Samlade berättelser
af Claude Gerard
Svenskt original
Första delen.
Dagdrifverier och drömmerier. -- En jägares historier.
Stockholm.
Albert Bonniers förlag.
Stockholm.
Alb. Bonniers boktryckeri 1872.
Svenskt original
Stockholm.
Albert Bonniers förlag.
Stockholm.
Alb. Bonniers boktryckeri 1872.
Dagdrifverier och drömmerier och En jägares historier, de romaner som tillsammans med ett förord till hela serien ingår i den första volymen av Aurora Ljungstedts Samlade berättelser, är de första verk Ljungstedt gav ut under sin mest använda pseudonym, Claude Gerard. Båda romanerna består av mer eller mindre fristående berättelser, sammankopplade av en gemensam berättare och ett delvis återkommande persongalleri.
Dagdrifverier och drömmerier består av sju berättelser. Ett genomgående tema är mötet mellan Stockholms dag- och nattsida: skildringar av hur de högre och de lägre klasserna möts och beblandas. De flesta berättelser utspelar sig antingen i societeten eller i mötet mellan den och de lägre klasserna. Skildringarna har en sensmoral där societetens ytlighet kritiseras och där klassernas åtskildhet och mötena dem emellan problematiseras. Problematiserandet märks särskilt i "Hämden": där en förrymd straffånge hämnas på greve Thure, som behandlat honom föraktfullt i berättelsens början. Straffången och greven visar sig vara illegitima bröder och berättelsen reflekterar hela tiden kring den bitterhet och det hat som den missunnade brodern riktar mot den andre. Straffången, Otto Sköld, säger i slutet av berättelsen med ett stänk av ånger och rent av bitterhet mot själva hämndens sötma: "Ah! om jag så hade hämnats på dem alla... men, hvad är det som rörs i min själ?...Hvilket är jag mest i denna stund, djefvul eller menniska?" (s. 176)
Ljungstedt växlar ofta mellan vad vi idag skulle kalla genrer som skräckromantik, detektivberättelser och romantiska berättelser. Merparten av berättelserna i både Dagdrifverier och drömmerier och En jägares historier är spännande, men En jägares historier -- som också är mer sammanhängande -- är en mer renodlad spänningsroman. Förutom Hin ondes hus, som Ljungstedt skrev under en annan pseudonym och som inte ingår i Samlade berättelser, torde En jägares historier dessutom vara hennes mest utpräglat skräckromantiska verk. Tre av de fyra berättelser som ingår i En jägares historier: "En gubbes minnen", "Farmors skrin" (i synnerhet den senare delen) och "Harolds skugga" är skräckromantik på svenska när den är som absolut bäst. Här kan man t ex, i "En gubbes minnen", läsa en beskrivning av en herrgård som påminner om ett gotiskt slott mitt ute i den svenska landsbygden:
Ledsagade af gubben kommo vi snart till en lång allé af gamla lindar, så höga och täta, att vi nästan gingo i fullkomligt mörker; vid alléens slut var en stor grön gård, och en mörk byggnad med ett högt tak i tvänne afsatser, hvars tyngd tycktes färdig att krossa hela huset, framstälde sig helt dystert och gammalmodigt för våra blickar. Månen, som nu kommit så högt att den kunde sända några af sina bleka strålar genom löfvet på de sekelgamla kastanierna kring gården, gjorde hela stället blott ännu mera ödsligt och spökligt. (s. 308)
Dagdrifverier och drömmerier och En jägares historier binds samman av sin gemensamme, anonyme berättare. Han definierar sig själv som en flanör redan i förordet till Dagdrifverier och drömmerier och argumenterar där emot den ofta rådande uppfattningen att flanören är nödvändigtvis hemmahörande i Paris. Ljungstedt placerar därmed in den på den litterära scenen då nyuppkomne flanören i sin egen, stockholmska, hemtrakt. I En jägares historier förflyttar hon honom ännu längre bort från hans naturligt stadsbundna miljö till landsbygden och skogen.
Eftersom båda romanerna fortskrider genom slumpmässiga möten på offentliga platser har flanören som berättare självklara fördelar: hela hans existens består av ett tillfälligt betraktande av och fantiserande runt människor omkring honom. Flanören är en utpräglat manlig person -- något som är nödvändigt för att berättelserna ska kunna utvecklas på detta sätt. Ett sådant begrepp som en kvinnlig flanör existerar inte, framför allt av den enkla anledningen att det var omöjligt för en ensam kvinna att röra sig fritt utanför hemmet under den här tiden. Om Ljungstedt skulle ha använt en kvinnlig berättare hade hon alltså behövt förlägga romanernas händelser till en privat miljö, istället för staden och skogen.
En fiktiv berättare innebär också att Ljungstedt kan inta en stundtals kritisk hållning till det hon själv skriver (rättare sagt: det berättaren berättar). Vi kan t ex notera hur berättaren i början av Dagdrifverier och drömmerier beskriver den vackra vårstaden i all sin prakt och sedan säger: "Sjelfva krymplingen, som solar sig på strömparterrens trappstenar, och den trasiga qvinnan med sitt barn intryckt i hörnet af Norrbros stenbarrierer, fullända blott taflan, ge den omvexling och fylla sin plats." (s. 13) Ett återkommande motiv i flera av Ljungstedts verk, inte bara de här föreliggande, är hur berättaren kan visa sig vara självgod och överlägsen, vilket förstås skapar en god möjlighet till mer eller mindre dolda sarkasmer.
Dagdrifverier och drömmerier och En jägares historier publicerades, liksom de andra verken i Samlade berättelser, först som följetonger i dagspressen: 1857 (Dagdrifverier och drömmerier, i Aftonbladet) respektive 1860-1861 (En jägares historier, i Nya Dagligt Allehanda). Det dryga tjugotal år som gått sedan den första publiceringen föranledde Ljungstedt att redigera om romanerna (vissa delar har uteslutits, andra har tillkommit) och att skriva ett förord, där hon påpekar att följetongerna skrivits "med afseende på tillfälliga händelser och förhållanden" och ursäktar sig för publikens eventuellt "vexlande intryck och tycken" (s. 3). Den aktualitet som Ljungstedt oroade sig skulle ha försvunnit när följetongerna publicerades i bokform går oss förstås än mer förbi idag. Hon använder sig ofta av i samtiden välkända händelser och platser för att skapa ett igenkännande och en närhet till sin publik. T ex nämner hon gardisten Göthe -- den siste person som avrättades offentligt i Sverige -- i En jägares historier (s. 605), vilket i följetongen publicerades bara ett par månader efter att hans rättegång refererats i samma tidning. Boende i trakterna där Ljungstedt växte upp bör också ha igenkänt en av personerna i En jägares historier, kvinnan som visar sig vara farmor till en av huvudpersonerna i "En gubbes minnen" och som från sin grav verkar styra händelseförloppet i "Farmors skrin". Kvinnan hette i verkligheten Magdalena Graver och var Ljungstedts mormors mor. Hon sades länge spöka på den gård där "En gubbes minnen" utspelar sig (som heter Rodga i verkligheten) och bör ha varit lätt igenkänd för någon som var bekant med gården och dess historia. En anknytning till en lokal sägen som för den införstådda läsaren kan antas ha ytterligare ökat spänningen i berättelsen.
Sidan 317 i den tryckta boken är verkligen paginerad 217; det är inte ett fel i scanningen.
Se också vårt förord till hela verket.
