bilda ett underlag för författarens föreläsningar; i utlandet blefvo de högt värderade. Sin professur bibehöll han till 1770, då han utbytte den mot akademiska räntmästarebefattningen, hvilken han handhade till sin död d. 14 dec. 1774.

Gift 1734 med Johanna Hellbeck.

Berens, Herrmann Johan,

musiker, tonsättare. Född i Hamburg d. 7 april 1826 och son af musikdirektören därstädes Carl Berens.

B. gjorde sin musikaliska uppfostran hos den berömde kapellmästaren Reissiger i Dresden och begaf sig 1847 till Sverige, där han först uppträdde i Stockholm vid de offentliga kvartettsoaréerna i Trädgårdsföreningens paviljong. Efter att åren 1848-60 ha varit musikdirektör vid Lifregementets husarkår i Örebro, återflyttade han det sistnämnda året till hufvudstaden, för att tillträda kapellmästareplatsen vid d. v. Mindre teatern. Han blef 1861 t. f. och 1868 ordinarie lärare i komposition och instrumentering vid Musikaliska akademien. 1864 kallades han till ledamot af akademien. Synnerligen uppburen som grundlig pianolärare hade han någon tid ledningen af drottning Lovisas och hennes dotters musikstudier. Såsom tonsättare har han offentliggjort operorna: Violetta, En sommarnattsdröm, Lully & Quinault, Riccardo m. fl., samtliga med bifall uppförda på Stockholms teatrar; en mängd pianokompositioner och sångverk m. m. Död d. 9 maj 1880.

Gift 1853 med Hedvig Matilda Brauner.

Berg, Carl Oskar,

nykterhetstalare, politiker, född i Kumla socken i Västmanland d. 30 okt. 1839. Föräldrar: Fanjunkaren vid Västmanl. reg., underlöjtn. i armén Oscar Berg och Emilie Karolina Sandholm.

Efter att ha genomgått folkskola, kom B. vid 17 års ålder till hufvudstaden, genomgick där ett handelsinstitut, hvarefter han först arbetade å handelskontor och sedan bedref egen grosshandelsrörelse 1863-89. B. har i tal och skrift arbetat för befrämjande af nykterhet och andra filantropiska sträfvanden och därjämte gjort åtskilliga uttalanden, om också af mera omtvistadt värde, i politiska, religiösa och sociala frågor. 1876-84 var han ledamot af Första kammaren, och ingick äfven, sedan majoritetens röster genom formfel kasserats, som en af den protektionistiska minoritetens kandidater å Stockholmsbänken i Andra kammaren 1888-90. Han var rumänisk generalkonsul 1880-92. B. har äfven verkat som författare genom åtskilliga broschyrer och den af honom utgifoa tidningen »Arbetarens vän».

Gift 1867 med Carolina Vilhelmina Sandell, f. 1832, dotter af den bekante predikanten Jonas Sandell. Fru B. har utöfvat en ej obetydlig författarverksamhet å det religiösa området, under signaturen L. S. samt under en följd af år redigerat kalendern: »Korsblomman» m. m.

Berg, Frans Oskar Teodor,

bildhuggare. Född i Stockholm d. 10 jan. 1839. Föräldrar: handl. Johan Fredrik Berg och Sarah Sofia Sjögren.

B. blef 1858 elev vid konstakademien och erhöll 1869 k. medalj. Han studerade sedermera i Rom, där han bl. a. utförde det kända konstverket De första stegen, (mention honorable i Paris 1878). Sedan han i Sverige utfört fasadfigurerna till Uppsala universitets nya byggnad, bosatte han sig i London och utförde där åtskilliga arbeten. B. kom sedan 1888 till Stockholm, där han bl. a. modellerat fyra relieffigurer i huggen sten för konstakademiens nybyggnad samt omarbetat Qvarnströms fyra fasadfigurer å den äldre akademibyggnaden till fristående takfigurer. På 1897 års Stockholmsutställning hade B. ett bibliskt galleri med af honom modellerade grupper, framställande scener ur Jesu lif.

Gift 1876 med Märta Maria Augusta Montgomery.

Berg, Fredrik Nikolas,

litteratör. Född på Brostorp i Hallands län d. 13 febr. 1802. Föräldrar: kronofogden, assessor Axel Detlof Berg och Aurora Lindberg.

Efter akademiska studier i Lund ingick B. vid landsstaten. 1866 utnämndes han till kassör vid Elektriska telegrafverket. B. har varit en af våra flitigaste öfversättare och bearbetare för teatern. Död i Stockholm d. 8 sept. 1884. Ogift.

1. Berg, Fredrik Teodor,

läkare, statistiker. Född i Göteborg d. 5 sept. 1806; son af bokhållaren Sven Fredrik Berg och Maria Kristina Blomstervall.

Student i Lund 1823, aflade han 1835 medicine licenciat- och kirurgie magister-examina och kallades följande året till docent i anatomi vid Lunds universitet. Hemkommen från en vetenskaplig resa till utlandet, förordnades han 1841 att förestå den nyinrättade lärarebefattningen i rättsmedicin vid Karolinska institutet, där han senare blef lärare i pediatrik, och utnämndes 1842 till öfverläkare vid Allmänna barnhuset i Stockholm.

Efter att 1849 ha blifvit förordnad till medicinalråd och 1854 till sekreterare i kommissionen öfver tabellverket, förordnades han 1858 till chef för den nyinrättade statistiska centralbyrån. Sedan ämbetsverket fått ny organisation, utnämndes B. i nov. 1879 till öfverdirektör och chef för verket, från hvilken post han erhöll afsked med årets utgång. Han kvarstod dock nominellt i medicinalstyrelsen till 1877. Led. af Vet.-akadem. B. dog i Stockholm d. 7 maj 1887.

Redan 1839 deltog B. i grundandet af den medicinska tidskriften Hygiea och var under flera år medarbetare i Journal für Kinderkrankheiten herausg. v. Behrend u. Hildebrand samt har i Hygiea, Svenska Läkaresällskapets nya handlingar m. fl. tidskrifter meddelat en stor mängd uppsatser om barnsjukdomarna och barnavård. Som statistiker har han infört och utbildat det sedermera brukliga tabellsystemet vid statistiska centralbyrån, utarbetat en mängd afhandlingar, rapporter, öfversikter o. d. i Sveriges officiella statistik samt meddelanden till de internationella statistiska kongresserna, i hvilka han som representant för Sverige deltagit.

Gift 1845 med Emma Vilhelminina Stokoe.

2. Berg, Johan Vilhelm (John),

läkare. Född i Stockholm d. 2 mars 1851. Den föregåendes son.

1869 student i Uppsala, 1874 med. kand. och 1878 med. lic. vid Karolinska institutet, där han 1881 kallades till docent i kirurgi. S. å. promoverades han till med. d:r i Uppsala, tjänstgjorde 1880-85 som biträdande läkare vid ortopediska institutet samt utnämndes 1885 till e. o. professor i kirurgi vid Karolinska institutet och biträdande öfverkirurg vid Serafimerlasarettet; 1893 blef han ord. prof. och öfverkirurg samt chef för Serafimerlasarettets ekonomi och förvaltning. Han var 1885-92 äfven öfverläkare vid kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn. B. intager en synnerligen framstående plats inom sin vetenskap samt utöfvar stor praktik.

Gift 1881 med Marie-Louise Santesson, dotter af den bekante läkaren, prof. C. G. Santesson.

Berg, Fridtjuv,

folkskollärare, riksdagsman, skriftställare. Född i Ödeshögs församling i Östergötland d. 20 mars 1851. Föräldrar: folkskolläraren Anders Berg, en af folkskolans banbrytare, och Anna Charlotta Jönsson.

Efter att ha erhållit sin första undervisning hos fadern hvilken 1858 flyttat sin verksamhet till Finspång, biträdde B. honom vid undervisningen 1869-73. Vistades därpå i Danmark 1873-74 för studium af dess folkhögskoleväsende, men inträdde s. å. vid Göteborgs folkskolelärareseminarium, hvarifrån han redan följande år aflade afgångsexamen. Han var sedan anställd som e. o. lärare vid Finspångs folkskola 1875-78, blef dess föreståndare sistnämnda år och tjänstgjorde såsom sådan till 1881, då han förflyttades som lärare vid Stockholms folkskolor. Han har varit synnerligen verksam för organisationen af Sveriges allm. folkskolelärareförening, blef 1885 invald i dess centralstyrelse, utsågs 1887 till dess vice ordf. och var under decenniet 1888-97 dess sekreterare samt redaktör af dess tidskrift.

B. har tagit verksam del i det frisinnade partiets sträfvanden och utsågs redan 1887 att representera hufvudstaden i Andra kammaren, fastän hans val då blef upphäfdt, men 1890 valdes han ånyo af Stockholms stads första valkrets, hvilket förtroende han genom upprepade val beklädt vid alla följande riksdagar. Han tillhörde 1895-99 Folkpartiets förtroenderåd, och har efter samma partis uppgående i »liberala samlingspartiet» 1900 anslutit sig till det sistnämnda.

Största uppmärksamhet har han ägnat pedagogiska och sociala spörsmål. Upprepade gånger har han motionerat om »en allmänt medborgerlig examen» och därmed i sammanhang stående förändringar i läroverksorganisationen, om utredning ang. möjligheten af arbetstidens begränsning, m. m. Hans framställning om beredande af lämplig uppfostran åt minderåriga förbrytare föranledde tillsättande 1896 af »tvångsuppfostringskommittén» med B. som ledamot.

Som skriftställare har B., förutom åtskilliga uppsatser i tidningar och tidskrifter (bl. a. som flitig medarbetare i Sv. Läraretidning och tidskriften »Verdandi») samt läroböcker för folkskolan, framträdt med ett par småskrifter i »Verdandis» serie, en historik öfver folkskolan vid dess 50-årsjubileum 1892, m. m.

Gift 1883 med Vilhelmina Dorotea Kåberg.

Berg, Georg Vilhelm,

historisk, arkeologisk, och genealogisk forskare. Född å Visingsö d. 8 aug. 1839. Föräldrar: jägmästaren och intendenten å Visingsborg, sedermera bankkamreraren i Jönköping Lars Gustaf Berg och Sofia Carolina Ekman.

Efter att ha genomgått Jönköpings läroverk och tjänstgjort å bruk i Bergslagen, blef B. 1872 kassör och 1876 förste kamrerare vid Bergslagsbanan, med bostad i Göteborg. Med lifliga intellektuella intressen, har han ägnat all sin lediga tid åt forskningar å ofvan antydda områden och föreligga bland annat af hans hand Samlingar till Göteborgs historia (2 bd, 1882, 87), Göteborgs stift under 1700-talet (1892), Augustinerklostret i Konungahälla (1894) m. fl., hvarjämte han varit en flitig medarbetare i dels »Sv. Fornminnesfören. tidskrift», dels den af Bobusläns hushållningssällskap bekostade »Bidrag till kännedom om Göteborgs- och Bohusläns fornminnen och historia». Han har ock sedan föreningens stiftande 1886 varit sekreterare i Göteborgs och Bohusläns fornminnesförening och redaktör af dess tidsskrift. I Göteborgs andliga lif har B. äfven varit verksam, bl. a. som en af de främsta stiftarna af sällskapet »Gnistan» och dess sekreterare under en följd af år.

Han är sedan 1882 korresp. ledamot af Vitt., Hist. och Antikv. Akad. i Stockholm samt sedan 1885 ledamot af Göteborgs vetenskaps- och vitterhetssamhälle.

Gift med Ulrica Charlotta Emerentia (Emmy) Gumælius.

1. Berg, Isaak Albert,

förste hofsångare. Född i Stockholm d. 22 sept. 1803. Föräldrar: hofdestillatorn Abraham Berg och Charlotta Ferngren.

Student i Uppsala 1820, tog B. kansliexamen 1824 och inskrefs i k. kansliets d. v. kammarexpedition, men började snart sångstudier hos den berömde Siboni i Köpenhamn. Under åren 1827-29 genomreste han Tyskland och Italien, uppträdde offentligen på konserter och gjorde på scenen sin första debut i Venedig 1828 som Jephta i operan af samma namn. I Triest och flera andra städer utförde han därefter tenorpartier. Vid återkomsten till Sverige anställdes han 1831 som sånglärare vid k. teatern. Under ett halft sekels nitisk och berömlig verksamhet har B. varit sånglärare för de flesta af k. familjens medlemmar och undervisat mer än tvåtusen privata elever. Bland hans lärjungar må nämnas: konung Oskar II, prins Gustaf, Jenny Lind från 1831-40, hans egen dotter fru Helena Petré, Oskar Arnoldson, Amalia Riego, m. fl. Död i Stockholm d. 1 dec. 1886.

Gift 1831 med Lina Hjortsberg, dotter af den berömda skådespelaren L. Hjortsberg.

2. Berg, Josef Albert Soult,

marinmålare. Född döfstum i Stockholm d. 19 sept. 1832; den föregåendes son.

B. vistades 1841-42 som elev vid de l'Epéeska institutet för döfstumma i Paris, hvarefter hans uppfostran fortsattes å Manilla. Sina artistiska studier gjorde han först under privat handledning och sedan som elev vid Konstakademien till 1853, då han utgick som kadett å linjeskeppet Carl XIII, för att göra marinstudier under eskaderns expedition i Östersjön och Nordsjön. Hösten 1853 anträdde han en studieresa till Düsseldorf, där han fortsatte sina konstnärsstudier under Andreas Achenbach, hvarefter han begaf sig till Holland och Belgien. I Frankrike åtnjöt han den store Ary Seheffers ledning och beskydd hvarefter resan fortsattes till Italien. Ehuru döfstum, har B. i tio år ensam genomrest hela mellersta Europa, gjort marinstudier på kusterna af Östersjön, Nordsjön och Medelhafvet, samt redt sig i de mest kritiska och svåra förhållanden. Sedan 1865 bosatt i fäderneslandet, har han med det varmaste intresse för sina vanlottade likar delat sin tid mellan deras undervisning och utöfningen af sin konst. Agrée vid Fria konsternas akademi 1860.

Gift 1867 med Anna Char