This is a special version of Svenskt biografiskt handlexikon, with the entire text in one long file. The purpose is to simplify download for offline reading and browsing. We want your comments to editors@runeberg.org
Project Runeberg publishes electronic editions of Nordic literature and art, such as this one, which are created or compiled by unpaid volunteers. You should consider to join our team! Working with Project Runeberg is highly interesting and a serious hobby. You are welcome to visit us at http://runeberg.org/
SVENSKT
BIOGRAFISKT HANDLEXIKON
ALFABETISKT ORDNADE LEFNADSTECKNINGAR
AF SVERIGES NAMNKUNNIGA MÄN OCH KVINNOR
FRÅN REFORMATIONEN TILL NUVARANDE TID
AF
HERMAN HOFBERG
NY UPPLAGA
GRUNDLIGT GENOMSEDD, OMARBETAD OCH TILL VÅRA DAGAR FRAMFÖRD
AF
FRITHIOF HEURLIN,
VIKTOR MILLQVIST OCH
OLOF RUBENSON
MED ÖFVER 3,000 PORTRÄTT
FÖRRA DELEN
A--K
STOCKHOLM, ALBERT BONNIERS FÖRLAG
STOCKHOLM, ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1906
SENARE DELEN
L--Ö
SAMT SUPPLEMENT
STOCKHOLM, ALBERT BONNIERS FÖRLAG
STOCKHOLM, ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1906
Svenskt biografiskt handlexikon (SBH), 2nd edition, 1906, contains detailed descriptions of "renowned Swedish men and women from the reformation (16th century) until the present times". The two volumes of 630 + 815 pages contain 4,419 articles on families and individuals, more than 3,000 of which are illustrated with miniature portraits. This work is in the public domain.
The printed pages are presented as facsimile scan images in 150 dpi grayscale GIF format. Some of the articles have also been converted to text format, making it possible to copy, paste, and edit the text.
Learn more about similar works in Project Runeberg's Tema Biography and Genealogy.
More details on this electronic edition.
by Lars Aronsson, February 1997--September 1998 (Ett svenskt förord följer nedan)
The electronic edition is yet incomplete, and inline images have not been included in the individual biographies.
Work on this electronic edition began in January 1997. The text of letter A was completed in March 1997. One year later, only half of the text of letter B had been completed.
Svenskt biografiskt handlexikon (SBH), 2nd edition, 1906, contains detailed descriptions of the then renowned Swedish men and women from the reformation (16th century) until the then-present times. In retrospect, the most useful descriptions for all normal purposes are those of people who died before 1906, as they document complete lives.
The 2nd edition of SBH has four creators. The first is Herman Hofberg (1823--1883), who created the 1st edition alone in 1873--1876. Of the remaining three, who edited the 2nd edition, the last one died in 1916. As more than 70 years have passed since then, the 2nd edition of SBH is now in the Public Domain. Project Runeberg has received valuable help from the Royal Library in Stockholm in this research. The distribution of the work among the three editors is documented in the Swedish preface ("Förord") of 1906.
Two copies of the same edition have been used, and their text found to be identical, although the covers differ. The edition contains two volumes, both in 8:o. The first volume (A--K) contains a title leaf (pages i, ii), a non-paginated leaf with the preface, 39 full parts of 8 leaves each, and one final part of 4 leaves (the last leaf is blank). The second volume (L--Ö with supplement) contains a title leaf, a blank leaf, one part of 4 leaves, 51 full parts of 8 leaves each, and one final part of 4 leaves (the last page is blank). Each part of 4 or 8 leaves has a date printed on it, and the entire sequence of dates is the same in the two copies that have been studied. Most of the text from the titel page is shown above.
One of the copies was cut apart and fed to an Automatic Document Feeding (ADF) scanner, one part (4 or 8 leaves) at a time. The text was captured by Optical Character Recognition (OCR) software, and the output "raw" text was edited and corrected manually.
Scan images were produced in a separate run. The same pages were fed through the ADF, now 50 leaves at a time. Two formats were tried on the first 200 pages. First (starting March 1998), the pages were scanned in 8 bit (256 levels) grayscale, 200 dpi (dots per inch), and saved in JPEG format. Later (September 1998), the pages were scanned in bitonal, 600 dpi, and saved in TIFF format with fax group 4 compression. Either way, the resulting image files are rather large (310 kilobytes per page on average). The TIFF files are considered more useful, because most OCR software will accept TIFF input but not JPEG, and the high scan resolution actually wins over the print raster resolution, so the small portrait pictures can be either be used in the originally printed bitonal raster or downsampled into a grayscale image that is equivalent to the JPEG alternative.
Scan images are stored in this TIFF format internally, but are downsampled to 150 dpi grayscale (16 levels) images for display. The portrait pictures show an interference pattern due to this sampling process, which is unfortunate, but original data is not destroyed, and better grayscale images can be produced later by a higher quality resampling procedure.
This is not the first scan image edition that Project Runeberg produces, but the first where scan images are published in a parallel structure with a normal text edition. The text pages and the scan images make up two separate linear structures of HTML files, which can be read sequentially by using the >> and << arrows at the top and bottom of each page. There are also links from each text page to all related scan image pages, and back. Producing this rather advanced link structure is currently the most important part of the effort.
Most of the biographies have a portrait picture of the person described. All printed pictures are 20 x 23 mm and rendered in black and white. Only a few of these images have yet been included in the electronic edition. Where included, the images were scanned at 150 dpi, 16 level greyscale, which will render them twice bigger (40 x 46 mm) on most screens than they appear in print. Experiments showed that higher scan resolution and more grey levels did not visibly improve the quality of the digital images. The image format is GIF, and the image size averages 8 kbyte.
The text is printed in two columns. For each person, the entry starts with her name in boldface. The entry is split into paragraphs, separated by an m-dash, but the line of text is not broken. Entries vary in length from a few lines to a few pages. The portraits are placed to the left in the text column. Entries appear in alphabetic order by surname, then by genealogic or chronologic order. Persons of the same surname are numbered.
In the electronic edition, each person's description is put in an HTML file (page) of its own, and the filename used for each person is the same as is used in Project Runeberg's database of Nordic Authors. (From each Nordic Author page, a link is automatically added to the corresponding page here. This way, Nordic Authors is enhanced while SBH at the same time is kept in an electronic edition of its own.) The genealogic overviews that are given for some families have filenames that start with digit zero (0), and have no counterpart among the Nordic Authors. Information from the supplement has been appended to the end of each author's or family's file under a "[supplement]" heading.
The order between the entries is kept in the electronic edition. References to the "previous" person etc. have been made with hyperlinks. The entry name is put in an H1 (header) tag, normally rendered in large a font. Paragraphs within the entry are separated by the P tag, normally rendered as a blank line. Portraits are put in paragraphs of their own. The italics, boldface and olde spelling of the copy have been kept. Line breaks (and thus line counts) are not kept, and words split by linebreaks in the printed copy have been joined in the electronic edition.
Spelling errors and oddities in language should be kept in the electronic edition. When found in the printed copy, they should be documented, not corrected. The RCS revision history of the electronic edition is available for text critical research upon request.
Starting in 2002, a self-service web form for proofreading has been introduced. Submitting proofread pages and articles by e-mail is still possible. In both cases, moving the proofread OCR text from the facsimile pages to individual HTML pages for each article requires manual editing by Project Runeberg's editors in Linköping. This activity has been going slowly over the last few years. Proofread pages 201-260 of volume I were submitted by an ambitious volunteer in August 2002.
| There are a total of 4159 articles | ||||
|---|---|---|---|---|
| Proofread articles | Not yet proofread articles (percentage) | |||
| Date | longer than 2000 chars.
(percentage) |
500 - 2000 chars.
(percentage) |
shorter than 500 chars.
(percentage) |
|
| Sept 8, 2002 | 186 (4.4%) | 446 (10.7%) | 79 (1.9%) | 3447 (82.9%) |
| Sept 9, 2002 | 217 (5.2%) | 480 (11.5%) | 78 (1.9%) | 3383 (81.4%) |
| Sept 10, 2002 | 228 (5.5%) | 500 (12.0%) | 78 (1.9%) | 3353 (80.6%) |
av Lars Aronsson i januari 1997
Svenskt biografiskt handlexikon (SBH), vars andra upplaga 1906 här presenteras, innehåller utförliga beskrivningar av den tidens kända svenskar, både levande och redan döda. När nu SBH publiceras elektroniskt, är givetvis alla beskrivna personer döda sedan länge. För vanligt bruk, är beskrivningarna av de redan före 1906 avlidna personerna de mest värdefulla, eftersom de sammanfattar ett helt liv.
Det är mycket användbart att ha tillgång till dessa personbeskrivningar på nätet, inte minst i samband med Projekt Runeberg, men det är inte med självklar rätt vi kan publicera verket. Första steget är en upphovsrättslig undersökning. Först när samtliga medverkande författare och redaktörer varit döda i 70 år, är verket fritt för spridning.
Johan Herman Hofberg är utgivare av verkets första utgåva (1873-1876). Han dog den 28 april 1883, långt innan andra utgåvan publicerades. Detta är dokumenterat i SBH. Enligt andra upplagan (ugglan) av Nordisk familjebok, är Hugo Viktor Millqvist född den 19 augusti 1864 och dog den 18 november 1916. Han redigerade verkets andra utgåva, tillsammans med två andra personer, om vars namn uppgifter har varit svårare att hitta. För detta har Projekt Runebergs redaktion vänt sig till Kungliga Bibliotekets referenssektion, där bibliotekarie Jan Ottoson varit oss behjälplig. Sålunda visar det sig att Frithiof Heurlin föddes 1836 och dog 1916, samt att Olof Rubenson föddes 1869 och dog 1909. Därmed är samtliga fyra namngivna medverkande döda sedan 1916, vilket är 80 år sedan, och verket tillhör därför sedan tio år det kulturella allmängodset.
Den valda förlagan på papper består av två band om 630 (A-K) respektive 815 sidor (L-Ö samt supplement), tryckta i två spalter. Artiklarna varierar i längd från några rader till mer än en hel sida. Det mesta av titelbladets text anges ovan, båda banden trycktes 1906 på Alb. Bonniers boktryckeri i Stockholm. I första bandet finns ett förord undertecknat av de tre redaktörerna i november 1906.
En recension av verket finns i Personhistorisk tidskrift, årgång 1904, sidan 145 f..
För den elektroniska utgåvan har valts att presentera varje person på en egen HTML-sida, och att namnge dessa HTML-sidor på samma sätt som i Projekt Runebergs eget register Nordic Authors. På detta sätt underlättas en sammanlänkning av de båda registren, utan att de för den delen blandas samman.
Artiklarna presenteras i samma ordningsföljd här i den elektroniska utgåvan som i pappersförlagan, vilken först är alfabetisk på efternamn och därefter kronologisk och/eller genealogisk. Namnet Bellman är ett tydligt exempel på detta.
Som med alla Projekt Runebergs prosautgåvor, har förlagans typografi och radbrytning till största delen offrats för läsarens bekvämlighets skull; det vore oförnuftigt att binda läsaren vid papperets begränsningar när vi publicerar elektroniskt. Avstavade ord i förlagan har skrivits samman i den elektroniska utgåvan. Artiklarna i SBH är indelade i stycken som avskiljs av ett tankstreck, men inte av radbrytning. I den elektroniska utgåvan har dessa stycken brutits som vanligt vid HTML-text, varvid tankstrecket har bortfallit.
Stafningen är densamma här som i förlagan. Det har varit vår avsikt att bevara de stavfel som finns i förlagan, och inte tillföra några nya. Eftersom det är mänskligt att fela, hoppas vi att läsarna ska göra oss uppmärksamma på våra eventuella misstag. För den som textkritiskt vill granska vår utgåva, ställer vi gärna den elektroniska utgåvans RCS-historik till förfogande på förfrågan.
Med de metoder för textfångst som Projekt Runeberg länge tillämpat, har det här inte varit fråga om att digitalisera hela verket i ett svep. Hela verket är heller inte intressant för oss, som valt att lägga ner oavlönat arbete på det: Det är huvudsakligen artiklar om kända svenska författare som lagts in. Dessa läggs in en i taget, efterhand som behov uppstår och lusten faller på.
För en mer detaljerad beskrivning av vissa tekniska detaljer, hänvisas till det engelska förordet ovan.
Trettio år äro förgångna, sedan Herman Hofberg gjorde det dittills första försöket i vårt land att i en icke alltför stor och svårhandterlig prisbillig volym sammanföra alfabetiskt ordnade lefnadsteckningar öfver Sveriges namnkunnigaste män och kvinnor allt från reformationens tid till våra dagar. Den framgång, som kom detta arbete till del, vittnade ock om, att detsamma, trots sina brister, verkligen fyllde en lucka i vår litteratur.
På senare år har det varit omöjligt att tillmötesgå den städse lifliga efterfrågan efter detsamma, enär det varit utgånget ur bokhandeln. Förlagsfirman har därför länge varit betänkt på en ny upplaga, hvars utarbetande dock kräft sin tid. Förutom fullföljandet till våra dagar af biografierna af de i den förra upplagan intagna då lefvande personerna och utarbetande af nya sådana öfver män och kvinnor, som efter denna tid gjort sin insats å samhällslifvets skilda områden, var det nämligen klart, att arbetet i väsentliga delar tålde att grundligt revideras, hvarvid man dock så vidt möjligt måste ha för ögonen att ej beröfva detsamma sina förtjänster i fråga om stil och framställning.
För att denna revision ej skulle draga alltför lång tid, har förlagsfirman fördelat arbetet mellan undertecknade på det sätt, att Rubenson reviderat gamla och utarbetat nya primärbiografier för hela arbetet, så när som på bokstäfverna K, N, O, Q-R, T-U och X-Ö samt halfva S, hvilka ombesörjts af Heurlin. Millqvist har vid genomgång i korrektur af hela arbetet föreslagit och vidtagit erforderliga ändringar, hvarjämte han själfständigt utarbetat omkring 400 biografier, öfver företrädesvis politiska personligheter.
Med bästa vilja i världen blir det en ytterst vansklig sak att vid urval af de personer, som intagas i ett arbete af sådant slag som detta, göra alla till lags. Det kan ej hjälpas, att en och annan blir »kvarlåten», som af andra synes förtjänt att upptagas, och vice versa. Bestämmandet, som, efter samråd med redaktionen, här slutgiltigt träffats af förläggaren har dock skett efter möjligast objektiva grunder, liksom uteslutningen af en del mindre märkliga personer från den föregående upplagan.
I ett afseende skiljer sig som synes denna upplaga från den föregående, nämligen genom de öfver 3,000 porträtt, hvilkas anskaffande helt legat i förlagsfirmans hand och endast kunnat ske med stora kostnader och besvär.
Vid revisionen af den föregående upplagan har redaktionen såvidt möjligt sökt bevara det goda gamla, på samma gång den sökt tillgodogöra sig resultaten af den för närvarande kraftigt uppblomstrande personalhistoriska forskningen. Att trots detta dock enstaka fel och luckor fortfarande förefinnas, ställa vi oss ej blinda för men trösta oss med, att som af kritiken under arbetets utgifvande häftesvis från flera håll framhållits, dessas antal dock i hög grad reducerats. I fråga om namns stafning ha vi sökt ställa oss som regel den af personerna själfva använda, där den för oss varit känd, men tvifvelsutan förekomma härutinnan flera inkonsekvenser liksom i fråga om stafning i allmänhet, hvilket dock hoppas vi ej må läggas oss alltför hårt till last i detta stafningsförbistringens tidehvarf. Till arbetets senare del är anknutet ett supplement med rättelser och tillägg intill nuvarande tid till de under loppet af sex år utarbetade biografierna, äfvensom ett fåtal nya sådana öfver personer, som under denna tid trängt fram till namnkunnighet eller af förbiseende eller annan anledning ej kommit med i själfva verket.
Till alla dem, hvilka i större eller mindre mån stått redaktionen bi i dess i mångt och mycket mödosamma värf, särskildt Kungl. Bibliotekets och Riksdagsbibliotekets tjänstemän, uttrycka vi vårt vördsamma och förbindliga tack. Alldeles speciellt riktas detta till den framstående personalhistorikern Birger Schöldström hvilken nu som alltid visat sin beredvillighet att göra sin rika minnesskatt tillgänglig för allmänheten, äfven då han ej själf för pennan.
Stockholm i november 1906.
Frithiof Heurlin. Viktor Millqvist. Olof Rubenson
läkare. Född d. 22 maj 1817 i Linköping, där hans far Zacharias Abelin var borgmästare; modern Henrika Carolina Lodin. A. kom 1835 till Uppsala, där han blef med. Iic. 1846 och kir. mag. 1847. S. å. antogs han till amanuens vid kliniken å Allmänna barnhuset i Stookholm, där han äfven tidtals bestred öfverläkarebefattningen. 1856 utnämndes han till öfverläkare vid Allmänna barnhuset, om hvilken inrättning han inlagt stora förtjänster, och blef 1858 professor i pediatrik vid Karol. med. kir. institutet. 1882 erhöll A. på begäran afsked från professuren och från öfverläkaretjänsten vid Allm. barnhuset. Död i Stockholm d. 13 sept. 1893.
A., som flere gånger i utlandet studerade sin konst, var ledamot af Vetenskapsakademien.
Han åtnjöt högt anseende både som praktisk barnläkare och lärare i pediatrik. De uppsatser på pediatrikens område, hvilka han tid efter annan meddelat i Hygiea och andra tidskrifter, skattas högt för deras vetenskapligt praktiska värde. Skriften »Om vården af barn under de första lefnadsåren» är väl bekant.
Gift 1851 med Johanna Emilia Charlotta Brandelius.
krigsminister. Född i Linköping d. 17 maj 1819. Den föregåendes bror. A. ingick vid aderton års ålder såsom volontär vid Första lifgrenadierregementet och aflade under följande åren student- och officersexamina. Utnämnd till officer, öfvergick han 1839 till Nerikes regemente, där han blef: 1846 löjtnant, 1850 regementkvartermästare och 1855 kapten. Han befordrades 1862 till förste major och öfverstelöjtnant vid Södra skånska infanteriregementet. Utnämnd till öfverste och chef för Norra skånska infanteriregementet i mars 1867, inkallades han tre månader därefter i konungens statsråd, såsom chef för landtförsvarsdepartementet. Frågan om försvarsverkets reorganisation stod på dagordningen och ett k. förslag i denna riktning framlades vid 1869 års riksdag, men vann ej dess bifall. Då förslaget, väsentligen omarbetadt och modifieradt, icke blef i sin helhet antaget, hvarken vid lagtima riksdagen 1870 eller vid lag- och urtima riksdagarna 1871, begärde och erhöll A. afsked från sin plats vid konungens rådsbord. Han utnämndes då till generallöjtnant och befordrades i juli månad 1872 till generalbefälhafvare i andra militärdistriktet. Denna postlämnade han 1887, men kvarstod i generalitetets reserv. A. deltog 1874--76 i kommittén för uppgörandet af förslag till öfvergång till ny härordning. Från och med urtima riksdagen 1871 ledamot af Första kammaren för Östergötlands län, representerade han detta ända till 1898. Han var medlem af 1896 års hemliga utskott.
Gift 1863 med Charlotta Emerentia Carolina Zethelius.
afled å Björnsnäs i Östergötland d. 19 sept. 1903. Han var från 1888 serafimerriddare.
köpman, mæcenat. Född i Karlskrona d. 29 dec. 1817. Fadern var köpmannen Aron Abrhamson. Grundade 1840 egen affär i Göteborg. 1868 inköpte han det gamla herregodset Nääs, där han upprättade bland annat ett seminarium för utbildande af slöjdlärare, hvilket vunnit europeisk ryktbarhet. Seminariet, hvars stora område är afsöndradt från det öfriga Nääs, är för framtiden betryggadt genom donation af A. Död d. 6 maj 1898.
A. var sedan d. 4 okt. 1859 gift med Eufrosyne Abrahamson.
född Leman, sångerska. Född d. 24 mars 1836 i Stockholm. Föräldrar: handlanden John Leman och Emma Jacobson. Hennes första och egentliga studier gjordes åren 1852--55 under ledning af Julius Günther. I maj 1855 debuterade hon å K. teatern som Pamina i Trollflöjten, med lysande framgång. Hon studerade sedan för Duprez i Paris.
Efter slutade studier och ett kort besök i sitt fädernesland, fick hon en fördelaktig anställning vid Teatre de Oriente i Madrid. Här debuterade hon i sept. 1858 som Elvira i Ernani med utomordentlig framgång.
Fröken L. uppträdde följande året i Wien och vann nya triumfer. Hennes repertoar omfattade nu den lyriska scenens förnämsta konstverk. Men här slutade hennes offentliga konstnärsbana, då hon ingick äktenskap.
Efter sitt giftermål ägnade hon sig i Göteborg lika mycket åt välgörenhet som konsten.
Hon afled redan d. 7 febr. 1869.
jurist. Född d. 29 juli 1668 i Stockholm, där hans fader Abraham Persson var handlande, modern hette Gertrud Månsdotter. Med hedrande vitsord af juridiska fakultetens dekan i Uppsala begaf sig A. 1691 till Stockholm, där han antogs såsom auskultant i Svea hofrätt. Två år därefter utnämndes han på grund af hofrättens rekommendationsbref till häradshöfding öfver Erlinghundra, Håbo, Sollentuna m. fl. härad i Uppland; men knappt hade han förestått domareämbetet ett år, förrän han anklagades för en mängd större och mindre tjänstefel och afsattes från sitt ämbete.
Han företog då en resa till Tyskland; när han hemkommit därifrån, återfick han sin förra tjänst och förordnades 1718 till häradshöfding öfver Stockholms läns lagsagas första häradsdöme, från hvilken befattning han dock året därefter tog afsked.
A. är bekant som utgifvare af Lands- och stadslagen samt Amnärkningar till landslagen. Sistnämnda skrift, ännu synnerligen värdefull skaffade A. adelsdiplom.
Död ogift d. 20 april 1741 och begrafven i Stockholms Storkyrka.
läkare, naturforskare. Född i Gefle d. 10 okt. 1757. Föräldrar: kontrollören och bolagskamreraren Johan Eriksson (Acharius) och Katarina Margareta Hagtorn.
I Uppsala blef A. student 1773. Efter aflagda lärdomsprof inför filos. fakulteten begaf han sig till Stockholm för idkande af medicinska studier och erhöll här anställning vid Vet.-Akad. såsom ritare, en befattning, som han bibehöll till 1782, då han afreste till Lund, där han samma år aflade sina medicinska examina och utan promotion förklarades för medicine doktor.
Efter ett par års enskild medicinsk praktik i Skåne utnämndes han 1785 till stadsläkare i Landskrona, 1789 till provincial-medicus i Östergötland samt blef 1795 föreståndare för det nyinrättade kurhuset i Vadstena, erhöll 1803 professors fullmakt. Död d. 14 aug. 1819.
Såsom läkare utveeklade A. en omfattande och nitisk verksawhet. Men sin egentliga ryktbarhet har han som reformator af lafvarnas studium och författare till en mängd lärda arbeten, bland hvilka hans Lichenographia universalis, Lichenographiæ Sueciæ Prodromus och Synopsis methodica Lichenum intaga ett utmärkt rum.
Flere växter hafva efter honom fått sina namn, såsom släktet Acharia samt arterna Conferva Acharii Urceolaria Acharii, Rhizomorpha Acharii, Rosa Acharii. Äfven insekten Tortrix Achariana bär hans namn.
Gift 1: 1787 med Helena Dorotea Scholander och 2: 1804 med Maria Hoffberg.
en prästsläkt från Helsingland, som bland sig räknat flere berömlige män. Stamfadern, Ericus Helsingius, född, såsom namnet ger tillkänna, i Helsingland, blef i medlet af 1500-talet pastor i Österåker i Roslagen, hvadan hans barn kallade sig Acrelius. Från dem nedstamma släkterna Acrel och Akrel, af hvilka medlemmar blifvit upphöjda i adligt stånd under namnen Akrell och af Acrel.
1. Acrel, Olof
2. Acrel, Johan Gustaf,
Acrelius, Israel
adlad 1780 af Acrel, läkare, kirurg. Född i Österåkers socken i Roslagen d. 26 nov. 1717. Fadern Johannes Acrelius var den femte af släkten, som son efter far var kyrkoherde i församlingen. Modern, som hette Sara Gahm, blef änka 1718. Kyrkoherden A. Chytræus, med hvilken hans mor ingick ett nytt gifte, blef honom i faders ställe. En brinnande håg för läkarekonsten, och särskildt kirurgien, förde A. efter slutade studier vid Uppsala universitet, såväl i språk och filosofi som medicin, till Stockholm, där han vid aderton års ålder antogs till elev hos den bekante stadsfältskären Gerh. Boltenhagen och redan 1738 fick öfvertaga nästan hela praktiken af den gamle stadskirurgen S. Schützer. 1740 fick han anträda en utländsk resa, hvarunder han besökte Tyskland, Schweiz, Italien och Frankrike. På hemvägen uppehöll han sig öfver ett år vid franska Rhenarméen där han inom kort förordnades till öfverfältskär vid fälthospitalet i Lautersburg. Efter återkomsten till fäderneslandet 1744 blef han, efter aflagda examina, ledamot af Kirurgiska Societeten i Stockholm och snart en af de mest anlitade läkarne i hufvudstaden. 1745 utgaf hana »Om friska sårs egenskaper», den första svenska vetenskapliga afhandling i kirurgi. År 1746 blef A. Iedamot af Vet.-Akad. Hans inträdestal i detta samfund är i det afseendet märkvärdigt, att det i främsta rummet föranledde stiftandet af Serafimerlasarettet. A. blef här 1762, då lasarettet öppnades, den förste öfverkirurgen, en befattning, som han sedan förestod i tjugu år, då han begärde och erhöll en af sina forna lärjungar till biträde. Ehuru han i så många år praktiserat som läkare och vunnit ett stort och rättvist anseende, hade han aldrig blifvit promoverad till medicine doktor. Af medicinska fakulteten i Uppsala erhöll A. emellertid 1760 doktorsgraden, sedan han, uppmanad att visa sin insikt, så att intet farligt prejudikat skulle uppstå genom »doktorsgradens offererande» till honom, gjort detta. Det var en högst ovanlig »examen»: examinanden var Acrel och examinatorerna Linné och Rosenstein, tre män, som hvar i sin vetenskap börjat ett nytt tidehvarf i Sverige.
1776 blef A. »generaldirektör öfver sjukskötseln vid alla lasaretter i riket», hvilken befattning han bibehöll till 83 års ålder. Hans »Kirurgiska händelser» hade utkommit 1759.
Med ett vördnadsbjudande yttre förenade han ovanliga kropps- och själskrafter och fortfor ännu i sitt 88:de år att dagligen besöka sina patienter.
»På en gång läkare och kirurg,» säger en lefnadstecknare, »förenade han i sällspord fullkomlighet tvenne vetenskaper, som ofta behöfva hvarandras biträde och hvilkas gemensamma utöfning i senare tider kan anses som en frukt af hans undervisning och eftersyn. Hvad en Rosén v. Rosenstein var för medicinen i sitt fädernesland, det var Acrel för kirurgien. Den upphöjdes af honom hos oss ifrån nästan ett handtverk till vetengkap.»
Gift med Anna Ester Robert 1746.
Hans död inträfFade d. 26 maj 1806.
Till minne af A. erhöll Karolinska institutet 1879 af prof. C. G. Santesson 10,000 kr. till en stipendiefond.
läkare. Den föregåendes brorson. Född i Stockholm d. 15 maj 1741. Föräldrarna: skeppsbyggmästaren Johan Acrel och Margareta Norman. Farbrodern upptog honom i sitt hus. Efter fyra års träget arbete som ämnessven på Serafimerlasarettets kirurgiska afdelning, sändes han på sin farbrors bekostnad till Uppsala. Här uppehöll han sig i fem år, till 1763, då han, efter erhållet mästerbref af Kirurgiska Societeten i Stockholm, utnämndes till regementsfältskär vid Kronprinsens regemente i Malmö. 1765 blef han med. doktor och ett par år därefter med. adjunkt i Uppsala. Här erhöll han en lönande praktik, som ännu mer ökades sedan han 1771--72 gjort en vetenskaplig resa till Tyskland och Frankrike, och Rosenstein 1773 aflidit. Med hvarje dag växte A:s rykte och han ansågs snart för en af Europas störste läkare. A. blef 1788 prof. i praktisk medicin. Sedan 1779 var han ledamot af Vetenskapsakademien. Död d. 18 febr. 1801.
Gift med Anna Margareta Borell.
präst, lärd. Född d. 25 dec. 1714 i Österåker i Roslagen. Bror till A. 1.
Sedan A. kommit till Uppsala bildade han sig för det prästerliga kallet och blef fil. mag. och präst 1743.
Af ärkebiskop H. Benzelius utsedd till själasörjare för de svenska församlingarna i Pennsylvanien, afreste han till Amerika 1749. I Kristine församling i Filadelfia utveeklade A. en omfattande och nitisk verksamhet, tills hans hälsa nödgade honom återvända till Sverige. Efter sju årsvistelse i Nya världen återkom han till fäderneslandet i början af 1757. Följande året utnämndes han till kyrkoherde i Fellingsbro af Västerås stift. Han dog såsom kontraktsprost och teologie doktor d. 25 april 1800.
Sina iakttagelser i Amerika har A. företrädesvis nedlagt i sin Beskrifning om de Svenska Församlingars forna och närvarande tillstånd uti det så kallade Nya Sverige.
arkitekt. Född i Stockholm d. 15 nov. 1668. Son af kammarskrifvaren i Räkningskammaren Josua Törnqvist och Cecilia Andera. Studerade byggnadskonst för N. Tessin d. y. Efter att under studier i Uppsala jämte några kamrater spelat där »på en formel theatre», begåfvo A. och de andra sig till Stockholm och visade sina »öfningar» åren 1681--91 i Lejonkulan och i gamla Bollhuset. Detta var vårt första inhemska skådespelaresällskap.
Under en resa, som A. med understöd af allmänna medelåren 1704--07 företog genom Tyskland, Frankrike och Italien, ägnade han sig med ifver åt arkitekturens studium och blef efter sin återkomst till fäderneslandet utnämnd till hofarkitekt och anställd som biträde åt Tessin vid slottsbyggnaden i Stockholm.
Ar 1712 adlades han jämte sina styfsöner Arvid och Carl Forssenwald med namnet Adelcrantz. Han öfvertog 1715 efter Tessin slotts- och stadsarkitektsbefattningarna, men afsattes härifrån af 1727 års riksdag, i hvilkens strider han tagit del. A. har efter branden 1723 uppbyggt Katarina kyrka och ledt fullbordandet af Hedvig Eleonora kyrka. Dog d. 26 febr. 1739.
Gift 1711 med Anna Maria Köhnman, änka efter kommissarien Arvid Forssenwald.
arkitekt. Född d. 30 jan. 1716. Den föregåendes son.
Enligt sin faders önskan ägnade han sig i början ät den civila ämbetsmannabanan. Men hans inre kallelse drog honom till de sköna konsterna. Så snart hans far dött, företog han därför en konstresa till Frankrike och Italien och erhöll vid sin återkomst anställning vid slottsbyggnaden i Stockholm. Denna, hvartill planen blifvit uppgjord af N. Tessin d. y., hade blifvit fortsatt af C. G. Tessin och Hårleman och fullbordades nu förnämligast genom A., som uppbyggde den s. k. kansliflygeln, anordnade Lejonbacken och besörjde slottets dekorering och inredning. Samtidigt eller efteråt gaf han ritningar till och utförde flera andra byggnader i hufvudstaden, såsom Adolf Fredriks kyrka, det gamla operahuset o. s. v. A:s fina takt, utsökta smak och vetenskapliga bildning gjorde honom tidigt bemärkt vid hofvet och drog honom in i dess krets. Den ena utmärkelsen aflöste den andra och han blef efter vartannat hofjunkare 1744, hofintendent 1750, öfverintendent 1757, direktör för franska spektaklet 1753 och för hofkapellet 1764, friherre 1766, preses i Målare- och bildhuggareakad., ledamot af Vetenskaps- och Vitterhetsakademierna, m. m. Dessa utmärkelser, så väl förtjänta de än voro, undgingo icke att väcka afund i en tid af partistrider, sådan som den då varande. Intriger sattes i gång för att störta den af lyokan gynnade, och förföljelser anställdes mot A. af de lumpnaste anledningar.
A. anses för den störste äldre arkitekt i Sverige näst Tessin och var på sin tid en af de förnämste i Europa. Lefvande för den idé han en gång omfattat, ägnade han sina själs- och kroppskrafter åt dess förverkligande, utan att akta på egen vinst eller egna fördelar. Så t. ex. när Adolf Fredrik var sysselsatt att iordningställa Drottningholms slott och medel saknades, pantsatte A., för att skaffa penningar, sitt eget bordsilfver, utan att nämna det för någon och tycktes till och med ha glömt sin förlust, när Gustaf III långt efteråt händelsevis underrättad om förhållandet, lät inlösa servisen och återställa den till sin ägare.
En tidsenlig anstalt för meddelande af undervisning i de sköna konsterna utgjorde alltid ett föremål för A:s omsorger. Ritareakademien hade blifvit inrättad af C. G. Tessin 1735. Akademien blef 1768 af A. ombildad till en verklig konstakademi under namn af Målare- och bildhuggareakademien.
A. var aldrig gift. Han upptog som egna sina syskons barn och slösade på deras uppfostran sina tillgångar. Hvad som blef öfrigt lämnade han till vårdandet af den konst, för hvilken han lefvat och på hvars utöfning han offrat sina krafter.
Med hans död, som inträffade d. 1 mars 1796, utgick den friherrliga ättegrenen. Svenska Akademien lät 1890 slå en medalj öfver A.
militär, ingeniör. Född på Nolhaga invid Alingsås d. 7 sept. 1824. Föräldrarna voro ryttmästaren Jean And. Adelsköld och Sofia Ulrika Tham.
A. visade redan från barndomen den mest afgjorda fallenhet för de praktiska yrkena. Hans egen önskan var att efter slutad skolgång få ingå vid Chalmersska slöjdskolan i Göteborg. Han inskrefs emellertid vid nyss fyllda femton år vid Göta Artilleriregemente. Underde fyra år han tillhörde regementet, begagnade han hvarje ledig stund till själfstudier och deltog flitigt i undervisningen vid Chalmersska institutet.
1844 utnämnd till underlöjtnant vid Vermlands Fältjägareregemente, erhöll han anställuing som biträde hos d. v. kapten-mekanikus Norström. Emellertid hade ett förslag blifvit väckt om anläggande af en järnväg mellan sjön Fryken och Klarälfven. Detta förslag, som då ansågs för någonting oerhördt, vann konung Oscars synnerliga bifall och ett bolag bildades för att genomföra detsamma. A. tog som bolagets ingeniör det första spadtaget på den första svenska järnvägen d. 3 maj 1849.
Från 1851 daterar sig egentligen hans själfständiga verksamhet som ingeniör. När väg- och vattenbyggnadskåren 1852 uppsattes, erhöll han transport dit som löjtnant, och utnämndes 1855 till kapten. Sedan sistnämnda år har han verkställt undersökningar och uppgjort förslag till en mängd enskilda järnvägar i Sverige. Sammanlagt har A. verkställt undersökningar och uppgjort plan och ritningar till öfver 300 mil järnvägar, af hvilka han själf byggt mer än 70 mil. Bland A:s många utmärkta ingeniörsarbeten märkes den 136 fot långa stålbron öfver Rannumsfallen i Göta älf; vidare den 1,000 fot långa brobyggnaden öfver Ume älf, de tre mästerliga broarna öfver Uleälfven i Finland o. s. v. 1857 blef A. t. f. chef och 1862 chef i norra väg- och vattenbyggnadsdistriktet. Sistnämnda år blef han major vid väg- och vattenbyggnadskåren och förflyttades 1865 till chefskapet i mellersta väg- och vattenbyggnadsdistriktet, hvilken post han 1875 lämnade jämte sin majorsbeställning. A. har som ledamot af Första kammaren 1876--93 intagit en bemärkt plats bland den frihandelsvänliga och liberala fraktionens kämpar. A., som visat lifligt intresse för skilda grenar af andlig odling, har äfven uppträdt som författare med flera lekande reseskildringar, en lefnadsteckning öfver John Ericsson och spirituella och intressanta memoirer, »Utdrag ur mitt dagsverks- och pro diverse-konto». Invaldes 1870 i Vet.-Akad.
Gift 1: 1852 med Amalia Josefna Florman och 2: 1861 med Sara Gustafva Brolin.
possessionat. Född d. 21 maj 1718; son af Johan Hultman, hvilken adlades med namnet Adelsvärd, samt Aletha Siliverström.
Åtvids socken i Östergötland är en gammal bergslag, vid hvars mineraliska rikedom både Gustaf den förste och hans efterträdare fäste sin uppmärksamhet. A. började bearbeta de härvarande malmfyndigheterna och lade grunden till det kopparverk, som under hans ättlingar utveeklat sig till en af rikets största possessioner. Äfven åkerbruket rönte inverkan af hans rastlösa ande.
A. fick titel af krigsråd 1760, upphöjdes till friherre 1770 och erhöll slutligen landshöfdingtitel 1779. A., hvilken småningom blifvit nästan ensam intressent i det bolag, som bildats för egendomarnas inköp och skötsel, gjorde på gamla dagar af dessa en fideikommiss-stiftelse, som under namnet »Baroniet Adelsvärd» erhöll k. stadfästelse 1783. Det är det enda af sitt slag i Sverige. A. dog d. 27 juni 1785.
Gift med friherrinnan Katarina Funck.
ledamot af franska lagstiftande församlingen, den föregåendes sonsons son. Född d. 8 dec. 1811 i Frankrike. Hans fader, Göran Axel Adelsvärd, togs till fånga af fransmännen vid Stralsund 1807 och fördes till Frankrike, där han bosatte sig och gifte sig med Anne Catharine Honorine Bernard. A. ingick i franska armén och deltog i kriget i Alger. Tog 1844 afsked ur krigstjänsten. Valdes 1848 till medlem af nationalförsamlingen och understödde Napoleons kandidatur. Efter statskuppen d. 2 dec. drog han sig tillbaka från det offentliga lifvet och sysselsatte sig med litteratur och politiskt skriftställeri, af hvilket ett par broschyrer: La liberté de conscience en Suède 1861 och Considération su la Réformation et les lois de 1860 en Suède 1862, beröra förhållandena i Sverige. Dog å ön Jersey d. 18 febr. 1898. Gift 1863 med Amalia Steiner.
arkitekt, skolman. Född d. 20 juni 1848 på egendomen Sjuntorp i Fors' socken, Västergötland. Föräldrar: fabriksdisponenten Th. M. Adler och Sara Wettergren.
Genomgick Chalmersska institutet i Göteborg, blef sedan elev i konstakademien. Efter en resa i utlandet utöfvade han stor arkitektverksamhet i Göteborg samt var äfven verksam som lärare vid Chalmersska institutet och Göteborgs slöjdförenings skola. 1886 kallades han af Tekniska skolans i Stockholm styrelse till föreståndarebefattningen vid nämnda skola, och han har där kraftigt bidragit till skolans framgång. Sedan 1890 varit inspektör för de tekniska skolorna och för ritundervisningen vid allmänna läroverken. A. har dessutom i allmänhet lagt sig stor vinn om konstindustrien och bidragit till dess nya uppblomstring i Sverige.
Gift med Gerda Holter.
(ätthistorik). Ätten härstammar från bröderna Samuel och Gudmund Beth, som adlades 1720. Den förres sonson -- se A. 1. -- blef 1809 friherre, men hans ättegren utdog med sonen 1844. Den adliga grenen utslocknade 1808.
1. Adlerbeth, Gudmund Jöran
2. Adlerbeth, Jakob
statsman, skald. Född i Jönköping d. 21 maj 1751. Föraldrar: notarien, sedermera assessorn Jakob Fredrik Adler-Beth och Anna Maria Spalding.
A:s offentliga bana började vid Gustaf den tredjes anträde till regeringen. Hans skaldegåfvor, hvilka redan i Uppsala beredt honom en plats i det vittra sällskapet »Apollini Sacra», förskaffade honom, när han kom till Stockholm, inträde i det ansedda samfundet »Utile Dulci». Genom sin fria öfversättning af Racines »Iphigénie» fäste A. Gyllenborgs uppmärksamhet vid sin person, och denne skyndade att införa honom i den litterära krets, som Gustaf den tredje hedrade och tjuste med sitt umgänge. Redan 1778 utnämnde konungen A. till riksantikvarie och sin handsekreterare och tog honom med sig på sin resa till Italien, därunder A. fick vara föredragande i både ministeriella och inrikes ärenden. Vid Svenska Akademiens stiftelse 1786 blef han en af dess första ledamöter och i Vitterhetsakademien, som samma år ombildades, valdes han till sekreterare, med hvilken befattning riksantikvariesysslan och vården om myntkabinettet nu förenades. 1787 blef han kansliråd, 1788 medlem af Vet.-Akad. 1793 fick han på anhållan afsked från sekreterarebefattningen i Vitterhetsakademien och därmed förenade beställningar.
I det ryktbara plenum på riddarhuset d. 21 febr. 1789, närGustaf inför de samlade riksstånden framlade förenings- och säkerhetsakten till antagande, och flera ledamöter af adeln förgäfves yrkade på, att stånden måtte därom få öfverlägga hvar för sig, uppstod A. och besvor konungen att lämna adeln någon betänketid. Konungen bevektes och medgaf, att adeln på riddarhuset skulle få taga den föreslagna grundlagen i öfvervägande. A:s frimodiga uppträdande minskade icke Gustafs bevågenhet emot honom, utan denna fortfor oförändrad. Om tillkomsten af det fria statsskicket af 1809 har A., som då -- efter att en längre tid ha dragit sig tillbaka från statens värf -- var ledamot i konstitutionsutskottet och i tryokfrihetskommittén, hvilka utarbetade de nya grundlagarna, stor förtjänst. Samma är blef han statsråd och friherre. 1815 blef han på begäran entledigad från statsrådsämbetet.
Som statsman har A. efterlämnat ett ädelt minne för insikt, samvetsgrannhet och en omutlig rättrådighet. Som författare har han förvärfvat sig ett berömdt namn. Bildad efter antiken och franska mönster, har han dels själf författat, dels från franska öfversatt åtskilliga dramatiska arbeten, bland hvilka tragedien Ingiald Illråda samt operan Cora och Alonzo, med hvilken k. teatern invigdes 1782, äro de mest bekanta. Hans Iphigenie i Auliden efter Racine och Edip efter Voltaire, hvilka genom den fria behandlingen och införandet af körer blifvit till väsentlig del hans egna verk, vittna om ett grundligt och fördomsfritt studium. Genom sin fria öfversättning af Eyvind Skaldaspillers Sång öfver konung Håkan sökte han återlifva minnet af den fornnordiska dikten, under en tid då denna var förgäten och missaktad. Hans poem äro för öfrigt få; bland orginalstycken torde man i synnerhet böra ihågkomma Förgängligheten den Åldrade, det Andra Skaldebrefvet en vacker målning af skaldens landtliga hem samt Femte Skaldebrefvet, till Leopold, det enda skämtsamma i hela samlingen.
A:s största vittra förtjänst är dock hans förträffliga metriska öfversättningar af Virgilius, Horatius och Ovidius, hvari han på vårt språk är oupphunnen och på intet annat språk öfverträffad. A. har äfven efterlämnat i hög grad intressanta memoirer Historiska anteckningar, omfattande tiden 1771--1807.
Serafimerriddare 1814.
Utan föregående sjukdom död i sitt bokrum på Ramsjöholrn d. 7 okt. 1818.
Gift 1781 med Karin Ridderborg.
fornforskare, stiftare af Götiska förbundet.
Född i Stockholm d. 21 maj 1785, den föregåendes son. På den civila tjänstemannabanan hann han till förste expeditionssekreterare i Ecklesiastikexpeditionen. Det är icke heller som ämbetsman A. gjort sig ett namn utan som stiftare och den sammanhållande länken i Götiska förbundet. Detta utgick från enskilda samkväm mellan några ungdomsvänner, hvilka sammanträffade i Stockholm 1810, men antog på A:s förslag formen af ett ordentligt samfund, med ändamål att, som Geijer säger, »genom en, på samma gång rent vetenskaplig och poetisk behandling af fornnordiska minnen, lifva kärleken till vår forntid och därigenom rena smaken samt i någon mån väcka en slumrande anda till medvetande». Förbundet räknade bland sina medlemmar E. G. Geijer, Es. Tegnér, Ling, A. A. Afzelius, A. v. Hartmansdorff, L. F. Rääf, G. W. Gumælius, C. J. Fahlcrantz, J. G. Sandberg m. fl., hvilka förvärfvat sig ett utmärkt namn inom sångens, vetenskapens och de bildande konsternas områden. Af förbundet utgafs tidskriften Iduna, där åtskilliga af Geijers och Tegnérs skaldestyeken meddelades och som innehöll vetenskapliga uppsatser af utmärkt värde. A. publieerade under märket R -- hans »götiska» namn var Rolf -- många vetenskapliga uppsatser samt öfversatte Snorres Edda och Oehlenschlägers Vaulundur. Han dog genom drunkning den 2 sept. 1844. Det blef då äfven slut med Götiska förbundet.
Ogift.
(ätthistorik). Ätten härstammar från ryttmästaren Thomas Teuterström, hvilken adlades 1700. Hans sonsons son -- se A. 1. -- erhöll 1808 friherrlig och 1814 greflig värdighet.
1. Adlercreutz, Carl Johan
2. Adlercreutz, Axel Gustaf
härförare. Född på Kiala gård i Nyland i Finland d. 27 april 1757. Föräldrar: kornetten Thomas Adlercreutz och Hedvig Katarina Bartels. A., som vid 13 års ålder inträdde i krigstjänst, visade i ryska kriget 1788--90 ett ovanligt mod. Erhöll, då 1808 års krig utbröt, befäl öfver andra brigaden. Då grefve Löwenhjelm, finska arméns generaladjutant, d. 16 april vid Pyhäjoki fallit i rysk fångenskap, blef A. hans efterträdare. Redan två dagar därefter levererade han den ärofulla bataljen vid Siikajoki 18 april. Nio dagar senare blefvo ryssarne ånyo slagna vid Revolax, 27 april, efter hvilken blodiga, men ärorika seger A. utnämndes till generalmajor och riddare af Svärdsordens stora kors. Oberäknadt flera mindre träffningar vann A. efter hvartannat segrarna vid Ny-Karleby 23 juni, vid Lappo 14 juli, vid Alavo 17 aug. och vid Kourtana 31 aug. Men här var gränsen satt för finska härens framgångar. Finska hären ville likväl ännu göra ett sista försök att drifva fienden tillbaka. Striderna vid Oravais och Idensalmi ägde nu rum. I slaget vid det förstnämnda stället, den blodigaste träffningen under hela kriget, som kostade den förenade svenska och finska armén 1,400 man och 40 officerare, behöllo A. och Vegesack visserligen äran och slagfältet, men mäktade för öfrigt ingenting förändra i händelsernas gång. Den reträtt, som nu egentligen vidtog, är en af de vackraste bragderna i krigets annaler.
A. fick tillåtelse att lämna armén och resa till Stockholm, där han emottogs med den mest smickrande uppmärksamhet af alla samhällsklasser. Vid hans ankomst hade missnöjet med Gustaf Adolfs vanvettiga styrelse stigit till sin höjd och ett parti redan förenat sig om att afsätta honom. Inbördes kriget stod, som bekant, för dörren. Konungen var besluten att sätta sig i spetsen för södra armén. Då begaf sig A. -- den betydelsefulla 13 mars -- upp på slottet, inträdde med sex behjärtade män i konungens rum och förklarade att »hela nationen vore försatt i häpnad öfver rikets olyckliga ställning och konungens tillämnade afresa och att man vore fastbesluten att afböja den». Utan blodsutgjutelse blef konungen arresterad. Hertig Carl anmodades att öfvertaga riksföreståndareskapet och sammankalla en riksdag, och statshvälfningen 1809 hade försiggått i största lugn. A. rönte många prof på tacksamhet. Ständerna förlänade honom och hans efterkommande Leckö kungsgård för 60 år. Han blef 1810 statsråd, utnämndes till general och upphöjdes i grefligt stånd. Som chef för den förbundna nordarméns generalstab deltog han i slaget vid Leipzig mot Napoleon 1813 samt bevistade äfven fälttåget i Norge 1814. Efter en kort sjukdom slutade A. d. 21 aug. 1815 sitt ärorika och verksamma lif.
Gift 1: 1792 med Henrietta Amalia Stockelberg och 2: 1798 med Margareta v. Engeström.
blef serafimerriddare 1811.
Gift 1853 med grefvinnan Märta Hedvig Sofia Lewenhaupt.
blef serafimerriddare 1872.
historiograf. Född 1671. Föräldrar: hofkamreraren Carl Adlerfelt och Anna Katarina Schmeer.
Efter omfattande studier vid Uppsala akademi, företog A. 1696 en utländsk resa, hvarunder han äfven besökte Haag och biträdde svenske ambassadören vid fredskongressen i Rijswik grefve Lillieroth. Efter sin återkomst till fäderneslandet var han från 1701 till sin död, i slaget vid Pultava den 28 juni 1709, konungens trogne följeslagare. Under sina resor hade A. fört vidlyftiga anteckningar. Detta väckte hos honom tanken på att äfven föra en dagbok öfver konungens fälttåg, ett förslag, som Carl omfattade med så mycket välbehag, att han befallde både rådet och sina generaler, att meddela A. alla nödvändiga underrättelser och handlingar. Denna dagbok, som innehåller många upplysningar om konungens fälttåg och underhandlingar, flera viktiga akter och karakteristiska drag, fortgår till två dagar före författarens död. A:s dagbok hamnade efter växlande öden hos författarens son, kammarjunkaren i holsteinsk tjänst Carl Emanuel Johan Adlerfelt, som öfversatte den på franska under titel af Histoire Militaire de Charles XII roi de Suède, och befordrade den till tryoket.
Gift 1704 med Anna Kristina Steb.
riksråd. Född d. 4 juni 1680. Den föregåendes bror. A. ingick vid tjugo års ålder i Carl den tolftes här, bevistade slaget vid Narva, fälttåget i Kurland, belägringen af Thorn, drabbningen vid Holofzin och slaktningen vid Pultava, där han blef fången, men genast lösgifven, hvarpå han återvände till Sverige.
Under Carls vistelse i Turkiet deltog han i slaget vid Gadebusch samt i Stralsunds försvar och åtföljde Carl, då denne hemkommit, på fälttåget till Norge, öfverallt ådagaläggande stort mod och tapperhet hvarför han, ehuru icke förrän efter Carls död, utnämndes till general af infanteriet 1719 och friherre 1720.
Under den följande styrelsen ägnade sig A. åt statsmannavärf, blef envoyé vid danska hofvet 1721 och riksråd 1739 efter hattarnes seger. A. blef skjuten 1743 på Norrmalms (n. v. Gustaf Adolfs) torg i Stockholm under dalkarlarnas uppror, hvilket han skulle söka stilla.
Gift med Charlotta Julia v. Bautzen från Mecklenburg.
landshöfding. Född i Stockholm 1719. Den föregåendes son.
Redan vid 15 års ålder bar A. den blå rocken som volontär vid det värfvade regemente hans far uppsatt i Malmö. Efter finska kriget, som han bevistade till dess slut, ingick han i fransk tjänst 1745 och deltog i flera blodiga träffningar. Vid sin hemkomst utnämnd till konungens generaladjutant och chef för Kronprinsens regemente, bevistade han äfven det pommerska kriget, avancerade till generalmajor och blef efter krigets slut landshöfding i Malmö 1764. Af allt hvad han uträttade på den korta tiden af fem år, som han förestod denna plats, må här endast nämnas storskiftets ordnande och landets refning samt iordningställandet af vägarna, hvilka genom hans anvisningar kommo i ett utmärkt skick. För folkundervisningen, fattigvården, den allmänna ordningen, kyrkotukten, eldsläckningsverket i staden och på landet hade A. ögonen öppna. Död d. 20 jan. 1769 i Malmö.
Gift 1: 1745 med Franciska Magdalena von Falkenhain från Strassburg, 2: 1754 med Agneta Maria Strömfelt, 3: 1762 med Ulrika Sofia Sparre och 4: 1768 med Betty Jennings.
statsman. Född i Strengnäs 1690. Hans far Peder Hansson var syndicus i staden; modern hette Anna Persdotter.
Genom då varande biskopen Petrus Jonæ, hvars uppmärksamhet blifvit fäst vid den unge gossens ovanliga naturanlag, blef han satt i tillfälle att studera. Efter någon tids vistande i Uppsala fick han företaga en utländsk resa, därunder han förvärfvade sig magistergraden i Helmstädt 1614 och juridisk doktorsgrad i Montpellier 1618. Efter sin återkomst till fäderneslandet fick han, sedan han i statens tjänst tillvunnit sig Gustaf Adolfs synnerliga förtroende, utarbeta planen till Göteborgs anläggning samt befordrades till assessor i Svea Hofrätt. Han afsändes kort därefter i ett hemligt uppdrag till Sachsen och någon tid därpå till Salzburg för att underhandla om fred med polska fullmäktige. På återvägen hade han missödet att, tillika med den honom åtföljande Arvid Horn, falla i händerna på en hop kossacker, som togo dem tillfånga och kvarhöll dem i fyra veckor. S. följde 1630 konungen till Tyskland, där han tjänstgjorde som generalkrigskommissarie och efter slaget vid Breitenfeld som konungens resident och kommissarie i Nedersachsiska kretsen med säte i Hamburg. 1634 hemkallades han härifrån till Sverige och blef som hofkansler den ledande mannen i kansliet under Axel Oxenstiernas frånvaro. 1636 sändes S. åter till Tyskland för att leda fredsunderhandlingarna och var efter 1638 ensam Sveriges diplomatiska ombud, legat, i Tyskland, där han stannade till 1650.
De förnämsta resultaten af hans diplomatiska verksamhet under den första tiden blefvo de båda förbundsfördragen med Frankrike 1638 och 1641 samt preliminärerna till den allmänna fredskongressen, afslutna dec. 1841. S. skötte också Sveriges finanser i Tyskland.
År 1643 begaf sig S. jämte Johan Oxenstierna till Osnabrück för att representera Sverige vid Westfaliska fredskongressen. Det dröjde ej länge förrän uppenbar missämja utbröt mellan Oxenstierna och S., mindre för deras olika sätt att se sakerna, än för de ingifvelser de från olika håll emottogo. Oxenstierna berodde af sin faders, rikskanslerens, meddelanden, S. åter af drottningens. Omsider blef dock freden bragt till ett lyckligt slut, och den betydliga andel S. däri hade var, såsom man ville påstå, med kanske alltför mycken noggrannhet lämpad efter drottningens vilja.
Gustaf Adolf hade gjort S. till adelsman, då han antog namnet Adler med bibehållande af sitt förra namn Salvius, hvilket han burit allt ifrån sin studietid i Uppsala; nu blef han trots Axel Oxenstiernas och Per Brahes ifriga motstånd mot att en ofrälse född skulle nå denna värdighet riksråd 1648 och friherre 1651, i hvilken värdighet han dock aldrig tog inträde. I Sverige blef han med mycken ynnest emottagen af drottning Kristina. Vid fyllda sextio år och i medvetande af sina många afundsmän ville han nu draga sig tillbaka och i lugn njuta af sin vunna ära och rikedom. Men drottningen fordrade hans hjälp vid flera viktiga tillfällen. Han måste åt henne uppsätta så väl propositionen vid början af 1650 års riksdag, som förslaget att af Carl Gustafs blifvande barn gifva arfsrätt till Sveriges krona. Han fick äfven i uppdrag att leda den i Lübeck förestående fredsunderhandlingen med Polen. När han för detta ändamål skulle företaga sin andra resa till Lübeck, insjuknade han hastigt och dog d. 24 aug. 1652.
A. var en man med lyeande själsgåfvor och stor lärdom, känd som mästare i förställningens och intrigens konst. En ofullkomlighet var hans begär efter rikedomar, till hvilkas ökande han icke alltid synes ha varit så nogräknad med medlen. Vid trettioårs ålder gifte han sig med den rika guldsmeden Lorentz Hartmans sextioåriga änka Margareta Pedersdotter Skuthe, som sedan följde honom på hans många resor och beskickningar. Vid hans död skänkte hon till hans minne det ytterst dyrbara altare, som ännu pryder Storkyrkan i Stockholm.
(ätthistorik). Ätten härstammar från borgmästaren i Ulricehamn, Kristoffer Andersson, hvilken lefde å 1600-talet. Hans sonsons son, Kristoffer Kristoffersson, adlades 1757 med namnet Adlersparre och dennes son -- se A. 1. -- blef 1809 friherre och 1816 grefve.
1. Adlersparre, Georg
2. Adlersparre, Axel
3. Adlersparre, Carl August
4. Adlersparre, Sofia Adolfina
5. Adlersparre, Axel
6. Adlersparre, Karin Sofi
krigare, statsman, författare. Född i Jämtland d. 28 mars 1760. Föräldrar: öfverstelöjtnanten Kristoffer Kristoffersen, adlad Adlersparre, och Ebba Sofia Planting-Berglod. Han inträdde vid femton års ålder i krigstjänst och deltog som ryttmästare vid Lifregementet till häst med utmärkelse i finska kriget 1788--90. Härunder blef han fången.
1793 tog han afsked från ryttmästarebeställningen och ägnade sig åt litteraturen och studier. Han hade redan i sina unga år uppträdt som författare och till och med som skald en gång i sällskapet Utile Dulci vunnit priset framför Thorild. Hans kallelse låg likväl icke åt detta håll: det var som prosaist han skulle skörda sina litterära lagrar. Han utgaf efter hvartannat Blick öfver Vasakonungarna, ett litet mästerstycke ehuru blott ett utkast, Läsning i blandade ämnen, Krigssamlingar och Historiska samlingar, det sistnämnda likväl icke förrän under senare delen af sin lefnad. Hans förnämsta arbete förblir dock Läsning i blandade ämnen, en periodisk skrift, i början kallad Läsning för Landtmän, som han utgaf åren 1795--1801 med biträde af flera den tidens verksammaste litteratörer såsom Leopold, Silfverstolpe, D. v. Schulzenheim, o. s. v. Den innehåller många förträffliga uppsatser i ämnen af litterärt och allmänt medborgerligt intresse och bidrog kraftigt till spridandet af nya idéer, till krossandet af gamla fördomar och till den tänkesättets utveckling, som efter hand framkallade statshvälfningen 1809. Namnet »Läsning i brännbara ämnen», såsom denna tidskrift kallades vid hofvet, röjer nogsamt huru den och dess utgifvare voro anskrifna. Också skyndade d. v. hofkansleren Zibet att af en obetydlig uppsats taga sig anledning att förbjuda dess vidare utgifvande. Nu drog sig A. tillbaka, arrenderade ett litet landställe och sysselsatte sig med studier och åkerbruk.
Vid krigets utbrott 1808 sökte han ånyo anställning inom armén, utnämndes till major och öfverstelöjtnant samt placerades vid västra armén i Vermland. Det var här han skulle grundlägga sitt ryktes odödlighet, när han i början af mars 1809 af vänners och kamraters förtroende ställdes i spetsen för Värmländska fördelningen af nämnda armé, hvilken beslutit marschera till hufvudstaden och genomföra den statshvälfning, fäderneslandets vådor anvisade såsom enda räddningsmedlet. När A. ankom till Stockholm, hade Adlercreutz' beslutsamhet redan utfört detta vågstycke, hvars utgång eljes kanske varit oviss nog. Om således den omedelbara andel A. hade i statshvälfningen blef mindre än Adlercreutz', blef belöningen dock icke mindre: han fick genast en plats i riksföreståndarens konselj och några veckor därefter en dylik i det nya statsrådet; utnämndes till generaladjutant, friherre, kommendör av Svärdsorden, generalmajor och chef för västra armén, allt 1809; fick i uppdrag att med Vermländska fördelningen afgå till norska gränsen och underhandla med prins Kristian August om hans val till svensk tronföljare, emottog honom vid Svinesund och ledsagade honom till Stockholm.
1810 utbytte A. sin plats i statsrådet mot den af landshöfding i Skaraborgs län; men äfven här följde regeringens nådebevisningar det nya statsskickets upphofsman: han blef efter hvartannat grefve 1816, en af rikets herrar 1817, serafimerriddare 1818. Med dessa utmärkelser följde äfven kallelser till ledamotskap i åtskilliga lärda samfund, till och med i Svenska akademien, hvilket han dock afböjde. År 1824 begärde han afsked från landshöfdingetjänsten och tillbragte sina sista lefnadsår på sin egendom Gustafsvik i Vermland, där han dog d. 23 sept. 1835.
Gift 1810 med Lovisa Linroth.
Liksom A. i andlig kraft och snille öfverträffade de flesta af sina samtida, gjorde han det äfven i kroppsligt hänseende. Han var lång, af en nästan herkulisk kroppsbyggnad och »man kunde kallat honom skön, om ej naturen nekat honom det lätta, rörliga och älskvärda». Ställd midt i bränningarna af en orolig brytningstid, har han som offentlig man naturligtvis blifvit mycket olika bedömd.
militär, ämbetsman. Född d. 29 juni 1763. Den föregåendes bror.
Efter slutade studier i Uppsala ingick han 1778 vid Lifregementet till häst. Sedan han med utmärkelse deltagit i finska kriget utnämndes han till ryttmästare, men erhöll på begäran afsked 1796.
Han har egentligen blifvit bekant genom sitt uppträdande på riksdagen i Norrköping 1800. Då han här jämte flera af ståndet i ridderskapet och adelns plenum d. 29 maj sade sig icke längre vilja vara medlem af riddarhustet, förklarades han genom konungens bref till riddarhusdirektionen d. 14 aug. s. å. för all framtid förlustig sin riksdagsmannarätt och ställdes jämte ett par andra under tilltal för förgripliga utlåtelser mot landtmarskalken. Det hela aflopp med några obetydliga böter för de anklagade. Några år därefter öfverflyttade A. till Öland och arrenderade Borgholms kungsladugård, där han införde åtskilliga gagnande inrättningar vid jordbruket. Under sin vistelse på Öland tjänstgjorde han några år som tillförordnad landshöfding på ön. 1833 öfvertog han samma befattning i Jämtlands län och dog d. 16 sept. 1838 på Nåldö i Jämtland.
Gift 1806 med Carolina Ottiliana von Arbin.
skriftställare (pseud. Albano). Född i Kristinehamn d. 7 juni 1810. Son till general A. (N:o 1).
A. ingick på den militära banan, där han stannade vid löjtnantsgraden, hvarjämte han bar titel af kammarherre. Vid tjugo års ålder framträdde han som lyrisk författare med Ungdomsdikter 1830, hvilka följdes af Poemer i Vinterblommor 1833, Smärre samlade Dikter 1841 samt några noveller och skisser. Erhöll fem gånger Svenska akademiens andra pris. Hans vittra alster emottogos af allmänheten med mycket bifall, om än granskare icke utan skäl anmärkt, att hans dikter »oaktadt deras praktfulla diktion andas mera retorik än inre poesi». A. var mer framstående på prosans område. Har skrifvit högst läsvärda historiska skildringar och biografier såsom 1809 års revolution och dess män och Anteckningar om bortgångna samtida. Död i Stockholm d. 5 maj 1862.
Gift 1848 med Charlotte Aurore Jeanette von Platen.
målarinna. Född i Räpplinge socken på Öland d. 6 mars 1808. Dotter till landshöfding A. (n:o 2).
Fröken A. röjde såsom helt ung utmärkta anlag för målarkonsten, som sedermera efter faderns död utbildades i Paris. Under sin andra resa 1845 kopierade hon i Dresdengalleriet Rafaëls »Sixtinska madonna», hvilken kopia inköptes af drottning Josefina och finnes i katolska kyrkan i Kristiania.
Tredje resan företogs 1851 med understöd af statsmedel, som satte henne i tillfälle att under en längre tid uppehålla sig i München, Bologna och Florens samt under tre och ett halft år vistas i Rom. Bland orginalmålningarna märkas Romersk flicka med tamburin, Flicka från Ferentino di Campagna i högtidsskrud m. fl. De kopior hon utfört efter Rafaël äro utom »Sixtinska madonnan», Kristi förklaring, efter original i Vatikanen, S:ta Cecilia (i Bologna), Heliga familjen. Hon har äfven kopierat di Cigoli's Ecce Homo och Franceschini's Josefs död. Hon ägnade sig också åt porträttmålning.
Död efter en längre tids sjuklighet i Stockholm d. 23 mars 1862.
Utnämnd 1837 till sekundlöjtnant vid K. M:ts flotta, gjorde A. s. å. sin första sjöresna som officer till Medelhafvet. Återkommen till fäderneslandet erhöll han k. permission och seglade i mer än fem års tid under främmande namn, som simpel matros, på amerikanska handels- och örlogsfartyg.
Efter sin återkomst till fäderneslandet 1844 blef han 1845 premierlöjtnant och var på årliga sjöexpeditioner ända till 1852. Utnämndes 1854 till kaptenlöjtnant och fyra år därefter till kapten. 1864 kallades A. till chef i sjöförsvars-kommandoexpeditionen och biträdde d. v. sjöministern grefve v. Platen i den beslutade reorganisationen af sjöförsvaret. Då, enligt den år 1866 genomförda reorganisationsplanen, en del af flottans offieerskår måste förflyttas på reservstat, anhöll A. att själf först få öfvergå på denna stat, för att genom sitt exempel verka för den beslutade reduktionen. Samma år valdes han af Stockholms kommun till dess representant i Andra kammaren, hvilket uppdrag han beklädde till sin död, och åtnjöt stort anseende i riksdagen för sin frimodiga och själfständiga hållning samt valdes till statsrevisor 1874--75. Då han 1868 blifvit utnämnd till kommendör och till t. f. chef för förvaltningen af sjöärendena, men snart fann denna förtroendepost oförenlig med en folkrepresentants oberoende, begärde han sitt entledigande, hvilket ock genast bifölls. Varm ifrare af ett starkt landtförsvar, har A. med värma lagt sitt ord i vågskålen i alla de frågor, som rört ordnandet af samma försvar. Död i Stockholm d. 16 juni 1879.
Gift 1: 1848 med Heliodore Anckarsvärd och 2: 1869 med Sofi Leijonhufvud. (Se nedan!)
(pseud. Esselde), född Leijonhufvud, skriftställarinna. Född d. 6 juli 1823 på Helgerum i Kalmar län. Föräldrar: öfverstelöjtnanten Erik Gabriel Leijonhufvud och Sofia Emerentia Hoppenstedt. Gift 1869 med kommendören Axel Adlersparre. (Se ofvan!) Flyttade 1848 till Stockholm, där hon utförde flera öfversättningar. 1859 grundade hon jämte fru Rosalie Olivecrona »Tidskrift för hemmet», hvilken hade till syfte att höja och förädla den svenska kvinnan samt att kämpa för en rättvis »kvinnosak». Från och med 1868 redigerade frih. A. ensam »Tidskrift för hemmet», som upphörde 1885, hvarpå hon 1886--88 redigerade den nya tidskriften »Dagny». Frih. A. har äfven utvecklat ett välsignelsebringande arbete i andra afseenden, i det att hon bidragit till grundandet af söndags- och aftonskolor för arbetsklassens döttrar, Stockholms läsesalong 1866 och den kända föreningen Handarbetets vänner, hvilken varit af en så stor betydelse för upplifvandet och utvecklingen af finare kvinnligt handarbete med konstnärlig och svensk prägel.
Hösten 1884 tog frih. A. initiativ till stiftande af Fredrika Bremer-förbundet, hvarigenom det kvinnliga själfständiga arbetet i hög grad befordrats.
Hon afled å Ström vid Södertelje d. 27 juni 1895.
konung. Född d. 14 maj 1710; biskop af Lübeck och hertig af Holstein-Gottorp; son af Kristian August, hertig af Holstein-Gottorp och Albertina Fredrika af Baden-Durlach, sondotter af Carl X:s syster Kristina Magdalena.
På grund af släktskapen och genom rysk inverkan valdes Adolf Fredrik efter den barnlöse Fredrik den förste till tronföljare i Sverige d. 23 juni 1743. Han var mild, godsint och välmenande, men trög, obeslutsam och föga begåfvad. Hans gemål Lovisa Ulrika, som i allt var en motsats till sin man, snillrik, kvick lidelsefull och härsklysten, fick därför genast ett afgjordt välde öfver honom och ledde honom obestridt efter sin vilja. Den 25 mars 1751 uppsteg A. F. på Sveriges tron Med den nye konungen vaknade den gamla åtrån efter ökad konungamakt. »Ingen var ock mera ägnad än han, att genom folkets kärlek vinna vidgad makt; men ingen heller mindre i stånd, att våldsamt tillrycka sig densamma.» Också råkade han snart i ännu större trångmål, än hans företrädare. Det härskande partiet, Hattarne, som förut bundit händerna på honom genom en, ytterligare inskränkt, konungaförsäkran, tillät sig att i de obetydligaste saker uppträda mot honom, kränkte honom med förebråelser, och förnärmade på alla upptänkliga sätt hans kungliga värdighet. Till och med hans sons uppfostran gjordes till en statsaffär och konungen fick ej ens rätt att häri förordna efter eget tyoke. En gång lät rådet, utan att tillfråga konungen, genom öfversten för hans garde häkta en underofficer, som på konungens befallning förhindrat ett af de öfvermodiga riksråden att köra in på inre borggården.
Hattpartiet utnämnde, liksom senare den franska skräckregeringen, ett formligt välfärdsutskott, den s. k. ständernas kommission, hvilken lät som uppviglare häkta alla, som på något sätt yttrade sig till fördel för konungen. Slutligen förordnades, att »till kunglig majestäts och rikets sannskyldiga nytta» rådet skulle få en namnstämpel, att begagna då konungen vägrade sin underskrift.
Detta var mer än Lovisa Ulrikas stolta sinne kunde bära. En sammansvärjning, som förut var uppgjord, att återställa regeringssättet, sådant det var i Gustaf II Adolfs dagar, sattes i verkställighet -- men misslyckades, och nu trampade de triumferande Hattarne utan försyn den förödmjukade konungamakten under fötterna. Drottningen fick i konungens närvaro af ständernas deputerade uppbära en skarp varning och konungen måste godkänna en af dem honom föreläst akt, af innehåll, att, om han fortfore i dylika uppsåt, skulle han skiljas från krona och rike. Det pommerska kriget, begynt emot lagen och fördt utan heder, bidrog i hög grad att försvaga Hattpartiets makt och anseende. Därtill kom att Hattarne, sedan de blifvit allrådande, ej kunde bibehålla enigheten inom sig själfva utan söndersletos af personliga tvister både i rådkammaren och vid riksdagen. Dessa förhållanden, af hvilka motpartiet klokt begagnade sig, öfverflyttade nu makten i Mössornas händer. Men dessa, hvilkas valspråk var »hushållning», sörjde just genom sina felsteg i den inre hushållningen själfve för att deras välde ej blef långvarigt. Den allmänna nöden steg snart till en höjd som fordrade sammankallandet af riksdag; men härpå ville icke Mösspartiet ingå. Då uppträdde A. F. i rådskammaren och förklarade, att han till dess en riksdag blefve utlyst nedlade sin kungliga myndighet. Detta oväntade beslut framkallade en allmän bestörtning: kollegierna förklarade sig utan laglig öfverhet icke kunna fortsätta sina arbeten, det lägre folket kom i rörelse och när äfven krigsbefälet i Stockholm förklarade, att de icke längre kunde ansvara för truppernas trohet, måste rådet sedan landet i sex dagar varit utan konung, omsider gifva efter och sammankalla ständerna till en riksdag, hvarpå konungen återtog sin värdighet. Genast vid riksdagens början fingo Hattarna öfvertaget och Mössrådet ställdes till rätta för sina förvända hushållsplaner. Men hofvet fann sig besviket i de förhoppningar det fästat vid den timade partihvälfningen och konungen blef lika vanmäktig som förut.
Konung A. F. afled i Stockholm d. 12 febr. 1771. Han var icke vuxen det svåra kallet att under en tid upprörd af häftiga partistrider föra statsskeppet i land. Men »godheten är också en makt på jorden»; människokärleken, välviljan och det husliga lifvets dygder utmärkte honom i hög grad. Folkets uppriktiga tårar vid dödsbudet vittnade att han ägde en plats i sina undersåtars hjärtan. Hans barn med Lovisa Ulrika voro Gustaf (III), född 1746, Carl (XIII), f. 1748, Fredrik Adolf f. 1750 och Sofia Albertina f. 1753.
hertig till Stegeborg, pfalzgrefve vid Rhen Född på Stegeborg d. 11 okt. 1629. Föräldrar: pfalzgrefven Johan Kasimir af Zweibrücken och prinsessan Katarina, Carl IX:s dotter. Blott tio år gammal förlorade A. J. sin mor. De fel och besynnerligheter, som röjde sig i hans lynne, ökades utan tvifvel genom den tidiga förlusten af hennes ledning och förbättrades ingalunda af lifvet vid drottning Kristinas hof. Vid sexton års ålder förlofvades han på drottningens tillställning med den lika gamla Elsa Beata Brahe, en dotter till grefve Per Brahe d. y. Vid tjugu års ålder utnämndes han till öfverkammarherre, två år därefter till Torstenssons efterträdare såsom generalguvernör öfver Västergötland, Dal och Värmland; och 1663 -- således vid tjugufyra år -- till riksmarskalk med titel af »grand-maître». Dessa befattningar voro icke tomma titlar, utan verkliga statstjänster med stora löner, hvilka han alltid behöll. I början af Carl Gustafs regering hade han ingen gifven befattning. Konungen kände hans lynne. Slutligen tog han honom med sig till polska kriget, där hertigen ådagalade mod och skicklighet. När konungen 1657 måste bryta upp och tåga mot Danmark, utnämndes A. J. till generalissimus öfver de i Preussen kvarlämnade trupperna. Snart spordes från lägret obehagliga tvister. När sedan de svenska trupperna kommo i trångmål, och äfven konungen ogillade ett och annat i A. J:s åtgärder, blef denne så uppbragt, att han reste hem. Konungen satte honom då ur all verkeamhet. Carl Gustafs vacklande hälsa erinrade honom om nödvändigheten, att förordna om rikets styrelse i händelse han hastigt ginge bort. Oaktadt sitt misstroende till A. J. ansåg han honom likväl nödvändig i förmyndare-styrelsen, såsom ett värn för konungamakten. När Carl Gustaf insjuknat i Göteborg och hans testamente uppsattes, utnämndes A. J. till riksmarskalk, med säte och stämma framför riksdrotset, samt till vice ordförande i regeringen. Denna del af testamentet förkastades likväl af de kort därefter sammanträdande ständerna. Då hertigen anlände till Stockholm för att bevista sin broders begrafning, blef han visserligen emottagen såsom det anstod en furste, men tillika underrättad, att hans plats i förmyndare-regeringen komme att intagas af en annan. Han gjorde väl sedan ett par försök att få någon del med i rikets styrelse, men dessa aflöpte fruktlöst och han tillbragte sina sista år på det ensliga Stegeborg, människohatande, missnöjd och i uppror mot hela mänskligheten.
Död på Stegeborg d. 14 okt. 1689. Hans lik begrofs först i Riddarholmskyrkan, men flyttades sedan till Strengnäs.
Gift 1: med Elsa Beata Persdotter Brahe och 2: med Elsa Elisabeth Nilsdotter Brahe.
hertig till Stegeborg. Född d. 13 aug. 1666. Den föregåendes son.
Med sin andra gemål Elsa Elisabeth Brahe hade hertig Adolf Johan åtta barn af hvilka fyra hunno mogen ålder, och bland dem denne A. J. d. y. Strax efter faderns död lämnade A. J. d. y. fäderneslandet och sedan dess känner man föga om hans öden. Det tyckes, som om han omkring 1690 varit i österrikisk tjänst. När Carl XII uppstigit på Sveriges tron återkom han till fäderneslandet. Han deltog med honom i landstigningen på Seland och var närvarande i slaget vid Narva. När Carl därefter gick i vinterkvarter, utbröt en smittosam fältsjuka, som bortröfvade hertig A. J. i konungens eget högkvarter i Lais d. 25 febr. 1701.
Ogift.
Denna släkt, som har att uppvisa flera frejdade namn, härstammar från Västergötland från en bonde Afze Larsson i Broddetorp, Härlunda socken, som lefde på 1600-talet. Om härledningen af namnet hafva åtskilliga gissningar blifvit framställda. Den sannolikaste är att Afzelius, såsom hans äldsta son kallade sig, när han började studera, är en sammandragning af Afze Larssons dopnamn och latinska ordet filius, son.
1. Afzelius, Adam
2. Afzelius, Johan
3. Afzelius, Per von
4. Afzelius, Anders Erik
5. Afzelius, Arvid August
6. Afzelius, Fredrik Georg
7. Afzelius, Johan Fredrik Ivar
8. Afzelius, Anders Johan
naturforskare. Född i Larfs prästgård i Västergötland d. 7 okt. 1750. Föräldrar prosten och kyrkoherden därstädes Arvid Afzelius och KatarinaI Brisman.
A. erhöll vid Uppsala universitet åren 1768--76 sin akademiska bildning och fästades 1777 vid universitetet såsom docent i österländska språk; men hans medfödda håg, lifvad af Linnés föreläsningar, drog honom in på naturvetenskapernas rika fält. Efter att i fyra år varit anställd som botanices demonstrator fick han 1789 resa till London, där han uppehöll sig till 1791, då han företog en färd genom England och Skotland. I slutet af samma år blef honom erbjudet att såsom naturforskare medfölja en beskickning till Kina, men han hade då redan förbundit sig att i samma egenskap afgå till det engelska nybygget Sierra Leone på Afrikas västkust. Sedan han vistats här i ett och ett halft år tvangs han för vårdandet af sin hälsa att för en tid besöka London, men återvände, så snart hans hälsotillstånd blifvit förbättradt, ånyo till Sierra Leone 1794. Lyckligen anländ till Free-Town i nämnda nybygge träffade honom den olyckan, att vid fransmännens plundring af denna koloni några månader därefter förlora alla samlingar och öfriga egendom. Genom ansträngningar af vänner och bekanta åstadkoms ett sammanskott, hvarigenom A. sattes i stånd att ånyo företaga resor utefter Guineakusten och till det inre af landet och sålunda ersätta det mesta af sina i samlingsväg gjorda förluster. Sommaren 1796 återvände han till England och, efter att någon tid ha förestått sekreterare-befattningen vid svenska beskickningen i London och gjort en tur genom Norge, återkom han efter tio års frånvaro 1799 till fäderneslandet. Här hade han under sin frånvaro 1797 blifvit förklarad för med. doktor. Han verkade som lärare vid universitetet i Uppsala, bestridde flere gånger den botaniska professurens göromål och utnämndes 1812 till e. o. professor i materia medica. Förutom en mängd uppsatser och afhandlingar i vetenskapliga tidskrifter, har A. på kunglig befallning ordnat och utgifvit: »Egenhändiqa Anteckningar af Carl Linnæus om sig sjelf», Uppsala 1823. Efter Adam A. äro flera växt- och insektarter uppkallade. Hans dyrbara naturhistoriska och etnografiska samlingar blefvo dels skänkta, dels efter hans död sålda till Uppsala akademi. Död i Uppsala d. 30 jan. 1837.
Gift med Anna Sofia Dassau.
Afzelii käraste sysselsättning var trädgårdsskötsel och han utvidgade och förbättrade med betydliga kostnader den trädgård, som hörde till kemie-professorns ämbetsgård. Vid hans död öfverläts denna trädgårdsanläggning utan ersättning till universitetet, äfvensom hans utvalda samling af mineralier. Död i Uppsala d. 20 maj 1837.
Ogift.
Gift med Vendela Katarina Sidrén.
juris professor, politisk martyr. Född i Forshems prästgård i Skara stift d. 26 april 1779. Föräldrar: kontraktsprosten och kyrkoherden i Mariestad Erik Afzelins och Kristina Margareta Victorin.
Efter aflagda lärdomsprof för filosofiska graden promoverades han till magister vid universitetet i Åbo 1798, ägnade sig därefter åt juridiken, blef juris doktor ultimus vid promotionen 1810 och professor 1818. På grund af några karrikatyrteckningar, dels öfver Nikolaus I, dels öfver finska senatsmedlemmar, samt genom intriger af personer, som han fått till fiender vid förandet af en process om några kronogods i Viborgs län, fick han 1831 ryska regeringens befallning att lämna Finland. Då han i följd af sjukdom icke kunde efterkomma denna befallning inom föreskrifven tid, blef han på Åland, där han befann sig på hemväg till fäderneslandet, dit hans hustru och barn redan afrest, gripen och skickad till Wiätka i Kasan, där han kvarhölls i fyra år, då han fick tillåtelse att utbyta denna förvisningsort mot något ställe i Finland. Han vistades i städerna Villmanstrand och Keksholm, tills han 1837 fördes till Livland, där han dog d. 1 mars 1860.
Gift 1806 med Maria Margareta Hydrén.
Utgången från ett fattigt föräldrahem, hade A. endast att lita på sin egen kraft för att komma fram i världen. Genom att dela sin tid mellan egna studier och andras undervisning, beredde han sig medel att vistas i Uppsala där han vann den filosofiska lagern vid promotionen 1809. Två år därefter ingick han på den prästerliga banan och tjänstgjorde några år som e. o. hofpredikant i Stockholm. 1820 blef han notarie i hofkonsistorium samt ordinarie hofpredikant och 1821 kyrkoherde i Enköping, där han lefde i ett halft sekel.
Under sin vistelse i Stockholm fick han besök af den berömde danska språkforskaren Rasmus Kristian Rask, som kort därefter inflyttade i Afzelii hem, och under de tvenne år han uppehöll sig i Stockholm för språkforskning, blef Afzelii säkre vägvisare vid dennes studier i den isländska litteraturen. A. hade 1811 utgifvit en öfversättning af Hervara-sagan, nu framträdde 1818 hans öfversättningar af Sæmundar Eddan och Solar Liòd, öfversättningar, hvilka om än en strängare kritik i dem kan finna åtskilligt att ändra och rätta, likväl i poetisk anda och kraftfullt språk äro mycket förtjänstfulla. Redan som ung hade A. i födelsebygden börjat och fortsatte sedan med allt mera ifver och framgång i vidsträcktare kretsar att från folkets egna läppar uppsamla de svenska folkvisorna, lekarne och sagoäfventyren. Under åren 1814--17 utgaf han i förening med Geijer Svenska Folkvisor, om hvilka Atterbom yttrade: »att man i enhvar af dem förnimmer den »underbara harpan», hvars historia i en af de vackraste utgör både ämnet och titeln.»
Han uppträdde äfven i Iduna
A. var en af de tidigare medlemmarna af Götiska förbundet -- och Atterboms Poetiska kalender med åtskilliga romanser i den svenska folkvisans tonart, bland hvilka »Neckens polska», diktad till den undersköna melodien af samma namn, blifvit nästan en nationalsång och för alltid grundlagt Afzelii skalderykte. Han fortgick under hela sin lefnad på den bana han en gång beträdt: utgaf tid efter annan Den siste Folkungen, sorgespel, 1830; Afsked från Svenska Folksharpan, en ny samling folkvisor och egna sanger i folkvisans diktform 1848, och 1839--1870 Svenska Folkets Sagohäfder ett arbete hvilket -- man må däremot göra hvilka anmärkningar som helst -- alltid kommer att äga betydelse såsom den enda uppteckning vi äga af vår forntidshistoria, sådan hon kvarlefver i folkets eget minne. Belönades af Svenska akademien 1841 med kungliga eller Carl Johanspriset och erhöll 1865 samma akademis stora guldmedalj för litterär förtjänst.
Död i Enköping d. 26 sept. 1871.
Gift 1: 1816 med Sofia Ottiliana Ramsay; 2: 1831 med Sofia Charlotta Fernbohm, och 3: 1848 med Vilhelmina Elisabeth Elfström.
filosofisk skriftställare. Född d. 7 dec. 1812 på Haglösa i Films socken af Uppland. Föräldrar: bergslagsläkaren vi Dannemora grufvor Carl Johan Afzelius och Johanna Kristina Öberg.
Student vid Uppsala universitet 1829 och filosofie doktor 1836, utnämndes han 1838 till docent i praktisk filosofi och 1842 till adjunkt i teoretisk och praktisk filosofi. Representant för Uppsala stad i Andra kammaren 1873--76 och i Första kammaren för Uppsala län 1878--84.
A. redigerade såsom ansvarig utgifvare Intelligensbladet 1844--46, samt har utgifvit flera läroböcker och lärda skrifter, såsom: Lärobok i Logiken, Lärobok i Psychologien m. fl. A. afgick vid 1893 års slut från sin adjunktsbefattning. Död i Uppsala d. 19 mars 1896.
Gift 1847 med Edla Sofia Elisabet Richert, dotter af den berömde rättslärde J. G. Richert.
justitieråd, juridisk författare. Född d. 15 okt. 1848 i Uppsala. Den föregåendes son. 1867 student och 1873 juris kandidat. A. kallades 1877 till docent i svensk allm. lagfarenhet och romersk rätt vid Uppsala universitet. Han aflade samma år juris licentiatexamen och promoverades till juris doktor. Vice häradshöfding 1878, utnämndes han 1879 till e. o. professor i processrätt. A. blef 1886 utnämnd till revisionssekreterare och ingick 1887 såsom ledamot af Nya lagberedningen och Förstärkta lagberedningen. Sedan 1891 är han ledamot af konungens högsta domstol. A., som har anseende som utmärkt jurist, har författat åtskilliga uppsatser i sitt ämne samt utgifvit »Sjölagen». Han invaldes 1897 i riksdagens Första kammare, där han gjort sig bemärkt för sina klara och logiska anföranden och företräder frihandelsvänliga och moderata tänkesätt.
Gift 1883 med Anna Sofa Gabriella Richert.
afgick som justitieråd 1902 och blef ordf. i Lagberedningen. Han afsade sig riksdagsmannaskapet 1903 men invaldes ånyo i dec. 1904 af Stockholms stadsfullmäktige i Första kammaren, som 1903 och oktoberriksdagen 1905 insatte honom i talmanskonferensen, lagtima riksdagen 1905 i hemliga utskottet och båda urtima riksdagarna 1905 i särskilda utskottet för behandling af med unionens upplösning sammanhängande spörsmål.
diktare (pseud. Afze). Född i Alingsås d. 13 dec. 1817. Föräldlar: kyrkoherden och kontraktsprosten därstädes Lars Peter Afzelius och Tullia Elisabet Brun.
Efter förberedande studier i Lund tjänstgjorde A. några år som extraordinarie i några ämbetsverk i Stockholm, men ingick som frivillig i Danmarks här, när kriget 1848 utbröt mellan detta rike och Tyskland. Återkommen till fäderneslandet, såsom premierlöjtnant och Dannebrogsriddare, fick han anställning vid tullverket, och befordrades till tullinspektor i Simrishamn 1855. A. har under märket »Afze» gjort sig känd såsom författare till smärre stycken på vers och prosa, af hvilka bland annat en samling utkommit under titel Frids- och Stridsbilder 1850. Han afhände sig lifvet genom ett skott i hjärtat d. 14 jan. 1865.
Gift 1: 1849 i Danmark med Augusta Vilhelmina Nielsen och 2: 1858 i Simrishamn med Maria Lovisa Ljunggren.
(släkthistorik). Från Holstein härstammande släkt, af hvilken två medlemmar å 1760-talet öfverflyttade till Skåne. Den ene af dessa blef fader till A. 1.
1. Agardh, Carl Adolf
2. Agardh, Jakob Georg
3. Agardh, John Mortimer
naturforskare, statsekonom, teolog, biskop. Född d. 23 jan. 1785 i Båstad i Skåne. Föräldrar: handlanden Jürgen Agardh och Agneta Kristina Ollman.
Inskrifven såsom student vid Lunds universitet hösten 1799, dagen efter Esaias Tegnér eröfrade han vid tjugu års ålder den akademiska lagern, och blef 1807 docent i matematik. Men matematiken fick snart träda tillbaka för botaniken och 1810 utnämndes A. till e. o. demonstrator och adjunkt i botanik och ekonomi samt blef 1812 professor i dessa ämnen. Den verksamhet han nu begynte utöfva hör till det Carolinska lärosätets mest lysande minnen. »Det var såsom universitetslärare i Lund han utgaf sina berömda botaniska arbeten: Synopsis Algarum 1817, Species Algarum 1820, 1822, Systema Algarum 1824, Représentations d'Algues Europ. 1828, 1829, m. fl., hvilka inom en gren af denna vetenskap gåfvo ett nytt uppslag, och förvärfvade honom ett rum i den europeiska vetenskapens häfder. Det var äfven här och med föranledande af den andra sidan af hans lärarebefattning, som hans mångsidiga snille först vände sig åt de statsekonomiska forskningar, hvilkas resultater alltid skola komma att inom den fosterländeka litteraturen kvarstå såsom kolossala minnesmärken af en genial och vidt omfattande blick, en glänsande framställningsgåfva och en brinnande fosterlandskärlek. Den verksamhet, som han jämte sitt mångsidiga och flitiga författarskap såsom akamisk undervisare utöfvade, har enligt samtidas vittnesbörd utmärkt sig för samma lysande egenskaper, som tillhörde så väl hans litterära som enskilda personlighet, och han samlade omkring sin lärostol en talrik lärjungeskara.
A. omskapade algologien. I anslutning till Jussieus då ännu unga skapelse, försöket till en naturlig anordning af växtformerna, var A. -- enligt hvad en utländsk lärd förklarat -- »den förste, som det i högre mån lyckades att uppställa naturliga ordningar». A. behandlade äfven växternas anatomi och fysiologi. År 1816 lät han prästviga sig och utnämndes s. å. till kyrkoherde i S:t Peders klosterförsamling. Härigenom vann han på en gång ökade inkomster och inträde i riksförsamlingen, när ämbetsbröders förtroende kallade honom till fullmäktig vid rikedagarna 1817, 1823 och 1834. De allmänna värf, i hvilka han kom att taga del, öppnade för hans ande ett nytt verksamhetsfält som i ej oväsentlig grad gaf åt hans senare lif dess egna prägel. Statsekonomien, och framförallt finansläran, blef nu hans tankars sysselsättning. I sin år 1829 i disputationsform utgifna Granskning af statsekonomiens grundläror, äfvensom i några andra samtidigt eller kort därefter utgifna afhandlingar, förordade han med värma ett inhemskt fondsystem och kämpade för ett sådant med sitt snilles hela kraft på riksdagen 1834, vid sidan af v. Schwerin, Skogman och Björnstjerna. Genom främjande af den inhemska kapitalbildningen skulle vårt land, dess näringar och handel frigöras från beroende af utländska kapitalister. Lunds sparbank, brandstodsbolaget för Skånes städer samt skånska hypoteksföreningen äro de inrättningar af detta slag, som helt och hållet eller delvis ha A. att tacka för sin tillkomst. Han var en vän af ordnad skogshushållning i förening med skogsodling och trädplantering. A. förordade inrättandet af lifförsäkrings- och lifränteanstalter. På gamla dagar utgaf A. Sveriges statsekonomiska Statistik, ett arbete, som likväl aldrig blef fullbordadt.
En annan sida af A:s allt omfattande verksamhet var den af ledamot i kommittén för läroverkens ombildning. Här förde han den realistiska riktningens talan, yrkande på att elementar-undervisningen skulle ställas så, att den på en gång blefve en allmän bildning och en utbildning af de speciella anlagen.
År 1831 kallades A. att intaga Kellgrens fåtölj i Svenska akademien och 1834 Hedréns plats som biskop i Karlstad. Som själfskrifven representant bevistade han endast den sista riksdagen under Carl Johans och den första under Osear I:s regering, hvarefter han drog sig tillbaka. Sedan han blifvit biskop fick hans författareverksamhet för ett helt årtionde en nyriktning, nämligen in på det teologiska området. Han utgaf äfven dessa skrifter samlade och det var under utarbetandet häraf, som döden ändade hans inom så många olika områden verksamma och gagnande lif d. 28 jan. 1869.
A. var ledamot icke blott af nästan alla Sveriges, utan äfven en mängd af utlandets lärda akademier och samfund, ordensbiskop 1837.
Gift med Charlotta Lindskog.
universitetslärare, algolog. Född d. 8 dec. 1813. Den föregåendes son. Han promoverades till fil. doktor 1832. Två år därefter fästes han vid universitetet såsom docent i botanik och blef 1836 botanices demonstrator. När prof. Zetterstedt efter mångårig akademisk verksamhet erhöll afsked, intogs lärostolen i botanik 1854 af A., sedan 1847 e. o. professor. Riksdagsfullmäktig för Lunds universitet de två sista ståndsriksdagarna, har han innehaft samma offentliga uppdrag för staden Lund under de två första treårsperioderna efter det nya riksdagsskickets införande. Det oaktadt, och eljes upptagen af trägna akademiska tjänsteåligganden, har han utvecklat en omfattande och förtjänstfull verksamhet som vetenskaplig skriftställare. Förutom en mängd uppsatser och afhandlingar i lärda tidskrifter har han utgifvit flera botaniska arbeten hufvudsakligen om algerna. Bland hans arbeten märkas Species, Genera et Ordines Algarum, Algæ maris Mediterranei et Adriatici 1842; Caroli Ad. Agardh Icones algarum ineditæ 1846; Växtsystemets Methodologi 1858; Theoria systematis plantarum 1858, m. fl., samt slutligen Naturkunnighetens första grunder, en folkbok som utgått i flera upplagor. A. tog 1879 afsked från professuren samt har därefter utgifvit flera skrifter. 1895 öfverlämnade A. genom gåfvobref till Lunds universitet sina botaniska samlingar, hvaraf den algologiska sannolikt är den förnämsta, som någonstädes finnes.
Led. af Vet.-Akad.
afled i Lund d. 17 jan. 1901.
Gift 1848 med Margareta Meck.
universitetslärare, astronom. Född i Båstad 1812. Fadern handlanden därstädes J. F. Agardh.
Nära anhörig med d. v. professorn C. A. Agardh uppfostrades A. i hans hus, och vann den filosofiska graden vid Lunds universitet 1832. Tre år därefter kallad till docent i aritmetik, utnämndes han 1841 till astronomie observator. 1846 blef han professor i astronomi. I denna egenskap deltog han under flera somrar jämte professor Selander och d. v. löjtnanten vid flottan Skogman, i de af regeringen anbefallda höjdmätningarna, från norska Ishafskusten öfver fjällen ner till Haparanda, och biträdde Selander i beräkningarna af de under resorna gjorda observationerna. Ända från sin utnämning till professor var A. vanligen utsedd till riksdagsman för universitetet.
Död d. 5 sept. 1862.
var brorson till A. 1. Fadern var handlanden Jöns Fredrik Agardh.
född Martin, författarinna. Född i Hernösand d. 13 jan. 1849. Fadern, konditorn Erik Johan Martin och modern Karolina Margareta Adolphson. Ingick 1868 giftermål med ombudsmannen A. Agrell i Stockholm.
Fru A., som först lät uppföra ett par enaktskomedier, utgaf sedan 1883 »Bilder från Italien». Hennes skådespel »Räddad» (s. å.) och »Dömd», 1884, hvari yrkades på större sanning i det äktenskapliga förhållandet samt mannens likställighet med kvinnan i afseende å sedelagen, väckte mycken uppmärksamhet. Fru A. har dessutom skrifvit flere pjeser och åtskilliga novellsamlingar.
En stor bokhandelssuccès har fru A. haft med sin humoristiska berättelsesamling »I Stockholm. Också en resebeskrifning. Af Lovisa Petterqvist». Hon har här imiterat Stinde. »Lovisa Petterqvist» har sedermera varit synlig i tidningen »Iduns» spalter. En samling gripande Norrlandshistorier »Nordanfrån», som hon utgaf under pseud. Stig Stigson, har också gjort lycka.
fortsatte 1897 i Lovisa Petterkvist-genren med Hemma i Jockmock, skref 1900 skådespelet Ingrid och 1904 berättelsen Guds drömmare.
orientalist. Född i Linneryds socken i Smaland d. 18 nov. 1764. Fadern kyrkoherden därstädes Samuel Agrell. Han promoverades 1788 till magister i Uppsala. Året därefter kallades han till docent i österländska språk, ett ämne, som han från sina första studierår omfattat med det varmaste intresse. År 1794 förflyttades han till Vexiö såsom lektor först i grekiska och sedan i teologi, hvilken befattning han innehade till 1805, då han utnämndes till kyrkoherde i Skatelöf af Vexiö stift, hvarefter han efterhand utnämndes till teol. doktor och kontraktsprost. Hans förtjänster som språkgranskare och kritisk bearbetare, i synnerhet af syriskan, ha med de största loford blifvit erkända af Tysklands berömdaste filologer, hvilka begagnat sig af A:s upplysningar, och vid många tillfällen citerat honom såsom sin lärmästare.
Då lärostolen i österländska språk vid Lunds akademi 1820 blef ledig genom kanslirådet Norbergs afskedstagande, erbjöds A. att blifva denne berömde mans efterträdare; men en ovanlig blygsamhet, kärlek till lugnet, kanske också hans redan framskridna ålder förmådde honom att afsäga sig detta förtroende. A. har bland annat utgifvit: Commentatio de varietate generis et numeri in linguis orientalibus Hebræ Arabica et Syriaca 1815; Otiola Syriaca 1816; Supplementa Syntaxeos Syriacæ 1834, m. fl. Död d. 10 okt. 1840.
Gift med Eleonora Kristina Molin.
resebeskrifvare. Född 1755 i Hyby socken i Skåne. Fadern kyrkoherden därstädes, Jonas Agrell, modern Metta Maria Vrangl.
Efter att vid tjugu års ålder ha vunnit lagerkransen i Lund, ingick A. i konungens kansli, där han hunnit till ordinarie kanslist, när han 1789 utnämndes till konsulat-sekreterare i Marocko och 1799 till v. konsul i Alger. I dessa befattningar företog han till Afrika icke mindre än fyra resor. Sin första vistelse i Tanger har han beskrifvit i »Bref om Marocco», som på sin tid väckte mycken uppmärksamhet. Om sina sista besök har han äfven utgifvit en skildring under titeln: »Ytterligare bref om Marocco», hvilken likväl mest handlar om förhållandena i Portugal och södra Spanien, i hvilka riken han uppehöll sig någon tid under sina senare resor. A. har en lätt och lekande penna och tecknar med ett friskt och skämtsamt lynne sina intryck och iakttagelser i de då så godt som okända länderna. Han har äfven gjort sig bekant som öfversättare af »Antenors resor i Grekland och Asien».
Efter sin återkomst till fäderneslandet erhöll han titel af kommerseråd och bosatte sig i Göteborg, där han dog ogift d. 18 jan. 1832.
biskop, Finlands reformator. Född 1610, 11 eller 12. Hans fader, Olof Simonsson, var fiskare i östra Nyland. A. företog omkring 1535 en resa till högskolan i Wittenberg. Vid sin återkomst, 1539, utnämndes han till rektor vid Åbo skola och verkade där i nio år. 1548 blef han biskop Skyttes i Åbo medhjä]pare och förestod efter dennes död, 1550, stiftet i fyra år hvarpå han af konung Gustaf I utnämndes till biskop öfver Åbo stift. Vid 1556 års slut sändes han och flere andra till Ryssland för att underhandla om fred efter det sedan 1554 pågående kriget. På hemvägen afled han i Nykyrka socken den 9 april 1557 och begrofs i Viborg. Han var gift och hade en son, adlad med namnet Leijonmarck.
A. utgaf många skrifter, hvaraf den äldsta, som finnes i behåll är »Bönebok ur bibeln», tr. i Stockholm 1544. Hans öfversättning af Nya testamentetet i dess helhet utkom fyra år senare. I företalet till hans öfversätining af Psaltaren finnes en på vers affattad finsk mytologi -- den äldsta pålitliga framställningen af finnarnas forna gudalära. Genom Agricolas öfversättningar uppkom det finska skriftspråket.
född Lundgren, gravör. Född, i Stockholm d. 18 febr. 1826. Föräldrar: myntgravören Ludvig P:son Lundgren och Kristina Salmson.
Lea L. röjde tidigt ovanliga anlag för teckning och ägnade sig efter slutade skolstudier helt och hållet åt konsten. Genom professor Qvarnström erhöll hon tillstånd att deltaga i undervisningen vid Akademien för de fria konsterna. I sällskap med sin broder, medaljgravören Per H. L., företog hon en studieresa till Paris, hvartill hon med stora ansträngningar samlat medlen. I Paris arbetade hon 1851--53 under framstående lärareledning. Hennes brors tilltagande sjuklighet nödgade henne emellertid att hösten 1853 återvända till Sverige. Några dagar efter hennes hemkomst insjuknade fadern i koleran och dog. På uppdrag af öfverdirektören för myntverket åtog sig Lea L. att tills vidare bestrida myntgravörtjänsten, men då äfven den yngre Lundgren 1855 aflidit, blef hon med afseende på den ovanliga skicklighet, med hvilken hon förestått befattningen, antagen till ordinarie myntgravör.
I april 1854 ingick Lea L. äktenskap med ornaments-bildbuggaren Carl Ahlborn, född i Braunschweig d. 13 nov. 1819 och bekant för sitt nit om upplifvande af den svenska husslöjden. Han var 1846--70 lärare i ornamentsritning och modellering vid den af Svenska slöjdföreningen inrättade söndags- och aftonskolan. Afled d. 31 mars 1895.
Utom alla stämplar till öremynten i koppar och silfver (sedan Oscar I) samt stämplarna till hela den nya myntuppsättningen af penni och marka för Finland, har hon graverat nästan alla medaljer, som Svenska Akad. och Vet.-Akad. sedan 1853 lät prägla öfver utmärkta personer, alla belöningamedaljer och minnespenningar, som blifvit slagna på föranstaltande af Patriotiska sällskapet, sällskapet Pro Patria, de flesta Sveriges hushållningssällskap, militär- och jaktsällskaper, skjut-, fabriks- och handtverksföreningar, svenska slöjdföreningen, m. m. A. har utarbetat sina arbeten med stor omsorg och mycken smak. Hon blef 1881 ledamot af Akad. för de fria konsterna.
Hennes död inträffade d. 13 nov. 1897.
teaterdekorationsmålare. Född i Stockholm d. 31 jan. 1838. Föräldrar: kryddkramhandlaren, sedermera stadsmäklaren F. W. Ahlgrensson och hans maka född Thorssman. Han studerade för Westin och Roberg, hvarpå han utbildades i utlandet. Under Robergs sjukdom 1858 skötte A. hans befattning vid stora teatern och gjorde nästa år lycka med dekorationen till operan »Gustaf Vasa». I juli 1863 blef han ordinarie dekorationsmålare och 1 juli 1866 kostymordonnatör vid de k. teatrarna hvilka befattningar han lämnade 1868, för att med Josephson samma sommar upprätta Mindre teatern. Detta företag upphörde efter mindre än ett år. Därpå flyttade han till Köpenhamn vid hvars k. teater han fick anställning. A. återvände 1871 till Stockholm för att måla för k. stora teatern. År 1874 begaf han sig åter till Köpenhamn, och då det k. teaterhuset där blef fullbordadt, erhöll han fast anställning, som dock upphörde efter tre år på grund af en schism med direktionen. Därefter var A. bosatt i Paris till februari 1883. Han vistades sedan i Göteborg, där han ibland målade för Stora teatern. A. återkom till Stockholm i slutet af 1883 och har sedan varit bosatt i hufvudstaden.
A. blef 1872 invald till ledamot af Akademien för de fria konsterna (som k. dekorationsmålare) och erhöll af Carl XV medaljen »Litteris et artibus» (på samma gång som fru Elise Hwasser). A. har målat utmärkta dekorationer, väl komponerade, korrekta och fint utförda.
Gift med Hilma Constantia Hermansson.
homilet, teologisk skriftställare. Född i Lund d. 3 dec. 1773. Föräldrar: domkyrkoklockaren och prebendeadjunkten i Lomma af Lunds stift Johan Ahlman och Katarina Margareta Åkerman.
A. erhöll sin elementarbildning i sin födelsestad Lund, vid hvars universitet han 1793 promoverades till fil. magister. Sedan han några år därefter antagit prästerlig ordination, tjänstgjorde han en tid såsom pastorsadjunkt, men kallades 1803 till docent i ekonomi, hvarifrån han 1810 förflyttades till det nyss förut inrättade teologiska seminariet. Här blef han samma år e. o. adjunkt och 1812 direktor. »Det inflytande han så väl i denna egenskap, som i den af universitetslärare utöfvade på den teologiska bildningen under en tid, då jämförelsevis mindre gjordes för dennas höjande, har af alla samtida blifvit erkändt såsom högst betydligt. Det var ej endast genom den lärdom och filosofiska skarpsinnighet, hvarom hans utgifna arbeten bära vittne, som hans akademiska lärareverksambet kom att blifva så fruktbärande, i ej mindre grad har han gjort sig förtjänt af att ihågkommas såsom en föresyn af omutlig rättvisa och samvetsgrann oegennytta. Det är hans säkra och oförvillade blick vid bedömandet af vetenskapliga förtjänster, vid flera tillfällen hans oegennyttiga uppoffringar, som Lunds universitet har att tacka för att det såsom sina har kunnat räkna några af den följande tidens yppersta män inom den svenska kyrkan.»
År 1816 utnämndes han till teologie professor. Död d. 7 april 1844; ogift.
vice president. Född d. 6 sept. 1734 i Okome socken i Halland, där fadern, Lars Ahlman, gift med Margareta Brinck, var kyrkoherde.
Efter slutade studier ingick A. som auskultant i Svea hofrätt. Han blef sekreterare i Järnkontoret 1763, advokatfiskal i Kommersekollegium 1770, lagman 1782, och bondeståndets sekreterare vid riksdagarna 1789 och 1792. I denna sistnämnda befattning är han på visst sätt en historisk personlighet. När Gustaf III beslutat att begagna den söndring, som rådde mellan adeln och de ofrälse stånden, för att tillrycka sig enväldet, var A. en af de tyst men ihärdigt verkande kuggarna i det maskineri hvarigenom statskuppen genomfördes. Som bevis på den hänsynslöshet, han utveeklade, må anföras, att han plägade hota bönderna med arrest om de ej fogade sig efter konungens önskningar. 1790 blef A. underståthållare och några månader efter Gustaf III:s död vice president i Vasa hofrätt. Död d. 23 mars 1802.
Gift med Margareta Eleonora Kammecher.
präst, natur- och fornforskare. Född i Mörbylånga på Öland d. 5 juli 1794. Föräldrar: komministern Per Ahlqvist och Maria Juliana Fornander.
A. vann i Uppsala den akademiska lärdomsgraden 1818. Ordinerad samma år, tjänstgjorde han någon tid som pastorsadjunkt i Kalmar stift, hvarefter han fick anställning som lärare vid skolan och gymnasium i stiftsstaden. Efter fem års tjänstgöring på denna plats, erhöll han enhällig kallelse till Runstens konsistoriella pastorat på Öland 1826. Han har eröfrat sig ett aktadt namn genom sina naturhistoriska och arkeologiska forskningar, vid hvilka han företrädesvis gjorde sin fäderneö tillmål för omfattande studier. Hans »Ölands historia och beskrifning» 1822--27, har vunnit stort anseende och hans »Anmärkningar öfver Ölands fysiska beskaffenhet och vegetation» 1821, lämna, liksom hans »Flora Runsteniensis» 1815--17, viktiga bidrag till kännedomen om det blomsterrika Ölands naturförhållanden. Under ett par riksdagar fullmäktig för sitt stifts prästerskap, använde han tiden mest till arkivforskningar, hvaraf frukten blef hans »Bidrag till svenska kyrkans och riksdagarnes historia ur Presteståndets archiv» fr. 1523--1649, ett arbete hvari han biträddes af prostarna Bexell och Lignell, men som aldrig hann afslutas.
A. var prost öfver Ölands Medelkontrakt samt ledamot af flera lärda samfund. Död d. 9 juli 1844.
Gift med Sara Gustafva Brun.
var 1828 och 1834 riksdagsman i prästeståndet. Jämte N. I. Löfgren utgaf han i tre delar Tjänstemännen vid församlingar och läroverken i Kalmar stift, i hvilken A. ombesörjde alla biografierna från äldre tider och ensam författade tredje delen (Ölands prästerskap).
Ogift.
tonsättare. Född juni 1806 i Visby, där fadern var en obemedlad handtverkare.
Redan som skolgosse röjde A. ovanliga anlag för musiken och ännu innan han vid nitton års ålder blef student i Uppsala, hade han gifvit konserter på både piano och orgel. Bristande tillgångar hindrade honom att fortsätta sina akademiska studier, hvarför han tog anställning såsom orkesterdirigent vid Djurströms teatersällskap. Sedan han någon tid följt detta sällskap på resor och försökt sig som musiklärare i Karlskrona, förklarades han för musikdirektör af Musikaliska akademien och blef organist vid domkyrkan i Västerås och director musices vid läroverket därstädes.
När kapten A. Lindeberg 1842 i Stockholm öppnade sin nya scen, under namn af Nya Teatern, intog A. där platsen som orkesteranförare, en befattning, som han förestod till 1864, då teatern efter växlande öden öfvertogs af Edv. Stjernström. Sistnämnda år utnämndes A. till organist vid Hedvig Eleonoras kyrka och befordrades 1867 till samma befattning i Stora Skedvi i Dalarne, hvilken syssla han likväl icke kom att tillträda i anseende till sin inträffade död, d. 14 maj.
Han komponerade med förvånande lätthet. Utom kantater, trior, kvartetter, symfonier och ouvertyrer, har han skrifvit musik till mer än hundra teaterpjeser, komponerat nära tvåhundra entreaktsstycken, arrangerat ett ännu större antal sådana och samlat öfver trehundra folkmelodier.
naturforskare. Född d. 31 okt. 1801 i Gullarp i Skåne. Fadern kyrkoherden Jonas Ahnfelt, af en ga